2 22 Att söka det man inte äger

2 22 Att söka det man inte äger

I samspelet människor emellan gäller ovillkorligen och alltid att man ibland skall dra isär ibland förena, ibland gilla, ibland ta avstånd från. Det tillhör livets villkor att det är på det sättet.

Den som läser mina inlagor på nätet har säkert märkt att jag gjort det till en av mina huvuduppgifter att kritisera dessa rörelser i motsatt riktning. F a att jag  närmast är allergisk mot det jag anser vara falska motsättningar, sådana som egentligen inte har skäl för sig.

Idag tar jag upp en sällan observerad gemensam nämnare, något som vi äger gemensamt utan att riktigt förstå att det förenar oss.

Vad är nämligen det för religionen kännetecknande om inte ett sökande efter det man inte äger.

Låt mig belysa det personligt. Varför upprepar jag mig  i ständig bön och tillbedjan, varför vänder jag dagligen upp och ner på bibeltexterna för att finna det jag hittills inte sett. Varför är jag närmast ett inventarium i S:t Mikaels kyrka på söndagarna. Tills för några år sedan visste kyrkobesökarna i Mikael att där till vänster sitter Björn och Gunlög Svärd. Det gör dom alltid. Numera sitter jag där ensam. Min fru har jag på ett vårdhem. Till henne går jag när gudstjänsten är slut. Men i kyrkan är jag, alltid. Idag med Coronapass och på tillbörligt avstånd från alla andra.

Varför denna ständiga upprepning.  Naturligtvis därför att jag söker det jag inte äger. Jag söker en Gud som förbarmar sig över mig. Denne Gud är inte min egendom men jag söker honom ständigt.

Nu till den värld jag möter i min omgivning. Så här i Coronatider kommer den mig till mötes via radio, TV och dator. Träffar folk gör jag inte. Det är alltför lätt att bli smittad. Men det behövs inga människor i min närhet för att jag skall märka hur det är. Så fort jag slår på radions P1 handlar det om kultur. Det är som om P1 är besatt av kultur. Slår jag på P3 slipper jag kulturen. Istället sköljs jag över av populärmusik i ständigt nya varianter. Det är som om folk inte kunde få nog av denna musik. Till slut orkar jag inte mer. Slår av för att finna mig själv i tystnaden.

Varför denna kultur och denna eviga musik? Därför att människor behöver den. De är precis som jag i min religionsutövning. De söker det de inte äger. 

Jag läste om  kulturpersonligheten Per Wästberg. Han vittnade, jag tror det var i någon tidning. Jag kan inte leva utan litteratur, ständigt ny litteratur. Den ger mig det jag inte äger. 

Kom sen inte och säg att vi människor lever i olika världar så att jag i min kyrka är något helt annat än hon med P3 påslagen. Alla är vi lika i den mening att vi söker det vi inte äger. Vardagens rutiner är inte nog för oss. Vi längtar till något som är utöver oss själva.

Denna längtan är ingen privatsak. I stället är den något som förenar oss alla.