25 22 Förankrad överlåtelse

25 22 Förankrad i överlåtelse

Jag har sedan en tid fördjupat mig i Antje Jackeléns lilla bok ”Otålig i hoppet” (2020). Jag tror inte hon vet det själv, men hon sticker ut. Det fick jag bevis för häromdan när en god vän ringde och ville prata tro. Inte för att han trodde, men han var sysselsatt med att kolla, kolla på djupet hur det var med de kristna grundvalarna. Inte heller så att han ville att jag skulle vara något slags auktoritet. Såna hade han själv skaffat sig i form av  litteratur skrivna av välrenommerade filosofer som syssslade med religionen på hög abstraktionsnivå. Men jag var ändå någon han kunde dela tankar med.

Jag kunde naturligtvis inte hålla inne med  att jag fördjupat mig i Antje Jackeléns bok om det kristna hoppet. Jag talade om för honom att för Antje Jackelén var döden definitiv. I det stycket liknar vi djuren. Jag tror jag citerade Antje Jackeléns hänvisning till Predikaren i Gamla testamentet. Där står Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren. Allting är tomhet. Pred 3:19

Sen fyllde jag på med Antje Jackeléns fortsättning; vårt hopp är därför vår relation till Gud. I oss själva har vi inget liv efter döden. I Gud äger vi hopp om det liv som vi förlorat i döden.

Varpå min vän blev upprörd, han började säga emot i högt tonläge och med skärpa. Antje Jackeléns tankar var nonsens. Det är på existensens fortsättning efter döden det hänger. Endera lever vi vidare efter döden, eller så gör vi det inte. Gud är i det stycket en bisak.

Varpå jag fick bekräftelse på det jag redan visste, att vår ärkebiskop Antje Jackelén inte behöver vara  folklig därför att hon talar med för alla begripliga ord. Det hon säger kan vara obegripligt trots detta. Folk i allmänhet vill nämligen att själen i dödsögonblicket skall skiljas från kroppen för att leva vidare i en överjordisk tillvaro. De begriper inte talet om att döden är definitiv och att det eviga livet vilar i vår relation till Gud.

Sen började jag tänka bakåt på den tid främst under 1800-talet då tron på själens odödlighet började vackla på allvar. För den kristna tron blev det en katastrof som kristen tro inte hämtat sig från den dag som idag är. 

Slutligen förde mig mina tankar till nutid och till relationen med en av mina vänner, en relation som jag förväntar mig mycket av för framtiden. Denne man, en pensionerad missionspastor, är betydligt mera karismatisk än jag. Hans andliga erfarenhet kan jag inte mäta mig med. Men ändå visade det sig att vi hade det väsentliga gemensamt.

Båda är vi i åttioårsåldern och slutet börjar så smått att göra sig påmint. Min vän bekände sin oro inför döden och jag instämde. Då frågade han var jag hade min förankring. Utan att tveka svarade jag, i min överlåtelse. Jag överlåter mitt liv till Gud, längre kommer jag inte. Längre kommer vi inte sa han. Sen var vår vänskap befästad.

Överlåtelse, det betyder att jag överlåtit mitt liv i Guds händer. Längre kommer ingen. Det är i Gud som livet finns, inte i oss själva.