36 21 Vad som får och det som inte får sägas

36 21 Vad som får och det som inte får sägas

Låt mig kalla det retorik, sånt som sägs och tycks och menas i det offentliga samtalet. Tillåt mig framför allt granska denna retorik utifrån vad som får sägas och det som inte får sägas. Särskilt riktar jag in mig på tillåtet och otillåtet i det som vi lyssnar till  i radio, tar del av i massmedia och sen förs vidare i allt vidare cirklar.

Det som då slår åtminstone mig är hur specifik denna retorik är. Man behöver inte lyssna, se, läsa länge förrän man märker något speciellt. Bakom politiska skiljaktigheter, lokala kontroverser, ja även bakom allmänt tal kan man urskilja en moralistisk grundton. Det finns det som både får och skall sägas men också  sånt som varken får vare sig sägas eller tyckas. Överträds gränsen för det tillåtna straffas man, visserligen inte med fängelse, men med fördömanden och framför allt med social isolering.

För mig känns det närmast som en plikt att påtala detta eftersom vi lever i ett land som berömmer sig av sina fri- och rättigheter. Särskilt viktigt eftersom våra makthavare tagit för vana att i en huvudsats hylla frihet och demokrati, men i bisatsen förnekar den friheten genom fördömande generaliserande omdömen.

Nu vore detta trots allt av begränsad betydelse om inte dessa fördömanden fortplantade sig sig närmast som en vågrörelse rakt in i allmänheten. Där mångfaldigas  fördömandena och därmed också skadan.

Den som har öron och ögon öppna lär sig snart vad som får sägas men också vad man måste tiga med. Den vakne medborgaren tvingas därmed in i ett slags självcensur.

Andra har inte den förmågan och blir som öppna mål för omgivningens misstänkliggöranden.

Tro för den skull  inte att dessa osynliga strafflagar består för evigt.  De förändras om än långsamt och över tid. Det som föranledde tyst förakt och isolering för tio år sedan behöver inte göra det idag.

Tyck dessutom inte att de osynliga lagarna om tillåtet och otillåtet behöver vara något odelat ont. Deras funktion är till allt annat också att hålla vår  folkgrupp samman. Det duger nämligen inte att bygga samhälle där alla är individualister, där alla väljer och handlar efter eget huvud, där inte ens de skrivna lagarna förmår hålla oss samman.

Detta får man visserligen inte säga öppet. Tala får man bara om den frihet som påstås gälla oss alla. Det behövs emellertid stöttor för att av människor som alla drar åt olika håll skapa samhörighet. Ett sånt stöd är otvivelaktigt osynliga lagar som tvingar oss samman.

Detta till trots ivrar jag för att påtala denna vår dubbelhet där vi  å ena sidan berömmer oss över att vara fria å den andra fördömer dem som utnyttjar sin frihet. Jag inbillar mig att själva erkännandet kunde ha sin nytta och locka oss till förnyade samlevnadsstrategier.