47 22 Det tänkta som förutsättning för det rätta

47 Det tänkta som förutsättning för det rätta

Sen en tid kämpar jag med den förre göteborgsbiskopens Bo Giertz (1905-1998) tänkande. Länge har jag lockats av ämnet. 

Hur kunde det ske att denne högreste ledare av vissa  blev så uppburen samtidigt som han av andra blev symbolen för bakåtsträvande? Att det hade att göra  med hans sätt att läsa och tillämpa bibeln  visste jag redan. Hur eldfängt ämnet är fick jag klart för mig för  åtskilliga år sedan. Vid ett kyrkligt symposium träffade jag Bo Giertz son, Martin och dristade mig säga att jag bra gärna ville tränga djupare in i hans fars tänkande. Påtagligt störd replikerade då sonen: som om inte det redan skett.

Och det är nog sant, men det är mest Giertz anhängare som gjort sina analyser. (Senast; Anssi Ollilainen, Bo Giertz om prästämbetet: uppdragets teologi, 2018) Motståndarna däremot har nöjt sig med att vända Giertz ryggen.

Själv läser jag just nu Giertz lilla skrift 23 teser om Skriften, kvinnan och prästämbetet. Den var ursprungligen en stencil framlagd för biskopsmötet 1958. Här argumenterar Giertz mot att även kvinnor skall få bli präster.

I tes 23 hävdar Giertz att vi skall fråga Nya testamentet om besked. Skriften ger svaret. Giertz förutsätter alltså att Skriften är enhetlig, i slutändan också att ett enhetligt svar lyder att prästämbetet inte är till för kvinnor.

Men detta att Skriften är enhetlig är något som Giertz tänker sig. Detta särskilt som han betraktar Bibeln som Guds ord. Men sanningen är den att inte bara Gamla testamentet utan även Nya testamentet är en skriftsamling som vuxit fram och redigerats samman allt eftersom. Ser man närmare efter återspeglar den nytestamentliga skriftsamlingen åtskilligt som inte utan jämkande går att förena i en sanning.

Men så förstod inte Bo Giertz det hela. För honom var Bibeln Guds ord. Han tänkte sig bibeln som enhetlig för den som sökte Sanningen och därigenom som själva förutsättningen för det rätta.

Men jag då, hur tänker jag? Jag är på jakt efter det ursprungliga, det som ”lundateologerna” kallade grundmotivet. Jag försöker inte primärt efter vad Nya testamentet lär utan det i Skriften som är centralt bland allt det som Nya testamentet lär.

Och jag finner då det centrala i en Jesus som tänkte med hjärtat och dessutom som en gudsman som såg det andra inte såg. Och utifrån det blir det inte så viktigt med ämbeten. Huvudsaken är att det rätta kommer fram.  Och befrämjas det rätta av kvinnliga präster så varför inte.

Det tänkta blir alltså för både Giertz och mig avgörande för det rätta. Det rätta vilar i Giertz fall på hur han tänker sig  Skriften, i mitt fall på hur jag tänker mig det centrala i Skriften.

Det tänkta får alltså en avgörande betydelse för vad vi bedömer  vara rätt och riktigt. Något subjektivt tillåts avgöra det rätta.

Vad fattas då? Ett svar på vem som har rätt, Giertz eller jag. Det svaret ges inte. Det är utlämnat till andra bedömning.

Vad vi däremot kan fordra inför en sådan bedömning är att förutsättningarna för våra respektive svar klargörs. Här är faktum det  att jag erkänner att jag väljer och vrakar. Jag satsar på en Jesus som jag förstått på ett alldeles bestämt sätt. Men erkände  Giertz någonsin motsättningarna i bibeln? Det är någonting som mitt fortsatta studium av Giertz kanske kan ge svar på.