Predikan den 9 juli 2017

Gudstjänst i S:t Mikaels kyrka Örebro fjärde efter Trefaldighet 2017

 

3 årg epistel Hesekiel 18:30 ff

 

30Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall.  31Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter?  32Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva.

 

 

 

 

Kultur i kulturen

Bearbetat visst, obearbetat annat

Bearbetat är visst, obearbetat annat. Så är det och så har det alltid varit. Bara smittan är konstant. Det som är bearbetat smittar nämligen ofelbart av sig. Det har inte minst den äldre generationen utomeuropeiska invandrare fått smaka på. Deras barn och barnbarn tänker långt ifrån som de själva vant sig vid att göra. ”Smittan” från det nya landet är mer än tydlig. Och smittan kommer från det som i det nya landet är bearbetat, det betyder hur vi skall leva, hur vi skall tänka och vad vi skall tycka.

Tvärtom med tanken på ”givaren”

Mer obearbetat än annat i den kulturkrets som vi kallar den svenska, är tanken på ”givaren” och vad den tanken får för konsekvenser.

Ett ödesdigert åsidosättande. Ty om än gåtfull är det som jag kallar givaren själva förutsättningen för allt liv. Alltså, utan någon form av ”givare” inget liv. Detta i kortform min utgångspunkt.

Tanken på ”givaren” trons själva förutsättning

Denna glömska eller omedvetenhet är ödesdiger för våra kyrkor. Tanken på ”givaren” är nämligen kyrkans själva grundbult.

Det som länge var självklart, att möta upp i kyrkan på söndagarna, har blivit ett särintresse för ett fåtal. Varför? Ytterst därför att tanken på ”givaren” för många är en obearbetad tanke. Man tror sig inte behöva något som inte finns ens i begreppsvärlden.

I den kristna kyrkan heter ”givaren” Gud

I den kristna kyrkan heter ”givaren” Gud, en Gud som fått sin uttolkare i Jesus. Kring Jesu livgivande ord, evangeliet, samlas vi kristna. Till detta evangelium har fogats skrifter som utgör bakgrund till och låter sig förstås utifrån samma evangelium.

Evangeliet låter vi sedan befrukta tidens tankar och blir därigenom berikade. Resultatet blir ett tillskott i samhället. Det tolkade evangeliet blir med mitt sätt att uttrycka det, kultur i kulturen.

Kultur i kulturen med hjälp av två bibeltexter

Här står jag nu med just detta uppdrag att genom min bibeltolkning skapa kultur mitt i kulturen. Idag med f a två bibeltexter som utgångspunkt, en från evangelisten Lukas, en från profeten Hesekiel. Mest satsar jag idag på Hesekiel. (Texten läses)

Fiat justitia pereat mundus

Profeten Hesekiels budskap kan sammanfattas i fiat justitia pereat mundus, eller fritt översatt rättfärdigheten måste segra, det må kosta världens undergång.

Rättfärdig är Hesekiel, samtidigt regelstyrd. Guds lag skall råda och rätten gälla. Brott skall sonas utifrån vedergällningens hårda lag.

För mig är det med Hesekiel som med de flesta andra böcker i Gamla testamentet. Evangeliet är målet. Men Hesekiel är långtifrån framme.

Kristna som är vana vid nutidens milda Jesusförkunnelse förskräcks när de kommer till Hesekiels bok. Många hoppar helt enkelt över boken. Den känns för främmande.

Men det skall inte vi göra idag. Tvärtom borra i den text som vi nyss läst. Detta för att finna öppningarna och i slutändan för att foga resultatet till evangeliet.

Hesekiel introducerade individualismen

”Var och en skall dömas efter sina gärningar”, skriver Hesekiel. Han var en av de första i Gamla testamentet som på detta sätt individualiserade budskapet. Det var inte kollektivet Israel eller deras avfallna kungar som skulle ställas till svars utan den enskilde individen.

För Jesus var individualiseringen något självklart. Jesus såg till den enskilde, såg både hennes synd och hennes möjlighet till upprättelse. Framför allt insåg han tillfällets behov.

Hos den ene döm inte, hos den andre döm

I dagens evangelium hämtat från Lukas utropar Jesus ”döm inte, så skall ni inte bli dömda”. Hos Hesekiel låter profeten Herren säga det rakt motsatta ”Alltså skall jag låta döma er”.

Tro inte att det ena svär mot det andra. Tvärtom; yttrandena är samstämmiga. Situationen kräver i det ena sammanhanget det ena i det andra det andra. Glöm inte att bibeln oftast skall förstås utifrån att det är ett tilltal, ett tilltal som svarar mot det som förhållandena just då krävde.

Vänd om och skapa er ett nytt hjärta

”Vänd om”, ”sluta upp med” manar profeten. Ord med tyngd, väl motiverade. Saker måste få sitt rätta namn och allvar måste få vara allvar. Och nog behöver vi ruskas om.

Mer betänkliga är ordet skapa i uppmaningen skapa er ett nytt hjärta och en ny ande”. Ty vem kan göra det? Ingen. Det nya hjärtat och den nya anden kan en människa göra sig beredd för och bedja om, men skapa kan hon inte, vare sig skapa hjärta eller ande. Det förmår bara tillvarons ”givare”, Gud göra.

För att kunna göra detta felaktiga rätt behöver textorden korrigeras av andra textord. Eftertänksam läsning av f a Nya testamentet eller av Gamla testamentets psalmer gör det självklart att såväl ande som hjärta är något som är oss givet, inte något som vi tagit oss. Vår del i nyskapelsen är beredskap att ta emot.

Kultur i kulturen

Den kultur i kulturen som jag predikar och i dag försökt berika med tankar från Hesekiel är inte en pånyttfödelse av den kultursyntes som kyrkan ända in i 1930-talet satte sitt hopp till. Då drömde kyrkan fortfarande om ett kristet Sverige, buret av kristna värderingar. Men det var en dröm. Det specifikt kristna inslaget i den svenska kulturen vare sig erkändes av samtiden eller kunde tydligt definieras.

Vänder upp och ned på visst, annat får bestå

Den kristna kultur i kulturen som jag drömmer om och hoppas på bygger på mitt tal om ”givaren”, en givare vars existens borde vara odiskutabel för varje tänkande människa.

När tanken om denne givare blir medveten vänder den, tycks det mig, upp på visst och ner på annat.

Den går hårt åt vår självtillräckliga människocentrerade kultur. Eller kanske bättre uttryckt; den välter omkull den människodyrkan som vi så helt är genomsyrade av. Människan har tillåtits ta Guds plats. Men där hör människan inte hemma.

Däremot får vår tids rationalitet bestå. Inte tal om att man som i det islamiserade Turkiet skulle sluta att undervisa om evolution i skolorna, inte en viskning om att skolorna skulle återgå till att tala om Adam och Eva som historiska sanningar i vanlig historisk mening. Inga försök att med manipulation och sökta tolkningar få det i bibeln att gå ihop som inte är menat att göra det. Uppenbar sanning får fortfarande vara uppenbar sanning.

Ett belysande exempel

I början på 1900-talet med dess då nyfödda och glödande vetenskapstro framhävde man i kristna kretsar den så kallade personlighetstanken. Den byggde på trosförutsättningen att alla människor har unika egenskaper och att samhällets mål måste vara att ge alla möjligheter att på bästa sätt utveckla sin personlighet. En tanke som väl håller måttet fortfarande.

Denna personlighetstanke må stå på bräcklig grund. Näppeligen skulle den hålla vetenskapligt. Den är grundad på tro och förhoppning, inte på konstaterad sanning. Men trots detta ack så nödvändig för ett samhälle som vill kalla sig mänskligt.

Slutsatsen för mig blir: Rationalitet och tro i förening måste bära samhället. Tron behövs för att skapa balans och idealitet i ett på rationalitet uppbyggt samhälle. Utan tro och förhoppning blir samhället omänskligt.

 

Exkurs, min självbekännelse, ej ingående i predikan

Tro med spetsen i Jesus, en bekännelse och några konstateranden

Själv bekänner jag mig till en tro som har sin spets i Jesus. Den tron är konkretare än förundran över tillvarons okände och gäckande givare. Däremot är tron på givaren en av dess grundstenar.

Om denna Jesustro har jag behov av att säga följande.

Den äger svag beviskraft. Den besitter desto mer av konkretion och etisk styrka

Jesustron är alltid individens tro, aldrig kollektivets. Den förutsätter avgörelse, daglig avgörelse.

Ingen kyrka i världen har förmått vara Jesus trogen, bara individer. Men förhoppningsvis bär de Jesustroende upp kyrkan. Detta sagt med anledning av trosbekännelsens ”jag tror på en enda helig och allmännelig kyrka” och på det myckna talet om vilken kyrka som är den rätta.