Predikan i Hovsta 6 e Trefaldighet 2017

Högmässa i Hovsta kyrka 6 e Tref 2017

Texten. 3 årg ev Luk 9:51-62

51När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände han sina steg mot Jerusalem,  52och han skickade budbärare före sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst.  53Men man ville inte ta emot honom, eftersom han hade vänt sina steg mot Jerusalem. 54Då sade hans lärjungar Jakob och Johannes: ”Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?”  55Men han vände sig om och tillrättavisade dem,  56och de fortsatte till en annan by.

Att följa Jesus

57När de kom vandrande på vägen sade en man till honom: ”Jag skall följa dig vart du än går.” 58Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.”  59Till en annan sade han: ”Följ mig!” Men mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.”  60Då sade Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.”  61En annan man sade: ”Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.”  62Jesus svarade: ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.”

Den profetiska Jesustron och mitt ja

 Tidens sätt att tänka, tidens sätt att bete sig, är i långa stycken allas egendom.

Det är som vore det självklart att allt kretsar kring mig och de mina. Det känns som om mitt tyckande och tänkande, mina sympatier och mina antipatier vore självklara sanningar. Så för vissa av oss.

Andra är osäkra. Vi lutar oss mot andra. När vi tar ut svängarna, när vi tycker till, måste vi alltid känna att vi har många med oss. Ryter vi måste vi veta att många ryter med oss.

Så känns det men så är det inte i verkligheten. Den självsäkre behöver veta att han är beroende av andra och den osäkre att hon inte är ensam om att behöva ha andra bakom ryggen.

Sanningen är den att vi alla lever i beroende av varandra. Tidens sätt att tänka, tidens sätt att bete sig, är i långa stycken allas egendom. Vi lever på varandra och av varandra i långt högre utsträckning än vi tänker oss det. Vår påstådda tankefrihet kan i hög grad ifrågasättas. Sanningen är att vi följer med och bara i ringa grad lever av eget.

Så är det och så har det alltid varit. Det är därför vi säkrare kan placera människor utifrån sätt att tänka och leva än efter deras hudfärg.

Det speciella med Jesus var hans frihet

Det speciella med Jesus var hans frihet, frihet att vara och göra. Det betyder inte brott med sitt eget judiska sammanhang. Jesus var juden Jesus, sin tids jude. Men på bestämda punkter bröt han sig i suverän frihet loss från sitt sammanhang och visade nya vägar att leva och göra.

 

Jesus levde i nuet, förstod Skrifterna utifrån nuet

Jesus levde i nuet, förstod Skrifterna utifrån nuet, förstod sin Gud utifrån nuets utmaningar. Detta inte efter någon uttänkt teori eller modell. Nuet gav honom tankarna, nuet gav honom sättet att bemöta sin medmänniska.

Jesus, profeten

Jesus var den sanne profeten, den utvalde före andra utvalda. Som jag förstår det, växte Jesu kallelsemedvetande sig stark allt eftersom. Dopet i Jordan av Johannes innebar den grundläggande kallelsen. Denna kallelse, alternativt uttryckt utväljelse, följdes sedan av ständigt nya bekräftelser där Jesus erfor att han hade Gud med sig.

Dessa bekräftelser tedde sig i kortform på följande sätt. Situationen gav frågeställningen, svaren föddes sedan ur en sammansmältning av eget och Ord från den Heliga Skrift.

Snart om inte redan till att börja med insåg Jesus sin speciella relation till Gud. Denna insikt smittade av sig på lärjungarna. Den första kyrkan, byggd på lärjungarnas undervisning, kom så småningom att kalla Jesus Guds son och det har vi i kyrkorna fortsatt att göra.

Tron på Jesus då, hur uppstår den idag? För att bli äkta och slagkraftigt är förutsättningen sammansmältningen mellan det egna samvetet och Jesu ord.

Föds tron ur ett påtvingat eller inlärt mönster kan nog detta många gånger vara till välsignelse. Gammal hederlig svensk kristen kultur bygger till stor del på inlärning eller kanske hellre inskolning i ett bestämt kultur- och trosmönster. Men ett kristet kulturmönster som ett resultat av traditionsförmedling blir inget annat än ett kulturmönster bland andra kulturmönster. Kan inte bli något annat.

Att läsa nuet med Jesu ögon

Men Kristusefterföljelse, som det ju idag handlar om, är mer än detta. Det är att ta ett steg ytterligare i riktningen mot Jesus. Det är att få del av Jesus. Det är att läsa nuet, medmänniskan och bibeln med Jesu ögon och öron.

Detta sätt att läsa är avgörande för framtiden. Den gudsnärhet som följde med Jesus och den förståelse av nuet och framtiden som var hans, är bestämmande för den kristna trons framtid. I förlängningen bestämmande för människans framtid.

Eftersom Jesus handlade i nuet, skall även i fortsättningen Jesu representanter handla i nuet. När jag hävdar detta är det en form av trosbekännelse som ändå inte är en trosbekännelse i traditionell mening. Säg nämligen den som kan konkretisera trons verklighetsbeskrivning i trosbekännelsens form. Ingen!

Dock riktlinjerna är klara. För Jesus var Gud Fader och vi människor menade att vara hans barn. Utifrån denna inre övertygelse profeterade Jesus. Och på den grunden måste i fortsättningen all kristen verklighetsbeskrivning vila.

Textens måsten

Det är här textens måsten kommer in. Dessa är placerade i något som liknar ögonblicksskildringar, en av dessa från en samarisk by, de andra när Jesus, som det står, ”kom vandrande på vägen”.

Må vara hur det vill med historiciteten i dessa situationsangivelser. Här är det saken det gäller. Å ena sidan ett ställningstagande mot hämnd; ”Herre”, låter evangelisten Jakob och Johannes säga ”skall vi kalla ner eld från himmelen och förgöra dem”. Men Jesus tillrättavisade dem, står det. För honom var hämnden inget alternativ

Å den andra sidan radas kraven på dem som valt att viga sitt liv åt Jesus upp. Ingenting får komma mellan lärjungen och Jesus, ingenting, om så detta andra tillhör livets nödvändigheter. Skulle det behövas måste t o m de innerligaste familjeband brytas. Lärjungen förnekas t o m rätten att ta avsked av sin familj, om detta skulle vara nödvändigt. Gudsriket kräver nämligen allt av lärjungen. Ingenting mer och ingenting mindre. Punkt slut.

Jesu verk måste få föras vidare

Varför, därför att Jesu verk måste få föras vidare. Jesu sanningar måste få fortsätta att befrukta människornas liv. Guds verk måste få föras mot sitt mål påhejad av en fortsatt profetisk förkunnelse.

Själva livet kräver detta. Så snart tron snärjs in av regelverk och stela dogmer stannar verket upp och kristen tro blir en bland många livsåskådningar.

Med andra ord förutsätter kristen tros fortlevnad människor som lever i förbund med Kristus. Det för Jesus specifikt profetiska måste få föras vidare genom dessa. Trons själva hjärtpunkt, om man så vill kallad den gudomliga kärleken, kräver detta. Och detta genom lärjungar som i allt sagt ja till sin mästare.

 Men jag då?

Men jag då? Skulle jag ta bibeltexterna bokstavligt och göra som det står; skilja ut mig genom att vägra att gå på begravning, vägra att ta avsked av mina närmaste och vad det nu kan vara, blir snart alltsammans snedvridet. Jag blir lik andra fanatiker som idag liksom under tidigare generationer drabbar världen med sitt blinda vanvett. De tror sig stå på det godas sida, deras ideal kan förefalla höga, i själva verket tillhör de tillvarons nedbrytande krafter.

Tro nämligen inte att övertygade IS-anhängare enbart begår sina gräsligheter för att göra världen illa. De tror att de står på Guds sida.

Jesusvägen

Hur skall då jag komma rätt? Månne genom att gå Jesusvägen?! Jesus ägde sanningen men han ägde den inte i en formel. Verkligheten lärde honom hur nuet skulle förstås.

För egen del känner jag mig förpliktad att gå samma väg. För min del genom att börja i det lilla och pröva mig fram genom att allteftersom pröva vedertagna föreställningar och sanningar.

Rent konkret sker detta genom att jag klargör min egen hållning samtidigt som jag så hederligt jag det någonsin förmår, försöker se hur min motpart tänker. Samtidigt ställer jag mina tankar mot evangeliet.

Jag ställer mig aldrig bakom något utan att först fråga varför eller först ställa mitt alternativ mot andras.

Detta kan tyckas vara en omväg men blir snart en vana, ett sätt att tänka som inte kräver någon märkbar tidsutdräkt.

Ibland hamnar jag rätt, ibland fel. Någon större profet är jag nämligen inte. På ett område har det faktiskt blivit mer rätt än fel. Mitt sätt att se på en kristen församling har i långa stycken visat sig fruktbart. Och när jag förmått prioritera Jesus utifrån de förutsättningar jag här redovisat, har jag blivit välsignad.

Så börja i det lilla

Så börja i det lilla, det är mitt råd. Låt Jesus få möjlighet att verka. Kanske är du kallad att bli en av dem som bär kristen tro vidare. En av förutsättningarna är ditt obetingade ja. Det har texten idag lärt oss.