Predikan i Kil 8 e Tref 2017

Högmässa Närkes Kils kyrka 2017

8 e Tref 3 årg ep.

Text Rom 8:14–17

14Alla som leds av ande från Gud är Guds söner.  15Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!”  16Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.  17Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.

Anden är lik hågen, bara så mycket mer

Det är inte dumt med Paulus

Det är inte dumt med Paulus. Läser man bara innantill och har känsla för sammanhanget kommer man rakt in i den kristna trons hjärta.

Den helige Ande t ex, vilken kristen har inte brottats med att få grepp om denna gåtfulla företeelse? För hur många har inte Anden blivit ett enda stort frågetecken! Men genom att lyssna på Paulus blir det åtminstone för mig klarare.

Sinnesstämningen styr oss

Vem av oss har inte erfarenhet av hur mycket sinnesstämningen styr oss! Är man ”svart” i själen påverkar det allt omkring oss. Är man glad och optimistisk inombords styr också det, men åt motsatt håll. En del av oss tycks obotligt pessimistiska, andra till naturen glada och optimistiska. Det ena driver åt ett håll, det andra åt motsatt.

Anden finns i samma själsliga region som hågen och sinnet

Det kan om Anden sägas att den erövrar vårt inre. Samtidigt samsas den med vår håg och vårt sinne i samma själsliga utrymme oh det i en förunderlig symbios. I klartext; Herr Karlsson är fortfarande herr Karlsson när Kristusanden erövrat honom, men ack så annorlunda.

Tro, dop, överlåtelse

Hur då få del av denna Kristusande? Genom dopet och tron svarar kyrkan och jag tror att Paulus i stort skulle hålla med om det.

Tron i sin tur beror av överlåtelse och överlåtelsen har med evangelietextens smala väg att göra.

Den smala vägen och korset

Överlåtelsen har med den smala vägen att skaffa. Detta i den meningen att det för den överlåtne inte finns mer än en väg att välja. Endast korsets och uppståndelsens smala väg är i fortsättningen tillgänglig för den överlåtne.

Korset som riktmärke

För en kristen blir korset dessutom lik ett riktmärke. För att kunna förhålla sig till livet behöver fokus hela tiden vara detta kors. Allt skall relateras till detta kors i en kristens liv.

Nu innebär detta inget slaveri, inget liv i tvång, inskränkt av påtvingade tankebanor, som man annars skulle kunna tro. Varför inte?

Därför att frågan alltid måste få vara fri där Jesus råder. Det är alltid tillåtet att borra i vad Kristus står för, alltid legitimt att ställa besvärliga frågor om trons förutsättningar och konsekvenser, alltid tillåtet att tänka fritt i Jesu sammanhang. Ondska angriper Jesus, aldrig ärlighet.

Traditionen som stöd

Men traditionen då, den kristna tradition och den kristna kultur som burit Sverige under så många århundraden. I bästa fall är den ett stöd för en kristen. I sämsta fall blir traditionen en ersättning för en levande kristusrelation, någonting som i värsta fall hindrar henne.

Det är inriktningen som räknas

En kristen är alltid på väg. Man behöver inte vara framme för att räknas som kristen. Termen för kristen är i Nya testamentet ”helig”, ”den helgade”, ”den utvalde” eller dylikt. När Paulus tilltalar församlingarna i sina brev riktar han sig till de ”heliga”. Däri inräknas inte enbart dem i församlingarna som var befästade i sin tro utan alla.

Man behöver alltså inte vara en fullfjädrad bibelläsare för att ha rätt att kalla sig kristen, inte en för vilken allt står klart. Det är inriktningen som räknas, inriktningen mot korset och den smala vägen, en inriktning som i sin tur påverkar håg och sinne i något som med bibelns sätt att uttrycka det kallas Andens påverkan.

Ingen måtta på Paulus optimism

Det är ingen måtta på Paulus optimism. Med Anden följer ett nytt liv. Jag slipper som kristen titta neråt utan kan blicka uppåt. Jag behöver inte kämpa för att göra det goda. Det är bara att leva på. Anden hjälper mig. Allt enligt Paulus i det åttonde kapitlet i Romarbrevet.

Åter till hågen och sinnelaget

För att förstå Paulus optimism behöver vi bara gåt till oss själva. Det går som en dans när vi är uppfylld av kärlek och glädje. Automatiskt gör vi det som bör göras. Vi ser, känner och förstår. Det är lätt att leva. Det goda kommer av sig själv.

På motsvarande sätt med Andens liv. Det går av sig självt när jag är uppfylld av Jesus.

Ett konstant kristet liv, men jag gör ju det jag inte vill

Nu är det så, tycker många med stöd av Rom 8 och dess tal om att allt går av bara farten, att en kristen konstant kan leva Andens liv.

Märkligt nog vänder sig Paulus i det tidigare kapitlet, Rom 7, mot just denna trosoptimism. Där betonar Paulus hur svårt det är att leva ett kristet liv. Jag gör det jag inte vill och det jag inte vill gör jag.

Vad är nu rätt?

Vad är nu rätt? För egen del har jag funnit följande. Paulus ord om Andens underbara förmåga att göra allting nytt, är inte det enda i Rom 8.

Besinnar man allt som sägs i detta kapitel förstår man att bakgrunden är mörk för dem som ursprungligen tog del av Romarbrevet. Lidande hotar dem. Och dessutom väntar de till synes förgäves. Ingen Jesus kommer åter, inget gudsrike i sikte trots alla löften.

Uppmuntransord

Och Paulus försöker förklara, han talar om födslovåndor, om att vi lever i väntan på Guds rike, f a att den kristne är utvald och att inget ont kan rå på dem som tillhör Kristus. De kristnas liv vilar bildlikt talat i Jesu famn vad som än händer, så låter det när Paulus lägger ut texten.

Uppmuntransord alltså, uppmuntran byggd på Paulus förvissning om att tron håller. På motsvarande sätt med Anden. Orden om den allt förnyande Anden och det nya livet i Anden, är inte enbart ord som vilar i ett faktum utan också ord med syfte att uppmuntra utsatta kristna att ta del av det som utlovats dem.

Alltså, även i kapitel åtta i Romarbrevet bildar svårigheter bakgrund. Men den bakomliggande övertygelsen går inte att ta miste om. Paulus är förvissad om att när Kristusanden uppfyller en människas innersta gör hon intuitivt det goda.

Det är på riktmärket det hänger

Vad lär nu detta oss? Det för mig viktigaste är att jag får klart för mig att kristen som ickekristen lever i livets mångahanda. Som kristen undkommer jag inte livets svårigheter. Och många frågetecken kvarstår även för den som tror sig ha allt klart för sig. Livets vadan och varthän är inte i detalj klarlagt ens för en som tror på en Frälsare.

Men detta överskuggas av att det är på riktmärket allt hänger, riktmärket som heter kors och med korset vandringen på den smala vägen och med den Andens nya liv.

Ty ibland går faktiskt allt som en dans

Det är en märklig upplevelse detta att samtidigt som frågorna kvarstår liksom frågetecknen, i samma stund erfara Kristi kraft inombords. Ty ibland går faktiskt allt som en dans. Det kan ingen ta ifrån oss.