S:t Olovsmässa i Kil 29 juli 17

 

 

S:t Olovs mässa i Närkes Kils kyrka lörd den 29 juli 2017

12Din är himlen och din är jorden, du har grundlagt världen och allt den rymmer. 13Du skapade norr och söder. Tabor och Hermon jublar över dig. 14Din arm är full av kraft, din hand är segerrik och stark. 15På rätt och rättfärdighet vilar din tron, nåd och trofasthet finns hos dig. 16Lyckligt det folk som vet att hylla dig,Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus. 17De gläder sig ständigt över ditt namn och jublar över din rättfärdighet, 18ty du är deras styrka och glans.  Genom din ynnest vinner vi seger, 19ty vår sköld tillhör Herren, vår kung tillhör Israels Helige. (Psaltaren 89)

Helgonet Olov den helige

I dag den 29 juli är det i katolsk tradition S:t Olovs dag, Olov den heliges dag.

Olov den helige ett av många helgon. Av den norske kungen Olov Haraldsson har blivit Olov den helige, ett helgon format av folklig tradition och kyrklig legitimering. Och på helgonförklaringen har följt kult av traditionens helgonförklarade Olov. Sambandet mellan verklighetens Olov Haraldsson och traditionens Olov den helige måste betraktas som i det närmaste obefintlig.

Kulten av Olov den helige påminns vi om just i denna kyrka. Pilgrimsvandringarna till Nidaros där Olov ligger begraven gick under sen medeltid bland annat förbi Kil med denna kyrka som delmål. Här upplevde den medeltida vandraren heligheten materialiserad i ett helgat kyrkorum, i helgonfigurer och reliker.

Den mödosamma vandringen mot Nidaros gav inte läkedom och uppbyggelse i samma mening som för nutida pilgrimer där vandringen i väsentlig mening samtidigt är målet. Det var målet, liksom alla delmålen i form av kyrkor och bestämda rastplatser, som gav den efterlängtade läkedomen. I kyrkan, det helgade rummet, förkroppsligades heligheten i altaren, helgonbilder och reliker liksom i det helgade brödet utställt till beskådande inte enbart i mässan utan ständigt.

Allt detta förmedlande gudomlig kraft till pilgrimen liksom inre och stundom också kroppsligt helande. Genom besök och gåvor till kyrkan trodde sig pilgrimerna kunna få bot för olika åkommor och förlåtelse för begångna synder.

Reflexioner

Så långt vårt medeltida arv. Nu till reflexioner över detta arv.

Den ena generationen följs av nästa i en oupphörlig följd av upprepningar. Synen på helgon har över tid ägt en förunderlig konstans. Nya helgon skapas allteftersom nu liksom då. Det sker genom att människor tilldelas egenskaper som ofta mer svarar mot ideal än verklighet. Företeelsen synes mig oberoende av religiös eller sekulär föreställningsvärld.

Det finns sekulära helgon liksom religiösa. T o m frikyrkorörelsen som så markant har tagit avstånd från helgondyrkan har sina helgon. I Västernärke har vi predikanten Emil Gustafson. Redan strax efter dennes död i maj 1900 blev hans grav på Kräcklinge kyrkogård en kultplats. Föreställningarna om honom idealiserades och gjordes till de frommas förebild under en lång följd av år.

Bakom ligger att föreställningarna om en person inte är det samma som personen själv. Verkligheten inte detsamma som den tänkta verkligheten om honom eller henne.

Denna tänkta verklighet är inget att förakta. Tvärtom något att ta vara på. Den tänkta verklighet kan stå i verklighetens sammanhang och i den egenskapen påskynda utveckling i rätt riktning. I den meningen kan den tänkta verkligheten vara en Guds tjänare och människors uppfostrare.

Det är när den tänkta verkligheten, d v s vår bild av en person uppenbart svär mot sanningen eller leder

människor åt fel håll, vi måste se upp. Hur annorlunda hade det inte sett ut i västvärlden om den tyska befolkningen i tid fått en sannare bild av Hitler.

I den lutherska tradition som är vår kyrkas har helgonen skjutits åt sidan, S:t Olovs dag glömts bort så när som på spridda erinringar som den i dag i Kils kyrka. Och pilgrimsvandringarna fått nytt innehåll. De heliga föremålen vördar vi fortfarande men vi tillber dem inte.

Men Gud håller vi fast vid, hans skapelse, hans rättfärdighet och hans frälsning. Och kristna förebilder har också vi lutherska kristna. Vi håller dem högt och vi försöker leva i deras efterföljd.

Helgonbilderna har ersatts av mässans välsignade bröd som vi enligt Guds ord och löfte låter vara bärare av trons fullhet.

Däri är vi förenade med medeltidens människor. Också för dem stod det välsignade brödet i centrum. Vår nattvardsmässa, t o m i den enkla form vi idag följer, är en uppföljare av den medeltida mässordningen. Nattvardsbönen med instiftelseorden har vi gemensam med den medeltida ordningen liksom O Guds lamm, kommunionen och välsignelsen.

Men om vi tar del av nattvardens bröd och vin, beskådade de medeltida människorna de heliga håvorna. Och om vi förutsätter att mässan endast kan firas om det finns en församling var ordningen vanligen den under medeltiden att mässan firades utan församling. Mässan sågs i första hand som en offerhandling till Gud.

Först i modern tid har den katolska kyrkan anpassats till den evangeliska i detta stycke. Såväl den ena som den andra kyrkotraditionen förutsätter en församling när mässa firas.

I dag har skådandet ersatts av åtnjutandet. Skådandet har fortfarande sin plats. Även synen är ju förbunden med Anden. Medeltidens allmoge beskådade vanligtvis det heliga brödet. Vi förtär det i nattvardens bröd och vin därtill manade av vår frälsares ord; gör detta till min åminnelse.

För oss i den evangeliska traditionen är Kristi efterföljelse något oavvisligt. Helgon kan vi minnas, Olov den heliges minne, som traditionen utformat detta minne, kan vi vörda, men efterföljelsen gäller för en kristen i slutändan en enda, Jesus Kristus.