Med mina glasögon 2

29 17 Religion ute – helighet inne

Tendensen är tydlig, religionen är ute, heligheten inne. Hur det kan komma sig är frågan. Över det funderar jag både nu och då.

För att få grepp över detta behöver jag börja med den påstådda individualismen och den rådande trosföreställningen att människan har en fri vilja. Att både det ena och det andra är ett ”nys” är själva utgångspunkten för mitt resonemang. Det är inte sant att vi till skillnad från tidigare styrs av vår fria vilja. Som alltid drivs vi med av strömningar i tiden. Nog kan enstaka av oss tankemässigt sticka ut, men då oftast i den allmänna meningens riktning. Originellt nytänkande är som pärlan i åkern.

I dag tror sig många sticka ut genom att förneka religion men bejaka helighet. Senast skedde det i morse när jag lyssnade på P 1:s Naturmorgon. Personen jag avser påstod att skogen var hennes helgedom och att felet med religion var att den fixerade det heliga i trossatser. Detta sagt när hon just berättat varför skogen för henne var helig. Vad är det annat än att precisera det heliga i trossatser?! Med andra ord förnekade hon det hon just bekänt sig till.

Inget ont om henne. Hon gjorde bara som alla andra, förnekade det hon innerst inne trodde på. Varför gör man det? Varför är misstron mot religionen så massiv att den dragit med sig hela den västliga kulturkretsen i sin religionskritik?

Kanske inte så mycket att undra över. Även den ”upplysta” kristendomen är fullkomligt genomdränkt av obevisbara föreställningar, dessutom framställda som bokstavliga sanningar av präster, pastorer och troende.

Men trots det är det annat jag tänker på. Och detta andra är själva grundhållningen i vårt upplysta västerland. Vi tror oss vara tillvarons subjekt samtidigt som vi tonar ner det faktum att vi mer än annat är mottagare.

Jag läser just Deuterojesaja, det betyder kapitlen 40 till och med 55 i profeten Jesajas bok i Gamla testamentet. Där är Gud dominanten, den självklare härskaren över himmel och jord. Naturen är ett av hans vapen, inte tal om att vi skall kunna påverka naturen.

Tvärtom hos oss. Det är som om vi skulle ha makt över den jord som vi lever på. Det är som om allt hängde på oss om vi som mänsklighet skulle överleva. Det är som om vi ägde det vi i själva verket förvaltar.

Det ligger mycket i vårt sätt att se på den natur vi lever i. F a bygger den på solid kunskap som allt eftersom förvärvats och blivit till allmän egendom. Men ändå är det något galet med vår hållning.

Med detta galna avser jag vare sig evolution eller slump som förklaringsgrunder. Såväl evolution som slump har visat sig fruktbara förutsättningar för oss människor att förstå den tillvaro vi lever i.

Felet är att vi inte låter någon givare titta fram bakom den gåtfulla evolutionen eller den blinda slumpen. Svaret att denne givare inte duger som grund för vetenskapens vidare landvinningar duger inte som förklaring. Nog är det sant att en givare förstådd som en metafysiskt tänkt Gud, inte har något att tillföra i vår jakt efter naturvetenskapliga sanningar. Men det är också sant att vår glömska är ödesdiger för vår syn på oss själva. Vi lever som vore vi givare när vi i själva verket är mottagare.

Detta ger en ”vind” syn på oss själva och är förödande för alla former av religiositet. Till och med den till religiositeten hörande ”heligheten” blir lidande. Det heliga blir något vi förfogar över, inte något vi faller ned inför. I slutändan blir vi högmodiga, dessutom blinda. I dag exempelvis blinda inför den radikaliserade Islams orsaker. Vi konstaterar men förstår inte.

28 17 Jag, du och tron

Verkligheten har jag inom mig, inte nödvändigtvis den sanna verkligheten, men min upplevda verklighet. Det som finns utanför denna min ”existentiella” upplevelse av verkligheten är något jag relaterar mig till. Om jag är subjekt är detta andra objekt.

Så tänkte jag ända till jag kom på att det finns objekt i mitt liv som tagit sådan plats i mig att de är en del av mig själv samtidigt som de fortfarande i en annan mening fortfarande är objekt att relatera sig till. Vad mig beträffar är jag så lyckligt lottad att detta främst gäller min hustru, mina barn och mina två barnbarn.

Min verklighet är färgad, alltid färgad. Och det är jag själv som färgar den. Den är med andra ord subjektivt betingad. Denna min subjektivt betingade verklighet är på gott och ont och behöver därför ständigt korrigeras. Korrigeras av fakta, av nya sätt att nalkas verkligheten, av förändringar i mitt sätt att leva och tänka, av nya upplevelser och vad det nu kan vara. Om jag blockerar mig för förändringar blir jag stelbent, om jag ändrar mig som ett rö för vinden, blir jag opålitlig. Att vara både stabil och förändringsbenägen lär vara det bästa.

Min färgade verklighet, med tonvikten på att den är färgad, kallar jag tro. Så förstådd är tron något varken jag eller någon annan kommer ifrån. Den är för mig som för alla andra ett med vår existens som människor. Samtidigt är tron, för mig liksom för alla andra, oundvikligen på gott eller ont.

På gott när mina inre bilder av verkligheten får mig att närma mig den objektiva sanningen. På gott också när den hjälper mig att se på andra på ett sätt som är bra både för mig och för dem jag möter. På ont när den lurar på mig en falsk verklighet.

Jag sade att det finns människor som tagit en sådan plats i mitt liv att de blivit en del av mitt jag. Jag nämnde hustru, barn och barnbarn. Jag kunde ha tillagt Jesus. Min inre bild av Jesus har sedan många år blivit en del av mig själv.

Detta garanterar inte att min föreställda bild av Jesus står orubbligt fast. I själva verket växlar den utifrån känsloläge, kunskaper och insikter. Denna växling har jag ingenting emot. Stillastående skulle för mig innebära förstelning och i slutändan andlig död.

Med Jesus följer tron på Gud, Jesu Gud. Men den tron ger sig inte av sig själv. Det är mycket som tar emot. Att tillvaron förutsätter en givare står visserligen klart för mig och borde göra det för alla. Vi har ju inte tagit oss livet utan fått det. Och gåvan förutsätter en givare. Men att denne givare skulle vara ett med den Gud som Jesus trodde på är inte lika självklart. Jag frestas ofta tro att Gud gömmer sig bakom den oundvikliga evolutionen som i sin tur står i nära förbindelse med slumpens utslag. Det vill till riktiga trossprång för att jag med Jesus kan tala om en Gud som är både rättfärdig och kärlek på en och samma gång.

Men dessa trossprång tar jag inte en gång utan dagligen. Min förbundenhet med Jesus gör att jag inte kan låta bli.

Mitt trosfäste är alltså ytterst Jesus? Varför? Därför att trons Jesus tål att komma nära. Ingen har hittills förmått ta ifrån mig att att Jesus står för den etiskt religiösa fullkomningen och att han därför är den orienteringspunkt jag behöver. Att det sen krävs ologiska trossprång för att jag skall kunna tro på Jesu Gud, är någonting jag får ta. Det betyder inte, som ni märker, att jag ”mörkar” om svårighetsgraden.

27 17 Den tänkta verkligheten ett måste

Praeterea censeo metaphysicam esse delendam (för övrigt anser jag att att metafysiken bör förstöras). Det sade filosofen Axel Hägerström och han har fått många med sig. Men inte mig. Den subjektivt upplevda fenomenvärlden (metafysiken), av mig kallad den ”tänkta verkligheten” är ett måste.

Vi kan inte leva utan en tänkt verklighet. När den tänkta verkligheten kommer i olag, när vårt inre splittras upp i varandra motsägande verkligheter, eller när vi tappar greppet om eller tvivlar på våra inre bilder, är det fara å färde. Blir det verkligt illa orkar vi inte leva längre.

Frågan är inte om den tänkta eller av mig föreställda verkligheten har ett berättigande eller inte, utan hur vi hanterar den. Det är nämligen inte självklart.

Även friska människor tampas med flera tänkta verkligheter samtidigt. Åtminstone gör jag det. Jag kan se två motsatta bilder av verkligheten samtidigt. Det gör jag dessutom regelbundet när jag försöker föreställa mig hur den som inte ser saker och ting på samma sätt som jag, tänker. I det sammanhanget gäller det att avgöra vilken verklighet i mig som jag skall låta segra.

Varför? Därför att man skall vara beredd att korrigera sin inre verklighet. Vägrar man av princip att ändra sig är man stelbent, svårhanterlig och svår att leva med.

För mig är det livsviktigt att hela tiden vara beredd att korrigera mina inre bilder utifrån den uppenbara sanningens vittnesbörd. För att ta det till ytterlighet enkelt. Det vore förödande om jag inte tog till mig att nio gånger nio är åttioett. Denna öppenhet för korrigering måste gälla det mesta. Dock inte allt, men det skall jag inte fördjupa mig i här.

För mig personligen måste framför allt mina inre bilder av den religiösa sanningen, min bild av Jesus och genom honom min tro på Gud, låta sig korrigeras utifrån verklighetens vittnesbörd. Vägrar jag göra det blir jag en religiös fanatiker, farlig såväl för mig själv som för min omgivning.

Nu är det inte bara jag som skall vara beredd till korrigering utifrån verklighetens vittnesbörd. Det gäller också mina meningsmotståndare, särskilt dem som frimodigt bekänner sig vara ateister.

I sin enfald, möjligen påverkade av efterdyningar från bl a Hägerström, tror de sig kunna leva utan någon form av metafysik. Vetenskap skall det vara, vetenskap för hela slanten. Som om de klarade sig utan en tänkt verklighet.

Men, jag upprepar, den tänkta verkligheten är en nödvändighet, den kan ingen av oss vara utan. Fråga är inte om vi är bärare av en tänkt verklighet, utan vilken tänkt verklighet som dominerar inom oss.

Och den tänkta verkligheten i sin tur är kusinbarn med religionen. Tror man inte på Jesus tror man på något annat. Den tänkta verkligheten och tron hör i den meningen ihop som leret med långhalmen.

Så när du berättar för mig att du är ateist, var då så god att tala om för mig vad du har satt i gudstrons ställe. Och vet att såväl det ena som det andra som du då påstår handlar om tro. Ingen kommer undan tron, ingen kommer nämligen undan att leva i en subjektivt betingad tänkt verklighet. Frågan är därför inte om man tror utan vad.

 

26 17 Mahayana och hinayana.

Mahayana och hinayana, den stora och lilla vagnen i buddhismen. Den stora vagnen är anpassad till omgivningens kultur och verklighet, den lilla exklusivt religiös. Om dessa vagnar funderade jag en tidig morgon i min ensamhet.

Har inte mahayana och hinayana sina motsvarigheter också i den kristna tron? I andra världsåskådningar också för den delen. Är inte veganismen den lilla vagnen och vegetarismen den stora för att ta ett belysande exempel.

1800-talets folkväckelse gjorde anspråk på att företräda kristen tro i renad och äkta form. Omvändelse var ett måste för att få vara med i de nya församlingsbildningarna. Det gick några årtionden och sen var förändringen uppenbar. De väckta hade blivit som alla andra. Moralen var förstås annorlunda framför allt strängare. Men att av hinayana blivit mahayna var inte att ta miste på. Motsvarigheten ser vi idag i Livets Ord. Där är anpassningsprocessen i full gång och det till allmänt beskådande.

Katolikerna löste problemet med sina kloster och sitt ”vita perfecta” som de förband med dem som tillhörde det andliga ståndet. Protestanterna däremot hade varken kloster eller vita perfecta så där gick övergången från den lilla till den stora vagnen blixtsnabbt.

Förakta inte mahayana, det är mitt råd till mig själv och andra. Kulturellt och religiöst anpassad kristendom är ett måste. Men fundera över vad som är en rimlig anpassning och stå sedan upp för den. Låt mig ta några för mig närliggande exempel.

För några årtionden sedan skulle präster i Svenska kyrkan endera vara ogifta eller gifta. Något mellanting accepterades ej. I dag är dessa gränser brutna. Men se det gillar inte jag. Samtidigt satte kyrkan spärrar för de homosexuella. Du får gärna vara homosexuell, men lev inte ut din homosexualitet, fick vi då lära oss. I dag låter det annorlunda. Och det gillar jag. I dag är jag närmast lycklig över att de homosexuella männen och kvinnorna vågar höja sina huvuden.

Mest är jag förstås intresserad av hinayana, den lilla vagnen och den i kristen tappning. Mina dagliga bibelstudier syftar till just detta, att finna ut vad sann kristendom är och hur den skall förstås och tillämpas. Men jag tänker också i dessa banor när jag reflekterar över den kyrkliga utvecklingen.

Jag är exempelvis fullt klar över att pingstvännernas satsning på sin andedopslära var ett misstag och ytterst berodde på   ensidig bibelläsning. Lewi Petrus talade förstås inte enbart om andedopet. Han var också en mästare i att förkunna Jesu försoning. Men tyvärr blommade andedopsläran ut på försoningstrons bekostnad. Nog predikas det försoning i pingstförsamlingarna, men oftast formelartat och utan genomtänkta och genomlevda förslag till tillämpning. Därför är det som det är. Även pingströrelsen är en rörelse på tillbakagång.

För mig är hinayanas hjärtpunkt tron på och tillämpningen av Jesu försoning. Och försoningen i sin tur är beroende av en handlande Gud som i Kristus är både rättfärdig och kärlek. När försoningstron sedan smittat av sig på mig blir jag som Kristus både rättfärdig och förlåtande. Tillsammanstaget blir resultatet rätlinjighet och försonligt sinnelag på en och samma gång. Rätlinjighet och stränghet mot högfärd och självtillräcklighet, värme, förlåtelse och kärlek till dem för vilka hoppet är ute.

Två ting är mig angelägna. Det ena att jag bevarar hinayanas frälsningsväg i mitt inre. Det andra att denna frälsningsväg också får plats i de kyrkor som alla, vilket de erkänner det eller inte, är mahayanakyrkor.

25 17 Att stöka till i koordinaterna

President Trump stökar till i koordinaterna. Ungefär så sade en korrespondent häromdagen. Mitt i prick tänkte jag. Det betyder i sak att Donald Trump underkänner gällande beskrivning av läget. Ryssland är inte vad USA hittills ansett. Klimatet inte det hot alla fruktat. Nato inte den garanti försvarsalliansen hittills ansetts vara. Detta för att ta det viktigaste.

Vore det inte för det uppenbart vådliga och godtyckliga i Trumps positioneringar gillar jag när det stökas till i koordinaterna. Det behöver ske fortlöpande. Låsta positioner och stelnade tankar kan bli förödande för den som tycker annorlunda. Det får den känna på som ifrågasätter allmän mening i ett politiskt parti, eller som för min del i en kyrka.

I själva verket förutsätter hållbar mänsklig samvaro både etablerade sanningar och nytänkande. Detta i en mix som inte låter sig i exakta ordalag beskrivas. Först framtiden äger som bekant tillgång till facit.

Att den Svenska kyrkan, som är mitt hjärtebarn, gått fel väg är idag uppenbart. Om inte skulle kyrkorna vara fyllda med tillbedjare, andan i församlingarna vara annorlunda och kyrkans påverkan utåt betydande.

I det lilla försöker jag i likhet med Trump ifrågasätta gällande ordningar. Jag kan inte låta bli att med mina ord försöka stöka till det för politiker som flyter med i gällande tankeströmmar utan att reflektera. Detta samtidigt som de tror sig vara nytänkande. Jag gör det trots att politik inte är vare sig mitt kunskaps- eller intresseområde.

När det gäller kyrkan är det på ett annorlunda sätt. Det är här jag på allvar sätter in min tankekraft. Det är också här jag äger fördjupad kunskap, eller kanske rättare allt eftersom skaffar mig fördjupad kunskap.

Vad är då huvudproblemet för kyrkan? Att man låst sig i sitt sätt att tänka och vara. Att huvudfrågan är Gud, Guds existens och Guds betydelse och Jesus som bryggan mellan Gud och människa är alla överens om. Men man är låst i sitt sätt både att beskriva Gud och Jesus.

Eller är det inte så? Varför skulle annars människor som uppenbart är förankrade i gudstro, påstå sig vara ateister. Eller ta människor som väl förstår att värderingar och föreställningsvärld är avgörande för människor. Varför skulle de annars sätta kyrkan i isoleringscell genom att som en man förkunna att religionen är en privatsak.

Beror inte detta på kyrkornas låsningar vid en världsbild som var men inte längre är? Samtidigt som det råder det något slags vidröringsskräck när det gäller bibelns sanningar. Kyrkorna vågar inte ta upp problematiken med bibliska utsagor som uppenbarligen är påverkade av tid, rum och samtida föreställningsvärld. Det skulle ställa till för mycket av oro i de inre leden. Man tänker inte på att det i vår upplysta tid blir fritt fram för gemene man att förstå bibeln som en samling myter.

Sen hanteringen av Jesus. När fördjupning i Jesu försoningsgärning och dess betydelse idag är själva huvuduppgiften predikar man som om den förelagda texten var hämtad ur Barnens bibel.

Kyrkorna bäddar på så sätt för att en intellektuellt hederlig person tror sig vara ateist fast hon inte är det. Tänker hon nämligen efter kan hon ju inte förneka att tillvaron förutsätter en givare (givaren kallar vi kristna Gud). Och att denne givare är en nödvändig tankeförutsättning i all mänsklig samvaro. Om inte givaren kommer i centrum tas den platsen som bekant av det givna. Människan intar Guds plats och sen blir det som det blir.

24 17 Krig, folkvandring, begränsning av invandringen

Fransk-tyska kriget (1870-1871) triggade en folkförflyttning i Europa som inte sett dess like. Först efter 1914 bromsades den av begränsning av invandringen liksom av murar mellan land och folk. Detta enligt historieprofessorn Erling Bjöl.

Och tillägger jag,  detta samtidigt som kristendomen så sakta började ändra utseende. Gamla testamentets krig och brutalitet sköts åt sidan för kristendomens humanisering. Ingenting fick längre plats som inte höll högsta etiska standard. I centrum ställdes en kärlek som inte lät sig begränsas av vare sig familje – eller nationstillhörighet. Jesus var denna kärleks banérförare, förkunnade det begynnande 1900-talets liberala teologer. Bergspredikan blev den kristna trons centrum.

Hoppas ni känner igen er. Som det var då är det nämligen nu. Bara så att det idag mest handlar om utomeuropeiska invandrare. Fortfarande är andelen medvetet kristna stor bland dem som vill ett Sverige med öppna gränser.

Själv har jag under alla mina år som präst varit bland dem som kämpat för utvisningshotade. Min motivering har varit rent medmänsklig. Med flyktingen framför mina ögon har jag inte kunnat låta bli att hjälpa dem så gott jag kunnat.

Men hur var det med den religiösa motiveringen för mitt handlande. Det tänkte jag aldrig på. Först nu har jag börjat reflektera över vad som är den kristna trons hållning i flyktingfrågan. Med det menar jag en kristen tro med den etiskt/religöst radikale Jesus för ögonen.

Vad ser jag då? I bibeln en Jesus i full gång att krossa självtillräcklighet. Fariseer som tror sig hålla lagen får sig kastat i ansiktet  att inte enbart handlingen gäller utan också sinnelaget. De får veta att nöden upphäver reglerna. En människa i nöd skall du ställa upp för vare sig han är jude eller hedning, i förlängningen vare sig han är muslim eller kristen, svart eller vit, god eller ond.

Men går det att skapa generella regler utifrån Jesu spontana känsloutbrott, eller rättare situationsrelaterade handlande. Det går förmodligen, men jag är inte mannen att göra det. Riktlinjer kan jag åstadkomma, men inte mer.

Detta desto mindre som jag inte kan låta bli att ha ögon, öron, förnuft och sinne öppna. Jag ser med historien för ögonen hur folkvandring i grund förändrat samhällen. Germaner utplånade Romarriket, Israel förändrade i grunden Kanaan och urbefolkningen i Nordamerika tvingades in i reservat av jordhungriga invandrare. Och med allt detta förändrades också tro och tänkande i de erövrade områdena.

Dessutom ser jag att kristen tro under åren utvecklat samlevnadsrelationer som i sin ideala form kännetecknats av trofast gemenskap. Syftet med sammanhållningen är dels att skydda eget dels att skapa öppenhet utåt Att inkludera blir inte ett extra plus utan något som ingår i själva konceptet.

Detta sätt att se på samlevnad kan appliceras på alla nivåer i ett samhälle. Under romantikens tid under det begynnande 1800-talet kunde man tala om samhället som den utvidgade familjen.

Det är alltså en hel del jag har i bagaget när jag funderar över hur jag skall ställa mig till aktuell invandring i Europa och då främst till Sverige. Att förena allt till ett entydigt synsätt och till en konsekvent, kristet hållning är däremot inte lätt. Men jag lutar åt den kristet romatiska synen på samlevnaden som en framkomlig väg. Tyvärr har det synsättet inte många förespråkare idag.

23 17 ”Materialiserad nåd”

En av mina prästerliga kollegor beklagade sig. För henne kändes det tungt med huvudgudstjänst utan nattvard. Huvudgudstjänst utan nattvardens bröd och vin var som att beröva församlingen trons fullhet.

”Materialiserad nåd” flög det genom mitt huvud när hon klagade sin nöd. Sen lade jag till själv; vin inte saft, osyrat bröd inte glutenfritt och så är allan rättfärdighet uppfylld.

Men det gick inte mer än några minuter så bytte jag spår. Är inte den ”materialiserade nåden” trots allt nödvändig, tänkte jag?

Hur är det nämligen med den kristna tron? Följer inte med den en tänkt verklighet som är förbunden med ett hav av frågor med osäkert svar, liksom av rader med ställningstaganden som långt ifrån alltid är självklara. Måste trots allt inte den kristna tron materialiseras i en enda fråga som står för det hela och är en förmedlare av allt? Är inte högmässans nattvard just detta, både gudstjänstens och det kristna livets centrum oumbärligt för var och en som vill kallas kristen?

Hur är det nämligen i den sekulariserade vardagen? Är det inte på liknande sätt där? Men nu heter inte svaret nattvarden utan allt som oftast jämlikhet. Detta begrepp har den egenskapen att det symboliskt samlar upp allt i ett enda. Och detta enda står för helheten.

Ni har förstås era dubier. Men samlar inte begreppet jämlikhet upp en bestämd livsstil, om ni så vill den jämställda livsstil som vi tycker skall råda i ett samhälle. Nu är naturligtvis även den jämlikheten relativ. En del har nämligen vad andra inte äger och det lär inte gå att ändra på. Så jämlikhet står för relativ jämlikhet. Men relativ jämlikhet är inte det sämsta som sammanfattande målsättning för samlevnaden.

Åter till den kristna verkligheten med alla sina osäkra faktorer. Hur skall den verkligheten materialiseras i handfasta föreställningar för att stå på säkra ben?

För min del genom att fästa allt vid ett huvudmotiv och sen låta allt utfå från detta huvudmotiv. För mig är det huvudmotivet försoningen. Jesu liv förutsatte försoning och ledde till försoning. Utifrån denna försoning skall hela den kristna tron förstås och hela det kristna livet levas. Något skruvat uttryckt materialiserar jag den kristna tron i begreppet försoningen

Med den utgångspunkten försvinner för mig många av trons frågetecken. Eller får åtminstone en annan belysning. Inser jag att Jesu liv syftade till försoning vet jag att skilja viktigt från oviktigt i mina tankar om tron. Och jag vet att skilja väsentligt från oväsentligt i såväl bibelläsning som i vad jag som kristen skall tycka.

Så det var kanske inte så dumt det hon gjorde min prästerliga kollega när hon utgöt sig över att nattvardsbordet inte alltid dukades när det inbjöds till gudstjänst. Nattvarden handlar ju främst om det jag efterlyser, försoning.

Å andra sidan är inte nattvarden det enda. Kristi försoning kan tydliggöras också på andra sätt än genom söndagligt nattvardsfirande. Huvudsaken för mig är att försoningsmotivet hamnar i centrum och materialiseras i handling. Först när så sker hamnar allt på rätt plats.

 

22 17 I vems ärende?

Jag pläderar för öppenhet. Det stör mig när människor håller sig för att vara förmer och genom sitt beteende gör sig onåbara. Fint folk som inte spelar med öppna kort är med det värsta jag vet.

Även i forskningen är öppenhet ett måste. Tack och lov avslöjades häromsistens allvarlig oredlighet i forskning när det visade sig att talet om mikroplaster i sjöar som tog död på fiskar inte hade stöd i bevisbara fakta.

I så handfast forskning som i undersökning av mikroplast i vattnet går falsarier trots allt att avslöja. Värre tycks det vara i ”andevetenskaperna”, dvs vetenskaper som förutsätter värderingar, inte enbart fakta. Värderingar är nämligen luriga. Det är inte alltid lätt att upptäcka dem. Men viktigt är det. De styr mer än vi kan föreställa oss. Fakta må vara oklanderliga, med värderingar kan fakta böjas av åt alla möjliga håll. Framför allt kan en forskares värderingar fresta henne att förtiga sånt som inte borde förtigas.

Själv tjatar jag om att man i en undersökning, endera i slutet eller början, redovisar var man själv står. Det hjälper läsaren att finna ut i vems ärenden forskaren uppträder. Nu tycks jag tyvärr vara ensam om den åsikten. Ingen gör nämligen som jag vill. Därför måste läsaren på egen hand försöka klura ut vilka intressen en redovisning tjänar. Och det kan vara svårt, ibland omöjligt svårt.

Men nödvändigt är det. Vilken skillnad hade det nämligen blivit för mig om jag redan under studietiden blivit klar över i vilka sammanhang mina lärare stod och vems intressen de företrädde. Dels hade det blivit mer liv i mina studier, dels hade jag lärt mig mer och till allt annat också fått vidgade vyer.

Själv har jag nyligen påbörjat en studie av en kyrklig legend, Einar Billing, mest känd som banérförare för svensk folkkyrkoteologi. Men jag tänker inte syssla med någon folkkyrka. Jag tänker borra i Billings brottning med bibelteologin. För en brottning var det, det har jag redan märkt. Karln är nämligen som en öppen bok. Ändå är brottningskampen inte det primära för mig utan vad Billing försvarar , i vems ärenden han står.

Jag kan tänka mig att frågeställningen ” I vems ärenden” skulle vara en forskningsgren i sig. Här finns det nämligen mycket att göra. De mest korrekta sakredovisningar kan dölja ärenden som läsaren inte har en aning om. Och gör det faktiskt ofta.

Dessutom vad är det som får sägas idag och vilka temata är förbjudna? Om inte formellt så i realiteten. Inte för att jag är intresserad, men går det i Sverige av idag att sakligt pröva om det finns signifikanta rasskillnader mer än att svart är svart och vitt är vitt? Är det möjligt att få forskningsbidrag till studier som avser att pröva könsskillnader? Måste inte svensk värdegrund läggas som mall på all forskning?!

Och för att ta teologin, mitt eget område. Går det att entusiasmera teologerna att ta upp den galopperande sekulariseringens orsaker till mer djupgående behandling? Förmodligen inte. Och på våra frikyrkliga högskolor; är det möjligt att ta upp bibelkritik till seriös behandling? Jag tror inte det. Det skulle huvudmännen sätta stopp för.

Nu låter det som om jag enbart har akademiskt arbete i huvudet. Men det har jag inte. Problemet är generellt. Allt som sägs eller står skrivet står i ett bestämt sammanhang. Och för läsaren gör det skillnad att ha hum om vilket.

 

21 17 Påverkans kall

     Vad är det jag sysslat med under mitt liv? Vad är det jag kämpat för? Jag menar bakom det obligatoriska självförverkligandet som ju är den förutsättning som gäller alla.

Jag har velat påverka. Det är mitt kall. Under alla mina år har jag försökt få människor att bli aktiva kyrkokristna både till själ och sinne. Som präst från 1963 och framåt har jag arbetat i motväder. Konjunkturen var och är mot mig. Sekulariseringen hade grävt sig så djupt in i det svenska samhället att bestående segrar tycktes omöjliga.

Som jag såg det var enda chansen att skapa kyrkokärnor bestående av människor som inkluderade andra i gemenskapen. Kyrkan såg och ser jag som en växtplats, där människor kunde växa till i tro och omsorg.

För det behövde vi känna varandra, umgås med varandra, leva tillsammans. Kyrkan fick inte bli en plats dit man kom och gick utan att kyrkbesökarna lärde känna varandra. Jag blev därför en fanatisk kyrkkaffeförespråkare. När jag blev kyrkoherde i Mikael i Örebro 1977 kokade jag kaffe i ett halvår utan någon egentlig hjälp från andra. Sen gick det av sig själv. I dag är det omöjligt att tänka sig en huvudgudstjänst utan påföljande kyrkkaffe där ingen behöver sitta och kura för sig själv. Den som regelbundet kommer till Mikaels församling idag kan inte undgå att få en vidgad vänkrets.

Detta är den ena sidan av saken. Den andra är mer djupgående och handlar om vad påverkan egentligen är. För mig står det allt mer klart att påverkan har två sidor. Å ena sidan skall jag själv låta mig påverkas å den andra påverka andra. Påverkan i god mening måste ha dessa två ingredienser för att vara meningsfull. Påverkan utan att själv vara påverkad är propaganda, propaganda i dålig mening.

Min kristendom måste därför vara uppriktig. Jag måste tro på det jag förmedlar. Dessutom ha tänkt igenom så att det håller för mig. Detta i sin tur leder till självkritik liksom till kritik av det egna sammanhang, i det här fallet min egen kyrka, Svenska kyrkan.

Fortfarande står jag för att min livsuppgift är att påverka. Men självkritisk påverkan döljer inte att det är svårt att tro. Tron på en allsmäktig och god Gud är minst sagt problematisk för en människa som inte lever med förbundna ögon.

Min lösning har varit och är att klargöra att tron som företeelse är oundviklig. Utan tro, hopp och kärlek, dessa tre är delar av samma sak, kan man inte leva ett människovärdigt liv. Tron, hoppet och kärleken måste få stimulera vår rationalitet, ja ingå i den.

Tron är som jag ser det allt annat än privatsak. Den är ett med själva livet. För mig är inte frågan om en människa tror, utan vad hon tror.

Och vad har då kyrkan att komma med? Högmässa och då helst med nattvard och sen kyrkkaffe. Sen och det är det väsentliga en orienteringspunkt och den orienteringspunkten är Jesus Kristus.

Som jag ser det är den orienteringspunkten A och O för kyrkans överlevnad i det västerländska samhället. Här duger inte att börja med sånt som folk upplever som sagor eller som tomt prat. Med orienteringspunkten Kristus blir frågan tro/otro främst en etisk fråga, en fråga om Jesus håller som grund för sitt liv.

Sen kommer alla de andra spörsmålen, spörsmål som vi kristna uppfattar på olika sätt. För en del av oss är det självklart att bibeln är pålitlig såväl historiskt som etiskt/religiöst, för andra som för mig är detta alls inte klart. För mig är bibeln pålitlig först när det blivit genomlyst av kärlek och försoning. Och detta står Kristus för och ingen annan. Jag läser alltså bibeln utifrån Kristus.

Nog om detta, kristna är och måste få vara en brokig skara, där en del tror mindre andra mer. En del tror på visst sätt andra på annat. Men själv identiteten som kristen måste få vara Jesus. Skiljelinjen går mellan dem som låter det Jesus Kristus stod för bli grunden för sina liv och dem som inte gör det.

Själv ser jag min uppgift ytterst vara att påverka människor att ta ställning för Kristus. Det är mitt kall. Hur får de klara av själva, huvudsaken att Jesus blir nummer ett.

20 17 Min trovärdighet

Min gåva är inte briljans eller skarpsinne. Men jag har något som många andra inte äger. Jag kan bättre än många andra betrakta mig själv och min omgivning utifrån. Det öppnar för sammanhang som andra inte ser eller vågar se.

När jag idag träder ur mig själv märker jag att min trovärdighet har ökat med åren. Efter pensioneringen är jag friare än förut. Jag behöver inte mörka som tidigare, inte lika ängsligt som tidigare försvara den kyrka som tidigare var mitt levebröd.

Ett är då säkert. När det gäller min forskning har inget ändrat sig. Jag är den jag alltid varit. Okuvligt försöker jag komma åt det väsentliga, detta även mot allmän mening. Jag följer med andra ord inte trender som jag inte tror på. Uppenbar sanning har alltid varit mitt riktmärke. Detta ledde till en börja med till akademiska framgångar men i slutändan till ökad isolering.

I dag har jag slutfört en undersökning om en känd väckelsemans, Emil Gustafsons, sätt att förstå bibeln. Det är en hel del som är beundransvärt i denna hans hantering av bibeln. Men att det också är mycket av ”lösan sand” i den avslöjar jag obarmhärtigt och utan att tveka.

Men vem vill höra det? För folk i allmänhet är det hela tungläst, för väckelsens arvtagare i viss mån generande. Att det hela skall tryckas är uteslutet. Nätet är min räddning. Om en tid kan den som vill ta del av, t o m printa ut, det jag skrivit.

Det jag hittills vittnat om i detta inlägg kan generaliseras och sättas i större sammanhang. Låt mig visa hur.

Vi lever i en demokrati, samtidigt i ett land som skall hållas samman. De som styr, politikerna, måste följa sin övertygelse, samtidigt ta hänsyn till allmän mening. Frifräsare som tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg har på längre sikt ingen plats i systemet. Det duger inte att ständigt och jämt säga sitt hjärtas mening. Man måste anpassa sig för att klara av spelet. Folkopinionen kan man aldrig negligera. Det fick Bengt Westerberg på sin tid erfara.

Så tro inte på politiker men respektera dem. Tro inte att de alltid säger vad de innerst inne tycker. De måste följa partilinjen. Det egna består vanligtvis i detaljer som de fogar in i det hela. Ibland kan det förstås bli annorlunda. Som när Fredrik Reinfeldt omformade ett helt parti efter egen mening. Det höll i tolv år, sen anpassade sig Moderaterna åter till sina kärnväljare. Kärnväljare som tillsammans med den breda massan krävde hårdare tag mot en invandring som hotade den svenska identiteten.

Tro dessutom inte på talet om den enskilda människans frihet. Tro inte att vi lever i individualismens tid. Frihet och individualism är propagandamyter, inget mer och inget mindre. Såväl frihet som individualitet är relativa företeelser, där starka människor kan kosta på sig mer frihet, svaga mindre. Tro inte att alla kan leva som Ingmar Bergman. Tro inte att alla kan sticka ut som Camilla Läckberg. Då blev det kaos i samhället.

Bildlikt talat ingår vi i en traditionsväv där nya traditionstrådar ständigt fogas in i vävnaden och påverkar dess utseende. Traditionstrådar som inte passar kasseras eller fogas in i andra vävar vid sidan om huvudvävnaden. När alternativa vävar vävs uppstår spänningar, i värsta fall bristningar i samhället. Om detta kan ni få veta mer när ni tar del av min tunglästa studie av väckelsemannen Emil Gustafson. Som sagt, den finns snart på nätet.

19 17  På vetenskaplig grund ? 

På vetenskaplig grund, ni hör mig aldrig säga de orden. Mina vänner däremot gillar uttrycket. Och den intellektuella allmänheten älskar det.

Vad säger jag då? Att man måste böja sig för fakta, att det är omoraliskt att inte ta hänsyn till uppenbar sanning, att evidensbaserad forskning aldrig får negligeras, att nio gånger nio är åttioett och att allt annat är räknefel.

Varför inte ta till begreppet vetenskaplig och låta bli att krångla med alla dessa preciseringar? Därför att ”andevetenskaperna” och till dessa räknas det mesta man sysslar med på ett universitet, grundar sin vetenskap på två faktorer. Det ena är fakta det andra är värdering. Fakta för att ha något på fötterna, värdering för att kunna sätta fakta i ett relevant sammanhang.

Men med värderingar är det så att de är subjektiva, måste vara subjektiva för att ge mening och därför i grunden osäkra. Så kallat vetenskapliga resultat är därför i bästa fall rimliga, aldrig absolut sanna.

Låt mig exemplifiera med att ta upp värderingars betydelse. Marx menade att det materiella spelar den avgörande rollen i alla former av mänsklig samlevnad. Vad är det annat än en värdering, dessutom en en värdering som det ligger mycket i !

Men att denna värdering skulle vara hela sanningen måste betvivlas. Det finns annat också som kan påverka hur vi beter oss mot varandra. Det ena måste därför ställas mot det andra för att vi skall komma åt sanningen eller rättare sagt kunna göra mer eller mindre relevanta bedömningar av vad som är sant.

I dag påverkar feministiskt tänkande inte bara politiken utan också alla former av ”andevetenskap” bedriven vid svenska universitet och högskolor. Detta tänkande bygger på det faktum att män av hävd förtrycker kvinnor. Ingen lär betvivla sanningen i detta. Men blir det den väsentliga sanningen att män förtrycker kvinnor, hamnar forskarna oftast fel. Detta även när deras faktaredovisning är korrekt. För att komma så nära sanningen som möjligt gäller det att så gott det går väga måttet av förtryck och detta med hänsyn till andra faktorer.

Var och en måste förstå att detta vägande är en grannlaga uppgift, nödvändig dessutom och i grunden subjektiv och detta även i undersökningar med vetenskapliga anspråk.

Man kommer alltså inte ifrån att vara subjektiv. Drömmen är att den som påstår något i en skrift redovisar sina subjektiva förutsättningar i någon form av förord. Men det har jag hittills inte sett någon annan än mig själv göra.

För att dra samman befarar jag att uttrycket vetenskapligt gärna förvandlas till ett slagord, och som slagord till något skadligt. Uttrycket döljer att även vetenskap är subjektivt betingad, ja att t o m de bästa forskningsresultat måste klassas som rimliga, inte som sanna. I min enkla hjärna är den absoluta sanningen begränsad till utsagor av typen att nio gånger nio är åttioett.

Därför tycker jag att man skall vara sparsam med uttrycket ”vetenskaplig”. Däremot borde vi vara frikostiga med att använda orden ”uppenbar sanning”, ”evidensbaserad” forskning och liknande. Detta när vi vill komma åt sånt som bygger på fördomar och ”alternativa sanningar”.

 

18 17 Värdeskalornas påverkan

Värdeskalornas påverkan? Blir det lättare att förstå om jag istället säger tyckandets påverkan. Att vad jag tycker påverkar hur jag tänker, värderar och gör. Med värdeskalor menas inneboende tyckanden som gör att jag anser vissa företeelser bra, andra mindre bra och åter andra dåliga.

Människors värdeskalor (tyckanden) är föränderliga. Bra idag behöver inte vara bra i morgon och dåligt idag behöver inte vara dåligt i morgon.

Tyvärr lever vi i vanföreställningen att vårt ”nutyckande” är beständigt. Bra idag är alltid bra, och dåligt i dag alltid dåligt.

Särskilt när de som bestämmer sätter upp näsan och tar till brösttoner i värdefrågor blir denna vanföreställning plågsam. De tycks tro att det är eviga sanningar de förkunnar. Så eviga att en hel värld borde lyssna på dem och ta efter.

Värre är förstås att så få uppmärksammar vare sig uppnäsa, brösttoner eller det höga anspråket. De flesta går på att nu är alltid och att vårt är det enda. Resultatet blir att de många blir lik en skock får som låter sig ledas dit våra ”herdar” leder oss.

Och än allvarligare att vad de många tycker påverkar allas våra liv. Det är på de mångas tyckanden som lagar stiftas och land styrs.

Tänk till är mitt budskap idag! Tänk efter!

Tänk efter hur det skulle bli om våra värdeskalor påtagligt började ruckas. Om vi plötsligt skulle få för oss att mjuka händer och ett omvårdande sinnelag var det högsta av värden. Och att detta nya synsätt var på riktigt så att det märktes i lönekuvertet. Vilken samhällsrevolutionen skulle inte detta innebära.

Tänk på att det på många områden finns tänkbara alternativ till nuvarande idealbildning. Och att alternativen skulle påverka våra livsmönster, våra ideal och vår lagstiftning. Dessutom att nuvarande sätt att se och värdera ständigt är under omvandling. Visst eroderar och annat tar sig nya vägar.

Allt detta tvingar den eftertänksamme att kritiskt granska aktuella värdeskalor. Att ständigt fundera över vad vårt tyckande ytterst är grundat i. Detta för att skaka om alla okritiska eftersägare och för att aktivt medverka i tyckandets (värdeskalornas) utveckling.

Själv studerar jag just nu en svensk teolog, Einar Billing (1871-1939). Men jag gör inte som de flesta, fördjupar mig i hans folkkyrkoteologi. I stället borrar jag mig in i hans bibelteologi. Billing visar att Jesu föreställningsvärld i långa stycken vilade på de gammaltestamentliga grundvalarna. Han stack ut genom att konsekvent läsa Skrifterna ur etisk moralisk synpunkt. All kasuistik (Här; närsynt läsning utan hänsyn till det etiska sammanhanget) var honom främmande. Dessutom förenade Jesus i sina domslut rättfärdighet med barmhärtighet.

Överfört på min egen situation skulle detta innebära mitt eget ja till ett humanistiskt synsätt modell vårt svenska av idag. Sen grunda min samhällskritik på att avslöja underliggande motiv och drivkrafter samt visa på alternativ. I slutändan döma och bedöma med rättfärdighet och barmhärtighet för ögonen. Ingen liten uppgift alltså.     Inte undra på att jag är religiös och behöver hjälp från Jesus för att komma någon vart i dessa mina gigantiska försök.

 

17 17 Öppna, liva, påverka  

Jag tackar min smala lycka att jag tvingades plugga tyska i skolan och att min kurslitteratur på universitetet till stor del var på tyska. Det har gjort att jag via Astrasatelliten smidigt kan ta del av tysk TV. Den 2 april i år lyssnade jag via 3 Sat på ett föredrag om demokratins tillstånd i Europa. Föredragshållaren hette Manfred G Schmidt, en nypensionerad statskunskapsprofessor från Heidelberg.

Jag märkte att Skandinavien ligger bra till. Där är det någorlunda jämlikt i samhället välståndet är allmänt. På det följer högt valdeltagande och positiv inställning till demokratin. Sämre är det i Sydeuropa. Där råder ojämlikhet, korruption och i dess släptåg lågt valdeltagande och misstro mot ett demokratiskt styrelsesätt.

Inga funderingar i föredraget handlade om religionens roll. Men det behövdes inte. Jag visste själv. I Skandinavien, där demokratin står stark är religionen svag. Tvärtom i Sydeuropa där stark religion är förbunden med svag demokrati. Varför är det så?

Så här tänker jag. Religionen har ett Janusansikte. Endera öppnar den eller stänger den. Endera livar och påverkar den åt visst håll eller driver den på åt det rakt motsatta hållet.

Tyvärr har det mesta gått åt det motsatta hållet med det olyckliga resultatet att Skandinavien avkristnats och att Sydeuropa består sig med en religion som inte sätter P för ojämlikhet och korruption.

Nu kan inte jag tala för Islam, bara för kristen tro. Men när det gäller oss kristna gäller att kristen tro är förbunden med en tro som också har namnet ”hopp”. Hoppets viktigaste egenskap är att den livar andarna. Och livade andar behövs för att sätta handlingen i rörelse. Kristen tro ser som sin uppgift att liva andarna på alldeles speciella områden. Den skall hjälpa oss att se Gud klart och medmänniskan rätt.

Det första handlar om att livet måste ha en givare, att livet är nåd och under i ett, att vi ytterst får, inte tar oss, att handlingskraft inte innebär att göra men till förmågan att ta vara på.

Det andra om att tron är förbunden med en speciell syn på människan. Människan är inte längre en person enbart, hon är en person förbunden med Gud. Och med en med Gud förbunden människa gör man inte vad som helst. Inte heller med hennes röst i politiska val. Därför hör kristen tro och demokrati nära samman.

Tron förstådd på annat sätt, med tyngdpunkt på att företräda en alternativ sanning utan förankring i uppenbar verklighet, stänger. Dess kännetecken är godtycke och godtycke öppnar för oheliga allianser. Glöm inte att maffian i Italien känner sig befryndad med kyrkan.

Hur vända på steken så att demokrati och tro spelar samman och att tro och korruption går skilda vägar? Hur skall demokratin i tron finna en medspelare, inte en motspelare?

Jag ser ingen annan väg än att vi som är trons förespråkare börjar om från början och aldrig tar något för givet. Vi skall f a inte ta för givet att tron faller ut av sig själv. Därför får vi tjata på med självklarheten att livet förutsätter en givare och med det troskrävande att givarens vilja är att vi ser på våra medmänniskor som Guds barn. Det må kosta barnatro att tvingas sticka hål på myter både innanför och utanför bibeln. Men är det så att myter trivs i korrumperade miljöer är inget pris för högt.

 

16 17 Familjen, välfärdssamhällets föregångare

Förra veckan visade jag att en av välfärdssamhällets förutsättningar är gränssättningar. Alla kan inte få vara med, då spricker systemet. I dag skall jag sätta fokus på välfärdssamhällets föregångare, familjen. Jag gör det med prosten och riksdagsledamoten Gustaf Wilhelm Gumælius (1789-1876) för ögonen. Dennes livsverk har jag studerat och dessutom redovisat i boken ”Prosten Gustaf Wilhelm Gumælius” (2012), så här har jag en del på fötterna.

Sammanfattningsvis sprack Gumælius syn på hela samhället som en enda stor familj under dennes tid i riksdagen (1840-1869) Det var inte längre görligt att se samhället med familjen för ögonen. Gumælius drömmar visade sig vara en schimär.

Att se samhället som en utvidgad familj byggde på tanken att familjen organiskt hörde samman i en enhet där den ene tog ansvar för den andre. Detta utifrån att familjen var en förpliktande enhet, dessutom att denna enhet var så stark att den tålde ständigt nya utvidgningar. Men se det var den inte. Det framväxande samhället, med industrialisering och tätorter, behövde robustare band för att kunna utvecklas. För att få det hela att fungera ville det till specialiserad lagstiftning och lagfästa regleringar. Inte ens den minsta enheten med sina familjeband kunde bestå på gammalt sätt. Almqvists ”Det går an” (1869) var bara början. Kvar av Gumælius familjesyn blev i stort endast höga murar mot omvärlden.

I dagarna har vi erfarit hur höga dessa murar är. Jag försökte reda ut detta i mitt förra inlägg, ”15 17 Välfärdssamhället som motkraft.”

Varifrån hade Gumælius fått sina tankar? Romantiken med sin syn på att allt hörde samman i en organisk enhet hade gjort sitt. Och bibeln sitt.

För att tala om bibeln är ”utväljelsen” central i denna bok. Gud utvalde Israel före alla andra folk. Guds kärlek till detta Guds egendomsfolk var förutsättningen för dess bestånd.

Denna ”utväljelse” fick fruktansvärda följder. Det märker den bibelläsare som går till källorna och inte nöjer sig med de utdrag över vilka man predikar i våra kyrkor. Det talas rent ut om etnisk rensning inte bara vid ett utan vid flera tillfällen. ”Tillspillogivning” heter företeelsen på bibelspråk. Det är bara att ”gogla” på detta ord för att få belägg för att jag inte ljuger.

Den ”utväljelse” som leder till tillspillogivning förutsätter höga murar mellan vi och dom. Högre än dem som välfärdssamhället förutsätter. Men nog går det att se likheter mellan Israel som det utvalda folket och dagens välfärdssamhälle. ”Vi och dom”-tänkandet är det tydligaste förbindelseledet.

Jesus bröt inte med utväljelsetanken, men han fördjupade den. För honom innebar utväljelse förpliktelse att ta vara på sin utväljelse. För honom var utväljelsen något som skulle gå vidare till ständigt nya människor. Detta utifrån att upplevelsen att vara utvald ledde till en inneboende kärlek som ständigt önskade foga nya människor in i utväljelsens värld.

Något av detta hade Gumælius uppfattat när han försökte bygga det nya samhället på den utvidgade familjens grund.

För min del känner jag sympati för Gumælius syn. Men jag inser att det måste vara rent i botten för att det hela skall verka som det var menat. Med andra ord behöver de minsta enheterna i samhället vara uppfyllda av solidaritet för att solidaritet i vidare mening skall fungera.

Det är med den utvidgade familjen som med demokratin. Demokratin behöver vara grundad i ett demokratiskt sinnelag hos den enskilde för att kunna verka i enlighet med sina syften. Glöm inte att Hitler valdes till rikskansler i fria val.

15 17 Välfärdssamhället som motkraft 

Präster blir vi inte av med. Skyfflar vi undan vissa, kommer andra i deras ställe. I dag heter prästerna författare, psykologer, politiker och intellektuella. Att de inte med gemensamma krafter drar åt samma håll känner alla till. En del tillhör högern andra vänstern. Dagligen pucklar de båda sidornas representanter på varandra som präster av olika konfessioner alltid gjort.

Ändå måste sägas att förvånansvärt stor enighet råder. Har vi någonsin varit lika eniga som idag?! Det är som stavade vi alla på samma bekännelse. Vi bekänner oss till människors lika värde, till frihet, jämlikhet och broderskap. Vi tror på jämställdhet mellan könen, på demokrati, på humanitet och omsorg som spränger gränser.

Vi, vilka är då vi? Det som förenar oss är att vi alla lever i västerländska välfärdssamhällen. Det betyder i ekonomiskt starka samhällen där välfärden kontrolleras av staten. Nog råder här ojämlikhet. Högerkrafterna har segrat i så måtto att fri företagsamhet premieras, något som i sin tur leder till välståndsökning. Baksidan blir ojämlikhet. En del tar för sig och andra blir utan. Men i ett välfärdssamhälle kan det inte gå hur långt som helst med denna ojämlikhet. En del av överskottskakan går till dem som lider nöd. Ingen skall behöva svälta i ett välfärdssamhälle.

Således står välfärdssamhället i den nutida gemensamma bekännelsens tjänst. Till nutidens tro hör ett starkt samhälle och i ett starkt samhälle månar vi om varandra på humanitetens och jämställdhetens grund.

Men är det egentligen så? Är välfärdssamhället en tjänare åt dagens humanism? Låt oss fundera över detta.

En förutsättning för ett välfärdssamhälles bestånd är begränsning. Ett välfärdssamhälle har därför alltid gränser mellan vi och dom, mellan de som finns innanför och de som finns utanför. Innanför gäller reglerna, utanför inte. Vi har svensk lag, norsk lag, finsk lag och tysk lag. Svensk lag gäller i Sverige, tysk lag i Tyskland osv. Inom respektive gränser tar vi ansvar för varandra.

Nog kan vi tänja på gränserna. EU är inget mer och inget mindre än en sådan tänjning. Men vad skulle hända om gränserna sprängs? Då skulle vi tvingas ta ansvar för alla. Men det klarar vi inte. Vi har inte råd att härbärgera alla och välfärdssamhället spricker.

Det betyder att pensioner inte längre ut betalas ut, att sjukvården krackelerar, att skolväsendet inte längre kan hysa alla barn, att företag går konkurs o s v.

Detta var just vad som höll på att ske när fördämningarna brast under år 2016. Flyktingvågen blev f a Tyskland och Sverige övermäktig. Då slog såväl Tyskland som Sverige till bromsarna. De stora orden om allas lika värde, om humanitet, om dödshotades rätt till skydd, allt förvandlades till stora ord utan reell innebörd. I dess ställe kom skärpt gränskontroll och till ytterlighet begränsad invandring.

Välfärdssamhället, som företeelse en frukt av humanitet och tron på allas lika värde, hyllat av alla, blev alltså i ett ögonblick humanitetens motståndare. Varför? Därför att gränsmurar var välfärdssamhällets förutsättning.

Människor i allmänhet vill ha kvar de privilegier som välfärdssamhället skapar. Och för att ett välfärdssamhälle skall fungera gäller att gränserna upprätthålles. Samtidigt, när gränserna är höga blir människors hjärtlöshet uppenbar. Vi tillåter att de som befinner sig utanför får lida. Vi bryr oss inte. Bryr oss gör vi om våra egna. Hur skall nutidens präster, humanitetens företrädare, bete sig i denna nya situation?

 

14 17 Sedvänjan förändrar normen och normen sedvänjan

Sedvänjan förändrar normen och normen sedvänjan i en ständigt pågående rörelse. Tydligast ser vi det i modets växlingar. Det som är inne ett år är ute ett annat. Den insiktsfulle inser att det mesta är indraget i denna rörelse. Ingenting i detta liv får bli vad det var. Inget finns som är okränkbart, inget är bestående. Allt rör sig i en ständig rörelse där sedvänjan förändrar normen och normen sedvänjan.

Detta sagt för att påminna. Utan påminnelse tror vi lätt att det vi tycker nu har vi alltid tyckt och som det är nu skall det alltid vara. Vi inser inte att vi är något av ”blindstyren” och som blindstyren lättlurade. Vi låter oss aningslöst dras med utan att fundera varför. Vi ändrar åsikter och hållningar utan att själva ha tagit ställning. Tidens slavar så skulle man kunna benämna oss.

Vad är det då vi skall se upp med? För egen del behöver jag allt som oftast stå på armlängds avstånd från ”bevararna”. Även faktiskt från dem som står för status quo i religiöst avseende. Vad döljer sig nämligen allt som oftast bakom deras bevarande? Är det den Jesus som uttalade det gudomliga ordet utifrån det han såg och som handlade utifrån det som just då behövdes? Eller är det den Jesus som förkunnade den fullkomnade och ofelbara läran om hur människan blir frälst.

Nu är verkligheten inte enbart religiöst betingad. Det finns också andra ”bevarare” jag allt som oftast behöver hålla avstånd till. Det redan svunna måste ibland få vara försvunnet, särskilt när nya omständigheter har förändrat bilden.

Normkritiker finns det gott om i vårt avlånga land. Dessa ser som sin uppgift att slå sönder fungerande normsystem och ersätta dem med andra. Nog kan dessa ha fog för många av sina hammarslag mot det bestående. Men det gäller att se vad de har att sätta i de kritiserade normernas ställe? Jag minns när Ingmar Bergman efter en av sina filmer såg det som en framgång när ett av resultaten av hans film blev att skilsmässorna ökade. Men vad ledde i sin tur det till, kan man fråga? Och vad vill dom sätta istället, alla de som slår på tidens moraliska förljugenhet.

För mig gäller att inte blunda för verkligheten. Allt ändrar sig. Inget äger bestånd som det är. Sanningen äger vi inte, den måste ständigt på nytt erövras.

Särskilt vi kristna borde förstå det. Vår kristna rörelse springer nämligen ur det totala misslyckandet. Vad var annars Jesu, Guds sons död på ett kors.

Ur detta fiasko på Golgata formade sig en förnyad religiös rörelse som nytolkade utväljelsetanken, omtolkade definitionen på framgång och därigenom skapade nya möjligheter att nå Gud. Skulle denna totala religiösa omkastning därefter stanna av och bli till ett lärosystem bland andra religiösa lärosystem? Naturligtvis inte.

Borde det inte idag givas förnyade möjligheter att nå Gud? Skulle inte Jesu kors ha sin motsvarighet i sådant som på nytt kan förnya den kristna kyrkan? Jag tror det.

Dock får, Gud förbjude, inte insikten om alltings föränderlighet leda till allmän relativisering. Normen måste äga en hård kärna som öppnar för förändring i rätt riktning. För egen del är jag inriktad på att försöka finna denna kärna och fundera över dess konsekvenser. Med andra ord den ”hårda kärnan” ett trosföremål så gott som något.

 

13 17 Den trolösa värdegrunden

Då tvingades folk att tro, nu är tron frivillig. Så tycker de flesta, men så enkelt är det inte. Sanningen är snarare den att tron är något tvingande nödvändigt, men att det aldrig går att vara säker på hur folktron utvecklar sig.

Med tro menar jag då naturligtvis inte bara religiös tro. För att snabbt komma till sak står begreppet ”värdegrund” för tron i dess nutida form. Tro i den meningen kan definieras som summan av mer eller mindre välgrundade, i slutändan obevisbara, tyckanden. Ett finare ord för dessa tyckanden är värderingar. Jag kallar dessa tyckanden tro. Så förhåller det sig i all sin nakenhet. Men inbilla dig för den skull inte att tron bara har relativt värde.

Utan gemensam tro klarar vi oss inte, det vet både jag och våra politiker. Vi måste på väsentliga punkter dra åt samma håll för att det skall gå oss väl. Därav denna ständiga lovprisning av den svenska värdegrunden från politikerhåll. Det är deras sätt att bekänna sig till en samhällets gemensamma tro

Värdegrunden är så viktig att den gjorts till ett slags obligatorium. Tron i värdegrundens form är t o m lagfäst. Den skall styra samhällslivet och vara en grundpelare i alla former av utbildning. T o m svensk förskola har till uppgift att skola in barnen i specifikt svensk tro, uttryckt i värdegrundens formuleringar.

Frivilligorganisationerna förväntas skjuta på i rörelsens riktning. Nog finns betydlig frihet i vad som får sägas och göras i våra föreningar, men tron i form av svensk värdegrund får inte kränkas. Grova övertramp lagförs.

Bara så att vi i Sverige har demokrati, det betyder folkmakt. I fria val kan vi rösta på vem vi vill och låta dessa representera oss. Även såna som inte tror som svensk värdegrund föreskriver kan ta makten och rita om troskartan.

Det blir visserligen ett ramaskri när sånt sker. Propagandamaskinen fullkomligt exploderar i hatord och fördömanden. Och de ledande politikerna tillsammans med kultureliten tar till brösttoner; värdegrunden måste bestå vad som än sker.

Eller är det inte så? Sanningen i mina ord verifieras dagligen. Hur låter det inte när Sverigedemokraterna tar allt fler röster från de etablerade partierna?

Men det hjälper inte att man skriker. Ett samhälles värdegrund är i ständig rörelse. Mängder av faktorer, materiella som immateriella, bidrar till denna rörelse.

Karismatiska ledare, politiska trosbekännelser eller vad det nu kan vara, förmår för en tid ändra rörelsens riktning, men aldrig definitivt. Inte ens yttre välstånd och relativ jämlikhet kan tämja den per definition otrogna värdegrunden. Tron låter sig inte bindas.

Inget nytt under solen. Förr var det katekesen, nu är det värdegrunden. 1878 års katekes, den Billingska, var ett dåtida försök att tämja folkopinionen att tro rätt. Det försöket misslyckades grundligt. Den svenska värdegrunden kommer att gå samma öde till mötes. Var så säker.

Men jag känner mig inte rädd. Min värdegrund har jag hämtat från en som blev korsfäst. Den tron hämtar sin näring ur misslyckandet. Tar den till andra metoder bäddar den för sin egen undergång. Det har både egna studier och egna erfarenheter lärt mig att inse. Så jag strävar på trogen min grundsyn vare sig folk lyssnar på mig eller inte.

 

12 17 Tron, alltid längst fram

Jag råkade hamna i ”Malou efter tio” på TV 4. Två minuter hade jag på mig innan jag skulle hasta vidare. Jag hann med ett meningsutbyte mellan Lars Adaktusson och Anders Ygeman. Den ene sade sig tvivla den andre sade sig tro på kvotering. Ygeman var den som trodde. Det lyste om honom när han bekände sin tro på kvoteringens välsignelse. Alternativet var att vänta hundra år till på den nödvändiga jämställdheten mellan könen, påstod han.

Så är det alltid, tron håller sig framme. Det tillhör trons själva väsen att vilja ha sista ordet, att inget högre önska än att få den andre att tycka som man själv gör.

Ygemans trosbekännelse var bara en bland många. Dagligdags strör vi trosbekännelser omkring oss. Tro hör nämligen samman med övertygelse och vem vill inte verka övertygande.

Som du säkert förstår har detta mitt exempel från en TV-debatt ett syfte. Jag vill i slutändan slå hål på den nutida religionens förbannelse att påstås vara en privatsak som ingen utomstående har med att göra. Den inställningen är för oss som praktiserar kristen tro något som på sikt hotar att kväva oss.

Mitt försök att häva denna förbannelse går ut på att visa att trosutsagor som Ygemans tillhör vardagen och kan ha det mest skiftande innehåll. Dessutom att dessa trosutsagor vanligtvis befinner sig så långt ifrån det privatas sfär man kan komma.

Mot den bakgrunden blir frågan inte om man tror, utan vad. Tron blir inte bara de kristnas privilegium utan något allmänmänskligt.

Om detta grundfaktum vill jag upplysa, inte bara här utan i alla de sammanhang. Och det ända till den dag detta faktum blir lika klart för andra som för mig.

Dessutom tänker jag lika envist fortsätta att påpeka att trosutsagor tillhör första rummet. Trosutsagor på andra eller tredje plats är inge riktiga trosutsagor hur viktiga och riktiga dessa än är.

För att åter anknyta till till Anders Ygeman. Inget tvivel om att Ygeman trodde på det han sa. Därmed inte sagt att han alltid tror på det han säger. Partitaktiken kan göra att t o m en så präktig man som Anders Ygeman kan bluffa med vad han tycker och innerst inne tror.

I detta stycke tänker jag förstås vanligtvis inte så mycket på Ygeman som på oss kristna. Vi säger oss tro på vissa saker, många av oss bekänner denna tro offentligt varje söndag i den s k trosbekännelsen. Men skall sanningen fram kan det vara annat än vad vi säger i den offentliga bekännelsen som är vår tros egentliga signum. Vår egentliga passion är i själva verket inriktad på annat, alls inte lika ädelt.

Trosutsagor tillhör alltid första rummet, har jag påstått. En samhällsanalys värd namnet har därför till huvuduppgift att söka efter dessa första rummets trosutsagor. Först när forskaren kunnat inringa dessa har hen kommit sanningen nära. Detta gäller i all samhällsforskning, teologisk som samhällsvetenskaplig.

Framför allt gäller förstås denna sanning om trosutsagors centrala plats i umgänget oss människor emellan. Först den som kommit underfund med en människas drivkrafter kan komma henne nära. Och att komma underfund med dessa drivkrafter är att förstå hennes inre övertygelse, hennes hjärta och hennes tro.

 

11 17 Rättfärdighet, barmhärtighet och sen det rimliga

För er som följer mig på min hemsida kan det ha sina fördelar att veta var jag har mina förebilder. Detta alldeles särskilt när jag låter tankarna fara iväg som i ”Med mina glasögon”. Med mina bibelstudier är det på något annat sätt. Där skall ju bibelordet själv tala. Men även där sätter jag egen färg på framställningen. Det är ju min tolkning jag redogör för, inte någon annans.

Vad jag vill ha bakom ryggen står klart för mig. Min förebild är Jesus Kristus. Hans etiskt/religiösa tänkande var präglat av rättfärdighet och barmhärtighet. Rättfärdigheten gjorde honom sträng, rätt skulle vara rätt, ända in i märgen rätt. Han tålde inga undanflykter, han var aldrig partisk, aldrig rädd för att säga som han upplevde att det var. Han trängde alltid in i problemets kärna. Ytlighet tålde han inte. Mitt i denna passion för rättfärdigheten var han samtidigt barmhärtig. Barmhärtig på ett märkligt sätt. Hans barmhärtighet hade inget av billighet över sig. Han lät aldrig udda vara jämt bara för att slippa undan besvär, eller för att stryka någon medhårs.

Med rimligheten i Jesu ställningstaganden var det sämre beställt. Det lär inte gå att skriva någon lag med utgångspunkt i Jesu Bergspredikan. Någon praktisk politiker var Jesus ingalunda. Han såg inte ens till att skapa regler för den kyrka som följde honom efter. Förlagorna är så vaga att katolikerna med viss framgång kan hävda att biskopsämbetet är av Gud medan andra kyrkor icke utan skäl går i bräschen för kyrkor vars ordningar de rekonstruerat ur ett närsynt bibelstudium.

Men nog om detta. För mig gäller, särskilt när jag skriver i ”Med mina glasögon”, att jag ständigt strävar efter att vara rättfärdig. Jag håller aldrig med någon därför att han är han eller hon är hon. Så gott jag kan försöker jag blottlägga dolda motiv, särskilt hos dem som står mig närmast värderingsmässigt. Samtidigt försöker jag vara rättvis mot mina meningsmotståndare. Tycker jag mig märka att de har rätt måste jag ha mod att också ge dem denna rätt. Detta även om allmänhetens förkastelsedomarna står som spön i backen över dem.

Särskilt detta sista att jag håller med dem som jag inte borde hålla med, har gjort att flera av mina vänner inte blir kloka på mig. De vet inte riktigt var jag står. Andra som inte känner mig tar direkt avstånd. De vill inte ha med en sådan som mig att göra. Jag säger inte vad de förväntar sig av en man som vigt sitt liv åt Gud.

Ibland tror jag mig lyckas i min strävan efter rättfärdighet. Då är det värre att efterlikna Jesus i hans oefterhärmliga barmhärtighet. Visserligen gör jag så gott jag kan. Men barmhärtighet förutsätter kännedom om människor innersta. Och här brister jag allt som oftast.

Slutligen kommer det där med rimligheten. Här tar jag inte rygg på Jesus. Det går inte. Flera som gjort det har hamnat i hopplösa utopier, andra i ogenomtänkta luftslott. Att exempelvis skapa rättsordningar om invandring utifrån deklarationen om mänskliga rättigheter eller utifrån doktrinen om människors lika värde skulle skapa ett kaos där en villa blev värre än den andra. Att prata om människors lika värde och mänskliga rättigheter är en annan sak, liksom att ha dessa rättigheter som utgångspunkt.

I bland annat invandringsfrågan måste rimlighet råda. Men rimlighet och billighet var inget för Jesus. Jesus var radikal, alltid radikal.

Trots detta går jag på rimlighetslinjen, jag liksom politikerna. Bara så att jag till skillnad från dem erkänner det. Politikerna låtsas en rättfärdighet som de inte äger. Men jag vägrar göra det. För mig återstår en brottningsmatch med Gud liknande den som patriarken Jakob hade vid Jabboks vad (1 Mos 32). På den matchen väntar jag.

10 17 Invandringens ABC

 A Flyttströmmarna i tiden är oundvikliga i en tid där bil, tåg, flyg gör det lätt att förflytta sig över gränserna och där ojämlikhet och fattigdom gör människor benägna att lämna hus, hem och fosterland för att söka lyckan på annat håll.

B Flyttströmmarna går inte att hindra om inte invandringen hårt regleras, i sista hand att ”murar” sätts upp mellan stater och regioner. Hårt reglerad invandring, i sista hand murar vid gränserna, åstadkommer i sin tur att samhällsutvecklingen stagnerar, ekonomin försvagas och välståndet sjunker. Alternativet att värja sig för flyttströmmarna genom att ta till vapen gör i slutändan att hela samhällen faller samman i oordning och kaos.

C Ett icke vågat antagande är att flyttströmmarna kommer att åstadkomma blandad befolkningsstruktur i de regioner och stater som sticker ut genom högre välstånd än övriga.

D I välbärgade stater och regioner med blandad befolkning blir det en huvuduppgift att hålla samman medborgarna. Om detta inte lyckas blir resultatet ojämlikhet och segregation liksom framväxten av särkulturer med egen rättsuppfattning.

E Ett samhälle som vill undvika kulturkamp gör väl i att inte automatiskt hålla de egna värderingarna för överlägsna andras. Detta förutsätter öppenhet i värderingsdebatten liksom förmåga till självkritik. Att se med självkritik på sina egna värderingar blir en svår uppgift i just vårt land eftersom andligt högmod är ett arv den svenska befolkningen burit med sig sedan urminnes tider. Sekulariseringen tog död på den kristna tron men inte på det andliga högmodet. Den har förts vidare men nu i nya kläder.

F Stor invandring förutsätter stor tolerans och få gemensamma regler. De gemensamma reglerna måste däremot upprätthållas med stor stränghet.

G Flyktinginvandring skall ses samman med övrig invandring. Denna invandring är en del av flyttströmmarna i tiden.

H Flyktingarna kommer oftast från samhällen i upplösning där lagarna inte uppehålls och rättssamhället brutit samman. Flera av dessa flyktingar, och då inte enbart de kriminella bland dem, har vant sig vid att ta lagen i egna händer för att överhuvud taget överleva. Den benägenheten bär de med sig till det nya landet, vilket resulterar i att kriminaliteten bland flyktinginvandrarna blir större än bland befolkningen i övrigt.

I  Majoriteten av flyktinginvandrarna har intentionen att inordna sig i det nya landet. Men sin nedärvda syn på rätt och fel, tro och otro, heder och vanheder, samliv och samlevnad, varken kan eller vill de överge. Att byta värderingar är inte som att byta skjorta. Det betyder att stor invandring och då särskilt flyktinginvandring får till följd just att ett lands värdegrund lätt kan rubbas.

 

9 För undrets skull

Jag är en helt normal människa. Normal även i mitt sätt att umgås med människor. Jag skyggar inte för kontakter, tycker om att resonera, lyssnar gärna på vad andra tycker utan att recensera dem. Jag skulle tro att många har nöje av en pratstund med mig.

Ändå vet jag att många som jag träffar undrar hur han får ihop det där med religionen. Men de är artiga nog att inte fråga. Eller är det för att de är rädda för att komma in på detta känsliga område. De vill inte slå mig i skallen med att de för egen del inte tror på någon Gud. Och inte på bibeln heller. Det skulle störa kommunikationen.

De vet inte att också jag har mina undringar. Undringar som med tiden blivit till misstankar om att folk i allmänhet är missledda. Missledda av en kyrka som dundrat på med sina sanningar och samtidigt inte levt som den lärt. F a missledda av en kulturutveckling som lagt alla svar i människornas egna händer. Som dyrkar mänskliga snillen som vore de gudar, mänsklig skönhet som vore den en himmelsk avbildning, mänskliga drifter som vore de komna från ovan. Men en kulturutveckling som samtidigt blundat för att tankar i tiden just är tankar i tiden och inte eviga sanningar. Och inte minst en kulturutveckling som skjutit undan Gud och gjort denne Gud till en mänsklig skapelse, en konstruktion i människans hjärna.

Såna tankar mal i mitt huvud inte bara när jag möter vanligt folk utan nästan jämt. Jag funderar ständigt på hur jag skulle kunna bidrag till att trenden vänds. Sen några år är det tron som varit aktuell för mig. Ni som regelbundet följt mina tankar i ”Med mina glasögon” har åtskilliga gånger fått höra att tron visst inte är en privatsak utan en nödvändighet. Det går inte att leva utan tro. Tron livar tanken och i slutändan också handlingen. Utan tro stod allting stilla. Det handlar inte om huruvida du tror eller inte utan vad du tror på. Mot detta resonemang har jag svårt att tänka mig att någon med sakskäl skulle kunna ha något att invända. Jag tänker mig t o m att en förnuftig människa inför detta resonemang skulle börja fundera över sin egen tro. Dessutom börja tänka på kristen tro med ”nya glasögon”.

Något annat som kommit för mig är vad jag skulle svara om någon fick för sig att fråga varför jag går i kyrkan på söndagarna. Men det frågar aldrig någon. De tror sig redan veta svaret. Björn går i kyrkan därför att han tror på Gud. Men jag tror inte som han och har därför inget behov av några kyrkobesök. Jag kan mediterar för mig själv eller varför inte möta Gud i naturen. Och det ligger mycket i det.

Varför går jag då i kyrkan? Det finns många svar på denna fråga. Om någon tog sig för att följa med mig någon gång till S:t Mikaels kyrka i Örebro, den kyrka som jag regelbundet besöker, skulle denne få en hel del svar. Bland annat att kyrkan är en samlingspunkt för möte mellan människor, en plats där vi både har trevligt och där förpliktande gemenskaper byggs upp. Dessutom en plats där vi påminns om Guds kärlek och Jesu omsorg.

För min del ger mig kyrkan dessutom något annat som jag oundgängligen har behov av. Jag blir påmind om att tillvaron är en gåva och som sådan ett under. Vad är nämligen livet annat än ett veritabelt under? Att jag finns till vad är det annat än ett obegripligt mirakel, så säg?!

Tala gärna om Big bang, tala gärna om evolutionen, tala gärna om den mänskliga hjärnans makt, men glöm inte att tillvaron är ett under, en gåva över alla mått. För min del påminns jag om detta mirakel varenda gång jag sätter min fot i den kyrka som blivit min, S:t Mikaels kyrka i Örebro. Kyrkans tal om Gud bottnar nämligen ytterst i detta att livet är en gåva, en gåva som förutsätter en givare.

 

8 17 Renodlingens dilemma

Klart tal är politikjournalisten och prästen Helle Kleins kännetecken. Det sanna och det rätta framträder hos henne med utomordentlig tydlighet. Rösten understryker klarheten i hennes ställningstaganden. Det är som funnes det enbart två alternativ, det sanna eller det falska, det rätta eller det felaktiga. Det ena partiet står på det rättas sida, det andra på det falskas. Det ena är vitt, det andra är svart.

Är det prästen i henne som ger denna klarhet? Präster brukar ju göra det till en huvudsak att skilja rätt från orätt, sant från falskt. Men jämförelsen haltar. Prästerligt tal är religiöst betingat och som sådant stöter det inte på någon motsägelse. Hennes däremot, har politiska förtecken och låter sig prövas av den politiska verkligheten.

Och i den politiska verkligheten finns inga renodlingar. Där vägs det ena mot det andra, det möjliga mot det omöjliga och sen placerar man sig någonstans på skalan mellan ett och hundra allt efter ideologisk övertygelse, ekonomiska förutsättningar och politisk möjlighet.

För mig är Helle Klein politiker. När jag hör henne, och det är på radio mest, framträder hon som vore hon en politiker. Nog har jag också mött andra sidor hos henne. Vi har haft en begravningsgudstjänst tillsammans och då talade hon som en vän till en annan vän.

Politikern Helle Klein är för mig som andra politiker. De tycks klara i sitt tal. Det sanna och det falska, det riktiga från det oriktiga skiljs åt i den politiska retoriken. Det egna partiet står för det rätta, de andra för det i grunden felaktiga.

Men sen kommer verkligheten och det politiskt möjliga. Allt som oftast kan man då gömma sig genom att tala om att det är nödvändigt med kompromisser. Dock inte alltid. Det har alltför ofta skorrat mellan vad som sagts och vad som görs. På det följer det som är farligare än mycket annat, politikerförakt.

Vad är att säga om detta? Att rät eller felknappen oftast inte duger i politiken, inte heller att se verkligheten som endera vit eller svart. Det enda möjliga är att placera sig där det är politiskt möjligt att gå fram.

För mig skulle det kännas bra om politikerna bekände detta öppet. Det vore för mig rena drömmen om de så rättvist det någonsin går ställde upp alternativen och vägde för och nackdelar. Och detta inte enbart när man redovisade egen hållning utan också i bedömningar av motståndarna.

Men det vägrar politiker att göra. Man tror sig vinna poäng genom att spetsa till och ställa det ena mot det andra.

För mig har detta lett till att jag hellre lyssnar till politiska kommentatorer än till politikerna själva. Detta därför att det ligger i den politiska kommentaren att blottlägga de bakomliggande orsakerna till varför den ene säger si den andre så.

Men inte ens med kommentatorerna är jag nöjd. För mig del behöver jag också praktiska filosofer. Det betyder för mig människor som teoretiskt reder ut hur det förhåller sig med saker och ting. Jag vill att dessa filosofer skall reda ut för mig hur det i realiteten förhåller sig med exempelvis människovärdet, eller vad demokrati djupast sett står för. Eller för den delen helt allmänt vad ord står för. Denna filosofernas hjälp står att finna. Men den efterfrågas inte eftersom svaren blir svårfångade och ter sig orealistiska.

7 17 Integrerad religion ingen privatsak

När jag talar om integrerad religion utgår jag från att ingen klarar sig utan ”en tänkt föreställningsvärld”. I denna tänkta föreställningsvärld ingår det religiösa som en oupplöslig del, detta i en lång rad för personen eller gruppen typiska tankemönster. Integrerad religion på svensk botten står vanligtvis för religiösa föreställningar förbundna med tro på allmänmänsklig humanitet, med kärlek till det egna som i sin tur är kombinerad med känsla för rådande värdenormer.

Det religiösa väger lätt i vårt sekulariserade samhälle, det övriga tyngre. Så lätt att även uttalade kristna utan protester går med på att religionen är en privatsak. Detta trots att den inte är det. Religionen ingår ju som en integrerad del i en helhet. Den är en del av något som vi behöver för att kunna leva tillsammans.

Annorlunda blir det i och med invandringen från stater med annan religiös och social grund än vår. Där väger oftast det specifikt religiösa tungt i mixen av bärande föreställningar.

Här blir det inte bara fel utan nonsens att tala om att religionen är en privatsak. Ändå bygger vår invandringspolitik på att religionen är just en privatsak. Religionen får ”frisedel” trots att det är den som förmodligen är en av huvudanledningarna till att integrationen går trögt eller kanske omöjliggörs.

Detta sagt i upplysande syfte. Felslut försvårar som bekant när man skall lösa ett problem. I det här fallet hur vi skall klara av den för samhällets välfärd alldeles nödvändiga integrationen av nyinflyttade från andra länder.

Jag funderar ofta över hur det har kunnat bli så uppochned som det blivit. Annars kloka och inkännande människor förstår inte det grundläggande, att religionen ingår i det för samlivet grundläggande. De tror dessutom att det låter sig göras att skilja religion från övrigt som har med vår ”tänkta verklighet” att göra.

Kanske har man missat det grundläggande att ingen klarar sig utan en ”tänkt föreställningsvärld”. Förstår man inte tillvaron på ett sätt, tänker man sig den på ett annat. Det går inte att orientera sig med enbart fakta och bevis. På ett eller annat sätt måste man också tänka sig hur det är. Med andra ord; tro är en nödvändighet. Tror man inte på ett sätt, tror man på ett annat.

Så även i vårt land. Bara så att de traditionella föreställningarna om Gud, Jesus och den Helige Ande sjunkit undan. Det är annat tänkt som blivit det dominerande i den svenska trosvärlden.

Men så är det vanligen inte bland våra utomeuropeiska invandrare. Där är endera de kristna traditionerna starka eller tron på Koranens verklighet levande. Dessa specifikt religiösa föreställningar har trängt in i och påverkat verklighetsuppfattningen. Och sånt blir man inte kvitt på en kvart ens i ett svenskt sekulariserat samhälle.

Tro nu inte på grund av detta resonemang att jag ser upp till oss och ner på dom. Så är långt ifrån fallet. Det är mycket bland våra invandrare som jag tycker borde inympas i den svenska föreställningsvärlden. Mer än att våra kristna invandrare idag sätter liv i vår Svenska kyrka. Hur mycket har inte orientaliska kristna betytt för det svenska gudstjänstlivet. Framför allt har såväl kristna som muslimska invandrare hjälpt oss att se livet som en gåva och att gåvan förutsätter en givare. Detta i en kultur som blivit alltmer självtillräcklig. Gud behöver vi inte. Vi bestämmer själva.

6 17 Opinionens herravälde

     Glöm inte opinionens herravälde. I en utvecklad demokrati med en välutbildad befolkning blir detta herravälde närmast totalt. Tack och lov för det. Mycken manipulation ovanifrån kan undvikas om folkets tyckande får styra utvecklingen. Det svenska systemet med representativ demokrati närmast fulländar det demokratiska systemet. Klokt folk får å folkets vägnar besluta om sådant som inte kortsiktigt faller alla i smaken. Sen prövas resultatet med jämna mellanrum i allmänna val.

När detta väl är sagt måste det vara tillåtet att visa på avigsidorna. Jag kallar avigsidorna biverkningar och dessa biverkningar är sannerligen reella. Tyvärr uppmärksammas vi alltför sällan på dessa. Det gör oss godtrogna i onödan.

Tro exempelvis inte att en politiker är en sanningssägare. Som politiker företräder du en opinion och är i din egenskap av partipolitiker skyldig att yttra dig och agera i den egna opinionens riktning.

Det vore tjänstefel om de politiska kommentatorerna Margit Silberstein och Mats Knutson inte observerade detta. Deras berättigande hänger på att de läser in taktik och baktankar i allt som sägs och görs på det politiska fältet. Välgörande vore förstås om allmänheten var lika insiktsfull som kommentatorerna. Det skulle sannolikt påverka politikerna att bli mer uppriktiga.

Det som är övertydligt när politiker yttrar sig är även tydligt på de flesta andra sociala fält. Säg den mathandlare som inte tillhandahåller det kunderna vill ha. Och säg den präst som inte slickar medhårs för att få folk att komma till annars halvtomma kyrkor. För att inte tala om den historiker eller den sociolog som inte kryddar sin annars korrekta sakframställning med sånt som faller den egna opinionen i smaken. Det skulle vara ödeläggande för den egna karriären att göra på annat sätt.

Det enda som kan åstadkomma ändrade förhållanden är en allmänhet som observerar denna vetenskapens dubbelhet.

Går vi till familjelivet är det likadant där. Folk gör som folk gör. Tror ni att uppemot 50 % av alla ingångna äktenskap skulle ända i skilsmässa om det inte vore socialt acceptabelt att skiljas. När vi resonerar om samliv är det viktigt att ha även opinionstrycket med i resonemanget.

När detta väl är sagt om opinionens herravälde måste jag tillägga att det motsatta vore än värre. Diktatur, att tvinga en insiktsfull och välorienterad opinion till lydnad under överheten, är med det värsta som kan hända.

Jag har en kompromisslös god vän, udda i långa stycken. Han frågade mig häromdagen var jag trodde att han skulle passa in. Jag var inte sen med svaret. Du skall bli filosof, sade jag. Som sådan får du ”djuptänka” dig in i allsköns frågor och sen pröva det sannolika i vad som sägs. Trots att du i den sysselsättningen bemödar dig om att vara enkel kommer du att uppfattas som den krångligaste bland de krångliga. Detta av den enkla orsaken att sanningen är krånglig. I slutändan kommer inte en enda vanlig människa att lyssna till vad du säger. Och du får vara i fred.

Själv har jag prövat den vägen. Jag läste 2012-2013 Mats Furbergs, ”Säga, förstå, tolka – Till yttrandets och textens problem” (1982) Jag läste så att ögonen blödde och fick den ena tankeställaren efter den andra. Men inte har mina tankeställare betytt något för den allmänna opinionen.

5 17 De skamlösa

Jag behöver som alla andra fakta för att kunna dra slutsatser. Men fakta räcker inte. Det duger inte att jag radar fakta för att sedan göra anspråk på att förstå. Allt måste sättas i rimliga tankeramar för att jag på ett djupare sätt kan göra anspråk på att begripa.

För mig har tankeramarna blivit många under ett långt liv. Märkligt nog ploppar det ständigt upp nya. Den senaste i raden kallar jag ”de skamlösa”.

Med ”skamlös” menar jag en person som bryter med gällande konventioner och tycks säga vad han tycker och det utan tanke på efterräkningarna. Oftast går det illa för såna personer. Omgivningen marginaliserar dem. De blir till ickepersoner som skjuts undan och tvingas leva i en påtvingad isolering. Men andra slår igenom och blir till samtidens banbrytare. Ytterligare andra förvandlas till lustigkurrar som med sin fräckhet och charm roar sin omgivning.

Analyserar man de lyckade skamlösa, de vars skamlöshet blir till allmän mening märker man att deras ”skamlöshet” trots allt ligger i tidens riktning. Oftast är de före sin tid, lagom före för att fungera som tändvätska för nya tankar och ny praxis.

Om dem som blivit ”ickepersoner” skulle jag kunna säga mycket. Jag är en av dem med djupa kontakter i just dessa kretsar. Men ingenting tänker jag här släppa ifrån mig. Det jag tycker och vet hör inte till detta sammanhang.

För mig är Jörn Donner de skamlösas konung. Ständigt säger han sånt som inte får sägas. Och ändå tillhörde han på sin tid Sveriges kulturelit. När han sen vände åter till sitt hemland platsade han i den finska riksdagen både som representant för Svenska Folkpartiet och Socialdemokraterna. I dag, när han blivit 84 år gammal, är förmodligen hans politiska inflytande slut. Nu roar han med sin charm och fräckhet sin omgivning. I dagarna kommer han ut med en bok där han vädrar sin syn på alltings meningslöshet. Samtidigt förbannar han praktiskt taget allt som har med finsk politik att göra. Och han tillåts göra det. När jag konstaterar detta tänker jag; ve den medelmåtta som skulle försöka sig på att göra som han.

Marie Louise Ekman är Donners kvinnliga motsvarighet. Hon säger vad hon tycker och gör vad hon vill, till synes utan att bry sig. Hon går till och med på tvärs med den feminism hon själv företräder. Hon har bytt make vid några tillfällen och när hon gift om sig har hon ändrat efternamn efter den nye maken. Jag känner inga feminister som skulle våga sig på den reverensen till sin nya make. Samtidigt har hon utmärkt sig. Som chef för Dramaten blev hon den bästa av ledare. Nyckeln var vad jag förstår hennes begåvning och ledarförmåga parad med att hon saknade ömma tår. Hon var totalt prestigelös sägs det.

Och nu i de yttersta av dagar har vi Donald Trump som inte håller tand för tunga. Han bryr sig inte ens alltid om att kolla källorna innan han tar till orda. Ändå sitter han där som president med inflytande som ingen annan. För Trumps del vet vi inte hur det går. Men redan nu vet vi att han rider på en våg av allmänt missnöje. Dessutom att han säger det som dessa missnöjda själva skulle vilja ha sagt.

Själv har jag i det lilla tillhört de ”skamlösa”. Jag har ofta tyckt det man inte får tycka om man skall stå på god fot med sina prästerliga kollegor. Resultatet har blivit så där. När jag var ung blev det mest kalla handen men på gamla dar har jag bemötts med ökad respekt.

4/17 Trump, ögonöppnaren 

Jag har funderat över varför inte jag, som de flesta i min omgivning, blir obehaglig till mods när jag tänker på Donald Trump. Tvärtom känner jag mig närmast stimulerad. Hur kan det vara så att jag, som gillar EU, tycker om frihandel och värjer mig mot alla former av uttalad nationalism, stimuleras av honom som i allt hävdar det motsatta?

Varför blev helt klart för mig när Trump för några veckor sedan först förnekade de ryska hackerattackerna i presidentvalet, sen tonade ner betydelsen av dem. På ett närmast groteskt sätt demonstrerade han i sina uttalanden egenintressets avgörande roll i det politiska spelet. Detta var en ögonöppnare god som någon.

Det andra smyger med gör denne man öppet. Så öppet att ingen tar honom på orden. Alla förstår att han talar i egen sak. De som ändå följer honom är av samma skrot och korn som han. Sanningen är för dessa ett andrahandsvärde. Egenintresset kommer först. Därför håller de på Trump.

Hur i all sin dar kan detta verka stimulerande? Orsakerna är flera. Främst förstås därför att Trump öppet säger sånt som andra försöker dölja. Vem vill nämligen, förutom Trump, trumpeta ut att man manövrerar på ett sådant sätt att det gynnar egenintresset? Ingen vad jag vet. Ändå är egenintresset något som man inte i några sammanhang kan bortse från.

Djupt tillfredsställande är även att någon, visserligen oavsiktligt, äntligen trycker på den ömma punkt, som kultureliten annars enhälligt förnekar. Detta att självhävdelse spelar en avgörande roll i såväl politik som i vardagsliv. Genom Trump har detta egenintresse äntligen fått det ansikte som det förtjänar. Tidigare var egenintresset dolt för många av oss. Vi har inbillat oss att våra meningsfränder, f a i politiken, hävdar våra intressen, inte egna. Nu inser vi att så inte behöver vara fallet. Samtidigt får vi en signal att tiden är inne för motåtgärder.

Förhoppningsvis faller Trump på eget grepp. Han är ju i sin barnsliga självcentrering som en öppen bok. Och öppen dårskap går att bemästra. Säkert kommer såväl representanthus som senat att sätta in stöten när fadäserna blir uppenbara.

Värre är det med de politiska ”smygarna” och deras dolda och halvdolda motiv. Dem är det ibland en konst att avslöja. Här gäller det att vara uppmärksam både på detaljer och helhet. Klarar inte våra politiska kommentatorer denna uppgift, får vi i allmänheten ta vid. Detta är möjligt idag. Nätet med sin världsvida räckvidd är ju öppet för alla.

Själv är jag ett exempel på nätets möjligheter. Jag började blogga den dag jag märkte att jag inte nådde ut med mina insikter och mina åsikter som tidigare. Och det har fungerat bra. Jag är lyssnad på som aldrig tidigare.

3/17 ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”. 

Ni kommer säkert ihåg det. Yasri Khan (MP) vägrade ta en kvinnlig reporter i hand. På muslimskt vis bugade han istället med handen på hjärtat. Kvinnorörelsen omvandlade Yasri Khans sätt att hälsa till en symbolfråga av högsta vikt. Den muslimska hälsningsseden blev till uttryck för kvinnoförtryck. Bort med Yasri Khan och bortsopad blev han.

Säkert är det si och så med muslimsk kvinnosyn. Men att klippa till mot en muslim som försäkrat att han fullt ut ger kvinnor lika värde därför att han hälsar på ett speciellt sätt verkar inte klokt. Mera sakskäl måste man ha när man går till angrepp. Det inser de flesta.

Det insåg säkert också Stefan Löfwen. Han är ju en klok karl van att i kinkiga avtalsrörelser skilja mellan viktigt och oviktigt. Skulle han som ledare för Metall ha ”silat mygg och svalt elefanter” hade han inte blivit gammal på sin post.

Hur kunde han då solidarisera sig med kvinnorörelsen genom att deklarera att ”man ska ta både kvinnor och män i hand” och därmed ställa sig bakom dem som sopade undan Yasri Khan?

Obegripligt, ända till den dag man inser det maktspel som tycks oundvikligt även i demokratiska strukturer. Stefan Löfwen hade helt enkelt inte råd att frondera mot kvinnorörelsen. Det skulle kosta för mycket i det parlamentariska läge som gällde. Som statsminister i en minoritetsregering kunde minsta felsteg göra hans regerande omöjligt. Därför offrade han Yasri Khan. Och det med en formulering som sent kommer att glömmas. ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”.

Nyligen lyssnade jag till Helene Hellmark Knutsson. Hon intervjuades av Cecilia Gralde med anledning av orättvisan att vissa lärare fått kraftiga lönelyft medan andra omotiverat blivit helt utan. Att det ”kokar” i lärarkåren behöver man inte vara välutbildad för att inse.

Samma med henne. Den ”predikoton” hon anlade och de generella svar hon gav på precisa frågor, skall inte tolkas som att hon inte förstod bättre. Svaren var taktiskt betingade. Hennes syfte var att försvara regeringens beslut. Det hade varit majestätsbrott att säga som det var. Det hade gjort ont värre.

Det skulle förmodligen inte bli bättre om vi hade en regering med sanningssägare. Det skulle göra Sverige svårstyrt. Vad som behöver ske att inte bara jag utan att en bred opinion av människor observerade taktik som ledde till att enskilda människor offrades. Att det på bred front offentliggjordes när människor i förtroendeställning kröp undan genom att ta till fagert tal. Att många vande sig vid att observera att det lilla kan avslöja det stora. Framför allt att många gjorde det till en sport att försökte finna ut de intressen som ligger bakom att man säger si eller så.

Detta i väntan på blockpolitikens upplösning och ärlighetens seger. Det kan inte vara demokratins slutsteg att formera sig i förpliktande allianser där sammanhållningen ibland kräver att sanningen åsidosätts. Men det är väl att hoppas på för mycket?!

2/17 Kan man vara ateist?                   

Ateism, vad är det? Det är att förneka Gud. Men är det möjligt? Naturligtvis, annars skulle det inte finnas några som kallar sig ateister. Det är dessutom fullt möjligt, om nämligen med Gud menas ett personligt väsen modellerat på mänskliga föreställningar om Gud. Det är rimligt att kalla en sådan Gud för en mänsklig konstruktion och i förlängningen en fantasi.

Men kan man med bibehållen trovärdighet vara ateist i djupare mening? Jag betvivlar det. Även en enkelt funtad människa inser det som alla borde förstå, att såväl liv som tillvaro är något som är oss givet. Vare sig djur, människa, växt eller vad det nu kan vara som äger liv, har själva skapat sitt eget liv. Vi har fått det. Vår uppgift är att ta vara på det vi fått och göra något av det. Att mena att en människa i egentlig mening är skapande är ett missbruk av ordet. Först i indirekt mening kan vi tala om skaparkraft. Men då menar vi att skapa utifrån något som vi fått eller förvärvat.

Det sägs i dagligt tal att genier fått allting gratis, men det är nästan alltid fel. Det ligger hårt arbete bakom deras briljans. Utförsgåvor har de fått, men det gäller för dem som för oss andra att använda dem.

Den som tänker efter inser att det vi äger har vi fått, ja att hela tillvaron beror av ett livsflöde som vi är satta att ta vara på.

Av detta följer att det finns något som kallas givare. Detta trots att vi inte begriper oss på denna givare. En del av oss tror sig förstås begripa. Särskilt de som låter evolutionen bli Guds motsvarighet tror sig ofta veta besked. Men vad är det egentligen man begriper? Möjligtvis vissa av evolutionens lagar. Men för att förstå på riktigt måste man bottna evolutionens själva väsen. Och vem gör det?

För andra är naturen givaren, en natur som många av idag närmar sig med vördnad och tillit. Så tillitsfull är naturvännerna att de talar om naturen som vore den en personlig Gud.

För mig är tillvarons givare, hur nu denne benämns, det samma som Gud. I den meningen blir ateismen en omöjlighet.

Sen kommer och det är något annat, den för människor så oundvikliga tron. Det är tro på sånt man inte med säkerhet vet, men ändå måste styra sitt liv utifrån. Det går nämligen inte att ”veta” sig igenom livet. Livet måste livas av trosföreställningar. Dessa är lika nödvändiga som andningen. Utan trosföreställningar eller med vanställda trosföreställningar blir människan dömd till ett för henne ovärdigt liv.

Låt oss kalla detta andra trosvägen. Trosvägen är den andra vägen till Gud, men nu till en personlig Gud, en Gud som ställer mig inför tro eller avståndstagande.

Trosvägen har blivit min väg. Jag satsar på det jag kallar en tvåledad tro, tron på medmänniskan och tron på Gud. Min förebild är Jesus Kristus. Denne Jesus Kristus var så grundad i sin tro att han höll fast vid den när medmänniskorna svek och Gud vek undan. Ända in i döden höll han fast vid sin tro.

Jag kallar Jesu tro min tro. Det är på den jag satsar. Jesustron förutsätter nämligen satsning. Den garderar sig inte. Den skapar sig inte ens försäkringar mot den svårartade form av tvivel som säger att slumpen är tillvarons givare. Utsatthet är nämligen Jesustrons signum.

1/17 Det mesta är egentligen förkunnelse

Det som sysselsätter hjärna och hand består långt om länge. Det märker jag för egen del. Inte har jag, trots att åren blivit många, märkbart förlorat förmågan att göra det jag vigt mitt liv åt. Fortfarande både bygger och håller jag samman samman religiöst/sociala gemenskaper. Nu visserligen på andra villkor än tidigare. Inte har heller min religiöst/sociala reflexion påtagligt försämrats. Tvärtom, om jag får säga det själv. Däremot har jag blivit trögare i uppfattningen. Jag har dessutom svårare än tidigare att få fram de rätta orden. En yngling i släkten, som jag pratade demens med, var oförskämd nog att fråga hur jag trodde att mitt eget avtagande skulle te sig. Jag svarade att jag trodde att jag skulle få behålla mina själsförmögenheter. Bara så att hjärnan allt mer skulle bli lik trögflytande sirap.

Men trögflytande sirap skall inte föraktas. Vad sägs om följande nytillskott i mitt tänkande.

Själv sysslar jag alltså bland annat med kristet religiös/social reflexion. Detta genom att förenklart uttryckt blanda in bibeln i min verklighet. Jag läser bibeln, tar vara på innehållet och tillämpar och tillämpar det socialt och religiöst. Detta utifrån vad jag funnit att texterna driver bakom alla tidsmarkörer och världsbilder.

Till detta hör ofrånkomligen också min helhetssyn. Utan en sådan blir allt likt ett lapptäcke utan mönster eller till ett utantillrabbel som saknar sammanhang.

Min helhetssyns allt överskuggande dominant är Jesus Kristus. Honom tänker jag ständigt in i min verklighet. Inte vilken Jesus Kristus som helst förstås utan min inre bild av honom. Någon objektiv bild av Kristus har jag inte tillgång till. Det har ingen annan heller för den delen. Egen tolkning kommer ingen undan.

Alltså förstår jag min omgivning utifrån vad jag tagit in och utifrån hur jag tolkar. Tagit in genom det verklighetens flöde som jag varje dag och varje stund omsluts av, däri inkluderat bibelordets sanningar. Och sen låter jag allt infogas i den helhetssyn som min Kristustro skänkt mig.

Detta om allt är som det skall. Alltid måste jag kämpa med min egen bångstyrige ”Adam”. Denne ställer som bekant till oändligt mycket oreda.

Allt detta låter speciellt som vore jag en främmande fågel i vår Herres hage. Speciellt särkilt i en tid som berömmer sig av att ha gjort sig kvitt forna tiders religiösa förtryck och tankelåsningar.

Men hur är det egentligen? Själv sysslar jag alltså med religiös/social reflexion. Gör inte alla andra samhällsdebattörer på liknande sätt ? Inte klarar sig dessa utan det specifikt religiösa. De har bara bytt ut namnet, de talar inte om Gud, istället om absoluta ideal.

Men Kristus då, hur gör man med honom? Om jag får honom hanterlig genom att göra mig en egen bild av honom, går de sekulära samhällsdebattörerna ett steg längre. De byter ut namnet och avpersonifierar honom därtill grundligt. De kallar honom inte längre Kristus utan Värdegrund.

Varför dessa kejsarens nya kläder? Därför att man inte kan vara utan en den idela sanningens helhetsbild.

Med min nyvunna insikt i allt detta kallar jag numera våra samhällsdebattörer förkunnare. De tillhör samma skrå som jag. Vi spelar t o m på samma planhalva. De är mina konkurrenter respektive mina samarbetspartners beroende av hur de låter dagens mångahanda brytas mot tillvarons principer och trosföreställningar. Att jag tillhör ett skrå för mig själv tror jag inte längre ett ögonblick på.