1 av 25

(Bibelsyn och bibelbruk hos Bo Giertz.pdf)

Bibelsyn och bibelbruk hos Bo Giertz
utifrån skrifterna ”Den stora lögnen och den stora sanningen” (1945) och ”23 teser om skriften, kvinnan och prästämbetet” (1958)

Kritik och alternativ

1 Bibelsynen

2 Bibelbruket
a Det integrerade bibelordet b Det tillämpade bibelordet c Det omformade bibelordet

1 Dopet
2 Omvändelsen 3 Tron

d Det i alla sammanhang gällande bibelordet Konklusioner

Tillägg

2 av 25

Inledning

Bo Giertz (1905-1998), biskop i Göteborgs stift 1948-1970, ägnar jag denna studie. Närmare bestämt undersöker jag Giertz ́ förhållande till bibeln i två av hans skrifter. En av dessa ”Den stora lögnen och den stora sanningen. Femton kapitel om kristna grundsanningar”(1945), är mera utförlig, ”23 teser om Skriften, kvinnan och prästämbetet” (1958) är kortare. Den var ursprungligen en stencil avsedd för biskopsmötets interna överläggningar.

Man kan kalla min studie en stickprovsundersökning i två för Giertz hållning representativa skrifter. Representativa i den meningen att ”Den stora lögnen…” skrevs då Giertz ́ teologiska proUil blivit mer slutgiltig. Dess syfte var att framlägga den kristna trons grundsanningar. Boken Uick en omfattande spridning. Den kom ut i hela 10 upplagor, varav den sista 1970. Tre år efter dess publicering valdes Bo Giertz till biskop. ”23 teser… ” framarbetades i samband med diskussionerna i biskopsmötet om kvinnliga präster.

För mig är trots allt min undersökning mer än ett stickprov. Granskningen av Bo Giertz har inneburit en möjlighet att via Giertz medvetandegöra mina egna teologiska grundvalar. Detta sker i löpande text under rubrikerna ”Kritik” och ”Alternativ”.

Örebro i april 2023 Björn Svärd

3 av 25
1 Bibelsynen

Som introduktion först några ord om synen på Helig Skrift i den bibliska miljön. De ord från Gamla testamentets heliga skrifter som de nytestamentliga författarna hänvisade till sågs som ord komna direkt från Gud. Dessa ord var sanna, f a var de tillämpbara i bibelförfattarens argumentation. Textkritik i vår mening förekom inte.

Detta har Bibelkommissionen till Bibel 2000 i sin uppslagsdel noterat. Där läser vi

”NT:s författare delade med sin samtids judendom övertygelsen att GT:s heliga skrifter är Guds ord, som i varje detalj speglar hans avsikter. De övertog också tolkningsmetoder som utgick från att dolda lärdomar kunde Uinnas under den bokstavliga meningen. För att nå denna dolda visdom åberopade man inte bara tankesammanhanget utan också detaljer i formuleringarna. Olika skriftställen kunde föras samman med varandra på grund av rena bokstavslikheter”. 1

Ser man närmare på Bo Giertz (G resp G:s) sätt att betrakta bibeln i ”Den stora lögnen…” kan man konstatera att det han där anför ansluter till de nytestamentliga författarnas sätt att se på helig text. För G speglar bibeln i varje detalj Guds avsikter. G:s programförklaring lyder följdriktigt:

Bibeln är exakt så utformad som Gud vill ha den.
Bibeln är exakt så utformad som den kristne behöver den.

Allt i bibeln har Gud givit ett syfte
Det Uinns en rätt förståelse av Guds ord.
Den som söker Gud får exakt vad han eller hon behöver.

I hela bibeln talar Gud, men bibelns centrum Uinner den kristne i Nya testamentet. Bibelns centrum är Kristus.

Motsägelser förekommer inte. Så kallade motsägelser får en gång sin förklaring eller klaras upp via bibelhänvisningar som får allt att gå ihop. 2

Detta sätt att betrakta bibeln leder till att endast ett sätt att läsa bibeln motsvarar denna boks innersta syften. Guds ord skall läsas i frälsningsavsikt. Bibeln skall dessutom rätteligen läsas i kyrkans sammanhang, inramat av gudstjänst, bön, nattvardsUirande.

Syftet med denna hållning är uppenbar. Bibeln måste få förbli Guds heliga ord och som sådant ett medel för vår frälsning.

Går vi till ”23 teser…” möter oss samma sätt att se om än uttryckt i kortform. Bibeln är Guds ord betonar G där. ”Det är till sitt väsen ande och liv”. Bibelns historiska tillkomst inrymmer han där i följande formulering …”det har behagat Gud, att genom denna skrift, sådan den genom Guds styrelse har blivit, uppenbara sig för oss”. 3

Ett närmare studium av ”Den stora lögnen…”visar att G:s upphöjande av Skriften i sin programförklaring går igen även i löpande text. Bibelns gudomlighet och enhetlighet bekänner han sig till i bland annat följande formuleringar:

1 Skrifttolkning i Uppslagsdel i Bibelkommissionens komplement till textutgåvan 2000. 2 Kapitlet så säger Herren s 150-165 i Giertz 1945
3 Giertz 1958 passim. Se särskilt punkt 1.

4 av 25

Guds hand var med när bibeln kom till… Gud ville att denna bok skulle bli just så som den blev…Hela bibeln är Guds ord… All kunskap om Gud hämtas från bibelkristendomen…Allt Guds ord är uppfyllt av ande.

Bibelns budskap är oföränderligt…allt sluter sig samman kring Kristus som en levande ram och bakgrund… en sannare bild än bibelns kan vi aldrig få , varken av Fadern, Sonen eller den Helige Ande osv.

Och när det gäller att förhålla sig till bibeln gäller att man inte får ställa villkor när man läser bibeln

inte välja visst och vraka annat…inte läsa bibeln utan allvarlig frälsningsavsikt men låta bibeln bli ett nådemedel till tro.

Dessutom får man inte kritisera Guds ord

…inte förvänta sig att Uinna något som en modern människa kan förstå och hålla med om… inte lämna allt som inte tycks stämma. Det kan rymma sanningar som vi ännu inte har sett.

Till detta kommer att endast Guds ande kan göra Ordet levande samt att Gud endast står att Uinna i kyrkans gemenskap (Andens levande samfund).

Kritik

Tar man G på orden utan att fatta att även för G bibeln har ett levande centrum, Kristus, utifrån vilket bibelförståelsen i grund påverkas, blir resultatet förvirrande. Detta förstärkt om man inte uppfattat att ”Den stora lögnen…” är en kampskrift riktad i första hand till människor som med bibeln i hand skall rustas i sin kamp för gudsrikets seger. Kort uttryckt behöver inledningsvis sägas att både ”Den stora lögnen…” och ”23 teser” skall läsas i sitt sammanhang för att bli förstådda

Kvar står oavsett detta att G i alla sammanhang håller bibelns ord för gudomligt betingade. Bibeln är per definition Guds ord och i den egenskapen formulerad i enlighet med Guds vilja. Detta sätt att se och framför allt vad det synsättet leder till, väcker betänkligheter. F a gör vördnaden för bibeln att G blir mer eller mindre blind för bibelns inneboende problematik. Bibeln får en fångtröja av förmodad konsekvens som inte motsvaras av texternas mångtydighet. Exemplen på detta kommer i kapitlet ”Bibelbruket” att stå på rad.

För G var bibeln främst helig skrift, mindre en i historien tillkommen urkund. Han lägger inte grunden genom att i utgångsläget läsa bibeln historiskt, där betydelsen dras ur källan som tolkas utifrån mänsklig logik och rimlighet, för att därefter i ett andra skede lägga till sin trostolkning. G har en tendens att göra tvärtom, börja med trostolkningen för att sedan låta trostolkningen påverka och tränga ut en historisk läsning av bibeln. En av konsekvenserna av detta blir att bibelläsning i en så mångtydig skrift som bibeln skapar rum för de mest omfattande omtolkningar.

Men, och det behöver upprepas, det som avser G gäller i visst avseende även de nytestamentliga författarna. Också dessa utgick från att Gudsordet var enhetligt i sin fullkomlighet. Men den konsekvens med vilken G genomför sitt anslag har ingen motsvarighet hos dessa.

5 av 25

G menar att han läser bibeln utifrån Kristus. Han menar dessutom att denna kristologiska läsning är bibelns egen. Allt har i den heliga Skrift sitt centrum i Kristus.

Det som i texterna uppenbart svär mot all rimlighet i historisk mening kommer G till rätta med genom att anta att bakom det för oss obegripliga döljer sig en högre sanning. Så även underförstått det i Gamla testamentet som saknar kristologisk anknytning, eller för den delen också allt det i bibeln som anses vara rättfärdigt men svär mot det Kristus stod för.

Med denna tänkta högre sanning som toppen på en i övrigt kristologiskt färgad förståelse av bibeln blir G en bland de många kristna förkunnare som låtit sin kristologiska trostolkning omvandla Skriften och gjort denna omvandlade Skrift till sin utmaning i livet.

Jag har ovan konstaterat att det finns ett samband mellan Nya testamentets författare och G. Synen på Helig skrift har de gemensamt. Dock tvivlar jag på att de nytestamentliga författarna skulle känna sig hemma med det jag kallar ”förkyrkligandet”, d v s när G låter Kristi fullkomnade verk exklusivt kanaliseras genom kyrkan. Men mer om det i kapitlet ”Bibelbruket”.

När detta är sagt skall tilläggas att även G kan läsa som det står, d v s historiskt, eller om man så vill exegetiskt. Även för G kan bibeln vara gudomligt budskap och historisk urkund på en och samma gång. Vid studiet av G:s texter blir det därför en huvuduppgift att uppmärksamma förhållandet historisk läsning och trostolkning.

Den här beskrivna dubbelheten mellan det trodda och det förmodat faktiska är för den delen inte G ensam om. Den gäller mer eller mindre alla. Vi finns till i två världar, den föreställda och den faktiska. Och vår verklighet oscillerar mellan dessa båda världar. Mer om detta i det följande.

Alternativ

Som människor har vi våra ”tankesanningar”, det betyder föreställningar, fantasier, förmodanden, trosföreställningar. Dessa existerar i ett ständigt växelspel med den verklighet som möter oss. Detta växelspel har ett dubbelt syfte, dels hjälper det oss att tolka verkligheten, dels att påverka våra tankesanningar. Överfört på matematikern föregås dennes konstateranden av funderingar, grubbel, antaganden eller vad det nu kan vara. Ur detta uppstår i bästa fall kunskap. Och som ytterligare ett resultat har matematikerns både inre och yttre påverkats. Denne har blivit än mer tränad i sin skapande fantasi och i sin slutledningsförmåga.

I tillämpad form gäller denna, låt oss kalla det trostolkning, i allt mänskligt liv. När livet är friskt, levande, som det skall vara, pågår ett ständigt växelspel mellan en människas inre och den yttre omgivningen, mellan hennes tro och det hon förmodas veta.

Detta gällde förvisso också Bo Giertz. Förvisso var det denne skrev 1945 i ”Den stora lögnen…” inte exakt vad som skulle falla honom i tankarna tjugu år senare. Åtminstone inte vad jag förmodar, detta särskilt som jag har observerat en oupplöst spänning i G:s tänkande. Å ena sidan ser denne bibeln i sin helhet som Guds tilltal, där det ena tilltalet hjälper oss att förstå det andra. Å andra sidan begrundar han

6 av 25

trots allt också bibeln historiskt, d v s i sitt för människors och människors logik begripliga sammanhang. Denna process väcker med nödvändighet både undran och frågor. F a stimulerar det till nya tankar, förnyad förståelse liksom till förändrad inställning. Bo Giertz lär inte ha varit något undantag.

Nu var förstås utrymmet för G begränsat eftersom han var så snål med att ge historisk läsning utrymme. Men tillräckligt mycket borde han ändå ha brottats med bibelns historiska sanning för att det skulle rucka på invanda positioner.

Även min bibeltolkning förutsätter trostolkning men med andra tyngdpunkter än G:s. F a har för mig den historiska kritiken större utrymme. Förenklat uttryckt läser jag mer som det står än G. Själv brukar jag tala om mina två jag, mitt ”trosjag” och mitt ”förståndsjag”, väl vetande att jag trots allt är en och densamme. Med mitt ”förståndsjag” läser jag bibeln historiskt, med mitt ”trosjag” kan jag lyssna till Guds tilltal i Skriften. Och jag är noga med respekten. Mitt ”trosjag” får inte utöva otillbörlig påverkan på rättvisan i mitt skriftstudium lika lite som mitt ”förståndsjag” får störa ut den hängivenhet jag känner när jag upplever Gud i Ordet.

Nu till hur det är till vardags. När jag själv läser bibeltexter gör jag det utifrån bästa förstånd. Det betyder att jag tar till mig det texten säger utifrån de referensramar som jag äger. Till dessa hör förmåga att uppfatta och förstå, att kunna jämföra och dra slutsatser. Allt detta utifrån den bibelkännedom och den bibelkunskap som jag förvärvat inte minst genom självstudier. Det jag lärde mig under mina år som teologistudent lade grunden och på den grunden har jag sedan byggt vidare.

Medvetet försöker jag vara saklig i mitt studium. Står där något djupt oetiskt i Gamla testamentet som påstås vara i enlighet med Guds vilja gömmer jag inte undan detta, lika lite som jag blundar när texter i Gamla testamentet tycks mig svartvita i sin partiskhet. Å andra sidan dras jag med av exempelvis psaltarpsalmernas jubel över Guds härlighet och frälsarvilja och jag har lärt mig förstå syftet med den i Gamla testamentet så dominerande utväljelsetanken, som så många andra skyggar för.

Går vi till Nya testamentet har jag blivit något av en specialist på att finna spänningar i Nya testamentets framställningar, detta inte för att relativisera det som står, mer för att lättare finna det bärande.

Naturligtvis går inte heller jag fri från att likt G låsa fast bibeltexterna i gudomlig upphöjdhet. Vem vill inte ha en uppbygglig bibel. Men ingen kan ta ifrån mig viljan att låta mitt kritiska sinne, eller kanske hellre, min rättskänsla, få spela med i mitt bibelstudium.

Sett med andra ögon är det mitt ”förståndsjag” som talar, ett ”förståndsjag” som också innefattar känsla och passion, men som förhoppningsvis aldrig viker från det jag uppfattar som uppenbart sant, ja där det uppenbart sanna är styrande.

Vid sidan av mitt ”förståndsjag” finns också ett annat jag, mitt ovan beskrivna ”trosjag”. Här härbärgeras mina drömmar, mina föreställningar, mina förhoppningar, det jag ovan kallat mina ”tankesanningar”, vare sig dessa är välgrundade eller mindre välbetänkta. Här ryms också tron på Guds direkta ingripande och Jesu närvaro genom sin Ande. Det är med ”trosjaget” påkopplat som

7 av 25

jag ber mina böner och förlitar mig på att under skall ske. Samma ”trosjag” verkar när jag skådar Kristus i Gamla testamentet och det samtidigt som ”förståndsjaget” tittar på och kallar mitt företag ”trosinterpretation” (trostolkning). Till vardags är ”trosjaget” ofta en nödvändighet. Hur annars stå ut med tillvarons dråpslag.

Mina, jag benämner dem ”trossprång”, utgår grundläggande från bibelns kors. Jag har gripits av evangeliernas skildringar av korsfästelsen som uttryck för den yttersta gudsövergivenhet men samtidigt också för gudsnärhet. Vid korset lever således de två sanningarna sida vid sida, ”förståndsjagets” och ”trosjagets”. Med ”förståndsjaget” betraktar jag gudsövergivenheten och med ”trosjaget” försoningen och uppståndelsen.

Nu är detta mitt särläggande av jaget i ett ”förståndsjag” och i ett ”trosjag” naturligtvis konstruerat. Jag är ju inte delad. Allt i mig är ju delar av ett enda. Riktigare vore att tala om olika aspekter inom mig som tampas om utrymmet.

Men jag drar ändå i sär mitt inre i två jag och det särskilt i samband med studier av Bo Giertz. Denne talar alltid om Guds i bibeln uppenbarade sanning. Men för att kunna göra detta på ett trovärdigt sätt tvingades han blunda för den mänskliga sidan av bibeln. Här borde hans ”förståndsjag” signalerat att bland annat Gamla testamentets tillspillogivningar är så långt i från Kristi Gud som de kan vara. Resultatet blev visserligen att han av anhängarna kallades bibeltrogen. Men det var hans egen bibelkonstruktion han var trogen mot. Mot bibeln var han det inte alla gånger menar jag.

Ytterligare en orsak varför jag dragit isär mitt inre i ett ”förståndsjag” och i ett ”trosjag” är att det påminner om trons nödvändighet. Vi behöver vårt ”trosjag”, dvs våra fantasier, våra förhoppningar, våra icke bevisade sanningar för själva livets skull. ”Trosjaget” skänker liv åt verkligheten. Detta förutsatt att våra trossanningar låter sig utmanas och korrigeras av beprövad sanning. I själva verket pågår växelspelet trosföreställningar och handfast verklighet vare sig vi vill det eller inte. Såväl det ena som det andra är förutsättning för ett mänskligt liv.

8 av 25

2 Bibelbruket

Vad gör då G av sin bekännelse till Guds ord? Till den frågan kommer vi nu när jag skall granska G:s bibelbruk i ”Den stora lögnen…” och i ”23 teser…” Jag skall i fortsättningen via karakteriseringar försöka visa hur G på skilda sätt relaterar bibelordet till den yttre verkligheten. Inledningsvis talar jag om ”Det integrerade bibelordet” som något för G betecknande i dennes bibelanvändning.

a Det integrerade bibelordet

Att G är skarp i sina omdömen kan inte undgå någon. Hans kritik av det andliga tillståndet är förödande. G talar om ”det svenska folkets obegripliga andliga blindhet” och han låter samma folk bekänna: ”Det Uinns ingen Gud, det Uinns ingen djävul, var och en blir salig på sin fason”.

Men detta är en sida av saken. Den andra är att han utgår från något jag valt att kalla det gemensamma ingångsvärdet. Detta ingångsvärde står för att livet är en överjordisk gåva och att med gåvan följer förpliktelser. På den grunden är t o m det speciUikt religiösa begreppet synd generellt relevant eftersom det till sin innebörd bottnar i brott mot det som ingen kan förneka, livet som en överjordisk gåva.

Med anknytning till kapitel 13 i Romarbrevet bygger G upp en undervisning om människans naturliga anknytning till Gud. Han gör det i läran om de två regementena. Sammanfattningsvis påstår han följande.

I Gud verkar i skapelsen och i återlösningen 4

Trots all synd håller Gud skapelsen i sin hand. Mitt i all gudlöshet kan därför ingen människa bli helt gudlös.Dessutom gäller att Gud vill att alla skall bli frälsta. Dessa sanningar återspeglas i två regementen, det världsliga och det andliga.

II Gud verkar i det världsliga regementet 5

Vi är skapade med samvete och rättsbegrepp, vi drivs inifrån av modersömhet, föräldraansvar, kärlek till hem och stamförvanter. Vi känner samhörighet och inbördes tillgivenhet, eller som Paulus säger; lagens verk är skrivna i människors hjärtan. På den grunden kan ett världsligt regemente upprättas. Detta bygger på lagen, den uppenbarade lagen och den som är skriven i människors hjärtan. I detta regemente straffas den som gör ont och prisas den som gör gott. Här får inte ondskan lämnas ostraffad.

III Gud verkar i det andliga regementet 6

Gud har låtit inrätta ytterligare ett regemente, det andliga. Detta regemente har till uppgift att skänka människorna syndernas förlåtelse. Dess väsen är förbarmande. Detta regemente utövar Gud endast bland de återlösta. Gud har nämligen i en enda stor uppgörelse försonat alla världens synder. Denna försoning äger sin tillämpning på dem som lever under Kristi välde. Dessa äger förlåtelse för allt.

I det världsliga regementet Uinns ett relativt gott som gäller denna världen. Det eviga livet vilar på den oförskyllda nåden i Kristus.

4 Giertz 1945 s 192 f 5 Giertz 1945 s193 ff 6 Giertz 1945 s 196 f

9 av 25

IV Konsekvenserna 7

Det världsliga regementet skall tukta synden, det andliga förlåta den.
Var och en skall vara underdånig överheten.
Regementena får inte sammanblandas. Över evangeliet har staten ingen makt. En stat som försöker ta över ungdomens fostran för att leda dem i en anda som inte är kristen, har upphävt sig mot Gud.
Staten får inte stifta lagar för evangeliet.
Kyrkan skall inte härska, hon skall tjäna med evangeliet.
Kyrkan skall predika Guds ord också för staten. Detta för att gå till rätta med staten. Religiösa tvångslagar av ondo. Lagar hör hemma i det världsliga regementet.
Den som lever av evangelium kan låta all lag falla och förlåta utan gräns. (Jmf Kristus)
Fel att tro att man kan göra samhällets institutioner mer kristliga genom att blanda in ”bara kärlek”. Deras uppgift är att hålla rätt och billighet vid makt.

V Svårigheterna 8
Kristna är, ofta utan att tänka på det, insatta i olika ämbeten. I vårt världsliga ämbete skall vi inte vända andra kinden till men vägledd av lagen ”befrämja rättvisa och barmhärtighet bland människorna.”
Bergspredikans bud att inte stå emot en oförrätt och att bedja för sina förföljare är ett ouppnåeligt ideal. Detta sätt att vara kan enbart förverkligas som en frukt av tron på syndernas förlåtelse.
Vi kristna kan offra vår egen rätt inte andras. Ett tvivelaktigt offer att säga att man hellre lider orätt än går ut i krig och därför vägrar bära vapen. Det drabbar ju andra.

VI Misstagen 9
Vi kristna, med syftning på särskilt de frikyrkliga, har svårt att samarbeta med dem som är likgiltiga för Gud. Vi glömmer första artikeln om skapelsen för tron på frälsaren. Vi tror att ”kristliga verksamheter” har högre värde än sådana som är förankrade i lagen och har svårt att se att kommunala uppdrag har lika högt värde som exempelvis att vara söndagsskollärare.

VII Satans samhälle 10
Denna tillvaro har sitt slut i en våldsam kraftmätning där Satan totalmobiliserar alla sina resurser och tycks vara nära att segra. En försmak av detta kan skönjas i vårt egen samhälle. Man missbrukar skolväsendet och omöjliggör konUirmandundervisningen. Man framtvingar en sexualundervisning som befordrar osedlighet. Men trots detta gäller att det fortfarande är möjligt att leva i det svenska samhället utifrån regementsläran.

När jag så slutligen skall karakterisera ovan refererade regementslära utifrån dess anknytning till bibelordet har jag valt att tala om det integrerade bibelordet. Guds ord har smält samman med en bestämd syn på den kristnes plats i samhället. Samtidigt som regementsläran har en åtminstone lös anknytning till aposteln Paulus i Romarbrevet, svär den mot

7 Giertz 1945 s 197-202 8 Giertz 1945 s 202-206

9 Giertz 1945 s 206-208 10 Giertz 1945, 208-210

10 av 25

Uppenbarelsebokens teckning av en demonisk överhet. F a är Giertz regementslära hämtad från Luther. Det är ytterst Luthers bibeltolkning som G lutar sig mot.

Kritik

Tvåregementsläran är förankrad f a hos Paulus, Luther och här hos Bo Giertz.
Den är vad G beträffar en konstruktion av en andlig ledare som i ”Den stora lögnen…” strider för kristen tro i ett allt mera sekulariserat samhälle. Om Luthers tvåregementslära hade sin förutsättning i dennes angrepp på en kyrka som förvärldsligats och blandade samman lag och evangelium, ser jag efterföljaren Giertz på ett något annat sätt. G betraktar jag i detta sammanhang vara en man som, om än tveksamt, räcker ut handen till ett samhälle som inte är det han vill att det skall vara. Samtidigt lägger han ner sin själ i arbetet på den kristna trons vitalisering. Detta utifrån ideal han selekterat fram främst från Paulus, Luther, och Schartau. Själv ser han dem som främst sprungna ur en bibel utan fel eller brist.

G ser för sin inre blick ett samhälle styrt av en lag som ytterst via tvångsmedel upprätthåller rätt och rättfärdighet och en kyrka vars kraftcentrum är evangeliet. Som döpt, d v s som kristen, lever människan i två världar, här kallat två regementen, dels i ett samhälle som är styrt av lagen, dels i trons värld (kyrkan) som är styrt av evangeliet. Gud är styresman i dem båda.

Detta särskiljande och detta sammanhållande av Guds verk i två regementen (tvåregementsläran), det världsliga och det andliga, är enligt min mening ohållbart.

Jag menar att det från kristen tro emanciperade samhället inte låter sig tämjas av vare sig Paulus, Luther eller av Bo Giertz. Men det är just det som är syftet med tvåregementsläran.

Men samhället låter sig som sagt inte tämjas;

inte av Paulus som talade om lagen skriven i människors hjärtan, om samvetets dom och om den rättfärdiga överheten.

inte av Luther vars tvåregementslära uppstod ur kamp mot en påvekyrka som ville hålla allting, världsligt som andligt, i sin hand. Detta när dess uppgift enbart var att handha det andliga regementet. Det romerska riket med sin fortsättning i det tyskromerska imperiet skulle handha det världsliga regementet, detta eftersom det var kristet grundat. Alla dess medborgare var ju döpta.

inte av Bo Giertz som trodde sig utifrån tvåregementsläran kunna begränsa statens rätt till att på ett rättfärdigt sätt värna om lag och ordning.

Vad nutid beträffar visar verkligheten att det nutida sekulära samhället visst inte nöjer sig med makt över det som går under beteckningen det inomvärldsliga. När allt ställs på sin spets gör de som råder anspråk på all väsentlig makt, den må sedan kallas världslig eller andlig. Detta eftersom den världsliga makten är mer än rättens och rättfärdighetens upprätthållare i G:s mening. Den världsliga makten skall rättare ses som en organism där andligt och världsligt är förenade.

Det politiska parti, framröstat i demokratisk ordning, som lever oberoende av ideal och trosföreställningar, finns nämligen inte. Detta betyder inte att de som har den

11 av 25

politiska makten tvingar på folk sin övertygelse, mer att man via värderingar och påtryckningar försöker styra samhället i sin riktning. F a idéledarna i samhället, politiker som samhällsdebattörer, influencers som kulturpersonligheter, försöker på det ena eller det andra sättet indirekt eller direkt påverka allting i sina ideals riktning. De attackerar, nonchalerar eller försöker isolera även specifikt kristna värderingar. Detta om de kristna trosyttringarna viker av från gillad mening. Det är enbart för stat och samhälle mer eller mindre likgiltiga ting man lämnar i fred. I ärlighetens namn skall till detta läggas att man i ett demokratiskt samhälle aldrig tvingar någon att tro på visst sätt. Däremot är det fritt fram för indirekt påverkan.

För mig står det klart att kristen tro i hela sin bredd måste finna sin väg i kamp mot och i samförstånd med rådande värderingar i samhället. Regementsläran är otjänlig i den kampen eftersom den inte räknar med att sekulära krafter till sitt väsen även är andliga i betydelsen förankrade i värderingar som närmast per definition har drag av trosföreställningar.

Bibliskt tydliggöres för mig denna andarnas kamp tydligare i Uppenbarelseboken än hos Paulus som i Romarbrevet genom sin syn på överheten öppnat för tankar i regementslärans riktning.

Sammanfattande och preciserande om varför jag kritiserar regementsläran påstår jag slutligen följande.

Sociala yttringar är tvåsidiga. Den ena sidan kallar jag andlig. Till det andliga räknar jag tankar, idéer, fantasier, trosföreställningar, ej slutgiltigt bekräftade teorier och dylikt. Den andra sidan kallar jag det iakttagna, det till synes faktiska, det hittills konstaterade. Till social aktivitet hör en kraftmätning mellan de båda yttringarna. Ur denna kraftmätning föds förhoppningsvis rörelse, utveckling och handling liksom öppningar till nya föreställningar som leder till fortsatt andlig kraftmätning.

Denna tvåsidighet gäller i sekulära sammanhang som i religiösa. Andlighet i ovan definierad betydelse gäller i alla sammanhang. Det existerar alltså inte ett regemente som handskas med det ena, ett annat som handhar det andra. Om än i olika grad berörs all social verksamhet (inklusive kyrklig) av både det ena och det andra. Båda sysslar om än på olika sätt med både det världsliga och det andliga.

För mig är därför tvåregementsläran en konstruktion som skiljer det som inte låter sig skiljas åt. Detta inte utan syfte. Vad G beträffar var dess främsta syfte att göra kristen tro möjlig i ett samhälle som var på väg att helt sekulariseras.

Slutligen förutsätter G att tvåregementsläran är förankrad i bibelns uppfattning. I själva verket svarar den mot en av G formad bibels uppfattning.

12 av 25

b Det tillämpade bibelordet

Gud lät Jesus ta straffet på sig för att vi skulle bli förlåtna. Detta är enligt G bibelns centrala budskap. Förlåtelsen, överlåtelsen av skuld på Kristus var för G avgörande för frälsningen. Med det för mänskligt tänkande anstötliga pauluscitatet att Jesus blev gjord till synd för oss sammanfattar han Jesu verk. 11

Ser man närmare på hur G belägger sina tankar märker man att han lägger grunden genom direkta citat från Paulus huvudbrev. (Gal 4:4 f, 2 Kor 5:21, Rom 5:19, Fil 2:8, 1 Kor 6:20, Gal 4:5, Gal 6:14). Sedan fyller han på med fristående citat från diverse håll i bibeln. Allt för att belägga det som för G är trons själva centrum som är att

Kristus blev gjord till synd för oss och dog för att vi skulle bli räddade.
och att Guds rättfärdighet kan sammanfattas i att Gud dömer synden men befriar genom

Jesu offer syndaren. Slutligen i att detta försoningsoffer gäller för alla tider.

Vad jag förstår tillämpar här G Paulus på ett kongenialt sätt. Det betyder inte att han förstått det preliminära i Paulus sätt att uttrycka sig. Men har har förstått vad Paulus var ute efter. Och han rycker inte Paulus ur sitt sammanhang utan tillämpar honom.

Alternativ

För G var trons centrum Jesus , hans kors och försoningsgärning. Korset var för G det centrala i en uppenbarelse som omfattade hela Bibeln. Också för mig är trons centrum Jesus, hans kors och uppståndelse. För mig har korset sprängkraft. Det vänder upp och ner på det mesta, inte minst på hur jag betraktar bibeln. Å ena sidan driver mig min passion för Jesus och hans kors till Gamla testamentet. Å andra sidan driver mig samma passion till att ta avstånd från mycket som i dessa skrifter hävdas. Det svär mot det kors som är riktmärket för mitt liv. För G vänds inget upp och ner. Korset tydliggör vad som redan är förutsagt. Bibeln är ju Guds ord med allt vad detta innebär.

Eller för att utföra detta mera närgånget har min passion för Jesus och hans kors bland annat inneburit att jag inte läser Gamla testamentet som jag tänker mig att ens Jesus gjorde det. Dennes och hans samtids hållning var att han, om än outsagt, i allt upphöjde Ordet samtidigt som Jesu livslopp i långa stycken stod i bjärt kontrast till samma Ord. Mitt samvete har som en konsekvens av detta lett mig till skarpa avståndstaganden från mycket av innehållet i bibeln. Detta utlöst av att försoningen som inbegreppet av kärlekens sanning för mig blivit den kristna trons själva centralpunkt, ett faktum som aldrig väjer för det etiskt icke fullvärdiga om så dess plats är Helig skrift.

Detta betyder inte att jag därför lämnar Gamla testamentet därhän. Också för mig som kristusanhängare är hela bibeln oundgänglig. Gamla testamentet främst därför att detta testamente återspeglar den trostradition som Jesus både var sprungen ur och del av. Också jag har som en konsekvens av detta låtit mig infogas i en judisk

11 Giertz 1945 För oss gjord till synd s 98-106

13 av 25

trostradition. Men jag hukar därför inte för det i Gamla testamentet anstötliga och förkastliga och låter det stå som stode det inte. Snarare uppmärksammar jag det anstötliga än skjuter det åt sidan. Det är nämligen uppenbart att Israels syn på framför allt sin egen utväljelse lett till att grymheter mot de icke utvalda legitimeras, ja t o m uppmuntras, inte i en utan i flera gammaltestamentliga texter.

Även Nya testamentet läser jag utan att väja för det uppenbart sanna. Och för mig är det uppenbart att evangelierna skall förstås utifrån att de är sprungna ur berättelsetraditioner. Synoptikerna (Matteus, Markus och Lukas) står för berättelsetraditioner som är besläktade med varandra. Johannesevangeliet ser jag närmast som resultatet av förkunnelse klädd i en historiserande framställning. Detta betyder inte att det som står i evangelierna saknar anknytning till den historiske Jesus. Jesu egna ord kan t o m ha traderats och infogats i såväl synoptikerna som Johannes.

Går jag till de nytestamentliga breven beter jag mig på motsvarande sätt. Mitt sätt att nalkas dessa har lett mig till att skilja de äldre paulusbreven från de yngre, där jag anar pauluslärjungar som författarna. Genom att våga förmoda detta får jag på köpet inblickar i den kristna trons tidiga utveckling.

Det jag här sagt om min bibelförståelse skulle ha varit G djupt främmande. Utifrån sin bibelsyn harmoniserade denne tvärtom innehållet i såväl evangelier som brev för att så motsägelsefritt som möjligt kunna skildra helheten. För mig är det tvärtom. Min sanningslidelse tvingar mig att inte väja, att tvärtom många gånger dra isär.

Dock finns också sådant som förenar mig med G. Precis som för mig kretsar G:s intresse kring de äldre paulusbrevens utsagor om Jesu försoning. När Paulus i dessa betonar att Jesus på korset tog skulden på sig och dog för oss, gör G dessa ord till Skriftens själva centrum. Så gör även jag. Också min Jesustro får liv av dessa utsagor av Paulus. De blir också för mig ord som sammanfattar allt annat i bibeln. Det betyder inte att jag därför ställer mig bakom Paulus sätt att uttrycka sig. Paulus formuleringar om försoningens innebörd betraktar jag som preliminära, som försök att med gammaltestamentlig terminologi förklara det som för den skriftlärde Paulus var omöjligt att uttrycka tydligare.

Eller för att sammanfatta. Mitt, låt oss kalla det ”trossprång”, innebär att jag i tro lägger allt under korset. Korsets försoning överordnas allt annat i bibeln och blir så förstådd sammanfattningen av det som står i bibeln. Samtidigt är korset, när nödvändigheten kräver det, den trossanning som kan spränga t o m den etablerade bibeltrons sanningar och öppna för ny förståelse av verkligheten. Jag lever med dessa till synes oförenliga sanningar inom mig. Båda är för mig levande sanningar. Båda är delar av mitt genuina jag.

14 av 25

För att återgå till G och dennes harmoniserande läsning av bibeln. Det är att märka att G under unga år stod under exegeten Anton Fridrichsens inflytande. Detta inflytande märker man inte mycket av i de av mig här analyserade skrifterna, ”Den stora lögnen och den stora sanningen” (1945) och ”23 teser om skriften, kvinnan och prästämbetet” (1958). Bibelutläggning och bibelkritik har fått vika för trons förståelse av bibeln. Först i och med den förståelsen kan han binda samman bibelns innehåll till ett enda stort och enhetligt sammanhang där korsets försoning utgör själva centrum

c Det omformade bibelordet

1 Dopet

Jag är döpt förkunnar G i avsnittet ”Att leva i sitt dop”.12 Kristus har genom detta dop tagit sin boning i mig och därmed också frälsningen. Samtidigt, fortsätter G, är detta dolt av att jag fortfarande lever kvar i mitt gamla liv. Denna dubbelhet gällde redan under Jesu jordiska liv noterar G. Folket i gemen såg inte att Jesu framträdande innebar den nya tidsålderns genombrott. F a är dock denna av G noterade dubbelhet förstärkt av Giertz läsning av Paulus. Giertz förstod kapitel 7 i Romarbrevet, där Paulus bekänner sin benägenhet till det onda, vara samme Paulus som i kapitel 8 vittnar om sin seger över synden. Det är alltså inte, som många anser, att Paulus i kapitel 7 beskriver sitt tillstånd före omvändelsen medan han i kapitel 8 vittnar om sitt liv efter omvändelsen. Bekräftele får G i Gal 3:24 i 1917 års översättning. Den förmenas honom däremot i Bibel 2000.

Gal 3:24 lyder i 1917 års översättning:
Så har lagen blivit vår uppfostrare till Kristus, för att vi skola bliva rättfärdiga av tro

medan det i Bibel 2000 heter:
Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom.

Utifrån 1917 års översättning kan Giertz således mejsla fram det för en kristen speciUika utan att samtidigt förneka hennes bestående benägenhet att att göra det onda, vilket däremot inte låter sig göras utifrån Bibel 2000.

Som en konsekvens av sitt sätt att läsa Paulus tonar Giertz ner helgelsen och låter denna ta plats i den dagliga omvändelsen. Detta i motsättning till bl a helgelserörelserna i svensk frikyrklighet, tillägger jag. Jag observerar dessutom att G ger helgelserörelserna med sin betoning på människans påtagliga förvandling genom sin överlåtelse till Kristus ytterligare en knäpp på näsan genom att påpeka att omvändelsens frukter inte är något en kristen själv kan märka. Skulle nämligen så vara fallet vore frestelsen stor att räkna den egna förnyelsen sig själv till godo, menar G. Detta skulle i sin tur försvaga tron på att tron gör salig, inte gärningen.

Till detta skall fogas att G i detta kapitel ser dopet som en aspekt av tron. Barndopet förutsätter tro i den meningen att barnet står i trons sammanhang.

12 Giertz 1945 Att leva i sitt dop, s 138-149

15 av 25

Alternativ

För mig är dopet en aspekt av tron. I dopet tar tron sig uttryck i en engångshandling, dopakten, som bestämmer det fortsatta livet som ett liv i Kristi efterföljd. Detta livsprogram spelar sedan med som en grundförutsättning i en kristens liv. Att leva i tro är att leva i sitt dop.

Dopet förutsätter tro (bl a Mark 16:16) något som problematiserar dop av barn. Ska man trots det praktisera barndop förutsätter det att man gör något som bibeltexterna inte förutsätter. Själv motiverar jag liksom G dop av barn med att barnet genom dopet inbegrips i trons sammanhang. Detta gör jag i en tankegång som inte är utförd i Nya testamentet men som var en av förutsättningarna för den kristna kyrkans fortbestånd när kristendomen blivit den ledande trosriktningen i det romerska väldet.

G:s framställning om dopet exemplifierar sammanfattningsvis en av konfession och historiskt arv påverkad dopsyn. Denna dopsyn är biblisk menar G, i själva verket är det i en bibel som omformats utifrån tid och omständigheter. F a är Giertz påverkad av Luther. Det är från honom han hämtat kopplingen dop och daglig omvändelse. Den kopplingen var bland annat bra att ta till för att mota en svensk radikal väckelserörelse som betraktade dopet på ett annat sätt än vad G gjorde.

För att förstå dylika förskjutningar i mer allmän mening behöver man ha grepp om föreställningar och deras funktion i mänsklig samvaro. Närmast automatiskt fungerar dessa i interaktion med yttre fakta och intryck. Eftersom den yttre verkligheten befinner sig i ständig förändring påverkas därigenom också människors föreställningar över tid.

Detta gäller även specifikt kristna föreställningar. Vi kristna av idag varken tänker eller upplever verkligheten på samma sätt som de kristna under biblisk tid. Föreställningarna om dopets innebörd, liksom om vad det innebär att leva i sitt dop, d v s som kristen, förskjuts därför obönhörligen allt efter tidens växlingar.

Mot den bakgrunden betraktar jag inte bara vad G har att säga om dopet utan även mitt eget. Jag noterar då att det blivit långt mellan doptexterna i bibeln och det sätt att se på dopet som G företrädde i en tid då en överväldigande majoritet var döpta samtidigt som sekulariseringen fortlöpande grävde sig allt djupare. Den har blivit kortare för mig som lever i en tid då dopseden är bruten. Det öppnar för ett mera bibliskt anslag där dop och tro mera påtagligt kan föras samman.

2 Omvändelsen

I tro på Kristus Uinns livet i Gud, skriver G. Livet i Gud är nödvändigt för frälsning. Livet i Gud är det samma som att tro. Tron är helt igenom ett Guds verk. Den förmedlas genom Anden. Anden verkar genom Ordet och sakramenten som i sin tur förmedlas genom predikan, kyrkogång, nattvardsUirande och bön.

Genom dopet förenas barnet med Kristus. Att förenas med Kristus är att förenas med Gud och livet i Gud. Livet i Gud är detsamma som att tro. När ett barn förenas med Kristus genom dopet är detta liktydigt med att barnet förs in i trons värld. Barnet tror i den meningen att det kan ta emot Kristus och hans nåd.

Den kristne, dvs den döpte, faller ur tron (livet i och av Kristus) genom synden. Vägen tillbaka går genom omvändelsen (en daglig omvändelse). Från den kristnes sida sker detta genom bön

16 av 25

om förlåtelse förbundet med bruk av Ordet och ett liv i kyrkan. Gud svarar genom att genom sin Ande verka tro i den omvändes hjärta, allt enligt G. 13

G beskriver också vägen tillbaka till ”en rätt tro” för den som permanent övergivit trons väg. Den rätta tron nås ej av den”säkra syndaren”, som egentligen inte bryr sig om sin andliga ställning. På väg mot den rätta tron beUinner sig ”den som oroar sig över sin frälsning”.
Den rätta tron föds hos den ”uppväckte syndaren” som genom sin djupare syndakännedom fötts på nytt genom Guds förlåtelse och därigenom gjort henne delaktig av tron.

Slutligen talar G om att en människas kristna status ytterst är något fördolt. Endast Gud vet.

Kritik

Som vi hittills sett omformades dopet under G:s händer till ett som jag bedömer vara ett isolerat grundfäste för en i övrigt raserad kristen bekännelse. I och med att omvändelsen hos G så markerat kopplas till ett dop som vitt skiljer sig från det dop som förutsätts i nytestamentliga texter, blir den redan därigenom tagen ur sitt ursprungliga sammanhang. Detta förstärkt av det av G gillade schartauanska schemat kallat ”nådens ordning” där säkra, oroade och uppväckta syndare skiljs åt, ett schema som saknar motsvarighet i Nya testamentet.

Det är att märka att den omvändelse enligt nådens ordning som G beskriver vilar på lokalt förankrade föreställningar. I trakter som inte nåtts av schartauansk påverkan har alternativa föreställningar om vägen till rätt tro slagit rot.

Att G inte har några bibelteologiska ambitioner när han skildrar omvändelsen är alltså tydligt. Han anknyter inte till Jesu maningar till omvändelse eller till försök att utifrån bibeltexterna finna ut vad omvändelse i biblisk mening skulle kunna innebära. Detta är i och för sig inget att slå ner på. Tron är inte nödvändigtvis reprisering av bibeln. För mig blir resultatet däremot verklighetsfrämmande när man som G inte utifrån nutida vetande tar till vara grundläggande insikter i omvändelsens psykologi och drar nytta av dessa i sin omvändelsepredikan.

Omvändelsens förlopp styrs som jag ser det i hög grad av av vad jag kallar schabloner (sammanhållna tankemönster). Låt mig exemplifiera med något aktuellt, de undersökningar som görs om svenskars benägenhet, respektive obenägenhet att kalla sig kristna. Resultaten måste ses mot bakgrund av något jag kallar kollektivets självbild. När kristen tro är förankrad i kollektivets självbild kallar sig de flesta kristna. När som idag den förankringen upphört betecknar sig enbart aktiva bekännare som kristna. Schablonen att en svensk ser sig som kristen har med andra ord brustit.

Vidgar vi oss och går till mänskligt samliv i vid mening återkommer mönstret men med andra förtecken. Kollektiva åsiktsbildningar bildar schabloner som människor klär sina föreställningar i, ofta i den falska tron att man handlar originellt. I själva verket har man gått in under schabloner som andra skapat.

Går vi till G:s omvändelseförkunnelse är denna individorienterad. Det är den enskildes omvändelse han inriktar sig på. Kyrkan med sitt ord, med sina sakrament och sin kyrkogång blir obligatoriska medel i denna individuellt tänkta omvändelse.

13 Giertz 1945 Din omvändelse s 120-137

17 av 25

Han berör inte det faktum att denna individuellt tänkta omvändelse är kopplad till

kollektivets omvändelse, denna i sin tur är beroende av vilka som låtit omvända sig. Omvändelsen är därigenom i realiteten besläktad med det för massrörelsers uppkomst vanliga förloppet. Detta gäller också tron. Tro förutsätter kollektivets tro. I en miljö där kollektivet tror, faller den enskildes tro ofta ut närmast av sig själv. Schablonen skjuter därigenom på i mönstrets riktning.

Kyrkan med sitt Ord och sina sakrament är i G:s beskrivning obligatoriska frälsningsmedel. De facto intar kyrkan den positionen på de i kyrkan rådande föreställningarnas grund. Och, tillägger jag som en sammanfattande konklusion; det är angeläget att söka forma det kyrkliga kollektivets föreställningsvärld så att omvändelsen bestäms, ses och tar sig uttryck på ett sätt som i vår tid svarar mot Kristi tal om trons nya liv. Jag ser det som en av kyrkans huvuduppgifter att vara inriktad på detta.

Som ett försök att aktualisera bibelns budskap ser jag Henrik Schartaus (1757-1825) förkunnelse om nådens ordning. Och bland dem av Schartau påverkade återfinns som vi sett Bo Giertz. Dennes ovan refererade tal om omvändelsens förlopp står i detta sammanhang. Mycket mer än jag påstått ovan är att säga om detta. Här har jag behov av att slutligen tillägga att styrkan i G:s beskrivning av ”rätt tro” ligger i att denne gör tron till en hjärtats angelägenhet, dess svaghet är att den inte uppmärksammat trons sociala sammanhang.

3 Tron

Giertz i sammandrag 14

Vägen till tro

Vägen till den saliggörande tron går inte genom lagen. Dess plats är att vara en ”tuktomästare till Kristus”. Den frälser inte. Det gör endast den saliggörande tron.

Villovägen 1 (udden riktad mot samtidens frikyrklighet)

Den saliggörande tron får inte sammanblandas med trons frukter. Trons frukter är viktiga men inte som trons stöd. När trons frukter upplevs som trons stöd visar det tvärtom att den som känner sig stöttad ”gått ur Nådens rike in i Lagens”. ”Alldeles lika illa är det, om själen börjar lita på sina upplevelser, sin botkamp, sin avgörelse, sin djupa ånger”.

Villovägen 2 (udden riktad mot överandlighet)

Den saliggörande tron innebär inte känsla av styrka. Den saliggörande tron är en kämpande tro som känner mer svaghet än kraft. Därför skriver Paulus, poängterar G, ”vill jag hellre berömma mig av min svaghet på det att Kristi kraft må komma och vila över mig. Ty när jag är svag är jag stark.” 2 Kor 12:9 f

14 Giertz 1945 Den saliggörande tron s 107-119

18 av 25

Den saliggörande tron

Den saliggörande tron är en tro på Jesus. Tron på Jesus innebär i sin tur ”att människan får del i allt det som tillhör Jesus, allt det som han vunnit genom sin offerdöd och allt det som han äger i evighet”. Det saliga bytet är trons själva centrum. Bytet innebär att ”jag får lämna ifrån mig allt det som är mitt och får i utbyte allt det som hör Kristus till”.

Den saliggörande tron ett Andens verk, en Ande som verkar genom Ordet

G underkänner upplevelser, botkamp, avgörelse, ånger eller helgelse som grundlag för den saliggörande tron. Den saliggörande tron är istället ett Andens verk, en Ande som verkar genom Ordet.

Den saliggörande tron måste näras genom kyrkan

Den saliggörande tron måste näras. Detta sker när själen tror på Ordet, när Ordet lovar henne syndernas förlåtelse för Frälsarens skull… ”Därför lever tron endast i Kyrkans gemenskap, ty det är där Ordet förkunnas och Sakramenten utdelas. Ty Kyrkan är Kristi kropp, och det är i kyrkan som man kan förenas med Kristus och få del av allt det som han är och gjort och kommer att göra för dem som tror på honom”. Till Ordet hör inte enbart predikan (tron kommer av predikan, Rom 10:17) Till Ordet kopplar G kyrkogång, bibelläsning, deltagande i nattvardsUirandet. Allt förvaltat och förmedlat av den av Gud skapade kyrkan. I denna kyrka och genom dessa medel verkar Anden och skapar tro, den saliggörande tron. Eller som G uttrycker det

Därför lever tron endast i Kyrkans gemenskap, där Ordet förkunnas och Sakramenten utdelas. Ty Kyrkan är Kristi kropp, och det är där som man kan förenas med Kristus och få del i allt det, som han är och har gjort och kommer att göra för dem som tror på honom.

Kritik

Jag koncentrerar min kritik till att kritisera den bakomliggande kyrkosynen i G:s teckning av den saliggörande tron. Den uppenbart av Luther påverkade teckningen av tron kräver ingen kommentar här. I stort tycker jag nämligen som G även om jag uttrycker mig annorlunda och konsekvenserna inte blir exakt desamma.

Observera att kyrkan som kropp i citatet ovan står för Ordet och sakramenten förkunnat och förvaltat i en kyrka där folk samlats för att fira gudstjänst. Däremot har G ingenting att säga om gemenskap i egentlig mening som står för en samhörighet människor emellan där själva samhörigheten och det ömsesidiga beroendet är led i själva trosprocessen.

Det otidsenliga i G:s sätt att beskriva kyrkan är för mig uppenbart. En delförklaring till detta kan möjligen vara att sekulariseringen år 1945 när G skrev ”Den stora lögnen..” hade sekulariseringen ännu inte gått så långt att det tvingat fram nya sätt att förstå kyrkan. Fortfarande kunde kyrkan åtminstone i kyrkligt obrutna bygder tecknas opersonligt. Det personliga fanns där ändå om än outsagt i det kristna vardagslivet. Jag styrks i detta mitt antagande när jag observerar att ”Den stora lögnen…” kom ut i hela tio upplagor. Intresset hade förvisso inte enbart sin orsak i att folk gick i kyrkan utan också i för tron gynnsamma vardagsmiljöer där läsarnas kristna identitet bestämts.

19 av 25

Ytterligare en orsak till varför G trycker undan gemenskapsmotivet är förmodligen att hans udd är riktad mot den frikyrklighet som på trettiotalet kulminerade i Sverige. Frikyrklighetens svaga punkt var enligt G att något subjektivt fått ersätta den från Gud kommande saliggörande tron. Och till detta subjektiva hörde förvisso också att de troendes gemenskap i trosförsamlingens form gjorts till något för tron oumbärligt.

Läser man G som det står blir kyrkan med sina attribut närmast lik en kanal nödvändig för frälsningen där den mänskliga gemenskapen som en av förutsättningarna för tron närmast är utsuddad. Allt hängs upp på den saliggörande tron. Denna i sin tur förutsätter den av Gud (genom sin Ande) skapade tron på ”det saliga bytet”.

Alternativ

Därmed går vi över till mitt eget sätt att betrakta kristen bekännelse i ett sekulariserat samhälle. Jag menar att denna bekännelse från människans sida är något hon bestämt sig för. Så långt är bekännelsen en viljehandling, en position hon intagit.
Hennes egen vilja är här grundläggande. Denna vilja står i ett bestämt socialt (religiöst) sammanhang. En persons kristna ställningstagande kan ofta förklaras ur hennes egen livsberättelse och livssammanhang.

Detta ställningstagande som bekännelsen till tron innebär är förstås inte tro i strikt teologisk mening. Det är heller inte tro i teologisk mening att vilja tro, alternativt söka efter tro. Tro i denna specifika mening är Guds genom sin ande förmedlade svar på en människas vilja att tro. Detta svar äger ingen människa. Det förtröstar hon på att hon äger. Att leva som kristen är att leva i hoppet.

Så långt en teologisk positionering som jag förmodar en Bo Giertz av idag skulle instämma i. Om inte bottnar den i klassisk luthersk teologi.

Men sedan kommer det för nutiden specifika, att nytolka tro och kyrka i det svenska samhälle som uttalat profilerat sig som sekulärt och där folkmajoriteten inte längre bekänner sig som kristen.

Först Svenska kyrkans av mig gillade officiella hållning, här med mina egna både formuleringar och betoningar.
Kyrkan möter den enskildes bekännelse, alternativt vilja till tro eller hennes sökande, genom att bjuda henne, vare sig hon är odöpt eller döpt, in i en gemenskap på den kristna trons grund. Till detta infogande hör i första hand dopet, vare sig det redan har skett eller ligger i förlängningen av mötet med församlingen. Kyrkan försäkrar vid dopet att den döpte genom tron är infogad i kyrkans gemenskap.

Kyrkans gudstjänst- och församlingsgemenskap varierar till sitt innehåll och utformning utifrån lokala omständigheter och förhållanden. Grundläggande inslag är gudstjänst, förkunnelse och undervisning. Därtill kommer social gemenskap, innefattande uttalad omtanke om dem som deltar i församlingens verksamheter. Till kyrkans utåtriktade uppgifter hör diakonala initiativ, till vardags i kyrkans närområde.

20 av 25

Så långt den officiella hållningen inkluderande min egen. Nu till det som enligt min mening dessutom både behöver och måste sägas.

I ett sekulariserat samhälle som vårt tillhör det lokalförsamlingens grundläggande uppgifter att öppna för samtal och reflexion över såväl vardagens bekymmer som över livsfrågorna. Detta förutsätter att kyrkans församlingar öppnar för täta sociala och religiösa gemenskaper till formen motsvarande de frikyrkliga församlingsgemenskaperna i väckelsens inledningsskede från slutet av 1800-talet till långt in i 1900-talet.

Frikyrkornas väl kända och gisslade missgrepp får inte förhindra oss att försöka på nytt och då i förnyad ansats och med förnyad inriktning. Vi får dessutom inte glömma att dagens Svenska kyrka till stor del vilar på deras axlar som har en frikyrklig bakgrund. Detta ett vittnesbörd så gott som något på värdet av täta andliga gemenskaper. I dag är sådana gemenskaper desto nödvändigare som allt färre växer upp i familjer där kristen tro är central.

Till de obligatoriska uppgifterna för kyrkan i ett sekulariserat samhälle hör f a samtal och reflexion över livsfrågorna i trygga och förtroendeskapande miljöer. Målet för dessa samtal är att föra dem som mött upp i kyrkan vidare på den trons väg som de i och med församlingsgemenskapen trätt in på.

När jag hävdar detta sker det mot bakgrund av att jag anser att Luthers tvåregementslära, som Bo Giertz i sina av mig granskade skrifter driver, definitivt är passerad. Det finns inte längre, om det någonsin funnits, något andligt som kan skiljas från det världsliga. I ett sekulariserat samhälle blir det uppenbart att alla sociala rörelser i tiden, religiösa som sekulära, kyrkor, politiska partier, föreningar, vetenskapliga skolbildningar, eller allt vad de nu kan heta, har två sidor, en materiellt betingad och en andligt. Allt samspel människor emellan pendlar mellan en tänkt verklighet, d vs en tro, en övertygelse, eller en förmodan och den materiella verkligheten. Ur detta samspel formar vi vår tillvaro.

I dag har tvåregementsläran fått sin fortsättning i talet om en gemensam värdegrund som påstås ligga till grund för vårt samhälle. Denna värdegrund behandlas för sig, som något för alla gemensamt, den andliga del av vårt liv som förmodas förena oss alla till något som i grunden gör oss till ett. Men talet om denna värdegrund som vi alla äger gemensamt är en fiktion. Värdegrunden är i själva verket en rörlig materia, ständigt påverkbar, ständigt under förändring. Levande kristen tro odlad i församlingens gemenskap, är bland det som påverkar denna, eller kanske hellre som har till uppgift att påverka vårt gemensamma andliga arv.

Åter till de andliga gemenskaper som jag här pläderar för, täta gemenskaper där vi i kristen gemenskap tar oss tid med varandra. Det betyder gemenskaper där allt samlas upp i en inåtriktad rörelse. Syftet är att befästas i sin identitet som kristen gemenskap. Detta som en förutsättning för att kunna nå ut och ha något att bidra med i ett samhälle som också vi kristna är delaktiga i.

Här behöver slutligen påpekas att i en kyrklig gemenskap allt inte är till för alla.. Var och en förutsätts delta utifrån sina förutsättningar och sina gåvor. I en församling skall finnas plats för både givande och tagande.

21 av 25

Att skapa levande församlingsgemenskaper är svårt, ändå en nödvändighet för den kristna trons överlevnad i ett sekulariserat samhälle. Det är församlingsledningens och då inte minst prästernas och diakonernas uppgift att befrämja en utveckling i gemenskapsbefrämjande riktning. Prästen är av hävd satt att predika, döpa och leda nattvardsfirandet. Det är värt att påpeka att till dessa uppgifter skall läggas att befrämja utvecklingen av fungerande församlingsgemenskaper.

Slutligen behöver här tilläggas att det idag håller på att bli överspelat att dra skarpa gränser mellan frikyrkornas trosförsamlingar och Svenska kyrkans folkkyrkoförsamlingar. Sekulariseringen har skapat en situation där alla kyrkor oavsett konfession mer måste se sig som miljöer för tro än som trosmanifestationer. För att befrämja sådana miljöer behöver vi alla lära av varandra.

d Det i alla sammanhang gällande bibelordet

I ett sammanhang får G fullt ut bruk av sin syn på bibeln som Guds ord. Det är när han i samband med striden om kvinnliga präster skrev sina ”23 teser…” Nu kommer allt han tidigare påstått om bibeln till användning och blir till argument i hans motstånd mot att kvinnor skall tillåtas bli präster i Svenska kyrkan. Nu handlar det om bibelord vi är ålagda att lyda.

Gången i G:s argumentation är som följer.
Bibeln är Guds ord, den är till sitt väsen ande och liv. Den är ett Guds tilltal som förutsätter att den troende ställer sig under ordet.

Bibeln Guds ord

Bibeln är till sitt väsen ande och liv
…”det har behagat Gud, att genom denna skrift, sådan den genom Guds styrelse har blivit, uppenbara sig för oss”.
Trohet mot Skriften innebär att man verkligen frågar efter Skriftens budskap och Skriftens mening i hela dess bredd Endast den som ställer sig under Ordet kan förstå Ordet rätt.
Skriften skall brukas som nådemedel.
Förstå Ordet kan man visserligen, men inte förstå det rätt.
Endast den som nalkas Ordet som ett Guds tilltal eller som ställer sig under Ordet har fått gåvan att kunna fatta Ordet rätt.
Paulus förtydligar det evangeliet visar, (detta gäller även försoningsverket) ) 15

Bibelns centrum är Kristus. Kristus är således bibelns nyckel.

Bibelns centrum Kristus

Skriftens centrum är Jesus Kristus. När man förstår det kommer allt annat i Bibeln på rätt plats. Kristus är således bibelns nyckel…

Skrift skall tolka skrift. Skriften själv visar vad som är förpliktande.

Skrift skall tolka skrift

Skrift skall tolka skrift. Dock kan inte bibelns innehåll sammanfattas i några få huvudtankar. Skriften själv visar vad som är bindande och förpliktande.
G redovisar icke förpliktigande föreskrifter i bibeln.
Vi har inte rätt att ändra Guds bud… inte skapa ordningar som strider mot Guds Ord.

Det går inte att generellt dra en gräns mellan ”frälsningsfrågor” och ”ordningsfrågor” i bibeln och hävda att endast frälsningsfrågor är förbindande.
Frågan om kvinnan och prästämbetet måste besvaras utifrån samvetsgrann prövning av hela det bibliska materialet.

Som en överordnad princip gäller att Jesus brutit varje degradering av kvinnan, hans handlingssätt proklamerar människors likavärde.

15 Här och nedan i detta avsnitt citat eller parafraserande citat från Giertz 1958

22 av 25

Det Uinns en ordning som Gud nedlagt i Skapelsen och som förverkligas i Kristus. Till denna skapelseordning i det mänskliga samlivet hör olikhet i funktionerna. Kvinnlig underordning är ett led i denna skapelseordning.

Jesus kallade endast män till apostlar, det betyder till ett apostlaämbete som Uick sin fortsättning i predikoämbetet också kallat läroämbetet eller herdeämbetet.

Det skall alltså i kyrkan Uinnas ett kyrkligt ämbete. Detta ämbete innefattar, förutom Ordets förkunnelse också dopet, nattvarden och nyckelmakten. En kvinna får inte inneha detta ämbete. Detta en tvingande ordning i församlingen.

Underordning ett led i skapelseordningen varför man man och kvinna har olika funktioner i hem och i kyrka. Olikheternas syfte är samverkan.
Paulus lär under åberopande av Herrens bud och sin apostoliska auktoritet, att en kvinna icke är kallad att inneha något läroämbete i församlingen. Han hänvisar f a till Apostlagärningarna och breven.
G hävdar att förbudet mot att kvinnan skall inneha läroämbete inte kan betraktas som en ordningsfråga. Förbudet är istället grundat ”i den ordning, som Gud nedlagt i skapelsen och som förverkligas i Kristus.”. Förbudet är principiellt. Traditionen med manligt herdeämbete är förankrad i Nya testamentet.

Sammanfattningsvis lägger G ut underordningens funktion utifrån Kristi underordning under Fadern. Den görs till en central funktion i Nya testamentet. Underordningen är lika central som exempelvis agape. Underordningens plats är äktenskapet och församlingen. Den är kopplad till kärlek, ömhet och omtanke. Att vara kristen innebär att gå in i en ordning där man blir tjänare åt sin nästa.

Kritik

För G som för andra kristna då som nu gällde och gäller följande. Å ena sidan läser man bibelordet som historisk text varvid vanliga tolkningsregler gäller. Man tolkar utifrån regler som ytterst vilar på mänskligt förnuft. Å den andra studerar man bibelordet som gudomligt tilltal, som en spegling av Guds vilja. Det första kallar jag som bekant historisk läsning, det andra ger jag här beteckningen överhistorisk.

I det här avsnittet där G med bibelargumentation ska reda ut frågan om vad bibeln säger om kvinnliga präster väger den överhistoriska läsningen över och det på den historiska läsningens bekostnad.

Vad G försöker visa är att kvinnlig underordning är inskriven i själva skapelseordningen och att denna underordning gör att en kvinna inte kan inneha prästämbetet i den kristna församlingen.

I sin argumentation för han på punkt efter punkt en historisk läsning åt sidan.
Han bortser i sin tolkning av Paulus från att talet om underordning också hade sina rötter i kvinnans dåtida ställning liksom i rådande förhållanden. Han grundar inte sin hållning till ledarfunktionerna i de första kristna församlingarna på texternas växlande vittnesbörd utan för allt samman till ett enda kyrkligt ämbete som inkluderar ordets förkunnelse, dopet, nattvarden och nycklamakten.

På motsvarande sätt renodlar han den överhistoriska läsningen i betydelsen trostolkningen. Detta främst genom att tolka den kvinnliga underordning som gällde i de paulinska församlingarna som uttryck för den underordning i Kristus som är kopplad till kärlek, ömhet och omtanke.

23 av 25

Alternativ

Själv ser jag som bekant bibeln både som ett historiskt dokument och som Guds ord. Här en sista komplettering till vad jag hittills hävdat.

Jag förutsätter som sagt att bibeln är Guds ord. Ytterst gör jag detta på grund av min trosrelation till Jesus. Samtidigt ser jag såväl Gamla som Nya testamentet som tidsdokument som skall studeras och förstås historiskt. Till detta kommer att jag lever i en tankevärld som både är min egen och min egen tids. Detta gör att min uttalanden om bibeln trots allt ändå alltid blir preliminära. Men inte mer preliminära än att jag med emfas vågar hävda att i allt bibelstudium gäller att saken är viktigare än ordningen. Det har Jesus lärt mig.

Jag söker alltså mina svar i en bibel som inte enbart upphöjer Jesus utan som dessutom är märkt av sin mänskliga (historiska) bakgrund. Denna bakgrund tar jag alltid, dessutom medvetet, hänsyn till i mitt bibelstudium.

I mitt sätt att närma mig bibeln är jag alltså dubbel. Jag studerar denna skrift historiskt och därmed också med inbyggd osäkerhet i tolkningarna samtidigt som jag tar till mig bibelns budskap som ord från Gud. Jag försöker vara ärlig åt båda hållen, både vara saklig och hängiven.

Detta sätt att förhålla sig tvingar fram en många gånger tentativ hållning. Jag vet inte alltid vad jag skall tro. Min tro innehåller en god portion osäkerhet, något som jag har behov av att foga till allt jag hittills sagt om mitt förhållande till bibeln.

Med detta som bakgrund går vi till G:s argumentation i detta avsnitt. Det skall finnas ett kyrkligt ämbete menade G när denne skrev sina teser. Det för mig avgörande är inte om det skall finnas ett kyrkligt ämbete eller inte utan hur ett andligt ledarskap skall utformas i den Svenska kyrkan. Detta utifrån min på kristustro grundande övertygelse att ledning är viktigare än sättet att organisera ledarskapet. Därtill kommer att någon enhetlig ledarstruktur inte återspeglas i Nya testamentet.

G hävdar att förbudet mot att kvinnan skall inneha läroämbete inte kan betraktas som en ordningsfråga. Förbudet är istället grundat ”i den ordning, som Gud nedlagt i skapelsen och som förverkligas i Kristus.”. Förbudet är principiellt.

Tänker man som jag historiskt har kvinnligt ledarskap i den bibliska och därmed också judiska kulturkretsen alltid förekommit. Detta oavsett både skapelseordning och tid. Om inte formellt så informellt har därtill lämpliga kvinnor när så varit möjligt tagit ledaransvar. För mig är det uppenbart att detta gynnat saken och det utifrån den grundprincip som ligger till grund för all min bibeltolkning att saken är viktigare än ordningen.

Den avgörande frågan är slutligen var denna av G framhävda skapelseordning som förbjuder ordningen med kvinnliga präster är förankrad. Den är det inte i saken, mer i en skapelseordning konstruerad utifrån bestämmelser förankrade i dåtida

24 av 25

samhällssyn kombinerade med nutida idealiserande tolkning. Detta påstått utifrån mitt historiska sätt att nalkas bibeln.

Till sist en utflykt in i nutid.
Utifrån min argumentation ovan gläds jag i dag över att de kvinnliga prästerna omformat prästämbetet i själavårdande riktning, det gynnar saken. Men jag sörjer samtidigt över bristen på inträngande bibelstudium som underlag för prästerlig förkunnelse, detta även när kvinnor predikar. Det gynnar inte saken. Biskopsämbetet är för mig en alternativ ledningsfunktion och som sådan kan den vara funktionell när den gynnar saken. Mot den bakgrunden sörjer jag över att de svenska kvinnliga biskoparna tycks ha övertagit de manliga biskoparnas attribut för sitt ledarskap, inte utformat egna. Det gynnar inte saken.

Konklusioner

Undersökningar av slag som denna brukar på ett eller annat sätt hamna i problematiken tro vetande. Det gjorde också den här granskningen. I det här fallet konkretiserat i bibeltro på den ena sidan och en historisk läsning av bibeln på den andra. Det för Bo Giertz kännetecknande var nämligen det snäva utrymme han gav åt en historisk läsning av bibeln och den dominerande plats hans trostolkning Uick. Med den metoden blev han av med generande inslag i själva bibeltexten för att mer friktionsfritt kunna placera Kristus i bibelns centrum. Detta som ett mera allmängiltigt resultat av min undersökning.

Går vi till G:s grundläggande teori att bibeln är Guds ord visar min undersökning att G på enbart ett område direkt och utan omformningar kunde tillämpa sin teori. Detta när han försökte leda i bevis att kvinnliga präster stred mot en bibliskt betingad skapelseordning. Förutom det konstruktiva i hans bevisning, bibeln är ju inte lika enhetlig som G förutsätter, svär hans läsning även mot en på sak koncentrerad betraktelse av frågan. Detta åtminstone utifrån mitt eget i texten ovan redovisade resonemang.

Bibelbruket i övrigt visar att G:s bibelförståelse i ett fall byggde på en sammansmältning av politisk/religiös teori och bibeltolkning (regementsläran). I Ulera fall var det för G:s bibelanvändning kännetecknande vittgående omformningar av bibelordets innebörd beroende på förändrade yttre omständigheter; läran om dopet av att kyrkans utbredning förutsatte barndop, omvändelsen av lokala väckelser i Västsverige och tron utifrån påverkan av Luther. Endast på ett område var G kongenial med bibeltexten i dess ursprungliga mening. Detta när han under påverkan av Paulus tecknade frälsningen som det saliga bytet.

Mina egna alternativ kännetecknas av att en historisk läsning av bibeln får en bredare plats i argumentationen än vad fallet var hos G. Till detta hör att jag gör upp med bibeln som en enhetlig helig Skrift. Ytterst utifrån min subjektivt betingade tro på Jesus och dennes försoningsgärning understryker jag visst och vänder mig mot annat i bibeln. Bibeln blir för mig en skrift som liksom så mycket annat speglar verkligheten på både gott och ont. Jag bryter därmed mot bibelns egen syn på Helig Skrift. Vinsten är att jag utan sidoblickar eller omtolkningar kan närma mig bibelordet.

Liksom G speglar även jag som bekännande kristen såväl dåtid som nutid mot bibeln. G gör detta under hänvisning till en påstått enhetlig bibel som förutsätts ha Jesus Kristus som sitt centrum, jag mot en icke enhetlig bibel. Båda placerar vi en trodd Jesus i centrum. Den bild av Jesus Kristus som jag utgår från Uinner jag i evangelierna och den uttolkning jag lutar mig mot har jag f a hämtat från Paulus i dennes huvudbrev. Med denna trots allt subjektiva bild av Jesus inom mig brottas jag med tron. Förhoppningsvis blir resultatet av denna brottning att

25 av 25

min verklighetsuppfattning fördjupas liksom även min inre bild av min frälsare. Denna förhoppning när jag utifrån min i texten ovan redovisade grundsyn att livet när det är som mest utvecklingsbart föregås av en brottning mellan tro och vetande, mellan fantasier, drömmar, inre trosföreställningar och förmodat vetande.

Tillägg

När ovanstående studie avslutats tog jag del av Anssi Ollikainens (O, resp O:s) avhandling ”Bo Giertz om prästämbetet:Uppdragets teologi” (Andra upplagan 2018). Ordningsföljden var medveten. Jag ville utan sidoblickar pröva Giertz innan jag såg på G med andra ögon än mina egna.

O:s avhandling är en systematisk teologisk studie som grundar sig på en närmast heltäckande studie av det G skrivit. Studien är i huvudsak deskriptiv vilket inte utesluter att O sätter Giertz in i sitt sammanhang t o m i ett närmare sammanhang. O talar med Reinhart Koseleck om G:s ”erfarenhetsrum” och dennes ”förväntningshorisont” något som både ger det G skriver en mera personlig prägel och samtidigt kan fungera som förklaringsgrund.

O:s studie är klargörande. F a underlättar den fortsatt forskning inte bara om G utan också om det kyrkliga och samhälleliga rum som G verkade i.

Jag är inte den som kan döma om fel och rätt i denna avhandling. Däremot har jag synpunkter på upplägget. O vandrar från G:s antropologi till dennes bibelsyn för att gå vidare genom att lägga ut G:s ecklesiologi för att slutligen hamna i det som är ämnet för avhandlingen ämbetsteologin.

Utifrån den allt överskuggande betydelse G lägger vid bibeln som Guds ord menar jag att G:s bibelsyn och bibelbruk borde ha fått styra hela avhandlingen. Övriga huvudavdelningar borde ha granskats inte som självständiga enheter utan som konsekvenser av just bibelsynen och bibelbruket.

Bibelbruk står i O:s skrivning i huvudsak för att läsa bibeln Ulitigt och i frälsningsavsikt. För mig är nog det riktigt men viktigare är att se på såväl G:s antropologi, ecklesiologi som ämbetsteologi som belysande exempel på just G:s bibelbruk. Hade detta skett hade spänningar upptäckts som nu ligger dolda bakom redovisningar av yttre omständigheter, sammanhang och ställningstaganden.

Slutligen har O inte problematiserat, än mindre analyserat förhållandet mellan G:s syn på bibeln som Guds ord relativt hans insikt att bibeln också är ett historiskt dokument. Hade O gjort detta hade f a redovisningen av debatterna rörande kvinnoprästfrågan fått ytterligare en dimension. O nöjer sig med att korrekt redovisa händelseförloppen.