Korsets verklighet

Korset är en verklighet. Troende som icketroende har äntligen fattat detta. Coronans framfart har tvingat fram den insikten.

Troende som icketroende, behöver man skilja dessa åt? De troende har sitt narrativ (narrativ=idealiserad berättelsetradition) som grundval, de icke troende sina. Och det lär inte finnas något enda narrativ som saknar inslag av trosföreställningar. Utan såna blir berättelsetraditionerna livlösa. Men o k låt oss ändå skilja troende från icketroende. Det kan ha sina poänger.

Men nu till saken. Korset är en verklighet. En hel värld inser det. Coronan sprider sjukdom och död, välter ekonomier över ända och skrämmer gemene man  in i självvald isolering. Den ger sig till och med på våra narrativ.

Den icke-troende majoriteten i vårt land har länge vårdat narrativ där individen skall vara fri, samhället öppet och internationellt. Jämlikhet skall råda och osunda solidariteter bekämpas. Frihet, jämlikhet och broderskap har blivit tidens lösen.

Det var länge sen sambeskattningen upphörde, medlingsinstitutet skrotades, skilsmässor normaliserades, helgdagsbestämmelser blev obsoleta och det blev lika fint att leva sambo som att vara gift.

Men sen kom smällen. Fattigdom, krig, svält satte folk i rörelse. Snart hade inte bara New York sin Chinatown utan även minsta svensk småort. Och på det följde Coronan. Plötsligt blev åter familjesammanhållning en nödvändighet och även den minst reflekterande förstod att varje land måste ta ansvar för sitt.

Invandring och Corona tvingar sig så sakta in i våra narrativ. Sanna mina ord, snart blir det tillåtet även för våra intellektuella att bekänna att de sympatiserar med Sverigedemokraterna.

Så långt de icke-troendes narrativ. Nu till de kristnas. Här vet jag mer och kan därför inte generalisera lika våldsamt som jag gjort ovan. Egentligen kan jag bara tala för mig själv. Bland annat Coronan har lett till att jag tagit döden på större allvar. Jag kan inte längre lika lätt halka över från långfredagens död till påskdagens jubel. Och på det har följt att jag inte heller kan ta lika lätt på bibeltexter som jag annars frestas att göra. Jag ser tydligare än tidigare att påskdagens ljus färgat av sig på den bibliska berättelsetraditionen och därmed skapat en illusion av ”triumfalism” över texterna.

I själva verket är det ju så att trons storhet ligger i det vågsamma offret företaget utan garantier. Skulle Jesus redan under jordelivet varit övertygad som sin gudomliga natur skulle det göra hans storhet om intet. Och skulle jag lika säkert som amen i kyrkan vara övertygad om att min egen uppoffring behagade levande Gud, vore den inte längre en uppoffring utan en logisk följd av min tro.

Själv har detta mitt sätt att se gjort att jag bildlikt talat klär av Jesus. Bakom bibeltexternas förklädnader ser jag en man som kallats av Gud utan garantier. När han ropade sitt ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig” var det ur yttersta nöd han ropade. Han hade ingen tanke  på att den psaltarpsalm han då citerade slutade i triumf. Jesu offer var på riktigt. Och på riktigt betyder utan garantier.

Coronans allvar förstärker mina tankar i den riktningen. Detta inte minst på grund av att mina böner till trots gamla och sjuka människor smittas och dör i en omfattning som jag tidigare inte kunnat ana.