Bibelstudium i Vivalla den 15 november 2017

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, ”#Me too”upproret teologiskt tolkat)

Bibelstudium i Vivalla den 15 november 2017

6Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp. 7Han är klippan som räddar mig, min borg där jag står trygg. 8Från Gud kommer min hjälp och min ära, Gud är min tillflykt, min starka klippa. 9Sätt alltid din lit till honom, du folk, öppna ditt hjärta inför honom. Gud är vår tillflykt.

     10Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft. (från Psaltaren 62)

Vi kristna jagar på med att bjuda över. Talar ”världen” om människovärdet, bättrar vi på med ”människans oändliga värde”. Manar oss ”världen” att lita på den egna inneboende kraften, säger vi att den ene förmår lika mycket som den andra. Talar ”världen” om mänskliga rättigheter, stryker vi under med breda streck. Och som alla andra ”skaffar” vi oss barn, som om vi i oss själva hade makt därtill. Allt tecken på att vi kristna med hull och hår svalt den våg av humanisering som sköljt över västvärlden från 1700-talets upplysning och framåt.

Då är det andra tongångar i bibeln. Vad sägs om Predikaren 3:19 Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren. Allting är tomhet. Eller dagens psaltarpsalm där människorna liknas vid en vindfläkt alternativt placeras på vågskålen och befinnes så lätt att vågskålen höjer sig i stället för att sänka sig.

Vad är nu detta annat än brutal realism?! För vi tror väl inte att världen är lika human som den är i fagert tal. Glöm inte att det humana nittonhundratalet var brutalare än något tidigare århundrade. Antalet döda i krig och revolutioner under detta århundrade var större än någonsin tidigare. Och tänk efter; vad är en människa? Är hon inte att likna vid en vindfläkt?

Vore det inte för Psaltaren 62 och liknande texter som förkunnar om , en Gud hos vilken jag kan söka ro, en klippa där jag kan söka räddning, skulle vi kristna frestas vara hårdhjärtade realister. Men tron på en Gud som mitt i min litenhet ändå bryr sig om mig, vänder upp och ner på allt. I den tron vågar jag erkänna min litenhet, t o m min litenhet gentemot andra människor, och ändå känna att jag är något värd. Gud ger mig värdet.

Kristen tro är när den är som bäst fullkomligt manisk i att framhäva Gud/Jesus i alla sammanhang; mer än annat att Jesus älskar oss som vi är. I överlåtenheten till vår frälsare äger vi allt, vore vi så i oss själva ingenting.

Den kristne kan i sin andliga förening med Gud/Kristus vara bottenlöst realistisk. Hon vågar erkänna sig vara en vindfläkt eller äga en livsande lik djuren. Sitt värde äger hon inte i sig själv utan i Gud som i sin kärlek ger henne värde. På gudstrons grund kan en kristen tala om människans värde, om sina rättigheter och sin värdighet.

Om däremot en kristen förlorar sin tilltro till Gud, vad skall hon då göra? Skall hon då fortfara att tänka på sig själv som en tillfällig vindpust?

Nej, det vore förödande både för henne själv och för omgivningen. Istället får hon gå den ”humana” vägen där både värde och rättigheter förutsättes. Men utan att tro är förstås även denna väg tillsluten. Den förlorade tron på Gud får ersättas av tron på tänkta eviga värden.

Men i så fall befinner hon sig åter på ruta ett, den ruta där hela västerlandet åtminstone i retoriken befinner sig. Nästa steg blir att återupptäcka Gud och som en följd av detta utropa; bara hos Gud söker jag ro, från honom kommer min frälsning.

 

 

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 8 november 2017

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 45 17 För, istället för som kristna kärnord)

Bibelstudium i Vivalla den 8 november 2017

37Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud.  38Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”  39Då sade några skriftlärda: ”Mästare, det var bra svarat”,  40för de vågade inte ställa fler frågor till honom. (Evangelium enl Lukas kap 20 v 37-40)

Berättelsetraditionen om Jesu uppgörelse med saddukkéerna om de dödas uppståndelse har tre av evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) tagit vara på och återgivit. De har praktiskt taget kopierat varandra och dessutom sinsemellan placerat berättelsen i likartade sammanhang. Ekot från Jesus är alltså i detta fall påfallande entydigt.

Första delen i berättelsen återger vad Jesus svarar saddukkéerna. Dessa har utmanat med att teckna bilden av en tänkt kvinna som i tur och ordning varit gift med sju män. Allt eftersom har dessa män dött och kvinnan gift om sig med nästa man i ordningen innan hon själv slutligen dör. Vem är hennes make i himlen, är frågan Jesus ställs inför. Jesus svarar att i himlen förekommer inga äktenskap. De som är värda att komma till himlen (den tanken endast hos Lukas), är som änglar och änglar gifter sig inte.

Fortsättningen dvs dagens textord är av annat slag. Om det i den av mig refererade inledningen handlade om Jesu insikt i himmelska ting går Jesus nu över och redovisar sin tro. Om denna tro kan sägas att den vilar på en grund som Hebreerbrevets författare uttrycker i följande ord. Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. (Hebr 11.1)

Jesus förankrar människans liv efter döden i tron på Guds allmakt. Det ligger i Guds makt att låta människans existens fortsätta efter döden, förutsätter Jesus. Abraham, Isak och Jakob är exempel på detta. Skulle dessa gudsmän vara borta! Bort det; då vore ju Mose bestämning av Gud som Abrahams, Isaks och Jakobs Gud meningslös.

Jesus är här i gott sällskap. Psalmisterna med deras innerliga gudstro är för mig de tydligaste exemplen på detta. Eller vad sägs om följande ord från den etthundra-trettionionde psalmen.

7Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? 8Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

Mot detta står saddukkéerna som tagit vara på annat i den gammaltestamentliga traditionen. Följande citat från Predikaren kap 3 får illustrera deras hållning. Predikarens författare, en för oss okänd man troligen från 200-talet före Kristus, alltså inte kung Salomo som texten anger, brister ut i följande;

19Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet. 

Om ni inte visste det innan påminner mina citat om att det finns kraftiga spänningar redan inom det bibliska materialet. Således tvingas bibelläsaren orientera sig och ta ställning för att få ut mesta möjliga av sitt bibelstudium. Själv tar jag i det här fallet ställning för Jesus och för psalmisterna. Också för mig vilar mitt hopp om liv efter döden på min Gudstro

Avslutningsvis har jag behov av att säga följande; min tro på liv efter döden motiveras av min gudstro. Utan gudstro skulle jag antagligen säga som Predikarens författare, men kanske i andra ord. Carpe diem hade då förmodligen blivit min bekännelse.

 

Bibelstudium i Vivalla den 1 november 2017

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 44 17 Min tankemodell. Avvikelser är normaltillståndet.)

Bibelstudium i Vivalla den 1 november 2017

Jesus kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: ”Varifrån kommer den mannens visdom och underverk?   Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas?   Och bor inte alla hans systrar här hos oss? (Evangelium enligt Matteus kap 13 v 54 ff)

De tre första evangeliernas minsta nämnare är korta berättelsetraditioner som sen på lite olika sätt komponerats in i respektive evangelium. Inte så att berättelsetraditionerna är identiska. Ett och annat skiljer dem åt. Jag tänker mig att evangelisterna, eller vem det nu var som lade sista handen vid texten, förtydligade och ändrade lite här och där för att sätta sin prägel på framställningen. Ovan ett utdrag ur en sådan berättelsetradition, här infogad i Matteusevangeliets framställning.

På mig fungerar texten ovan trosstärkande. För folket som växt upp tillsammans med Jesus i Nasaret var det tvärtom. De var som det synes ”upp och ned” troende. För att kunna tro behövde den himmelska härligheten uppenbaras för dem. De ville bildlikt talat se Gud stiga ner till dem, en Gud med den himmelska världens alla attribut. Men detta stämde inte på Jesus. Han var snickarsonen med både bröder och systrar. Nasaretsborna kunde t o m namnet på Jesu familj. Mot den prosaiska bakgrunden hjälpte vare sig visdom eller underverk. Dessa väckte visserligen förundran; varifrån har han fått allt? men inte tro.

Men med mig är det alltså tvärtom. Jag tror ”nerifrån och upp”. För mig är Jesus en av oss med ett ursprung som liknar vårt. Visserligen med lite större familj än vi är vana vid, fyra pojkar och får vi tro också fyra systrar. Dessutom som snickarson inte höglärd. Den bakgrunden känner jag mig hemma med. För mig är den autentisk och bildar bas. Först därefter följer i Matteus framställning märkvärdigheterna, här benämnda visdom och underverk. Och skulle jag vilja tillägga, både det ena och det andra alltid i etiskt fullvärdigt sammanhang. Aldrig någonsin gjorde Jesus sånt som på djupet kränker människors rättskänsla. För att säga det tydligt; Jesus kränkte aldrig någon, istället lyfte han dem.

Jag tror mig i den texttradition som texten ovan är en del av, se in bakom kulisserna. Jag får en inblick i den kristna trons själva bakgrund. Kristen tro börjar där nere i erfarenheten av det vardagliga för att sedan ge inblickar i det eviga. Det eviga här konkretiserat i förunderlig visdom, människokännedom och underverk.

Tro nämligen inte att underverken är något sekundärt påhäng, något som tillskrivits Jesus i efterhand. Undren är ursprungliga, lika ursprungliga som hans förunderliga människokännedom och vishet är det. Jag föreställer mig att det märkvärdiga med Jesus var att han, samtidigt som han hörde Guds röst i sitt inre, också registrerade människors tankar och behov. Ur detta sprang ett förnyat gudsord och en förnyad gudshandling fram, i texten konkretiserat i visdom och underverk.

Men alla är inte som jag. De flesta liknar invånarna i Nasaret. Den himmelska verkligheten skall komma först. Jesus skall före allt annat vara en uppenbarelse av Gud sen kan han i andra hand vara en människa som vi.

Redan i Nya testamentet tycks det viktigaste ha varit att låta Jesus framstå som himmelsk uppenbarelse mer än en människa lik oss. I den första kyrkan fortsatte det på samma sätt som det började. Jesus framställdes mer än annat som en uppenbarelse av Gud.

Inte för att jag gillar ordningen, där den himmelska glansen ständigt skall komma först. Men tro för den skull inte att jag förnekar det himmelska hos Jesus. Men för mig måste allt komma i rätt ordning, först det mänskliga och sen det gudomliga.

 

 

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 25 oktober 2017

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 43 17 Jag tror inte på Gud, sa Magdalena Andersson)

Bibelstudium i Vivalla den 25 oktober 2017

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.   För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.   I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. (Hebreerbrevet kap 11 v 1 ff)

Ovan inledningen till troskapitlet i Hebreerbrevet. Här tecknas tron på ett något annat sätt än jag själv blivit van vid. Hos Paulus ligger tonvikten på att tron kommer ovanifrån. Att tro är att ta emot för att sen ta vara på; ta emot kraft och liv från den uppståndne Kristus till ett liv i hans efterföljelse. I Hebreerbrevet 11 är tron den grund en kristen förväntas stå på, en säker grund, samtidigt en visshet om riktigheten i sånt som inte kan ses.

Jag förtydligar som den uppmärksamme läsaren märker, en säker grund, alltså inte bara grund, en visshet om riktigheten i sånt som inte kan ses, inte enbart visshet. Tro bara inte jag fuskar. Jag har skäl för mina förtydliganden.

Med dagens sätt att uttrycka sig liknas tron vid ett fundament på vilket allt hänger för en kristen, ett fullständigt pålitligt fundament.

I fortsättningen av kapitlet exemplifieras trons kraft i en rad exempel från Gamla testamentet. Inga konstigheter är det fråga om. Det som påstås om trons underbara förmåga i de gammaltestamentliga texterna hålls för sant. Det återupprepas i korta formuleringar och tas som bevis. Tron är verkligen ett fungerande fundament för livet som gör skillnad.

Men hur blir det då för mig som lärt mig att läsa rakt igenom en gammaltestamentlig text? Det betyder att jag efter min förmåga försöker komma åt textens bakgrund, tendenser i texten liksom syfte. Kort sagt gräver jag för att komma åt textens förmodade poäng. Med en sådan läsning skjuter jag undan det faktiska i det berättade för att mera finna uppbyggelse i tendens, syfte och budskap. Och med ens blir exemplen på trons pålitlighet i Hebreerbrevet 11 inte lika självklara som tidigare. Jag har ju stöpt om troshjältarna och gjort dem till andliga förebilder som på ett djupare plan visar riktigheten i det påstådda. Men vad garanterar att jag verkligen hamnat rätt?

Sånt är läget och det är lika bra att säga det öppet. Alternativet är att läsa de gammaltestamentliga texterna som de står och ta sagt för givet. Problemet är att jag då hamnar i motsägelser som inte låter sig upplösas utan vidlyftiga och osannolika jämkningar som kränker min egen inre heder.

För mig måste därför tyngdpunkten i min läsning av Hebreerbrevet 11 ligga i de ovan citerade versarna som inleder kapitlet. Exemplen får jag ta för vad de är. Viktigast för mig blir att jag själv prövar hållfastheten i min tro. Jag måste själv testa om tron är den säkra grund som den påstås vara liksom den visshet som Hebreerbrevets författare förutsätter.

Detta driver mig till ett ständigt sökande efter trons visshet. Men jag vet varje stund av mitt vakna liv var jag skall söka. Jag söker vissheten hos Kristus, inte hos någon annan. Men inte helt allmänt hos Kristus, utan mer än annat i hans rättfärdiga liv som ändade i döden på korset. Men inte ens där stannar jag; jag söker i hans försoningsgärning, en försoningsgärning som för mig är det eviga livets förutsättning. Kraften i mitt sökande får jag i ständigt nya verifikationer på (visshet om) att jag är på rätt väg.

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 11 oktober 2017

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”,  41 17 Säg inte det, sa Kattis Ahlström. Man kan ju träffa den rätta.)

Bibelstudium i Vivalla den 11 oktober 2017

15Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt. 16Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. 17Det är han som har gett mig osviklig kunskap om tingen: jag känner världens byggnad och elementens verkningar, 18tidsåldrarnas början och slut och förlopp,… (Salomos vishet kap 7 v 15-18)

Den som talar är en bildad jude, troligen bosatt i Alexandria vid vår tideräknings början. Den anonyme författaren gör bibelns Salomo till sitt språkrör, ett icke ovanligt manér vid denna tid. Men Salomo är det förvisso inte som är författaren. Tankarna i skriften bär spår av grekisk kulturtradition kombinerad med judisk gudstro, typisk bland judarna i Egypten vid tiden för Jesu födelse.

Det är en fröjd att idag ta del av denna skrift. Den är lättläst, begriplig och för sin tid belysande. Här får vi bland annat belyst hur tron på livet efter döden började få insteg bland judarna.

Nu får vi alltså ta denna skrift för vad den är. Den är en trosbekännelse och en religiös världsförklaring som den kunde te sig bland samtidens bildande judar vid denna tid. I den meningen är den en partsinlaga som den konsekvent tror sig exakt veta vad som är rätt respektive fel. Framför allt tror den sig i alla sammanhang förstå Guds handlingssätt.

Skriften påminner inte så lite om apologetisk förkunnelse (apologetik är försvar för en åskådning, särskilt för den kristna tron) som den kunde te sig bland ”upplysta” predikanter i vårt land under början av 1900-talet. Själv läser jag Salomos vishet som ett uppbyggligt tidsdokument. Är det förresten inte så man skall läsa ”Tillägg till Gamla testamentet”, vad som tidigare kallades de apokryfiska skrifterna och som vår reformator Martin Luther betecknade som läsvärda och uppbyggliga.

Jag skulle kunna sluta här vore det inte för dagens textord. I dessa är det sannerligen inte tal om uppbyggelse enbart, utan om Guds klara ord. Dessutom uttrycks här sanningar som ingen tänkande människa kan komma förbi.

Av Gud beror tankeförmåga och yrkesskicklighet påstår vår anonyme författare. Det är Gud som ger och vi som tar emot. Utan honom funnes det ingen givare och således heller inget liv, vare sig tankeliv eller fysiskt liv.

Vem kan förneka detta faktum? Vi kan inte förneka att vi är mottagare inte givare, att vi ytterst fått det vi kan ge ut. Själva det mänskliga livet ropar efter en givare. Utan givare blir livet obegripligt.

Livets mönster är och förblir att få och ge vidare. Vi får undantagslöst, ingen kan ta sig livet, talangen, tänkandet eller vad det än kan vara. Med givandet ter det sig på annat sätt. Gåvan måste handhas, den måste odlas, utvecklas, föras vidare. Det kräver flit, noggrannhet, ömsinthet, begåvning, arbetslust eller vad det nu kan vara. Men hur är det med detta som vi tänker, gör eller åstadkommer? Är inte också denna vår anspänning och vår ansträngning ytterst en gåva. Vi kan därför att vi fått.

Verkligheten är alltså en lovsång till något som troende människor kallar Gud, och en predikan om denne Guds gärningar med och bland oss människor.

Detta såg en anonym, bildad jude för två tusen år sedan. Borde inte också en bildad svensk allmänhet inse detta? I själva verket är det oförklarligt varför detta inte sker. Vi lever i en generation som tror sig äga det de fått och dessutom handlar som vore de alltings ägare. Inte undra på att det blir rovdrift både på natur och människor.

Bibelstudium i Vivalla den 4 oktober 2017

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 40 17 Två möts, fyra närvarande, minst)

Bibelstudium i Vivalla den 4 oktober 2017

En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb.  2Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp 3tänkte han: ”Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.”  4Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: ”Mose! Mose!” Han svarade: ”Ja, här är jag.”  5Herren sade: ”Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.”  6Och han fortsatte: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud. (2 Moseboken kap 3 v 1-6)

Änglar är Guds sändebud lär vi oss i notboken till Bibel 2000. Ordet ängel kan i den Heliga Skrift användas om både människor och övernaturliga varelser. En ängel kan ha de mest skilda uppgifter. Gemensamt för bibelns goda änglar är att de står i Guds tjänst. Allt detta erfar vi i samma notbok.

Änglar kan finnas sig på olika avstånd från Gud. Vissa av dessa sändebud från Gud kan befinna sig så nära sin Herre att de blir uppenbarelseformer av Gud. Texten ovan om den brinnande busken är ett exempel på detta. Herrens ängel i eldslågan visar sig vara Gud själv som uppenbarar sig för Mose. Inte bara uppenbarar sig; Gud gav i denna uppenbarelse Mose dennes livsavgörande uppdrag. Han skulle föra sitt folk från slaveri i Egypten till frihet i det utlovade landet.

I andra bibeltexter är avståndet till Gud större, som när Gud enligt 1 Krönikeboken 21 v 15 f sände en ängel till Jerusalem för att sprida död i staden. Här skall ängeln ses som ett Guds straffande vapen. Gränsen är snubblande nära de onda änglarna, tillvarons fördärvsbringande makter, som också är omvittnade i de bibliska texterna.

I bibeln är det gott om änglar med de mest skilda uppdrag och funktioner. Dessa uppdrag och funktioner speglar förutom allt annat även den föreställningsvärld som var aktuell när respektive text tillkom.

Det är för att kompletterar denna teckning gott om himmelska väsen vars uppgift inte är att tjäna människor utan att enbart att ära Gud. Det märker vi när bibeltexternas visioner återger Gud i sitt himmelska majestät.

En god överblick över allt detta ges i utläggningen ”ängel” i uppslagsdelen till bibeln 2000.

Här gäller det för bibelläsaren att hålla tungan rätt i munnen, framför allt inte glömma att ängeln har en grundfunktion och att den är att vara en Guds budbärare. Via de skilda änglaföreställningarna kan sökare, och jag är en av dem, dessutom finna nya vägar att förstå sin bibel.

Bibelkunskap i all ära men livet i Gud är trots allt det viktigaste. Och här har änglar en viktig funktion. De hjälper oss att erfara att tillvaron har ytterligare en funktion, den viktigaste, livet i Gud.

För min del kommer här de mänskliga änglarna in, särskilt de bland dessa som inte har en aning om att de innerst inne är änglar. Nu duger det förstås inte att kalla Jesus en ängel (se Hebr 2), men ändå är han en ängel i den meningen att han för oss tydliggör och levandegör Gud. Om Jesus gäller att han motsvarar ängelns i ovan återgivna berättelse om ”den brinnande busken”. Han är den han förmedlar.

 

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 27 september 2017

(Se även ”Med mina glasögon 2” 39 17 Om inte annat är väl universum Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 27 september 2017

Jag lyfter blicken mot dig, du som bor i himlen. 2Som tjänaren ser mot sin herres hand, som tjänarinnan ser mot sin husmors hand, så ser vi mot Herren, vår Gud, och hoppas på hans nåd. 3Förbarma dig, Herre, förbarma dig, vi har fått nog av förakt. 4Vi har fått nog av de självsäkras hån, av de högmodigas förakt. (Psaltaren psalm 123)

Här en tidlös psalm. Kristna i alla tider kan göra den till sin. Vi är ett med både dess början och dess slut; inledningen med dess bön om förbarmande från en Gud som är större än vi, avslutningen med dess vittnesmål om att vara utsatt för hån och förakt från självsäkra och högmodiga människor.

Ändå är det skillnad mellan det ena och det andra. Det första är sant, det andra behöver inte vara det. Det första handlar om hur Gud är, det andra om vad vi upplever i vår umgängelse med varandra. Det första slår fast en evig sanning, det andra vittnar om hur vi upplever verkligheten. Och med oss, vare sig vi är kristna eller inte, är det så att vi kan missförstå och missbedöma.

Guds nåd hoppas psalmisten på. Och vad nåd är låter sig inte missförstås. Nåd är detsamma som förbarmande. Att Gud förbarmar sig över oss är i själva verket själva grunden för all mänsklig tillvaro. Vi har inte tagit oss vare sig liv, hälsa eller välbefinnande. Allt är gåva, enbart gåva, krav största förmätenhet.

Detta sätt att se är i själva verket själva förutsättningen för kristen tro. Att förneka nådens faktum är tecknet på att vi fjärmat oss från Gud. Den tydligaste markeringen på avkristning är vare sig hädelse eller påstådd ateism, det är förnekelsen av livet som gåva. Eller för att ta det från motsatt håll, ateismens själva kännetecken är att kräva liv och lycka. Den inre sekulariseringen i kyrkan blir följaktligen som tydligast när vi kräver företräde på grundval av vår bekännelse. Nog har vi företräden, det omvittnar jag gärna, men det är företräden beroende på Guds nåd och förbarmande.

Sen det andra i psalmen där psalmisten ber om Guds hjälp att bli av med sina förtryckare. Frågan är om den delen av psalmen uttrycker en gudomlig sanning. Det tror inte jag. Som jag ser det kan det vara sant, men det är långt ifrån säkert.

Psalmisterna är nämligen människor, fromma människor, och med fromma människor är det så att de fått grepp om Guds väsen men att deras bedömningar i övrigt vilar på osäker grund.

Så är det nämligen här i världen. Omvärldsanalysen är osäker hur trovärdig den än må vara. Den ende i världen som även i detta stycke skiljer sig från andra är Jesus Kristus. Dennes gudomlighet tog sig bland annat uttryck i att han var sann även i sina bedömningar av sina medmänniskor.

Men bedja om förbarmande får man göra även om man missförstått sin omgivning. En del av bönhörelsen brukar förstås vara att bedjaren redan under själva böneakten korrigeras i sin syn. Detta kan jag själv vittna om. Inträngande bön har till allt annat också inneburit att mitt sätt att betrakta min omvärld ändrats, förhoppningsvis till det bättre.