Bibelstudium i Vivalla den 20 mars 2019

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 12 19 Mina låtsade trosaktörer)

Bibelstudium i Vivalla den 20 mars 2019

1Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet.  2Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose.  3Alla åt de samma andliga mat, 4och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. 5Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen.  6Allt detta är exempelsom säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade.  7Bli inte avgudadyrkare som många av dem blev. Om dem står det i skriften: Folket slog sig ner för att äta och dricka och steg sedan upp och förlustade sig.  8Låt oss inte heller begå otukt som många av dem gjorde; så dödades också 23 000 på en enda dag.  9Och låt oss inte sätta Herren på prov som många av dem gjorde; de föll offer för ormar.  10Knota inte som många av dem gjorde; de dödades av Förgöraren.  11Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss. 12Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller.  13Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. (Paulus 1 brev till korinthierna kap 10)

Det är ett utsnitt ur Paulus första brev till korinthierna jag idag lägger fram till betraktande. Det av mig kursiverade handlar om det som varit, det med fet stil om det som är. För Paulus hör det ena ihop med det andra. Det som varit skall hjälpa de kristna i Korinth att klara samtidens utmaningar.

Först om det som varit. Inte nog med att Paulus sakligt återberättar det som skett, han tolkar det också. Paulus ger det som skedde i ökenvandringen en djupare betydelse. Han läser in Jesus i det som timade redan 1300 år före Jesu födelse. Dessutom säger Paulus att det som hände då  skedde för hans samtids kristnas skull. Det som varit skulle om jag tillåts uttrycka mig vardagligt backa upp nuet.

Själv är jag inte främmande för att tänka som Paulus. Tron är som livet, det är i nuet som den oförfalskade verkligheten framträder i öppen dager. Verkligheten återspeglas i nuets skeende inte i gårdagens.  När nu blir då är verkligheten inte längre verklighet i egentlig mening, den har förvandlats  till tänkt verklighet, tolkad verklighet. Denna tolkade verklighet kan återspegla det som skett på ett mer eller mindre korrekt sätt. Den kan återspegla det som skett trångt inomvärldsligt eller också som när Paulus läser in Jesus i ökenvandringen, utifrån tron och Kristi frälsargärning.

Men t o m denna av Paulus inlästa djupare sanning har begränsat värde. Det som skett skall alltid tjäna nuet, det som ägt rum är med Paulus sätt att uttrycka det exempel som skall hjälpa oss att leva i nuets utmaning.

Så var det på Paulus tid och så är det idag. Minnen i all ära men verkligheten möter vi endast i ett ständigt passerande nu. Det är i nuets utmaning vi skall leva. Minnena, vår tänkta verklighet, vår tolkade verklighet är hur värdefulla de än är i sig, blott tjänare åt nuet.

Det är i nuet verklighetens utmaningar möter oss. Men Jesus då, behöver vi inte honom? Skall vi låta oss nöja med att som Paulus i texten ovan tolka in Jesus i det som varit? Är han blott ökenvandringens frälsare?

Jag tror inte det. Den uppståndne Jesus finns framför allt i nuet. Han går vid vår sida ständigt beredd att gripa in när vi behöver honom. Han står vid vår sida inför nuets utmaningar. Han upprättar, förlåter och han stärker oss när det går oss emot.

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 13 mars 2019

(Se även ”Med mina glasögon 4” 11 19 Avsked från jobbet kombinerat med en moralisk livstidsdom)

Bibelstudium i Vivalla den 13 mars 2019

12Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom.  13Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen.  14Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs.  15Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död. (Jakobs brev kap 1 v 12-15)

Bibeln gör anspråk på att vara Guds ord. Det är Gud som talar i detta ord. Den sekulära världen förnekar detta. Guds ord är för dem en nullitet.  Detta till trots förkunnar även de sekulära eviga sanningar. Lyssna bara när våra politiker talar om demokrati och mänskliga rättigheter, så får du exempel på detta.

I bibeln talar Gud oftast utifrån konkreta situationer. Detta genom människor som förmedlar Gudsordet. Detta gör att bibeln är mer historia än filosofi. Själv betraktar jag bibelordet som återspeglingari historien av Guds eviga sanningar, alternativt som konkretiseringarav Guds sanning i verkliga situationer.

Till det konkretahör också de mänskliga förmedlarna av Guds ord. I idag heter förmedlaren Jakob. Möjligtvis var denne Jesus bror.

Ärliga bibeltolkare vrider sig ofta i vånda över dessa förmedlare. Hur exempelvis hantera att Paulus är så olik Jakob. Hur kan envara så lätt att förstå en annanså svår. Varför är vägen så rak för en och så krokig för en annan.

För Jakob är vägen rak särskilt när denne talar om de kristnas prövningar och det nödvändiga i att vara uthållig, en uthållighet som tar sig uttryck i, hör och häpna, fullkomliga gärningar.  Jakob skriver i inledningen av sitt brev:

Men uthålligheten måste visa sig i fullkomligagärningar, så att ni blir fullkomliga och hela, utan någon brist.(Jak 1:4)

I samma stil fortsätter han i dagens text. Han utgår från att en kristen skall hålla ut i sina prövningar och få sin belöning utifrån denna uthållighet. Och han är tvärsäker på att Gud på intet sätt är inblandad när människor frestas. Allt är människans eget fel.

Någon ”djuptänkare” var  inte Jakob. Det går inte att jämföra honom med Paulus i dennes äldsta brev. Men det har han gemensamt med Paulus att han talar utifrån den konkreta situationen. Hans ord är gudsord precis när de sades, verkande gudsord och förmodar jag effektiva.

Själv kan jag inte svälja allt vad Jakob tar i sin mun. Jag tar emot visst och släpper annat. Detta därför att mitt samvete tvingar mig att tänka ett steg djupare än Jakob och därmed ”dunkla” det för honom självklara. Jag frågar mig vid betraktande av dagens text; vem håller provet i djupare mening, något som Jakob förutsatte. Och mitt svar blir; ingen. Inte heller kan jag med Jakob hålla Gud den fullkomlige fri  från allt inflytande när det gäller frestelsen. Gör jag det förminskar jag Guds suveränitet.

Vad jag tar till mig är hans maning till uthållighet i prövningen, hans varning för frestelsen och de egna begären.

Men samtidigt vet jag att hela kyrkogrenar förkunnat med en trosvisshet lik Jakobs. För metodismen var Jakob med hans klara verba om människans möjligheter en förebild före andra. Och jag känner väl till all den välsignelse Jakobs och andras trosvissa förkunnelse inneburit. Framför allt att deras tal dragit massorna in under kristet inflytande.

Nog förstår jag också att Gud talar genom Jakob. I den situation som gällde när Jakob skrev sitt brev var hans ord ovan  Guds budskap för dem som tog emot det. Att däremot detta budskap skulle vara generell sanning vägrar jag att tro.

Dessutom vet jag att Jakobs budskap insatt i fel situation till fel människor kan vara ödesdigert. Se bara de negativa följderna av Livets ords förkunnelse under begynnelseskedet. Detta sagt utan att förneka all den välsignelse som i efterhand följt av denna förkunnelse.

Bibelstudium i Vivalla den 6 mars 2019

(Se även Med mina glasögon 4, ”10 19 Ombytta roller”)

Bibelstudium i Vivalla den 6 mars 2019

1Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor,  2för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt.  3Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare,  4som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.  5Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus,  6som gav sig själv till lösen för alla,… (1 Timotheosbrevet kap 2 v 1 -5) 

Först allmänt om 1 Timotheosbrevet. Detta brev  tillhör de s k pastoralbreven, brev riktade till församlingsledare.  i det här fallet är adressaten församlingsledaren Timotheos.

Men viktigare än detta. Det är ett sent brev. Kristen tro har satt sig. Av berättelser har det blivit noga med detaljerna, av levande vittnesbörd har blivit bekännelseformuleringar. Det spärrade ovan är en sån formulering, närmare bestämt en tvåledad bekännelseformulering.

Det första ledet säger att Gud är en, att det enbart finns enGud att luta sig mot, en Gud som är skapare och uppehållare. Mitt i all mångfald, bakom alla tillvarons urkrafter bottnar allt i en enda Gud.

Det andra ledet att det endast finns en förmedlare mellan Gud och människor, människan Jesus Kristus. Bakom ligger här den uppenbara sanningen att Jesus gav allt, t o m sitt liv, för att de människor han mötte skulle finna Gud. Och till detta fogades övertygelsen att Guds svar blev ett ja, ett ja som bekräftades av uppståndelsen. Av detta skapades i den första kristna församlingen och här i 1 Timotheosbrevet den fasta bekännelseformeln att Kristus Jesus gav sig själv till lösen för alla.

Denna formel, liksom alla sådana formler, är tveeggade. De kan vara till välsignelse men de kan också ödelägga. De blir till välsignelse när de står i rätt sammanhang, de blir ödeläggande i fel.

I rätt sammanhang ljuder de inom mig som lärt känna människan Kristus, som i evangelierna funnit honom som erövrats av Gud och vigt sitt liv för de människor han mötte. Detta samtidigt som jag insett att Kristi väg måste vara min egen. Men till min förtvivlan har jag funnit vägen omöjlig att vandra. Jag kommer aldrig till den Kristus som jag längtat efter. Min inkrökthet i mig själv, i min kultur, i min tids tänkesätt, gör vägen tillsammans med Kristus omöjlig.

Att då få sig tillsagt att frälsningen inte ligger i min förmåga utan i Kristi redan fullbordade gärning innebär befrielse. Att Kristus är medlaren utlöser jubel i mitt inre, frälsningsjubel.

I fel sammanhang tar jag Jesu medlargärning för given. Jag äger korset inom mig som en trons besittning, en ägodel. Jag äger något som andra inte har. Jag är satt att förmedla det som andra saknar.

När så är blir allt jag gör fel, om så orden är de rätta. Jag hjälper inte människor till sann tro. Jag gör den sanna tron omöjligt inte bara för dem utan också för mig själv.

För mig är enda vägen att vända om. Vända om och börja från början igen.  Börja om genom att göra dessa ord från Psaltaren till mina egna.

Hör mig, Herre, och svara mig, jag är hjälplös och fattig. 2Beskydda mig, jag är trogen, rädda din tjänare, som förtröstar på dig. Du är min Gud,  3förbarma dig, Herre, jag ropar till dig hela dagen (Psaltaren 86 inledningen)

 

Bibelstudium i Vivalla den 27 februari 2019

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 9 19 Den sekulära trons hårda nypor)

Bibelstudium i Vivalla den 27 februari 2019

129Underbara är dina lagbud, därför lyder jag dem. 130När dina ord öppnar sig ger de ljus,

åt de oerfarna ger de förstånd. 131Jag lyssnar begärligt, med öppen mun, ty jag längtar efter dina bud. 132Vänd dig till mig och visa mig nåd, som du gör med dem som älskar ditt namn. 133Led mina steg, som du har lovat, låt ingen ondska få makt över mig. 134Befria mig från människors förtryck, så att jag kan följa dina befallningar. 135Låt ditt ansikte lysa över din tjänare och lär mig dina stadgar. 136Tårar strömmar från mina ögon, för att man inte håller din lag. (Psaltaren 119:129-136)

Ur en till synes oändligt lång psalm (176 versar) är textstycket ovan hämtat. Inledningsordet i varje stycke i psalmen motsvarar en bokstav i alfabetet. Psaltaren 119  kallas därför en alfabetisk psalm eller på hebreiska  en Aläf till Tau-psalm. Vår text har fått namnet Pe–strofen.

Glöm vem som är författare, glöm när den skrevs och de yttre omständigheterna till psalmen. Ingen vet. Att det är en sen psalm är alla överens om. Att allt som sägs i psalmen är riktat till Gud kan vem som helst upptäcka.

Gud är alltså psalmens Du. Allt beror ytterst av detta Du. Således är psalmen riktad till troende människor, människor som förlitar sig på Gud, tror på ett tillvarons Du. Så kan man tycka.

Men det tycker inte jag. Hur vi nämligen än vrider och vänder på det kommer ingen undan detta Du. Ingen har ju skapat sig själv, ingen människa uppfunnit himmel och jord. Ytterst är allt oss givet. Våra livsomständigheter är i väsentlig mening alltid oss givna.

Och har vi inget Du att föra vår inre dialog med, får vi skapa ett. Ett Du som förstärker det vi har inom oss, eller ibland också ställer sig tvivlande vid sidan om. Vår inre dialog är omöjlig utan ett Du. Och utan inre dialog blir livet inget liv.

Den som tror på Gud vet besked, sägs det, vet besked om Guds vilja och Guds bud. Och det ligger en del i det. Men hela sanningen är det inte. Dagens psalmist lyssnar begärligt, med öppen mun och hanlängtar efter Guds bud.  Ochhen trånar efter en ledning som hen inte fått, läser vi.

Psalmens jag är alltså hungrig att få mer, ja t o m längtar efter en klarhet som hen inte äger.

Däri liknar en troende den människa som inte vet sig tro. Alla befinner vi oss på livets väg och så länge vi gör det är mycket oklart. Ständigt längtar vi efter klarhet.

Finns det då inget ”där framme” ens för en troende. Är livet en enda stor längtan efter något som skall komma, men ännu inte är? För egen del finner jag ett svar i textens inledningsord. Där står kort och gott: Underbara är dina lagbud. För mig säger dessa ord allt. Att ha funnit lagbuden underbara är för mig att vara framme, inte enbart mitt ja till lagens bud. Det underbara är det centrala, lagbuden ett uttryck för detta underbara, inte det underbara i sig för att vara precis.

Men säg den glädje som varar. Inte ens det ”underbara” är något jag äger eller förfogar över. Först när lagbuden, eller som de här heter ”dina ord”, öppnar sig för mig ”ger de ljus”. Jag citerar versen i sin helhet: Underbara är dina lagbud, därför lyder jag dem. När dina ord öppnar sig ger de ljus.

Ett liv i tro blir på den grunden ett ständigt sökande och ett ständigt finnande. Det vi i tron äger måste vi samtidigt ständigt gripa efter.

För mig är det Ord som öppnar sig och ger ljus, det levande Ordet, ordet/Kristus. Ordet/ Kristus låter sig fångas, men glider ständigt ur mina händer. Vad som är rätt i ett sammanhang är det inte i ett annat. Men ständigt sker det att ordet öppnar sig på nytt och ger nytt ljus.

Bibelstudium i Vivalla den 20 februari 2019

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 8 19 Det kommunistiska Kinas tro, sa Hanna Sahlberg

Bibelstudium i Vivalla den 20 februari 2019

Den sanna stoltheten

23Så säger Herren: Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. 24Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. (Jeremia kap 9 v 23 f)

Jeremia bok  består av en samling hopsamlade traditioner som stammar från profeten Jeremia. Dessa har sedan komponerats samman till en helhet. Kapitel nio, varifrån texten ovan är hämtad, illustrerar detta. Huvudtemat i Jeremia kommer tydligt fram i detta kapitel. Profeten klagar, med ord lagda i Guds mun,  över folkets ondska och trolöshet  och han varnar. Till detta fogas två löst anknutna stycken som tydligt bryter sammanhanget. Texten ovan är ett av dessa stycken.

Ord lagda i Guds mun, kan man säga så? Förvisso! En profet vore inte en profet om hans tal inte vore inspirerat av Gud, så inspirerat att det är som om Gud själv talade.

När man läser de två sista avsnitten i kapitel nio blir det för mig närmast övertydligt att profeten på pricken fångat vad Gud vill ha sagt. Är något bibelord ett rent gudsord så är det detta.

Gud varnar för att vara ”stolt över” sina egna förmågor. Stolt i betydelsen  förlita sig på och leva av. Det betyder att grunda sitt liv på de egna förmågorna, i detta fall den egna visheten, den egna styrkan  och den egna rikedomen.

Vad blir nämligen av detta? Att jag använder mig av mina förmågor för att komma i överläge gentemot andra, bli beundrad av andra, få det bättre än andra. Därav skapas en osund över- och underordning som leder till ständiga spänningar och ständiga konflikter.

Men detta onda måste tämjas, ständigt måste det tämjas för att livet inte skall bli alltför svårt för dem som fått mindre utförsgåvor och materiella tillgångar än andra. Vad göra? Vissa tycker det är enklast att blunda. De blundar i den meningen att de förnekar att människor är olika och fått olika förmågor. Alla har fått sitt, säger de, är man inte duktig på ett är man det på ett annat. Andra engagerar sig politiskt. Endera befinner man sig då på högerkanten och försöker visa att olikheten i slutändan leder till allas väl, eller också på vänsterkanten. Där tar man bildlikt talat från de rika och ger åt de fattiga för att utjämna skillnaderna. Detta för att spetsa till.

Vad säger då Gud? Att den enda  sanna stoltheten består i  insikt och kunskap om mig, d v s om Gud. Men då inte om vilken Gud som helst, utan om den Gud som verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet på jorden.

Vad säger då jag som leder detta bibelstudium? Att detta är sant och att uppgiften för oss människor mer än annat är att finna denna Gud som verkar i rättfärdighet och kärlek.

När väl detta skett kommer i ett enda slag allting på rätt plats. Jag kan vara stolt över min egen vishet, min egen styrka och min egen rikedom. Men jag stoltserar inte med det jag fått, jag förvaltar det i insikt om att det är Gud som är givaren.

Vidare att det är ett livsprojekt att finna den Gud som verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet, dessutom ett livsprojekt att foga sina resurser så att de står i dennes tjänst.

Tänk efter själva, det går väl an att fundera ut vad som är rättfärdigt, men rättfärdigt förbundet med kärlek i en odelbar enhet? Var finner jag detta goda? Finns det något alternativ till Kristus?!

.

 

Bibelstudium i Vivalla den 13 februari 2019

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 7 19 Tal med dubbel tunga)

Bibelstudium i Vivalla den 13 februari 2109

Fånge för Kristi skull

12Jag vill att ni skall veta, bröder, att det som hänt mig snarast har fört evangeliet framåt.  13Det har nu blivit klart för hela pretoriet, och alla andra också, att det är för Kristi skull som jag sitter fången,  14och de flesta av bröderna har genom min fångenskap stärkts i sin tro på Herren, så att de vågar predika Guds ordännu mera oförskräckt än förut.  15Visst finns det en del som förkunnar Kristusför att de är avundsjuka och vill ställa till bråk. En del däremot har goda avsikter,  16och de förkunnar av kärlek; de vet ju att jag är satt att försvara evangeliet.  17Men de andra är bråkmakare och talar om Kristus inte av rena motiv utan för att göra det svårare för mig i min fångenskap.  18Än sen? Falska eller hederliga syften – i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över. (Paulus brev till filipperna kap 1 v 12-18)

 

Filipperbrevet, autentiskt utan all tvekan, ingen efterskrift, inget senkommet försök att skildra något som varit. Här talar Paulus direkt ur sin fångenskap, en fångenskap därför att han predikade Kristus.

I min utläggning skall jag koncentrera mig på det som saken gällde, det som gav fängelse, Paulus förkunnelse. I texten ovan markeras detta tal i spärrad stil.

Denna förkunnelse var en predikan av Guds ord, står det. Och det har vi sentida kristna tagit till oss. Prästens uppgift är att predika Guds ord, sägs det och har det sagts tiderna igenom. Oftast har därmed förutsatts att prästen skall hämta sina tankar från det som Gud befallt i sitt ord, att inte fuska bort vad som står i den Heliga Skrift.

Men så enkelt är det inte här. Guds ord är för Paulus inte Guds ord i vår mening, utan något speciellt. Det är att förkunna Kristusoch försvara evangeliet. Det är att föra evangeliet framåt. 

Guds ord är detsamma som evangeliet och evangelium i sin tur att förkunna Kristus. Hur blir det då med övrigt Guds ord. Bibeln är ju en tjock bok med ett nästan oöverskådligt innehåll och med närmast oöverskådliga möjligheter till olika tolkningar.

Paulus vet alltsedan sin omvändelse besked. Han vet att Guds ord har en kärna och den kärnan är Kristus och dennes frälsargärning. Utifrån denna frälsargärning skall bibeln förstås. Bibeln skall tolkas utifrån Kristus. Evangeliet om Kristus  är Guds ord.

För Paulus föll sig detta naturligt. Upplevelsen av Kristus gjorde det självklart. Dessutom såg han på de heliga skrifterna på ett annat sätt än vi i vår upplysta värld. Han såg i bibeln gudomlig visdom. Paaulus fastnade inte i historisk fingranskning av det skrivna, funderade inte över vad som var äkta eller vad som var tillskrivet i efterhand. De Heliga skrifterna var för honom materia som lät sig formas av evangeliet och därigenom fick sin autentiska betydelse.

Själv får jag ta till hårdare tag för att klara av detta konststycke. Men jag ger mig inte, evangeliet måste få företräde. Jag som Paulus omtolkar utifrån evangeliet. Jag till och med stryker bort hämndlystet tal och grymheter som inte så sällan dyker upp i bibeln. Jag gör det för att ge evangeliet företräde.

Vad är det då med Kristus som ger honom en sådan kraft att göra allting nytt? Om detta skriver Paulus mycket och ofta och gärna. Så även i fortsättningen på Filipperbrevet. I kapitel 2 ger han oöverträffad beskrivning av Jesus. Där står: Jesus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan antog en tjänares gestalt…han gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat…

     Jesu storhet är omätlig, men den riktar sig nedåt, ständigt neråt. Detta är hemligheten med Jesus, hemligheten med evangeliet, liksom hemligheten med hans sanna efterföljare.

Bibelstudium i Vivalla den 6 februari 2019

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 4”, 6 19 Bara hus, hem och barn, sa Pernilla August)

Bibelstudium i Vivalla den 6 februari 2019

2Men vem kan uthärda dagen då han (förbundets budbärare) kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är somsmältarens eld, som tvättarnas lut,  3han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver. Han skall rena leviterna och luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram offergåvor åt Herren på det rätta sättet.  4Då skall Judas och Jerusalems offergåvor behaga Herren som i forna dagar, i gången tid.(profeten Malari kap 3 v 2 ff)

Om profeten Malaki vet vi inte mycket. Förmodligen levde han på 400-talet före Kristus då Juda och Jerusalem stod under persisk överhöghet.  Religiöst var det inte som det skulle i Juda. Nog iakttog man de religiösa bruken med sina offer och vad därtill hör. Men man gjorde det inte i den rätta andan. Hjärtat fanns inte med i handlingen. Åtminstone var det så Malaki såg det. Denne såg också i profetisk klarsyn att ”förbundets budbärare” skulle komma och utsätta särskilt prästerskapet för hårdhänta prövningar. Ur prövningarna skulle förnyelse inträffa. Offergåvorna skulle i fortsättningen frambäras på det rätta sättet. Vem denne ”förbundets budbärare” egentligen var vet vi inte med säkerhet. Ett står dock fast. Denne hårdhänte budbärare var sänd från Gud.

Nu till tillämpningen som öppnar många möjligheter.

Hut går hem sa min mamma, do ut des (jag ger för att du må ge) sade de romerska lärde under antiken. Mammas hut går hem står för att det straffar sig att göra det onda.  De romerska lärdes do ut des  betyder att Gud ger och att detta förpliktar gåvans mottagare att föra detta givande vidare. Om inte straffar det sig.

Själv inser jag det förpliktande i att leva. Livets gåva innebär ansvar. Gud har inte gett oss livet av en slump. Gud vill något med oss. Det går en linje från gåvan till förpliktelsen. Missbrukad gåva leder till svåra konsekvenser.

Bara så att vi inte alltid kan genomskåda Guds domar. Att mekaniskt tillämpa ”hut går hem” leder ofta fel. Ingen mindre än Jesus har lärt oss det (Joh 9:2 f) Ändå är principen riktig. Det går en linje från handlingen till handlingens konsekvenser. Bara så att vi i det enskilda fallet inte alltid förstår hur.

Något mindre dunkelt blir det när vi riktar blicken på texten ovan. Guds hårdhänta behandling drabbar inte vem som helst. Det är de av Gud utvalda som utsätts för profetian. Det är egendomsfolkets själva spetsar som skall få känna av ”smältarens eld och tvättarnas lut” och detta ytterst dem tillgodo. Eller som det står i Hebreerbrevet 12, den Gud älskar den agar han.

Ändå klarare blir det när jag ser på mig själv. Det är inte främst framgångar som fört mig till Gud, inte succéer som gjort mig till en mera genuin kristen. På prövningens grund står jag där jag står. Mina prövningar har jag mer att tacka för än beklaga.

Så viss är jag om prövningens nytta att jag när jag hör talas om en prisad talang ständigt knäpper mina händer och ber; måtte framgången inte stiga dig åt huvudet. Tyvärr är det inte alltid jag blivit bönhörd. De extremt framgångsrika går oftast skadade genom livet. Vad de förlorat är en realistisk syn på sig själva.

Trots allt kan man inte göra allmän lag av ovanstående text. Som sagt, redan Jesus har förbjudit oss det. Men nog kan våra prövningar komma från Gud och leda till bättring. I slutändan är det ju ändå Gud som bestämmer.