Bibelstudium i Vivalla den 19 juli 2017

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 29 17 Religion ute – helighet inne)

Bibelstudium i Vivalla den 19 juli 2017

6Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden 7Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla.  8Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld. (5 Moseboken kap 7 v 6 f)

Utvald före alla andra. Mot den tanken värjer sig dagens kristna. Alla skall ju få vara med, alla ha samma chans. Det är ju ändå så att alla har samma värde.

Nu kryllar det av utväljelse i Gamla testamentet. Allt ses ur Israels synpunkt. Alla icke-israeliter slås i slutändan samman och kallas på hebreiska gojim, i översättning, folken, främlingarna, utlänningarna, hedningarna eller likvärdiga uttryck.

Inte minst av den anledningen har nutidens kristna svårt med Gamla testamentet. I realiteten så svårt att de klipper av förbindelsen med det Gamla. Endast Nya testamentet och Jesus räknas in. Från Gamla testamentet nöjer man sig med att hämta lämpliga citat.

Faktum är emellertid att Gamla testamentet har trängt in i Nya testamentet och i grund påverkat det. Nya testamentet står på Gamla testamentets grund heter det med rätta.

Utväljelsetanken är exempelvis inte utträngd som så många tror. Den går som en röd tråd genom hela bibeln och är oförändrat röd även i Nya testamentet.

Jesus är den utvalde. Vid Jesu dop öppnar sig himlen och Guds ande sänker sig som en duva över honom. Och en röst från himlen säger; Denne är min älskade son, han är min utvalde (Matt 3:13-17)

Inte nog med det. Även den första tidens kristna sågs som speciellt utvalda. Exemplen på detta flödar i snart sagt alla texter i Nya testamentet. Bara den som medvetet blundar missar att det är så. För enkelhetens skull nöjer jag mig med två exempel. Båda ur inledningen till två av Paulus huvudbrev. Det första från Romarbrevets inledning;

Jag hälsar er, alla Guds älskade i Rom, kallade att vara hans heliga. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus. Rom 1:7.

Det andra från första Korinthierbrevet;

till Guds församling i Korinth, till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. (1 Kor 1:2)

Skillnaden mellan utväljelsetanken i Gamla testamentet och Nya testamentet är tydligheten. I Nya testamentet är det inget att tveka om längre. Utväljelse är inget privilegium. Det är en förpliktande kärlekshandling. Den utvalde får visserligen del av utväljelsens alla ljuvligheter. Men ljuvligheterna är inget att ruva över utan ting att förvalta och föra vidare. Den som håller sig förmer i Jesu närhet kan vara säker på att få sig en ”andlig” snyting. Hela Jesu liv är en demonstration av utväljelsens syfte. Jesu gudsnärhet och hans av Gud givna gåvor, hade ett enda syfte; att föra hans välsignelse vidare till andra. Jesu kors är det yttersta beviset på detta.

Så skygga inte för att du är utvald, var t o m stolt över det. Men vet att utväljelsens ändamål är att föra utväljelsens välsignelse vidare till ständigt nya människor. Och det kostar på.

Bibelstudium i Vivalla den 12 juli 2017

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 28 17 Jag, du och tron)

Bibelstudium i Vivalla den 12 juli 2017

Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter?   Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva. (Hesekiel 18:30-32)

Mer obearbetat än annat i den kulturkrets som vi kallar den svenska, är tanken på tillvarons ”givare”. Ett ödesdigert åsidosättande. Ty om än gåtfull är det som jag kallar ”givaren” själva förutsättningen för allt liv. Alltså, utan någon form av ”givare” inget liv. Detta i kortform min utgångspunkt.

Denna glömska eller omedvetenhet är ödesdiger för våra kyrkor. Tanken på ”givaren” är nämligen kyrkans själva grundbult.

I den kristna kyrkan heter ”givaren” Gud, en Gud som fått sin uttolkare i Jesus. Kring Jesu livgivande ord, evangeliet, samlas vi kristna. Till detta evangelium har fogats skrifter som utgör bakgrund till och låter sig förstås utifrån samma evangelium.

Evangeliet låter vi sedan befrukta tidens tankar och blir därigenom berikade. Resultatet blir ett tillskott i kyrka och samhälle.

Profeten Hesekiels budskap kan sammanfattas i fiat justitia pereat mundus, eller fritt översatt rättfärdigheten måste segra, det må kosta världens undergång.

Rättfärdig är Hesekiel, samtidigt regelstyrd. Guds lag skall råda och rätten gälla. Brott skall sonas utifrån vedergällningens hårda lag.

Kristna som är vana vid nutidens milda Jesusförkunnelse förskräcks när de kommer till Hesekiels bok. Många hoppar helt enkelt över boken. Den känns för främmande.

Men det skall inte vi göra nu. Tvärtom borra i den text som vi nyss läst. Detta för att finna öppningarna och i slutändan för att foga resultatet till evangeliet.

”Var och en skall dömas efter sina gärningar”, skriver Hesekiel. Han var en av de första i Gamla testamentet som på detta sätt individualiserade budskapet. Det var inte kollektivet Israel eller deras avfallna kungar som skulle ställas till svars utan den enskilde individen.

För Jesus var individualiseringen något självklart. Jesus såg till den enskilde, såg både hennes synd och hennes möjlighet till upprättelse. Framför allt insåg han tillfällets behov.

Enligt Lukas utropar Jesus ”döm inte, så skall ni inte bli dömda”. Hos Hesekiel låter profeten Herren säga det rakt motsatta ”Alltså skall jag låta döma er”.

Tro inte att det ena svär mot det andra. Tvärtom; yttrandena är samstämmiga. Situationen kräver i det ena sammanhanget det ena i det andra det andra. Glöm inte att bibeln oftast skall förstås utifrån att det är ett tilltal, ett tilltal som svarar mot det som förhållandena just då krävde.

”Vänd om”, ”sluta upp med” manar profeten. Ord med tyngd, väl motiverade. Saker måste få sitt rätta namn och allvar måste få vara allvar. Och nog behöver vi ruskas om.

Mer betänkliga är ordet skapa i uppmaningen skapa er ett nytt hjärta och en ny ande”. Ty vem kan göra det? Ingen. Det nya hjärtat och den nya anden kan en människa göra sig beredd för och bedja om, men skapa kan hon inte, vare sig skapa hjärta eller ande. Det förmår bara tillvarons ”givare”, Gud göra.

För att kunna göra detta felaktiga rätt behöver textorden korrigeras av andra textord. Eftertänksam läsning av f a Nya testamentet eller av Gamla testamentets psalmer gör det självklart att såväl ande som hjärta är något som är oss givet, inte något som vi tagit oss. Vår del i nyskapelsen är beredskap att ta emot.

 

Bibelstudium i Vivalla den 5 juli 2017

(Se även ”Med mina glasögon 2” 27 17 Den tänkta verkligheten ett måste)

Bibelstudium i Vivalla den 5 juli 2017

12Så säger Herren: Jag leder lycka till henne som en flod, folkens skatter som en forsande ström. Hennes barn skall bli burna i famnen och bli gungade på knäet. 13Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er. I Jerusalem skall ni finna tröst. 14När ni ser det skall era hjärtan glädjas, era kroppar få nytt liv som det friska gräset. Herrens tjänare skall lära känna hans makt, fienderna hans vrede. (Jesaja kap 66v 12-14) 

Orden är hämtade från den tredje delen i Jesajaboken. I den andra, kapitlen 40-55, (Deuterojesaja) är Israel fördrivet till Babylon. Nu i den tredje delen har folket fått vända tillbaka till sitt land. Allt är tyvärr som det var. Ingenting har folket lärt sig från de sjuttio lidandesåren, tycks det. Profetiorna i Deuterojesaja om Herrens tjänare, om försoning och nytt liv i barmhärtighet och rättfärdighet är som bortblåsta. Nog profeteras fortfarande om ljuvliga tider för Jerusalem, om trygghet och tröst, men bakom ruvar också annat. I textens sammanhang finns också domsorden;

16Ja, med eld och svärd straffar Herren alla människor, många skall dräpas av Herren. 17De som helgar och renar sig för att gå in i trädgårdarna,[—]de som äter svinkött, kräldjur och råttor, de skall alla gå under, säger Herren.(Jesaja kap 66 v 16 f)

Herrens räddning och vedergällning i ett och samma andetag alltså. Tryggheten i Jerusalem har en mörk bakgrund i eld och svärd och straff. Och till råga på allt, ondskan påstås ha sin grund i att folk äter ”äter svinkött, kräldjur och råttor”.

Sannerligen, bibeltroheten ställs på svåra prov. Hur lösa detta problem? Bibelöversättarna försöker hjälpa oss genom förklaringar i notapparaten. I den sägs att den tredje delen av Jesajaboken är svårtolkad. Är det en tredje Jesaja som är författaren eller flera olika författare? Och i vilka sammanhang har de olika avsnitten uppstått? Ingen vet säkert.

Där bibelöversättarna slutar börjar jag. Jag påstår att om inte bibelöversättarna har kläm på sammanhanget kan inte heller jag ha det. Därför behandlar jag texten ovan som en fristående enhet, ett fritt trösterikt bibelord förbundet med tankar som är mig djupt främmande. Som om svinkött skulle kvalificera för helvetet.

Därför gör jag precis som de som komponerat evangelieboken. Jag låter textens bibelord få ett nytestamentligt sammanhang. (Se evangelieboken 3 e Tref 3 årg) Det betyder att jag ytterst kopplar orden till Jesus. Jesus får bli textordens garant, den Jesus som bryr sig om förkastade, föraktade och försvarslösa människor. Den trygghet som Jerusalem utlovas, gäller dessa. Av kollektivet Jerusalem blir således en kärleksförklaring till enskilda människor. Kopplingen går som hand i handske. Texten har fått sin slutgiltiga mening.

Värre blir det med det till texten hörande domsordet. Här dräper Herren människor, här straffar han med eld och straff, här dömer han svinätare till undergång.

Som om Jesus skulle kunna säga sånt. Omöjligt! Här tvingas jag till en omfattande omtolkning. I den nya gudsgärningen i Jesus finns förvisso eld och svärd och straff. Men inte som en generell dom över ett kollektiv som inte ens preciseras vilka de är. Det enda vi vet om dem är att de äter svin, kräldjur och råttor. Men om svinätare har Jesus ingenting att säga. Högmodiga människor däremot, människor som förhäver sig, smädar Gud och sätter sig på andra desto mer. Dessa drabbas av Jesu domsstråle.

Dags alltså för omtolkning av Guds heliga ord. Men det är inte jag som ytterst står för denna omtolkning, utan Jesus. Inte i ord där han kritiserar sånt som står i Gamla testamentet gör han det, men i handling. ed Jesus får Guds levande ord både nytt innehåll och nya adressater.

Bibelstudium i Vivalla den 28 juni 2017

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 26 17 Mahayana och hinayana)

Bibelstudium i Vivalla den 28 juni 2017

  Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken. Han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på gatorna. Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten. Han skall inte tyna bort eller knäckas, innan han fört rätten till seger på jorden. Fjärran länder väntar på hans undervisning. (Jesaja kap 42 versarna 1-4)

      Först om Jesajaboken. Den är treledad. Först de trettionio första kapitlen som är profetior från 700-talet före Kristus, sen kapitlen fyrtio till och med femtiofem som tillkommit under katastrofen på femhundratalet, den babyloniska fångenskapen. Därefter resten i boken vars bakgrund är förhållandena när israels folk fått återvända efter fångenskapen. Fråga mig inte efter förbindelsen mellan del ett och två. Jag förutsätter att det är en i raden av Jesajalärjungar som ligger bakom del två.

Så till saken, den fullbordade katastrofen då Israel till synes fullständigt slogs sönder och de ledande kretsarna i landet deporterades till Babylon. Guds utvalda folk hade slutgiltigt gått om intet. Så tycktes det.

Just då trädde profeten upp och förkunnade nystart. Det knäckta Israel kallades Guds tjänare, med kraft att med ”barmhärtigheten som vapen förkunna rätten för folken”. ”Med barmhärtigheten som vapen”, hur då? ”Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte”, står det. Barmhärtighet och rätt hör alltså samman. Med barmhärtighet skall segern vinnas.

Hur blev det med det? Folket fick vända tillbaka och Israel rekonstruerades, de religiösa traditionerna samordnades och befästes, i övrigt blev det som det var innan kraschen. Den religiösa förnyelsen uteblev. Barmhärtigheten blev inte den rätt som utlovat var.

Guds tjänare då, försvann denne i och med att förnyelsen uteblev. Nej, säger vi kristna, han träder på nytt upp, nu i Jesu gestalt. Tydligare än någonsin framträder denne Jesus som Guds utvalde tjänare i just katastrofen, korsets katastrof. Korset blev själva utgångspunkten för den barmhärtighetens förnyelse som är den kristna trons egentliga kännetecken.

Nu då, vem står för den ”barmhärtiga rättens” seger idag? Vem är Guds utvalde tjänare idag, när kristen tro är raserad, kristen livshållning i det närmaste okänd och vi kristna får möda oss när vi t o m för oss själva skall definiera vad kristen tro är?

I det läget är det du och jag som är Guds utvalda tjänare. Vi som mitt i åsikts- och idealflödet inte släpper taget utan envist fortsätter att borra oss in i den kristna trons väsentligheter. Vi är Herrens utvalda tjänare som skall göra det som tycks omöjligt; med barmhärtigheten som vapen skall vi genom vårt sätt att leva förkunna rätten för folken.

Åtminstone ser jag mig själv på det sättet. Jag är Guds utvalde tjänare. Detta inte på grund av förtjänster, inte heller på grund av synbara framtidsutsikter. Kristen tro är ju i praktiken utraderad i min närhet. Jag håller mig för att vara Guds utvalde tjänare enbart på grund av att jag envist håller fast vid min förbindelse med Kristus.

Mitt hopp står idag till katastrofen, trons förintande. Det var ju i katastrofen det började för Kristus. Aldrig var denne större än på korset. Mitt framtidshopp tydliggöres därför för mig själv i ständigt förnyade försök att komma korsets hemlighet på spåren. I den hemligheten ligger ”barmhärtighetens rätt” förborgad.

Därför läser jag bibeln flitigare än Nerikes Allehanda och lyssnar mer på evangeliernas budskap än på tidens klokhet. Aldrig får en dag förrinna utan meditation över detta kors.

 

Bibelstudium i Vivalla den 21 juni 2017

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 25 17 Att stöka till i koordinaterna)

Bibelstudium i Vivalla den 21 juni 2017

Jag (dvs Johannes döparen) döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig (dvs Jesus) är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld.   Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” (Evangelium enl Matteus kap 3 v 11 f)

För mig är kristen tro inte i första hand en lära utan något i nuet levande, ett aktuellt tilltal som jag har att förhålla mig till. På motsvarande sätt förhöll det sig när det begav sig. Bibeltexterna i Nya testamentet skall mot den bakgrunden läsas som uttryck för ett fortlöpande gudomligt tilltal.

Naturligtvis har det sin poäng att foga samman det som sägs i bibeln och forma det till en systematisk enhet. Detta under förutsättning att Jesus får fungera som tolkningsnyckel. På den vägen skapar vi en kristen lära och den kan vara nog så behövlig. Men det är inte läran vi lever av utan budskapet, det gudomliga tilltalet.

I dag är det Johannes döparen som vittnar om vad Gud sagt honom; att Messias skulle komma och att denne Messias skulle drabba mänskligheten med helig ande och eld. Helig ande, det betyder gudomlig upplysning, eld det betyder rening. Sen skulle den gudomliga tidsåldern inträda.

Men det skedde inte som det uppenbarats för Johannes döparen. Jesus blev inte den Messias som han förväntat sig. Kastad i fängelse började Johannes tvivla på att Jesus var den som skulle komma. Om det kan vi läsa i Matteus 11.

Men jag tvivlar inte. Förvisso blev det inte som Johannes döparen tänkt sig det. Den helige Ande och den gudomliga elden tog sig andra uttryck än de förväntade. F a visade sig Jesus vara en Messias av annat slag än Johannes föreställt sig det. Om det upplyser med all tydlighet Nya testamentets fortsättning.

Det dop i helig ande och eld som Johannes vittnar om innebar dessutom inte den omedelbara inledningen till Gudsrikets snara kommande. Gudsriket har ju ännu inte kommit i sin fulla kraft. Men nog är det ändå sant med den Helige ande och den åtföljande elden. Och nog är det sant att Gudsriket skall komma.

När elden och anden drabbar mig innebär det smärtsam förnyelse. Och det märkliga är att ju oftare jag drabbas desto längre kommer jag på den andliga förnyelsens väg.

På gudsrikets kommande har jag ingen anledning att tvivla. En spontan kärleksyttring från ett av mina barnbarn är redan den en försmak av den fullhet som Gudsriket innebär.

Förvisso är det sant att Jesus/Messias döper i Helig Ande och eld. Han inte bara drabbar oss som textorden kan fresta oss att tro. Med Paulus har jag lärt mig att i dopet innesluta allt kristenliv, det betyder Anden, elden och Gudsriket, allt i ett. Döpt till Kristus är jag mot den bakgrunden innehavare av denna kristenlivets hela fullhet. Mitt liv som kristen innebär att ta vara på detta och utifrån vad som omgivningen behöver leva ut den kristna tro som jag är bärare av. Detta kan vi inte bara erfara och vittna om utan också läsa om. Detta tydligast i Paulus brev till romarna, f a det sjätte kapitlet.

Men läran då? Vad har den för funktion? Att vara riktmärke på den kristna livsvandringen. Verkligheten själv får vi del av i livet, inte i läranp.

Bibelstudium i Vivalla den 14 juni 2017

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 27 17 Krig, folkvandring, begränsning av invandringen)

Bibelstudium i Vivalla den 14 juni 2017

De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå.   När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.   Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.   Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn  och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Evangelium enligt Matteus kapitel 28 versarna 16-20)

För mig står det klart att evangelierna är uppbyggda av en rad berättelsetraditioner. I det här fallet om vad som hände när Jesus slutgiltigt lämnade sina lärjungar efter uppståndelsen för att gå till sin himmelske Fader. Läser man parallellerna till texten ovan märker man att traditionerna väsentligen skiljer sig från varandra. Inte undra på eftersom respektive text är beroende av sin egen berättelsetradition

Glöm alltså att vi har att göra med en exakt återgivning av vad som egentligen skedde, när Jesus sände ut sina lärjungar efter uppståndelsen. Med fanns varken filmkamera eller stenografiblock.

För mig och för många med mig tillhör texten ovan en relativt sen berättelsetradition. Den kristna tron har börjat sätta sig. Minnena från tiden med Jesus har mognat. Nu återger man inte enbart det yttre förloppet, man tolkar också och sätter in i sammanhang. Nu var lärjungarna inte förvirrade längre, inte brydda över att utvecklingen inte gick som de förväntat sig. Så sakta började man förstå.

Förstå att Jesus inte var en bland många, inte en profet bland andra profeter. Han var den ende. Förenad med Gud hade han, när alla dimmor upplystes av sanningens klarhet, all makt i himmel och på jord.

Nu stod det också klart att Jesus inte enbart var det utvalda folkets frälsare utan allas. Löftesfolket var fortfarande löftesfolk men dess uppgift var inte att dominera utan att ge sin utvaldhet vidare till nya människor. Jesu lärjungar, som förvisso var judar, skulle gå ut och göra alla folk till lärjungar men märk väl, lärjungar på lika villkor. Här gavs inte plats för vare sig första- eller andraklassens kristna.

Dessutom började de som nedtecknat textorden ovan se sambandet mellan Gud och Jesus och mellan dessa två och den Helige Ande,som efter Jesu död och uppståndelse verkade livgivande på de första kristna. Det låter på textorden som om redan en treenighetslära var utformad. Men så var det inte. Treenighetsläran kom först senare. Den är en skapelse av de första generationernas kristna, men föreligger inte i bibeln.

Tack och lov säger jag eftersom en fixerad treenighetslära lagd på bibeltexterna inklusive bibeltolkningen gör att texternas egentliga budskap ofta skymmes.

Slutligen om dopet. Det skulle inte ske i Jesu namn, som Apostlagärningarna 2:38 föreskriver, utan i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn. Så blev det också fortsättningsvis. De stora kyrkogrenarna döper i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. De föreskriver också att så måste ske för att dopet skall vara giltigt. Men så kan det ju inte vara tycker jag. Dop i Jesu namn må väl duga lika bra.

Men tack och lov för Matteus 28 och särskilt dess avslutning, den text som jag här lägger ut. Här har det stadgat sig och Jesus fått den plats som är honom värdig. Och kyrkan håller på att få den grund den i fortsättningen skall stå på.

 

Bibelstudium i Vivalla den 7 juni 2017

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 23 17 ”Materialiserad nåd”)

Bibelstudium i Vivalla den 7 juni 2017

Alla sätter sitt hopp till dig (Gud) du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. (Psalm 104 v 27-30 i Psaltaren)

Naturen är den gemensamma grunden för allt levande. Den är livet, samtidigt ger den detta liv vidare. Och tvärtom; dess död innebär allt levandes död.

Naturen både ger och tar. Givaren kan vi kalla den liksom tagaren. Ingen kan förneka dess existens eller blunda för att en natur i olag innebär alltings död.

Detta är ”Basic” för troende såväl som för ateister. Tiderna igenom har människorna insett denna grundläggande sanning. Psalmen ovan där givaren heter Gud är en av många vittnen.

Mycket vore vunnet om vi erinrade oss denna gemensamma, i erfarenheten förankrade sanning. Det skulle påverka gränssättningarna mellan människor med olika övertygelser. F a skulle det bredda samtalen mellan troende och dem som förnekar Guds existens.

Men här skall det i fortsättningen handla om annat än om samtal mellan troende och ateister. Här skall vi som kallar oss troende utifrån psalmens ord erinra oss det för vår tro speciella.

För det första att vi med psalmisten kallar givaren Gud. Det betyder en personlig Gud. För oss räcker det inte att tala om Naturen som Givaren, om Naturen som vår Gud. I och med det har vi tagit ett trossprång. Ett trossprång som blir desto våghalsigare som vi förbinder Gud med Jesus. Gud är som Jesus så lyder ju vår trosbekännelse.

Varför detta trossprång som för så många komplikationer med sig? Varenda gång vi erfar ond bråd död ställs ju vår tro på ett oöverstigligt prov. Hur kunde Gud tillåta? Ändå envisas vi med att bekänna oss till en personlig Gud, en Gud som är förbunden med Jesus.

Jag kan bara svara för egen del. Därför att tron på en personlig Gud för mig bär som livshållning. Den är nämligen oupplösligen förbunden med en absolut förpliktelse till det etiskt fullvärdiga. Framför allt förutsätter den att Gud är rättfärdig och samtidigt kärleken personifierad. Hur detta går ihop vet jag visserligen inte. Men jag ser att denna trons paradox till fullo gick i uppfyllelse i allt vad Jesus sade och gjorde. Mot den bakgrunden tar jag utan att huka ”smällarna” från alla dem som hävdar att min tro saknar konsekvens. Konsekvens saknas nämligen.

Det andra som psaltartexten ovan lär mig handlar om Anden. Här beskrivs den som själva livet, som människans och även djurens andedräkt eller som växtlighetens inneboende livskraft. Anden blir i psalmen samtidigt som den är obegriplig det naturligaste av det naturliga, livets själva förutsättning.

Mot den bakgrunden måste bibelns alla beskrivningar av Anden och dess verkningar ställas. Glömmer man att Anden i grunden är betingelsen för själva livet har man missat det väsentliga. Med andra ord, Andens gåvor i kristlig mening, befrämjar själva livet, ja är grunden för livet. Så sedd kan inga kristliga andeläror spåra ur i hokus pokus och inbillning. Detta är annars fara värt. Åtminstone är det min erfarenhet.