Bibelstudium i Vivalla den 20 september 2017

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 38 17 ”Jag är så djävla blad”)

Bibelstudium i Vivalla den 20 september 2017

3Ty en stor Gud är Herren, en stor konung över alla gudar. 4I hans hand är jordens djup, och bergens toppar är hans. 5Hans är havet, som han har gjort, och fasta landet, som hans händer format. 6Kom, låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren, vår skapare …8Förhärda er inte som vid Meriva, som den gången vid Massa i öknen, Psaltaren 95 v 3 till 6 och v 8

           Psalmisten prisar Gud för jordens djup, bergens toppar, för havet och fasta landet. Det var hans och hans tids sätt att jubla över den Gud som är Herre över alltet. Vi i vår tid skulle vidga perspektivet än mer. Ett helt universum är föremål för vår förundran.

Psalmisten tänker alltså in Gud i detta stora. Gör vi nutidens västerlänningar detsamma? Det är frågan idag.

Till dels blir mitt svar ja. För vem av oss förstår inte att vi skall handskas varsamt med det som är oss givet! I vår tid är det inte enbart ”trädkramarna” som inser det utan en växande majoritet ibland oss. Vem förundrar sig inte över det stora, ja oändliga som vi är en del av, ja tillhör! Och förundran är Gudstrons begynnelse.

Ja mer finns att säga. Att det finns rätt och fel, gott och ont, ett rätt sätt att tänka respektive att felaktigt, förutsätter de flesta. Vi orienterar oss därför utifrån både vördnad och rättskänsla i den värld som vi fått förmånen att leva i. Också detta visar att Gudstron ligger oss snubblande nära.

För att plussa på något ytterligare är det gemensamt för alla, troende som inte bekännande, att egenintresset förvrider vår bild av verkligheten. Därav våra konflikter, därav våra vitt skilda ställningstaganden, därav skilda partier, därav ofta enbart skenbar strävan att finna det rätta.

Vart jag vill komma med detta sätt att närma mig de existentiella frågorna? Jag vill visa att likheten mellan då och nu och mellan uttalat troende och andra, är uppenbar.

Men vad är då skillnaden? Framför allt att vi som säger oss tro bekänner oss till en skapande och styrande vilja bakom allt, med andra ord en Gud. Vi kan som psalmisten i dagens psalm lovsjunga Gud för ”bergen, havet och fasta landet”. Hos gemene man i vår kulturkrets har inte förundran över livet resulterat i tydliga gudsföreställningar. Det som vi kristna kallar Gud är som en dimfigur för de flesta. Så dimmig är konturerna av en tänkt Gud att somliga föredrar att kalla sig ateister.

Som jag ser det är alltså konkretiseringen av gudsbilden det som skiljer oss åt. Det som förenar oss är som sagt vördnaden för livet liksom ett uttalat sökande efter det rätta och efterföljansvärda.

Kristus visar oss på Gud, bekänner vi som tillhör den del av de troende som kallas kristna. Detta både när det faller sig självt att tro så och när verkligheten tycks vittna om motsatsen. Varför ond bråd, varför skall oskyldiga barn drabbas, detta och annat har varken jag eller någon annan kristen svar på. Kristen tro blir därför närmast per definition en tro ”trots allt”.

Slutligen ytterligare en kommentar till psalmtexten ovan. I psalmen förbands ondskan med Meriva, en plats där Israels barn på sin ökenvandring brast i tillit till sin Gud. För oss dagens kristna säger Meriva inte så mycket. För egen del förbinder jag ondska med det som svär mot det Jesus stod för. Och det är jag inte ensam om. Tvärtom är, eller borde det vara, ett de kristna bekännarnas kännetecken.

 

Bibelstudium i Vivalla den 13 september 2017

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”,  37 17 Sekularisering på riktigt)

Bibelstudium i Vivalla den 13 september 2017

 43Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende.  44Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er;  45då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. (Evangelium enl Matteus kap 5 v 43 ff. Textorden hör hemma i Bergspredikan)

Här är det Jesus som talar och det på ett för honom typiskt sätt. Han spetsar till och det på sitt alldeles egna sätt.

Spetsar till eftersom Gamla testamentet aldrig talar om att hata sin fiende som Jesus påstår(3 Mos 19:18). Hatet är för Jesus en konsekvens av att ständigt hålla hårt på de egna och sitt eget. Det blir på andras bekostnad, något som i förlängningen skapar hat, förmodar jag att Jesus tänkte. Så långt om detta.

Har ni tänkt på att det mesta är historia i bibeln, historia i betydelsen berättelser över vad som sker eller har skett och kommentarer till detta? Har ni vidare observerat att bibeln förutsätter att Gud har med allt att göra, smått som stort?

Nog finns det visdomsord i bibeln och nog spekuleras det. Men det mesta är historia, ibland historia som nöjer sig med att redovisa fakta men oftast historia som sveper in skeendet i ett övervärldsligt sammanhang.

Idag är det ”raktpå” historia som inte låter sig missförstås. Vi skall älska även våra fiender säger Jesus i en tillspetsad formulering som inte låter sig missförstås. Hur nu det skall gå till? Detta är en fråga som som ständigt rör sig, eller borde röra sig, i en kristens huvud.

Det som vi däremot oftast inte tänker på är att detta påbud avslöjar något. Detta genom att Jesus inte bara spetsar till. Han lägger framför allt till. Lägger till att det är en troende plikt att älska även sin fiende.

Av detta får jag ytterligare en indikation på att Jesus har något mer än det givna att ge, ytterst att Jesus förnyar den gudsgärning som bibeln vittnar om.

Jesus är Guds son bekänner vi och kan utifrån bl a budordet att älska våra ovänner tillägga att han är den nya gudsgärningens man.

Den som hjälpt mig att tänka i denna riktning är en svensk teolog, Einar Billing. Denne pekar på att Jesus jublar över att Gud uppenbarat sanningen för dem som är som barn, d v s i det här fallet för den okvalificerade massan. Därefter går han över till att säga: ”Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom sonen”. (Matt 11:26). Denna upplevda auktoritet är förklaringen till att Jesus kan säga som han sade i vår text, att vi skall älska våra ovänner.

Att allt är anförtrott till Jesus leder bland annat också till, har Billing lärt mig, att Jesus har auktoritet att skapa rådrum för oss som inte håller måttet. Det visar liknelsen om fikonträdet som inte bar frukt. Men gudomlig auktoritet talar Jesus när han säger: ”Herre låt det stå kvar ett år till” (Luk 13:8). Eller som i liknelsen om ogräset i vetet; låt ogräset växa till skördetiden.

Detta rådrum behöver åtminstone jag. Inte rådrum för att fortsätta som hittills utan rådrum för att finna vägar att kunna älska t o m mina ovänner. För mig har blivit något av en livsuppgift.

 

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 6 september 2017

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 36 17 Man måste nå in för att nå ut)

Bibelstudium i Vivalla den 6 september 2017

2Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus.  3Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen.  4Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden.  5Ty vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp.  6I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek. (Paulus brev till galaterna kap 5 versarna 2-6)

Tydligare kan det inte bli. Att tro på kristet vis är att relatera sig till Kristus i en förbindelse vars kännetecken är kärlek. Tron är till sitt väsen liv inte lära, den är funktion, inte uppenbar sanning, den är situationsetik inte etiska principer.

Först när detta är fastslaget kan man tala om lära, sanning och etiska principer. Läran, sanningen och de etiska principerna har förvisso sitt berättigande. Men dess plats är nummer två, aldrig nummer ett. Den är dessutom nummer två först när det står fullständigt klart att kärleksrelationen till Kristus är det enda som verkligen gäller.

Alltså när det står klart för mig att Kristus är allt är tiden inne att fundera över lagar, regler, och etiska principer. Först nu står de på den tjänarhylla där de hör hemma.

Problemet för de kristna i Galatien var just det att lagarna och reglerna hade börjat inta en plats där de inte hörde hemma. Inte så att lagarna intagit första rummet. Så långt hade det inte gått. Än så länge ville de stå bredvid Kristus som jämbördiga storheter.

Med andra ord hade Kristus fått en konkurrent. Det räckte inte med enbart Kristus längre. Tron på Jesus Kristus måste kompletteras för att bli giltig. Lagen måste till för att

åstadkomma nödvändig förstärkning. En god kristen i Galatien skulle tro på Kristus och dessutom hålla lagen. Lagen hade blivit ett villkor lika ovillkorligt som tron på Kristus.

För Paulus var detta katastrof. Skulle denna ”dubbeltro” segra var allt han predikat förgäves. Församlingen hade återgått till det som de lämnat.. Lagen som detroniserats till andra rummet i Paulus predikan hade åter blivit medregent.

Jag kan inte tänka mig en text mer aktuell än den jag nu utlägger. Inte bara så att kyrkorna lutar sig mot sina lärosystem när kraften borde läggas på att skapa förutsättningar för trospraktik. Vad värre är hotas den enskildes personliga tro dagligen av att hennes tro får konkurrens av annat som i realiteten kommer att konkurrera med relationen till Kristus.

För egen del måste jag dagligen kämpa på mot kristuskonkurrenter av alla de slag. Lagarna kan jag nog hålla ifrån mig. Inte så att jag negligerar dem. Som värdekonservativ håller jag på laglydnad mer än de flesta. För mig är det annat som kommer emellan mig och Kristus. Jag tvingas därför som Luther leva i en daglig omvändelse. Men tro för den skull inte att jag sliter ihjäl mig i min kamp för att hålla stånd. Även jag får njuta, njuta av att leva i en relation med Kristus, en relation omsluten av kärlek.

 

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 30 augusti 2017

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 35 17 Jag gillar Anders Borg)

Bibelstudium i Vivalla den 30 augusti 2017

5Jag minns förgångna tider och tänker på allt du har gjort, jag begrundar vad din hand förmått. 6Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. 7Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer. Dölj inte ditt ansikte för mig, då blir jag lik dem som lagts i graven. (Psaltaren 143 v 5 ff)

När jag läser bibeln och för den delen också när jag läser av nuet söker jag först det generella. Därefter tar jag itu med det speciella. Så även idag.

Det generella är minnet av det förgångna, en människas förankring i det hon bär med sig hemifrån. Det speciella är minnet av Gud.

Inte många har med sig gudsförtröstan i sitt andliga arv, desto fler förtröstan av annat slag. Av besläktat slag som jag förstår det. Minnet har förvandlat tillfälliga episoder i barndomen till andliga besittningar av styrka som inte står gudsförtröstan efter. Dessa besittningar utgör det andliga arv som vi under vårt fortsätta liv ständigt vänder tillbaka till.

Den som kommer till tro integrerar sitt andliga arv med gudstron. Det betyder låter trons gemensamma andliga erfarenhet bli en del av egen erfarenhet. Märkligt? Inte märkligare än att tyska barn på 40-talet, så kallade maskrosbarn, tog till sig andras trygghet och gjorde den till sin egen, så egen att de blev starkare än de starka.

Vad är då tro? Även här först det generella för att sedan gå över till det speciella. Tro är generellt sett att ”sträcka sig” mot något, ”öppna” sig mot detta något som vore detta något själva förutsättningen för livet, lika livsnödvändigt som vatten för uttorkad jord.

Tro i denna mening är själva förutsättningen för ett gott liv. Vad blir det nämligen av samlevnad som inte är helhjärtad, av barnavård där det råder brist på kärlek, av arbetsinsats där vilja saknas att göra sitt bästa, av kärlek till livet när viljan till liv saknas.

Tro i speciell mening är att integrera gudstron i denna längtan, det är att låta gemensam troserfarenhet bli ett med min egen längtan.

Hur blir det då när min längtan inte får något gensvar? Återigen först det generella och sedan det speciella.

Hur blir det när jag misslyckas i min samlevnad, när min kärlek till mina barn blir obesvarad, när jag trots de bästa avsikter inte klarar av mina uppgifter vare sig i arbete eller annorstädes. Svaret på dessa frågor vet ni lika bra som jag. Det blir svårt att leva, för en del av oss ändar allt i hopplöshet om det inte tänder aggressivitetens livsfarliga låga.

Hur blir det då när jag integrerat gudstron i min längtan, när jag sträcker mig mot Gud i hopp om att Gud skall reagera på min längtan men inte gör det. Psalmisten har svaret. Det lyder: ”jag orkar inte mer”, jag blir ”lik dem som lagts i graven”.

Detta står alltså i bibeln, dessutom centralt placerat i en av Psaltarens klagopsalmer. Till detta kommer att det svarar mot vad många av oss kristna erfarit. Kom sen inte och säg att tron är drömmar fjärran från verkligheten eller ”opium för folket”, när den snarare förstärker verkligheten än fördöljer den.

Tro bara inte en klagopsalm i Psaltaren återspeglar hela sanningen, dock en del av den sanning som ingen av oss undkommer. Vi kristna är inte ett folk skilt från andra, men förhoppningsvis ett folk som fått del av helheten på både gott och ont.

 

Bibelstudium i Vivalla den 23 augusti 2017

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 34 17 Om kvinnlig fotboll och tendenser i tiden)

Bibelstudium i Vivalla den 23 augusti 2017

Lovad vare Herren, ty han har hört min bön. Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom. Herren är sitt folks styrka, sin smordes tillflykt och räddning. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt.(Psalm 28 verserna 6-9)

Glöm inte att när den här lovsägelsen för första gången uttalades gick det en rak linje från Gud till den fromme israeliten. På Gud berodde nämligen allt. Av Guds vilja berodde storm och oväder liksom solsken och värme. Guds vilja återspeglades i naturens växlingar liksom i människors öden. Gud straffade och han belönade. Allt beroende av folkets trohet mot det förbund Gud instiftat med dem. Åtminstone var det den tron som ligger bakom Psaltarens psalmer.

Att de obönhörliga naturlagarna avgjorde naturens växlingar och påverkade människors öden hade de fromma israeliterna vaga föreställningar om. Naturens växlingar och människors öden var en angelägenhet mellan Gud och de utvalda. Gud förutsattes suveränt bestämma över väder och vind, över lycka och olycka, över naturkatastrofer liksom över sol och regn i rättan tid. De utvaldas trohet mot sin Gud ledde till välgång, deras otrohet till katastrofer

När den fromme därför var i nöd förväntade han sig hjälp från Gud. Det gjorde också psalmisten till psalm 28 när denne i nöd ropade: Hör hur jag bönfaller dig, hur jag ropar till dig om hjälp och sträcker mina händer mot ditt tempel, mot det allra heligaste.

     Och det gick som den fromme bedjaren hoppades, Gud hörde den frommes bön, vilket i sin tur utlöste dennes Lovad vare Herren… Den raka linjen mellan Gud och hans tillbedjare blev återigen bekräftad. Och därmed också de frommas förtröstan på sin Gud.

Så skedde dock icke alltid. Detta trots odelad fromhet och gudomliga löften. Varför skulle annars psalmisten avsluta sin psalm med följande ord. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt. Och varför skulle annars en hel bok, Jobs bok, ägnas åt de katastrofer som kan drabba den fromme.

Detta om den raka, om än i ibland ifrågasatta linjen mellan Gud och hans utvalda. Nu till det som kommit emellan Gud och människa. Jag avser de naturlagar som de fromma israeliterna anade men inte fått grepp om, men som vi moderna människor, kristna som ickekristna, däremot till fullo tvingats böja oss inför. Dessa lagar är nämligen konstaterbara och verkande. Ingen av oss kan undgå att märka detta.

Detta har fått till följd att Gud skymts för oss. Vi litar mer på läkarens mediciner än på prästens böner, mer på orsakslagen än på Guds vrede, respektive välvilja.

Många säger; vi behöver ingen Gud. Sann vishet är att förhålla sig till den natur vilken vi är en del av. Orden; vi skall leva med naturen inte mot den har blivit vår tids trosbekännelse.

Men i så fall är ju naturen en Guds ersättning, om man så vill nutidens Gud. Naturen har blivit den givare/straffare som en gång Gud var.

Men är detta sätt att se själens sanna lisa? Kan vi vara utan den gudomlig närheten i livets avgörande skeden. Kan jag vara utan den Gud som personifierats i Kristus? Mitt svar är nej. Nog litar jag på de lagar som styr vår tillvaro. Men jag kan för den skull inte vända den Gud ryggen som visserligen verkar via naturlagar, men som dessutom är så mycket mer än dessa lagar.

 

Bibelstudium i Vivalla den 16 augusti 2017

(Se även ”Med mina glasögon 2” 33 17 Du är i så bra form, sa Donald Trump)

Bibelstudium i Vivalla den 16 augusti 2017

 Om Gud i Psaltaren 8

2Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden. Jag vill besjunga din himmelska prakt 3med ett barns, ett dibarns mun. Du har rest ett värn mot dina fiender för att betvinga ovän och hämnare. (Psaltaren kap 8 v 2 f)

Om människan i Psaltaren 8

Du gjorde honom nästan till en Gud, med ära och härlighet krönte du honom 7Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter: (Psaltaren kap 8 v 6 f)

Vi vet inte alltid exakt vad Psalmisten menade när han lovsjöng Gud i Psaltaren 8. På sina håll är betydelsen osäker. Det exemplifierar det första textutsnittet ovan. Den observante märker att 1917 års översättning radikalt skiljer sig från den nuvarande. Jesus tycks mer läsa som den nuvarande översättningen, när han enligt Matteus 21:16 låter ”barn” och ”dibarn” sjunga Guds lov. Följdriktigt kan man tycka. Som bekant uppgraderade Jesus barn och fåkunniga. Dessa stod närmare Gud än mången annan.

Till detta hör att jag inte vet om det är rätt att som den nuvarande översättningen låta satsen att Gud ”rest ett värn mot dina fiender för att betvinga ovän och hämnare” stå som en självständig sanning utan närmare kopplingar till ”barn” och ”dibarn”. Att det i sak är riktigt att Gud ”värnar” oss är jag däremot övertygad om. Visserligen har Gud satt gränser för livet. Ingen undgår döden. Men att Gud under vår livsresa skyddar oss mot de nedbrytande krafterna (här benämnda fiender, ovän och hämnare) i tillvaron, är jag övertygad. Om inte annat skyddar han oss med lagar och etiska regler, men mest av allt förstås genom sitt evangelium. När detta glada budskap når våra hjärtan är det inte aktuellt att vare sig göra ont eller tänka destruktivt.

Till saken hör dessutom att vi i ett avseende tycks vara mer upplysta än psalmisten. För honom stod det ännu inte klart att livet hade en fortsättning i evigheten. Avslutningen i psalm 23 är i det avseendet avslöjande. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever. Så länge jag lever, inte en dag längre. Men vi vet bättre; Jesu uppståndelse är för oss ett tecken på att Gud inte överger ens den som lämnat detta liv.

Orden om människan i Psalm 8 väcker frågor men av en annan anledning. Där står: Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Allt lade du under hans fötter. Här är det inga problem med vad som står i grundtexten. Om dess betydelse råder ingen tvekan. Men av nästan till en Gud blir i Hebreerbrevet 2:4 änglar. Och hos Paulus blir av allt lade du under hans (dvs människans) fötter en messiansk profetia om Jesus. (1 Kor 15:27)

Varför har jag mödat mig om att påvisa allt detta? Vore det inte bättre att bara läsa som det står och sen ta till sig av detta? Men i så fall missade jag att också bibeltexter kan vara tvetydiga. Dessutom att messianska tolkningar av Gammaltestamentliga texter inte alltid är självklara. Bibeln läst utan trons glasögon inte bara kan vara utan också är mångtydig.

För mig har detta lett till att jag konsekvent läser bibeln med Kristus som riktmärke. Detta har inte hindrat mig att se att det också finns andra möjligheter till tolkningar. Dagens text är för mig ett av många exempel på detta.

 

Bibelstudium i Vivalla den 9 augusti 2017

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 32 17 Konspirationen närmare än jag trodde)

Bibelstudium i Vivalla den 9 augusti 2017

Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.   Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. (profeten Hesekiel 36 kap v 26 f)

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner.   Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!”  (Paulus brev till romarna 8 kap v 14)

Hos profeten Hesekiel förebådas det som sedan aposteln Paulus ett halvt årtusende senare fick se fullbordat, Andens seger. Vi går här direkt till Paulus för att se hur denna seger ter sig.

Vi börjar med att fråga oss hur vi får del av denna Ande? Paulus svar lyder; genom tron. Tron i sin tur har med överlåtelse att göra och till överlåtelsen hör att jag längtar efter Jesus och sträcker mig mot honom. Denna längtan besvarar Jesus genom att uppfylla mig med sig själv. Eller som bibeln uttrycker det; genom att jag får del av Guds och Kristi Ande.

Det kan om denne Ande sägas att den erövrar mitt inre. Samtidigt samsas denna, låt oss kalla den ”Jesusande”, med min naturliga håg och mitt naturliga sinne i ett gemensamt själsligt utrymme. Herr Karlsson är fortfarande herr Karlsson när ”Jesusanden” erövrat honom, men ack så annorlunda.

Men traditionen då, den kristna tradition och den kristna kultur som burit Sverige under så många århundraden? I bästa fall är den ett stöd för en kristen. I sämsta fall blir traditionen en ersättning för en levande tro på Jesus.

Det är ingen måtta på Paulus optimism. Med Anden följer ett nytt liv. Jag slipper som kristen titta neråt utan kan blicka uppåt. Jag behöver inte kämpa för att göra det goda. Det är bara att leva på. Anden hjälper mig. Allt enligt Paulus i det åttonde kapitlet i Romarbrevet.

För att förstå Paulus optimism behöver vi bara gå till oss själva. Det går som en dans när vi är uppfyllda av kärlek och glädje. Automatiskt gör vi det som bör göras. Vi ser, känner och förstår. Det är lätt att leva. Det goda kommer av sig själv.

På motsvarande sätt med Andens liv. Det går av sig självt när jag är uppfylld av Jesus.

Komplikationerna då? Hur är det med dem? I kapitlet innan (Rom 7) är det exempelvis inte mycket bevänt med optimismen. Där betonar Paulus hur svårt det är att leva ett kristet liv. Jag gör det jag inte vill och det jag inte vill gör jag. (Rom 7:15)

     Hur är det nu med detta? För egen del har jag funnit att både det ena och det andra har fog för sig. När jag glömmer min inriktning på Kristus gör jag det jag inte vill, men jag är uppfylld av min frälsare, då går det mesta av bara farten.