Bibelstudium i Vivalla den 11 juli 2018

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 28 18 Tro som jag ser det)

Bibelstudium i Vivalla den 11 juli 2018

Jesus skärper lagens bud

21Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. 22Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. 23Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig,  24så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.  25Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse.  26Sannerligen, du slipper inte ut förrän du har betalt till sista öret.

Texten ovan ingår i Bergspredikan, är t o m en väsentlig del i denna predikan. Och skulle jag vilja tillägga, tillhör den del som är en nyckel till förståelsen av det för kristen tro specifika.

I modern tid klassas Bergspredikan högt, i breda kretsar som Nya testamentets höjdpunkt. När man i Sverige i början på 1900-talet monterade ner katekesundervisningen som del i skolundervisningen satte man in Bergspredikan i dess ställe. Särskilt socialdemokraterna gillade Bergspredikans högtstående etik. Nu tänkte man förstås inte på texten ovan, åtminstone inte på orden där man jämför okvädingsord och förbannelser med dråp. Det var Saligprisningarna man hade för ögonen och talet om inte bara älska sina vänner utan även fienderna. ”Älska era fiender och be för dem som förfölja er”, manade Jesus sin anhängare. Högre kan en människa inte komma, menade även i övrigt sekulariserade människor i början på föregående århundrade.

Nog är det så. Men för min del betyder rent faktiskt Jesu skärpning av lagen minst lika mycket. Men, säger min vedersakare, hur kan man som Jesus påstå att den som förbannar sin broder inte ”undgår helvetets eld”? Vad kan det vara för mening med detta?

För att förstå detta behöver man veta att Jesu ord ytterst har sin udd riktad mot den tidens fromma, fariséerna. Dessa höll sig för att vara förmer. Deras radikala tolkning av Gamla testamentet gjorde att de kan liknas med nya tiders väckelsekristna. Men baksidan av denna radikalitet var att de trodde sig stå över alla andra. Deras renhet var så stor att de menade sig vara godkända t o m av Gud.

Går vi sedan till saken döljer sig två absoluta religiösa sanningar bakom det grova språkbruket i Jesu skärpningar av lagens bud. Jag tänker f a på den primitiva föreställningsvärld som döljer sig bakom talet om helvetets eld.

Den ena religiösa sanningen säger att alla människor innerst inne går och ruvar på sånt som inte är som det skall. Även den mest upphöjde bland oss är besmittad av orena motiv, tvivelaktiga tankar och svårbemästrade drifter. Jesu tillämpning av lagens bud att gälla även sinnelaget slår hål på denna de frommas självtillräcklighet.

Detta är det ena, det andra och trots allt viktigaste, är att Jesu stränga bud stänger enväg och öppnar en annan. De stänger självfrälsningens väg, men öppnar för Guds väg till människan.

Så fort jag numera nuddar vid Bergspredikan inser jag att självfrälsningsvägen är utesluten och att Guds väg till mig är min enda möjlighet. Tro blir i konsekvens av detta  aldrig i första hand att jag håller för sant. Tron förutsätter att Gud kommer till mig och öppnar min väg till tro. Gåvan kommer före prestationen. eller allmänt uttryckt; jag måste få för att kunna ge. Nyckeln till livet och då även till tron är insikten att själva förutsättningen för allt gott verk är att ta emot för att sedan ta vara på och ge ut.

Så i allra högsta grad när det gäller min egen etiska standard. Min eventuella renhet beror på att jag fått del av något som gör mig ren. I mig själv är motiven blandade hur jag än anstränger mig. Först i tron, i det här fallet när jag tar emot av gudomlig kärlek, kan jag fullt ut återspegla denna kärlek.

 

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 27 juni 2018

Bibelstudium i Vivalla den 27 juni 2018

Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte. 2Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd och gömde mig under sin skyddande hand, han gjorde mig till en vass pil, som han förvarade i sitt koger. 3Han sade till mig: Du är min tjänare, Israel, genom dig skall jag visa min härlighet. 4Jag tänkte: Förgäves har jag ansträngt mig, fruktlöst och fåfängt förött min kraft. Ändå skall Herren ge mig min rätt, min lön finns hos min Gud.(Profeten Jesaja kapitel 49 versarna 1 till 4)

Vem var det som blev kallad redan i moderlivet? Att profeten Jeremia blev det, vet vi (Jer 1:5). Men här? Läser vi innantill är det ”min tjänare Israel” som avses. Om denne tjänare Israel står i not till bibel 2000 att läsa att ingen inte riktigt vet vem denne tjänare var. Är det Israel som kollektiv som avses eller är det en enskild person? Bibelkommentatorerna tvekar. Dock är det tydligt att denne någon var kallad att bli ”ett skarpt svärd” och att han i sitt liv och sin förkunnelse skulle uppenbara Guds ”härlighet”. Detta mot mörk bakgrund; inget tycktes bli som denne ” tjänare Israel” tänkte. ”Fruktlöst och fåfängt” kämpade han på i förtröstan på att Gud ändå skulle segra. Denne ”tjänare Israel” levde nämligen i den svåraste av omständigheter, i fångenskap, i en hel befolknings fångenskap i landet Babel.

Jag skall inte säga mycket mer om denne okände ” Israels tjänare”, bara nämna att hans profetior tillhör bibelns märkligaste. Han profeterar om det ställföreträdande lidandet, om Guds förlåtande upprättelse av dem som ingen upprättelse synes vara värda.

Inte undra på att vi kristna ser Kristus bakom denne ”Israels tjänare”. För oss  blir tjänarens en av de viktigaste hjälpmedlen till förståelsen av Jesu livsverk, dessutom via Jesus en av nycklarna till vår egen självförståelse.

Jesus levde nämligen inte i ”splendid isolation”. Han framträdde inte som vår tids fixstjärnor. Dessa ter sig för oss som ouppnåeliga ideal som vi kan drömma om och låta oss förtrollas av, men som i grunden inte ändrar våra egna förutsättningar och möjligheter.

I stället var Jesus inkluderande. Han gav värde åt dem som inget värde ägde. Ytterst såg han dem som menade att dela hans eget barnaskap hos Gud.

Tillåt mig bekänna; för mig är inte trons gåva främst en ny syn på verklighetens väsen. Det är inte hela världen om jag vacklar i min tro på än det ena än det andra i de bibliska sanningarna. Men det vore en katastrof om inte mitt möte med Jesus ledde till förnyad syn på mitt eget värde. Ett värde som inte kan mätas utifrån vad jag presterar utan av hur Gud ser på mig. Genom Kristus har jag lärt mig att Gud håller mig kär.

Detta synsätt följer mig i min syn på min egen död. Jag behöver inga garantier för att livet har en fortsättning efter döden. Jag behöver heller inte veta hur detta liv ter sig. Det enda jag behöver är vilan i tron att den Gud som genom Kristus gav mig värde i detta livet, inte överger mig i det kommande.

 

Bibelstudium i Vivalla den 4 juli 2018

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 27 18 För att visa på en fungerande sanning)

Bibelstudium i Vivalla den 4 juli 2018

21”Människa”, sade han, ”res dig upp! Jag vill tala med dig.”  2Medan han talade fylldes jag av en andekraft som reste mig upp. Och jag hörde den som talade till mig.  3”Människa”, sade han, ”jag sänder dig till israeliterna, de trotsiga som trotsar min vilja. Både de och deras fäder har varit upproriska mot mig till den dag som i dag är.  4/5Till dessa människor med fräck uppsyn och hårt hjärta sänder jag dig. De är ett motsträvigt folk, men vare sig de lyssnar eller inte skall du säga till dem: ’Så säger Herren Gud.’ De kommer att inse att en profet har varit hos dem.  6Människa! Var inte rädd för dem och bli inte skrämd av vad de säger, även om nässlor och törnen omger dig och du bor bland skorpioner. Bli inte skrämd av vad de säger och var inte rädd för dem. De är ju ett motsträvigt folk.  7Men vare sig de lyssnar eller inte skall du framföra mina ord till dem. De är ju ett motsträvigt folk.  8Människa! Lyssna till vad jag har att säga dig. Var inte motsträvig som detta motsträviga folk. Öppna din mun och ät det jag ger dig.”

9Jag såg en hand sträckas fram mot mig, och handen höll en bokrulle.  10Han rullade upp den, och jag såg att den var fullskriven på både framsidan och baksidan. Det som stod skrivet där var klagan, suckar och jämmer. 31”Människa”, sade han, ”ät det du ser här, ät denna rulle. Gå sedan och tala till israeliterna.”  2Jag öppnade munnen, och han gav mig rullen att äta.  3”Människa”, sade han, ”svälj denna rulle som jag räcker dig och fyll din mage med den.” Jag åt den, och den smakade sött som honung. (Profeten Hesekiel kapitlet 2 och början på kapitel 3)

Det är Hesekiels kallelse som här skildras, profeten som tillsammans med de ledande i samhället deporterades till Babylon på 500-talet före Kristus. Dennes märkliga profetior återfinns i huvudsak i kapitlen 1 till 24 i Hesekiels bok. Innehållet i dessa skall vi inte här fördjupa oss i. Jag behöver bara säga en sak; inte är de lättbegripliga. Själv måste jag ta till kommentarhjälp för att riktigt komma åt innebörden.

En sak är dock säker; Hesekiel visste vad han skulle säga. Det lär oss de märkliga orden om bokrullen som Hesekiel uppmanades äta upp, en bokrulle som innehöll ”klagan, suckar och jämmer”. Det var således klagan, suckan och jämmer Hesekiel skulle förmedla till sitt folk i deras desperata situation (den babyloniska fångenskapen).

Men vad rör detta mig? Och hur skall jag ställa mig till Hesekiels profetord och symbolhandlingar? Jag föreslår fri anslutning. Anslutning, eftersom Hesekiel har sin plats i den bibel som var också Jesu bibel, frieftersom vår situation inte är Hesekiels. Det behöver dessutom betonas att mycket i bibelböckerna beror av läge och situation. Så det är inte bara att läsa som det står, man behöver också veta varför det står som det står. Därav skall vår anslutning vara fri.

Det finns dessutom mer att säga i denna fråga. Hesekiels inre var uppfyllt av bokrullens innehåll. Ta det för vad det är, ett sätt att symboliskt uttrycka att det profetiska budskapet inte var Hesekiels eget, utan var honom givet av den Högste. Motsvarigheten för oss kristna förefaller mig självklar. Bokrullen är hos oss ersatt av evangeliet om och utläggningen av Jesu liv.

En kristen profet, ja varje medveten kristen, är kallad att vara uppfylld av Kristus och utifrån detta profetera. Vad jag förstår är denna profetia av bestämt slag. En kristen profet speglar sig själv och sin samtid i Kristus och utifrån denna spegling ser hon på sig själv och sin samtid. Detta är vårt kristna kännemärke.

Men för att kristna, som är födda med normala känslor och normalt förstånd, skall kunna göra detta, förutsätts att vi som profeten Hesekiel har ätit upp bokrullen. Det betyder att vi skaffat oss ingående kännedom om Jesus och ingående reflekterat  över vilka konsekvenser ett kristet lärjungaskap innebär. Det blir, om jag själv skall vittna om detta, ett ständigt ätande av bokrullen för att vi skall kunna hålla oss i andlig form. Här duger inte att i förväg veta vad Jesu står för. En kristen, trofast sin Herre, är nämligen lika tvingad att ta hänsyn till omständigheterna någonsin den kristnes herre.

 

Bibelstudium i Vivalla den 20 juni 2018

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 26 18 Ett steg till)

Bibelstudium i Vivalla den 20 juni 2018

1Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus.

8Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.  9Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden.  10Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv.  11Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen. (Paulus brev till romarna kap 5 v 1, därefter versarna 8 till och med 11)

Vi gör oss en bild av verkligheten, håller den för sann och rättar oss därefter. Så sker i löpande följd inte bara för mig utan för alla. Dagligen och stundligen sker det. Det är alltså inte verkligheten i sig som styr oss utan vår bild av denna verklighet.

Få inser att denna dagliga process inget annat är än en trosprocess. Utan denna trosprocess blir livet omöjligt att leva. Tron bär oss dag som natt. Frågan är inte om vi tror utan vad.

I dag är det Paulus bild av verkligheten som vi sätter under luppen. För honom var tron det avgörande, den tro som gav honom frid med Gud. Trons givare var för Paulus Gud, mottagare han själv. Paulus tog emot den bild av verkligheten som gavs honom, tog emot och tog vara på.

I den bilden var Kristus centrum och det centrala hos Kristus i sin tur hans kärlek bevisad vid korset. För Paulus gav Jesus sitt liv för människans skull. Detta innebar att han själv och andra ”gudlösa” (Rom 5:6) rättfärdiggjordes. Med andra ord lät Gud det ske att han och hans gudlösa medsyskon rättfärdiggjordes genom Jesu blod. (Terminologin anknyter till gammaltestamentliga offerföreställningar.) Därigenom hade en innerlig förening med Jesus uppstått. Paulus levde i fortsättningen, så länge han höll fast vid sin tro, i en kärlekens förening med Kristus. I den föreningen fanns det nya livet, ett liv i ”försoning” som Paulus med ännu ett gammaltestamentligt ordval uttrycker det. I detta nya liv upplevde sig Paulus fri från Guds vrede (Rom 5:9) Han kunde leva sitt liv med nya förtecken.

Detta var alltså Paulus bild av verkligheten, en verklighet där hela Jesu gärning sammanfattades på korset, ett kors som han förstod som en försoningsgärning och samtidigt som själva föreningspunkten mellan honom och hans frälsare. Att Paulus var mystiker är inte att ta miste på.

Denna Paulus bild av verkligheten är det inte många som kunnat ta till sig. Allvarligt sinnade kristna har nog försökt men fallit på att man omtolkat Paulus formuleringar och gjort dem till lärosatser (dogmer) som man skall sätta tro till för att vara en riktig kristen. Men så var alls inte meningen. Vad Paulus i Rom 5 gör är att han försöker sätta ord på en verklighet som det inte går att sätta ord på och som framför allt inte låter sig transformeras till lärosatser (dogmer).

Själv prövar jag på att läsa Jesus som Paulus gjorde. Jag förstår ju att Paulus i grunden hade rätt. Det var sannerligen inte för nöjes skull som Jesus levde och dog. Att han gjorde det för oss är för mig den fastaste visshet.

Men de gammaltestamentliga anknytningarna ligger inte alltid rätt i munnen på mig. Försoning förbinder jag oftast med annat än gammaltestamentligt offerblod. Den innerliga gemenskapen med den Kristus som gav livet för ”gudlösa” är trots allt min mest levande inre  bild av verkligheten. Den har Paulus hjälpt mig att se.  Och att den inre bilden skapar försoning, det vet jag.

Bibelstudium i Vivalla den 13 juni 2018

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 25 18 Strukturell religionskritik)

Bibelstudium i Vivalla den 13 juni 2018 

10Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft. 11Lita inte till våld, sätt inte ert hopp till rövat gods. Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den. 12Ett har Gud talat, två ting har jag hört: att Gud har makten, 13att du, Herre, är trofast. Du lönar var och en efter vad han har gjort. (Psaltaren 62 v 10-12)

År ut och år in, en gång i veckan, bibelstudier i Vivalla med en liten grupp på 10 till 15 personer som deltagare. Sen publicering på nätet. Nu börjar det bli dags att summera.

Tolkningar av bibeltexter i tidens smak går alltid hem, lagtexter likaså särskilt såna med tydlig etisk förankring. Under några år gick det inte att ta upp Paulus. En av deltagarna upprepade gång på gång att Paulus var kvinnohatare och det förstörde stämningen. ”Jag–dom” problematiken är det svårt att få förståelse för och utväljelsetanken som ju hela bibeln är genomsyrad av möter inget gensvar.

Ändå tar jag idag upp just frågan om människans utväljelse. Jag hämtar mina tankar från psalm 62 i Psaltaren. Jag börjar med de ”anstötliga” orden om att människor ingenting är värda.

Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft.

Ord lika dessa väntar man sig inte att finna i bibeln där människovärdet anses hållas högt. Kristna över hela världen är ju ense om varje enskild människas oändliga värde. T o m det ofödda fostret ges fullt värde. Abortmotståndarnas aldrig upphörande kamp vittnar om detta. Men här  i en psaltarpsalm blir människan inte mer än en tillfällig vindfläkt. Hur går det ihop?

Djupast sett har detta samband med just utväljelsetanken. Utvald är nämligen människan inte på grund av att hon mänskligt att döma är något värd, utan på grund av att Gud gett henne värde.

Det som i det stora perspektivet är som en vindfläkt eller ett bländverk har Gud utvalt och gett värde. Värdet ligger inte i människan, inte ens i något slags odödlig själ. Värdet ligger i Gud, att Gud håller henne kär.

Därför fortsätter psalmisten förmanande. Lita inte på ”våld”, ”bygg inte på rövat gods”, ”förtrösta inte på” rikedom. Förlita dig på Gud. Det är nämligen Gud som har makten. Det är han som är trofast mot dem han utvalt, d v s människorna.

Evangeliets hela fullhet ligger i dessa ord från Psaltaren. Det var nämligen inte på grund av inneboende kvalitéer som människorna blev upphöjda utan därför att Gud utvalt dem. En utväljelse beroende på spontan, djupast sett omotiverad kärlek.

Vårt svar är att lita på Guds trofasthet och i förlängningen göra det goda i medvetande om att det är Gud som ger kraften.

Psalmen avslutas med ordet ”Du lönar var och en efter vad han har gjort”. Hur skall det kunna ske, när samme psalmist utgår från att människan är ett bländverk? Svaret måste vara; eftersom Gud ger kraften. Våra goda handlingar har som yttersta förutsättning att kraften till det goda är oss given. Ja hela vår förmåga vilar i att Gud gett oss kraften.

För oss kristna gäller f a att detta givande ytterst vilar i förlåtelsen, att Gud i Kristus förlåter och upprättar.

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 6 juni 2018

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 23 18 Vägen in)

Bibelstudium i Vivalla den 6 juni 2018

Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud. (Paulus brev till romarna kap 6 vers 11)

Kanske är det för att jag är intensivt sysselsatt med Luther som jag valt ovanstående bibelord. Min utläggning blir i vilket fall luthersk.

I det sjätte kapitlet i Romarbrevet tydliggör Paulus betydelsen av Jesu livs- och frälsningsverk. Han gör det genom att lägga ut dopets betydelse. Han avslutar med konklusionen;  Så skall också ni (dvs ni som är döpta) se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.

I Rom 6  dopet, i andra bibelberättelser är det annat som förbinder oss med vår Frälsare. För Luther hade Ordet (evangeliet) motsvarande funktion som dopet. Genom Guds Ord förbinds vi med Kristus. Inom parentes kallar Luther dopet ett ”synligt Ord”. Själv tänker jag på medmänniskor som genom sina liv aktualiserar Kristus för mig och genom sina exempel för mig närmare min Frälsare.

Sättet må vara sekundärt. Huvudsaken är att Kristus aktualiseras. Det som inte får glömmas är att Jesus gjorde det för oss. Det var för vår skull han offrade sitt liv.

När en människa tar till sig detta förenas hon på ett märkligt sätt med sin frälsare. Hon blir ett med Jesus, går upp i det han gjort, förenas med hans frihet från sånt som bryter ner (synden). Plötsligt är hon fri att leva ett nytt liv.

Men snart är det gamla tillbaka igen, tron på Jesus blandas samman med intryck från omgivningen, f a vill egenkärleken ha sitt. Därför måste det bli omtag, menar Luther. Varje dag, varje stund måste frukten av Jesu livsverk, förlåtelsen, på nytt gripa tag om oss och förnya oss.

Så sade på sin tid Luther, helgelserörelser av de mest skilda slag säger annat. De förutsätter förnyelse av bestående slag. Varför? Därför att de inte inser djupet i mänsklig förnedring. För dem är viljan fri och möjligheterna stora. Eller?

Nog om detta. Vi går vidare i vår utläggning. Observera hur Paulus formulerar vad tro innebär. Att tro är att se på sig själv i relation till den Jesus som gav sitt liv för oss. Till vår hjälp har vi, om vi ser till Rom 6, dopet, om vi ser till övrigt material i Nya testamentet, Ordet (evangeliet). Det ena som det andra förenar oss med Kristus.

Men hur är det då till vardags ? Nog gäller det för oss som kallar oss kristna att öppet bekänna vår tro. Och nog har det sin betydelse om hon tror rätt, litar på bibeln, lever ett anständigt liv och följer buden.

Och nog gör det skillnad om man säger sig vara ateist eller påstår sig vara kristen. Trots allt formas ett ateistiskt samhälle annorlunda än ett kristet. Vad som är rätt respektive fel får olika betoningar. Och nog blir det skillnad om man tänker sig tillvaron cirkulär som buddhisterna, målinriktad som Islam, kristendom och judendom eller som något tillfälligt som ateisterna. I den cirkulära synen tas allt om och om igen, i den målinriktade befinner sig människan på väg mot ett mål, i den ateistiska gäller det ”att fånga dagen” för snart är allt slut.

Men den avgörande skillnaden inträffar först när vi ser oss själva som ett med den Kristus som gav sitt liv för oss. Det menade Paulus, det ansåg Luther och det inser jag.

 

 

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 30 maj 2018

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3” 23 18 Ateism som led i andlig utveckling)

Bibelstudium den 30 maj 2018

Hör Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag idag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar. (5 Moseboken kap 6 v 4 -9)

Förstelning och död hotar allt levande. Det som en gång var det förlösande ordet och den frigörande visionen förstelnar allt som oftast till en sanning utan liv. Så har avgjort skett med bibeln. En brokig samling skrifter och ett otal bibelord sagda i de mest skilda situationer har förvandlats till läror, sedvänjor och trossystem som liksom det mesta annat är på gott och ont. I dag erinrar vi oss vart bokstavlig bibeltolkning kan leda. Bibelordet om kärleken till Gud binder ortodoxa judar rent bokstavligt på sin arm, sin panna och på sina dörrposter. Och vi kristna följer efter med halsband prydda med kors och med kristna symboler i våra hem. Det blir vårt sätt att påminna oss om korset på Golgata. Ni har väl lagt märke till seden hos våra kristna invandrare att hänga upp ett kors i den egna bibelns backspegel för att markera sin kristna tillhörighet.

Men dessa harmlösa exempel får inte tillåta oss att glömma att bibeln är ett brokigt, många gånger motsägelsefullt dokument som behöver läsas kritiskt och med öppet sinne för att dess inre dynamik skall blottas.

Befallningen att älska Gud över allting är ett bibelord som vinner på ett sådant skärskådande. Nog är det nämligen så att Gud skall älskas av allt hjärta. Givarnas givare, livets skapare och uppehållare, mitt eget livs yttersta ursprung är värd all vår kärlek. Att missa detta är, som jag ser det, själva inledningen till ett liv utan mening och mål.

Men kärleken till Gud skall sättas in i ett sammanhang som håller måttet, annars får den kärleken motsatt verkan. Är inte  5 Moseboken till allt annat också  ett exempel på detta?! Redan i kapitlet som följer på ordet om kärleken till Gud följer befallningar om brutalitet mot alla dem som inte har Israels Gud som sin Herre. Och som det var då har det fortsatt. Proklamationen om kärleken till Gud har blivit banér för ett brutalt  ”vi-dom”-tänkande.

Men nu är, tack och lov, den Heliga Skrift en brokig samling skrifter som skall läsas med öppet sinne. Och med det detta öppna sinne går vi till evangeliernas Jesus och hör vad denne har att säga.

Nog håller även Jesus fast vid kärleken till Gud som själva källan till mänsklig lovsång. Däri är han överens med 5 Mosebokens författare. Ordet från 5 Moseboken 6:4 om kärleken till Gud kan han t o m utantill. Men han går inte vidare och gör kärleksbudet till ett kampord mot fienderna. I stället tydliggör han  kärleksbudets innebörd genom att till orden om att älska Gud foga ett bibelord från annat sammanhang som lyder ”och din nästa som dig själv”. (Mark 12:28-31 par). Observera att han gör det i polemik mot skriftlärda som kommit fel i sin kärlek till Gud.

Kärleken till Gud har alltså en pendang och den heter kärleken till nästan. Det ena hör samman med det andra. Och för att det ena skall gälla behövs också det andra. Det har Jesus lärt oss.