Bibelstudium den 21  ok1 2026

2Gud reser sig, hans fiender skingras, hans motståndare flyr undan. 3Som röken virvlar bort, som vaxet smälter för elden förgås de onda inför Gud. 4Men de rättfärdiga gläds inför Gud, de fröjdar sig och jublar av glädje. 5Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen! Herren är hans namn, jubla inför honom, 6de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin  heliga boning. 7Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka, men upprorsmännen får bo i öknen. Ps 68:2-7

Gud ofrånkomlig. Livets källa låter sig ej förnekas Så länge någon andas målas också bilden av Gud upp framför våra ögon.När Gud som idag trängs undan uppträder gudsanden i ständigt nya skepnader. Så i synnerhet i Psaltaren, Gamla testamentets mest målande och allmängiltiga vittnesbörd om Guds närvaro.

Men Gud låter sig inte fångas annat än i bilder och föreställningar. Så också i psalm 68 där aningarna hinner bli flera innan psalmen avslutas med uppmaningen ”Lovad vare Gud!”

Jag som vuxit in i en judisk kristen trostradition med rötter i en förbisedd folkspillras tro på egen utvaldhet och med sin kulmen i kors och öppen grav, jag tål växlingarna väl. Jag behöver ingen enhetlig Gud, jag har vant vid de mest skiljaktiga färgningar. Dessa blir för mig uttryck för intryck, inte för den slutliga sanningen. Den sanningen äger ingen här på jorden. T o m Jesu föreställningar om sin Fader växlade.

I psalmen ovan tar jag till mig växlingarna där Gud i sin vrede å ena sidan utplånar de onda och fyller de rättfärdiga med glädje, samtidigt som han ”rider på molnen” inför jublande människoskaror.

Allt är ju bilder av sanningen, inte sanningen i sig. Jag får finna mig i bilder av en Gud som är både oklar och motsägelsefull. Jag får t o m mången gång inför livets vedervärdigheter stanna upp vid konstaterandet att Gud inte tycks bry sig. Katastrofen kan drabba god som ond, skyldig som oskyldig.

Men så inte här och nu i psalm 68 där vittnesbördet om Gud fulländas i vittnesbördet om Gud som ”de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin heliga boning, en Gud som ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka”.

Inte för att jag fullt ut upplevt sanningen i dessa ord. Det är för mig  förmedlad sanning, förmedlad av min Frälsare. Det är också på föreställningen om honom  jag format min bild av en Gud som annars inte låter sig fångas av vare sig logik eller känsla.

Men ett vet jag och det är att sanningen om Gud inte låter sig utplånas. Livets ”andedräkt” vore oförklarlig utan denne Gud.

Bibelstudium den 14 okt 2026

9De som bor vid jordens ändar står häpna inför dina mäktiga gärningar, öster och väster fyller du med jubel. 10Du tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik. Guds flod är full av vatten. Du får säden att växa, du sörjer för jorden. 11Du vattnar åkerns fåror och jämnar ut dess tiltor. Med regnskurar gör du jorden mjuk, du välsignar det som växer. 12Du kröner året med goda gåvor, där du går fram gror feta skördar. 13Ödemarkens beten frodas, höjderna klär sig i jubel. 14Ängarna smyckas av fårhjordar och dalarna höljer sig i säd. Allt är jubel och sång. Ps 65:9-14

Under en kort tid i min tidiga ungdom hade jag kontakt med den mager liten pojke med rötter i Pingstkyrkan. Han skulle bli världsmästare i cykel. Det ville för den delen många små pojkar i min hemstad. Cykel var populärt och en av de våra, han hette Ove Adamsson, blev om inte världsmästare så nära på.

Men världsmästare blev inte min magre lille kamrat. Inte ens tävlingscyklist. Han hade inte fysik till det. Ändå har han del av det jubel som psaltarpsalmen ovan är ett uttryck för. Det gäller bara att finna hur.

Detta att finna hur är i själva verket uppgiften. Att finna hur även mitt liv är en del av själva livets lovsång.

För egen del blev jag ingen bonde som närmare kunde beskåda det under som naturen bjuder. Inte heller blev jag det geni som kunde genomskåda bibelns alla hemligheter och snabbt kunde skaffa mig överblick över dess djupheter. I stället blev jag en plugghäst som genom flit nådde det som andra inte trodde att jag kunde varken nå eller förstå. Men jag kom så långt att jag kunde förstå att det fanns flera vägar att nå det jubel över Guds storhet som psaltarpsalmen ovan omvittnar.

Och jag tror att inte bara jag utan även andra kan nå fram till en plats i tillvaron där jubel bli det uttryck hennes gudstro kan ta. Inte alla är givet att finna sitt jubel i betraktelse av naturens under. Det handlar om att upptäcka var jublet finns, inte om det finns. Uppgiften är att finna sin plats i livet. Det är där jublet finns

Själv har min väg gått via vördnad för min ungdoms förebilder i kyrka och församling. Sen via flitigt studium och kritiskt sinne, där inte minst bibelkritik varit ett av de medel som fört mig framåt. Framåt mot min tro på korset som den slutliga lösningen på fullkomlighetens hemlighet. Allt via realistisk syn på de gåvor som Gud givit just mig.

För min del har min livsgärning präglats av misstag och framgångar. Misstagen har ytterst berott av att jag valt vägar som inte var ämnade för mig, framgångarna av att jag levt i samklang med det Gud givit just mig.

Men de andra då, alla de andra med till synes stängda möjligheter. Jag tänker främst på alla dem som inte fick någon framkomlig livsväg, hindrade av det som de inte rådde över. Och dessa andra är många, närmast varje dag berörs jag av dem. Kanske är det på grund av dem som korset blivit min tros  centrum, ett kors som predikar att jublet har sin boning även i misslyckandet.

Bibelstudium den 7 okt 2026

Jakobs dröm i Betel

10Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. 11Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där. 12I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. 13Och Herren stod framför honom och sade: »Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. 14De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. 15Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.« 16Jakob vaknade upp ur sömnen. »Sannerligen«, sade han, »Herren är på denna plats, och jag visste det inte!« 17Och han greps av bävan och sade: »Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.« 1 Mos 28:10-17

Jessica Gedin intervjuade i TV:s Babel den åldrade författaren PC Jersild som skrivit en bok om sin storebror Hans som dog relativt ung i sviterna efter en tuberkulos. Boken är som skönlitteratur mest en sammansmältning av fakta och fiktion. Detta betonade P C Jersild i intervjun. Fiktionen är ingen främmande kropp i framställningen utan tillhör det som ger innehållet bestående värde. 

Sedan behövde jag inte höra mer förrän associationerna rann till. Naturligtvis är det på samma sätt med den religiösa tradition som jag med åren blivit allt mera ett med. Det är inte enbart fakta som ger den värde utan även fiktionen, d v s dess tänkta och föreställda verklighet.

Vad som är det ena eller det andra i den judiskt kristna tradition, vars nedslag är bibeln med sitt Gamla och sitt Nya testamente, kan diskuteras. Fromma bibelläsare vill helst att det mesta skall vara fakta, även om fiktionerna sticker i ögonen även på dem, fiktioner som är så bärande för innehålet att man inte bara kan utan även skriver avhandlingar om dem.

Men nu och då råder ingen tvekan om fiktionens betydelse, som idag när fiktionen fått  namnet ”Jakobs dröm i Betel”.

Hur mycket har inte denna dröm betytt! Den sammanfattar  den judiskt kristna trostraditionens oemotståndliga framfart. I dag tydligare än någonsin i sin expansion på härtaget palestinskt områden. Här visar det sig att drömmar inte behöver stå för tankeflykt eller fantasier. Tvärtom laddar drömmen vapnen och slipar argumenten.

Såvida inte Jakobs dröm i Betel har en annan fortsättning än den maktpolitiska. Utväljelse var för Jesus att stå upp för de undanträngda, för dem som trodde utan att äga. Korset är utväljelsens  fälttecken,  det betyder symbolen för att livet vinns när det offras  för den som ingen räddning äger. När den tron mobiliserats av tillräckligt många drömmare blir det inte längre en mardröm  att bo på västbanken utan en välsignelse.

p

Bibelstudium den 30 sept 2026

…innan silvertråden slits av och guldskålen brister, kruset krossas vid källan och brunnshjulet går i bitar; då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den. Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, allt är tomhet. Pred 12:6 ff

Bakom den bok som tillskrivs kung Salomo döljer sig en anonym författare som levde några hundra år före Kristi födelse. Dennes budskap har vissa likheter med Jobs utfall mot Gud i sin bok men är ändå speciellt genom sin betoning  på tillvarons tomhet. Allt ändar i tomhet, förkunnar han. När livet tar slut återvänder stoftet till den jord som är dess ursprung och ”livsanden” till den Gud ”som gav den”.

I dag tar jag inte upp det märkliga i att en bok av Predikarens karaktär får plats i bibeln. Jag säger bara att dess  budskap om tomhet och förgänglighet är fotat i en orubblig insikt om Gud som tilllvarons skapare och uppehållare. Vi har alltså inte göra med en modern ateist som försöker få till det genom att påstå att tillvarons ”vara” har sin grund i ”ickevara”.

Jag nöjer mig med att konstatera att den tomhet eller fåfänglighet som författaren förutsätter har sin grund i Gud, en Gud till vilken ”livsanden återvänder”.

”Livsanden” dvs det som är kriteriet för att en människa är vid liv, förutsätts alltså inte upplösas i intet. Det strider mot att Gud är förutsättning för själva livet. Gudstron förutsätter att livsanden återvänder till Gud. Om inte vore inte Gud Gud.

För mig är denna sanning en brygga över mot det som i Gamla testamentet ledde över till uppståndelsetro, en uppståndelsetro som Nya testamentets saducéer inte hade, däremot fariséeerna och f a Jesus.

Men denna uppståndelsetro var inte grundad i tron på en odödlig själ, inte i något som människan själv ägde, utan i den Gud på vilken allt liv beror.

För mig är detta den tröst jag äger på ålderns höst när mina vänner en efter en tas ifrån mig. Den Gud på vilken allt beror bär t o m det som är  försvunnet och upplöst i intet. Det är ytterst inte mitt minne som bevarar mina bortgångna vänner, utan Guds, om jag tillåts uttrycka mig barnsligt.

Så kan jag alltså även i bibelns mest pessimistiska men samtidigt hänsynslöst klarsynta böcker ett hopp lysa fram mitt i fåfänglighetens mörker. Det hoppet heter Gud. 

Bibelstudium den 23 sept 2026

14– kan en som har dött få liv igen? – då skulle jag hålla ut på min post tills min avlösning kom. 15Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du skapat. Job 14:14 f

Orden är hämtade från Jobs bok, en bok där en tänkt Job i en närmast oöverträffad dramatisk framställning får framställa det som på ett eller annat sätt rör oss alla, livets gåta och livets mening. För Jobs del meningen i till synes meningslös olycka.

Gud var för Job en självklarhet. Så är den också  för oss när vi betänker det under som heter vara och liv, men vilken Gud frågar vi oss. Detta om inte tidigare när den oundvikliga döden närmar sig.

Jobs fråga ”kan en som dött få liv igen?” är också vår. Jobs svar är i den citerade passagen ovan nej. Den av olycka drabbade Job mäter allt utifrån egen olycka och ser för sina inre ögon att hans liv ändar i utplåning. Vi frestas att om än med andra förtecken förstå döden som utplåning eller av övergång från liv till natur. Av den döda kroppen blir mull eller aska.

För Job som för oss har livet två sidor, varav en svarar mot det faktiska den andra mot det föreställda. Och i det föreställda finns för Job en Gud som är en spegling av det sant mänskliga, den del i oss som längtar och som låter sig förenas med andra i i kärlekens band. Med den föreställningen levande inom sig förvandlas Gud från den obönhörlige till den av kärlek till sina barn uppfyllde. Gud blir mer än livgivare. Gud blir också den som i kärlek bevarar de sina.

Men den Guden kan Job inte tro på. Hans eget öde vittnar mot, Guds omsorg blir till en önskedröm, en ljuvlig önskedröm ”Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du skapat”.

Men nu gäller det inte Job utan dig och mig. Med Job delar vi livets villkor där det ena är det vi erfar det andra vad vi föreställer oss. Dessa båda villkor delar vi alla. Samspelet mellan det sedda och det trodda pågår vare sig vi vill det eller inte från vårt första andetag till det sista.

Frågan är om vi har anledning att se det som Job där den kärlek som omsluter oss i slutändan förvandlas till jord eller aska. Den kärlek som han anat eller också fått uppleva förvandlades när den haft sin tid  till ett sken utan bestånd.

Jag betänker hur det är för mig där min älskade hustrus kärlek till mig och sina barn så sakta sjunker undan i omedvetenhetens dimma. Men jag tänker också på min tros Kristus, vars liv ändades på ett kors och i en öppen grav.

Tor Andræ biskop och religionshistoriker stod under sin livstid inför just den här frågeställningen. För honom som för Job gällde frågan om döda kan få liv igen. Hans svar blev ett ja till livet. Hans livsvandring mede en tänkt Jesus vid sin sida gav honom hopp inför döden.

Jag tänker som Tor Andræ. Min livsvandring där korset alltmer blivit det i min föreställningsvärld som jag ”kontrar” verkligheten med gör att jag tror det Job ville tro men inte  kunde.

Bibelstudium den 16 sept 2026

Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ. 30När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom. 31Ty Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud, och han skall inte överge dig eller låta dig gå under. Han glömmer aldrig det förbund han ingick med dina fäder och bekräftade med ed. 5 Mos 4:29-31

Jag får inte liv i 5 Moseboken om jag inte ser den som en efterskrift lagd i Mose mun riktad till ett Israel i behov av grundläggande förnyelse för att överleva. Till det yttre speglar den förhållandena på Mose tid, men  läst med av bibelkritk öppnade ögon är den en maning till förnyelse på ursprunglig grund riktad till ett folk hotat av  yttre som inre upplösning. Och kvar av det ursprungliga är ”det förbund” Gud ”ingick med dina fäder och bekräftade med ed”.

Det är på detta förbund allt hänger vare sig vi heter Israel eller är kopplade till den välsignelse som givits Israel via vår frälsare Jesus Kristus.

När detta skrivs har jordskredet i Nepal inträffat med all sin död och ödeläggelse. Att i det läget tala om en barmhärtig Gud känns närmast som ett hån. Gud alltings skapare och uppehållare kan vi med  skäl tala om men att kalla Gud barmhärtig känns främmande.

Lika främmande nu som när femte Moseboken kom till. Då, förmodligen på femhundratalet före Kristus, hotades Israel av såväl andlig som reell upplösning. Men just i det läget erinrade  återberättaren av historien om Israels befrielse från fångenskapen i Egypten  om en Gud som i sin barmhärtighet valt ut Israel som sitt egendomsfolk och befriat det.

Barmhärtigheten lät återberättaren av den heliga historien lagd i Mose mun vila i utväljelsen. I denna utväljelse visade sig Gud barmhärtig, barmhärtig i den meningen att Gud  återigen räddade Israel. Det som en gång skedde när Mose förde sitt folk ut ur fångenskapen i Egypten återupprepades i ett skeende långt senare när Gud återigen räddade sitt folk, nu från inre och yttre upplösning. Den räddningen skedde i samband med att  den judiska tron reformerades i den rekonstruktion som den 5 Moseboken omvittnar i sin återberättelse av den heliga historien.

Sedan återupprepas mönstret gång på gång. Gud må av oss förnimmas som ”slumpguden”, när detta skrivs understruket av jordskredet i Nepal, men detta är inte hela sanningen.

Det var inte hela sanningen för Jesus på korset, där den före andra utvalde överlämnades till döden på ett kors utan att Gud ingrep. Gud teg när Jesus ropades ut sitt ”min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”. Han teg ända till den tredje dagen.

Och så har det fortsatt. Gud tiger när vi som i en tid av massiv sekularisering närmast pulvriseras av en omgivning som gjort sig själva till gudar. Gud tiger ända till den dag nya möjligheter visar sig för oss som  Gud ”utvalt” och som tillsammans med 5 Mosebokens författare söker Herren av ”hela sitt hjärta och med hela sin själ”. ”Han glömmer aldrig det förbund han ingick med dina fäder och bekräftade med ed”, för att i ett citat ytterligare sammanfatta det budskap dagens bibelord förmedlar.

Det är en smal spång jag här har beträtt när jag hänvisar till Guds utväljelse som vägen till att finna Guds barmhärtighet. Att den ledde Jesus till korset gör den inte bredare.Men överväldigad av katastrofen i Nepal ser jag annan väg.

Bibelstudium den 9 sept 2026

Psalm 95

1Kom, låt oss jubla till Herrens ära och hylla vår klippa, vår räddning! 2Låt oss träda fram inför honom och tacka, hylla honom med sång och spel! 3Ty en stor Gud är Herren, en stor konung över alla gudar. 4I hans hand är jordens djup, och bergens toppar är hans. 5Hans är havet, som han har gjort, och fasta landet, som hans händer format. 6Kom, låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren, vår skapare, 7ty han är vår Gud och vi hans folk, fåren i ans hjord.

Ovan citerat det allmängiltiga i psalm 95 i Psaltaren och för den delen i hela bibeln. De yttre omständigheterna när jag fördjupade mig i denna psalm har gjort att tillämpningen blir minst sagt speciell.  Men varför inte. Bibeln måste ju hålla i de mest skilda situationer.

Jag förberedde mitt bibelstudium när jag hade huvudet fullt av funderingar över ledarskap. Detta utifrån en alldeles speciell situation. En inneboende på det vårdhem när min hustru vårdas ramlade vid en gemensam samling. Några av oss anhöriga rusade spontant fram för att hjälpa till men blev bryskt avvisade av den i personalen som var ansvarig. Sen reste hon upp patienten som fallit på ett föredömligt sätt. Och allt var som vanligt igen.

Om det hela  kan sägas att handlingen var den rätta men orden till dem som försökte hjälpa till om än omedvetet närmast kränkande.

Med mig under min krafts dagar var det närmast tvärton. Orden var för det mesta de rätta, ja t o m intentionen, men vad mitt handlag beträffar fanns mycket i övrigt att önska.

Och sen kommer tillämpningen i det här fallet på en psalm som handlar om Guds storhet och omsorg i sitt skapelseverk.

Vad både den förträfflige ledaren ovan och den osäkre som är jag själv behöver är att låta oss förankras i detta Guds skapelseverk. Tillvaron, varat, existensen eller livet går inte skjuta undan som frukter av slumpen. Bakom finns en skapare och en uppehållare som vi gett namnet Gud, en Gud som vi inte kan bortse från och som vi är skyldiga vår vördnad.

Denna hyllning ter sig för mig som en nödvändig grundton i allt vad vi människor företar oss. Vi kan inte stoppa till öronen och inte låtsas höra den. Inte ens när slumpens skördar är sådana att vi frestas tala om Gud som en slumpens Gud, eller när vi som Jesus på korset ropar ”min Gud min Gud, varför har du övergivit mig”, kan vi bortse från det grundläggande att våra liv, ja hela tillvaron vilar i en Skapares händer.

Ja inte bara vilar utan ger oss anledning att läsa våra liv som inbegripna i Guds skaparverk. Så också vår plats i de sammanhang vi befinner oss.

Mot den bakgrunden skall vi förstå också de de uppgifter  som är oss anförtrodda. Ytterst vilar det i den Gud som våra liv ytterst beror av. Det förstod psaltarpsalmernas många författare. Lovsången till Gud går direkt eller indirekt igen i alla deras psalmer. Detta även i de psalmer där verkligheten motsäger tron på en omsorgens Gud.

Detta blev aktuellt för mig när jag samtidigt som jag skulle behandla en text i Psaltaren hade i bakhuvudet vad jag fick vara med om när en patient på ett vårdhem ramlade och inte kunde resa sig. Sannerligen Guds skaparverk har samband även med detta. 

Bibelstudium den 2 sept 2026

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Matt 7:12

Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Matt 7:13

(Bibelorden ovan ur Bergspredikan isärtagna utifrån att det är enskilda Jesusord som evangelisten fogat samman i sin komposition.)

Jag undrar vad min tros Jesus säger när han hör dagens sekulariserade allmänhet värna om de svenska värderingar som de ser hotade. Jag tror inte han knäpper dem på näsan med att påminna om att de generationen innan gjorde allt för att rasera den gemensamma grund som de nu värnar om.

Min tros Jesus är mer djuplodande än så. Jag tror att han istället lyfter fram kärnordet ovan (hämtat från Matteus komposition av Jesu tro och handlingar i sitt evangeliulm) som säger Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Matt 7:12

Detta dels för att uppmuntra. Dagens radikaler har ju det gemensamt med tidigare generationers idealister att de sätter omsorg högt på värdeskalan. Och är det något som förenar över gränserna är  det ju den solidaritet som inte bara ser till de egnas bästa utan till allas.

Men med all sannolikhet slutar han inte där. Bibelordet ”allt vad ni vill” har också annat allvarligare att säga. Och detta som den självrannsakande  människan både känner och vet om är att osjälviskhet långt ifrån är självklar. Var och en är sig själv närmast och denna låt oss kalla det självbevarelsedrift gör det snart nog omöjligt att älska någon annan lika mycket som sig själv.

Omöjligheten understryks av det andra Jesusordet i den komposition av Jesusord som Matteus i sin Bergspredikan redovisar. Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Matt 7:13

Detta ord står där sannolikt i matteuskompositionen som en sammanfattning av det föregående avsnittet. I vilket fall som helst påminner det om det närmast omöjliga att bli det man är avsedd att vara, en god, kärleksfull och i allo solidarisk människan.

Blir alltså resultatet av att jag lyssnar på min tros Jesus att jag skall förtvivla. Är det närmast omöjligt att bli det man är avsedd att vara? Det kan synas så. Inte bara min tros och min reflexions Jesus utan också andra utsagor av mästaren tvingar till en självrannsakan som gör att man närmast förtvivlar.  Jag blir ett med den Paulus som utbrister i ”vad jag vill det gör jag inte, men det som jag avskyr  det gör jag”. Rom 7:15

Vad blir det nu av detta? Jag tänker inte idag be Paulus om hjälp att lösa mig ur denna alla människors knipa, inte heller hänge mig åt andra försök.

Jag skall göra som jag alltid gör. Vända hela min uppmärksamhet till Kristi kors och där se hur Kristus förmådde det ingen annan förmår, ge sig själv för andras räddning. At göra det är för mig som inget annat frigörande.

Bibelstudium den 26 aug 2026

Rättfärdighet utan omskärelse

2Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus. 3Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. 4Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden. Gal 5:2-4

Nog gladdes de nykristna judiska proselyterna i provinsen Galatien över sin nyvunna tro på Kristus. Samtidigt ville de inte förlora sin judiska förankring. Och den hade de i omskärelsen.

Men Paulus vägrade. Tron och dopet var allt dessa nykristna behövde. Omskärelsen lagd till tron och dopet antydde tvivel, tvivel på att allt gavs i Kristus. Omskärelsen signalerade att Kristus behövde stöttor för att kunna utföra sitt verk. 

När jag var ung präst utmanades jag av trosvissa pingstvänner. Det finns mer att få fick jag höra. Du behöver bli andedöpt för att få del av Kristus i sin fullhet. Och nog kunde det vara sant. Om det nu inte bara var så att andedopet till allt annat också kunde fungera som en stötta som antydde att allt inte gavs i överlåtelsen till Kristus. Som om Guds rike befolkades av två grupper, ett a-lag och ett b-lag.

Med ålder och vishet har min kristustro blivit allt mer central för mig. Den tid jag ägnar åt att fördjupa mig i min tro på Kristus har blivit längre för vart år som går. Idag tänker jag regelbundet in honom i min föreställningsvärld och låter honom utmana det mesta som rör sig i min omgivning. Detta utifrån den allmänna sanning som säger att tro (inte nödvändigtvis kristen tro) och yttre verklighet samverkar när vi skapar oss våra bilder av verkligheten.

Till mitt sökande efter allt mer av Kristus hör att jag allt som oftast blir slagen på fingrarna. Såväl den ena garantin som den andra på att jag är på rätt väg förvägras mig.

Sist skedde det när jag tog itu med den kristna bekännelsen. Frågorna kring denna behandlades på 1980-talet av två svenska teologer, Birger Gerhardsson och Per Erik Persson  (Kyrkans bekännelsefråga Birger Gerhardsson, Per Erik Persson (1984)) Vid studiet av Birger Gerhardssons bidrag skedde just detta att ytterligare en garanti togs ifrån mig.

Övertygande visar nämligen Gerhardsson att evangeliernas Jesusbilder är tillpassade och redigerade av de första kristnas ledare, låt oss kalla dem teologer. Evangeliernas olika utformningar visar på detta. Inte ens bibelorden behöver alltså vara autentiska.

Naturligtvis är det så. Det är alltså inte ens säkert att alla jesusord varken nödvändigtvis är autentiska eller  satta i rätt sammanhang. Det betyder i sin tur att en av mig efterlängtad garanti tagits i från mig. 

Detta kom jag alltså att tänka på när jag förberedde detta bibelstudium. Galaterna förvägrades den garanti som omskärelsen gav dem, jag i min tur  garantin att det i alla delar är Kristus som talar i evangelierna. Månne hade min upptäckt samband med att  tron i sin fullhet inte tål stöttor. Den stöttar sig själv.

Bibelstudium den 19 aug 2026

22Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. 23Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: 24han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut. 25Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör. Jak 1:22-25

Texten ovan är hämtad från Jakobs brev. Detta brev speglar hur det blev när förvirringen lagt sig efter dramatiken kring Jesus. De första kristna församlingarna hade börjat ta form och vad Jakobs brev anbelangar också vardagens problem.

Och dessa problem  tycks vara tidlösa. Då som nu gäller att den kristna tron måste göra skillnad. Så förutsätts av den välbeställde kristne att denne förstår att han inte äger förtur före de sämre beställda. (Jak 2:1-13)

Varför frågar man sig? Vad är det  som åstadkommer att jag som rik och ansedd kristen inte längre tillåts spegla mig i min egen självbild när jag betraktar dem som har det sämre än jag. Jakobs, brevförfattarens  eget svar lyder att den som blickat in i ”den fullkomliga lagen, frihetens lag” och håller sig till den ”blir salig genom det han gör”. Till det hör bland annat  att inte se ner på de i församlingen som har det sämre ställt. 

Frågan blir nu vad uttrycket ”den fullkomliga lagen, frihetens lag” konkret står för. Om det tvistar emellertid de lärde. Detta därför att det inte ges något entydigt sammanhållet svar på den frågan. Svaret måste därför bli personligt. För min del hamnar det i min egen upplevelse av vad som för mig varit och är det bärande i kristen tro. Och för den delen också vad det är i den kristna tron som jag funnit göra skillnad. 

För Jakob står ”den fullkomliga lagen, frihetens lag” som uttrycket används av honom för kristen tro i sin helhet. I ”den fullkomliga lagen, frihetens lag”sammanfattar han  allt.

För mig är detta allt korset på Golgata. Det betyder Jesu offer för människans skull, vilket innebar utblottning i absolut mening.  Till och med Gud hade övergivit honom. Detta samtidigt som den utblottade i dödsögonblicket inte överger sin Gud, utan lämnar sitt liv i dennes händer. För mig vänder detta offer så förstått upp och ned på allt. Det skapar en ny värld med nya förutsättningar. Uppståndelsen är nog viktig, men den är en konsekvens av vad som redan skett i det fullkomnade offret.

Det är med detta för ögonen som mitt inre förvandlas till kristuslikhet och med kristuslikheten också nya ögon och nytt sinne. Jakob må kalla detta nya frihetens lag. Jag talar hellre om  den lag som fullkomnas i offret, kärlekens lag.

Själv vill jag inget hellre än att detta Jesu offer skall visa vägen Men detta fick varken Jakob, Paulus eller  någon av de andra apostlarna uppleva. De gamla livsmönstren gick inte att utrota. Om inte på annat sätt visar alla de tillrättavisningar som de nytestamentliga breven består oss med på detta tragiska faktum.

Men korsets verklighet rår trots det  ingen på. Inte heller de ansatser till nytt liv som ges oss som är hängivna detta kors.