Bibelstudium i Vivalla den 12 maj 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 18 21 Som om det bara fanns en sanning)

Bibelstudium i Vivalla den 12 maj 2021

Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp:

”I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’” Och Herren sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” (Luk 18:1-8)

Jag kan inte minnas att jag nånsin bett så mycket som nu. Och aldrig fått del av så mycket förbön. Detta på grund av att min hustru hastigt drabbats av en obotlig demenssjukdom. Numera är hon omhändertagen i ett särskilt boende.

Människor utan anknytning till kyrkan säger; jag tänker på Gunlög och dig. De kristna syrianerna, jag har dem på gatan därhemma, står på tå för att hjälpa mig och innesluter mig i kyrkans förböner. För dem är det naturligt med sjukdomar, umbäranden, lidande och död. Allt är för dem inneslutet i Guds omsorg.

Själv ber jag intensivt som vore min hustrus öde unikt; jag ber om helande och att allt skall bli som det en gång varit. Det är som om jag inte kom ihåg att såväl min hustru som jag är över åttio och att ett gott liv varar ”sjuttio år eller åttio om det blivet långt” som psalmisten skriver (Ps 90:10).

Dessutom går jag till bibeln och till underverken Jesus utförde. Men eftersom jag är noga i min läsning och dessutom både sakkunnig och inläst, har jag insett att helbrägdagörelserna i evangelierna står i Gudsrikets sammanhang. De är föregripanden av frälsningstidens seger över liv och död, inte något en bedjare till vardags kan luta sig mot. Men ändå ber jag envist om att min hustru skall få bli frisk.

I dag har jag hamnat i en liknelse som jag återfunnit i det som kallas Lukas reseberättelse. Denna liknelse står på egna ben, har inga paralleller. Dessutom är den mänsklig, speglar sånt som människor oavsett tidsålder fastnar i; olyckor som drabbar utsatta människor, olyckor som beror av orättvisor och orättfärdighet.

Och löftet som Jesus ger i liknelsen är att rättvisa en gång skall skipas. När t o m en orättfärdig domare ger den förfördelade änkan rätt, hur mycket mer skall inte den rättfärdige Guden ge sina utvalda denna rätt.

Maningen i texten lyder; ge inte upp. Rätten skall en gång segra. Fortsätt bedja. Och jag fortsätter med en dåres envishet att bedja om bot för min sjuka hustru. Ändå vet jag att liknelsen inte är direkt adresserad till mig och min situation. Dess löften gäller ytterst en rättvisa och en upprättelse som hör den yttersta tiden till.

På denna yttersta tid väntade bibelns evangelister, därtill påhejade av tidsanda och profetior. Lukas, dagens textförfattare kanske mindre än de andra synoptikerna (Matteus, Markus), men ändå tydligt som dagens text visar. Den gåtfulla avslutningsversen; ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” visar att även Lukas var indragen i förväntningar på tidens snara slut och alltings fullkomning.

Bibelstudium i Vivalla den 5 maj 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6” Den utmaning som hör till själva saken)

Bibelstudium i Vivalla den 5 maj 2021

När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son. Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänker offereld åt belätena. Ändå var det jag som lärde Efraim att gå och jag som tog dem i mina armar, men de förstod inte att jag botade dem. Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner oh gav dem att äta. (Hosea 11:1-4)

Förankring och förtröstan är trons signum, förankring i något inom och utom sig själv. Tron i den meningen är en nödvändighet för att orka leva. Utan förankring och sammanhang blir människan som ett rö för vinden.

Sen gäller det förstås vad jag tror på. Texten ovan stammar från 700-talet före Kristus och förutsätter förhållandena i ett Israel som levde  klämt mellan stormakterna Egypten och Assyrien. Här handlade det om Israels förankring i och förtröstan på den Gud som utvalt Israel och gjort detta lilla folk till sitt folk. Denna relation har i teologihistorien fått  benämningen förbundstanken, en tanke som går som en röd tråd genom hela bibeln. Även för Jesus var förbundstanken levande. Och i och med det är den också central för oss som kallar oss kristna.

Förankring, förbund, relation var alltså utgångspunkten i Hosea 11 och är så fortfarande för oss som bekänner oss till Kristus. Förankring, förbund, relation är likaså avgörande i alla upptänkliga mänskliga förhållanden. Frågan är alltså inte om en människa eller en grupp människor har en relation till något eller någon utan vad hon eller de relaterar sig till. Tron i den meningen är alltså något allmängiltigt.

Men nu gäller det oss kristna, dvs oss som gjort det till en huvudsak att relatera oss till Gud via Kristus. Denna vår relation till  Kristus är vår  specifika ”trosmarkör”.

Denna vår trosmarkör står i ett direkt förhållande till dagens text. Mitt i allt som hotar störa ut vår tro lever vi förankrade i en kärlekens trosrelation till Kristus lik den som Hosea redovisar Vi står därigenom i ett personligt förhållande till vår Gud. Vi bland alla är utvalda att vara hans egna barn. Det är vi som äger den självklara rätten att stå vår frälsare allra närmast. Och om vi skulle vara olydiga bångstyriga eller trotsiga kan vi alltid vända tillbaka. Gud är i Kristus lik en förlåtande mor. Det vill mycket till för att en mor skall vända sitt barn  ryggen.

Jag hoppas ni märker att min utläggning börjat ”skava”. Vart leder nu denna ”bibeltrogna” utläggning, borde ni fråga er. Blir vi inte mitt i vår utvaldhet precis som alla andra vars kännetecken är att värna om eget på andras bekostnad.

Den faran är överhängande. Hur många gånger har jag inte noterat just detta. Och jag har mer än en gång frågat mig om det spelar någon roll vad man tror på. Tron som sådan är en nödvändighet, det har jag förstått, men på vad spelar mindre roll. Allt står ändå i självförverkligandets tjänst.

Så har inte bara jag utan med mig många kristna tänkt. Därför har de suddat ut bibelns utvaldhetstanke. Det är som om denna tanke, trots att den är utgångspunkten i snart sagt hela bibeln, inte fanns.

Så gör dock inte jag. Jag försöker i min troshållning på alla sätt ta vara på utvaldhetstanken och göra med den på samma sätt som min Mästare en gång gjorde. För honom var ett ja till utväljelsen samtidigt ett ja till att innesluta så många som möjligt i den egna utväljelsen. Evangelierna kan läsas som en exempelsamling på just detta.

Men att förneka min egen utväljelse, eller den kristnes alldeles speciella relation till sin fader och frälsare vore att ta död på det för den kristna tron specifika; att vi är Guds egna alldeles speciellt utvalda Guds barn.

Bibelstudium i Vivalla den 28 april 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, Tidsenligt, skickligt och bra utan att vara välgrundat)

Bibelstudium i Vivalla den 28 april 2021

Vi har ett offeraltare från vilket de som tjänar i förbundstältet inte har rätt att äta. Ty när översteprästen bär in offerdjurens blod i helgedomen som syndoffer bränns kropparna utanför lägret. Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud. Lyssna till era ledare och foga er efter dem… (Hebr 13:10-17 a)

När Hebreerbrevets skrevs var korsets vittnen sen länge döda. De kristna fick då som nu förlita sig på trostraditioner och egna erfarenheter. Bland dessa, låt oss kalla dem andrahandsvittnen, fanns Hebreerbrevets anonyme författare. Denne utformade  sina vittnesmål i ett slags sakralt bildspråk. Nedan skall jag visa hur genom att gå igenom texten rad för rad.

När den okände författaren skall tala om korset och korsets betydelse klär han det i tempelsymbolik och säger: Vi har ett offeraltare från vilket de som tjänar i förbundstältet inte har rätt att äta. Detta betyder i klartext att vi kristna förlitar oss på det som skedde vid korset och att detta skiljer ut oss från i första hand dem som förlitade sig på den gammaltestamentliga offerkulten.

Och när Hebreerbrevets författare skall beskriva de kristnas utsatta läge i ord låter det så här.

Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Av detta kan vi sluta oss att de kristna var i minoritet när Hebreerbrevet skrevs och att det var svårt att leva som kristen. Dessutom att detta utsatta läge inte bara var något som tvingats på de kristna. Utsatthet var dessutom något för kristen tro kännetecknande. Det tillhörde den kristna efterföljelsen. Som Kristus hade det skall också de kristna få det. 

Därefter läser vi: Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Detta föranleder följande kommentar: Kristus levde här på jorden men han var inte förankrad vid denna jord utan vid den den stad som skall komma, eller som det stod i den gamla översättningen Vi hava här ingen varaktig stad utan söka den himmelska staden.

Detta inte sagt för att understryka att att allt här på jorden skulle vara ett elände för oss kristna, tvärtom. Här uttryckt i följande ord:  Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn.

Därefter har Hebreerbrevets författare följande att säga om den kristnes livshållning. Han skriver kort och gott: Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud. 

Avslutningsvis  vänder vi åter till det faktum att Hebreerbrevets författare och alla dem som han skrev till var andrahandsvittnen. Varken vi eller de hade upplevt korset utan tvingades och tvingas att förlita oss på vittnesmål för att kunna leva som kristna. I det läget kommer den goda ledaren in som vårt stöd.  Eller som Hebreerbrevets författare uttrycker det: Lyssna till era ledare och foga er efter dem. Tänk att det skall behöva vara så, suckar jag som författat detta bibelstudium. Tänk att vi behöver stöttor för att kunna leva som kristna.

Bibelstudium i Vivalla den 21 april 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 15 21 Den avslöjande drömmen)

Bibelstudium i Vivalla den 21 april 2021

Han (Jesus) begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare. (1 Pet 2:22-25)

Det som finns inombords klarar vi oss inte utan. Utan inre bilder, utan trosföreställningar, utan tydlig syn på sammanhang  och mening  går vi under. Så är det och så har det alltid varit, så även för de kristna i mindre Asien i tidig kristen tid. 

Nu är det något speciellt med den inre bild av Jesus som Petrus, eller någon med honom förbunden som skrev i hans namn, manar fram. Den bild av Jesus som här beskrivs är anpassad efter omständigheterna. Den är anpassad till en verklighet  där hot från överhet och missförstånd från en fientligt inställd allmänhet gjorde att de kristna fick vaka över både vad de sade och hur de levde.

Här målas inte upp bilden av något slags suverän. Tvärtom manas bilden fram av en Jesus som med många andra före och efter honom skymfas, hånas, lider och dödas. Mitt i detta framställs samtidigt denne Jesus som unik. Gud var med Jesus i den meningen att det som drabbade  honom, skedde för andras skull. Han dog för att dessa andra skulle slippa straffet. Hans sår ledde till att andra botades  och han dog för att dessa andra ”skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten”.

Vad är nu detta? Det är bilden av Jesu liv sett som offer. Det anknyter till det som skedde på Golgata och det är dessutom  närmast ordagrant kopplat till beskrivningen av Herrens lidande tjänare i Jesaja 53, dvs i en profetia från femhundratalet före Kristus.

Det betyder för det första  att av en passage i Jesu liv har blivit det hela. För det andra att denna passage nästan ordagrant gjorts överensstämmande med vad som sägs om Herrens lidande tjänare i Jesaja 53. Slutligen att Jesus förstås som en gång profeten gjorde i sin uttolkning av Herrens lidande tjänare.

Det som skedde på Golgata hade därigenom omvandlats till en bild av Jesus att tas emot av kristna i Mindre Asien. Denna bild skulle därefter i bästa fall omvandlas till inre verklighet och därefter än en gång bli kött och blod, men nu inte på Golgata utan i de kristnas vardagsliv.

Hur tillämpade då de kristna den bild av Jesus de fått ta emot? Om det vet vi inget. Däremot vad brevförfattaren hoppades skulle bli resultatet. Om det handlar nämligen  den text som föregår den här utlagda (1 Petr 2:11-21). Petrus ville att de kristna skulle vara solidariska med överheten,  att de t o m skulle stå ut med orättvisor från denna överhet utan att slå igen. Dessutom visa aktiv kärlek till trossyskonen.

Det var då det. När en inre bild av Jesus planteras in i våra hjärtan kan det leda till helt andra konsekvenser. Dock aldrig konsekvenser där  själva grundtanken förfuskas, den att Jesus gav sitt liv för oss.

Bibelstudium i Vivalla den 14 april 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 14 21 Verkligheten en, synvinkeln något annat)

Bibelstudium i Vivalla den 14 april 2021

Endast Herren kan ge räddning

8För fram dem som är blinda fast de har ögon,

döva fast de fått öron.

9Alla folk har samlats, folkslagen möts.

Vem bland dem kunde förutsäga detta

eller förkunna vad som förut skett?

Låt dem kalla sina vittnen, så att de får rätt

och de som lyssnar blir övertygade.

10Men ni är mina vittnen, säger Herren,

min tjänare, den som jag har utvalt,

för att ni skall få insikt och tro mig,

förstå att jag är Gud.

Ingen gud har blivit till före mig,

ingen skall komma efter mig. (Jesaja 43:8-10)

Först om läget för det Israel profeten adresserar. 

Babylonisk fångenskap, uppgivenhet, hotande upplösning både religiöst, socialt och nationellt. Mänskligt att döma kan det inte bli sämre.

Sen om läsning av texter, även bibeltexter.

Textens nu (dvs när texten brukas) är i bästa fall en spegling av textens då. Textens huvuduppgift är att vara en tjänare åt nuet. Så med alla intryck vi fått, all kunskap vi äger. Allt transporteras till nuet att tas i bruk av och betjäna nuet.

Om bibelstudier.

Även bibelstudiet står i tjänst åt nuet. Bibeltexten nu-tolkad, inte omtolkad till dekoration för annat, har till uppgift att betjäna nuet.

Nu till texten.

Profetian ovan avspeglar vilsenhet men en vilsenhet och en uppgivenhet som bemöts med absolut tro på en Gud som inte överger de sina och med en försäkran om att Gud är den ende och den ojämförbare. 

Vilsenheten beskrivs som andlig blindhet  och dövhet. Texten tecknar  dessutom i korta ord hur människorna trots sin andliga oförmåga försöker finna sina utvägar. Övertygande vittnesmål är det provisorium man får ta till för att komma framåt.

Men bakom allt och i allt befinner sig Israel, Guds utvalda folk, i ett upplösningstillstånd. Deras identitet som gudsfolk och nation håller på att försvinna. Det är den allmänna bakgrunden till texten.

I v 10 f  förvandlas  profeten till en Guds mun som tilltalar sitt folk. Gud försäkrar sig ha allt i sina händer. Trots alla vidrigheter och all skuld som det utvalda folket dragit på sig har Gud inte övergivit sitt folk. Räddningen finns i honom och enbart i honom. Hur denna räddning konkret skall ta sig uttryck  anges inte. Det får bibelläsaren själv finna ut genom att läsa Jesaja 43 i sitt sammanhang. Och detta sammanhang är för oss bibelläsare Jesaja 40-55.

Slutligen tillämpningen

Man behöver inte särskilt mycket av föreställningsförmåga för att inse att vår situation som kristna i Sverige har sina likheter med den babyloniska fångenskapens Israel. Vår identitet som kristna är akut hotad och de kristnas trosvisshet är fått märkbara törnar.

Hur jag personligen försöker värja mig genom att gissla den svenska sekularism som jag benämner förvänd religiositet känner mina regelbundna läsare till. Vad som här skall tilläggas är att Jesajatexten ovan är bland det som uppmuntrar mig  i min tro på en Gud som trots allt har helheten i sina händer.

Jag får alltså mitt i det kristet religiösa upplösningstillstånd som jag och min omgivning befinner mig i anledning att ”brösta” upp mig. Jag kan med bevarat självförtroende lita på att Gud har allt i sin hand.

Annorlunda vore om jag befann mig i överläge. Då vore det synd att vara självsäker. Med inkänning måste jag i sådana sammanhang lyssna på dem som har invändningar och kommer med alternativ. Nog får jag fortfarande tro på att Gud har allt i sin hand. Men att Gud i mitt överläge skall stå vid min sida kan jag långtifrån ta för självklart.

Vem har lärt mig om denna dubbla hållning. Ingen mindre än Jesus själv.

Bibelstudium i Vivalla den 7 april 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6” 13 21 Med känselspröten påkopplade)

Bibelstudium i Vivalla den 7 april 2021

När Israel drog ut ur Egypten,  Jakobs släkt från främlingars land, då blev Juda Guds heliga egendom,  Israel hans välde. Havet såg det och flydde, Jordans vatten vek undan, bergen hoppade som baggar  och höjderna som lamm. Hav, vad fick dig att fly? Jordan, varför vek du undan? Berg, varför hoppar ni som baggar,  och ni höjder som lamm? Bäva för Härskaren, du jord, bäva för Jakobs Gud, han som gör klippan till sjö  och flintan till källsprång. (Psaltaren 114)

     Läs texten ovan som poesi och njut. Ta den som själsodling och känn dig uppbyggd. Läs den som litteratur och upplev dig som bildad. Men ta f a inte texten bokstavligt. Allt detta signalerar mitt inre. Men som religiös människa lyder jag inte mitt inre. I stället läser jag den efter bokstaven vilket lett mig till följande reflexion.

     Jag lever i ett sammanhang som hyllar rationaliteten och lever av rationalitetens segrar. Vad vore väl jag utan rationell sjukvård, hälsosam mat och motion. Troligen död. Det är inte av sig själv man är åttiotvå år på det åttiotredje och fortfarande är pigg och rörlig.

     Trots detta hyllar jag inte rationaliteten. Den hotar att bli allt och när den blivit allt förtrycker och förslavar den. Den förtrycker de icke rationella och ser ner på dem som tror på, låt oss kalla det, vidskepligheter. Imperialism heter det när man ser ner på folk med andra tankar än de rationellt grundade, förtryck när man skjuter undan dem som tänker långsamt eller inte alls.

     Det är den allt dominerande rationaliteten som är min fiende, inte en rationell hållning. Vad vore väl jag, de mina, ja vårt samhälle utan rationalitetens segrar. Det är när rationaliteten påstås vara det över allt och alla rådande som den blir en fara.

     Rationaliteten måste ha ett hålen utväg ur sig själv. Först med detta hål, denna utväg blir rationaliteten mänsklig. Det är min övertygelse.

     Är då psaltarpsalmens hav som flydde, bergen som hoppade som baggar, flintan som blev till källsprång, denna utväg mot mänsklighet?

     Det tror jag inte. Däremot har jag låtit mig förbindas med den utväg ur rationalitetens välde som finns i denna texts förlängning. Detta genom att hänge mig åt det som är psaltarpsalmens fortsättning och fulländning, det under som inträffade när den korsfäste stod upp på den tredje dagen.

     Detta under svär rakt av mot allt vad rationalitet heter. Alla försök att garantera det faktiska i uppståndelsen likaså. Vittnesmål och vittnesbörd i all ära. Ingenting håller för en konsekvent rationell prövning.

     Ändå är uppståndelsen min utväg ur rationalitetens förtryck. Uppståndelsen signalerar för mig att allt trots allt inte är som det ser ut att vara,  d v s sårbart, skört, i det långa loppet tillfälligt. Det finns ett evigt värde och detta värde låter sig finnas genom att jag kanaliserar mitt  hopp till korset och uppståndelsen. Med uppståndelsens kors för ögonen betraktar jag därför den tillvaro som styrs av rationalitetens lagar. Det finns ett hål, en utväg. 

Bibelstudium i Vivalla den 31 mars 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 12 21 När evidensen blir allt)

Bibelstudium i Vivalla den 31 mars 2021

Ty han (Kristus) är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. (Ef 2:14-18)

     Texten ovan är ett vittnesbörd hämtat från Paulus  brev till efesierna. För mig är detta brev eftertänksamt. Det är ett brev skrivet av en som tänkt efter och reflekterat utifrån hur det blivit. Det är resultatet av ett vittnesbörd som satt sig och därigenom fått tyngd.

     Tyngden ligger i teckningen av korset. Till yttermera visso om försoningens innebörd och det t o m på ett för mig begripligt sätt.

     Det som var är dessutom. Fortfarande idag  är fiendskapen det stora hotet. Man står mot man och människa mot människa, kultur mot kultur och land mot land. Detta motsatsförhållande är så djupgående att det hotar vår existens.

     Då i Efesierbrevets miljö förkroppsligades fiendskapen i motsatsen mellan de utvalda och de icke utvalda, mellan judar och hedningar. Hur man än vände på det var skillnaden mellan de båda grundläggande och på skillnaden följde motsättningar, avundsjuka och hat.

     Därmed var det som det är bara så att frontlinjerna ser annorlunda ut idag. Men vi-dom tänkandet är i dag lika starkt som någonsin. På alla plan finns det där. Människa står mot människa och folk mot folk i lika hög grad idag som då.

     Mitt i detta livshotande tillstånd sätter den eftertänksamme Paulus in Kristus. Han låter Kristi uppgift koncentreras på ett enda, att riva ner den fiendskapens skiljemur mellan judar och hedningar. Och han låter Kristus vara utföraren. Och detta mer än annat på korset.

     På korset därför att korset kom att bli konsekvensen av Jesu livsverk. Allt gav Kristus för att förena dem som stod i ett kroniskt motsatsförhållande stod till varandra. Sitt liv gav han för att detta skulle ske.

    Hur då förena? Förena i sig, dvs i honom han som är det nya livets borgensman och grund. I tro på Kristus sker detta under fortfarande. Motsättningar suddas ut och omvandlas till förening med Kristus och nytt mål.

     Detta förenande med Kristus  är en viktig aspekt av det som i bibeln heter försoning. Men här inte som i Paulus äldsta brev som ett för förnuftet dolt  gudomligt skeende. Istället sker försoningen för den eftertänksamma Paulus mitt för våra ögon och som en påtaglig verklighet. I tron på Kristus sker det att av två  blir ett. Judar och hedningar förenas.

     Sitt liv gav Kristus för att detta skulle kunna förverkligas. Och som det började har det fortsatt. Först i en allt annat uppgivande ömsesidig tillit till Kristus sker undret att av fiender blir vänner. Det kan många av oss kristna vittna om. Men så snart relationen till Kristus blir något annat än helhjärtad eller inriktad på annat än försoning förändras förutsättningarna. Och med de förändrade förutsättningarna också relationerna. Av det som var ett kan än en gång bli två, två som står emot varandra i knivskarpt hat.

Bibelstudium i Vivalla den 24 mars 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 11 21 Tänkt verklighet och tro)

Bibelstudium i Vivalla den 24 mars 2021

Ett andligt liv i frihet

Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. (Rom 8:1-4)

     Kristen tro är kristustro. Och kristustro är korstro. Vid korset hämtar en kristen sitt livsmod och vid korset föds hennes fantasi och skaparkraft.

Detta om inte kristustron blir ett bland det myckna, en ingrediens i livet bland många.

     För Paulus i Romarbrevet fanns inte utrymme för livets mångahanda. Allt i Kristus var hans livslösen, allt i Kristi kors.

     En märklig hållning där allt koncentreras till Paulus syn på Guds handlande vid korset, ett handlande som Paulus tolkar på ett för människor i alla tider svårsmält sätt . Det tycks Paulus att Gud vid korset lät sin son bli ett syndoffer, eller tydligare uttryckt att Gud lät det ske att en oskyldig dödades.

     Själv undrar jag inte längre. Jag fyller i stället på där Paulus slutade. Det tycks vara så har jag uppmärksammat att Gud låter det onda ske inte en gång utan flera. Det skär i mitt hjärta när jag tänker på allt lidande som drabbar till synes oförskyllt. Och Gud låter det bara ske. Det är som brydde Gud sig inte.

     Men det är inte som det tycks vara. Det är inte sant att Gud bara låter det ske. Sant är däremot att korset har en fortsättning i uppståndelsen och i ett liv utifrån andra förutsättningar. Till dessa förutsättningar hör mer än annat att offret är förutsättning för livet, att korset som försoningens tecken skapar förutsättning för nya sätt att tänka, leva och inte minst fantisera. Och i min enfald tror jag att allt oskyldigt lidande på ett eller annat sätt står i detta sammanhang.

     Och detta inte bara för att jag skall ha något att spekulera över utan f a något leva av. Korset och uppståndelsen visar sin kraft i att det öppnar för ett befriat sätt att leva. Såvida allt inte stelnar till och återgår till det gamla vanliga. Kristus blir en bland många, utbytbar mot andra storheter och det utan att det märks. Den uppståndne är desarmerad.

     För Paulus var korset hans livslösen och samtidigt hans kraftkälla. Hans tankar om Kristus som syndoffer stod i det nya livets sammanhang och måste förstås utifrån detta nya sammanhang.

     För mig lever tanken på att korset inte är något isolerat. Jag fogar in alla livets olidligheter under Paulus tankar om att Gud lät sin son bli ett syndoffer. Bakom tankarna på att Gud låter det onda ske, ser jag en Gud som vill uppståndelse.

     Jag förlitar mig alltså på att bakom tankarna om syndoffer och bakom erfarenheten av ond bråd död, finns en Gud som frigör liksom han en gång frigjorde Kristus. Med den bilden av verkligheten inom mig vill jag leva mitt liv och möta de mina.

Bibelstudium i Vivalla den 17 mars 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 10 21 Kropp och själ förenade till ett)

Bibelstudium i Vivalla den 17 mars 2021

Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. De skall tacka Herren för hans godhet,  hans underbara gärningar mot människor.  (Återkommande refränger i psalm 107 i Psaltaren)

     Vad jag nedan lägger ut är Psalm 107: 1-32. De avslutande versarna i denna psalm nämligen v 33-43 har ett annat tema och kräver sin egen utläggning. Jag förutsätter att den som läser mitt bibelstudium gör det med psalm 107 uppslagen.

     Psalmen handlar om mänskligt elände på bred front. Först om flyktingars öde (v 2-9), därefter om dem som levt orättfärdigt och därför drabbats av bottenlöst elände (v 10-16). Sedan om sjukdom. Den förutsätts i psalmen vara orsakad av synd (v 17-22), varpå följer dem som råkat ut för sjönöd i samband med storm (v 23-32)

     Psalmisten gör ingen skillnad mellan nöd som man själv är orsaken till och nöd som man utan egen förskyllan  drabbas av. Man observerar vidare sambandet mellan orättfärdigt liv, respektive syndigt liv och olycka. Detta samband är en självklar förutsättning i Israel. Först Jesus sätter frågetecken för detta samband.

     Det mänskliga eländet må vara självförvållat eller inte, här görs ingen skillnad.  Såväl det ena som det andra möts av samma refräng.

Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. De skall tacka Herren för hans godhet,  hans underbara gärningar mot människor.

     Psalmen förutsätter att vad som än händer får vi bedja till Gud om hjälp. Visst är också att Gud hjälper vare sig det onda är självförvållat eller självpåtaget. Psalmen förutsätter vidare att på bönhörelsen skall följa tacksamhet. Guds ingripanden skall leda till vår lovsång.

     Tar man sig tid att tränga in i Psaltaren i sin helhet upptäcker man att allt visst inte var rika rätlinjigt som dagens psalm förutsätter. Lovsången över Guds frälsande ingripanden är ofta föregripande.  Mitt i katastrofen lovsjunger psalmisterna för Guds frälsande ingripanden. Lovsången är lika mycket hopp som tacksamma konstateranden.

     Så var det och så är det fortfarande. Vi som ber till Gud och tackar Gud för hans välgärningar tvingas ofta göra det långt innan vi blivit bönhörda, om vi någonsin blir det.

     Detta är karakteristiskt för en kristen livshållning. Det frälsande undret må utebli, vi tackar ändå Gud. Vår tacksamhet är en del av vår tro på en Gud som inte överger någon av de sina vare sig det vi drabbats av är självförvållat eller inte.

     Detta påpekat inte minst till mig själv som lovsjunger Gud över hans frälsande gärningar samtidigt som jag har en hustru som drabbats av en fortskridande demens som läkarna i dag anser vara obotlig. Trots detta fortsätter jag att lovsjunga Gud för hans frälsande under.

     Nog tror jag på att undret kan ske, men sker det inte fortsätter jag ändå att lovsjunga Gud för att han helar och upprättar både mig och min hustru.

     Sedan slutligen om psalm 107. För mig är det självklart att bakom den konstfullt uppbyggda psalmen finns en författare, en konstnär som utformat det som är till för alla. En konstnär som hjälper mig att lovsjunga i livets alla skiften. Det är med psalm 107:1-32 som det är med Herrens bön. Den är utformad av en person att användas av alla. I Herrens böns fall är denne ende, Jesus. Här är författaren okänd. 

Bibelstudium i Vivalla den 10 mars 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 9 21 Du som är troende, sa grannen)

Bibelstudium i Vivalla den 10 mars 2021

Men Jesus visste vad de hade i tankarna och sade: »Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus. Luk 11:17 

(Versen hämtad från avsnittet Demoner drivs ut med Guds finger Luk 11:14-23.  Bibelstudiet förutsätter att du slår upp i bibeln och läser detta avsnitt i sin helhet)

     Demoner är det gott om  i våra evangelier, demoner som splittrar, drar isär och förstör. På alla nivåer härjar demonerna. I versen ovan är det ”riket” som är drabbat, i en av parallelltexterna familjen. Men såväl ”riket” som familjen är exempel på något generellt. Allt kan drabbas av demonernas neddrivande och splittrande verk. Inte minst jag själv.

     Den text varifrån jag lyft fram en enda vers som ämne för min betraktelse ingår i ett stridssamtal mellan Jesus och några av hans motståndare. Och det Jesus gör i detta stridssamtal är att han sätter fingret på den ömma punkten, att demonerna splittrar, drar isär, föröder. 

     Att han själv skulle stå i  de splittrande demonernas tjänst, som några av folket trodde,  faller på sin egen orimlighet. Själv står han i gudsrikets tjänst. Eller som det står: Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er ( Luk 11:20). 

     Nu till min egen förståelse av denna text. Det är nämligen på mig själv jag först tänker när Jesus varnar för riket som råkar i strid med sig själv. Det är ju så mycket som drar åt olika håll i mitt inre, så många intressen att försvara, så mycket att skydda för insyn.

     Men hur komma till rätta med den inre splittring som döljer sig bakom min fasad av sammanhållen och harmonisk människa?

     Min väg är och har från ungdomen varit den religiösa vägen. Inte så att jag skjutit mänsklig visdom åt sidan. Mer så att jag integrerat  mina mänskliga insikter i det övergripande som är tron på en Gud inför vilken jag i tro får träda fram i min inre tillbedjan.

      När jag säger att jag trätt fram inför Gud betyder det de facto att jag gått till bibelns Jesus och i denne Jesus upptäckt Gud. I sig själv är Gud för mig ett mysterium som jag omöjligen kan få grepp om. Men i tron på Jesus får jag fatt i Gud, eller rättare sagt fatt i vad Gud vill med mig. Och det han vill är att jag skall bli hel. Den splittring som härjar i mitt inre, de varandra motsägande krafterna som var och en kräver sitt utrymme skjuter han åt sidan när jag i tro vänder mig till honom i bön och meditation. I honom kan jag nu framträda som en hel människa. 

      Jag är upprättad av honom som gick i döden för människors upprättelses skull.

Detta sagt inte för att det måste sägas, utan därför att döden på korset följde som en konsekvens av Jesu liv. F a var korset en konsekvens av en livshållning som demonerna aldrig förmådde luckra upp i sina försök att splittra och sära. Till döden höll Jesus fast vid sin uppgift att vara den förmedlande länken mellan Gud och människor.