Bibelstudium i Vivalla den 25 november 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5” 48 20 Om att tygla tidsandan)

Bibelstudium i Vivalla den 25 november 2020

Sedan kommer slutet, när han (Kristus) överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. (Paulus i 1 Kor 15:24 f)

     Bilder, visioner, föreställningar tillhör livet, hör till livets förutsättning. Bilderna, när de är ideala smälter samman med upplevd verklighet och skapar i sin tur ny verklighet. Så går livet vidare med ständigt nya bilder och ständigt ny verklighet.

     Detta gäller generellt, är inte en speciallära för oss bekännande kristna. Det specifika med oss är eller borde vara är vårt sammanhang, vårt sammanhang med Kristus och de bilder denna förbindelse skapat. 

     I dag för bildtänkandet oss bibelläsare till Paulus och till dennes vision av slutet, tillvarons slut. I denna vision är den uppståndne i blickpunkten och dennes uppgift att på jorden förinta ”varje välde och varje makt och kraft tills han har lagt alla fiender under sina fötter”. Detta förintande sker i den Allsmäktiges tjänst.  

     Denna vision av tillvarons själva final, ger i få ord klarhet över Kristi livs sammantagna mening. Allt denne gjort och gör syftar till att  bekämpa det onda och det som en tjänst åt Gud, en gudstjänst.

     I några korta ord och med bildens tjänst  blir Jesu uppgift klarlagd, allt i ett från Jesu liv till hans död och uppståndelse. För mig  blir det en  bild som håller för att smälta samman med min upplevda verklighet, ja som förtydligar även min livsuppgift i tidens växlingar.

     Min bild av relationen Gud/Jesus blir dessutom på en punkt klarare. Jesus stod i Guds tjänst, hans uppgift var att bekämpa det onda.   

     Kristus stod  i den Allsmäktiges tjänst, i Guds tjänst, varifrån har Paulus fått den insikten? Den hade överväldigat honom i hans möte med den uppståndne men också förtydligats genom förnyad läsning av Skriften, i det här fallet Psaltaren. 

     Där hade han läst bland annat den åttonde psalmen. I denna talas om människans höga uppgift som förvaltare av den värld som är Guds. Människan blir ”nästan till en Gud”, krönt med ära och härlighet. Allt blir av Herren Gud lagt ”under dennes fötter” (Ps 8:7)

     Denna psalmistens bild av verkligheten  har många tagit till sig, detta oavsett om de hämtat sina visioner från bibeln eller inte. Bilden av människan som nästan en Gud har varit på gott och ont. På gott när den värnar om livet, på ont när den lett till mänskligt övermod. I mänskligt övermod har de värsta överträdelser tillåtits att ske. Mänskligt övermod och mänsklig härsklystnad har i själva verket blivit det i världen allt överskuggande problemet.

     Men i Paulus läsning av psalmen är de onda följderna övervunna. Denne knyter psalmens vision av den ”till nästan en Gud” blivna människan till Kristus. Denne är den sanna människan, den psalmistens människa som skall förverkliga Guds uppgift att  i Guds tjänst bekämpa ondskan. 

     Människan, d v s du och jag, är förvisso nästan gudaväsen, men vi är det i Kristus. Vi behöver formas i Kristus och av Kristus för att kunna förverkliga vår av Gud givna uppgift.

Bibelstudium i Vivalla den 18 november 2020

( Se även ”Med mina glasögon 5”, 47 20 När det gör för ont)

 Bibelstudium i Vivalla den 18 november 2020

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139:23 f)

     Texten ovan är slutorden i psalm 139 där den fromme psalmisten vädjar till Gud om att bli prövad för att sedan bli ledd in på den livsväg som är evig. 

     Psalmen i sin helhet är en märklig bekännelse. Den speglar fromhetens både fram- och baksida. Den är både till hjälp och till ett varnande exempel. Psalmisten är en förebild i sin kunskap om Gud, samtidigt drar han konsekvenser av sin gudstro som är avskräckande. Både det ena och det andra speglar fortfarande i dag fromhetens väsen. Av Gud berörda människor kan snudda vid hisnande sanningar samtidigt som de blottar ett inre som är gudstrons motsats.

     Först låter vi psalmistens fromhet tala.

Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. (Ps 139 v 1-5)

     Längre än så går det inte att komma för den som funnit att bakom allt som äger liv finns ett tillvarons Du som både skapar och uppehåller. Skapandeprocessen må vila  i dunkel för en dödlig, uppehållandet däremot väcker förundran. Detta Guds uppehållande verk sträcker sig ända till kunskap om allt  mitt. Jag är omsluten av Gud. Varje försök att avskära något från Guds inflytande är att förneka Gud, förneka tillvarons du. För att ta det personligt. Jag lever idag i förtvivlan. Det käraste jag har håller på att tas ifrån mig. Min hustrus demens tycks obotlig. Otro för mig vore att skära av min hustrus öde från Guds vilja. Även hon är omsluten av Gud.

     Detta om psalmistens insikt i Guds väsen. Nu till det avskräckande i hans fromhet. Detta avskräckande avslöjas när psalmisten drar konsekvenserna av sin kunskap om Gud. Den Gud som känner allt borde döda alla dem som motverkar Gud i sin ondska.

Döda de onda, Gud! Låt mördarna försvinna, de som trotsar dig med sina ränker och fåfängt höjer sin röst mot dig. Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre, och avsky dem som reser sig mot dig? Jag hatar dem med glödande hat, mina fiender har de blivit. (Ps 139: v 19 ff)

     Detta är gudskunskapens, tycks det, eviga baksida. De fromma drar felaktiga slutsatser av den insikt de äger. Det de fått av kunskap och resurser att brukas i gott syfte vänds till dess motsats. Deras fromhet vänds till vapen mot dem som står dem emot. Själv har jag erfarit det i mitt eget inre. Jag har känt fromhetens förvändhet i min egen själ. Även jag har hatat. Men tydligare än i mig själv har jag erfarit detta hat hos andra som kommit längre på fromhetens väg än jag själv. Deras fromhet har förvandlats till projektiler riktade mot andra. Och det inför mina ögon.

     Vad finns då att ta till inför allt detta annat än att göra som psalmisten som slutar sin psalm med dessa ord.

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139  v 23 f) 

Bibelstudium i Vivalla den 11 november 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 46 20 Med det brutna nyckelbenet vände det.)

Bibelstudium i Vivalla den11 november 2020

Ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss. Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. (Petrus andra brev kap 1 v 3-8)

     Andra Petrusbrevet är sent. Det är ett andra generationens brev och den nya generationen kristna tampas med delvis andra problem än den första. Till vår nytta sker det. Deras problem är i långa stycken likartade våra.

     Låt oss ta det kort och gott och rakt på. Det ena handlar om att , det andra att ta hand om. Vad vi fått är kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss, med andra ord Kristus. Det andra är att det inte är lätt att hålla fast vid sin kallelse. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss det. Trons liv blev ingen dans på rosor ens för oss som lovat vår frälsare lydnad. Nya omständigheter trasslade till det för oss. Bibelns verklighet visade sig inte fullt ut vara min verklighet.

     Vad då göra? Skall vi fortfarande envisas med den lutherska metoden att låta allt utgå från Gud och sen lita på att allt skall ordna sig. Jag föreställer mig att det är så vi gör när våra präster ständigt återberättar bibelns berättelser och sen anpassar dem till nutid. Sällan spills ett ord på andlig disciplin och uthållighet. Sånt överlåter vi till metodisterna. Bara så att dessa blivit så få i vårt land att de inte längre märks.

     Nog skall vi även fortsättningsvis låta allt gott bero av Gud. Det är ju själva poängen med kristendomen att vi förskjuter centrum från oss själva till Gud. Vårt trumfkort är oöverträffat när vi hävdar att vi inte kan skapa oss själva.

     Men det skulle behövas metodister som också påvisar nödvändigheten av att ta hand om det vi fått. Se på idrottarna. Sina resultat når de först efter självuppoffrande träning. Till talangen måste läggas självuppoffring.

     Låt oss se vad det är Petrus sagesman bjuder oss i detta stycke. En hel räcka åtgärder radar han upp. Till tron skall läggas (eller som jag som lutheran hellre säger fogas) styrka (dvs kraftfull tro), och till styrkan kunskap och sen självbehärskning, uthållighet, gudsfruktan, broderlig omtanke och som toppen på det hela kärlek.

     Skulle man göra som Petrus sagesman föreslår kom församlingen att bli  lik ett andligt träningsläger. En föga lockande tanke måhända om man inte förstått att det hela syftar till att broderlig omtanke och kärlek upprättas.

     Har vi nämligen för ögonen att vår andliga träning syftar till att ge rum för nya människor i vår gemenskap är allt lugnt. Detta särskilt om vi genom vår andliga övning skapar livsrum för dem som behöver vår gemenskap för att kunna leva. 

Bibelstudium i Vivalla den 4 november 2020

( Se även ”Med mina glasögon 5” 45 20 Heligheten sedd nerifrån)

Bibelstudium i Vivalla den 4 november 2020

(Profetiska ord till Sion)

Solen skall inte mer vara ditt ljus om dagen och månen inte lysa dig med sitt sken. Nej, Herren skall vara ditt eviga ljus, din Gud skall vara din härlighet. (Jesaja 60:19)

När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde: vi skrattade, vi sjöng av glädje, och jublet steg från våra läppar. Då sade man bland folken: Herren har gjort stora ting med dem! Ja, Herren gjorde stora ting med oss, och därför var vi glada. Herre, vänd vårt öde, liksom du ger liv åt bäckarna i Negev. De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Ps 126)

     Både  i det ena och det andra bibelordet är Sion tilltalat. Sion, det står i bibeln för tempelklippan, för templet, för Jerusalem, för det utvalda folket. I Nya testamentet är Sion t o m  en av beteckningarna för den kristna kyrkan. Själv går jag ändå längre. För mig just nu är orden ovan ett tilltal till mig och de mina. 

     Det som är den andra delen av mig själv, det käraste jag har, håller nämligen på att glida från mig. Den dag kan komma då hon inte längre känner igen mig. I vemod betraktar jag förvandlingen.

     Tröst ger mig då orden om ljuset. Det ljus som i livet tycks lysa av egen kraft, det betyder av hjärta, hjärna och av en frisk kropp, skall visserligen slockna. Men det finns ett annat ljus som skall lysa när det egna ljuset är utblåst, Guds ljus. I Gud har jag då mitt liv. I Guds omsorg lever då den jag älskar.   

     Jag gråter när jag skriver det här. Gråter när jag i min ensamhet läser psalm 126 i Psaltaren och finner att även psalmisten gråter. ”Gråtande går de och sår sin säd”, läser jag.

     Gråter därför att Sion drabbats, Sion det utvalda folket, psalmisten själv. Psalmistens läge är som mitt förtvivlat.  

     Så kommer denna för bibeln så unika dubbelhet. Mitt i gråten jublar han. Det är som levde psalmisten samtidigt  i en verklighet där  Herren redan gjort stora ting. Sions öde är redan vänt. Gråten är redan utbytt mot jubel.

     Och jag känner igen mig i denna dubbelhet. Min tro är förankrad i denna dubbelhet där redan samtidigt är ännu inte.  

     För mig är det inte beklagansvärt att leva i denna dubbelhet där jubel och förtvivlan lever sida vid sida, där tron och otron växelvis har sitt grepp om mig. Jag vill inte bli kvitt vare sig mitt jubel eller min förtvivlan. Jag vore omänsklig om det ena utplånade det andra, t o m oförmögen att leva. Ständig förtvivlan skulle döda mig men också ständigt jubel. Det inte bara tror jag, det vet jag. Vittnesbörden omkring mig är otaliga.

     T o m Jesus vittnar. Jesus förstådd som den ständigt suveräne, den ständigt segrande, den ständigt övervinnande, förlorar i närhet. Han kan aldrig bli ett med den förtvivlan som världen är uppfylld av. Jesus förstådd som enbart dödlig människa vars enda förtjänst är hans inkännande sinne, kan aldrig bli min frälsare.

Bibelstudium i Vivalla den 28 oktober 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 44 20 Omgivningens tryck)

Bibelstudium i Vivalla den 28 oktober 2020

Tack till Gud

Jag tackar Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar med rent uppsåt, och minns dig ständigt i mina böner, dag och natt. Jag minns dina tårar och längtar efter att få se dig igen för att fyllas av glädje. Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som finns hos dig och som fanns redan hos din mormor Lois och din mor Eunike; jag är viss om att den finns också hos dig. (Till Timotheos Andra brevet kap 1 v 3 ff)

     I den kulturkrets som återspeglas  i de sena nytestamentliga breven (bl a dagens text, det  betyder översatt till nutid ungefär Israel, Palestina och det nuvarande Turkiet) dominerade det grekiska tänkandet. Härskade gjorde Rom och judarna som levde i minoritet över hela området kämpade mer än annat för att få behålla sin egenart. I skuggan av detta växte kristna församlingar upp. Deras förankring var judisk men deras läsning av de heliga skrifterna gjorde dem gränsöverskridande. Allt förstod de utifrån Kristus och genom den förståelsen vann de också anhängare bland icke-judar.

     Bland dem som stod i spetsen för en av dessa kristna församlingar fanns Paulus medarbetare Timotheos. Det är till honom Paulus vänder sig i sitt brev. Hans inledningsord återfinner ni i texten ovan.

     Det sägs att de sena nytestamentliga breven, f a de  så kallade pastoralbreven, är efterskrifter. De är skrivna av pauluslärjungar och återspeglar därigenom inte enbart Paulus tankar utan också hur hans efterföljare tänkte. Det må vara hur som helst med den saken. Men maken till det äktkristna i texten ovan får man leta efter.

     Först om bönen. Här är den sprungen ur Paulus längtan efter att få möta en person han håller kär. Denna längtan är så stark att den ständigt finns med i Paulus undermedvetna. Den ligger där som som både outtalade och uttalade tankar. Paulus kallar dessa tankar böner. Ständigt ber han för Timotheos, d v s ständigt är Timotheos  närvarande i hans inre.

Så kan det sannerligen fortfarande vara. Själv lever jag i en svår tid. Min hustru är svårt sjuk, förvirrad och skadad. Hon tas omhand i ett  boende där hon sköts dag som natt. Ständigt tänker jag på henne. Och mina tankar är att likna vid böner, ja är böner. Mina vänner stämmer in. En del av dem säger, jag tänker på er, andra jag ber för er. Flera av dem blandar ihop det ena med det andra. Precis som Paulus. Tankar kan alltså vara böner.   

     Och sen textens mormor Louis och textens mor Eunike, båda judinnor. Eunike, Timotheos mor, var gift med en grek får vi lära oss när vi läser Apotlagärningarna kap 16. Dessa två kvinnor tillhörde den kristna församlingen och det betydde att de tydde såväl den heliga skrift som verkligheten omkring dem utifrån Kristus. Med andra ord trodde de.

     Paulus säger om deras tro att den var uppriktig. För säkerhets skull har jag kontrollerat i den grekiska texten och funnit att det ord som används också betyder oförställd, genuin och mer än annat inte hycklande.

     För mig betyder det kristen tro när den är som bäst. Alla funderingar om det rimliga i tron blir oväsentliga liksom alla tankar om trons förträfflighet. Det är bara en sak som gäller och det är att förstå verkligheten utifrån Kristus, ständigt läsa verkligheten utifrån denne Kristus och sedan vila och verka utifrån detta. För att göra det behöver man inte vare sig försvara sig eller förställa sig. Det är bara att leva.

  

   

    

  

Bibelstudium i Vivalla den 21 oktober 2020

(Se även ”Men mina glasögon 5” 43 20 Ensamhet ja, individualism nej)

Bibelstudium i Vivalla den 21 oktober 2020

I tro tågade folket genom Röda havet som på torra land, men när egypterna försökte dränktes de. Genom tron föll Jerikos murar sedan man hade gått runt dem i sju dagar. Genom tron undgick skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner. Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och om profeterna. Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap, (Hebr 11:29-33)

     Texten ovan är hämtad från Hebreerbrevets ”troskapitel”. Det är tro för hela slanten i detta kapitel.  Eller mera precist uttryckt berättas det om troshandlingar. Det för dessa troshandlingar specifika är att de leder framåt, att de innebär att Guds vilja förverkligas. 

     Eftersom innehållet i Hebr 11 tvingar fram den tolkningen förstår jag de inledande orden i detta kapitel annorlunda än bibelöversättarna. Jag översätter inte tron är grunden som deras förstaval lyder utan tron innebär ett förverkligande i enlighet med deras andraval anfört i notapparaten. I vilket fall som helst ger hela kapitel 11 i Hebreerbrevet exempel på detta trons förverkligande.

     Vad var det då som förverkligades? Den väg som i slutändan ledde fram till Kristus, lyder svaret. Detta genom troshandlingar där ändamålen ofta helgade medlen och där brutalitet och svek tillhörde ordningen. Vad sägs om att egypterna dränktes, att skökan Rachav inte minst hjälpte spejarna för att hon själv vann på det. För att inte tala om det våld som låg bakom kung Davids alla segrar.

     Det är bara att erkänna att det är på det sättet, d v s att vägen fram till Kristus är randad inte enbart av det som kan betecknas som gott utan också av mycken orättfärdighet. Erkänner jag inte det utan låter texten ovan i allt bli förebildlig är det fara värt att jag tror att det fortfarande är legitimt att handla som exempelvis skökan Rachab. Det betyder att även orättfärdiga medel är tillåtna bara den kristna saken gynnas av det. Jag har sett nog av sådant i mitt nu långa liv som kristen.

      Men i sak har Hebreerbrevets författare  rätt. Hans exempel är korrekta. Trons väg förverkligades genom hans trosförebilder. Deras verk ledde fram till trons fullkomnare Kristus.

      Men i och med Kristus är det inte längre tal om att ändamålen får helga medlen. Hans eget exempel pekar i helt annan riktning. Segern vinns inte genom yttre kraft utan genom självutgivande. Trons väg blir i fortsättningen offervägen. Inte ens tillåts jag som kristen att i allt vara solidarisk med mina egna. Kristus stod inte alltid på de egnas sida utan också på de andras.

     Själv läser jag även bibeln med kritiska ögon. Mina egna ”Kristusglasögon” uppmuntrar mig att göra detta. För mig är bibeln Guds ord inte på grund av dess etiskt/moraliska perfektion utan därför att den i slutändan ledde fram till Kristus.

     Nog kan även jag som många av de mina dölja det brutala och många gånger orättfärdiga i särskilt gammaltestamentliga texter genom diverse omtolkningar. Men när jag gör det anger jag alltid att det är Kristus som tvingat mig till detta, inte textens egna sakliga innehåll.

Bibelstudium i Vivalla den 14 oktober 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 42 20 Det sanna är evigt)

Bibelstudium i Vivalla den 14 oktober 2020

Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt. Av honom eror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. (Salomos vishet kap 7 v 15 f)

   Texten ovan är hämtad från Salomos vishet, en bok som tillhör apokryferna, eller som det också heter ”Tillägg till Gamla testamentet”. Kung Salomo föreges vara författaren. I själva verket har vi att göra med en vishetsskrift, skriven av en lärd och upplyst jude från Egypten som levde ungefär samtidigt med Jesus.

     Boken ger redan vid en ytlig läsning aha-upplevelser genom sin moderna approach. Frågorna om liv, död, evigt liv/livets förgänglighet tas upp på ett sätt som vore det idag. Samtidigt känner åtminstone jag starkt främlingskap när den lärde juden försöker bevisa att Gud skapar rättvisa redan i detta livet. Jag är bränd inför sådant tal från samtal med kristendomsförsvarare i min allra närmaste omgivning.

     Kärnan i boken utgöres av tal om visheten i betydelsen insikt i livets hemligheter. Och detta tal vilar i grundinsikten att allt människan fått är gudagåvor som vi är satta att förvalta. 

     Denna grundinsikt är i dag själva trumfkortet vi troende har i livssynsdebatten. För vem kan förneka att livet är oss givet, att livet ytterst är en gåva. Frågan är ju inte om livet är en gåva, frågan är vad vi skall kalla gåvogivaren.

     Pseudosalomo, låt oss kalla författaren till Salomos vishet detta, förutsätter att alla hemligheter i himlen och på jorden kan lösas upp och förstås. Den som äger lösningen är Gud som gett människan ett instrument så att även hon skall kunna fatta det annars obegripliga. Detta instrument kallar Pseudosalomo ”visheten”.

     Pseudosalomo tror sig kunna vittna om att han redan fått del av denna vishet. Han vet redan det mesta om ”världens byggnad och elementens verkningar”. (Salomos vishet 7:17 b). Ack hur fel hade han inte. Det han trodde var slutgiltig insikt var bara inledningen. Det vet vi sena tiders barn.

     Men grundinställningen måste vara riktig. Det finns svar på livets gåtor och den som äger svaret är ytterst Gud. För att vi människor skall kunna hantera dessa gåtor behöver vi vishet, en vishet som gör att vi förbehållslöst kan ta itu med livets frågor, stora som små, vardagliga som övergripande. På alla områden är vi satta att göra detta. Det tillhör vårt privilegium som människor.

     Men nu till det som skiljer Pseudosalomo från andra visa, särskilt visa i vår egen tid. Dessa som vet mer än vad vi andra dödliga förmår fatta, sätter till skillnad från Pseudojesaja  sin tillit till egen slutledningsförmåga och låter Gud hamna vid sidan om.  

Jag föreställer mig att en Pseudosalomo av idag nog skulle vara stolt för sin egen vishet. Men inte ett ögonblick skulle han glömma bort att tacka Gud för de gåvor han fått. Han skulle också ständigt be tillvarons skapare och uppehållare om ny insikt, f a om nåden att bli värdig allt det han/hon förmått famna av nya kunskaper och insikter. Ty ett vet Pseudosalomo med glasklar insikt, att han själv inte är Gud. 

Bibelstudium i Vivalla den 7 oktober 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 41 20 Om att tampas med ”storords” baksida.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 oktober 2020

När en människa gått bort, var finns hon då? Om än vattnet tar slut i havet, floderna sinar och torkar ut, reser sig aldrig en död igen. Förr skall himlen rämna än han vaknar, aldrig väcks han ur sin sömn. (Job 14:11 f)

Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör: han förlåter alla mina synder och botar alla mina sjukdomar, han räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet, (Ps 103: 2 ff)

     Både det ena och det andra återfinner jag i bibeln, både räddning från graven och bitter klagan över den obönhörliga döden. Den olycksdrabbade Job vittnar om det ena, den fromme psalmisten om det andra. Själv har jag tagit båda vittnesbörden till mitt hjärta. Jag hoppas på det ena men fruktar det andra. Och med såväl Job som med psalmisten har jag det gemensamt att jag inte ett ögonblick tvivlar på att allt beror av Gud. Skillnaden mellan Job och psalmisten var att den ene trodde, den andre misstrodde.

     Nu finns det förstås mer som förenar Job med psalmisten än att båda hade en relation till Gud. Låter man bara psalmisten sjunga ur sig hela sin lovsång märker man samhörigheten. Dennes ord  i psalm 103 om räddning från graven har en fortsättning som visar att det visst inte är självklart att ens psalmisten tror på evigt liv. Han talar i fortsättningen om att människans dagar är som gräset och han vittnar om att livet liknar gräset. Det kan bli till intet av vinden som sveper fram.   

     Skall sanningen fram var tron på liv efter döden okänd för de fromma  långt fram i gammaltestamentlig tid. De frommas liv med Gud var ett liv här och nu. Om tillvaron efter döden hade de inga klara föreställningar. Sanningen var som den syntes vara, människan dog när hennes tid var ute, hon som allt av Gud skapat.

     Samtidigt kunde psalmisten och med honom hans samtids fromma inte sätta punkt med tal om vind som svepte bort allt levande. Han måste få tala om något som var större än naturfenomen. Han hade ett inre tvång att få tala om det högsta av allt Guds nåd. Därför brister han ut i: ”Men evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom. Hans trofasthet når till kommande släkten”. (Ps 103:17)

     Ur erfarenheten av denna överväldigande nåd föds i sinom tid tankar om att denna Guds nåd inte låter sig nöja med att fortplantas till kommande släkten. Den kan bevara t o m det som varit och de som varit. I Gud är de bevarade, i Guds levande åminnelse.

     För mig är föreställningen om Guds nåd huvudstråket i utvecklingen mot tron på evigt liv. Denna tro är för mig inte sprungen ur tron på en odödlig själ. Detta därför att själen i sig själv inte är odödlig.  Odödlig är Guds nåd, den nåd som rymmer både dem som levat och dem som lever.

     Så långt hade psalmisten ännu inte nått. Guds nåd skulle fortplantas till andra släkter. Den var för honom ingen aktiv kraft i alla dem som redan levt sina liv. 

För mig är Kristus mer än annat själva uttrycket för vad Guds nåd är och står för, hans uppståndelse mindre tecken på ett under än en manifestation av den Guds nåd som inte sätter gräns vid döden.

Bibelstudium i Vivalla den 30 september 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 40 20 Den betingade tron)

Bibelstudium i Vivalla den 30 september 2020

Liksom berget vittrar och rasar och klippan rubbas från sin plats, liksom stenarna mals sönder av vattnet och skyfall sköljer bort gruset, så krossar du människans hopp. Du besegrar henne i grund, och hon är borta, vanställd, förvisad ur din åsyn. Hennes barn vinner ära, men hon vet det inte, de ringaktas, men hon märker det ej. Hon känner bara smärtan i sin egen kropp och sorgen i sin egen själ. (Job  14:18-22)

     Jobs bok, ett diktverk är den förvisso, samtidigt en oförställd uppgörelse med Gud. De svenska översättarna låter textens ord  spegla denna vidräkning i poetisk kraft. Gud anklagas av Job för att plåna ut alla spår av det som varit och omvandla det till ett intet. Livet är här och nu, inte sedan. Döden är oåterkallelig.

     Denne Job står som representant för alla dem som tappat tron. I vår tid för dem som inte vågar tro på vare sig en odödlig själ eller någon annan form av fortlevnad när hjärtat slutat slå.

     Själv lever jag i en tid då henne jag älskar mest så sakta håller på att tas ifrån mig. Smärtan över detta fördunklar min tillvaro. Samtidigt tror jag mig kunna härleda min nedstämdhet. Den beror av att den kärleksgemenskap jag fått leva i både har och har haft drag av en  helighet och en innerlighet  som jag inte kan förbinda med mänsklig förmåga. Den är inte självpåtagen, den är given.  

     Min klangbotten är därför inte Jobs. Jag förmår inte anklaga Gud som denne gör. Detta trots att även jag tillhör dem vars tro på själens odödlighet vacklar. Men att för den skull  säga att det jag fått av liv och samhörighet är något tillfälligt är mig omöjligt. Därtill är min gudstro för djup.

     Glöm inte att Jobs bok har sin plats i den Heliga Skrift. Den tillhör det som den troende behöver för att få näring för sin inre människa. Men hur kan det ske att Jobs uppgörelse med Gud och dennes förmenta försvarare, Jobs tre vänner, fått denna upphöjda ställning?   

     För mig är svaret att Job aldrig släpper taget om Gud. Jobs klagan löses aldrig upp i förnekelse av Guds makt. Bakom tillvarons under finns annat än det  vi kallar slump eller evolution om jag tillåts uttrycka mig som en förment nutida Job. 

     För mig finns dessutom en djupare sanning i Jobs bok. I koncentrerad form kommer denna sanning till uttryck i textens slutord. 

Hennes barn vinner ära, men hon vet det inte, de ringaktas, men hon märker det ej. Hon känner bara smärtan i sin egen kropp och sorgen i sin egen själ. (Job  14:18-22)

     Dessa ord avslöjar det fängelse människan redan genom sin existens lever i. Hon är fångad i sin egen föreställningsvärld. Hon når aldrig på ett bestående sätt ut ur sin egen begränsning. Alla försök som görs i den riktningen blir preliminära och speglar på ett eller annat sätt mer människan än Gud. Den bästa teologi blir tänkt verklighet (metafysik), inte verkligheten själv.

     I Gud, i tillvarons ovedersägliga vara finns därför trots allt mitt hopp. 

Bibelstudium i Vivalla den 23 september 2020

Bibelstudium i Vivalla den 23 september 2020

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.« (Matt 11:28 ff)

     Jag tar fram något för mig närliggande för att inte krångla till det. Betablockerare sänker blodtrycket. Det har gällt, det gäller och kommer att gälla. Det vet jag som nyttjat blodtrycksmedicin sen jag var i femtioårsåldern. Inte så med dagens bibelord. Om detta kan sägas att tankarna kommer från vår Frälsare, formulerades på nytt sätt i den första församlingens förkunnelse (=bibelordets lydelse) och sen tillämpades och fortfarande tillämpas. 

     Men detta bibelords effekt är långt ifrån lika säker som betablockerarens. Betablockeraren fungerar automatiskt men bibelordet måste tillämpas för att ha någon effekt. Men den tillämpningen är långt ifrån självklar.

     Tillämpningen förutsätter att nuet är inkopplat liksom  situationen. Om inte blir detta bibelord liksom andra likt ett minnesfossil utan betydelse för verkligheten. Så är det för den delen alltid när vi tar del av bibelns budskap. Nuet behöver vara inkopplat för att inte ordet skall förvandlas till fossil utan egentlig verkan. Och sen skall ordet sitta rätt. Annars blir allt fel.

      Det första som då sticker ut är min egen del i Jesusordet om att skänka lättnad för de tyngda. Jag är ju en Jesuslärjunge som vigt mitt liv och min tro åt min frälsare. Detta i en tid som flödar av tal om humanitet och lika värde men samtidigt närmast tävlar ihjäl sig både i arbetslivet och på fritiden. Förmodligen beror vår psykiska ohälsa till stor del på att vi är indragna i denna karusell av tävlande för att hävda oss.

     Min del som Jesuslärjunge blir då att finna en livsväg där barmhärtighet är av nöden. Detta är en uppgift som är närmast oöverstiglig i en tillvaro där vi sköljs över av en förförisk tidsanda som talar om barmhärtighet men utkräver prestation för att få del av uppskattning.

     Som luthersk kristen betyder det lagens krav på mig, en lag som kräver att jag inte enbart är barmhärtig och dessutom barmhärtig i rätt sammanhang. Det betyder ytterligare en börda bland alla andra.

     Men det finns också något som heter evangelium, ett befriande budskap som jag får ta emot i tro. Det lyder Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila”. Detta evangelium är alltså bibelordet i sin ordagranna ordalydelse utslungat till mig och menat att tas emot i tro. 

      Och i tro, det betyder med öppet sinne, tar jag emot det som ett gudsord, omvandlar det utifrån egen erfarenhet och kunskap för att sedan tillämpa Jesu ord. Först och främst får jag ta emot det för egen del. Skulden smälter bort, fantasin och påhittigheten vaknar och jag kan tillämpa ordet för att lätta på min egen börda. 

     Jag blir utan egen förtjänst upprättad, förlåten säger vi lutheraner vanligen, när mina bördor lättar. Men inte nog med detta; min inre upprättelse räcker till för att föra barmhärtigheten vidare, f a befria andra från kravet från att stå högre än andra för att äga värde.

     Så nog är kristen tro betydelsefull. Jag beklagar bara bara att den inte är en besittning utan en gåva som ständigt behöver förnyas.