Bibelstudium i Vivalla den 20 november 2019

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 47 19 Social aggressivitet)

Bibelstudium i Vivalla den 20 november 2019

Textordet ingår i Paulus slutargumentation i 2 Korinthierbrevet

4När han (Kristus) blev korsfäst var han svag, men han lever genom Guds kraft. Vi är också svaga med honom, men vi skall leva tillsammans med honom genom Guds kraft, som ni skall få känna. (Paulus 2 brev till Korinthierna kap 13 v 4)

Till sitt ursprung är kristen tro en judisk företeelse. Efter den revolution som Kristus och Kristustron innebar blir i första hand tre religiösa grundpelare bestående från detta arv ; människan är av Gud skapad, uppehållen och utvald. Men kristen tro är förvisso mer än dessa grundpelare.

     Det nya i och med Kristus är som jag ser det en injektion i samhällskroppen av svaghet och kraft. Om detta vittnar Paulus i bibelversen ovan.

Bibelversen är hämtad från ett sammanhang där Paulus försäkrar att han vid nästa besök hos de kristna i Korint skall ta till hårdhandskarna, hårdhandskar som hur underligt det än kan låta förutsätter svaghet och kraft.

Såväl svagheten som kraften hade Paulus fått från Kristus och Kristi kors.  Och korsets innersta innebörd var, för att ta Paulus på orden, att Kristus blev svag för att kunna leva genom Guds kraft. Svagheten bestod konkret i att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. (Rom 5:8).  Uttytt blev Kristus på korset ända till döden svag för att därigenom förmedla kraft till oss som ”ännu var syndare”. Denna svaghet och denna kraft hade smittat av sig på Paulus.  Låt oss uttrycka det så att Kristus i en bestämd mening levde vidare i och genom sin apostel.

Läser man 2 Korinthierbrevet i sin helhet får man en rätt klar bild av Paulus svaghet. Paulus gav prestigelöst ut sig för de kristna i Korint. Självstoltheten lät han fara. Allt riktade han in på att i ord och handling tydliggöra och förverkliga Kristi självutgivande.

Men kraften då hur skulle den komma till uttryck när Paulus omsider återvände till Korint? Att det handlade om kyrkotuktsåtgärder förstår vi. Men närmare kommer vi inte.

Faktum är att varken Paulus svaghet eller hans kraft kan sättas på en klar och konkret formel. Vi kommer ett stycke på väg men inte längre.

Detta sagt därför att det som gällde Paulus också i tillämpliga delar gäller oss som bekänner oss till Kristus. Någon formel för ett kristet leverne, förutan detta att det skall spegla Jesu svaghet respektive kraft, finns inte. Hur en kristen skall leva  kan för den delen aldrig sättas på formel. Det kristna livet  står alltid i situationens sammanhang.

Nog vet vi kristna på vilken grund vi lever, f a att vi som alla människor är skapade, uppehållna och utvalda av Gud. Förebilder har vi också, inte minst Paulus med sin svaghet och sin kraft. Trots detta;  inget som varit och inga förebilder kan exakt ange hur vi som kristna skall bete oss i den konkreta situationen. Kristusefterföljelsen är en nuets skapelse.

Ändå skall vi inte klaga. Sammanhanget är ju solklart. Vi lever omslutna av Gud, är inte utkastade i tillvaron av en slump. Framför allt har vi gjorts delaktiga av Kristi svaghet, en utgivande svaghet som i slutändan gör oss starka och förmögna till insats. Dessutom skall vi inte glömma att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Det betyder att det finns förlåtelse även för oss.

Bibelstudium i Vivalla den 13 november 2019

Bibelstudium i Vivalla den 13 november 2019

Tro, gärningar, vishet

 Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. (Jakobs brev 2:17)

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till.  Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning.   Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. (Jakobs brev 3:13-15)

Ibland går bibelläsningen liksom av sig själv. De två tusen år som skiljer mig från det skrivna ordet märks inte. Det är bara att läsa som det står och sen referera till egen erfarenhet. Så är det när man läser i Jakobs brev om tro, gärningar och vishet.

Först om tron (Jakob 2:17). Den är inte en specialegenskap som vissa har, andra inte. Alla tror vi. Skillnaden är att vi tror olika. Den ene tror si, den andre tror så.

Om tron gäller också generellt att den låter sig speglas i verkligheten. Det man gör och det man ger uttryck för är tro som kommit upp på ytan och visar sitt sanna jag.

Så också när det gäller kristen tro. Det man innerst inne tror, dvs förlitar sig på, tar sig alltid och utan undantag konkret uttryck. Detta i vad man gör, vad man konkret strävar mot och hur man ser på sig själv och sin omgivning. I Jakobs brev sammanfattat i begreppet gärningar. Saknas gärningar, det betyder gärningar som påminner om Jesus, visar det att tron är död. Sen kan man bekänna sig tro hur högt man vill. Tron är ändå död.

Nu till visheten (Jakob 3:13-15). Denna vishet tillhör trons frukter, ja sammanfattar det väsentliga i hur tron tar sig uttryck i verkligheten.

Här är det förstås inte så enkelt att bli konkret. Jakob talar om vishet som det sammanfattande uttrycket för en kristen livshållning. Och det låter väl göra sig för Jakob som hade sin tids judekristna för ögonen. Dessa judekristna hade en gemensam kulturell och kristen tradition som förenade dem. Värre är det med oss kristna som läser Jakobs brev. Vi finns i hela världen och lever under de mest skilda förhållanden och med vitt skilda livsuppfattningar. Vishet, det betyder den sammanfattande hållningen till livet, till vad som är väsentligt respektive oväsentligt, skiljer oss åt. Våra olika kulturella, bildningsmässiga och kunskapsmässiga bakgrunder drar isär oss. Detta mer än vad som skulle vara nödvändigt, kan tyckas. Med ökad kärlek till frälsaren som levde och dog för oss, tilltar också visheten, d v s visheten i Kristus.

Ett är förvisso säkert. När vår tro tar sig uttryck i avund, självhävdelse, skryt och osanningar, då är vi på fel väg. Då är vi jordiska, oandliga och demoniska. Då tror vi mer på djävulen än på Gud. Mot detta står enligt Jakob den mildhet som hör visheten till.

Jag tolkar denna mildhet som ett stänk av den mildhet som Jesus visade när han hade fördrag med enfaldiga människor som inte visste sin väg. Däremot gällde inte fördragsamheten, fördrag med ondskan.

Som kristna är vi kallade att vara milda mot dem som inte vet sin väg, men avvisande mot allt som har ond rot. Att skilja det ena från det andra är inte lätt vare sig det gäller självprövning eller ställningstagande till företeelser i vår omgivning. I själva verket är det en livsuppgift som i en ständig upprepning förutsätter, nåd, förlåtelse och upprättelse.

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 6 november 2019

(Se även ”Med mina glasögon 4”,  45 19 Spetsad text och bred utläggning)

Bibelstudium i Vivalla den 6 november 2019

1Jag älskar Herren, ty han har hört min bön om förskoning. 2Han lyssnade till mig när jag ropade. Psaltaren 116:1 f

Av ”livs- och dödskrafter” beror våra liv vare sig vi vill det eller inte. De berör allt och alla, alltid. Dessa krafter förbinder jag med själva existensens grundförutsättning, med det jag kallar Gud. I den meningen är Gud ofrånkomlig, den Gud som ger och tar liv, den Gud som ger rum för det fullkomliga men också öppnar för och t o m åstadkommer förintelse.

Men i psalm 116 är Gud mer än detta. Gud är mer än opersonliga ”livs- och dödskrafter”. Gud lyssnar. Psalmistens rop om förskoning klingade inte ohört. Psalmisten vittnar; Gud räddade mig från döden, mitt öga från tårar, min fot från att snava (Ps 116:8)

Men är detta ett generellt beteende? Lyssnar Gud alltid och på alla? Av fortsättningen på psalm 116 kan man läsa ut att Guds lyssnande är villkorat. Jag citerar:

Herren bevarar de oskyldiga, jag var hjälplös, och han räddade mig (v 6)

De trognas liv är dyrbart i Herrens ögon (v 15)

Guds hjälp förutsätter alltså enligt psalmistens vittnesbörd att Gud griper in och räddar  psalmens författare och att orsaken till detta  var dennes oskuld, hjälplöshet och trohet. Dessutom förutsätts inte som en kristen närmast automatiskt förutsätter, löfte om evigt liv. Vad psalmisten vittnar om är att denne genom ett Guds ingripande räddats ur akut dödsfara. Och det är något annat än löfte om evigt liv. Tankar på evigt liv i absolut betydelse var ännu inte aktuella på psalmistens tid.

Med ovanstående som bakgrund läser jag idag denna psalm. Jag gör det med frågan om jag kan göra psalmistens ord till mina egna, om jag i min nöd  kan få del av den räddning som psalmisten en gång erfor. Detta samtidigt mot den bakgrund som jag ovan skisserat, den om en Gud som med aldrig upphörande regelbundenhet, vare sig vi vädjar till honom eller inte, både skapar och tar liv.

Skulle månne jag kunna vara ett undantag. Skulle jag på grund av min oskuld, min hjälplöshet och min trohet slippa undan det öde som obönhörligt drabbar alla?

Jag värjer mig mot den tanken. När jag ser ner i min själs djup finner jag mig varken oskyldigt eller trogen. Under min personliga tro och mina fromma ideal har jag till min egen bedrövelse funnit ett jag som väsentligen liknar andras jag. Inte skiljer jag ut mig inte har just jag gjort mig förtjänt av särbehandling?

Ju mer jag tänker i denna riktning desto tydligare står det klart för mig att bakom en from psalmist i förkristen tid döljer sig den sanna människan, Jesus Kristus. För min inre bild ser jag Jesus som gav sitt liv på korset i vädjan om förskoning inte bara för sig själv utan också för andra. Och jag erfar också en Gud som lyssnade till honom som ensam var både oskyldig och trofast. Honom räddade Gud. Det var honom Gud förbarmade sig över.

Min väg till psalmen får därför gå över Kristus. Det  är han som blev frälst från döden, han som den ende. Denne Jesus bad om förskoning inte bara för sig själv utan för alla dem som tydde sig till honom. I honom finns den förskoning från döden som gäller också mig.

 

Bibelstudium i Vivalla den 30 oktober 2019

(Se även ”Med mina glasögon 4”,  44 19 Följare och utmanare i det kollektiva livsflödet)

Bibelstudium i Vivalla den 30 oktober 2019

3Och han (Abraham) sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.”  4Men Herrens ord till honom löd: ”Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.”  5Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.”  6Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig. (1 Moseboken 15 v 3 tom 6)

Bibeltexter kallar jag trostraditioner, det är nämligen vad dom är. Trostraditionernas ursprung är berättelser och vittnesbörd, som i sinom tid skrevs ned och samlades upp i urkunder. Slutresultatet blev bibeln, det betyder en rad trostraditioner hopsamlade och redigerade till ett sammanhållet helt bestående av två delar, det Gamla och det Nya testamentet.

Trostraditioner, läs trosföreställningar, är subjektivt betingade, dessutom spänner de över vida fält, religiösa som ideologiska. Man finner dem överallt, i såväl religiösa, som i politiska och sociala sammanhang.

Det speciella med oss kristna är att vi hämtar ett flertal av våra trostraditioner från bibeln och där f a från berättelserna om Jesus. Utifrån trostraditionerna om dennes livsverk, f a utifrån berättelserna om hans död och uppståndelse,  hanterar vi verkligheten.

Dessutom och det är mera sällan det sägs öppet, väljer vi  att hålla fast vid visst i våra trostraditioner (läs våra biblar) medan vi väjer undan för annat.

Bibeltexten ovan är hämtad från 1 Moseboken kapitel 15. I detta kapitel finns både sånt som vi som kristna kan ta till oss och det som vi måste väja för. Jag börjar med det senare, styckningen av djur som rituell förutsättning när två parter sluter förbund. Om detta läser vi i samma kapitel som texten ovan är hämtad från. Den sedvänjan kan vi med fördel vara förutan.

Däremot är dagens textavsnitt aktuellt där den barnlöse Abraham utlovas en avkomma så riklig som himmelens stjärnor. Och Abraham trodde på Guds löfte, lyder slutklämmen.

Dessa ord har i den kristna traditionen gjorts förebildliga. Dess kännetecken är tro på det omöjliga. Läget må se hopplöst ut. Det kan stå lika illa till med oss som det en gång gjorde för den barnlöse Abraham. Ändå litar vi på att trons löften i slutändan håller.

Abraham framställs som en trons förebild i hela bibeln. Än större förebild är Jesus. Dennes död och uppståndelse är för den kristne  trosföremålet före andra. Det för kristen tro specifika är att förlita sig på att leva i döds- och livsgemenskap med sin frälsare.

Vad jag tycker att man skall observera är vad som sker när den tron släpper taget. Det uppstår inget tomrum. Tomrummet  fylls upp av trosideal av annat slag. En trostradition ersätts av en annan eller av andra.

Konsekvensen av detta blir att vi lever i en trostraditionernas kamp. Kristna som ickekristna är indragna i den kampen. Ingen klarar sig utan levande trostraditioner. Det är med trostraditioner som redskap som vi hanterar vår verklighet.

Så säg inte att en tror, den andre inte. Alla tror vi, dock tror inte alla likadant.. Vi har som människor inget annat att ta till än trostraditioner när vi skall forma vår verklighet och hantera våra sanningar.

Nog är kristen tro något för sig med sin Abraham och sin Jesus. Framför allt är den något för sig, eller borde vara det, genom att den är kräsen med sina trostraditioner. Vissa lägger vi med bestämdhet åt sidan, andra kan vi inte leva utan.

Bibelstudium i Vivalla den 23 oktober 2019

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 43 19 Av naturen är jag dubbelseende)

 Bibelstudium i Vivalla den 23 oktober 2019

11Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig.  12Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den?  13Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den?  14Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den. (5 Mos 30:11-14)

I bibelstudium i Vivalla den 9 oktober i år satte jag fingret på att Jesus i Nya testamentet talar genom ombud. Jag exemplifierade med Uppenbarelseboken där Jesu talesman är Johannes. Denne frammanar Jesus i sina apokalyptiska visioner.

På motsvarande sätt frammanas en länge sedan död Mose i 5 Moseboken. Detta i en rad predikningar från skilda sammanhang där den sammanhållande fiktionen är en långpredikan av Mose.

I Uppenbarelseboken talade ”Johannesjesus”  till kristna hotade av förföljer och martyrium. I 5 Moseboken talar ”Predikomoses” ur en situation av nationell och religiös upplösning. Gemensamt för både det ena och det andra är förkunnelse sprungen ur nöd.

När hoppet av allt att döma är ute, när trons restauration inte längre tycks möjlig, då vänder det. Så i texten ovan, så när man spikade upp Jesus på korset, så när de kristna församlingarna i trons begynnelseskede hotades av förintelse, så förhoppningsvis i våra genomsekulariserade svenska församlingar. Gud vänder åter i full kraft.

Ett av flera paradexempel på detta är alltså textens förkunnelse ovan. I katastrofen griper Gud in och allt förvandlas. Lagen som tidigare tycktes ouppnåelig kommer plötsligt nära. Den förvandlas från hårda bud till en inre kraft som gör den tidigare slagne oövervinnelig.

Vad som skett är att lagens inre blottats. Till sitt innersta är lagen inte krav utan kraft, Guds kraft.

Det som profeterades skedde också. Löftesfolket upplöstes inte trots fångenskap och katastrofer. Den babyloniska fångenskapen blev inte judiskhetens förintelse. Gastkramningen ändade i restauration och nyfödelse.

Särskilt vi kristna har fått denna sanning tydliggjord för oss. Aposteln Paulus har öppnat våra ögon. Denne tar i Romarbrevet (Rom 10) upp just den förvandling av lagbudet från krav till kraft som vi ovan observerat. Och han gör det genom att förbinda lagen med Kristus och dennes frälsningsgärning.

Förvandlingen sker med Paulus som facit i följande steg, av lag blir kraft, av kraft blir Kristus, av Kristus evangeliet, av evangeliet tron.

Upplösning var alltså utgångspunkten för lagens omvandling till kraft. Och den upplösningen har idag gått särskilt långt i det sekulariserade Europa, och allra längst bland oss i Sverige.

Blir förloppet det vanliga är det alltså hos oss det skall ske. Gudomliga lagar, kristna seder, gammaldags moral står allt inför sin upplösning. Allt är genomkritiserat och därefter förtärt och ersatt av nya sedvänjor och nya tänkesätt överlägsna de gamla. Det tycks allt mera hopplöst att värja sig.

Det nya som kommer i stället för det gamla har dessutom många gånger verkligen skäl för sig. Ihåligheten i det gamla har blivit allt mera uppenbar. Liberal teologi av skilda slag räcker inte till för att dölja ihåligheten i det gamla.

Då sker det, de gamla kristna lagarna omvandlas till kraft. Lagen omvandlas till evangelium.

Bibelstudium i Vivalla den 16 oktober 2019

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 42 19 Omtanke som förutsättning för ansvar.)

Bibelstudium i Vivalla den 16 oktober 2019

2Så säger Herren: Det folk som undkom svärdet fann nåd i öknen. Israel var på vandring för att finna ro, 3ur fjärran uppenbarade sig Herren för dem. Med evig kärlek älskar jag dig, därför har jag så länge visat dig godhet. 4Än en gång skall jag låta dig blomstra, ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel. Än en gång skall du smyckad med bjällror träda ut i glädjedansen. 5Än en gång skall du plantera vingårdar på Samariens höjder, och de som planterar skall själva skörda frukten. 6Ja, det kommer en dag då väktarna skall ropa från Efraims berg: Kom, låt oss vandra upp till Sion, till Herren, vår Gud! (Jeremia 31:2-6)

Texten ovan är hämtad från profeten Jeremias bok. Den står i ett sammanhang där utsagor om den kommande messianska tidsåldern samlats. Bakomliggande hopplöshet är textordens förutsättning. Israel hade förnedrat sig själv, blivit förnedrat och fördrivet. Ur  förnedringen förkunnar profeten löftet om en framtida inomvärldslig idealtillvaro där vingårdarna ger rikliga skördar, människorna gläder sig och lovsjunger Gud på Sion.

Låt oss ta denna text som ett paradigm (tankemönster). Den har allmängiltig betydelse. Den följdes upp av katastrofen på korset som i all sin förnedring banade väg för uppståndelse och nya möjligheter.

Bakomliggande föreställning heter hopp. Det är bakomliggande hopp mitt i förnedringen som får profeten att tala till de förnedrade om nya tider. Och det var i hopp om Guds förbarmande som Jesus gav sitt liv för människorna.

När Paulus vid varandras sida ställer tro, hopp och kärlek betyder det inte att han talar om tre olikartade begrepp. Såväl hoppet som kärleken hör samman med tron, ja utgör delaspekter av tron.

Hoppas (tror) gör de flesta, hoppet är t o m en av  förutsättningarna för livet. Det för kristen tro kännetecknande är att den spränger alla hoppets begränsningar. Om det var så att profeten hoppades (trodde) på det omöjliga, nämligen Israels upprättelse i en inomvärldslig paradisisk tillvaro, vågar den kristustroende hoppas även där döden släckt allt yttre hopp. Kristus uppstod som den förste men tror vi, inte som den ende.

Det kristna hoppet tar sig nya former allt eftersom tiden har sin gång och tänkandet fördjupats och utvecklats. Nog kan även vi kristna i likhet med Jeremia drömma om ett jordiskt lyckorike. Det har vi för den delen gemensamt med den generation människor som släppt taget om Jesustron och enbart tänker på det jordiskt fulländade.

Det är dessutom lätt hänt att vi faller in i samtidens dyrkan av jorden, det jordiska och det naturliga livet i dessa dagar av hotande ekologisk katastrof. Men vi skall inte nöja oss med att vara som andra. Kampen för naturen är nog bra, men den kampen ersätter inte hoppet om liv i den yttersta av katastrofer, den mänskliga döden.

Det för oss specifika är i själva verket  att vi på grund av Kristus vågar hoppas på nyfödelse trots att vi skådar avgrunder och då främst i eget inre. Men inte bara där utan också i livets avtagande, eller i sjukdomar som ingen läkare mer än uppehållande rår på.

Summan av detta blir att profeten Jeremia visserligen var hoppets härold i Israels förnedring. Men att det är i korset som den verkliga förhoppningen är förankrad.

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 9 oktober 2019

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 41 19 Eros och agape i förening)

Bibelstudium i Vivalla den 9 oktober 2019

Till församlingen i Smyrna

8Och skriv till ängeln för församlingen i Smyrna: Så säger han, den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen.  9Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik – och jag vet hur du smädas av dem som kallar sig judar men inte är det utan är en Satans synagoga.  10Var inte rädd för vad du skall få utstå. Se, djävulen kommer att kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och ni skall få lida i tio dagar. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrans. 11Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Den som segrar skall inte skadas av den andra döden. (Johannes uppenbarelse kap 2:8-11)

 

Jesus via ombud

Texten är hämtad från Johannes uppenbarelse (Uppenbarelseboken). Denna bok är tvådelad, del ett består av budskap från den uppståndne Jesus till ett antal församlingar, del två innehåller förutsägelser från den uppståndne Jesus om vad som skall drabba världen fram till fullkomningen (apokalyptik).  Jesus talar Uppenbarelseboken via sitt ”ombud” (mitt ord) Johannes. Inledningen till denna bok avslöjar detta i orden

Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart skall ske. Han sände sin ängel och lät sin tjänare Johannes veta det

I detta bibelstudium tar jag fasta på just detta att Jesus talar till oss genom ”ombud”. Så är det nämligen alltid. I evangelierna är det evangelister som förmedlar vad Jesus sade och gjorde. Ingen lär kunna förneka att respektive evangelist satt sin färg på framställningen. Så är det stor skillnad mellan ex vis Matteusevangeliet och Johannesevangeliet.

Än mer färg på Jesus satte aposteln Paulus i sina brev. Detta av naturliga skäl. Paulus återger inte yttre händelseförlopp som evangelisterna. I stället tolkar han dem. Förmedling via tolkning skulle man kunna kalla detta sätt att läsa Jesus.

I Uppenbarelseboken är det den uppståndne Jesus Kristus som talar via Johannes ord. Sådant tal kallar vi profetior. Så kallade apokalyptiska profetior där framtidsskeendet avslöjas upptar större delen av denna bok. Dubbelt svårtolkade blir dessa genom att de är utsagda till kristna församlingar som hotas av utplåning genom förföljelser. Uppenbarelserna syftar bl a till att församlingarna skall orka härda ut. Frågan är hur vår välmående kristendom skall förstå dessa ord som till allt annat också  är genomsyrade av samtidens föreställningsvärld och föreställningar. Hur skall en nutida kristen hitta Jesus Kristus i dessa ord? Det har jag frågat mig mer än en gång.

Då är det enklare  att hitta Jesus i texten ovan som är riktad till församlingen i Smyrna. Här känner nämligen en församlingskristen som jag igen mig. Det är nämligen inte enbart de Smyrnakristna som har behövt kämpa för sin tro mot sådana och sånt som strider mot det Jesus stod för. I lika hög grad får vi göra det men på andra grunder.

Och både för dem och för oss gäller som textordet säger att vi är kallade att ”vara trogna intill döden” (Upp 2:10 c). Texten förutsätter att det är känt vad den troheten konkret innebär. Här är det värt att repetera detta. Det handlar ytterst som trohet mot evangeliet, glädjebudskapet att vi är älskade inte för vad vi borde vara utan för vad vi är. Och att vår del i vår egen frälsning består i att vi låter Jesus sluta oss till sitt hjärta.

Men så var det slutligen problemet att Jesus alltid når oss via ombud, ja att det undantagslöst är på detta sätt så länge vi lever. Det betyder att fel och misstolkningar drabbar till och med den till synes fullkomlige. Först i evigheten får vi helt och fullt bli om- och inneslutna i vår mästare och det utan allt vad missuppfattningar heter.