Bibelstudium i Vivalla den 5 december 2018

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 49 18 Indragen utan att kunna värja sig)

Bibelstudium i Vivalla den 5 december 2018

Sions konung 

Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände. (Sakarja 9:10 b)

 Herren upprättar sitt folk 

15Herren Sebaot skall ge dem skydd, stenarna från hans slunga skall förtära och underkuva, skall dricka blod som vin, fyllas som offerskålar, dränkas i blod som altarets hörn. 16Herren, deras Gud, skall rädda dem, den dagen skall han valla dem som får… (Sakarja 9:15 f)

Citaten ovan är hämtade från den andra delen av profeten Sakarjas bok. Profetiorna i denna andra del är löst sammansatta och hör inte på ett naturligt sätt samman. Textorden ovan demonstrerar detta. Första bibelordet handlar om fridsriket som Sions konung skall upprätta, ett fridsrike inte enbart för det utvalda folket utan utsträckt till alla. Det andra om hur Herren skall upprätta sitt folk. Det skall ske genom blod, i ett allt förtärande krig.

Sakarjas budskap i förlängningen bibelns är alltså inte enhetligt. Texterna ovan, som t o m är kopplade till varandra, demonstrerar detta. Den ena bibeltexten speglar en verklighet, den andra en annan.

Som det var är det fortfarande, inte bara i religionens värld utan allmänt. Profetiorna växlar, förutsägelserna och visionerna säger än det ena än det andra. Här gäller att välja. T o m vid bibelläsning är val nödvändigt.

Men det finns ju bara en sanning. Det lär oss inte enbart predikanter, utan även politiker och förståsigpåare. Som en konsekvens av detta målar dessa våra ledare upp denna enda sanning som det enda rätta. Och påverkade av dessa försöker sedan vi andra fånga in denna fulla sanning och ta den till sig.

Vi, det är alltså inte enbart bekännande kristna, utan de flesta av oss. Det tillhör den mänskliga naturen att försöka få  ordning på verkligheten, att veta vad som entydigt är värt att förlita sig på. Vi behöver det för den inre fridens skull.

Men idag får vi svart på vitt på att sanningen inte kan fångas i en enda formel. T o m bibeln speglar en oöversiktligt mångfald. Här demonstrerad i att en text återspeglar ett fridsrike, den andra fred vunnen genom blod, båda riktade till samma mottagare, de av Gud utvalda, hans älskade barn.

Hur skall jag få frid i min själ när inte enbart mitt inre är splittrat utan även tillvaron utanför mig. Hur blir det när t o m jag, den bekännande kristne, befinner mig på det lutande planet. När inte ens bibeln, vår heliga urkund, ger mig enhetliga svar på mina frågor, vem skall då kunna ge det.

Själv vet jag ingen annan väg än att förlita mig på ett men inte utesluta det andra. I det här fallet tror jag på Sions konung, fridsfursten och lägger min själ i den fred denne förkunnar. Jag låter mig inneslutas i den freden, jag ser eller anar dess möjlighet i allt vad jag företar mig. Jag gläds när den förverkligas i min lilla värld. Detta att låta sig omslutas av freden kallar jag  tro. Den tron äger jag inte, har jag märkt, den behöver ständigt erövras på nytt.

Denna min tro fångar dessutom inte hela sanningen. Det finns andra vägar än fridsfurstens. T o m krigets väg är inte utesluten, åtminstone inte för den som ser sanning inte enbart i Sakarjas ”Sions konung”, utan även i den efterkommande texten ”Herren upprättar sitt folk”.

Men det är skillnad mellan tro och tro. Jag må erkänna att t o m krig i vissa fall kan vara en väg att gå, eller kanske hellre lag, ordning, straff, mänsklig rättvisa, allt med våld som förutsättning. Men det enda jag verkligen kan förlita mig på är Sions konungs väg, den vägen och den sanningen ger jag mitt hjärta. Den vägen tror jag på.

Bibelstudium i Vivalla den 28 november 2018

(Se även ”Med mina glasögon 3” 48/18 När andra skrattar )

Bibelstudium i Vivalla den 28 november 2018

37Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka?  38När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? 39Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’  40Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ (Matteus 25:37-40)

 Först som sist gäller för oss som är stolta över att vara kristna att ställa oss på de anklagades bänk. Det är inte de andra som varit obarmhärtiga utan vi. Det är över oss Människosonens dom skall falla. Udden är riktad mot oss inte mot de andra. Det är min huvudsynpunkt när jag läser domstexten ovan.

Så här tänker jag. Nya testamentet är i första hand lärjungaundervisning. Här får vi kristna inspiration att se på oss själva och andra med Jesus för ögonen. Till och med Gamla testamentet sväljer denna heliga bok med resultat att vi kan läsa även Gamla testamentet till vår uppbyggelse. På denna bibliska grund bygger vi sedan upp vår föreställningsvärld, våra ideal och våra tankekonstruktioner. Allt detta under oundviklig påverkan av tidsomständigheter och samhällsideal.

Inget konstigt i det. Folk gör som folk gör. Har man inte blicken riktad mot Jesus är den riktad åt annat håll. Har man inte Jesus har man något annat man bygger upp sina idealbilder på. Att skillnaden inte blir himmelsvid mellan det ena och det andra beror sig av att tidsomständigheter och samhällsideal utjämnar skillnaderna.

Men nog märks det om just Jesus fått sätta spår i en människa. Det märks både religiöst, socialt och etiskt moraliskt.

När Jesus idag målar upp sitt domsscenario med människosonen som domare är udden som jag läser texten riktad mot oss medvetet troende. I texten får vi benämningen ”de rättfärdiga”. Medvetet troende  är vi i den meningen att vi i vårt inre byggt upp ett helt batteri av kristna föreställningar. Vi tror oss mer än andra veta vad det innebär att vara kristen, vi vet hur en kristen församling skall se ut, vi drömmer om ett av kristen tro präglat samhälle. Flera av oss rättfärdiga kan vittna om att vi påtagligt upplevt Jesu närhet i våra liv.

Nu är vi inte ensamma om att vara ”rättfärdiga”. Det finns ”rättfärdiga” av de mest skilda slag i vårt samhälle, medvetna människor med klara visioner, människor som drömmer om ett samhälle utifrån sina ideal. Feminister kan de exempelvis heta, om de inte kallas socialister eller liberaler, ekologer eller veganer, kulturdyrkare eller sportfantaster.

Men nu är det ”rättfärdiga” kristna det gäller och i slutändan det specifika med oss. För att ge mitt svar på en gång, domen är det ena, nåden det andra.

För oss är domen en nödvändighet. Den är lika nödvändig och rättfärdig som den någonsin var för de ”rättfärdiga” som stod inför ”tronen”. För vem av oss går fri från kärlekslöshet, vem kan ständigt göra det rätta, vem är alltid uppfylld av kärlek? Vår kärlekslöshet måst i all sin nakenhet bli tydlig för oss. Och vi måste bli förkrossade inför detta. Den förkrosselsen är vår enda möjlighet.

För oss finns det nämligen något som heter nåd. Vi tror på en Kristus som dog inte för de rättfärdiga utan för syndare, en Kristus som aldrig kastar ut en förkrossad människa.

Att vara kristen är att låta domen falla över sig och nåden omsluta sig. Det tillhör vår kristna livsvandring, om ni så vill vår vandring mot allt större gudsnärhet, att leva i detta växelspel. Växelspelet förutan blir det inte mycket som skiljer oss från andra ”rättfärdiga” om så skillnaderna i livssyn är himmelsvida.

Bibelstudium i Vivalla den 21 november 2018

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 47 18 Trosbekännelse november 2018)

Bibelstudium i Vivalla den 21 november 2018

8Vänta därför, säger Herren, tills jag träder fram och vittnar mot dem. Jag har beslutat att kalla samman folk och riken för att tömma min vrede över dem, all min glödande harm. Ty hela jorden skall förtäras av min lidelses eld. 9Då skall jag förvandla folken, så att de alla talar med rena läppar, åkallar Herrens namn och tjänar honom skuldra vid skuldra. 10Från andra sidan floderna i Kush skall man frambära offer till mig. (Sefanja kap 3 v 8 ff)

Profeten Sefanja verkade under tiden före den babyloniska fångenskapen i Juda,  ett land i trängande behov av religiösa reformer för att överleva. Den nationella katastrofen bara väntade på att utlösas. Sefanja ”dundrar” följdriktigt på om dom inte bara över Juda utan över hela jorden.

Sånt tal känner vi igen från otaliga profetior i GT. Det originella är inte domsförkunnelsen i sig utan det Sefanja har att säga om domens syfte. Efter domen som skulle drabba lik en förtärande eld, kommer förvandlingen, förkunnar han. ”Folken skall då tala med rena läppar och tjäna Gud skuldra vid skuldra”.

Så hemska de är dessa  profeter och hur omänskliga! Det är svårt att låta bli att tänka så. Då känns det mera uthärdligt att lyssna till dagens domedagsprofetior. ”Slutar vi inte att ta ut mer än jorden kan bära höjs temperaturen, haven brer ut sig och hela jorden blir en enda stor öken”, ropar de ut. Gör därför bättring!

I själva verket är det ena som det andra berättigad domsförkunnelse. Så vi gör skäl i att lyssna. Lyssna desto mera uppmärksamt som förutsättningarna inte ändrats från gammaltestamentlig tid till nu. Fortfarande är det ytterst Livet som skall värnas, ett liv som vi inte tagit oss utan som är oss givet, ett liv som också utgör ett Du, tillvarons Du.På gammaltestamentlig tid kallades detta Du för Gud. Idag får detta Du andra namn. Men det är samma Du det  handlar om.

På alla fronter pågår försöken att komma detta Du (Livet/Gud) nära. Vi behöver begripa Livet, bemästra det, bli vän med det. Vad innebär det att vara läkare annat än att på bestämda punkter förstå sig på livets villkor? Vad innebär det att vara människa annat än att relatera sig till detta liv som vi fått som den största av gåvor? I sista hand att bli vän med Livet självt.

Sefanja och hans samtida i löftesfolket gjorde det lätt för sig. De tog tag i sina problem konkret. De sa; livets Gud har slutit förbund med sitt folk. Gud håller sin del i förbundet men uppfyller inte människan sin del blir det katastrof. Gud straffar sitt folk.

Nog är det väl så. Livet handskas man inte med hur som helst, allrahelst inte med  de relationer som bär upp vår samvaro. Relationer som inte vårdas  ändar som bekant i katastrof. Bildlikt talat låter Livet själv (Gud) allt gå upp i rök.

I Sefanjas profetia ändade inte allt i katastrof. Det skiljer honom från vår tids domedagspredikanter. På katastrofen följde i profetian en tid då ett återuppståndet Israel  tillbad sin Gud med rena läppar.

Observera, detta skedde  på jorden, inte i himlen. För min del kan jag inte låta bli att flytta fram profetians uppfyllelse till överjordisk tid. Nog har jag smakat på mänsklig fullkomning, för mig betyder det att jag befinner sig i samklang med Livet/Gud. Glimtvis har jag upplevt detta liv, f a skådat det i Jesu möten och i Jesu gärning. Ändå känner jag att jag med Nya testamentet måste skjuta fullkomningen framför mig in i evigheten. Detta i förlitan på det som gällde Kristus också gäller Gud, nämligen att även Gud i slutändan vill människans väl.

Bibelstudium i Vivalla den 14 november 2018

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 46/18 Vi skaffar barn som alla andra)

Bibelstudium i Vivalla den 14 november 2018 

4Gå till Betel och synda, till Gilgal och synda än mer! Bär fram era offer om morgonen, ert tionde på festens tredje dag! 5Bränn tackoffer av syrat bröd, ropa ut era frivilliga gåvor så det hörs! Ni israeliter vill ju ha det så, säger Herren Gud… (Profeten Amos kap 4 v 4 f)

12Därför skall jag låta förbannelsen drabba dig, Israel, jag skall göra detta med dig. Därför Israel, bered dig att möta din Gud! 13Ty se: Han som formar bergen och skapar vinden, som förkunnar sina planer för människan, som låter mörkret bli morgonrodnad och går fram över jordens höjder – Herren, härskarornas Gud, är hans namn. (Profeten Amos kap 4 v 12 f)

Ovan två textutnitt i samma kapitel, båda delar av profeten Amos domsförkunnelse. Först som sist skall sägas att profeten fick rätt i sina profetior. Under mitten av 700-talet f Kr profeterade han om Nordrikets (Israels) undergång. Och det blev som han sade. I textutsnitten ovan klargör han i kompakt form varför detta onda skulle hända. Uttryckt så att det blir begripligt för oss ledde falsk gudsfruktan folket in i fördärvet.

Tillåt mig begrunda textens utsagor lite närmare i något som kan liknas vid en utvikning. Gud (trons Gud) är alldeles uppenbart det centrala i profetian. Det som profeten riktar sitt intresse mot när han skall beskriva sin tro på Gud är att relatera Gud till naturen och naturfenomen (fakta). Här nämns berg, vind, jordens höjder, mörker och morgonrodnad. Det ena förbinds med det andra, Gud (trosföremålet) förbinds med naturfenomenen (det faktiska).  Gud är därvidlag det viktigaste. Utan trons Gud blev det varken mörker eller morgonrodnad, varken berg eller höjder. Det ena är beroende av det andra.

Så är det inte bara här utan detta gäller allmänt. Det lär inte gå att leva fullvärdigt  om inte fakta och känslor, det handfasta och det tänkta, det uppenbara och det trodda får leva i ett slags symbios i vårt inre. Vad vore det för värde om ett konstverk enbart  registrerades som en ram och sen ett konglomerat av färger. Det upplevda och föreställda måste till för att skönheten och den djupare sanningen skulle erfaras. På motsvarande sätt är min upplevelse av min medmänniska avgörande för hur våra relationer skall te sig.

Åter till huvudspåret som är förkunnelse av dom. Bannstrålen är riktad mot felaktig gudsdyrkan. Denna ledde folk i fördärvet. Vad denna felaktiga gudsdyrkan konkret innebar vet vi nutida människor inte mycket om. Men Amos visste. För honom var kultplatserna i Betel och Gilgal syndanästen och därmed basta.

Mer tillgängligt för oss är folkets okänslighet för fattigas nöd.  Enligt Amossäljer de den oskyldige för pengar och den fattige för ett par skor. De trampar ner de svaga och skuffar undan de hjälplösa.(Amos 2:6 b, Amos 2:7 a)

Nu till vår egen verklighet. Hur viktigt är det inte att det faktiska får förenas med det trodda för att vi skall kunna fungera i våra relationer. Tillit till medmänniskan (med andra ord tro) är förutsättningen för all samlevnad. Vill det sig riktigt illa kan vi annars som folket i Israel bli kärlekslösa mot just dem som mer än andra behöver kärlek. Och sånt är allvarligt. Det renderar dom, lär oss Amos.

 

Bibelstudium i Vivalla den 7 november 2018

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 45 18 Sakligt och osakligt i en osalig blandning)

Bibelstudium i Vivalla den 7 november 2018 

11Han (Herren) sade till mig: ”Människa! Dessa ben är Israels folk. De säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade.  12Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land.  13När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren.  14Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren.” (Hesekiel kap 37 v 11-14)

I Hesekiel trettiosju har det vänt. Från kapitel trettiofyra och framåt  är det inte dom  och mystifikationer som dominerar profetiorna. När profeten nu ser in i framtiden hör han Guds röst som talar om Israels rening och upprättelse och Guds seger över Israels fiender. Men fortfarande befinner sig Hesekiel i Babylon, fortfarande är han med det ledande skiktet i Israel deporterad.

Profetian ovan har tagits till intäkt för uppståndelsetro långt ner i gammaltestamentlig tid. Den slarvige läsaren har t o m läst in sin egen syn på uppståndelsen i Hesekiels utsagor. Det betyder sin tro på den egna själens odödlighet och eviga salighet.

När man läser som det står är det en alldeles speciell uppståndelse Hesekiel förkunnar. Gravar skall öppnas och döda uppstå. De redan i grav lagda fördrivna skall få liv igen. Det slutgiltigt förlorade Israel, bara benknotor återstod av dess forna härlighet, skall uppstå. Man efter man och kvinna efter kvinna, alla fördrivna till Babylon, skall fyllas med Guds ande och få liv igen med senor, kött, hud och allt (Hes 37: 5 ff) Alla skall de återuppstå och återbördas till sitt förlorade land och ingen av dem skall längre betvivla att de befinner sig i förbund med en Gud som uppfyller sina löften.

Frågan är hur detta skall tas. En bokstavlig uppfyllelse är inte att tänka på. Kanske hjälper oss profetian, noggrant läst, att få visst grepp om förståelsen. I profetens ordknappa beskrivning återkommer gång på gång med bara lätt transkribering; de fylldes av Guds Ande och fick liv. De båda leden hör samman, Guds Andehör samman med liv. Guds Ande är förutsättning för livet. Utan Guds Ande inget liv.

Inte är ens detta om Ande och liv kan tas bokstavligt, men är  icke desto mindre sant. Utan Guds ande inget liv. Livet tar vi oss inte, det äger vi inte. Livet har vi fått och livgivaren är ytterst Gud. Den religiösa sanningen kommer aldrig så nära den bokstavliga som i orden om Guds Ande och liv.

Frågan är alltså vad profetian går ut på. Inte är den bokstavliga uppståndelsen själva poängen i visionen. Det viktiga är det återupprättade förbundet mellan Gud och hans folk, ett förbund där egendomsfolket som alltid är den svaga länken. Folkets gudsförtröstan är en förutsättning för förbundets bestånd. Genom uppståndelseundret, som Hesekiel skådade för sin inre blick, befästes denna gudsförtröstan och blev till en bestående tillgång. Hesekiel profeterade om det återupprättade förbundet mer än om uppståndelsen. Uppståndelsen är medlet, förbundet målet.

Hur blev det då i verkligheten? Så mycket vet vi att folket slapp ut ur sin fångenskap och fick vända hem till sitt land. Dock blev det inte som Hesekiel tänkt sig det. Svåra tider väntade Israels barn när de vänt hem. Deras gudsfruktan blev långt ifrån den förväntade.

Ändå läser vi nutida kristna, vi som genom Kristus är inympade i förbundsfolket denna text med förhoppning. Trots sekularisering som är så djup att bildlikt talat bara benknotor återstår av levande tro, hoppas vi på undret att Gud åter skall ge liv åt sitt utvalda folk, ett folk där även vi som tror på Kristus vet oss infogade. Ytterligare en uppfyllelse av profetian återstår därför, en uppfyllelse som inte främst handlar om de dödas uppståndelse, mer om hur andligt döda människor skall finna sin Gud igen.

Bibelstudium i Vivalla den 31 oktober 2018

(Se även ”Med mina glasögon”, 44 18 Vitt eller svart)

Bibelstudium i Vivalla den 31 oktober 2018 

10Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft. 11Lita inte till våld, sätt inte ert hopp till rövat gods.Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den. 12Ett har Gud talat, två ting har jag hört: att Gud har makten, 13att du, Herre, är trofast. Du lönar var och en efter vad han har gjort. (Psalm 62 i Psaltaren)  

Att en människa inte är mer värd än en vindfläkt, det får man bara inte säga. Det svär mot allt vad människovärde heter. Ändå gör psalmisten det. Han gör det därför att han lever i tvåsamhet. På den ena sidan finns för honom människan på den andra Gud. Det ena vägs upp av det andra. Det människan inte äger har Gud. Gud har makten, Gud har livet, ja är ytterst livet. I Gud har människan sitt värde, inte i sig själv. I sig själv är människan inte bara en vindfläkt utan också med en annan bild som gräset som blomstrar men snart är borta.

Människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom.(Ps 103:15 f)

Tillvaronstvåsamhet  är själva förutsättningen för människans värdighet. Upprätthåller jag inte föreställningen om tvåsamhet hotar ständigt faran. Jag handskas ovarsamt med livet, inte främst mitt eget liv, där beskyddar mig livsinstinkten, utan andras. Jag tar mig friheter på andras bekostnad, i värsta fall utplånar jag människoliv utan att känna ånger.

Därför upprätthålls tvåsamheten även i den kultur som är vår där Gud inte får nämnas mer än i kyrkor, moskéer och privata rum. Vi gör det genom att upphöja principer till tvåsamhetens bärare. Vi talar om frihet, jämlikhet och broderskap, om demokrati mänskliga rättigheter och människovärde som heliga principer. Detta gör vi ytterst därför att själva livet förutsätter tvåsamhet.  Vi gör det inte därför att dessa principer svarar på kravet på uppenbar sanning utan därför att de är livsnödvändiga.

Såvida vi inte som jag själv fortfarande vågar tala om Gud som de heliga principernas moder. Det betyder att jag inte kan nöja mig  med annat än en personlig Gud, en Gud där jag med psalmisten bekänner att denne Gud har makten, att Herren är trofast och att Gud lönar var och en efter vad han gjort.

Hur skall jag kunna lita på Gud i en kultur som vår där Gudsdyrkan är undanträngd från det offentliga rummet, där en personlig Gud i alla de sammanhang är ifrågasatt? Hur skall jag dessutom våga förtrösta på Gud när jag inte som psalmisten kan lita vare sig på att Gud lönar min förtjänst eller på min egen inneboende godhet. Jag vet helt enkelt för mycket både om mig själv och om tillvarons nyckfullhet för att kunna göra det.

För mig är det här Kristus kommer in som min tillvaros nytändning. I Kristus finns Gud även bakom det gåtfulla och till synes meningslösa. Framför allt finns Kristus där som den nya människan som äger det jag själv inte har. Först i honom kan Gud löna var och en efter vad han gjort. Om inte är psalmistens förtröstan för mig ouppnåelig.

     Detta är orsaken till varför jag behandlar Kristus i det ena bibelstudiet efter det andra. Jag behöver göra det för att för egen del kunna upprätthålla den tvåsamhetsom är livet själva förutsättning.

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 24 oktober 2018

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 43 18 Trons oändliga hårdhet.)

Bibelstudium i Vivalla den 24 oktober 2018 

4”Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien:  5Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem.  6Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre!  7Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.  8Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Låt inte lura er av profeterna bland er eller av era spåmän och bry er inte om drömmarna de drömmer. 9Ty lögn är vad de profeterar för er i mitt namn. Jag har inte sänt dem, säger Herren.  10Så säger Herren: Först när sjuttio år har gått för Babylonien skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka hit.  11Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.  12När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er.  13När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig  14skall jag låta er finna mig, säger Herren. Jag skall vända ert öde och samla in er från alla de folk och alla de platser till vilka jag har fördrivit er, säger Herren. Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från. Jeremia kap 29 v 4-14

Jag går baklänges, börjar med Jesus och backar mig in i Gamla testamentet, i dag till profeten Jeremia. Sen läser jag Jeremia med Jesus för ögonen. Vad jag då finner är gemensamma nämnare. Den viktigaste, utvaldheten, outtalad men ändå grundläggande. Både Jesus och Jeremia förutsätter utvaldhet, Israels utvaldhet före alla andra folk. Bara så att utvaldhetens syfte blir tydligare hos Jesus. Utvaldhetens ändamål blir att sprida sig som ringarna i vattnet. Målet är allas utvaldhet.

Den andra gemensamma nämnaren är att utvaldheten tycks slagen i bitar. På Jeremias tid genom ockupation och deportation, på Jesu tid genom förstelnade religiösa grundvalar och härtaget land.

Den tredje är att varken Jeremia eller Jesus lägger skulden på angriparen. Det är varken babyloniernas eller romarnas fel att Israel krossats. Det är Israels eget fel.

Jesus säger inte ett ont ord om romarnas härtagning och Jeremia ser uttalat Babylons erövring som ett rättmätigt straff från Gud. Gör er hemstadda i Babylon predikar han, skaffa barn och gynna landet. Jesus är inte lika drastisk. Men romerska militärer. t o m de romerska medlöparna tulltjänstemännen behandlar Jesus som tillhörde de det egna folket.

Däremot viner piskan över dem som missbrukat sin egen utvaldhet. Utan förskoning läggs skulden på dem som omvandlat utvaldhet till privilegium, dem för vilka utvaldheten innebär rättigheter mer än skyldigheter. Jesus ger sig på fariséer och skriftlärda. Jeremia är inte nådig mot de falska profeterna som inte ser egen skuld, bara snabb befrielse och räddning. Deras förkunnelse skall komma över dem själva. Han profeterar  i orientalisk anda om de fruktansvärda straff som skall drabba dem. (Se bl a Jeremia 29:20-23)

Tro bara inte att Jeremia, som texten ovan kan få oss att tro, manar de egna att integrera sig i Babylon utan syfte. Han vet mycket väl att den dagen skall komma då ockupationen upphör och de deporterade skall få flytta hem igen. Efter sjuttio år skall det ske. Och tro inte att Jesus behandlar romerska undersåtar och judiska medlöpare väl på grund av att den ena kålsuparen är lika god som den andre. Att tro på Israels vis är alls inte detsamma som att tro på Babylons eller Roms sätt.

Båda känner framför allt till att den egna utvaldheten trots allt inte är död. Den skall väckas till liv igen. Både Jeremia och Jesus vet att den dag skall komma då Gud åter skall lyssna på de utvaldas böner. Den dag skall komma då Guds kärlek åter skall bli synlig i de utvaldas ögon. För Jesu del den dag då utvaldheten spränger sina trånga gränser  och Gud blir allt överallt.

Så detta tillämpat på oss. Skyll inte på andra för att gudlösheten gjort sig bred och med den ”förgudligandet” av människan. Skyll på Jesu lärjungar som omvandlat utvaldheten till privilegium och därmed också vänt sanningen i dess motsats. Men stanna inte med det. Den dagen skall komma då Gud åter lyssnar på de utvaldas böner. I det mest hopplösa läge kommer Gud åter. Gud är nämligen inte enbart rättfärdig, Gud är också barmhärtig.