Bibelstudium i Vivalla den 25 maj 2022

Bibelstudium i Vivalla den 25 maj 2022

Detta skriver jag till er som tror på Guds sons namn, för att ni skall veta att ni har evigt liv. 14Och vår frimodiga tro på Gud är denna: om vi ber honom om något efter hans vilja, så hör han oss. 15Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, så vet vi också att vi får vad vi ber honom om. (1 Joh 5:13 f)

Johannesbrevets författare, vem han nu var, hade sitt att kämpa med. Han skulle hålla samman kristna som hotades av splittring och inte vilken splittring som helst. Själva centrum var hotat, Jesustron. Ur denna kamp springer maningar fram som i sin tur blottar den tro som författaren är förankrad i.

Mycket i detta kan vi sentida kristna ta till oss. I detta textavsnitt alldeles särskilt två ting, dels dennes syn på evigt liv, dels hans syn på bönen. Det betyder inte att vi skall låta författarens problematik bli vår så att strikt efterföljelse av hans ord blir det rätta, allt annat uttryck för ogudaktighet. Det är författarens intentioner vi är ute efter. Det är i dessa värdet för oss ligger.

Evigt liv är det ena. Enligt författaren till Johannesbrevet är detta eviga liv något som den kristne äger i sin egenskap av kristen. Detta eviga liv är för denne inte enbart något som hör framtiden till utan också nuet. Överfört på vår verklighet står detta eviga liv för det absoluta i våra liv, vårt  fäste i det eviga som är Gud. Förbindelsen med denne Gud är i sin tur, som  författaren av Johannesbrevet uttrycker det, förankrad i tron på ”Guds sons namn”. För oss nutida kristna betyder det att vi satt vår tilltro till Jesus och det Jesus sade, gjorde och stod för. Men inte bara så. Ofelbart leder oss vår Jesustro till korset. Vid korset öppnas himlen för oss kristna. När vi lever i  och av korsets försoning är evigheten öppen för oss.

Därefter till det andra, bönen, bön efter Guds vilja. Bön efter Guds vilja är kopplad till det eviga liv som den kristne i sin tro på Jesus äger. Med den tron levande inom mig, d v s i förlitan på korsets försoning blir bönhörelsen förvandlad från underverk till självklarhet. Bön och bönhörelse blir två delar av samma sak. Så enligt Johannesbrevets författare.

Men sedan kommer den kalla verkligheten. För Johannesbrevets författare i form av dennes strid för den kristna trons överlevnad i en tid av andlig splittring, en splittring ända in i de kristnas hjärterot. Jesustron hade blivit ifrågasatt av delar av församlingen. Och bland de kvarvarande var tron  långt ifrån alltid lika helhjärtad som Johannesbrevets författare räknat med. Så det blev si och så med den utlovade bönhörelsen. Det kan man förstå om man begrundat  1 Johannesbrevet i  sin helhet.

Och för oss här och nu blir det ofta inte annorlunda. Den tro som vi kristna målar upp stöter på verklighetens villkor och blir  då inte bara ifrågasatt utan även tilltufsad och förvirrad. Det blev ju  aldrig som vi tänkt oss det. Ständigt tvingas vi tänka om och söka nya vägar för att komma rätt.

Vad som än då än händer får  bara  det inte ske att jag släpper taget om korset. Har nämligen detta skett  kan tron dra i väg åt vilket håll som helst och tron något vi kan ha eller mista.

Bibelstudium i Vivalla den 18 maj 2022

Bibelstudium i  Vivalla den 18 maj 2022

5 Jag skall bota dem från deras trolöshet,

jag skall älska dem av hjärtat,

min vrede har vänt sig från dem.

6 Jag skall bli som dagg för Israel,

och han skall blomstra som en lilja,

slå rot som en poppel

7 och skjuta nya skott.

Hans prakt skall vara som

olivträdets, hans doft som Libanons.

8 De skall åter få bo i hans skugga,

de skall frodas som en trädgård

och blomstra som en vinstock… (Hosea 14:5-9)

Hosea var profet i Israel på 700-talet före Kristus när landet hotades av stormakten Assyrien. Hotet blev snart verklighet och landet ockuperat.

Mitt i detta katastrofala slungar profeten ut sina varningar, sina förbannelser och sina maningar till omvändelse. Sen avslutas hans tal med ovanstående lyckoprofetia. Det är som vore det en annan man som talade. Allt är vänt i sin motsats.

Men så är inte fallet. Till det för den bibliska trostraditionen typiska hör tanken på hoppet som inte låter sig utsläckas. På något sätt spirar bakom allt, om än undanskymt, ett hopp. Detta hopp är klätt i tidens föreställningsdräkt och tecknas utifrån tidens bilder av den ideala verkligheten. I texten ovan är lyckotillståndet klädd i naturens klädedräkt på ett sätt som många av oss känner oss hemma med. Jag skulle inte bli förvånad om textavsnitttet ovan någon gång dyker upp i dagens dikt i samband med tolvslaget i radions P 1.

Mitt i förmaningar, varningar och förbannelser dyker alltså hoppet i slutändan upp hos profeten Hosea. Frågan är om detta hopp någonsin kunde förverkligas på det sätt som texten förespeglar. Om det vet vi inget. Vi vet bara att Assyriens belägringar av Israel inte varade för evigt, men också att på den assyriska belägringen en ny följde några hundra år senare i och med den babyloniska fångenskapen. Och till den babyloniska fångenskapen hörde nya löftesord, nu genom profeten Jesaja i dennes förkunnelse om Herrens lidande tjänare. Slutligen, åtminstone utifrån ett kristet perspektiv, följde Jesus uppträdane med nya doms- och löftesord som fullbordades i och med  korsdramat. Och i och med detta följer frågan om hur det var med de doms- och löftesord som Jesus förmedlade. Har dessa förverkligats?

Vem är väl jag att kunna svara på dessa frågor. Ett vet jag dock och det är att hoppet är ett bärande element i den trostradition som fick sin höjdpunkt i och med Jesu framträdande. Det är ett förunderligt hopp. Detta hopp tycks vara särskilt livaktigt i svåra situationer och i svåra avgöranden. Det är ett hopp som inte blundar för verkligheten, men aldrig låter sig nöja med denna verklighet. Den som hoppas  tror på något bortom det som sker, bortom t o m den slutliga katastrofen. Det är som levde det nya, det fullkomliga, det himmelska, redan här, visserligen dolt, men ändå fullt tydligt.

Slutligen, och det vet jag bestämt, drömmar lik den som Hosea ovan förvandlade till skön poesi, är nödvändiga. Att drömma är för en människa ett måste, det är en del av hennes existens. Att drömma, fantisera, hoppas och sedan inte vara rädd för att låta dessa drömmar konfronteras av verkligheten för att sedan låta sig omvandlas till något nytt i denna konfrontation, är en förutsättning för livet.

Jag vet inte om någonsin Hosea förstod detta. Dock tror jag mig veta att denne genom sina ord var indragen i denna verklighet där dröm och verklighet möts och liv skapas.

Bibelstudium i Vivalla den 11 maj 2022

Bibelstudium i Vivalla den 11 maj 2022

Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. 17Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. 18Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. 2 Kor 4:16-18

Paulus tampas med korinthierna. Det märker man, inte minst när man läser dennes andra brev till denna församling. För att nå fram tvingas han släppa alla standardfraser och lyfta fram hur han innerst inne ser och tänker. Så alldeles tydligt i texten ovan. Detta kommer oss sentida kristna till nytta. Vi får hjälp till djupare insikt i den kristna tron.

Här blir det tydligt att Paulus och för den delen inte enbart Paulus, utan alla kristna, lever på en vision inte på konstaterbara fakta. Det var inte de synliga som drev honom utan det osynliga, med Paulus sätt att uttrycka det.

Och detta osynliga var Kristus, en Kristus som Paulus aldrig upplevt i verkligheten. Det var den uppståndne Kristus Paulus mött, inte den jordiske. Och i mötet med den uppståndne Kristus, visionens Kristus, ett förnyat sätt att betrakta verkligheten och med det också ett förnyat sätt att leva verkligheten. Uppfylld av denne den uppståndne blickade Paulus in i en verklighet som han upplevde som evig och därmed också som den sanna verkligheten.

Jag tvingas här mitt i min utläggning komma med en parentes. Hur många gånger möter jag inte invändningen, ni kristna tror, ni vet inte. Som om detta skulle skilja oss från andra. Tron, visionen är en nödvändigt tändvätska för allt som görs och tänks. Det är inte om man har visioner som skiljer människor från varandra utan vilka visioner man har.

Denna sanna verklighet var för Paulus minst av allt något han ville sitta och meditera över tillsammans med människor som upplevt verkligheten som han. Tvärtom det han sett skulle sätta spår i sättet att leva redan här och nu.

Detta stötte på patrull bland de judiska minoriteter som levde kringspridda i det som numera heter Israel, Palestina, Turkiet, Grekland och Italien, d v s i den då kända världen, men också i de kristna församlingar som började växa fram. Inte undra på att Paulus fick lida när han envist höll fast vid sin vision.

Visionens Kristus var och är nämligen kontroversiell. Den uppståndne begärde och begär att få uppfylla vårt inre och förnya vårt sätt att leva. Paulus talar här om att leva i en tro som formar våra liv inifrån och förnyar oss. Tro inte att sånt får ske påtalt och utan följder. Men där i motsägelse och utsatt för allvarliga påhopp erfor han också en obeskrivlig salighet, dessutom (2 Kor  4:12) att hans lidande ledde till att den församling han för tillfället levde i under sina missionsresor blev välsignad av detta hans lidande. 

Men något av detsamma kan också vi nutida kristna få erfara i våra kristna gemenskaper där vi är inställda på att  forma verkligheten utifrån den visionens Kristus, som vi tror på. Det kostar nämligen på att bygga församlingar  på denna visions grund.  Det går åt mycket av en kärlek som långtifrån är gratis. Men det är samtidigt en fröjd att se vilsna människor som i församlingen funnit glädje och gemenskap och förhoppningsvis nya visioner för sina liv.

Bibelstudium i Vivalla den 4 maj 2022

Bibelstudium i Vivalla den 4 maj 2022

Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat.

Jag skall sluta ett fredsförbund med dem. Jag skall utrota vilddjuren i landet, så att folket kan leva tryggt i öknen och sova i skogarna. (Hesekiel 34:23 ff)

Det är inte lätt med Gamla testamentet för oss nutida kristna. Men vi kommer inte undan. Denna heliga skrift var ju ändå Jesu bibel. Lösningen blir att vi blundar för det svåra, ibland outhärdliga i den gammaltestamentliga föreställningsvärlden och tar vara på det Jesus anknöt till. Alternativt tar vi upp motiv som vi kan koppla till Jesus. Så är det med texten ovan. Den herde Hesekiel talar om kopplar vi till Jesus. Ytterst är det han som är verkligheten bakom Hesekiels profetia.

Om Hesekiel kan man övergripande säga att kapitlen 1-24 är svåra att ta till sig för oss sentida kristna, 25-33 omöjliga att härda ut eftersom de är domsord mot de fientliga grannfolken, medan däremot kapitlen 34-48 går att koppla till Jesus och gudsrikets seger.

Herden av Davids stam som Hesekiel profeterar om är en herde om förenar det splittrade, sönderslagna och till Babylon fördrivna folket och helar det. Helar det genom att ena det under en tanke och en vilja i en gemensam hänförelse över  att tillhöra Guds utvalda. 

Hur går detta med en herde att förena  med oss demokratiska kristna som vant oss vid att räkna röster för att utröna vad som är rätt respektive fel? Auktoritära ledare värjer vi oss dessutom mot. Det är de som tycker och tänker som majoriteten vi väljer till våra andliga ledare. Till det kommer att det är tidsandan som bestämmer vad vi skall tycka.

Det är alltså på tidsandan det beror, det är denna dags faktum. Tidsandan är den springande punkten, det faktum som skall föra oss kristna samman till ett enda folk, förenade i tanke och handling. 

Se för den skull inte tidsandan som en fristående storhet. Betrakta i stället tidsandan i kristen mening som en möjlighet, i själva verket det medel vår herde, den uppståndne Jesus Kristus använder för att föra oss samman till ett enat folk på väg mot ett och samma mål.

Vi får däremot inte stirra oss blinda i vördnad för våra andliga ledare. De är utbytbara, måste vara utbytbara mot nya som bättre än de förra för oss mot målet.

Den rätta tidsandan, vår rätte herdes egen anda i den verklighet som är vår, är ingenting som vi som kristna äger. Den är eller borde vara något som vi alltid sträcker oss mot. 

Men målet får vi aldrig glömma, att vi förenade under vår herde Jesus Kristus skall finna det denne en gång själv fann.   

Vad var det då han fann som kan förena oss alla? Fortfarande i denna ofullkomliga värld  svarar vi kristna olika på den frågan. Vi är ju ännu inte framme vid vår längtans mål utan famlar oss fram.

 Men för mig personligen står det förunderligt klart att den tidsanda som en gång skall bli vår gemensamma egendom, handlar om försoning. Vi har en herde och vi är hans får. Och det herden söker är försoning, men inte en försoning där fåret offras utan herden. Detta är för mig den den kristna trons innersta hemlighet.

Bibelstudium i Vivalla den 27 april 2022

Bibelstudium i Vivalla den 27 april 2022

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. 2Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. 3Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, 4eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. 5Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son? (1 Joh 5:1-5)

I tron på att Jesus är Kristus, d v s kommer från Gud,  är också de troende födda av Gud. De, liksom deras frälsare älskar således Gud, älskar sina troende medsyskon, håller Guds bud och kan besegra den gudsfrånvända världen. Så kan texten ovan sammanfattas. Och det är ingen tvekan om att författaren till Johannesbrevet anser att det han säger är sant, i detta sammanhang den enda sanningen.

Inför detta har jag bara en fundering. Vad betyder konkret ”håller hans bud”? Jag förmodar att han avser de regelverk som just denna kristna grupp som adressaterna representerade  satt upp och absolutifierat.

Med den frågan besvarad har jag i övrigt inget att fundera över. Jag tror som Johannesbrevets författare, faktiskt precis som han. Tron på Jesus är för mig språngbrädan till allt gott.

För mig kan tron på Jesus liknas vid ett hopp från högsta svikten. Det duger inte att i själva utgångsläget tveka. Har man bestämt sig för att hoppa har man gjort det. Då duger det inte att stå däruppe och tveka. Det är bara att hoppa. Så tror jag på Jesus så tror jag fullt ut och är beredd att ta konsekvenserna.

Men därmed är inte allt sagt. F a är inte allt sagt om de kristna som johannesbrevets författare skrev till. Vad som inte står i bibeltexten ovan, men som framgår om man läser hela den s k johanneiska brevlitteraturen, är att adressaterna levde med en tro som var hotad. Själva grundvalarna hotades av en grupp kristna som förstod Jesus på ett helt annat sätt än den övriga församlingen. ”Antikrister” kallar Johannesbrevets författare dem. Men också annat hotade. Tron hade börjat  bli till vana och med vanan följde återfall i gamla tänkesätt. Det blev inte längre självklart att älska ens sina trossyskon. Livet före avgörelsen kom tillbaka men nu  via en bakdörr. Snart var allt vid det gamla igen.

Så var det för dom och så kan det vara för oss sentida kristna. Vad är det då som gäller? Bara en sak och det är att ställa tro mot verklighet och låta de två drabba samman. Ur denna drabbning kan det i bästa fall bli så att tron i förädlad och fördjupad form segrar. Och med den  segern följer en nytändning av den kärlek som Johannesbrevets författare förutsatte.

Hur det gick med den nytändningen i 1 Johannesbrevets sammanhang vet vi inte. Vi vet bara att tron överlevde på ett eller annat sätt. Redan förekomsten av den s k Johanneslitteraturen visar på detta.

Bibelstudium i Vivalla den 20 april 2022

Bibelstudium i Vivalla den 20 april 2022

Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. (Rom 6:4)

Versen ovan är centrum i den centralaste av doptextder, den i Romarbrevets sjätte kapitel. Bibelversen säger att vi som är döpta och håller fast vid att vi är det det är indragna i ett liv bestämt av Kristus. Detta i sin tur att vi är förenade med honom i död och uppståndelse.

Dessa två hör ihop, står för ett enda skeende, död och uppståndelse går in i varandra. Långfredagen går in i påskdagen och påskdagen in i långfredagen. Jesu död sågs ursprungligen som en process, ett enda skeende där döden ändade i uppståndelse. Så var det också för aposteln Paulus. I sin förkunnelse gick död och uppståndelse in i varandra.

Också jag håller samman långfredag och påskdag. Jag gråter inte på långfredagen och jublar på påskdagen. Jag både gråter och jublar på såväl långfredag som påskdag.

Ändå särar jag på skeendet i mitt eget trosliv. Långfredagen kräver ett av mig, påskdagen ett annat.

Långfredagen är ingenting jag eller någon annan behöver tro på. Avrättningen är ett faktum, återupprepat i ständigt nya variationer ända in i nutid. Däremot kräver den något  annat av oss och detta andra heter inlevelse.

Till den inlevelsen hör känsla för varför Jesus korsfästes.  Här kan vi förenas troende som otroende, i ett gemensamt svar. 

Söker vi med öppet sinne finner vi  att Jesus korsfästes för vår skull. När Jesus korsfästes var  nämligen hela hans jag uppfyllt av inkänning i just  de vilsnas öden, underbyggd av en inre rättfärdighet som inte vek för maktspråk, liksom av gudsfruktan. Detta trots att Gud lät det ske att avrättningen fick ha sin gång trots Jesu oskuld. När vi insett detta att Jesus dog för oss kallar jag det tro, sedan må mina ateistiska vänner kalla det vad de vill.

På långfredagen följer påskdagen, uppståndelsedagen. Nu bryts rättsordningen. Det som var omöjligt på långfredagen blir möjligt på påskdagen. Nu gör Gud det han inte gjorde på Långfredagen. Gud  ingriper i ett skeende som bryter mot naturlagarna. Metafysisk sanning kallar de lärda detta. Uppståndelsen är metafysisk sanning, himmelsfärden metafysisk sanning, underverk metafysiska sanningar. Och en del tror på dessa metafysiska sanningar, andra inte.

Nu frågar jag mig själv vilket del av dessa båda som är viktigast. Är det inkänningen som är det viktiga eller är det tron på den metafysiska sanningen? Är det inkänningen hos den som betraktar korset som är det avgörande eller är det tron på påskdagens under?

För mig är svaret att inkänningen är det grundläggande. Utan inkänning är för mig tron på det metafysiska undret en meningslöshet. Inkänningen är bryggan över till tron på undret. Någon annan brygga finns inte.

Bibelstudium i Vivalla den 13 april 2022

Bibelstudium i Vivalla den 13 april 2022

Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös 15och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. 16Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej, Abrahams ättlingar tar han sig an, 17och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. 18Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas. Hebr 2:14-18

Texten ovan kommer från Hebreerbrevet. Det som står i detta brev är ett av de många försök i Nya testamentet att låta Jesus framstå som  både tillvarons mening och mål. Dessa försök har sedan gått vidare. Varenda gång jag lyssnar till en predikan förstår jag prästens ord som ytterligare ett försök i samma riktning.

Det som kännetecknar Hebreerbrevet är författarens försök att läsa in Jesus i de gammaltestamentliga texterna. Ord från psaltarpsalmer liksom profetord läggs i Jesu mun eller läses som förutsägelser inte minst om det nödvändiga i att Jesus, Guds son, blev människa och att han led döden. Allt skedde för att djävulen skulle bli maktlös, döden besegrad och världen försonad.

Mitt råd till er som försöker läsa bibeln som ett sammanhållet helt och försöker att foga allt samman till en begriplig enhet. Ge upp dessa försök. När du närmar dig Nya testamentet, förstå   de olika böckerna som skilda försök att låta Jesus framstå som Guds svar på människans frågor. Låt varje  bok få vara vad den är.

Inte minst gäller detta vid läsning av Hebreerbrevet. Du behöver inte tvinga dig att följa med i författarens argumentation för det nödvändiga och förutbestämda i att Jesus led döden. Ta däremot fasta vid  vad som är poängen med hans tal, f a i hans teckning av  Jesus som en trogen överstepräst.

Det kan nämligen tyckas vara advokatyr när författaren vänder upp och ner på katastrofen vid korset och låter detta kors bli en trogen översteprästs försoningsoffer som sonar folkets synder. Men så är inte fallet. Den kristna tron står och faller med detta offer.

Tidigare i samma kapitel vittnar Hebrerbrevets författare att  det ”genom Guds nåd skulle komma alla till godo att han led döden” (Hebr 2:9 c) och vår text avslutas med orden: ”Eftersom ha själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas”.

I själva verket är detta hjärtat i den kristna tron. Det för den kristna tron avgörande trossprånget  är att offret leder till  liv. Jesu offer lägger grunden, är det faktum på vilket all fortsättning vilar. Offret i Jesu efterföljd  är förutsättningen  för livet.

Kristen tro står och faller med detta offer. Den kristna tron förstådd på detta sätt blir därför etiskt bestämd. Den är obönhörlig i sin absoluta tro på att Jesu offer och alla offer i Jesu efterföljd leder till liv.

Bibelstudium i Vivalla den 6 april 2022

Bibelstudium i Vivalla den 6 april 2022

Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som ni utlämnade och som ni förnekade inför Pilatus när han hade beslutat sig för att frige honom. 14Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, 15och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om. 16Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn. (Apg 3:13-16)

Texten ovan är ett utdrag ur Petrus tal i Salomos pelarhall. Han höll det för människor som skockat sig kring Petrus och Johannes i förundran över att dessa i Jesu Kristi namn just botat en lam. Texten är alltså en i raden av  de läkedomsunder som Nya testamentet vittnar om.

Förutsättningen för undret var enligt Petrus vittnesbörd inte egen inneboende kraft. Allt berodde av Jesus, han den helige och rättfärdige, vägvisaren till livet som ”ni dödade” men Gud uppväckte.

Detta är i korthet det sätt att se som är typiskt för just Apostlagärningarna. Särskilt karismatiska rörelser som Pingströrelsen och Livets Ord har gjort denna Apostlagärningarnas teologi till sin egen och dessutom tillämpat den. Man tror eller trodde på att man i Jesu namn kunde bota sjuka, t o m uppväcka döda.

Trons riktpunkt är i texten ovan alltså Jesus, den helige, rättfärdige och vägvisaren till livet som ”ni dödade”,  men som Gud lät uppstå. På detta hänger allt. Detta är enligt Apostlagärningarna trons sanning, en sanning som bevisas av att den lame vid Sköna porten blir botad och i fortsättningen kan röra sig som alla andra.

Om detta kan sägas att tron på Jesus också kan beskrivas på annat sätt. Man kan som sker i evangelierna närmare berätta om Jesus och hans relationer till sin omgivning och låta detta bli det mest framträdande. Man kan också, likt Paulus, försöka bottna sin Jesustro  i försoningens hemlighet.  Det betyder  att se hur det sanna livet, Jesu liv, har sitt centrum i att denne tar på sig vad andra åstadkommit. Försoningen blir därigenom trons centrum. Man kan, och även det i Paulus efterföljd,  i tron uppleva hur förtröstan på Jesus frigör oss från lagiskt till en kärlekens fria umgängelse med varandra. Det betyder att lagen genom tron förvandlats från krav till gåva.

Av det följer att trons effekter också kan beskrivas på annat sätt än som här att den lame vid Sköna porten i ett nu blev botad från sin sjukdom. Dock måste tron på ett eller annat sätt åstadkomma något påtagligt. Om inte blir tron en önskedröm som vi kan ha men också vara utan. Det är nämligen med kristen tro som med trosföreställningar i allmänhet. Vi kan inte vara utan dem. Men de måste ha sin verkan för att de inte skall förflyktigas eller förvandlas till skadliga vanföreställningar. 

Hur blev det då i fortsättningen med under lika dem vid Sköna porten? Fråga pingstvänner och hängivna kristna med hemhörighet i Livets Ord. Är dessa kristna vänner ärliga svarar de att det inte alltid blev som de trodde det skulle bli. Även pingstvänners bön för sjuka blev inte en gång utan ofta verkningslös.

Tro bara inte att tron på Jesus för den skull är död. Bara så att kristen tro inte är en paradgata som löser alla problem. Sant är förstås att tron måste ha en verkan för att inte vara meningslös. Men verkningarna kan inte begränsas till läkedomsunder. Min egen väg är mer än annat att närma mig Jesus som försonaren, han som bär det andra inte kan bära. I detta ser jag undret över andra under, ett under mänskligheten inte kan vara utan. Men jag måste erkänna att även jag ber för sjuka. Varje dag överlämnar jag min dementa hustru till den Gud som lät Jesus uppstå från de döda. 

Bibelstudium i Vivalla den 30 mars 2022

Bibelstudium i Vivalla den 30 mars 2022

…Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, 25som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull. (Rom 4:24 f)

Här är det Paulus som i två komprimerade satser sammanfattar kärnan i sin tro. Allt vilar på honom som dog och uppstod för vår skull. Paulus ord är klädda i en föreställningsvärld som är en modern västerlänning djupt främmande. För att få liv i orden har de därför i den västerländska kristenheten av predikanterna förvandlats till förment frälsande formler.

Nog är det också så  att särskilt formuleringen han ”blev utlämnad för våra överträdelsers skull” har ett för oss främmande ursprung. I botten ligger föreställningar levande i en judisk stamreligion och dess offerväsen. Djuroffer förmenades blidka Gud och återskapa en förlorad välsignelse.

Men det stannar inte där. Tankarna om offrets välsignande kraft fördes vidare till bl a profeten Jesaja som i Jesaja 53 tillämpade offerideologin på sitt folks öde. Denne såg Israels nederlag och dess bortförande i fångenskap som ett offer som skulle leda andra till välsignelse. Vi kristna läser in Jesus i den Herrens lidande tjänare som Jesaja talar om. Och vi ser att Jesu ställföreträdande offer verkligen blev till välsignelse. I tron på Jesus är vi välsignade. Det kan vi vittna om.

 Men hur kan detta ske att den enes offer blir till den andres välsignelse? Hur kan något med så primitivt ursprung som i djuroffer leda till något gott?

Bryggan över till detta goda härleder jag till något jag kallar ”ställföreträdandets faktum”. Ställföreträdandet är nämligen ett faktum, något vi inte kan vara utan i den värld som är vår. För att vi inte skall bli som rovdjur vars livsprincip är dö eller dödas, äta eller ätas måste för oss livet ha sin grund i just detta som jag benämner ställföreträdandes faktum.

Det betyder att den som förmår delar med sig åt den som inte förmår i ett ständigt, tyvärr ofärdigt, växelspel. Ofärdigt därför att vi värjer oss för att dela med oss av vårt goda. Ofärdigt därför att den totala jämlikheten är en fiktion. När den tillämpas politiskt tycks den i slutändan ända i kaos, eller oftare i ett auktoritärt styre som alltid slutar i katastrof.

Det finns alltså en brygga mellan en judisk stamreligions offerföreställningar, via Jesajas profetior över till den Jesus som vi kristna satt vårt hopp till. Den bryggan heter ”ställföreträdandes faktum”.

Förakta därför inte den tro som Jesu framträdande bottnade i. Se i stället vad den ledde fram till. Slopa inte Gamla testamentet i ditt bibelstudium, läs istället ut vad den tron resulterade i.

Vad blir idag resultatet av en sådan läsning. Vi får liv i orden att han dog för våra överträdelsers skull. Vi ser att Jesu offer, hans ställföreträdande offer, befinner sig i linje med, ja fullkomnar det ställföreträdande som är förutsättningen för mänskligt liv.

Dessutom att hans uppståndelse inte enbart var ett naturunder utan dessutom och framför allt innebär att en uppståndelsens livskraft vilar över oss som förlitar oss på Kristus.

Vad betyder då detta? Att vi i tron har en för de flesta okänd  resurs att förverkliga det som annars förefaller utopiskt, att leva i ”ställföreträdandes faktum”.

Bibelstudium i Vivalla den 23 mars 2022

Bibelstudium i Vivalla den 23 mars 2022

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. 11Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. (Efesierbrevet  kap 6:10 f)

Tron kände den pauluslärjunge som skrev Efesierbrevet väl till. Han kunde den utan och innan. Han visste att människan blev levande i Kristus, att skiljemuren mellan judar och hedningar var riven. Han kände till andlig enhet i trons gemenskap och han kunde skilja den gamla oomvända människan från den nya som var levandegjord i tron på Kristus.

Varför då tjata, varför ständigt påminna, varför hela tiden uppmana de kristna i Efesos att leva utifrån det de genom kristustron fått del av?

Därför att av tron blivit vana, av nyupptäckt blivit rutin. Och när så blivit fallet hjälpte det inte med hög bekännelse. I rutinens kölvatten kom det gamla livet tillbaka, om än i nya kläder. Och av nyomvända kristna hade blivit troende med hög bekännelse men innerst inne människor som var som alla andra. Dvs människor som drevs av drifter som mer hörde hemma i djävulens domäner än i försonarens närhet.

Man behöver inte särskilt djupa studier i kyrkans historia eller kristen praxis idag för att inse att Efesierbrevet närmast ordagrant kan tillämpas den dag som idag är. Läget är nämligen idag som det en gång var i Efesos. Av tron har i bästa fall blivit korrekt lära, men lära utan liv. Av heliga spelregler har blivit praxis som inte väsentligen  skiljer sig från omvärldens sätt att förhålla sig.

Jag har inom parentes roat mig med att tänka mig in i  de villkor som gäller för svenska politiska partier. Och jag ser hur lika kristna församlingar de är. Svenska politiska partier har sin grund i höga idéer (motsvarigheten till kristen tro) som sedan prövas av verkligheten. Ur denna prövning har ett agerande fallit ut som långa stycken svär mot de ideal de bekänner sig till.

Åter till Efesierbrevet. Vad gjorde då den pauluslärjunge som en gång skrev Efesierbrevet inför detta dilemma. Jag har redan nämnt att han räknade upp allt det goda som kristustron innebar förenat med ständiga förmaningar att leva i det nya som man fått genom Kristus. Men inte nog med det. Han hade t o m skarpare vapen att ta till. Han talar till de kristna som tillhörde de en armé. Han manar dem att kläda sig i Guds rustning i kampen mot det onda som hotar. Det är ingen vanlig kamp de har att utkämpa utan en kamp mot djävulens lömska angrepp.

Och jag förstår pauluslärjungens tal, förstår det lika bra som han själv. Bara så att jag till skillnad från honom inte kan låta bli att precisera djävulens position. För mig är denne djävul ingen som i först hand kommer uppifrån eller utifrån. Djävulens hemvist är mitt eget inre. Där i mitt inre utför den Onde ostört sitt verk.

Denna insikt påverkar min kamp. Jag söker inte i första hand förgöra en djävul som kommer utifrån, utan en djävul som gömmer sig i mitt eget innersta.

 I och med detta räcker det inte för mig med allmän bekännelse till Kristus.  Min bekännelse behöver preciseras. Jag behöver bli medveten  om att det var för mig som Jesus gick i döden. I tron på detta flyr djävulen och undret sker. Jag kan älska t o m min ovän.