Bibelstudium i Vivalla den 16 september 2020

Bibelstudium i Vivalla den 16 september 2020

Israels återupprättelse

Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat, bygga upp den som i forna dagar, så att de kan lägga under sig vad som är kvar av Edom och alla de folk över vilka mitt namn har utropats, säger Herren, som utför detta. Ja, den tid kommer, säger Herren, då plöjaren följer tätt efter den som skördar och vintramparen tätt efter den som sår, då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över. Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel. De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem, plantera vingårdar och själva dricka vinet, anlägga trädgårdar och äta deras frukt. Jag skall plantera dem i deras egen mark, och de skall aldrig mera ryckas upp ur den mark som jag har gett dem. (Amos 9:11-15)

     Jag har aldrig tillhört dem som satt de gammaltestamentliga profeterna i något slags särklass. De återspeglar som så många andra den tid de levde i. De delade med sin samtid tidens ögon. Samtidigt anar jag att de uppenbarade gudomliga hemligheter. 

Själv känner jag mig befryndad med dessa profeter, hur kommer fortsättningen att visa.

     I texten ovan är Amos till att börja med triumfatorisk i sitt anslag. Edom skall läggas under Israel liksom de andra länder som var bestämda att tjäna Israel (som lydländer min anmärkning), profeterar Amos. Den delen av profetian låg i tiden. Den speglade inte enbart profetens utan det utvalda folkets egna förhoppningar. För Israel som för Amos var gudsriket inte enbart en andlig storhet utan bestod av ett växande antal länder, alla under Israels överhöghet. 

     Själv är jag mindre segerviss än Amos. Det var länge sedan jag trodde på yttre framgång för min kristna sak. Däremot är jag säker på att jag vet hur det skall vara. Och jag vet också att konkretisera min dom över det i tiden som inte blivit som det borde. I min Ande är jag triumfatorisk. Jag tror mig veta Guds vilja bättre än de inomvärldsligt sinnade som jag delar mina dagar med.

     Men det triumfatoriska är inte allt i Amos profetia. Han var dessutom visionär. För sin inre blick såg profeten ett jordiskt lyckorike för de utvalda. Israel skulle få del av det de ännu inte ägde. De skulle få leva i ett himmelrike på jorden. Ingen skulle längre få  ta ifrån dem det de ägde. Marken skulle bära riklig frukta. Guds folk hann knappt så förrän man fick rikliga skördar, profeterade Amos. 

     Amos profetia spränger däremot inte jordiska gränser. Någon himmel kände Amos inte till. Allt förverkligas för hans inre blick i tiden. Inte heller min andlighet spränger jordiska gränser. Min föreställningsvärld är begränsad till det jag ser, hör och kan föreställa mig.

      Ingen kristen lär förneka att profeten Amos hade berörts av Herren. Men denna beröring har inte förmått slunga honom ut ur hans egen inomvärldsliga föreställningsvärld. På samma sätt med mig. Ingen kan ta ifrån mig att jag berörts av Herren, för min del av Herren Jesus Kristus. Jag har tagit till mig att denne Jesus visserligen var förankrad i sin tids föreställningsvärld. Teologerna talar om Jesus som en tidstypisk apokalyptiker. Men bakom denne så kallade ”apokalyptiker” har jag upptäckt det hos honom som sprängde jordiska gränser. Detta skedde i en försoningsgärning som genomsyrat allt Jesus gjort och tänkt under sin tid här på jorden och som sedan fick sin fullbordan på korset. Först i denna försoningsgärning är alla gränser sprängda och porten till det himmelska, inte jordiska paradiset öppnat. Ta detta som min alldeles personliga trosbekännelse.

Bibelstudium i Vivalla den 9 september 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 37 20 Gud i attacken)

Bibelstudium i Vivalla den 9 september 2020

Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. (3 Mos 19:18)

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa  och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; (Matt 5:43 f)

     Först en anknytning till den sekulära värld som omsluter och hotar att överflygla vår kristna existens. Om denna skall här sägas att den i sin grundstruktur liknar vår. Förenklat uttryckt; var och en skapar sitt eget himmelrike, detta alltså även de sekulära. Man upphöjer sina egna ideal, bortser på bestämda punkter från dess svagheter och bildar front mot dem som inte delar egna synsätt.

     Så även bland oss kristna, bara så att vår föreställningsvärld förhoppningsvis också är påverkad av bibeln. Därför bland annat detta bibelstudium. 

     I dag gäller det innebörden i Jesu ord i Bergspredikan om att älska sin nästa och hata sin fiende.

     Någon fiende finns dock  inte i Jesu hänvisning till en utsaga i Gamla testamentet. Där står bara att man skall vara välvilligt inställd till sina landsmän, inte vredgas på dem eller hämnas utan betrakta dem som vore de delar av sig själv. Ingenting sägs där om alla de andra som inte tillhörde den egna judiska stammen. Men praxis hade blivit att mot dessa hade man andra regler. Dem var det t o m tillåtet att hata, något som Jesu ord ovan antyder.

     Men så alltså inte för Jesus. För honom gällde att t o m älska fienderna. Och i och med att man  skulle hålla även de egna fienderna högt, sprängdes den gamla judiska stamreligion som Gamla testamentet är ett uttryck för. I denna var den fullödiga kärleken något som avsåg i första hand de egna.

     Denna sprängning, särskilt tydliggjord i Jesu Bergspredikan, fick oöverskådliga följder, eller rättare sagt, borde ha fått oöverskådliga följder. Inte så att vi/dom tänkandet skulle upphöra. Grundtanken i den judiska stamreligionen att främst värna om de egna består naturligtvis. Det skulle allt se ut om man i en familj inte främst värnade om de egna avkomlingarna. Men med Jesus följer en signal som genljuder i alla sammanhang att det inte räcker att värna om de egna. Även andra måste inkluderas, t o m fienden, t o m utlänningen.

     Hur detta skall regleras går inte att sätta upp allmänna regler för. Tillfället ger regeln. För egen del har lösningen blivit att inkludera så många som möjligt i den egna omsorgs- och kärlekssfären, samtidigt som jag värnar om de egna. Men att därför spränga gränserna mellan vi och dom vore förödande. Vi behöver värna om en församlingsgemenskap där vi odlar Jesuskärleken, värna om egen familj och eget land. Vi behöver öva oss att kunna älska även våra egna ovänner. Men dessutom  så ofta som det är möjligt gäller det att  spränga egna gränser och släppa in nya människor i gemenskapen. 

    Men för att kunna göra detta underlättar det att förstå även de som inte delar vår kristna tro. Därav inledningen till detta bibelstudium där jag försökte tolka de sekulariserade gemenskaper som gjort sig starka i vår närhet. F a ville jag påvisa att dessa gemenskaper inte saknar religiösa övertoner. Naturligtvis är det så; det vore svårt att leva om inte visst i vårt liv vore präglat av tro på helighet och absolut värde.

Bibelstudium i Vivalla den 2 september 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 36 20 I den sig själv motsägande tron lever jag)

Bibelstudium i Vivalla den 2 september 2020

Rättfärdighet utan omskärelse

Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus. Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden. Ty vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek. (Gal 5:2-6)

Det här är en kärntext. Jag går så långt att jag påstår att den som missat poängen med det här avsnittet i bibeln har missat allting. ”Och bland dem som ”missat” fanns galaterna till vilka Paulus här riktar sina varningsord.

Omständigheterna var följande.  Paulus skrev till galaterna som deras andlige fader. Det var Paulus som fört dem in på den kristna vägen.

Och när Paulus var tillsammans med sina andliga barn talade han om intet annat än om Kristus, som för honom var bäraren av trons sanning.  Den sanningen såg han konkretiserad och bestämd till en enda punkt. Den bestod i att Jesus Kristus hade givit sitt liv för att de som kommit på avvägar skulle få leva. Bland dessa vilsekomna människor fanns bland alla andra  också de kristna i Galatien, betonade Paulus i sin förkunnelse.

Jesu offergärning möttes av ett gudomligt ja, förkunnade Paulus vidare. Det resulterade i liv hos dem som förlitade sig på honom som offrat sitt liv för dem. Kärleken levde vidare i efterföljarna. Det inte bara trodde det förutsatte Paulus.

I Jesu närhet gick allt som en dans. Enkla påminnelser var nog för att Kristi lärjungar, dåvarande som nuvarande, skulle uppfylla det Gud bjöd i sin lag och i sitt ord. Lagar som inte längre var tillämpliga, eftersom de inte längre motsvarade den självutgivande kärlekens krav, omformades till nya och tillämpades utifrån de nya omständigheterna.

Men dansen fortsatte inte för evigt. Det kom dagar då det gick trögt. Korrigeringarna och tillrättaläggandena började bli legio. Till och med helgade  Jesusanhängare tvingades byta fot och korrigera sig. Den höga målsättningen blev mera avlägsna mål än aktuell verklighet. Daglig omvändelse blev en nödvändighet.

Men detta hade inte de kristna i Galatien tagit till sig. Daglig omvändelse var dem främmande De trodde sig i stället behöva mer än Kristus för att bestå när svårigheterna hopades sig. De tog till lagar och andliga auktoriteter som trons stöttor. Stöttorna blev snart en livsbetingelse för dem.

Stöttor är förvisso nödvändiga nu som då, det visste redan Paulus. Men dessa stöttor måste veta sin plats. De måste vara underordnade Kristus, aldrig fungera som nödvändiga tillägg till Kristus.

Men detta förstod inte galaterna och därmed hade de förlorat allt. Detta därför att stöttorna snart nog blev lika viktiga som Kristus, oftast viktigare. Det är därför som Paulus dom över dessa galater blir så skoningslöst hård som i textutdraget ovan.

Det som gällde då gäller nu. Lagparagrafer i rad tål en kristen, regler t o m gillar hon. Men allt skall vila i Jesu självutgivande kärlek. Eller med andra ord: verkligheten skall läsas med Kristus för ögonen. Inte minst bibeln förutsätter den läsningen. Om inte är allt förlorat.

 

Bibelstudium i Vivalla den 26 augusti 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 35 20 I tron befinner vi oss alltid på osäker mark)

Bibelstudium i Vivalla den 26 augusti 2020

Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut. Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör. (Jakobs brev kap 1 v 22-25)

Det inre står för vad vi tänker, tycker och tror. Det yttre för vad vi säger och gör. Detta inre och detta yttre är speglingar av varandra. Inte exakta speglingar, ändå speglingar. Stämmer inte det ena med det andra är det något som är i olag. Särskilt om man gör ett och menar ett annat. Det som kännetecknar lögner är just att ord och handling inte går ihop

Uppenbara lögner är inget som utmärker kyrkor. Sånt svär alltför mycket mot idealen. Halvlögner däremot är vi lika duktiga på som alla andra. På taktiska lögner är vi rent av specialister. Med taktiska lögner menar jag åsikter och ställningstaganden som utan sakskäl skall gynna den egna saken.

Ständigt talar vi som kallar oss troende till den kristna trons fördel, även när skäl saknas. Saken är oss viktigare än sanningen. Det är som vore vi politiker där högt upp på värdeskalan står att värna det egna partiet. I politiska sammanhang tycks detta vara något naturligt och riktigt. Det hör till att moderaten skall motsäga socialdemokraten och vice versa. Det tillhör demokratins villkor tycks det. Men ve en demokrati som tar sig sådana uttryck. Men även i kristna sammanhang är sådan osaklighet regel. För egen del var det dock länge sedan jag utan sakskäl försvarade min egen kyrka. Den synden har jag kommit över.

Ibland spricker dock spegeln. Det sker när trosidealen är himmelshöga och människan samtidigt slavbunden av en natur som svär mot trons sanningar. Då blir det lika omöjligt att följa sina ideal som för en varg att bete sig som ett bytesdjur. Det går helt enkelt inte. Skulle det mot all förmodan fungera kommer det att ske i de yttersta tiderna. Åtminstone om man får tro profeten. Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon gå i bet och en liten pojke vallar dem (Jes 11:6)

Som ni märker tillhör jag inte dem som med Luther benämner Jakobs brev en halmepistel. Detta därför att gärningarna lyfts upp på trons bekostnad. Själv hävdar jag med Jakobs brev samspelet mellan tro och gärningar.

Dock står det klart för mig att såväl rättfärdigt ord som rättfärdig handling inte är något en människa äger utan något en människa får. Eller som det står i just Jakobs brev Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. (Jak 1:17)

Ord och handling är ovedersägligen varandras speglingar. Men det ena som det andra kommer från Gud. Det betyder att såväl ord som handling ytterst är något vi får inte något vi gör eller äger. Att inse detta är avgörande. Skulle Jakobs brev vid närmare betraktande fallera på den punkten är jag beredd att med Luther kalla Jakobs brev en halmepistel. Om inte får ni mig inte att tala nedvärderande om detta brev.

 

 

 

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 19 augusti 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 34 20 Kors i backspegeln)

Bibelstudium i Vivalla den 19 augusti 2020 

Lovad vare Herren, ty han har hört min bön. Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom. Herren är sitt folks styrka, sin smordes tillflykt och räddning. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt. (Psaltaren 28 v 6-9)

 Först en tvåledad introduktion.  Tro står för föreställningsvärld, alltså för något nödvändigt. Utan föreställningsvärld lär vi inte kunna leva. Sanningen är den att de flesta av oss samtidigt har flera föreställningsvärldar levande inom oss. En av dessa brukar vara den ledande.

Bibeltexter kan om man så vill uppdelas i vittnesbörd och bakomliggande grundåskådning, av mig kallad föreställningsvärld. Som det är för oss enskilda kan den bakomliggande grundåskådningen växla. Olika föreställningsvärldar präglar alltså texterna.

Som den uppmärksamme läsaren av mina bibelstudier märker är jag klen på att lägga ut vittnesbörden. Med förkärlek ägnar jag mig åt textens bakomliggande föreställningsvärld. Gärna närmar jag mig texter som väl stämmer överens med min egen föreställningsvärld, dvs med min egen tro.

Ofruktbart teoriprat säger kanske någon av er läsare. Men se det är det inte. Utgångspunkten är avgörande för tolkningen. Den för vilken tro inget annat är än under observerar undren och är blind för annat. Den som ser sig blind på alla lagar och läror, ser inget annat än lagar och läror i det bibliska budskapet..

Varför detta tal just här? Därför att psalm 28 för mig är en psalm med en föreställningsvärld som jag lägger till grund för hela min förståelse av bibeln.

För psalmisten som för mig är Gud den på vilken allt beror, en ståndpunkt med de mest övergripande följder. Jag citerar en av mina vänner för att ni skall förstå hur även jag frestas tänka: den som påstår sig inte tro på Gud, säger samtidigt att hen inte äger något hopp. Och från sådana människor finns inte mycket att hämta, trots all eventuell klokhet de äger.

Men för psalmisten som för mig tiger Gud när jag ropar till honom. Eller som det står i inledningen av psalmen. Till dig, Herre, ropar jag. Min klippa var inte stum! Svara mig inte med tystnad, då blir jag lik dem som lagts i graven. (Psalt 28:1)

Dock tiger Gud inte alltid. För psalmisten som för mig erfar vi också att Gud hört våra böner. Då vänds allt. Förtvivlan och känsla av hopplöshet vänds i jubel.

I min föreställningsvärld, liksom i det här fallet också i psalmistens, finns två lägen, dels förtvivlan över att all vår tro kan vara inbillning och önsketänkande, dels jubel över att Gud är verklig och står vid min sida.

I denna dubbelhet levde förmodligen psalmisten sitt liv och lever jag förvisso mitt. I min föreställningsvärld är Gud på samma gång en inbillning (för psalmisten tigande) och samtidigt verkligare än allt annat. Och jag kan på den grunden med psalmisten utbrista: Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom (Ps 28: 7 b)

     Förmodligen tvingas jag leva i denna dubbelhet under hela mitt fortsatta liv. Varför skulle jag få det bättre än psalmisten? Men att för den skull skjuta undan Gud från min föreställningsvärld är mig djupt främmande. Det vore att ge upp det hopp som bär upp mig.     Sen ytterligare en sak där jag känner mig ett med psalmisten. Denne utgår från att det finns ett Guds folk, och han ber att Gud skall bevara detta folk och dess egendom. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras Herde, bär dem för evigt (Ps 28:9)

Så tänker också jag. Det finns ett vi och ett dom, det finns ett folk som tillhör Gud och det finns människor som inte hör Gud till därför att de vänt Gud ryggen. Gränslinjerna är dessutom tydliga mellan de två kategorierna.

Bara så att Jesus lärt mig att de utvaldas själva livsuppgift är att foga nya människor in bland dem som tillhör de utvalda. Exklusiviteten är både gåva och utmaning, f a utmaning.

Bibelstudium i Vivalla den 12 augusti 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 33 20 Tron förändras underifrån.)

Bibelstudium i Vivalla den 12 augusti 2020

Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst. ( 2 Timotheosbrevet kap 4:1-5)

 Som texten står där ingår den i Paulus förmaningar till en församlingsföreståndare, Timotheos. Själv läser jag texten som en spegling av problemen i en kristen församling när den första entusiasmen haft sin tid.

För mig exemplifierar texten något allmängiltigt som kan kännas igen i de mest skilda sammanhang, även icke kristna. Först upptäckt, sen konsolidering slutligen upplösning.

Texten ovan exemplifierar det andra stadiet som håller på att övergå i det tredje.

I Paulusförsamlingarnas sammanhang får man tag i den första tidens upptäckt, omvittnat  i f a de äldre Paulusbreven ( Rom, Kor, Gal ). Det som upptäcks är Guds uppenbarelse i Kristus, är att bli överväldigad över att få bli infogad i Kristi verklighet. Det i sin tur står för förlåtelse, försoning, nytt liv i Jesu efterföljd och i hans uppståndelses kraft. Allt går av sig självt för den som gjort upptäckten. Enkla påminnelser är det enda som behövs.

Under andra stadiet går det trögare. Tron har blivit till vana och uppmaningarna till de kristna måste bli tydligare. Av liv blir lära att förhålla sig till. Det kristna livet blir allt tydligare konsoliderat i läror, här kallat den sunda läran.

Men konsolideringens fas är bedräglig. Den glider allt mer ut i upplösningens stadium. Det betyder att tron behöver nytt för att kunna leva vidare och detta nya hämtas företrädesvis från sånt som är av annan art än det ursprungliga. Det duger inte längre att luta sig mot ”Kristi försoningsliv” (mitt eget sammanfattande begrepp). Det skall till annat som förstärkning. I den här texten kallat ”legenderna”. Vad dessa innebär vet förmodligen ingen. Se i not till 2 Tim 4:4 vad bibelöversättarna tror att dessa legender innebär.

Värt att observera är att den ”sunda läran”, vad den än konkret kan innebära, aldrig innebär trons höjdpunkt. Trons höjdpunkt är alltid att veta sig uppfylld av livets gåva, för oss kristna att uppfyllas av ”Kristi försoningsliv” och att låta sig dras in i detta. Detta är trons liv i sin höjdpunkt.

Vad jag här påstått kan förefalla exklusivt och är också något unikt. Dock, å andra sidan är företeelsen upptäckt, konsolidering slutligen upplösning något allmängiltigt. Denna triad tycks tillhör livets måste. Frågan är inte om det finns något som heter livets upptäckt, mer om vad människor tror vara livets upptäckt med sina följder i konsolidering och upplösning.

Det är nämligen skillnad på upptäckt och upptäckt. Den ena upptäckten är inte den andra lik och följderna kan dra åt de mest skilda håll. Glöm inte, för att ta ett belysande exempel, det förödande i Hitlers upptäckt, nazismens världsåskådning. På denna upptäckt följde nazismens konsolidering i krig och utrensning och dess upplösning i de allierades bombmatta som dödade miljontals människor och utplånade städer.

 

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 5 augusti 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 32 20 Sammanhanget omformar fakta.)

Bibelstudium i Vivalla den 5 augusti 2020

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: »Abba! Fader!«Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet. Romarbrevet kap 8 v 14-17. Författare Paulus

I Romarbrevet kapitel 8 är det ingen måtta på optimismen. Korset ändade i uppståndelsens triumf. Jesus lever vidare i Anden, Anden i sin tur tar sin boning i de kristna och de kristna blir befriade. De kristna, d v s romarbrevets adressater, behöver därför inte längre leva på gammalt sätt. De drifter på gott och ont som styr mänskligt samliv är utslagna. Anden har ersatt köttets natur som Paulus uttrycker det (Rom 8:4)

Hur skall jag som nutida kristen ställa mig till detta tal? Detta särskilt som jag vet att detta tal inte stämmer på mig. När jag som mest behöver Jesus försvinner min frälsare ifrån mig, hans kärlek förmår inte stanna kvar i mitt inre och mitt gamla jag träder fram som vore Jesus inget annat än en drömsyn.

Dilemmat är klassiskt och drabbar alla som tagit till sig Paulus budskap. Lösningsförsöken är många. Huvudalternativen rör sig kring två linjer. Å ena sidan har vi helgelserörelserna som tar Paulus ord för gott och menar det möjligt att på ett bestående sätt leva i Anden. Å andra sidan övriga som sett det omöjliga i att på ett varaktigt sätt leva det nya livet. I trons avgörelse förvandlas visserligen människan till Kristuslikhet, i övrigt måste hon som alla andra tampas med sin ”köttsliga” natur. Nog förändras en kristen människa genom daglig övning i trons liv. Men den gamle Adam blir hon inte av med på ett bestående sätt.

För mig är mitt kristusliv, d v s mitt liv i Anden, något jag har framför mig, något jag närmar mig, ibland något jag går upp i, men sedan något som glider ifrån mig. Mitt liv i Kristus är i vardande, ständigt något jag närmar mig men också ständigt något som går ifrån mig.

Med tron som bekännelse är det på annat sätt. Självklart bekänner jag mig till Kristus. I välgång som motgång är min kristna identitet min viktigaste egendom. Den är ett med hela min personlighet.

När jag sammanställer detta bibelstudium är det morgon. Jag har bakom mig ytterligare en natt där sömn och vila på ett plågsamt sätt växlat. Min hustru är nyopererad. Höftplastik heter ingreppet. Hon måste ha hjälp att lägga sig och gå upp. Toaletten får hon inte besöka ensam. Hon går med rullator och jag följer med. Det går men inte utan svårighet, särskilt som på operationen följt förvärrad förvirring.

Under förnatten upplever jag Kristi närhet. Med värme och uthållighet hjälper jag min hustru under detta hennes första toalettbesök efter sänggåendet. Andra gången går det så där. Tredje gången orkar jag inte med alla min hustrus kringgående rörelser. Mitt tonfall hårdnar, nog hjälper jag till men Kristus är som bortblåst. Först när morgonen kommit och morgonbestyren är avklarade känns det bättre. Mina  barn har övertagit omsorgen om min nyopererade hustru och jag upplever åter att jag har Kristus vid min sida.

Ta detta mitt vittnesbörd som en illustration till hur jag upplevt sanningen i Paulus text ovan, ja inte bara där utan i hela kapitel 8 i hans brev till församlingen i Rom.

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 29 juli 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 31 20 Viva vox som tros- och traditionsförmedlare.)

Bibelstudium i Vivalla den 29 juli 2020

Herrens härlighet fyller boningen

Ett moln täckte uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde boningen. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, ty molnet vilade över det och Herrens härlighet fyllde boningen. Varje gång molnet höjde sig från boningen bröt israeliterna upp och fortsatte sin vandring. Om molnet inte höjde sig bröt de inte upp – inte förrän det höjde sig. Herrens moln vilade över boningen om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under hela deras vandring. (2 Mos kap 40 v 34-38)

Då som nu, visst gäller och annat är passerat. Tiden står aldrig stilla och växlingarna sker med tidens och livets rörelser.

Sällan har jag läst något så definitivt passerat som sista kapitlet i 2 Moseboken. Kapitlet är mängt med detaljer om uppenbarelsetältet. Uppenbarelsetältet var templets föregångare under ökenvandringen om ni inte visste det förut. Men samtidigt, som ett tillägg till talet om förbundsarken med de heliga lagtavlorna som de heligaste föremålen i uppenbarelsetältet, avslutas kapitlet med ett tillägg. Det beskriver hur Herrens härlighet fyller den heliga boningen, en härlighet som i moln och ljusfenomen styr israeliterna på deras vandring genom öknen. Jag utgår från att detta tal om Herrens härlighet som uppfyllde förbundstältet är en repris  på berättelsen om molnpelaren och eldpelaren som återberättas tidigare i Andra Moseboken ( 2 Mos 13:17-22)

Om den detaljerade beskrivningen om uppenbarelsetältet är passerad är förvisso den andra delen om Herrens härlighet av bestående värde. Det må vara att historiciteten i berättelsen kan betvivlas. Molnet och eldstoden är sannare som helig berättelsetradition än som bokstavlig sanning. Men mer än annat är att beakta att det som är denna berättelsetraditions själva mening är en absolut sanning som tidens växlingar inte förmår rucka.  Den sanningen lyder; bakom ett  Israel som följer Guds vilja står den Helige som vägledare och yttersta garant.

Min frälsare har lärt mig att det som ursprungligen var löften givna till Israel också är löften givna till oss som inte tillhör löftesfolket. Ja mer än så, löftet gäller också enskilda. Den religionens individualisering som följde med Jesus låter sig omöjligen förnekas.

Man kan le överseende över denne min religiösa övertygelse. Verkligheten motsäger ju med övertygande tydlighet det jag tror på. Jag vet inte hur många gånger jag fått just detta påpekat för mig. Tron på Guds rättfärdighet och godhet är om någonting underminerad i vår egen tid.

Men jag håller fast vid min övertygelse. Detta trots att jag med öppna ögon beskådar en verklighet som tycks styrd av obönhörliga lagar och där Gud rätteligen borde heta ”Varat”, ett opersonligt ”Vara” som styr genom lagar som vi människor ibland kan genomskåda men ofta förgäves jagar efter att få grepp om.

Varför har jag inte gett upp? Därför att en ny verklighet uppenbarat sig för mig vid korset. Ett kors som för mig höjer sig över all annan verklighet. Korsdöden vittnar om en man som gav sitt liv för att rädda andra. Och ”Varat” det obönhörliga, som verkar genom orubbliga lagar, gjorde ett undantag som i ett nu avslöjade ”Varats” rätta väsen, att ”Varats” väsen är kärlek. Jesus uppstod och verkar den dag som idag är.

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 22 juli 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 30 20 Gud i avklädandet)

Bibelstudium i Vivalla den 22 juli 2020

Allt för att vinna så många som möjligt

Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag.  För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. (Paulus 1 brev till Korinthierna kap 9 v 19-23

Det gick inte av sig självt för Paulus. Det märker man inte minst i de två korinthierbreven i bibelns paulinska brevsamling. Paulus tvingas argumentera för sin sak för att inte det han byggt upp i Korinth skulle rivas ner igen.

Ytterst var det evangeliet som drev honom, evangeliet som bjöd räddning både för honom själv och andra.

Detta evangelium hade för Paulus sitt centrum i korset. Korset i sin tur hade två bakomliggande brännpunkter nödvändiga att inse för att förstå korsets innebörd. Den ena brännpunkten var Jesu hängivenhet till Gud, den andra Jesu människokärlek. Det ena övergick för Jesus i det andra i en ständig rörelse. Konsekvensen av denna kärlek/hängivenhet blev inte berömmelse utan straff, korsfästelse. Allt ytterst beroende av dessa brännpunkter, Jesu kärlek till människan och hans hängivenhet till Gud. Konsekvenserna av denna kärlek och denna hängivenhet blev stötande för omgivningen och ledde till hans avrättning.

Att vara kristen och då inte enbart för Paulus utan också generellt blir utifrån detta att ha sin förankring i Kristi kors och vara medveten om de två brännpunkter som utlöste korsfästelsen.

Korset kallar Paulus i texten ovan evangelium. Detta därför att Jesu död på korset ändade i uppståndelse och kraft ( kraften får i bibeln vanligtvis benämningen Ande) tänder och uppehåller kristenliv den dag som idag är. Det Paulus kallade evangelium blir därför evangelium också för oss sena tiders kristna.

Med evangeliet i Paulus bakhuvud blev annat av relativ betydelse. Behövdes det kunde han leva under judisk lag, men i andra sammanhang som om denna judiska lag inte fanns. Och Paulus kunde om evangeliet krävde det leva i svaghet trots att han i sitt inre var urstark. Exemplen kan mångfaldigas.

Överfört på oss sena tiders kristna blir det mycket som mot den bakgrunden blir av relativ betydelse, blott inte detta enda, Kristi kors med sina två brännpunkter.

Problemet för Paulus i Korinth var inte att man förnekade Kristis kors. Långt därifrån. Problemet var att man kopplade samman korset med annat och gjorde detta andra lika kännetecknande som korset. Därmed desarmerade man bildlikt talat korset, gjorde det till en faktor bland andra.

Så också här och nu. Vi desarmerar korset genom att ställa annat vid korsets sida och gör detta andra lika viktigt som evangeliet självt. Annat än medmänsklighet/gudsnärhet tar över utrymme och därmed också det helhjärtade i vår fromhet.

Ett ständigt problem är detta, alltid lika aktuellt. Här duger inte att en gång för alla markera vad som gäller. Daglig omvändelse är ett måste sade vår reformator Martin Luther på 1500-talet. Och det gäller den dag som idag är.

 

Bibelstudium i Vivalla den 15 juli 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 29 20 Om lojalitet)

Bibelstudium i Vivalla den 15 juli 2020

Profetens kallelse och uppdrag

Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. Men jag svarade: »Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!«Då sade Herren till mig: Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren. (Jeremia 1 v 4 -8)

      Jag har två principer när jag läser bibeln. Den ena lyder; text skall tolka sig själv, eller enklare uttryckt; läs som det står. Denna princip står för min inre sanningslidelse, att jag inte får huka för det uppenbart riktiga och gäller inte enbart vid mitt bibelstudium utan  i alla sammanhang.

Den andra principen manar; läs med Kristus (kristusuppenbarelsen, kristusvisionen) för ögonen. Låt en tänkt Kristus omforma texten och foga den in i nya sammanhang.

De båda principerna låter jag vara samverkande men aldrig sammanblandade. Den ena är för mig lika viktig som det andra. Båda principerna är utmanande men på skilda sätt.

Du skall dessutom veta att när du frågar mig om bibeln får du ett uppriktigt men aldrig entydigt svar. Det ena förankrat i ärlighet, det andra i kärlek till min frälsare.

Hur blir det då med Jeremia kallelse och de två läsarterna. Med innanläsningsmetoden får vi ett vittnesbörd om profetens möte med Gud och dennes kallelse. Och vi kan om inte förr förstå hur mäktig en kallelse kan vara. Kallade människor låter sig påverkas men aldrig i grund förändras.

Med Kristus för ögonen blir bilden dubbel. Jag ser det orden säger men också något annat. Jag ser att Guds ord till profeten inte enbart är ord till honom utan också till mig och i förlängningen också till andra.

Alla är vi av Gud kallade och utvalda hur illa de än ser ut för oss och hur illa vi än betraktas, ja hur illa vi än lyckas i våra förehavanden.

Den bokstavliga läsningen är nog så viktig. Profetens exklusiva ställning skall värnas. Nog behöver vi dem som kan mer, förstår mer, kan uttala sanningar tydligare än andra, har mer inflytande. De är av Gud kallade och deras exklusiva ställning måste vi böja oss för. Hur blir det nämligen med talanglöst styre och okunskap? Katastrof!  Vi behöver helt enkelt kompetenta politiska och andliga ledare som går före och visar vägen.

Men detta måste balanseras av allas kallelse, allas utväljelse. När de däruppe ser ner på oss därnere, när de där uppe tar för sig på vår bekostnad, måste vi som befinner oss därnere reagera. Kristus inom oss säger att våra profeter inte följer sin kallelse vare sig de är profeter eller profetissor. I Jesu namn måste vi få uttrycka vår protest och framföra vår mening.

Avslutningsvis ligger det inte bra  till för oss med det dubbla seendet. Till och med tankemässigt är vi i underläge. Att tro på en Gud som kallar och utväljer när slumpen råder, coronan skördar sina offer, när stark blir starkare och svag svagare, är egentligen omöjligt. Det är lika omöjligt som det en gång var för profetens anhängare när Jeremia kastades i en brunn för att han vågade säga sanningen (Jer 38). Lika omöjlig som det är när den bild av vår frälsare som visar en man hängande på ett kors är sannare än alla andra.

Trots detta tror vi.