Med mina glasögon 5

48 20 Om att tygla tidsandan

Konservativa kristna i USA rasar mot liberalism, socialism och moralupplösning. Det är som trodde de att det ena följde av det andra. Ja att de tre, liberalismen, socialismen och moralupplösningen hörde samman. Men så är naturligtvis inte fallet.

Ännu mer anmärkningsvärd är en annan tankekonstellation dessa kristna håller sig med. De öser sin galla över samkönade äktenskap, praktiserad homofili och abort. Det ena går över i det andra som vore de tre, samkönade äktenskap, praktiserad homofili och abort tre delar av samma sak. Men så är naturligtvis inte fallet.

Man behöver inte vara någon Einstein för att inse att samkönade äktenskap och praktiserad homofili lyder under rubriken samlevnad medan abort hör samman med frågan om liv och död för ett liv i vardande. För mig är det ett ginnungagap mellan det en och det andra. Att föra samman det ena med det andra, som vore de yttringar av ett och detsamma, är för mig lika aningslöst som det en gång var för en skolpojke som hade det svårt med matematiken. Läraren frågade; om du har ett äpple och får ett äpple till, hur många äpplen har du då? Pojken svarade; var det äpplen?

För mig är denna de konservativa kristnas oförmåga att skilja det ena från det andra inte dårskap utan ett exempel på tidsandans påverkan. Om tillräckligt många tänker på ett visst sätt och handlar därefter blir det normgivande.

Men sånt sker fortlöpande inte bara i USA. Det som förr var fel kan bli rätt och det som förr var omoraliskt blir moraliskt. Beröm får personer som tidigare inte fick beröm och de som förr förkastades upphöjs.

När jag som ung studerade hade jag en professor i kyrkohistoria som lärde mig att varje tid hade sin historieskrivning. En ny generation människor ser inte historien på samma sätt som den gamla. Ofattbart tyckte jag då, men inte nu när jag fått ögon och öron öppnade för tidsandan. Tidsandans förmåga att omforma oss inifrån är ofattbart stor.

Det talas om västerlandets värderingar och om att värna dessa värderingar mot inflytande utifrån. Och det låter sig sägas bara man vet att dessa värderingar fluktuerar allt eftersom tiden går och de yttre omständigheterna förändras.

Enklast är att vara följsam. Det betyder att surfa på tidsandan men avvika lagom mycket. På det viset blir man inte bara populär utan också framgångsrik. Mer eller mindre är detta en nödvändighet för att bli framgångsrik. Det duger inte att i allt ha sin egen åsikt, i allt gå sin egen väg. Vi är gruppvarelser och ”folk måste göra som folk gör,” som min svärmor en gång sade. Det är dugliga människor som avviker lagom mycket som blir chefer och ledare, idoler och förebilder.

Men det är alltid tillåtet att tänka till mer än vad konvenansen bjuder.  Och ju fler som gör det, desto troligare är det att värderingsflödet går i annan riktning än den som tidsandan anger.

Själv lyckades jag utan intellektuell möda skilja mellan visst som rörde samlevnad och annat som handlade om liv och död. Socialt svårt är det däremot, ibland nästan oöverstigligt svårt.

47 20 När det gör för ont

Min hustru lever i två världar, en som hon har gemensam med mig, en annan i sin egen drömvärld. Den ena lika verklig som den andra.

I drömvärlden finns det en liten pojke, lika verklig som stod han här. Om den lille pojken måste vi bry oss både hon men också jag. Det är som vore tillvaron för min hustru sammanfattad i en liten pojke som levde av vår gemensamma kärlek och omvårdnad.

När min hustru nämner denne lille pojke blir det för mycket för mig. Det gör för ont.

Jag står inte ut med kärlek när den är så total, så enkel, så påtaglig som den är när den personifieras i en liten pojke som bara finns i min hustrus inbillning. Jag står inte ut att ha Jesu kärlek på korset så nära inpå mig. Jag står inte ut med en kärlek som är fullkomnad, trots att den bygger på en inbillning, trots att den är flyktig och snart skall försvinna i takt med att min hustrus hjärna allt eftersom bryts ner.

Jag försöker avleda, jag talar om annat, i värsta fall lägger jag på luren eller om jag besöker henne på vårdboendet, skyndar mig att gå hem. Kort uttryckt förhärdar jag mig.

Jesu kärlek på korset är annars det jag håller högre än allt annat. Korssymbolerna i vårt hem är så många att barnen när de var små kände sig generade. Som vuxna har de visserligen ändrat sig. Ingen av dem har sagt ett ord om att jag på orientaliska kristnas vis hängt upp ett kors som dinglar vid backspegeln av min bil.

Och ingen blir gladare än jag när kvinnor jag känner vågar ha ett kors på halssmycket de bär. Jag vet ju så väl att detta halssmycke, liksom allt som vi sätter på oss, inte bara är en prydnad utan också innebär en bekännelse.

Bevisen på den kristna trons allt omfattande förträfflighet har jag tvingats lämna därhän. Till och med tron på liv efter döden, en annars för mig så avgörande tanke, har fått relativ betydelse. Men inte Jesu kärlek på korset, den är och förblir mitt trosfundament.

Jag tillhör de kristna som låter Jesus på korset bli den kristna trons slutgiltiga nyckel till livet. Med korset för ögonen läser jag min bibel, med samma kors för ögonen läser jag mina relationer och läser jag min samtid.

Men när korset kommer mig alltför nära gör det för ont. Jag står inte ut. Jag lägger på luren eller går hem. Jag förhärdar mig. Det duger ju inte att gå gråtande genom livet. Inte orkar jag städa, laga mat, hålla ordning, forska, relatera mig till andra när jag ständigt samtidigt gråter över en hustrus kärlek som inget annat är än Jesu egen kärlek.

I bibeln är förhärdelse en dödssynd. Den står för det värsta av allt, den totala känslokylan. För mig är förhärdelse något annat. Den förhärdelse jag drabbas av  är ett hjälpmedel. Den får mig att stå ut. Samtidigt är sekunderna som föregår förhärdelsen sekunder av upplysning. Jag skådar kärleken i dess renaste form, men förgås av den.

46 20 Med det brutna nyckelbenet vände det

Ni som känner mig vet att 2020 för mig är ett bedrövelsens år. Hon som är den andra delen av mig själv kan inte bo hemma längre. Demens och med demensen frakturer har gjort att vårdboende är enda möjligheten. Nu är jag ensam hemma. Mathållningen klarar jag. Tallriksmodellen är lösningen. Städningen reder sig liksom blomvattningen. Men sorgen följer mig som en skugga vart jag går.

Som om inte detta var nog. Som åttioplussare får jag inte gå till kyrkan på söndagarna för att fira gudstjänst och möta vänner, inte heller vara kroppsligen närvarande i Vivalla på onsdagarna. Smittrisken är för stor.

Till yttermera visso cyklade jag för några veckor sedan rakt ner i en grop dold av nerfallna eklöv och bröt nyckelbenet.

Men med det brutna nyckelbenet vände det.

På akuten fick jag telefon från ”kyrkvänner”. När du är klar på akuten hämtar vi dig, sa dom. Vi äter tillsammans och sen skjutsar vi dig hem.

Inte nog med det. Vänner som brukar få hjälp har omvandlats till vänner som hjälper. Av talare har blivit lyssnare. De ringer varje dag och frågar hur jag har det.

Och när jag gick där med min högerarm vilande i en mitella kom grannarna med långstege och redskap. Utan att någon bett dem rensade de hängrännorna åt mig.

När jag nu inför detta lyfter blicken för att se sammanhanget bakom allt detta, vad ser jag då?

Med trons ögon ser jag då löftets förverkligande. I det mörkaste mörker ljusnar det. När sorgen är som störst följer lindring.

Bibeln vittnar om detta i mångfaldiga sammanhang. Detta i både Gamla och Nya testamentet. När Israel var förlorat, folket skingrat och i babylonisk fångenskap vände det. Folket räddades. Livet kunde fortsätta Om det läser man med fördel  i Jesaja 39 och ett antal kapitel framåt. I evangelierna sker under, sjuka blir friska, döda uppstår. På ett föregripande sätt sker det som en gång skall ske.

Har inte jag fått smaka på just detta! I nöden har jag upplevt en föregripande ljusning. Det som omvittnas i bibeln har blivit en verklighet för mig.

Sen kan jag inte låta bli att tänka på vad en kyrka är eller skall vara i tider av allmän sekularisering. Kan den vara något annat än det jag vittnat om ovan. Den är en andlig gemenskap samlad kring evangeliet och med Jesus i centrum. Den är samtidigt en synlig gemenskap som förverkligar det evangeliet bjuder. Åtminstone förverkligar ”smulor” av det evangeliet utlovar. Och är det inte just detta som skett med mig. Jag har fått uppleva något av evangeliets sanning.

Dessutom har jag fått lära mig att det förvisso inte enbart är innanför kyrkans väggar som evangeliet förverkligas. Grannarna med långstege och redskap hade inte en tanke på församlingsgemenskap när de rensade mina hängrännor. De rensade därför att de visste att det behövdes. Med nyckelbenet brutet kunde jag omöjligen göra det på egen hand. Dessutom börjar jag bli för årsrik för att kunna stå på en stege.

45 20 Heligheten sedd nerifrån

När Tage Erlander upptäckte Dag Hammarskjölds gudslängtan under sin läsning av dennes postumt utgivna ”Vägmärken”, fnös han. Och han sade att Hammarskjölds tal  om Gud var underligheter. Detta offentliggjort bl a  i TV-dokumentären ”Tage Erlander – makten och sanningen”. Den fnysningen med ögonen riktade  mot intervjuarens kamera, kändes som ett knivhugg. Var alltså Tage Erlander inte större än så, tänkte jag.

När detta skrivs har jag just lyssnat till söndagsintervjun med justitie- och migrationsminister Morgan Johansson. Inte heller honom har jag mycket till övers för. Hans aktiva ateism har sänkt honom i mina ögon. Hur man kan vara aktiv ateist, förstår jag inte.

För mig är Gud den helige, det betyder ursprunget och källan till det som är ovärderligt och okränkbart. Samtidigt är Gud en Gud som värnar det som är ovärderligt och okränkbart. Så att bli ateist är bland det sista jag kan tänka mig.

Nu till det jag egentligen vill säga i detta inlägg. Det märkliga var att det hände något med mig när jag lyssnade till Morgan Johansson. Något oväntat vällde ur mitt inre fram något oväntat som förmodligen grott  i mitt inre sedan en tid och nu blivit moget att ta sig formen av en inre maning.

Utan att ha något samband med vad Morgan Johansson just då sade hörde jag nämligen tydligt inifrån mig själv. Se inte bara uppåt. Det ovärderliga och det okränkbara låter sig också finnas här nere. Och det ger sig till känna även för dem som inte ser Gud som ursprunget och källan. Bland dessa finns också gudsföraktare, fortsatte den inre rösten att predika för mig. Och vilka som just då avsågs var inte att ta miste på. Gudsföraktarna var inga mindre än just Tage Erlander och Morgan Johansson. Det var åtminstone  dom jag tänkte på.

Detta var befriande tankar må jag säga. Det kändes som syndaförlåtelse att kunna tänka gott även om dem som jag annars föraktade.

Sen gick tankarna, och det gör dom alltid, till Jesus. Han om någon hade det dubbla seende som jag nu var på väg att få del av. Jesu gudskontakt var intensiv. I allt vände han sig  till Gud, i det mesta såg han vad Gud ville. Men han såg också annat. Han såg även dem som de fromma fördömt. Mer än annat såg han vad som fattades de fördömda.

Inför honom speglar jag i detta ögonblick min tro. Och jag finner att jag som  så många andra i min närhet mer än annat saknar just det gränsöverskridande dubbla seende som Jesus ägde. Vi tänker i schabloner, dömer och bedömer utifrån mer eller mindre stelnade mallar. Trons människor hyllar vi och de otroende fördömer vi.

Jag funderar över vad det är som håller på att ske med mig. Att jag börjat tappa fotfästet är det inte tal om. Snarare att jag trots min höga ålder börjat ta nya steg på min trosvandrling?

Själv vill jag se det som nya steg. Steg som står i helgelsens sammanhang. Nödvändiga steg eftersom jag hittills varit enögd i mitt förakt. Enögd tvärt emot min frälsares exempel.

44 20 Omgivningens tryck

Mitt i min personliga nedstämdhet, mina vänner vet varför, har jag satts under tryck. Jag måste välja. Väljer jag det ena tappar vissa i min närhet förtroendet för mig, väljer jag det andra sker motsvarande på den andra kanten.

Men vad har ni, mina läsare, med det att göra? En del tycker jag, därför att mitt personliga dilemma blottar något som berör oss alla. Jag tänker på det omgivningens tryck vi alla utsätts för, ett tryck som är med och formar oss som människor samtidigt som det utsätter oss för prövning. Jag ser det som meningsfullt att tala om just detta tryck. Vi kan ju annars förledas tro att den så kallade fria viljan råder fullt ut och att vi därför utan ansträngning kan utforma våra liv efter eget behag.

För mig är det omöjligt att i mitt personliga dilemma behaga båda parter på en och samma gång. Försöker jag göra det blir jag som Astrid Lindgren sa, ”en lort”, eller precisare uttryckt en person som det inte går att lita på.

På motsvarande sätt i de stora sammanhangen. Människor som bara flyter med duger inte att hålla i handen. I det flöde av påtryckningar vi utsätts för dagligen är vi skyldiga att ta medveten ställning. Annars är vi inte hedervärda. Att bara flyta med som ”överheten” bjuder, det betyder rätta våra liv utifrån aktuell påbjuden värdegrund, är att bli som ”lortarna” hos Astrid Lindgren.

Jag tänker på en av mina vänner. Han utsattes för religiöst tryck. Det betyder att han fostrades till en livshållning med tydliga ramar och tydliga ideal. Här var bestämt både om Gud och frälsningen, både om livshållning och ideal. Strängt var det om än kärleksfullt. Endera befann man sig innanför det påbjudna ramverket eller utanför.

Det höll i många år. Långt in i vuxenlivet levde han innanför det ramverk han fått hemifrån. Men så småningom skedde något. Nytt blandades in i det gamla, så småningom så mycket nytt att hela det gamla ramverket sprack.

Det innebar i korthet att gamla gränsdragningar ersattes av nya. Om sedan de nya var bättre än de gamla låter jag vara osagt. Men rörelsen från det ena till det andra gillar jag liksom hans mod att bryta sig loss när den tiden var inne. Hade min vän bara levat på i det här fallet utifrån sitt fadersarv, hade han blivit ”en lort” i betydelsen en människa som bara flyter med trots att han innerst inne visste bättre.

Vad jag här agiterar för är inte hållningslöshet. Det finns det som är fel och det finns det som är rätt. I mitt akuta dilemma, som i många andras, finns det dock inget som är absolut rätt. Trots detta är ett ställningstagande nödvändigt, ett ställningstagande som låter sig försvaras etiskt/moraliskt.

Avslutningsvis gör jag i det här inlägget anspråk på att ha gått under radarn. Det betyder att jag tagit upp det som få talar om. Trots fria val, trots påstått fri åsiktsbildning och trots påstått fritt sätt att utforma våra liv, är vi satta under press. Vi är inte fria att tycka eller göra som vi vill trots allt som tyder på motsatsen. Det sociala trycket hindrar oss.k Och om detta tryck behöver man reflektera om så bara i ett elektroniskt inlägg som läses av ett fåtal.

43 20 Ensamhet ja, individualism nej

Ensamheten lär jag inte kunna förneka. Ensam är jag när jag vaknar, ensam när jag lägger mig på kvällen. Och tyst är det därhemma. Ingen finns att prata med sedan min hustru blivit  vilsen, brutit sig och bor på ett omsorgsboende.

Men tystnaden bryts av folk som bryr sig. När jag skriver detta har just min bror och svägerska ringt och sagt att dom kommer. Mat har dom med sig men kaffet får jag själv svara för. Och det var inte många dagar sedan några grannbarn kom med en kasse färdiglagad middagsmat.

Sen har jag mina promenader och min andliga gymnastik. Jag bloggar och forskar oavsett om det blir till nytta eller ej. Huvudsaken att jag själv tvingas fundera på livsfrågorna.

Ensamheten har jag alltså själv fått smaka på, så den lär jag inte kunna förneka. Dessutom har jag så mycket förstånd att jag förstår att jag själv är privilegierad. Många har varken vänner eller intressen. För dessa är ensamheten mer drabbande än den är för mig.

Talet om individualism säger jag däremot blankt nej till. Den tror jag inte på om så alla, lärda som olärda, ropar i kör att vi lever i en individualismens tidsålder.

Låt mig exemplifiera med skolmannen ”rektor Hamid”. Han som körde med falsk bokföring. I hemlighet tänkte han som alla andra i sin barndoms Afghanistan.

Utåt  däremot tyckte han som man skall göra i ett upplyst västerland. I den ena verkligheten hatade han judar och beskyllde västvärlden för sodomi, i den andra var han en exemplarisk svensk, med svenska värderingar och dessutom måttlöst populär.

Varför denna falska bokföring? Därför att man i vårt land måste tänka som andra för att lyckas. Att man inte får hata judar är bara toppen på ett isberg av åsikter man inte får hysa i Sverige. Vad som är tillåtet respektive otillåtet är reglerat av oskrivna lagar och prövat av osynliga domstolar. Jag kallar dem folkdomstolar. Överträder man vad som är tillåtet följer obönhörliga straff.

I Hamids fall agerade public service som domstol nummer ett. Avsnitten ”På spåret” där Hamid varit med klipptes bort. Det som redan var gjort blev i ett ögonblick ogjort. Och det utan att vare sig tingsrätt eller hovrätt varit inblandade.

Någon nåd finns inte i dessa folkdomstolar och ingen möjlighet att överklaga. Hamid skyllde på att han var ung och dum när han spelade falskt. Men det  blev ingen strafflindring för det. Han sparkas ut från den ena posten efter den andra trots sina ursäkter.

Inte för att jag har något till övers för ”rektor Hamid”. Såna som låtsas ett men är något annat gillar jag inte. Och judar får man bara inte hata därför att de är judar. Men när Hamid anklagar kyrkan för sodomi, d v s för att befrämja otuktigt leverne är det något annat. Om det är jag beredd att föra samtal. Att som kyrkan nu gör blunda för all otukt så när som på pedofili är mera följsamt än rättfärdigt.

Jag förnekar bestämt att individualismen brett ut sig i vårt land. Fortfarande är vi lika mycket flockdjur som tidigare. Skall något ändras får ingen annan än självaste ”alfahannen” göra det. Nog är det sant att människor idag mer än tidigare sticker ut genom att klä sig originellt eller säga det oväntade. Men hur ofta är inte detta ett trick för att göra sig själv betydelsefull.

42 20 Det sanna är evigt

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

(Ur det Eviga av Esaias Tegnér 1810)

Från att i över femtio år ha levat med min hustru i min närhet har jag henne nu på avstånd. Hon sitter förvirrad i en rullstol på ett korttidsboende, sönderbruten efter en rad frakturer. Minnet har hon fått behålla men sammanhangen blir för henne allt svårare att uppfatta. En tröst är att hon tycks hon trivas i sitt nya tillfälliga hem.

Det har blivit tyst här hemma  och dystert. Vänner lyser visserligen upp min tillvaro, inte minst vänner från Mikaels församling. Och våra barn är fantastiska. Allt gör de för mig och för sin sjuka mamma. Och det är inte en som ber för oss utan många.

Jag tänker ständigt på min hustru, f a på vem hon varit. Hon var till yrket matte och fysiklärare på Komvux och hon trivdes med det. Som lärare visste hon vad hon ville. Hon trotsade utan att tveka alla pedagogiska nymodigheter. Allt gick ut på att på effektivaste sätt lära särskilt de svaga eleverna att räkna och förstå. Med åren har det  blivit många av hennes elever som stannat henne på gatan och tackat henne för detta.

Men trots detta var undervisning inte hennes signum. Hennes kännetecken före allt annat var hennes omsorg, en omsorg som jag kallar kärlek. Ständigt denna omsorg om mig, våra barn och våra barnbarn. Ständigt denna omsorg om sina föräldrar och om sina många syskon. Jag tänker särskilt på hennes relation till sin tvillingsyster. De två hade förtroliga samtal per telefon varje dag så länge min hustru var frisk (tvillingsystern var född i Karelen samma år som min hustru och togs som krigsbarn upp i familjen när min hustru var omkring fem år gammal) Systerns bekymmer och glädjeämnen var och är också min frus.

Hur är det med denna omsorg? Är den förflyktigad nu när min hustru inte förmår längre. Är omsorgen färskvara som visserligen smittat av sig men när den väl gjort det försvinner ut i tomma intet?

Mitt förstånd säger att det är så, men inte Esaias Tegnérs. I romantikens anda trodde denne att det sanna och till detta sanna också omsorgen, hör evigheten till. Men mothugg har han fått, obönhörligt motstånd från slutet av 1800-talet och framåt. Att tro på eviga värden kallades och kallas att vara idealist. Men idealen har inget evigt liv. Ingenting har evigt liv, inte ens materien, sade numera de lärda.

Och nog ligger det mycket i detta tvivel. Inte ens i Gamla testamentet trodde man på någon odödlighet.  Hör här vad som förkunnas i Predikaren. Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.(Predikaren 3:19)

Men sista ordet var inte sagt i och med Predikarens ord. Bibelns gudstro förnyades och berikades f a genom Jesus. Och Jesus trodde. Visserligen trodde Jesus förmodligen inte på någon odödlig själ. För honom fanns fullkomningen i Gud. Gud kan bevara även det flyktiga. Och flyktigast av allt, tänker jag mig i min nedstämdhet, är förmodligen min hustrus omsorg. Den kommer efter någon generation att förflyktigas. Ingen kommer att minnas den. Men Gud gör det. Så tänker jag i min sorg över att den jag älskar håller på att tas ifrån mig.

41 20 Om att tampas med ”storords” baksida

Ni kanske minns Krister Stendahl, teologiprofessor på Harvard och biskop i Stockholm. Under sin tid som biskop hörde det till jobbet att ha med prästkandidater att göra. Hur han behandlade dessa prästkandidater har jag ingen aning om, bara att han varnade för att lättfärdigt använda ordet kärlek.

Hur ense är jag inte med honom om detta. Få ord är så missbrukade som detta begrepp. Och då inte minst i kyrkan. För egen del tar jag inte begreppet kärlek i min mun om jag inte i förväg har tänkt tanken, kärlek för vem.

Det som gör Jesus så oemotståndlig är att hans kärlek saknade baksida. Den var inget privilegium för vissa som ledde till något oförmånligt för andra.  Med detta i bakhuvudet tvingas jag, vare sig Krister Stendahl sagt det eller inte, bli sparsmakad i mitt bruk av detta det högsta av alla ord.

Kärlek är ett begrepp som inte låter sig tömmas. Det skapar ständigt nya  associationer. En bland dessa är kopplingen till begreppet rättfärdighet. När så skett vänds blicken från kyrkan till politiken. Politiker må nämligen dekorera med tal om kärlek, men det ord de har att hantera före alla andra är begreppet rättfärdighet.

Rättfärdighet är i själva verket det ord som all politik relaterar till. Säg den politiker som inte hävdar att den egna politiken är rättfärdig. Mot denna entydighet i syftet finns en lika entydig baksida. Den baksidan trumpetar ut att alla som inte delar den egna politiska uppfattningen på ett eller annat sätt är orättfärdiga.

Det är inte bara legitimt, det hör till att måla ut andra partier som mer eller mindre orättfärdiga. Det tillhör det demokratiska systemet att göra detta. I en debatt söker man inte med gemensamma ansträngningar fördjupa den rättfärdighet alla påstår sig sträva efter. I stället har den egna rättfärdigheten  omvandlats till vapen riktat mot meningsmotståndarna.

För mig är detta ett missbruk som jag mår illa av, ändå mera illa av att ingen reagerar. För mig tyder detta på kollektiv förhärdelse. Till förhärdelsens förbannelse hör just att inte observera sitt eget tillstånd.

Vad mig beträffar har det blivit närmast en livsuppgift att avslöja ”stororden”, f a ”storordens” baksidor. Framsidan i all ära men baksidan är mer avslöjande. Först med baksidan avslöjad kan ”stororden” visa sitt sanna ansikte.

Det är också först med baksidorna slagna i bitar som kärlek och rättfärdighet kan bli till det obönhörligas utmanare. Detta obönhörliga om liv och död, om den starkes seger över den svage, om naturens obönhörliga ordning, om en natur som visserligen låter sig påverkas men aldrig upphör att fungera konsekvent utifrån förutsättningarna.

Det är visserligen inte mycket som människors kärlek och rättfärdighet kan åstadkomma. Livet har sin gång oavsett om Jesus dött och uppstått för vår skull eller inte. Ändå tror jag. Jag tror och har dessutom gjort det till min livsuppgift att upptäcka och bekämpa kärlekens baksida liksom rättfärdighetens. Först med baksidan undanröjd är kärleken rustad att ta upp kampen mot tillvarons obönhörlighet. Och då på ett annat sätt än naturvetenskapens som manipulerar livsvillkoren genom att känna till dess villkor.

40 20 Den betingade tron

På lördagsmorgnarna är det Naturmorgon på P1 som gäller. Snart sagt varje lördag tillhör jag dess lyssnarskara. Det är en del av min dagliga morgonpromenad. Till vad nytta kan man fråga. Det bara flödar av fakta om djur och natur i detta program men ingenting tycks fastna i mitt stackars huvud. Allt bara rinner igenom mig.

Men fakta är inte allt, reflexioner över det som sagts är minst lika viktiga. Och reflektera kan jag och bearbeta det jag funderat över likaså. Reflexioner stannar i mitt huvud idag liksom det gjort under mina unga år. Kanske är jag t o m bättre på att reflektera nu än tidigare.

Vad jag funderar över när jag lyssnar på Naturmorgon är alltid ett och detsamma; hur hänger programledarnas naturintresse samman med deras egen syn på liv och mening. Och jag kommer alltid fram till samma sak. Naturintresset och naturkunskapen hör intimt samman med deras tro. Naturen har med största sannolikhet blivit deras Gud och det iakttagna samspelet djur och natur äger en icke ringa del i deras etik.

Detta utifrån en av mina grundteser att det erfarna och det trodda betingar varandra. Det ena påverkar det andra liksom vice versa.

Detta fattade inte laestadianerna, väckelsekristna med ursprung från Nordkalotten. I sin enfald trodde de att deras studiebegåvade, f a söner, skulle slippa otrons smitta bara de undvek att läsa teologi i det förkättrade Uppsala. Men naturkunskap fick de studera, liksom matematik och teknik. Och barnen gjorde som föräldrarna bestämde. Resultatet blev framgångsrika ingenjörer och läkare, duktiga företagsmän och administratörer, alla med ett osynligt laestadianmärke ingraverat i sina pannor.

Det hela höll i en generation, sen sprack det. Den första generationen förmådde bära två sanningar på samma gång, laestadianismens sanning och naturkunskapens. Men nästa generation gjorde det inte. Naturkunskapens liksom modernitetens sanning segrade på laestadianismens bekostnad. Detta utifrån tesen att det erfarna och det trodda betingar varandra.

Kunskap och erfarenhet är och skall vara en språngbräda in i trons värld. Är så inte fallet blir tron en relikt buren av dem som inte lever i nuets utmaning. Det är slutsatsen jag drar. Men äger detta bara sin giltighet på laestadianer? Jag tror inte det. Det gäller även andra kristna som du och jag.

Den kristna tron står därför inför en ständig utmaning. Håller tron även för en nutida prövning? Kan den hävdas även av nutidens sanningssökare?

Detta betyder inte en kristendom ständigt på defensiven. Även den kristna tron står inför uppgiften att utmana, utmana det som inte håller måttet. Detta utifrån sanningen att det skall råda ett ständigt spänningsförhållande mellan tro och vetande. Tron prövar vetandet och vetandet tron.

Men nu gällde det om den kristna tron håller måttet inför tidens utmaningar. När det skall prövas duger det inte att falla tillbaka på gamla sanningar, inte ens på gamla sanningar med förankring i bibeln.

Bibeln är som alla vet, eller borde veta, ett trosdokument i tiden och skall förstås utifrån detta. Och Jesus var en man i tiden, en apokalyptisk profet, med uppenbara föreställningar om tidens snara slut i en annalkande katastrof.

Men om han hade varit enbart  detta hade jag tvingats ge upp den tro som fram till idag burit upp mitt liv. Men Jesus var mer än apokalyptiker, han var och han är ”försonaren” och ”försvararen” i en mening som gör att han kan ta sig an även nya tiders utmaningar. Han kan t o m utmana naturmorgons entusiaster och påverka deras lovsånger till naturens ära. Det tänker jag mig på lördagsmorgnarna när jag lyssnar till deras utläggningar.

39 20 Tankemodeller på gott och ont

Det underlättar att tänka i modeller. Det komplicerade blir enklare, linjerna rakare, verkligheten tydligare. Inte undra på att vi dagligdags översköljs av dessa tankemodeller.

Trots att jag kommit upp i en ålder då det kostar på att i minnet befästa sånt som är värt att bevara, kan jag rada tankemodeller utantill. Så vanliga är de.

Pröva själva. Kan ni inte i förväg med minimal felprocent redovisa vad en politiker skall säga, alternativt vad gemene man brukar tycka? Denna förmåga beror av att ni med mig har känsla för i tiden gångbara tankemodeller, ja att vi själva till vardags tar oss fram via våra tankemodeller.

Själv har jag gjort det närmast till en sport att observera dessa tankemodeller. Jag är passionerat intresserad av att skilja tankemönster som hjälper människan i hennes sanningssökande från sådana vars syfte är att dölja det uppenbart riktiga.

Jag går vanligtvis på två spår när jag skiljer det ena från det andra. Det ena  spåret har lett mig till att bli observant på det samhälle jag lever i. Jag registrerar ständigt, medvetet eller omedvetet rådande tankemodeller. Och jag observerar, troligen tydligare än många andra, att det är annat än det påstådda som styr oss. Dessutom att det är viktigt att påvisa detta för att  få till stånd något slags förändring.

Ni som följer mig på min hemsida har märkt att jag särskilt skjutit in mig på hur folk medvetet eller omedvetet ser på tro. Schablonmässigt behandlar de tron som en privatsak, det betyder till något man kan ha eller mista. Men just detta är en av de blå dunster som förblindat och förblindar vår del av världen sen hundratalet av år. I själva verket är ju tron en drivkraft på gott och ont, något vi inte kan leva utan, men som förutsätter ständig utmaning för att behålla sin spänst och sin livgivande förmåga.

Om det första spåret innebar granskning av samhället, har det andra lett mig till kyrkan och kyrkans syn på sig själv. Här lurar tankar  som på ett falskt sätt skiljer kyrkan från andra sammanslutningsformer.

Nog är det förstås skillnad mellan kyrka och värld. Vem mer än kyrkan lovsjunger Gud och lyfter fram Jesus i förkunnelse och mässfirande! Vem mer än kyrkan vänder sig till Gud i bön om upprättelse och frälsning! Här är kyrkan sannerligen unik.

Faran för kyrkan är stelnade och till absoluta sanningar upphöjda  tankemodeller som inte håller måttet. Det måste finnas präster tycks många inom kyrkan mena liksom en rad ordningar för att kyrkan skall vara kyrka. Och det är nog gott och väl med det. Kom bara ihåg hur det blev för en generation sedan i vårt land när frågan om kvinnliga präster gjordes till en salighetsfråga. Det höll på att slå sönder hela kyrkan.

För mig visade denna uppslitande strid att kyrkan låtit sig ledas av en tankemodell som inte höll måttet. Vi i kyrkan hade gjort till ett absolut värde det som inte speglade det absoluta. Lösningen blev den gången att söka sig bakom den falska tankemodellen och där bakom finna ett hållbart trosföremål. Och med det trosföremålet följer då såväl som nu förlåtelse och upprättelse i centrum, inte ämbete och kyrkoordning.

38 20 Med traditionsförmedling som utgångspunkt

      Min hustru har börjat sacka efter mentalt och med det mentala har följt dålig balans. Sen var olyckan framme, hon ramlade och bröt höften. På det följde brott på armbågen och slutligen, när hon kommit till ett korttidsboende, bröt hon bäckenet på två ställen och fick en kotförskjutning. Det blev nödvändigt med starka värktabletter för att lindra smärtan och på värktabletterna följde och följer ett tillstånd mellan dvala och vakenhet. Till all lycka har min hustru aptit och hon kan sitta uppe en stor del av dagen. Måtte hon hålla ut.

Jag behöver väl inte säga att jag gärna skulle vilja dela min hustrus lidande. Men min förtvivlan innebär på intet sätt delat lidandet.

Men ont hade varit värre ont om jag inte levt i ett samhälle där vi tar gemensamt ansvar för varandra. Kommunen har ställt upp med dagliga morgonbestyr och när inte detta förslog fick min hustru plats på ett korttidsboende, där man gör allt för henne.

Jag vågar inte tänka på hur det hade gått  om jag inte fått hjälp. En månad med sömnlösa nätter hade så när tagit musten ur mig. Hjälpen kom som från ovan.

Min strategi för överlevnad har varit disciplin. Jag har blivit extra noga hemma. ”Tallriktsmodellen” har blivit ett måste vid mina måltider och jag tvättar och jag städar med regelbundenhet. Dessutom har jag trots min nedstämdhet inte gett upp min teologiska studier.

Det har slagit mig att god teologi är besläktad med mänsklig gemenskap. Så här tänker jag.

Livet är inte gjort för ”enspännare”.  Mitt eget öde visar hur beroende av min omgivning jag är. Jag behöver det goda sammanhanget, den goda organisationen och inte minst sammanslagna ekonomiska resurser för att fungera. Hur skulle det se ut om inte en bestämd del av lönen skulle gå till gemensamma angelägenheter via skattsedeln.

På besläktat  sätt är det med teologin. Det vore ett misstag att tro att god teologi är något teologen klurar ut i sin kammare. Den är som så mycket annat en gemensam angelägenhet.

För mig handlar god teologi om Jesustron och dess konsekvenser. Men Jesustron är inte enbart något som predikanter hämtar fram ur bibliska källor. Jesus är nämligen inte identisk med Jesus idag. Detta av den enkla anledningen att ”dået” inte låter sig kopieras till ett nu, dessutom att Jesus på korset inte är identisk med den Jesus som uppstått och idag skapar tilltro. Detta sagt  utan att förneka att det i båda fallen handlar om samme Jesus.

Jesustron idag vilar på förbindelsen mellan dåtidens yttringar med nutidens verklighet. Ur detta möte, det betyder i traditionsförmedlingen mellan gammalt och nytt, föds den tro och det hopp som ger inspiration till handling i Jesu efterföljd. Så kan i korthet kristen tro sammanfattas. Detta i sin tur betyder att kristen tro inte kan framträda som  en enhetlig företeelse. Jesustro i Soweto tar sig inte samma uttryck som akademisk kristendom i Uppsala.

Till detta kan läggas att eftersom kristen tro till sitt väsen är  försoning, d v s förlåtelse och upprättelse, t o m måste tron te sig olika beroende på omständigheter.

Detta har jag i huvudet när jag idag disciplinerar mig för att andligen överleva i en tid av personlig kris. Sedan något år fördjupar jag mig särskilt i några böcker av professorn och biskopen Gustaf Aulén (1879-1977) i syfte att närmare bestämma var denne befinner sig i förhållande till den kristna traditionsförmedlingen.

Bed för mig.

37 20 Gud i attacken

Aftonbönen är fredad. Där är jag blottad, överlåten och överlämnad. Jag och de mina, även de som står mig andligt nära överlåter jag förbehållslöst i Guds händer. Men denna bön säger inte allt om min gudsrelation. Detta särskilt tydligt nu när grundvalarna vacklar för mig, nu när det käraste jag har steg för steg tas ifrån mig. Min hustru finns på korttidsboende efter höftoperation, armbågsbrott och bäckenfraktur och med en inre oro som brutit ner såväl hennes nattsömn som hennes vila under dagen. En dag i taget har blivit min paroll för att överleva mentalt. En dag i taget och sen inte missa rutinerna; tvätta, laga mat och hålla i ordning.

En av er som följer mig på nätet har förundrats över hur jag orkar att vecka efter vecka prestera ett nytt bibelstudium och nya inlägg under rubriken ”Med mina glasögon”. Orsaken är den att såväl bibelstudierna som inläggen betyder något väsentligt, inte främst för mina vänner i Vivalla, utan för mig själv. Dessa inlägg bär spår av mina gudsmöten. I konfrontationen med Gud har min tro sitt dagliga liv.

Kort uttryckt möter jag Gud i attacken, i närgångna frågor där det mesta ifrågasätts och där jag nalkas bibeln utan att självklart ge den en uppbygglig tolkning.

Som det nu har blivit attackerar jag obönhörligheten i skeendet. Obönhörligt ”varar livet i sjuttio år eller åttio år om det blir långt”, som psalmisten säger. Och mödan och fåfängligheten, som psalmisten förutser, i det här fallet sjukdom och lidande kommer ingen ifrån, inte heller jag och framför allt inte min hustru. Och jag attackerar  min Gud med frågan om det är så Gud vill ha det. Vi skall leva och dö, det skall gå uppåt men också obönhörligt skall det bära utför. Och sen är allt över.

Vem är väl jag som inte dagligen ber om snar bättring, framför allt att ett under skall ske och att allt skall bli som vanligt igen. Men det känns som om Gud tvingat mig in på det ”sekulära” spåret, det spår som är självklart för alla dem som slutat tampas med Gud och lever som om Gud inte fanns.

Dessa andra säger; ta vara på dagen, ta vara på de möjligheter som fortfarande finns, om inte bot finns så sök lindring och framför allt bry  dig. Lev inte som vore du själv den ende. Dela de svaga, de sjuka, de fattigas lott. Allt sammanfattat i den sekulära världens vackraste ord solidaritet.

Vem vore väl jag om jag inte hyllade solidariteten och omsorgen om de svaga. Vem vore väl jag om jag hoppade över de dagliga bekymren för min hustru för att i stället lägga all min kraft på böner om att ett under skall ske.

Men jag kan inte låta  bli att ändå gå min egen väg. Mitt i all min nedstämdhet och ängslan har jag börjat söka Gud i det lilla. Jag har börjat spåra Guds verk även i människor som inte tycks ägna Gud en enda allvarlig tanke.

Är det månne Gud själv som tryckt ner mig för att kunna se detta? Jag tänker mig att det är så. Dessutom är jag som gudsförnekarna en jordisk varelse, mitt perspektiv är jordiskt. Sprängs någon gång mina gränser så att jag får skåda det himmelska är det inte i egen kraft. Själv är jag kommen ”av jord”, som bibeln säger, och till jord skall jag ”åter bli”. Så varför inte söka Gud även i vardagens mångahanda.

36 20 I den sig själv motsägande tron lever jag

Motsägelserna stockar sig. Att Gud är kärlek har jag lärt mig att tro. Samtidigt ser jag att det inte är kärlek som styr den värld som är min. Dessutom säger mitt förstånd att Gud, tillvarons yttersta ”vara”, är något för oss människor onåbart och opåverkbart. Naturlagar, det tydligaste uttrycket för Guds väsen, tycks aldrig ta några personliga hänsyn, allra minst av kärlek.

Jesus är Herre bekänner jag vidare i salig förvissning. Men ju mera jag tränger in i dennes herradöme desto mer förvirrad blir jag. Livets höjdpunkt var för Jesus ett kors, var dödsmärkt utblottning, inte triumf. I utblottningen var hans gudom som tydligast. Där visade han sitt sanna väsen. Men uppståndelsen då, tillhör inte också den bilden. Förvisso, men alltid som tro aldrig som bevisad sanning. Utblottningen däremot behöver jag inte tro på. Den är ett faktum. Ingen kan betvivla den.

I denna sig själv motsägande tro lever jag. Och jag vill inte vara den förutan. Motsägelserna har visat sig tvinga fram äkthet, trosfördjupning och ödmjukhet.

I den sekulära tron, d v s i den tro som huvudsakligen fördjupar sig i evigt giltiga värden är förhållandena likartade. För den som inte greppar vad jag menar tänk i stället på traditionell svensk värdegrund. Jag skall ge tre exempel på det motsägelsefulla i denna värdegrund.

En grundpelare i denna är trossatsen att alla människor är lika mycket värda. Mot detta står att vi konsekvent bryter mot detta ideal. Vissa upphöjer vi medan andra blir förbisedda.

Men det motsägelsefulla går djupare än så. Till livets allra mest grundläggande villkor hör nämligen grundregeln döda eller dödas. Från primitiva livsformer till högre gäller att död för en art innebär liv för en annan. I smått som stort gäller detta. Vi lever av varandra.  Endera är man bytesdjur eller predator. Hästen är ett bytesdjur. Det är därför den otämjda hästen är rädd för människor. I relation till hästen är människan hästens predator. Detta som ett enkelt exempel.

Profetens ord Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem… Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo. Ingenstans på mitt heliga berg skall det ske något ont eller vrångt… gäller sannerligen inte i denna tidsålder. (Se (Jes 11:6-9).

I den västliga hemisfären är vi eniga om att demokrati, allas medbestämmande och medinflytande är den bästa styrelseformen. Mot detta står den starkes ständiga seger. Säg den beslutande församling som inte låter sig påverkas av de starkas dominans. Som ”flockdjur” följer vi våra ”alfahannar” och våra ”alfahonor”, vi lika väl som varg- eller lejonflocken.

Slutligen talet om en enda mänsklighet. Detta ideal motsägs av flockmentaliteten med markerad skillnad mellan vi och dom. Denna mentalitet tar sig uttryck i familje- släkt- och  nationsband, alla med uttrycklig gränsdragning mellan vårt och deras.

Vad vill jag nu säga med allt detta? Att vi inte får blunda när vi kämpar på med med våra ideal. Först när vi har det som motsäger vår tro och vår idealitet i bakhuvudet blir det realism i vår kamp. Att bara blunda är ingen bra idé. Det gör bara ont värre.

 

35 20 I tron befinner vi oss alltid på osäker mark

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? (Rom 8:25)

I de flesta sammanhang är det veta som gäller. Det är den som vet som kan lösa knutarna och bemästra problemen.

Inte undra på att vi som tror på Gud längtar efter ständigt nya bekräftelser på att vi är på rätt väg. Så fort vi hör något som bekräftar vår tro jublar vi. Det är som vore vetandet viktigare än tron.

Nog finns det förstås mycket i vår tro som är vetande, åtminstone i till sannolikhet gränsande vetande. Att Jesus dog på ett kors behöver vi inte tro, det vet vi. Men vill vi komma längre och ha kunskap i detalj, dessutom bekräftad kunskap, går det sämre. Hur vi än längtar efter en sådan får vi den aldrig. Vi tvingas leva i ovisshet, vi som alla andra.

Inte bara vi för den delen. Inte ens Kristus själv visste. Han som vi levde av tro, visserligen i långa stycken av bekräftad men aldrig bevisad tro.

Vad denna bekräftade tro beträffar, så gäller den inte enbart Kristus. Tron blir ofta bekräftad av upplevd verklighet. Det vittnar en samfälld kristenhet om. Men det går aldrig dithän att tron övergår i vetande. Gränsen mellan de båda är definitiv i allt vad äkta kristendom heter.

Är alltså kristen tro per definition  oviss mark? Förvisso är det så. Det tillhör den kristna trons väsen.

Vad är det då tron äger som vetandet inte har? Hopp svarar Paulus i bibelcitatet ovan. Förtröstan svarar jag själv och med mig också raden av psalmister i Gamla testamentet. Tro är för mig förtröstan, aldrig försäkran. Försäkran tillhör i min värld vetandets område aldrig trons.

Nog beklagar jag mig med många andra kristna över att aldrig få veta, aldrig bli riktigt säker. Ibland blir det nästan pinsamt när jag blottar detta faktum. Att jag inte är ensam om denna känsla känner jag väl till. Jag sysslar med svenska teologer på 1900-talet. Jag märker att dessa teologer gör allt för att slippa vara osäkra. De överbjuder varandra i försäkringar om den kristna trons sanning. Innerst inne blottar de därmed egen osäkerhet.

Min tröst grundar jag på en erfarenhet jag gjort. Många kristna som jag läst om eller mött anser sig ha kommit långt på trons väg. Så långt att de tar trons sanning för given. De tror sig i tron äga något som andra inte har. Och denna tro som man äger har blivit till en inre resurs, en trons kraftkälla, som man nyttjar i mötet med andra.

Men med denna kraftkälla har ödmjukheten bleknat och med den bleknade ödmjukheten också förmågan till medkänsla. Det är som ägde man något andra inte har, förfogade över en rikedom som andra inte hade tillgång till. Tron har till detta fått drag av rättighet mer än av förtröstan, ägande mer än av nåd.

Min erfarenhet säger mig att medkänsla vilar mer i hopp och förtröstan än i vetande och visshet. Detta t o m i Kristi frälsningsgärning. Denna hade sitt urrprung i en förtröstan som var något annat än vetande. När Jesus på korset ropade sitt ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig” visar detta slutgiltigt  att hans liv hade vilat i förtröstan på Gud, inte främst i vetande om Gud.

Månne är det för medkänslans och inkänningen skull som Gud förmenat såväl sin son som oss vetande och i dess ställe givit oss tro?

34 20 Kors i backspegeln

Nu har det skett. I  backspegeln på vår Volvo från år 2000 har jag hängt ett kors, väl synligt för alla som tittar in i vår bil. Nu kommer folk att ta mig för en kristen invandrare från Orienten och det bjuder jag på.

Det är långt ifrån så att korset är det enda som upptar min tanke och inspirerar min handling. Jag är som alla andra en person som har mycket i mitt huvud. Det vimlar av ideal och trosföreställningar inom mig och än segrar den ena än den andra. Detta på gott och ont, på gott om jag tror på det som leder rätt, på ont om jag befinner mig på villospår. Detta bekänner jag trots att jag är en uttalad kristen, t o m en kristen som vigt mitt liv åt min frälsare. Detta till trots är det mycket som krigar om utrymmet i min själ.

Men varför då ett kors, varför inte en liten välformad prydnad  på vilken det står ”Carpe diem”, d v s ta vara på ögonblickets glädje och mening? Förvisso är även jag en av dem som inser att det gäller att ta vara på det goda. Den dagen kommer då det inte finns någon dag att ta tillvara. Carpe diem i all ära, men jag gillar inte det som jag föreställer mig  ligger bakom denna devis. Bakom ser jag för min inre blick en underrubrik som lyder, carpe diem, för i stort vilar meningslösheten över allt och alla.

På likartat sätt reagerar jag när någon säger sig vara ateist. Oundvikligen blir här min tänkta underrubrik, ty mening saknas. Det sitter djupt i mig att tänka så. Jag märker detta allra tydligast när jag läser vad sekulariserade idé- och lärdomshistoriker skriver, eller för den delen också skönlitterära författare som förnekar att det finns någon Gud. Jag tappar intresset för deras skriverier och missar därmed ofta att komma sånt på spåren, som visar att deras ateism var av relativt slag, t o m att de grävt djupt i meningens källsprång.

Åter till korset i backspegeln. Det hänger där som en manifestation på det jag vill sätta mitt hopp till. I min tro är Jesu kors det sammanfattande uttrycket för ett faktum. Detta faktum lyder; Jesus gav sitt liv för att vi skall leva. I detta är för mig komprimerat i få ord själva meningen med livet uttryckt.

Jag hänger alltså upp mig på detta enda Jesus gav sitt liv för att vi skall leva. Allt annat om Jesus har för mig relativt värde. Med jämnmod tar jag till mig det som bibelforskare med övertygande bevisning påtalat. Detta att  Jesus bakom alla evangeliernas tillrättalägganden var en i tiden framträdande profet som förkunnade tidens snara slut och Gudsrikets snara ankomst. Apokalyptik var hans livsluft, d v s konkreta föreställningar om skeendet i de yttersta tiderna. Det för oss så främmande talet om tidens slut (Matt 24-25 med paralleller) var i själva verket Jesu livsluft.

Men trots detta kan ingenting ta ifrån mig sanningen i att Jesus gav sitt liv för att vi skall leva. Mitt i allt Jesu handlande tränger denna ”frälsarvilja” ständigt igenom. Sen får bibelforskarna säga vad de vill.  Allt i mig som fjärmar mig från denna ”frälsarvilja” ser jag som frestelser. Till och med min egen salighet blir av relativt värde för detta enda, den allt offrande kärleken.

33 20 Tron förändras underifrån

Trägen vinner. Efter att ha iakttagit den kristna trons omvandlingar under svenskt 1800-tal, respektive under den första halvan av 1900-talet, har en del fallit på plats. Jag kan inte längre se på kristen tro på traditionellt sätt. Detta av det enkla skälet att kristen tro är en storhet som fortlöpande omformas allt eftersom tänkande och yttre omständigheter förändras.

Dessutom har det för mig blivit självklart att tro är något för människan konstitutivt. Tror hon inte på ett tror hon på något annat. Trons skapar överblick och helhetssyn utifrån tidens kunskap och ideal. Detta i ett fortlöpande långsamt men aldrig upphörande skeende.

Jag vet inte hur många gånger jag sagt detta; frågan är inte om man tror utan på vad. Och detta oavsett om man är kristen, muslim, buddhist eller ateist.

Och kyrkan är givare men samtidigt också mottagare, givare av föreställningar om bibelns innehåll, om Jesu gudomliga börd och mänskliga utsatthet. Ständigt är kyrkan i färd med att bemöda sig om att  för sig och andra klargöra det som är den kristna trons centrum, korsets innebörd och betydelse. Samtidigt är kyrkan mottagare av tidens tankar och utmaningar och låter sig vare sig hon vill det eller inte formas av dessa.

Närmast övertydligt har detta demonstrerats för mig när jag jämfört av romantiken påverkade svenska filosofers kristna tro med 1800-talsväckelsens selektiva övertygelse om bibelns pålitlighet. Inte tu tal om att kristen tro är en föränderlig storhet som påverkas utifrån och underifrån.

Exemplen på detta kan mångfaldigas. Flera av de kristna övertygelser som fortfarande var fast förankrade när jag kom ut som präst 1962 är idag passerade. Alldeles uppenbart har detta skett i synen på samlevnaden. När jag prästvigdes var en präst endera gift eller ogift. Något mellanting gavs ej. Som bekant är det annorlunda idag. Mitt exempel är inte det bästa, men nog så tydligt.

Nyligen blev denna trons väg underifrån extra tydlig för mig. Följande är en förvrängd version med autentisk poäng av något som hänt mig.  En vän fick lust att utmana mig. Hen sade att hen ville bli katolik. Och jag undrade varför. Jag tog mig dessutom före att säga något om det katolska trosinnehållet. Vad jag påstod var för hen ointressant. Den katolska kyrkans problem i den galopperande sekulariseringen berörde inte, reformerna i samband med andra Vatikankonciliet inte heller. Något Vatikankoncilium hade hen aldrig hört talas om.

Jag insåg snart att det var meningslöst att byta åsikter. Jag beredde mig på att lyssna utan att försöka undervisa. Det visade sig vara rätt väg. Mycket snart uppenbarades källan till hens längtan till den katolska kyrkan. Hen älskade Italien. Hens bästa vänner hade hon där, vänner hen verkligen kunde lita på, vänner för vilka den katolska kyrkan var deras trygghet, samtidigt som de i praktiken lättsamt rundande de katolska idealen.

Och jag lärde mig att en del av den italienska verkligheten var att den italienska katolska kyrkan bidrog till kärlek och samhörighet samtidigt som den stod vid sidan av samma verklighet. Detta skedde enligt min väns vittnesbörd genom ett trosflöde som kom underifrån, i det här fallet genom katoliker som förmådde skapa kärlek och samhörighet i den omgivning som var deras. Detta samtidigt som de i praktiken tog lätt på den officiella kyrkliga läran.

32 20 Sammanhanget omformar fakta

Fakta är fakta. Dessa kan ingen prata bort. Skiner solen då kan ingen påstå att det är molnigt. Är klockan fem duger det inte att säga att klockan är fyra. Och det blir rakt av fel att påstå att Arne Åhman hoppade 15,40 i tresteg vid olympiaden i London 1949. Det var olympiad i London 1948, inte 1949.

Fakta är fakta. Problemet är att fakta inte låter sig isoleras. De ställs i de mest skilda sammanhang. De finns i enskilda människors erfarenheter, värderingar och sammanhang, liksom i gruppers, länders och kulturers. Och allt efter sammanhang påverkas deras betydelse. I vissa sammanhang höjs Arne Åhmans 15,40 i skyarna, i andra gör det kvitt detsamma om Arne Åhman hoppade långt eller kort.

Sammanhanget omformar fakta. De ges betydelse utifrån när och var de hör hemma. Och hemma kan de höra hos enskilda , i grupper, kulturer eller i länder.

Jag har en son som blir frustrerad när politiker och kulturpersonligheter inte tar hänsyn till fakta. Han talar om faktaresistens som den värsta av synder. Själv är jag luttrad. Jag vet sedan gammalt att sammanhang ofta väger tyngre än uppenbar sanning. Jag intresserar mig därför mer för samhällsstrukturer och gruppintressen än på faktaunderlag. Jag ser på fakta som instrument eller vapen i en kamp som handlar mer om makt än om att hävda sanningar grundade på faktiska förhållanden.

Inte för att jag gillar att ha den inställningen. Bara så att jag är förändringsbenägen. Och eftersom jag är det vill jag vara så effektiv om möjligt. Och då löner det ibland föga att hänga upp sig på faktafel. Då är det effektivare att se på strukturer och sammanhang.

Populära opinionsbildare stryker medhårs. De förstärker tendenser i tiden. Hejar på när något rör sig i viss riktning. Jag beskyller dem inte som min son för att vara faktaresistenta. Det är de nämligen inte. Men de använder fakta i trendens riktning och förstärker på det sättet sin argumentation.

Populariteten kan mätas i den lätthet de har att få bli publicerade. Först den som har ett namn får skriva understreckare i Svenska Dagbladet eller debattartiklar i Dagens Nyheter. Lokalkändisar får nöja sig med publicering i lokalpressen. På motsvarande sätt i samhällsvetenskapliga sammanhang. Nog granskas fakta men f a gäller för en författare av ett samhällsvetenskapligt arbete att hen befinner sig i vetenskapstrendens riktning. Om inte förflyttas hen till skuggorna.

Själv duger jag inte till att skriva eller tänka i trendens riktning. Jag har varken tillräcklig överblick eller tillräckligt med kunskap för att kunna tillhöra det skrået.

I stället har jag gjort en dygd av att tillhöra ifrågasättarna. Jag älskar att avslöja tendenser i tiden och avslöja dessa. Detta inte för att bespotta och håna utan för att öppna för nya frågeställningar och med de nya frågeställningarna en förnyad syn på bland annat värderingen av fakta.

I den andra genren, samhällsvetenskapliga undersökningar, nöjer jag mig med smalare och precisa frågeställningar på ett begränsat material. Sånt är givande, ofta mycket givande. Djävulen avslöjar sig i detaljerna, heter det. Översatt till mina förhållanden gäller att kvaliteten avslöjas i detaljstudien. Dessutom finns det något som heter internet och på internet kan man lätt upprätta en hemsida. Via denna hemsida kan man nå ut utan att vara begränsad av yttre kvalitetskrav.

31 20 Viva vox som tros- och traditionsförmedlare

Jag ”lusläser” sedan en tid Björn Skogars avhandling ”Viva vox och den akademiska religionen” (1993). ”Lusläser”, det betyder att jag läser ytterst noggrant. Avhandlingen behöver jag för att få hjälp att fördjupa mina kunskaper om två svenska 1900-talsteologer, Einar Billing och Gustaf Aulén.

”Viva vox” heter Skogars avhandling, men det är inte om det levande ordet (viva vox) det egentligen handlar, mer om fem svenska nittonhundratalsteologers försök att vara vetenskapliga samtidigt som de predikar den kristna trons lov.

Varför då ”lusläsa”? Därför att Skogar hjälper mig att spetsa frågeställningar som i hans egen brett upplagda framställning enligt min mening blir alltför oprecist framställda. Jag hoppas enkelt uttryckt kunna ta vid där Skogar slutar, men med ett smalare material.

Men här är det om ”viva vox”, det talade ordet,  jag tänker säga några ord och det oberoende av Skogar.

Det talade ordet fungerar vid närmare eftertanke som en återspegling av en människas tankevärld. Ord och tonfall avslöjar för den lyhörde vad som döljs i en människas inre. Detta genom att tolka för att begripa, tolka ut vad en människa innerst inne är ute efter att förmedla. Den konsten är svår, vissa av oss är närmast odugliga på att ”läsa mellan raderna”, andra har en tendens att övertolka medan återigen andra har en förunderlig förmåga att komma sanningen på spåren.

Samtidigt är ordet tros- och traditionsförmedlare. För min del behöver jag i diverse sammanhang inte lyssna särskilt länge för att komma underfund med i vilket tros- eller traditionssammanhang den som talar står. Hennes språk avslöjar henne, begreppsanvändningen likaså, för att inte tala om åsikterna. Själv må den som talar vara övertygad om att tala ur det egna hjärtats djup. I själva verket uttrycker hon det som är sprunget ur ett vidare sammanhang.

Det specifikt svenska är det enkelt att ta igen. Visst prisas, annat förtigs, åter annat fördöms utifrån i detalj bestämda mönster. Man behöver dessutom inte vara född i Sverige för att tro och tycka svenskt. Även utomeuropeiska invandrare kan vara svenskar inombords. Det för mig tydligaste exemplet är näringsministern Ibrahim Baylan. Denne är syrian, sprungen ur en kristen folkspillra från Tur Abdin  i Turkiet. Dessa kristna har värjt sig mot Islam i långt över tusen år och därvid utvecklat alldeles specifika tankemönster. Men allt sånt är som bortblåst för Ibrahim Baylan. Undantaget är hans intonation som avslöjar honom som just syrisk ortodox kristen från sydöstra Turkiet.

Själv anser jag det vara en upplyst människas skyldighet att ställa sig kritisk till sin egen tanke- och trostradition. Samtidigt konstaterar jag att de flesta tycks vara omedvetna om detta krav. Det mesta som sägs och tycks är i själva verket fabricerat av kollektivet, kritiklöst mottaget och sen återspeglat i den enskildes tal. Märkligt nog är det få som uppmärksammar detta förhållande.

Ett problem för sig är ”det religiösa blandspråk” som ledande kristna håller sig med. Det är mestadels en mix av bibliska föreställningar och svensk ”innekultur”. Som jag ser det är det ett märkligt språk de håller sig med. Det är som vore två världar blandade om än ej sammansmälta. Här om någonsin finns skäl till kristen självrannsakan. Vad är det ena och vad det andra och framför allt, vad är det som håller vid närmare betraktande.

30 20 Gud i avklädandet

I dessa dagar framstår Gud för mig i dubbel skepnad. Dels träder Gud fram som det obönhörliga Varat som utan personliga hänsyn styr tillvaron genom obönhörliga ofta ogenomträngliga lagar. I Kristus, den korsfäste, står en annan Gud fram för mitt inre, en Gud där personlig inkänning blir den allsmäktiges karaktärsdrag. Gud blir i den gestalten rättfärdighetens och kärlekens Gud. De två gudsbilderna måste hållas samman. Varje dag gör jag försök att förena de två bilderna. Det har blivit min livsuppgift. I allt mitt tänkande brottas jag indirekt eller direkt med den frågan.

I dag är min problematik akut. Min hustru har akut blivit sämre i en åldersförvirring som snabbt tilltar. Känslolivet är intakt, hennes kärlek till familj, syskon och barnbarn har snarare tilltagit än avtagit. Men att trycka på en knapp i mikron har närmast blivit ett oöverstigligt problem och med stor möda hanterar hon mobiltelefonen. Den 9 juli föll hon så illa att hon bröt höften. Operationen gick bra så nu linkar hon omkring med hjälp av en rollator. Gud vare henne nådig.

Och jag kämpar på med städning, handling, matlagning och tillsyn. Under sommaren får jag hjälp av mina barn, men hur det skall bli till hösten är oklart.

I detta tornar mina religiösa problem upp sig och framstår i sällspord klarhet. Tydligast framstår Gud som den obönhörlige. Åldrandet, även det onormala åldrandet, tycks obönhörligt. Geriatriken har lindring att ge men ingen bot. Och mina böner till trots är min hustru fortfarande lika förvirrad och mina många levnadsår har inte upphört att tynga mina ansträngningar att kunna hjälpa och lindra.

Den Gud som träder fram för mina ögon är Gud som ”Varat”, det obönhörliga varat. Att ”varat” inte skulle existera är för mig en omöjlighet. Som om existensen inte skulle finnas till.

Dessutom ser jag i min svåra livssituation en annan sida av Gud. Gud blir inte enbart den som låter liv bli till död. Mot bakgrund av det obönhörliga avtagandet framstår livet som gåva desto tydligare. Tänk att ha blivit delaktig av detta förunderliga att ha fått sitt liv för intet med allt det innebär. Ett under utan all like.

I mitt inre trängs kravet undan. Jag kräver inte att min hustru skall bli frisk, fordrar inte att min ork skall bestå för all framtid. Och när mina barnbarn en gång bildar familj och får barn, blir barn ingenting de skaffat utan fått.

Med det perspektivet ser jag med andra ögon på ”Varat” den obönhörliga ”varat”. I gåvan sprängs obönhörligheten och Gud träder fram i ny dager.

Jag har bildlikt talat fått en ny avsats till Gud, en avsats att finna ro och vila i, men också en utgångspunkt till något annat. Jag har fått en utgångspunkt till förnyade tankar om Gud och till nya gudsmöten.

För min del leder detta vidare  inte främst till skådande. Trots att jag är friluftsmänniska är det inte främst i naturen jag skådar Gud med nya ögon. Framför allt annat träder Kristus för mina ögon. Dennes belysning av det som i världen inget är och korset som konsekvens av detta har gjort att jag ser Gud med nya ögon.

Men ingenting är färdigt för mig. Obönhörligheten och kärleken bryts mot varandra i mitt inre trots de förskjutningar jag ovan redovisat. Gudskunskapen äger jag inte. När jag någon gång är upplyst, slocknar plötsligt  ljuset och jag får börja om från början.

29 20 Om lojalitet

I samtal med min kusin Anders, centerpolitiker i det högre skiktet, kom vi av någon anledning in på det tidigare kommunalrådet i Örebro, socialdemokraten Axel Gisslén. Denne var tidigare växelvis med sin ideologiske motståndare, moderaten Erik Johansson, Örebros ledande politiker.

Jag har länge undrat, sa Anders,  var Axel Gisslén har sin lojalitet. Men nu tror jag mig veta. Ytterst är det LO  som han rättar sig efter.

Jag hade inget att invända mot detta. Visste bara att Gissléns lojalitet inte gällde kyrkan. Det hade jag nämligen själv fått erfara.

Nog om Axel Gisslén. Men frågan om en människas lojalitet är nog så viktig. Vet man var en människas har sin lojalitet, vet man mycket om den människan.

Jag minns en gång när en av mina vänner fått en ”me too” anklagelse riktad mot sig.   Hans heder stod på spel och framtiden med för den delen. Min väns relativa oskuld var uppenbar och jag vittnade frimodigt om detta. Men en av mina kollegor teg trots att han visste bättre och deltog därvid indirekt i schavotteringen av min vän. Kollegans lojalitet fanns hos angriparna, inte försvararna. Jag noterade och minns, minns alltför väl.

Som om detta var enda gången. Har man som jag en gång fått upp ögonen för vad lojalitet innebär, att den är på gott men också kan vara på ont, glömmer man det inte. I alla upptänkliga situationer frågar jag mig, inte bara vad en människa står för, utan också var hon har sin lojalitet. Jag nosar efter lojaliteten i alla de sammanhang, inte bara när jag möter folk utan också när jag läser vad de skrivit. Det är ett av mina sätt att skaffa djupare kunskap om människan, hennes sanning och hennes sammanhang.

Åter till min kusin Anders, politikern. Både han och jag är i den åldern då bokslutet över våra liv närmar sig. Till Anders fördelar hörde och hör att han aldrig var slav under lojalitet med sitt eget parti. Tvärtom var han gränsöverskridande. Han såg över partigränserna och gör så fortfarande. Vänner har han både till vänster och till höger.

Men jag själv då? Tro det eller inte, men jag har svårt att fördra människor som intar relativt mig motsatta positioner. Jag har svårt att lyssna på dem, däremot lätt att utan skäl vända dem ryggen. Med det måste jag ständigt arbeta. Med religiöst språkbruk måste jag arbete på min egen helgelse.

När jag skriver detta har jag just lagt sista handen vid ”Bibelstudium i Vivalla den 22 juli 2020”. Där skriver jag bl a.

Detta evangelium hade för Paulus sitt centrum i korset. Korset i sin tur hade två bakomliggande brännpunkter. Den ena brännpunkten var Jesu hängivenhet till Gud, den andra Jesu människokärlek. Det ena övergick för Jesus i det andra i en ständig rörelse. Konsekvensen av denna kärlek/hängivenhet blev inte berömmelse utan straff, korsfästelse. Allt ytterst beroende av dessa Jesu inre brännpunkter, hans kärlek till människan och hans hängivenhet till Gud. Dess konsekvenser blev stötande för omgivningen och ledde till hans avrättning.

Att vara kristen och då inte enbart för Paulus utan också för oss blir följdriktigt att leva med två inre brännpunkter med korset som igenkänningstecken eller nyckel.

Där har ni i korta drag det redskap jag är hänvisad till i min kamp för att vara lojal på ett fullvärdigare sätt.

28 20 Det uppenbara först

Det uppenbara först, det är min paroll. Skall man nå resultat ska man gå rakt på sak, inte söka konstigheter vid sidan om, f a inte låta sig imponeras av lärda utläggningar eller tro sig komma fram genom att följa andra i spåren.

Det låter enkelt att göra så, men är nog så svårt. Mer än annat gäller det att tygla sitt bångstyriga inre för att lyckas. Sina sympatier och antipatier måste man tygla. Den tidsanda man lever i med alla sina värderingar behöver man hålla distans till.

På det tränar jag ständigt. Ni som följt mig i min blogg vet har jag har kämpat för att behandla Jimmie Åkesson och hans parti Sverigedemokraterna rättvist. Det har jag förmodligen också  lyckats med. Ni får mig inte att delta i kören som beskyller Jimmie Åkesson för att vara nazistanstruken eller få mig att säga att Sverigedemokraterna är fascister.

Sämre har det gått när Björn Ulvaeus kommer på tal. Jag mår illa så fort jag hör hans namn nämnas. Här har jag alltså något att jobba med. Min strategi är att gå rakt på sak, inte skygga för dennes ateism. Dessutom ta det uppenbara först. Björn Ulvaeus har märkt hur gudstron skadar det som uppenbart är gott. Det är på den grunden han bekämpar Gud. Så förstådd kommer Ulvaeus upp på banan igen. Han blir någon att räkna med även för mig, någon att respektera.

Nu är jag begränsad både av egen förmåga och av att de flesta inte är inne på min linje. Dessutom är teologi och kyrkohistoria de områden jag ägnat min möda åt. Jag är alltså inte bred i min anläggningsyta.

Men när jag ger mig på något tar jag det uppenbara först, detta kanske tydligast när jag sysslar med mina specialområden. Under de senaste åren har jag ägnat två svenska teologgiganter mina tankemödor. Och med dessa har jag gjort som jag lärt. Det betyder att jag börjat med det uppenbara. Allt annat har fått komma därefter.

En av dessa teologer är  Einar Billing. Det har skrivits kilometer av text om honom. Alla dessa kilometer har jag struntat i för att istället lägga  all vikt vid vad denne skrivit och sen dra mina slutsatser utifrån detta. Resultatet blev att människan Einar Billing trädde fram för mina ögon, en man som kämpade för att den kristna tron skulle få behålla sin plats i ett sekulariserat samhälle. Samtidigt fann jag en man som läste den Heliga Skrift med alldeles speciella ögon. Han skar bort allt oetiskt och lyfte upp det som enligt honom höll måttet. Och detta något var Guds omotiverade förlåtelse. I den andre Jesaja fann han vad han sökte och sen f a i Jesus.

Den andre heter Gustaf Aulén. Denne fann vad han sökte  i något han kallade trons sanning. Tro var för honom en sak, sanningen en annan. Dessa båda behövde samverka för att det skall bli sann kristendom. Det anslaget applåderar jag. Bara så att jag hittills funnit att sanningen i Auléns framställning, dvs det uppenbara, det prövbara, i alltför hög grad fått tjäna som en trons tjänare. Men sanningen, d v s det uppenbara, det prövbara får aldrig  bli enbart en tjänare. Sanningen lever i sin egen rätt. Det gäller inte enbart i teologin, utan i alla sammanhang.

Nu är det emellertid så att jag är långt ifrån färdig med  Gustaf Aulén. Ni som följer min blogg lär få höra mer om  honom så småningom.

27 20 Tron som mörk materia

Tron tycks vara som mörk materia. Det är som funnes den inte men dess verkan är obestridlig. För verkar gör den och det i alla sammanhang. Inbilla dig nämligen inte att det enbart är på sakliga grunder våra beslut formas. Tron både puffar på och hindrar allt efter omständigheterna. Utan stimulans från tro i betydelse verklighetsuppfattning, sympatier, idéer, föreställningar, tänkt verklighet lär det inte gå att leva.

Men gemene man tycks inte fatta det. Och jag frågar mig varför. Kan det möjligen bero på att man har ett alltför trångt trosbegrepp. Jag tror det.

Ta ateisterna som exempel. De förnekar Guds existens. Ofta är det ett glödgat förnekande. De menar att gudstron är skadlig. Den tar död på det rationella tänkande som är nödvändigt för att kunna hanterar livet på ett rimligt sätt. Och jag är inte den som kan förneka att det ligger mycket i det.

Men vad är det för Gud de förnekar. Förmodligen en Gud skapad av människohand. Men varat förnekar de inte, inte ett vara styrt av obönhörliga lagar som människan blott delvis har förmått genomskåda. Jag skulle vilja se den ateist som förnekar existensen av detta vara. Det vore ju som att förneka sin egen existens.

Andra är inte lika sofistikerade som ateisterna. Tron ligger för dem på samma nivå som barns övertygelse att tomtar och troll är verkliga. Det är med andra ord inte rationellt att vara troende. Samtidigt är dessa människor, liksom för den delen alla, formade i föreställningsvärldar och beteendemönster som bara till en ytterst liten del är rationellt grundade. Det betyder att omedvetna uppfattningar förankrade i tro och värderingar lagt grund som trängt ända ner i själens djup och därifrån utövar sin påverkan.

Jag brukar tänka på detta när demokratin prisas från våra politiska tribuner och med den vår fria vilja att tycka och tänka som vi själva vill. Pyttsan tänker jag, om folk bara visste att tron kringgärdar dem lik mörk materia med sin osynliga påverkan. Tänk om människor insåg hur grundläggande tron är i deras liv.

Varför detta tal? Varför inte låta tron vara som mörk materia. Den fungerar ju vare sig vi inser det eller inte. Orsaken är att det inte duger att lämna tron i fred. Det finns nämligen inte enbart tro som befrämjar utan också tro och värderingar som bryter ner. Det kan gå så illa att själva trosgrunden ödelägger livets själva grund. Hur gick det inte i trettiotalets Tyskland där tron på den egna förträffligheten ledde till andra världskrigets ödeläggelse av stora delar av Europa.

Tron måste därför upp till ytan. Den behöver synliggöras, diskuteras, prövas, utvecklas och omformas. Att låta den fortfara att utöva sitt inflytande som vore den mörk materia är som att köra bil med bindel för ögonen.

Detta gäller även oss som kallar oss troende. Även vår tro har drag som påminner om mörk materia, sånt som måste upp i ljuset och belysas. Det är nämligen en sak att med sin mun bekänna Kristus som sin Herre, en annan att leva förankrad i denna tro.

26 20 Åt rätt håll

Att rå på snedtänkta attityder och tänkevanor är inte lätt. Än svårare att rätta till det som gått fel. Jag föreställer mig att Jesus var en av dem som förmådde. Åtminstone satte han igång en rörelse av sällan skådad omfattning med potential att i grund förändra.

Denna min föreställning ledde till min livsuppgift. Sen jag var 24 år har jag varit präst i Svenska kyrkan.

Problemet är att det blivit klent med resultaten. Detta dels på grund av att det är svårt att fånga rätt respektive fel, sant respektive falskt. Vad är nämligen det ena eller det andra i en föränderlig omgivning där så mycket beror av omständigheterna. Och vad är rätt attityd respektive fel?

En tid är det konjunktur för visst, en annan för något annat. Och med konjunkturerna påverkas idealen och därmed synen på rätt respektive fel, efterföljansvärt respektive avskyvärt.

Själv har jag tagit mig före att försöka genomskåda rådande idealbildning. Jag försöker se vad som egentligen ligger till grund för tidens älsklingstankar eller vad som ligger bakom tidens fördömanden. För mig har det blivit en hederssak att tänka efter innan jag stämmer in i vare sig tidens lovsånger, eller tidsandans klagovisor.

Till detta kommer att jag ägnar stor del av dagen åt att se med andra ögon på svenska teologers försök att verka för kristen tro. Just nu ägnar jag mycken tid åt biskopen och professorn Gustaf Auléns försök att hävda den kristna trons berättigande i en sekulariserad tid.

Jag föreställer mig att jag i den egenskapen lever i samklang med den Jesus som jag vigt mitt liv åt. Att jag sedan inte når någon vart i mina försök är en annan sak. Skall jag vara ärlig har jag inte en enda anhängare i min Fanclub. Åtminstone känner jag ingen som tänker och tycker som jag. Och det är mer än sällan jag får något gillande i mina varje vecka återkommande inlägg på nätet. Till det kommer att av mina teologiska försök har nästan samtliga hamnat i glömskans hav.

Men ett har jag lyckats med. Och det är med mitt församlingsbygge. Mitt sätt att se på och leva i en kristen församling i en sekulariserad tid har vunnit anklang. Trots att det var arton år sedan jag lämnade min tjänst som kyrkoherde i Mikaels församling ligger mina ideal fortfarande till grund för denna församlings verksamhet.

För mig är församlingen en plats och en gemenskap där vi tillsammans skall söka oss fram mot tro. Riktmärket är att hjälpa varandra framåt. Och den hjälpen innefattar omsorg om och respekt för vars och ens läggning och förmågor.

Inga konstigheter alltså. Och absolut inget som jag behövt tvinga mina medarbetare in i. Det jag företrätt kommer av sig själv när man tänker efter. De som kommit efter mig har inte ens behövt veta varifrån tankarna kommer för att fortsätta på det upplagda spåret.

Jag brukar trösta mig med att det trots allt finns en tydlig förbindelse mellan mitt tänkande och mitt församlingsbygge. Församlingsbygget vilar på en människosyn och en religiös tro som också är den yttersta grunden till att jag försöker gå till botten med rättens hemligheter och alltings föränderlighet.

25 20 ”Utmaningens stadium”

När jag skrev om Einar Billing (Se min hemsida under rubriken kyrkohistoria. Där hittar du min text) inledde jag med att påstå att sanningen är påverkbar. Omständigheterna påverkar vad en människa håller för sant. Detta var svårsmält för flera läsare. Några blev obehagligt berörda.

Det skulle säkert också jag ha blivit när jag var i tjuguårsåldern. Jag läste teologi på den tiden och fick lära mig att Jesus stod i den gammaltestamentliga traditionens sammanhang. Han var denna traditions fullbordare och han lade grunden till en apostolisk kyrka grundad på gudomliga ordningar.

Det hade inte varit roligt att under dessa mina studieår få höra att den sanningen kunde diskuteras, att det fanns mängder av ingångar till Jesus och att det sannerligen gick att ifrågasätta kyrkans gudomliga ordningar. Rena dråpslaget hade det varit att dessutom få det påpekas för sig att den teologi som jag vid den tiden lärde mig i Uppsala stod i samhällskonservatismens sammanhang.

Dessutom hade det varit skadligt. Sanningen fick nog vara relativ. Men grundläggningen måste få ske i lugn och ro för en man som vigt sitt liv åt Jesus.

Nog fanns det rum för utmaningar även under denna tid. Men utmaningarna fick inte tillåtas inta första rummet. Det hade uppluckrat min inre människa som just då var under uppbyggnad, dessutom underminerat den inre trygghet som jag så väl behövde inför mina första år som präst. Påfrestande blev det nämligen religionsgrubblerier förutan under mina första sex år som kyrkoadjunkt i Längbro församling i Örebro.

Men det kom andra tider i mitt liv, tider där förnyelse blev viktigare än färdiga sanningar. Tider då det krävdes att jag tålde utmaningar och ifrågasättanden, stunder då min inre hälsa mådde väl av att mina inre förankringar sattes på spel.

Så sakteliga hade jag nått fram till detta nya som jag kallar ”utmaningens stadium”. Jag var definitivt inne i detta  stadium när jag i inledningen till min studie av Einar Billing vågade påstå att t o m sanningen är relativ, påverkbar som den är av omständigheterna.

Detta får inte tolkas så att jag varken då eller nu menar att relativ sanning är ett ideal. Mera  så att det faktum att sanningen bevisligen låter sig påverkas av omständigheterna borde lära oss att handskas försiktigt med stora ord.

Tro nu inte att jag glömt min gamla grund. Nog har det fortfarande sitt värde att erinra sig att Jesus förde de gammaltestamentliga traditionerna till sin fullbordan. Men det finns mer att få. Därför letar jag numera systematiskt efter det hos denne Jesus som utmanar både gamla och nya sanningar. Detta mitt sökande efter utmanande sanningar har för den delen utsträckts till att gälla hela bibeln.

Åter till inledningen. Varför stör sig många på att jag sätter sanningen i fråga? Varför får jag mothugg när jag uppenbart har rätt? Kanske beror det på att dessa mina opponenter befinner sig i andra stadier än jag under sina respektive livsresor. De behöver mer befästas och bekräftas än låta sig utsättas för sanningar som för dem upplevs som obehagliga.

Men detta är förstås inte hela sanningen. Sanningen är nog också den att i unga år erövrade positioner har en  benägenhet att bli till slutgiltiga sanningar som inte får ifrågasättas. Man inser inte att ifrågasättanden tillhör livet. Först det som tål att ifrågasättas äger äkta hållbarhet.

24 20 Med värderingsflödet som mätare

     Sveriges Radios uppdrag är att leverera oberoende journalistik och kulturupplevelser till publiken där den finns och kan lyssna. Så lyder policyn. Samtidigt vet fler än jag i förväg både vad som får sägas och får tyckas. Så oberoendet är relativt, mycket relativt.

Själv drar jag nytta av denna diskrepans. Genom att registrera tillåtna respektive otillåtna åsikter har jag fått en väl fungerande mätare av trostillståndet i landets intellektuella elit.

För det förhåller sig med tro på det sättet att tro hör ihop med hopp och hopp med kärlek. Det har aposteln Paulus lärt mig och Jesus också för den delen. Att tro också hör ihop med värderingar har jag fått från Nya testamentets fariséer. Deras tro kännetecknades av att skarp gräns sattes mellan tillåtet och otillåtet. Att omständigheter skulle kunna påverka vad som var det ena respektive det andra var inte på tal.

Att Sverige skulle vara världens mest sekulariserade land går jag rakt inte med på. Det förutsätter ett allt för snävt satt trosbegrepp. Med ett vidgat trosbegrepp är vi i vårt folk lika troende som alla andra. Frågan är inte om vi tror utan på vad.

Genom att lyssna kritiskt till svensk public serviceradio och se på svensk public serviceTV kan vi skaffa oss en tämligen tydlig insikt i vad dagens intellektuella överhet vill få oss tänka och tro. F a får vi veta vad vi inte får tycka.

Men vad överheten i form av kultureliten förmedlar av tro är bara ett av många trosflöden. Samhället består av flera skikt där det ena skiktet inte är det andra likt. Lyssnar man åt andra håll är det som vetter mot public service är det annat som kommer i dagen. Vad skulle  annars orsaken vara att Sverigedemokraterna förmått skaka etablissemanget trots att kulturelitens smädeord haglat och haglar över dem. Och varför röstar amerikanare på Trump trots att hela kultureliten påstår att han är en bluff.

Och mitt i allt detta står alltså jag i egen hög person med en icke föraktfull kunskap om aktuellt svenskt trosflöde. Samtidigt är jag en hänförd trosmänniska, en Jesusanhängare som inget högre vill än att Jesu gudsförtröstan och människokännedom skall vinna mark. Vad skall jag göra?

Skall jag som idag upplysa om självklarheter. Inte för att det gör så stor skillnad. Jag vet hur det blev när jag för yngre kollegor betvivlade viljans frihet och det fria valet. Jag vet hur det blev när jag förkunnade för ateister att tro är lika nödvändig som andningen.

Folk tycker som folk tycker oavsett vad jag säger. Däremot gör det skillnad när jag inte bara tycker utan också gör. Och det jag då gör är att jag manifesterar min tro i handling. Jag söker mig till bräckliga trosgemenskaper där de enskildas behov är stora. Jag mäter inte tron hos dem som jag då möter. Nog är för mig att få praktisera den. Som ni nog förstår blir kyrkan för mig mindre institution än solidarisk gemenskap.

Det finns förstås en institution som heter ”Hela Människan”. Hela Människan värnar om de mest utsatta. Jag drömmer om  en gemenskap där ”Hela Människan” har smält samman med institutionen kyrkan, och där den så  levandegjorda kyrkan mer än annat verkar för de utsattas upprättelse.

I denna levandegjorda kyrka  föds människovärdigt liv och  med det människovärdiga livet  värderingar och med värderingarna tro med kraft att påverka underifrån.

23 20 Svarta hål låter sig kanske bevisas, men aldrig Gud

Svarta hål låter sig kanske bevisas, men aldrig Gud. Detta såvida de s k svarta hålen befinner sig inom det för mänskligt förnuft tillgängliga. Om det är så kommer bevisen så småningom, om de inte redan kommit. Gud däremot befinner sig utanför det bevisbara. Låter Gud sig bevisas betyder det att Gud låter sig fångas av det mänskliga förnuftet, Gud blir i viss mening mänsklig. Men då är inte Gud längre någon Gud.

Felet med de gamla gudsbevisen, det ontologiska, det teleologiska och det kosmologiska är att de ytterst återspeglar en Gud som är jämförbar med en människa. Men det är ju det Gud inte är. Då är inte Gud längre någon Gud.

Trots misslyckade gudsbevis upphör inte sökandet. Det tillhör livets villkor att ständigt fortsätta att söka om än i andra former än tidigare. Orsaken är att till en människas grundbehov hör att söka efter något meningsfullt att relatera sig till. Det behöver hon för att må bra, ja t o m för att existera.

Jag föreställer mig att dagens sökande efter Gud har tagit formen av jakt efter ”mening och mål”. Denna jakt pågår i stort som i smått. Till och med när jag rakar mig på morgonen behöver jag känna att det jag gör äger mening. Om inte vacklar jag inombords. I värsta fall tappar jag fotfästet. När det stora skall avgöras är det uppenbart att jag måste vara medveten om vad jag håller på med. Att förmå sig att fatta stora beslut förutsätter att det jag gör känns meningsfullt. Om inte blir det mesta nattsvart.

Mot den bakgrunden blir för mig talet om ateism meningslöst. Ateism förutsätter att man vänder ryggen till en av människor utformad Gud. Men man kan vara hur mycket ateist som helst utan att det påverkar sökandet efter det som för mig står som en synonym för denne Gud, sökandet efter ”mening och mål”.

Hur vi än vänder och vrider oss får vi inga slutgiltiga svar vare sig på frågan om Gud eller på frågan om Guds pseudonym ”mening och mål”. Men det hjälper inte, vi kommer inte undan frågan, vi kommer inte undan driften att söka. Slutar vi söka går själva livet i stå.

Vad är det då vi finner i vårt jagande efter mening och mål? Jag kallar den eller det vi finner trons Gud.  Den bevisade Guden som inte låter sig finnas har ersatts av trons Gud. Vi hänger oss åt trons Gud, vår egen tros Gud. Detta gäller kristna som ickekristna, muslimer som buddhister, sikher som hinduer, ateister som agnostiker.

Själv har mitt sökande efter mening och mål lett mig till att bli en praktiserande kristen. Det betyder att jag dels manifesterar min tro i yttre handlingar, dels  och framför allt att jag medvetet låtit min bild av Gud färgas av den Jesus som jag söker och finner, förlorar men återupptäcker praktiskt taget varje dag. Jesu Gud är min tros Gud.

Det som mer än annat skulle skada min relation till min tros Gud är att jag skulle tappa taget om Jesus. Han mer än andra har ju fräschat upp min gudstro. Fick jag  i Jesu ställe en Gud som låter sig bevisas vet jag inte vad jag skulle göra. Av sökandet hade i så fall blivit en sanning där ingen entydig sanning låter sig finnas. Leder sedan mitt nyvunna vetande om Gud till att jag blir okänslig för vad andra funnit är detta med det värsta som kan hända.

22 20 Tål inte att stelna

”Tål inte att stelna” var alltså ämnet. Men först om sånt som mår bra av att stelna. Fasta kunskaper är för mig det tydligaste exemplet. Hur mycket nytta har jag inte haft av att jag tragglade med multiplikationstabellen i folkskolan. Jag må vara hur trött som helst, men att nio gånger sju är sextiotre missar jag inte. Tyvärr var jag inte lika flitig när jag lärde mig att rabbla Europas städer. Nu efter sjuttio års uppehåll förmår jag bara räkna upp hälften av de största städerna, sen tar det stopp. Så när jag tittar på TV har jag alltid ett kartlexikon till hands för att reparera skadan.

Alltså viss kunskap mår bra av att stelna och bita sig fast i hjärnans vindlingar. Annat mår sämre av att hårdna. Övertygelser till exempel och engagemang ändrar både form och innehåll när entusiasmen blivit till vana. Det kan gå så långt att av det som en gång var något gott kan bli något riktigt ont.

Jag tänker på min kollega som jag mötte i början på sjuttiotalet, honom som i unga år inte längre stod ut med att träla under sina synder och hade blivit befriad från det ständiga tjatet om synd och skuld genom andedopet. I ett nu blev han en ny människa. Allt gick som en dans. Det som förr var svårt och tungt blev lätt. Lätt t o m att byta kyrka. Från att ha varit missionsförbundare och en  bland alla andra blev han pingstvän och snart den främste i sitt nya sammanhang. Det betydde för hans del pastor och församlingsföreståndare. Och i pingstkyrkan från fyrtiotalet och framåt var det liv  och rörelse. Entusiasmen flödade med andens nya liv. Ingenting var omöjligt varken för honom eller de andra i denna rörelse.

Men av nytt liv blev vana, av levande trosövertygelsen blev så sakta stelnad lära och dogm. Snart hade av min kollega blivit en ”grinolle” som så många med honom för vilken inget dög förutom den egna övertygelsen.

Ta nu inte detta alltför bokstavligt. Det jag sagt ovan är en karikatyr som äger sin sanning i det stora, inte i det lilla. För vem är jag som kan döma en enskild person.

Muslimer påstår jag har en annan tro och livsinställning än vi kristna. Det lär inte gå att på djupet jämföra Jesus med Muhammed. Men när tron blivit en vana spelar det föga roll om en människa ser upp till Jesus eller till Muhammed. Vanan har gjort att tron stelnat till och blivit ett system av ideal, tankemönster och handlingar. När av tron blivit vana går tron liksom på ett spår oavsett yttre omständigheter.

När så blivit fallet spelar det föga roll om man säger sig tro ”si eller så”. Över ”si eller så” står livsregeln som skall följas till punkt och pricka. Detta kan vara på gott. På gott för muslimen som inte dricker alkohol, på gott för den kristne som håller äktenskap och familj i ära. Men på ont därför att tron aldrig kan gå på ett enda spår. Verkligheten och behoven är nämligen sällan spårade. Människan är inte menad att leva mer eller mindre lik en robot. Hon skall styras av behoven inte av regeln.

Mina exempel har jag hämtat från religionens område. Det är i den världen jag är mest hemma. Men nog är det jag har sagt tillämpbart också i politikens värld. Hur kunde det annars bli så att endast det egna duger för den durkdrivne politikern. Det som kommer från fel håll ses med misstänksamhet. Förvisso beror detta på politisk övertygelse som stelnat. Av politiker har blivit partigängare.

Så till poängen. Den gäller vare sig du är kristen, muslim eller politiker. Försök att skilja mellan det som skall stelna och det som inte får stelna. Och börjar det stelna på fel håll gäller det att kämpa emot. Om inte spelar det föga roll om du är troende eller inte troende, om du tillhör det ena partiet eller det andra. Du kommer ändå att följa spår som tar från dig din mänsklighet.

21 20 Ta vara på Jesus!

Här mitt andra inlägg. Det första hade rubriken ”Gör inte bibeln frommare än den är!” Kopplat till detta inlägg följer nu ”Ta vara på Jesus!”

Jesu särställning  i de bibliska traditionerna är långtifrån självklar. Det faller sig lättare att tänka sig ”yttersta-tidsprofeten” Jesus som en bland många. Efter ett antal år hade hans radikala förkunnelse glömts bort. Den hade sjunkit ner i glömskans hav.

Men nu blev det inte så. Mycket av det han sade blev bevarat. T o m ordalydelserna blev  i vissa fall sparade för framtiden. Dessa Jesu ord hamnade så småningom i skilda berättelsetraditioner som så småningom skrevs ned. I slutändan blev av alla dessa traditioner om och kring Jesus en hel skriftsamling, av oss kallad Nya testamentet.  Redan på 200-talet föreligger Nya testamentet i sin färdiga form.

I dessa Jesustraditioner blev avrättningen av Jesus liksom vittnesbörden om hans uppståndelse mer än annat belyst. Dessa båda, död och uppståndelse, omvandlades mycket snart i Jesusanhängarnas inre till allt tydligare tankemönster. Snart kunde dessa varken tala eller tänka på annat än död och uppståndelse. Hela Jesu liv alltifrån födelse till kors genomlystes av tanken på hans död och uppståndelse

Och på tanken och talet följde en livshållning där döden och uppståndelsen blev de bärande elementen. Grubblet handlade om dödens och uppståndelsens mening, handlingen präglades av erfarenheter av dödens och uppståndelsens faktum, tanken rörde detta enda, dödens och uppståndelsens sammanhang. Jesu död och uppståndelse blev kort uttryckt själva paradigmet för en hel livshållning.

Bland dessa Jesusanhängare som låter allt belysas av Jesu död och uppståndelse finns också jag. Allt läser jag och förstår jag utifrån denna Jesu död och hans uppståndelse. Korset är min tolkningsnyckel före alla andra. Det finns där som en underton i mina möten, en underton i mitt tänkande, en underton i mitt handlande.

Ofta glömmer jag mig, men min glömska upplever jag då som svek. Min syndabekännelse blir oftast en bekännelse av att jag svikit honom som dog och uppstod. Inom mig känner jag att det han gjorde, det gjorde han för mig.

Med mitt sinne riktat mot den korsfäste läser jag de gammaltestamentliga vittnesbörden. Jag ser fortfarande med oförändrad klarhet hur mångtydiga dessa vittnesbörd är. Jag behöver inte vika mig en tum från det ögat ser, inte vika undan från det som uppenbart är orättfärdigt och orättvist. Jag ser, samtidigt som jag bakom allt skådar den korsfäste.

Gamla testamentet handlar mycket lite om Jesus även om han skymtar i profetiorna. Men för mig blir Jesus nyckeln i all min bibeltolkning.

Nya testamentet kan jag fortfarande se på med av förnuftet ogrumlade ögon. Jag ser hur Johannesskrifterna skiljer sig från såväl andra evangelier som övriga brev. Jag ser f a hur Jesus allt mera upphöjes. Det är som om Gud talade när Jesus säger något i den förkunnelse, så småningom i de berättelsetraditioner, som så småningom tog sig uttryck i evangelierna.

Jag ser vidare med öppna ögon hur Paulus kristustolkning levde vidare även i de skrifter som fortfarande bär Paulus namn men som inte är skrivna av honom utan av hans lärjungar. Jag ser hur levande förkunnelse går över i fasta trosformuleringar och jag anar att av ordet kommer så småningom att bli stelnad lära.

Allt detta läser jag med korset och uppståndelsen för ögonen. På så sätt får jag ett sammanhang som långt ifrån ger sig av sig självt.

20 20 Gör inte bibeln frommare än den är!

Två inlägg om bibeln tycker jag vara på sin plats i min blogg, ett där jag varnar och ett där jag manar mina läsare. Tyvärr vet jag bara hur många som tar del av mina bloggar, inte vilka ni läsare är. Men jag föreställer mig att ni är som jag, d v s såna som fortfarande har en relation till den Heliga Skrift. Åtminstone är det till er jag vänder mig i detta första inlägg.

I detta första inlägg varnar jag. Tro nämligen inte att bibeln är genomsyrad av fromma tankar. Långt därifrån. Inte ens de  vanligtvis så gudfruktiga psalmisterna i Psaltaren är alltid särskilt fromma. Häromdagen föll min blick på en klagopsalm i Psaltaren, psalm 44. Där klagar psalmisten över att Gud övergett honom och de sina. Men först påminner han Gud om att det inte alltid varit så. En gång, står det, fördrev du andra folk men lät våra fäder slå rot, folken kuvade du, men dem lät du växa till. Men så sker inte idag. I slutet av psalmen hoppas psalmisten på bättre tider. Han skriver; med din hjälp skall vi slå ner våra motståndare, i ditt namn trampa ner våra fiender.

     För att få bibeln helt igenom from krävs ett avancerat klippande och klistrande. Ord får tas ur sitt sammanhang och sättas i nya, det som är bisak får göras till huvudsak. Den Israels särställning  som är en huvudsak i såväl Gamla som om än i annan form i Nya testamentet får tonas ner och universaliteten höjas upp.

Men så avancerade tillrättalägganden klarar en nykristen vanligtvis inte av. Han eller hon får föreställa sig att bibeln är from, att den är ett Guds tilltal till honom eller henne. F a tvingas den nykristne läsa ut det som inte står där. I många fall fungerar detta har jag märkt. Detta särskilt om den nykristne är uppfylld av sin egen upplevelse av Kristus. I andra fall går det sämre. Bibeln läggs då i bästa fall  undan för fromma teologers tolkningar av det heliga. Jag har kristna vänner som hellre läser Wilfrid Stinessen än bibeln.

För mig känns detta onödigt. Det vore bättre att vi läste som det stod och inte skyggade för det oetiska, partiska och grymma som bibeln är så bemängd med. Låt bibeln vara en samling urkunder om Israel och dess utväljelse. Låt den bestå av historieskrivningar med skiftande sanningshalt. Låt fromt och ofromt framträda, sammansnärjt och eller åtskilt, allt efter innehållet. Och är du avancerad, försök spåra det du läser, upptäck redigeringar och sök finna de bärande linjerna. Jag lovar; redigeringarna är så många och så krångliga, tolkningstraditionerna så invecklade, att det går åt teologer i mängd för att få någon reda i detta.

Detta inte enbart vid läsning av Gamla testamentet. Även Nya testamentet är svårtolkat, trots att denna skriftsamling tillkommit under en relativt kort tid och egentligen har ett enda tema, Jesus Kristus. Även här gäller, läs som det står och försök finna ut vad de olika bibelförfattarna försöker förmedla. Skäms inte för att du läser kritiskt. Åtminstone behöver du inte skämmas om du har ärligt uppsåt.

F a  och det gäller både vid läsning av Gamla och Nya testamentet, blanda inte sånt som inte får blandas. För av sådana blandningar uppstår fiktiva sammanhang, fiktiva tankelinjer utan motsvarighet i bibelböckernas skilda världar.

19 20 Tron i naturvetenskapen

Jag har behov av att tala om tro, f a att reda ut vad tro är eller vad den borde vara. Rannsakar jag mig är det självbevarelsedrift som driver mig. Självbevarelsedriften är kopplad till att jag är plågad av att folk har en massa förutfattade mening om min tro. De tror sig veta bara därför att jag är präst.

Därför upprepar jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte, tro är en nödvändig beståndsdel i allt mänskligt samliv. Det behövs både tro och vetande och det i ett ständigt samspel. Tron är till för att stimulera vetandet och vetandet skall korrigera tron. Fungerar inte samspelet verkar de båda var för sig  och det utan kopplingar. Vetandet blir då stapelvara och tron fantasier. Men i samverkan där den ena sidan lyssnar på den andra får tron nya former och vetandet blir i bästa fall fruktbärande.

Ok säger dom som förstår vad jag talar om. Flera har dessutom låtit sig påverkas och det har, hoppas jag, varit till god nytta. Men majoriteten sitter fast i det gamla. Bland mina kristna vänner är tron ofta mer lära än liv och de flesta av dom andra menar att tron är en onöda.

Jag har sen ett antal månader analyserat en av Sveriges största 1900-talsteologer, Gustaf Aulén. För honom var tron något för sig, en gudshandling, inget mer och inget mindre. Och trons sanningar blev därefter, konstruktioner utan anknytning till verkligheten. Inte tal för hans del om att tron skulle prövas i verkligheten, f a inte korrigeras av verkligheten.

För länge sedan bodde vår familj i Södertälje. Jag var komminister i östertälje-delen av staden. Och i Södertälje fanns Astra och i Astra rader av forskare vars uppgift var att ta fram nya läkemedel. För det jobbet dög det inte att vara kunnig i latin och grekiska. Det var naturvetenskap som gällde.

Flera av dessa naturvetenskapliga forskare blev mina vänner. Och när jag i samtal med dem påstod att naturvetenskap och tro var två vitt skilda ting, protesterade de. Även naturvetenskap förutsätter trosföreställningar, påstod de. Och jag funderade sen inte mer över detta.

Tills jag för några dagar sedan aktualiserade frågan för ett av mina barn. Hon protesterade, humanistiska vetenskaper förutsätter tro, men aldrig naturvetenskapliga.

Och jag blev stum, hade inget att säga. Först när jag kommit till ro och var för mig själv visste jag besked. Nu visste jag vad jag skulle svara. Jag hade fått  klart för mig var tron kom in i naturvetenskaplig forskning.

Svaret är enkelt. Tron i naturvetenskap heter frågeställning. Utan frågeställning blir även naturvetenskap fakta på rad utan mening och sammanhang. Men tillsammans med en kreativ och f a riktig  frågeställning kan fakta få liv. I Astras fall kan medikamenter framställas som i bästa fall räddar liv.

Tron kan för den delen heta frågeställning även i andra sammanhang än de naturvetenskapliga. Själv arbetar jag med kyrkohistoria så jag vet  vad jag talar om. Perifera frågor ställda till ett kyrkohistoriskt material, ger inga bra svar. Felaktiga frågeställningar kan till och med dölja sanningen. Men med rätt frågeställning öppnar sig materialet och forskaren kan se sammanhanget. Men frågeställningen ger sig inte själv, den har med intuition att göra och känsla för sammanhang. Den har med tro att göra.

18 20 Knivhugget

Jag tittade med intresse på dokumentären om Tage Erlander. Honom har jag alltid beundrat för hans anspråkslöshet och självutlämnande sätt. Dessutom gillar jag vad han kämpade för, ett samhälle där inte bara de rika ska ha utan alla. Allra mest håller  jag honom räkning för för att han lät alla ta studentexamen, inte bara de studiebegåvade.  För mig är det en fröjd att beskåda förståndshandikappade som jublar över sina vita mössor.

Några frågetecken har jag förstås alltid haft. Jag kan inte säga att jag gillade Tage Erlanders debatteknik. Obönhörligt försökte han krossa sin främste utmanare, liberalen Bertil Ohlin. För min del gillar jag sanningssökare, sådana som kan ge sin motståndare rätt, även om det kostar både prestige och röster.

Men nu var det inte det som gör att  dokumentären om Tage Erlander blev till ett knivhugg. Det var något annat. Alldeles i slutändan av dokumentären handlade det om hur Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare, omkom i en flygolycka i Zambia. Inom parentes glömmer jag inteDag Hammarskjölds begravning i Uppsala. Jag var student på den tiden och följde begravningsprocession live.

Efter Dag Hammarskjölds död utgavs postumt hans Vägmärken, där Dag Hammarskjöld till allas förvåning visade sig vara en kristen mystiker.

Nu till knivhugget. Tage Erlander vittnar i dokumentären om hur besviken han och hans Aina blev när det visade sig att tron på Gud var central för Dag Hammarskjöld. Denna Tage Erlanders besvikelse gick som ett knivhugg genom mig, ett sanningens knivhugg.

Inte så att jag blev besviken på Tage Erlander, mer på de omständigheter som gjort att denne  förband kristen tro med något som bildade front mot det samhälle han kämpade för. Och som ledde till att han vände ryggen till Dag Hammarskjöld och som en konsekvens av detta till alla dem som tar gudstron på allvar.

Tvärtom förstår jag Tage Erlander. Som gymnasist hade Tage Erlander tillhört den kristna gymnasiströrelsen i Karlstad. Karlstads biskop hette på den tiden J A Eklund. Denne och för den del även de övriga biskoparna liksom ett enat prästerskapet värnade om svenskhet och kristen moral men var stumma för nödvändigheten av grundläggande samhällsförändring. Att klassamhället krossades var för dem en mardröm. De var t o m livrädda för den demokratiska socialismen som inte förordade revolution, däremot  uppgradering av kroppsarbetet kopplat till ett utjämnande skatteuttag av en storlek som tidigare generationer inte kunnat drömma om. Men Tage Erlander var inte rädd, tvärtom. När han lämnade Karlstad för Lund övergav han också Gud för den demokratiska socialismen.

Som det var på Tage Erlanders tid har det förblivit. Gudstrons företrädare har i ord signalerat alla människors lika värde men i praktiken något annat. Tron har mer  blivit åsikter om Guds vara och hans ord sanning än stimulans till att pröva på ett liv med nya förtecken. Men tro som signalerar åsikter mer än livshållning har ingen framtid.

Idag sägs som en konsekvens av detta  att gudstron är en privatsak, d v s något som man kan ha eller mista, men som inte får inta främsta rummet. Detta när tron mer än annat är handling i Jesu efterföljd, d v s något som minst av allt är en privatsak.

Tage Erlanders knivhugg drabbar  mig och min kyrka mer än det drabbade honom som utdelade knivhugget. Honom tycker jag mer synd om. Tänk att han i sin kamp för rättvisa missade det väsentliga. Och att felet är kyrkans inte hans.

17 20 Individualismen sedd med nya ögon

Inget ont utan att det för något gott med sig. Sant eller osant? Åtminstone sant för mig som på grund av Coronan tvingats avskärma mig från yttervärlden. Det goda är att jag genom Corona-pandemin fått upp ögonen för både det ena och det andra.

Bland annat har jag inte kunna undgå att märka hur beroende vi är av varandra. Det är som inginge vi alla i ett gemensamt livsflöde, där centrala funktioner måste fungera för att t o m perifera funktioner skall kunna hållas vid liv. När allt stängdes ner på grund av pandemin tog det inte många dagar innan hotellnäringen gick på knäna, turistorterna förlorade sina inkomster och artister blev arbetslösa. Skulle sedan pandemin hålla i sig skulle det onda tränga allt djupare in i samhällskroppen med förödande följder.

När jag genom Corona-pandemin fått demonstrerat för mig  att själva livet förutsätter fungerande samverkan har jag börjat betrakta individualismen med nya ögon.

Individualismen sägs ju vara något för moderniteten kännetecknande. Tidigare levde vi i ett kollektivistiskt samhälle nu i ett individualistiskt. Att detta inte är sant har jag sedan länge insett. Rådande individualism är inget annat än kollektivism i ny skepnad. Det är med verkligheten som det är med modet, det en gör, gör också den andra om så med fördröjning. Och om en tycker på visst sätt kan man vara säker på att många tycker på liknande sätt. Åsikter och meningar är som smittor. De sprider sig med vinden tycks det.

Det jag har sett som jag inte förut  insett är hur seriöst man måste ta det med individualismen. Skall man trots allt driva en egen linje och därigenom avgränsa sig mot andra skall man veta vad man gör.

Ta Greta Thunberg som ett exempel. Hon har sin egen lösning på miljöproblemen. Men om alla i ett enda nu gör som Greta Thunberg rekommenderar blir det en katastrof av större mått än någonsin Corona-epidemin kan åstadkomma. Hela samhället skulle stå stilla och det med förödande verkningar. Om man trots allt till punkt och pricka vill följa Greta Thunberg efter måste man vara övertygad om att hennes linje på sikt ändå är den bästa.

Framför allt skall man fundera över om inte den egna individualismen djupast sett står i egenkärlekens tjänst. Mitt individuella ställningstagande innebär i så fall  att jag inte deltar men trots allt drar nytta av. Jag utnyttjar systemet, jag fungerar djupast sett som en utsugare.

För mig som praktiserande kristen är dessa frågeställningar högaktuella. Det är mycket i dagens Sverige som jag inte ställer upp på. Influencers av idag kommer inte från den livsmiljö som är min, inte från dem som skrattar som jag och gråter som jag.

Och ändå är jag för mitt liv beroende av alla dessa som i långa stycken vill det inte jag vill, och tycker det inte jag tycker. Så individualist tvingas jag vara trots att jag inte vill det. Men kan jag i så fall undvika att fungera som en utsugare?

16 20 Att tro är att förhålla sig

Det är förvånansvärt hur lika vi tänker. Det är som om den kulturkrets vi lever i fungerar lik en pepparkaksform. Det blir likadana ”pepparkakor” vare sig vi lever Norge, Sverige eller Storbritannien. Det betyder att en engelsman på väsentliga områden tänker som en svensk och vice versa.

Jag påmindes om detta när jag på TV följde en grupp på pilgrimsvandring till Rom. Den ene sa att logiken sa honom att det inte fanns någon Gud, men att känslan tyckte något annat. En annan respekterade den andres trosvisshet, men tyvärr inte kunde dela hennes tro. Och alla var de överens om att vägen var vandringens mening inte målet.

Hur fjärran var inte dessa pilgrimer  från medeltidens vandrare, där målet inte vägen var meningen. Hur fjärran från den inneboende vissheten bland medeltidens vandrare att reliker hade helande förmåga och heliga källor läkande kraft.

Hur ofruktbart är inte nutidens standardiserade tänkande om tron fyllde jag i när jag tryckte på TV:ns avstängningsknapp. Hög tid för nytt sätt att tänka över tron, trons sanningar och trons villkor.

Själv måste jag berömma mig av att bemöda mig i detta stycke. Hur många gånger har jag inte sagt att tron är en nödvändighet. Utan tro som skapar sammanhang blir livet en rad fakta radade på en kulram. Med trons hjälp skapas sammanhang. Tron är en nödvändighet. Fråga inte om du tror utan på vad. Trons kvalité är det som avgör.

Sen är det ofrånkomligt att nya tider skapar underlag för nya sätt att tro. Att vi inte längre tror på vare sig reliker eller heliga källor är ingenting vi skall beklaga. I dag har vi lärt oss bättre. Detta är ingenting att hymla om.

Och mannen i pilgrimsgruppen som respekterade den andres tro, men tyvärr inte kunde dela den, måste man ta på allvar. Inte så att den förmenta respekten är så mycket värd. Den är mera en överlägsen klapp på huvudet från en som förstått bättre. Däremot skall man ta hans trossvårigheter på allvar. Dessa är ett med den tid vi lever i.

Trots allt är det så att vi trots tidens ”pepparkaksformar” är i stånd att ha flera sanningar i huvudet på en och samma gång. Vi kan föreställa oss verkligheten på ett sätt men också på ett annat. Vi kan tänka oss att allt slocknar när livet tar slut, men vi kan också föreställa oss att själen frigörs i dödsögonblicket. Och man kan som jag själv tänka mig att allt slocknar men att mitt liv finns bevarat hos Gud.

Framför allt kan vi se på nuet med olika ögon. Skall vi ta till extremerna tycker man på ena kanten att gemensamt ägande är himmelriket, på den andra att välstånd och lycka föds ur benhård konkurrens. Sen alla dessa mellanformer där de flesta av oss befinner oss.

Hur bete sig inför detta? Det duger inte att ensidigt bara förkasta det ena och hylla det andra. Detta särskilt som det finns argument för både det ena och det andra. Att bara förkasta är som att låtsas som om ingen sanning fanns i den andres sätt att tänka, tro och vara.

För mig löses dilemmat först när jag avstår från att tro mig veta bäst. Däremot är det både min rätt och min skyldighet att förhålla mig till det jag möter.

För mig är tro att förhålla mig till trons utmaning. Förhålla mig på ett sätt eller på ett annat. För min del har detta lett till ett ja till Kristus. Det betyder att jag försöker tolka verkligheten på ett sätt som jag tror överensstämmer med honom. Detta betyder inte att jag kväver andra tankar, inte ens att jag förkastar vad andra tror och tycker. Men satsar gör jag på Kristus.

15 20 Fanflykten 

Fanflykten inleddes efter jordbävningen i Lissabon 1755 sägs det. Tron på en god Gud som har allt i sina händerhade stegrats under den framväxande Upplysningen. De bildade trodde på alltings ändamålsenlighet och en Gud som var god. Sen kom kraschen. Jordbävningen innebar inte enbart att Lissabon föröddes. Gudstron gick också i krasch. Vem kunde i fortsättningen tro på en god Gud. Gudstron hade sett sina bästa dagar.

Så långt säger jag som många före mig. Men tillägget att gudstron sett sina bästa dagar  från och med jordbävningen i Lissabon, håller jag inte med om. Inte heller att de bildade från den tiden och framåt skiftade över till en allt mer uttalad ateism. Så var det nämligen inte.

Den Gud som hade allting i sina händer trodde man visserligen inte längre på. I stället kom Gud att avpersonifieras och bli till absoluta ideal. Tanken på  Alla människors lika värde kom att bli flaggskeppet i den nya tidens trosåskådning.

Så när människor idag säger att Gud ingenting betyder för dem, tror jag inte på dem. Det är ett tankefel att göra det så enkelt för sig.

Dessutom går jag inte med på att fanflykten från Gud inleddes i Lissabon. Så ofta något sker som inte får ske skakas gudstron i sina grundvalar. Hur kan en Gud som har allt i sina händer låta ondska och ond bråd död segra, frågar sig den  reflekterande människan närmast reflexartat.

I dag har vi fått ett nytt Lissabon, bara så mycket förskräckligare. Ett virus så litet att man inte kan se det har trängt in i världen och slagit den med sjukdom, kaos och hotande fattigdom. Det är som vore det ett krig med vapen som är osynliga.

Ända ner i gudstrons själva hjärterot har coronaviruset trängt. Troende som otroende drabbas av detta elakartade virus. Här hjälper inga böner. Det är som om händelsen på Golgata upprepas. Han som levde i och av tron på en Gud som allt förmår inte ens han slapp undan. På motsvarande sätt slipper idag inte ens den mest gudfruktige undan.

Jesus som tidigare demonstrerat trons makt genom kraftgärningar utan dess lika fick till slut erfara att han trots allt inget förmådde. Och Gud lät det ske.

Även idag låter Gud det onda ske. Och vi som tror som Jesus tiger under denna onda tid. Vi har inget att säga till Guds försvar. Paulus hade på sin tid sina försoningsteorier och det hade för den delen även övriga som ligger bakom Nya testamentets tillkomst. Men vi har ingenting att säga till Guds försvar.

Vi lever i en långfredag  som inte tycks upphöra. Den kommer åter och åter i en ständig upprepning. Och vi som tror som Jesus tiger. Uppenbarligen låter Gud det ske som inte får ske. Vi förmår inte som de första förföljda kristna förkunna ett Guds straff över mänskligheten. Vi har inte mage att tala om straff när det är uppenbart att ond som god drabbas.

Inte undra på fanflykten. Inte undra på att människor mer tror på höga ideal än en allsmäktig och god Gud. Bara så att jag själv inte tillhör dem som flyr den Gud som allting förmår. Jesus betyder alltför mycket för att jag skall kunna göra det. Visserligen saknar även jag svar, försöker inte ens finna svar. Det räcker för mig att den korsfäste inte gav upp sin tro trots att Gud uppenbarligen hade övergivit honom.

 

14 20 Torbjörn Tännsjö retade inte gallfebern på mig. Tvärtom!

Söndagsintervjun den 29 mars 2020 på P1. Den kontroversielle filosofen Torbjörn Tännsjö intervjuades. Efter viss tvekan bestämde jag mig för att lyssna. Lovade mig själv att inte reta upp mig. Det var annars fara värt. Torbjörn Tännsjö  är inte bara kontroversiell. Han spetsar dessutom till sina obekväma åsikter så att de skall framstå som än mera obekväma. Torbjörn Tännsjö älskar att göra så. Och det retar upp mig.

Tack och lov att jag bestämde mig för att lyssna. Mot alla odds tyckte nämligen Torbjörn Tännsjö som jag. Och när han inte gjorde det kände jag mig stärkt i min egen hållning.

Låt oss ta det steg för steg. Torbjörn Tännsjö är utilitarist. Största möjliga lycka åt så många som möjligt är trossats nummer ett för honom. Det betyder i dessa ”coronatider” att ung skall ha respirator före gammal. Den unge har statistiskt sett mer år kvar att leva än den gamle.

Det känns svårt att gå med på det resonemanget detta särskilt som svensk lagstiftning (ett arv från kristendomen) hävdar alla människors lika värde. Men i skarpt läge kan inte den trossatsen gälla. Måste man välja, så väljer man den unge. Däri var jag helt överens med Torbjörn Tännsjö.

Sen finns det något som heter offer. I intervjun exemplifierat av den coronadrabbade  italienske prästen som överlät sin respirator till en som annars skulle ha dött. Själv kostade det prästen livet.

Denne präst hyllade Torbjörn Tännsjö. Det gör jag också. Förmodligen associerade Torbjörn Tännsjö inte till Kristus. Men det gjorde jag.

Sen förde intervjuaren Martin Wicklin in samtalet på rätten till abort. Tännsjö överraskade här med att på en punkt ge abortmotståndarna rätt. Nog uppstår det mänskliga livet när ägget smält samman med spermien och celldelningen inleds. Det förstod den tankekonsekvente Torbjörn Tännsjö.

Men sen var det slut med enigheten mellan honom och abortmotståndarna. Och för den delen även med den majoritet av oss svenskar som vill reglera aborträtten. Någon bortre gräns ville Tännsjö inte veta av, ingen inblandning utifrån över huvud taget.  Kvinnan skall själv bestämma. Tännsjö verifierade att han fortfarande stod för vad han en gång sagt: Vore det så att den gravida kvinnan inte gillade rött hår och fostret hade anlag för rött hår, vore det henne obetaget att bara av den anledningen låta abortera sitt barn.

Här förstod jag att min grund var en annan än Torbjörn Tännsjös. Dennes etiska hållning vilade på grundsatsen största möjliga lycka åt så många som möjligt. Denna sats som i åtskilliga sammanhang har skäl för sig, håller inte på alla områden. Det finns något som heter människolivets helgd, en människas helighet som inte låter sig motiveras inomvärldsligt. Den helgden gör att kvinnan aldrig kan få obetingad ensamrätt över sitt ofödda barn.

Nu sade visserligen Torbjörn Tännsjö att det där med rött hår var till för att med ett anstötligt exempel visa att kvinnans rätt gällde ända ut, att den var obetingad.

Mötet med Tännsjö denna söndagsmorgon blev för mig en ersättningspredikan. Som gammal man lever jag nämligen i karantän. Gudstjänstbesök är uteslutna i coronatider.

Tännsjö vågade uttala det som ingen vågar säga; att vi när allt tillspetsas måste välja. Han visade också att det frivilliga offret spräcker rättsordningen. Sen sade han så förgripliga saker om det mänskliga värdet att jag kände mig frimodigare än tidigare i min tro på människans av Gud givna helighet. Så skall det vara med en god predikan. Den skall stärka och utmana. Alltså precis vad som skedde när jag lyssnade på Torbjörn Tännsjö.

13 20 Coronan i bibelns sista bok

 7Och när Lammet bröt det fjärde sigillet hörde jag den fjärde varelsens röst som sade: ”Kom!”  8Jag såg, och se: en gulblek häst, och han som satt på den hette Döden, och han hade dödsriket i följe. De fick makt över en fjärdedel av jorden, till att döda med svärd och med svält och med pest och genom vilda djur på jorden. Uppenbarelseboken kap 6 v 7 f

      Kris är det. Coronan dödar gamla och sjuka. Därför lever jag och min fru i karantän sen ett antal dagar. Vår isolering skall förhoppningsvis leda till att vi slipper ett virus för vilken det ännu inte ges något motmedel.

Men i friska luften får jag vara, träffa folk också om jag håller mig på visst avstånd. Sist träffade jag Lennart som citerade textorden ovan för mig.  Orden är hämtade från Uppenbarelseboken.

Jag brukar hålla mig på armlängds avstånd från just Uppenbarelseboken. Apokalyptiska visioner med sitt fantasifulle bildspråk är egentligen ingenting för mig.

Men ändå. Nog vet jag att de johanneskristna, ur vars miljö Uppenbarelseboken är sprungen, hade katastrofen hängande över sig. De kunde när som helst angripas för sin tros skull. Förföljarna, i det här fallet den romerska överheten, hade fått makt att utan urskillning döda kristna. Så det gällde att värja sig.

Ur den verkligheten väller Uppenbarelsebokens visioner fram. I det här fallet profetior om globala katastrofer som svält, pest och krig som kommer att drabba mänskligheten.

Säga vad man vill om detta, men sant är det som här profeteras om svärd, svält och pest. Coronan är bara en av farsoter som hotar mänskligheten.

Sant är det men är det också sant att Döden i dess olika former har fått makt att utföra sitt förintelseverk?

Drabbar inte detta själva nerven i den kristna tron? Gud som påstås vara god har gett makt åt svälten, pesten och krigen att härja fritt.

Detta faktum går som en spjutspets genom alla former av tro. Den spjutspetsen gick också genom Jesus. Inte ens han kunde värja sig. Min Gud min Gud varför har du övergivit mig ropade han i sin förtvivlan innan han dog och en lans stacks in i hans sida för att konstatera att han var död.

Men sanningen är också denna att det var just vid korset som tron fick liv. Ur det obegripligt onda spirar en tro fram som vägrar att uppge tanken på livets seger.

Men nog skall vi värja oss när viruset som en pestsmitta banar sig väg genom befolkningen. För mig och min fru gäller att vi håller oss hemma sig hemma eller åtminstone på avstånd från andra. Smittan lurar där vi minst anar att den finns.

12 20 Färgad bibel

Historieskrivningen är färgad, samhällsforskningen färgad, t o m den teoretiska filosofin har fått färg av sina författare. Beklaga inte detta, ta det i stället som en möjlighet att skapa något begripligt. Utan färgning blir resultatet fakta på rad, fakta utan sammanhang, fakta utan övergripande mening.

Bibeln är också den färgad, färgad av respektive författare och i förekommande fall av dem som redigerat helheten. Färgningen är sofistikerad, mångfacetterad och inte minst svårtolkad. Dessutom låter sig inte den ena färgningen jämföras med det andra. Det är himmelsvid skillnad mellan vad för oss okända bibelförfattare avsåg med sina skapelseberättelser och vad författarna till evangelierna ville med sina berättelser om Jesus. Det är t o m väsentlig skillnad mellan vad evangelisten Markus avsåg med sin Jesusbild och vad evangelisten Johannes förkunnade om samme Jesus.

Sammantaget ger bibeln ett otal exempel på religiös färgning av verkligheten. Den ena är inte den andra lik. Men spännande är det att följa de olika försöken. De avslöjar olika tiders ansträngningar att sätta verkligheten i sitt, som de ser det, rätta sammanhang.

Det bakomliggande syftet är genomgående att visa en bakomliggande gudomlig vilja. I Gamla testamentets fall att visa att Israels Gud är den ende och att Israel är hans utvalda folk.

I mina försök att läsa av alla de färgningar som avslöjar sig i bibeltexterna blir det ömsom si, ömsom . Si blir det när jag tolkar Psaltaren. Då blir det innehåll och syfte för hela slanten. Här lutar jag mig mot Helmer Ringgren som i sina psaltartolkningar är närmast petnoga med att inte säga för mycket. Men det han säger, säger han med desto större tyngd. (Psaltaren, kommentar till Gamla testamentet i tre delar, 1987, 1994, 1997).

däremot när jag uppehåller mig i 2 Moseboken. Här saknar jag relevanta kommentarer och får förlita mig på eget huvud och eget omdöme. Sist när jag läste ur denna bibelbok befann jag mig vid uttåget ur Egypten och de tio plågor som Gud utsatte Egypten för. Är månne inte dessa plågor en komprimering till ett enda skeende, frågar jag mig. Bakom ligger alla de farsoter som under tidernas lopp drabbat detta land. Här sammanförda till ett sammanhängande skeende med det religiösa syftet att visa det rättfärdiga i Israels frigörelse och utvaldhet.

Jag ser inget alternativ till detta mitt sätt att läsa bibeln som färgade vittnesbörd, alla med det yttersta syftet att visa på att det ändå är Gud som styr. Jag ställer inte upp på några som helst försök att per definition se bibeln som enhet och utifrån denna definition tolka bibeln.

Innan jag tar det sammanfattande språnget, som trots allt ändå är en nödvändighet, måste jag först ha beskådat och reflekterat över diversiteten.

Tro bara inte att jag ser ”von oben” på alla dessa färgningar, bibliska som andra. Färgningar är nödvändiga för att vi skall se det som annars inte låter sig upptäckas. Om inte blir samhällsvetenskaper en stapelvara och religion ett blindstyre.

Är det något jag ser ner på är när kyrkor inte erkänner färgningarna utan låtsas som om allt utan ingående resonemang kan sammanfogas till ett sammanhängande helt. Själv har jag skrivit ett otryckt manus som ytterst berör detta problem (”När bryggan slås mellan då och nu”. Om Emil Gustafsons (1862-1900) bibelförståelse och bibeltillämpning utifrån dennes Samlade Skrifter. 2017). Ni hittar manuset som pdf.fil på min hemsida, bjornsvard.com. Visserligen är min framställning snårig och ibland osammanhängande, men detta till trots är den klarläggande. Men ingen, trots sakkunnig granskning, har ens antytt att det är problematiskt att förutsätta en enhet som långtifrån är uppenbar.

11 20 Tron trögflytande och grumlig

Två av mina prästerliga vänner har fastnat för sociologin. Det kan ha sina fördelar. De vet exempelvis att det lönar föga att lägga åsikter i munnen på dem man möter.  Folk både tänker och handlar ändå som de själva vill. Säger unga föräldrar idag att dop nog hör till, men att  barn ändå själva skall bestämma om och när de skall döpas, så är detta ingenting man kan rucka på. Inga argument i världen kan få dem att ändra sig.

Så sant som det är sagt. Det stämmer väl överens med min iakttagelse att tro är trögflytande materia. Det vill mycket till för att få gängse tro att ändra riktning.

Varför tala om detta, säger nu de flesta. Tro är ju något privat. Åsikter må vara trögflytande liksom tankemönster och idéer, men rakt inte tron. Tron är något för sig, den tillhör privatsfären.

Här hjälper inte myriader av argument för att övertyga dem om att de har fel. Att åsikter, tankemönster och idéer inget annat är än trosyttringar, fattar de inte. Inte heller går det att övertyga någon om att tro i form av åsikter, tankemönster och idéer är nödvändiga stimulanser för att få livet att gå vidare. Om jag så upprepar detta miljoner gånger i min blogg lär jag inte få några ”likes” för det. Det hjälper inte att det är dagsens sanning jag förkunnar.

Inte ens den kristna trons främsta förespråkare tycks fatta vad de håller på med. De förstår framför allt inte att tron, vare sig man vill det eller inte, är en blandad produkt, oftast vid närmare granskning också tämligen grumlig.

Själv har jag tagit mig före att granska Gustaf Auléns ”Den allmänneliga kristna tron”, en sammanfattande framställning av denne svenske nittonhundratalsteologs tänkande om den kristna tron. Vad Aulén försöker få läsaren att tro är att kristen tro är något entydigt, något allmänneligt som dessutom låter sig närmare definieras. Han talar om kristen tro som en historisk sanning, samtidigt behandlar han denna tro som om den i sina yttringar stod på egna ben vid sidan om de historiska sanningarna. Och han gör den Heliga Skrift till en entydig företeelse, när den i själva verket trots alla sammanjämkningar inför kodifieringen ändå är minst sagt spretig. Aulén låter Jesus vara det sammanbindande, en tänkt Jesus, kallad den gudomliga kärleksviljan, som hämtat form och färg av vittnesbörd från bibeln liksom av senare tiders reflexioner om Jesu identitet och betydelse.

Själv älskar jag att granska bibeln historiskt. Jag låter den Heliga skrift framstå för mina ögon i all sin brokighet och mångfald. Och jag väjer inte för det i sig uppenbara att tron även i de bibliska urkunderna kan framstå både som trögflytande och grumlig. Samtidigt är jag väl medveten om att min läsning trots allt fått färg av min egen tid och min egen livssyn.

Först så långt kommen gör jag bibeln till ett trosföremål och sätter den in i ett evighetssammanhang. Jag frågar mig helt enkelt vad Gud vill med det jag nyss studerat, vad Gud vill med det jag tagit till mig.

Sen är jag förstås övertygad om det jag skrev inledningsvis att tron kan ta sig olika former; att åsikter, tankemönster, idéer och föreställningar av  de mest skilda slag räknas in i det man kan kalla trosfamiljen. Dessutom att allt det som kan räknas in i det jag kallar tro långtifrån är någon privatsak. Tron är en social företeelse, en nödvändig ingrediens i människors samlevnad.

Men om detta har de flesta ingen aning. Och det går inte att övertyga mer än fåtalet om denna sanning. Ty folk tror som folk tror, må så himmelen falla ner över dem.

10 20 Också tomma ord kan ha en mening

Också tomma ord kan ha en mening. Det anser språkforskarna Catharina Nyström Höög och Anders Björkvall som undersökt saken. (Sv D 29/2 2020, artikel av Lena Lind Palicki)

Vad dessa undersökt är de värdegrundsord som myndigheter brukar när de talar för sin sak. Från 2005 och framåt flödar det av såna glosor i snart sagt alla officiella texter. De mest frekventa är slagorden om miljön som alla i slutändan syftar till att vi skall rädda, som man numera alltid uttrycker det, ”planeten”. Sen har vi ord som lojalitet, respekt, öppenhet, lyhördhet, medbestämmande och tolerans. Listan kan göras lång.

De ovan nämnda språkforskarna kallar dessa ord ”tomma” men att de trots det kan ha en mening. Som präst och mästare i genren tomma ord  håller jag med. Det kan ha sin betydelse att påstå att Gud är god eller med Höga Visan hävda att ”kärleken är starkare än döden”. Men mycket mening blir det näppeligen om inte sanningen motsvaras av verkligheten.

Själv undrar jag förstås om inte slagordet  ”alla människors lika värde” är destruktivt. Det är ju så uppenbart att detta inte är sant. Faran är att deklarationen om likavärdet får funktionen av dimridå. Det döljer mer än det blottar. ”För alla människors lika värde” vill jag hellre höra från politikers och makthavares tribuner. I bästa fall sätter det fart på arbetet för en rättvisare värld.

Ovan nämnda forskare säger att de ”tomma orden” har en rituell funktion. Detta är mitt i prick. I 2000 år av kristendom har de tomma orden haft sin högborg i rituella miljöer, det betyder i kyrkor, katedraler, bönhus och kapell. Det är först i vårt sekulariserade Västerland som de tomma orden gjort sig oberoende och slagit rot i nya miljöer. Tidigare hänvisade man i den vardagliga gärningen till höga förebilder. I dag behövs inte detta. Samhället har ersatt kyrkan.

Tror ni mig inte är det bara att lyssna på våra kristna invandrare från Främre Orienten. När de skall understryka värdet av något hänvisar de genomgående till Kristus. Hur många gånger har jag inte hört mina syrianska vänner pekat på den kristna tron när de skall motivera varför man inte skall hämnas. Det finns förstås en baksida. Det finns ”såna” som inte förlåter. Och ”såna” stavas muslimer.

Men sanna mina ord,  det kommer inte att dröja länge innan det även bland de orientaliska kristna i Sverige blir tunnsått med religiösa hänvisningar. Sekulariseringen har tagit fart även i dessa kretsar.

Språkforskarnas utredning om de tomma orden som trots allt inte saknar betydelse har gett mig vatten på min kvarn. När religionen med sina höga värden och med sina ”storord” har haft sin tid försvinner den trots allt inte. Den tar sig bara nya former. I dag har stororden fått pandemisk utbredning. De har spritt sig till de mest oväntade områden. Men det gäller att vara på sin vakt.

Som när det började flöda av välvillighet och fantastiska erbjudanden från Maxi Boglundsängen i Örebro. Mig fanns inget att tjäna på detta. Jag var ju ändå en trogen kund. Tills jag upptäckte att konkurrenten ”Willys” i närtid skulle etablera sig i grannskapet.

9 20 Rättsväsendets oberoende

Det mesta är färskvara. Gamla kunskaper och insikter behöver få sig en duvning och fräschas upp. Sker inte detta sjunker det redan kända undan och blir till slut omöjligt att ta fram.

På vissa områden går uppfräschningen av sig själv. Själv behöver  jag inte ta till några extrainsatser för att hålla mig vid liv teologiskt. Det sker med lust och gamman, dessutom automatiskt. Värre är det med mina geografiska kunskaper. När jag var ung kunde jag rabbla Storbritanniens städer men det går inte längre; Glasgow, Edinburgh, Newcastle, Hull, Oxford, London, Dover, Southhampton men sen tar det stopp.

Juridiken är ingenting jag prioriterar. Men ibland får jag mig en påminnelse som gör att jag tänker till. Som när jag i radion hörde att rättsväsendet är oberoende. Varken politiker eller allmänhet får fingra på gällande rättsordning. Lagen skall gälla oberoende aktuell opinion eller rådande stämningsläge.

Är det så? Förvisso, i viss mening åtminstone! De domar som följt i ”metoo”- rörelsens spår visar detta. Rättsväsendet visade sig mäktigt att stå emot allmänhetens påtryckningar. Trots rasande kvinnor dömer domarna män som ”tafsar” efter gällande rättsordning.

Men observera, lagar kan ändras och ändras allteftersom. Detta med fördröjning och efter obligatoriska beslut i riksdagen. Så nog har opinioner betydelse, med det tar tid innan opinion hinner omvandlas till lag. Men omsider sker det, idag som tidigare.

Nu till det jag för egen del behöver aktualisera. Jag behöver ständigt påminna mig om att gällande lag  inget annat är än färskvara. Som annat på vår jord åldras den. Viss lag åldras långsamt, annan snabbare. Den långsamt åldrande lagen består längst, annan förändras allteftersom.

Men när dom faller skall domslutet ske efter gällande rättsordning. Det betyder den rättsordning som gällde när lagen stiftades. Och för att få reda på det kan det nu och då vara nödvändigt att t o m förarbetena till lagen granskas. Ibland blir det ändå ”trixigt” att reda ut vad som gäller. Därför har vi rättsliga överinstanser, i slutändan Högsta förvaltningsrätten och Högsta domstolen.

Lag är alltså färskvara, glöm inte det. Om det  behöver vi påminnas, både du och jag.

Till och med de heligaste av lagar, lagar som skall gälla vad som än händer, lagarna om de mänskliga rättigheterna, är påverkbar färskvara. För att slippa ta till komplicerade argument för att visa detta, nöjer jag mig med följande ögonöppnare.

Mina vänners barn, Elvira som går i förskolan och den några år äldre Nore  som nått andra klassen i lågstadiet, har inför den stundande vårterminen blivit väl preparerade av sina lärare. I förskolan har förskollärarna lärt Elvira att barnens rättigheter numera ingår i svensk lag. Samma sak i skolan. Läraren har talat om för Nore och hans klasskamrater att något märkligt skett. Barnens rättigheter står numera i den svenska lagboken.

Sen händer att Nore tappar rösten. En morgon bara kraxar han.  Nore

har blivit så hes att han inte kan säga ett enda ord. Inför detta blir Elvira upprörd. Du Nore kan visst prata. Det tillhör barns rättigheter att kunna prata. Det står i svensk lag.

Så mycket är alltså mänskliga rättigheter värda när det oförutsedda inträffar.

8 20 Form på gott och ont

Jag tänker ibland i underliga banor. Gammalt blandar sig i och påverkar hur jag ser på nuet. Som när jag kom att tänka på att fasta tankemönster inte bara är på gott utan också på ont. Detta när tankemönstret  påverkar mig så att jag blir ovillig att se verkligheten som den är.

Mitt ”snedtänk” bestod i att jag associerade till 1600-talet. Närmare bestämt till 1600-talets kyrkohistoria och till teologernas tal om form och materia. Med dessa från Aristoteles hämtade begrepp fångade de upp verkligheten och utformade sina lärobyggnader. (Se sidorna 16-20 i min bok ”Tron i ett kyrkohistoriskt författarskap. Exemplet Sven Göransson”. Finns även elektroniskt på min hemsida)

Men ”snedtänket” var inte så dumt. Visserligen samlar vi inte längre upp verkligheten i begreppen form och materia. Men formen lever kvar om än i förnyad gestalt. Av formen har idag blivit tankemönster, ideologier och gemensamma föreställningar, utifrån vilka vi läser av verkligheten.

Var jag än befinner mig möter jag dessa tankemönster. Jag möter dem i kyrkan på söndagarna. Jag är så välbekant med dem att när jag hör prästen säga si, vet jag i förväg vad som skall bli . Men inte bara i kyrkan. Med politiker och makthavare är det om möjligt än tydligare. Ibland behöver de bara andas för att jag skall veta vad de tycker.

Säga vad man vill om den bitske Ivar Arpi, ledarskribent i Svenska Dagbladet. Men han har sett detta tydligare än någon annan. Han är en mästare på att se sambandet mellan gamla fördomar och nya. Särskilt när osaklighet och fördomsfullhet tagit sig nya former och bildar bas för fagert tal låter han piskan vina.

Därmed är jag inne på vad jag egentligen vill säga. Vi klarar oss inte utan ”formen” vare sig vi levde på 1600-talet eller lever nu. Den egna tidens former och invanda tankemönster gör att vi kan hantera vår omgivning. Vi behöver gemensamma nämnare för att inte ständigt haka upp oss i våra möten, en någorlunda likartad värdegrund för att kunna bygga upp vårt samhälle.

Men det finns en baksida. Våra tankeschabloner gör oss samtidigt okänsliga för rättvisa och sanning. Alltför ofta drämmer vi till dem som vi inte skall drämma till och vi upphöjer dem som inte är värda upphöjelse. Och vad värre är, överväldigade och besegrade av tidens tänkande blir vi oförmögna at se. Tidens sanning segrar över uppenbar sanning.

Tyvärr sitter jag i glashus när jag resonerar på detta sätt. Inför en ovillig allmänhet hävdar mitt folk den kristna trons sanning med schabloner som alltför ofta bortser från uppenbar sanning. Detta inte minst när de skall försvara bibelns gudomliga ursprung. Allt för att våra kristna tankemönster skall gå ihop. Till min skam vågar jag inte säga att jag själv alla gånger går fri från detta missbruk.

Använd bara inte min syndabekännelse för att komma undan din egen. Låt oss i stället enas om att sanning och rättfärdighet aldrig får förnekas. Om sanningen så spränger ”formen”, d v s våra annars så nödvändiga tankeramar, får detta inte ske.

7 20 Skapade djävlar

I lördags slutade jag dagen med ett kort avsnitt ur Andens lag del 1 av N P Wetterlund. Wetterlund fascinerar fortfarande ett antal kristna och jag måste veta varför. Inte långt kommen börjar jag redan förstå. Wetterlund utgår från ytterstatids-visioner hos profeten Hesekiel, binder samman dessa med sina motsvarigheter i Uppenbarelseboken. Slutligen blir därav en heltäckande teologi där allt som sker fångas in i den allsmäktiges förutbestämmelse. Det är sånt många kristna behöver för att stärkas i sin tro.

Dan därpå inleddes med Martin Wicklins söndagsintervju. Den här gången var det genusvetenskapens påhejare Tina Rosenberg som intervjuades. Med påfallande öppenhet redovisade hon hur en till att börja med splittrad feminism företrädd av radikala företrädare som var och en kämpade för sitt så småningom smälte samman till en sammanhållen åskådning. Tina Rosenberg själv tillhörde dem som höll på att gå under i den kampen. Hon for så illa att hon gav upp sitt medlemskap i Feministiskt initiativ. Men de feministiska visionerna behöll hon. Hon till och med försvarade att ett feministiskt perspektiv var av nöden i maritim forskning om fiskars livsvillkor, detta visserligen i oklara ordalag.

Åter till N P Wetterlund, nu till hans utläggning av Uppenbarelseboken 17 med sitt odjur med sju huvuden och 10 horn. För Wetterlund blir texten en av nycklarna till världens öden fram till våra dagar. I de förklarande noterna till Uppenbarelseboken förutsätts däremot att de kristna är förföljda. Och bland förföljarna finns Roms världsmakt med sin spets i de romerska kejsarna. Textens sju huvud motsvaras av Roms sju kullar. De tio hornen av Roms gudsfrånvända kejsare.

Jag tror mer på noterna än på Wetterlund och tänker mig att Uppenbarelsebokens författare och i förlängningen de första kristna demoniserade samtidens världsmakt. De skapade djävlar av makthavarna. Vad skulle de annars kalla den världsmakt som ville utplåna dem från världens yta. Nu använde förstås Uppenbarelsebokens författare inte begreppet djävul. Han talade istället om odjur. Men innebörden är den samma.

Men vad har detta med Tina Rosenberg att göra och med den framväxande feminismen? Ingenting kan man tycka, men det tycker inte jag. När Feministiskt initiativ  utformades skedde detta minst av allt i harmoni. Inte minst Tina Rosenberg föll ut i våldsamma angrepp mot dem som inte tyckte som hon. Det stora hatobjektet var Ebba Witt Brattström. Men inte bara hon, flera som inte tyckte som Tina Rosenberg hudflängdes. Utifrån min begreppsvärld blev de till smådjävlar som var värda noll förståelse och som utan förbarmande måste bekämpas. Tro bara inte att det enbart var Tina Rosenberg som skapade smådjävlar av motståndarna. Det gjorde många av hennes medsystrar. Av detta blev så småningom Feministiskt initiativ som efter alla konfrontationer enligt Tina Rosenberg utvecklades till en rörelse värd all respekt.

Min konklusion av denna resa som började med Wetterlund, fortsatte med Uppenbarelseboken 17 och slutade med Tina Rosenberg är att människan är sig förunderligt lik. I våra konfrontationer demoniserar vi våra motståndare. Denna demonisering är inte enbart av ondo. Vad skulle de kristna i Rom göra med en överhet som inget hellre ville än döda dem. Man kan förstås fråga sig om inte Tina Rosenberg och hennes kombattanter borde ha lugnat ner sig. Var det  och är det verkligen nödvändigt att svärta ner sina motståndare som de gjorde. Måste man skapa djävlar av dem som hade andra visioner än man själv?

Slutligen, hur är det med djävulen? Är djävulen något som vi själva skapar eller äger djävulen en självständig existens? Ett är säkert, det är att djävulen blir mer effektiv om han får formas av mänskliga händer. Åtminstone blir han mer träffsäker.

6 20 Fel ordning i söndags

För min del började det i söndags med Söndagsintervjun på P 1. Martin Wicklin intervjuade Roger Akelius, entreprenören som köper, renoverar och sen hyr ut fastigheter och tjänar ofattligt mycket på sina affärer. Jag fick lyssna i lugn och ro eftersom jag kombinerade radiolyssnandet med den dagliga morgonpromenaden i skogen. Sen fortsatte dan för mig och min hustru Gunlög med kyrkobesök. Det var kyndelsmässodagen. I centrum stod den gamle Symeon som när man bar fram det nyfödda Jesusbarnet i templet utbrast; Herren nu låter du din tjänare fara hädan i frid…Ty mina ögon har skådat frälsningen… (Luk 2:29 f) Så här efteråt har jag insett att det borde ha varit tvärtom, först kyrkan sen Akelius.

Skall Akelius sammanfattas gör man det lämpligen i följande slogan; ”tjäna på att gynna”. Det står för att Akelius inte bara tjänade pengar. Genom sina förtjänster gynnade han också andra. Och han påstod att detta gällde generellt i alla lyckade affärer. Affärerna ger mervärde för köparen samtidigt som säljaren gör förtjänster. Och jag lyssnade och tänkte; naturligtvis är det så. Kamprads IKEA är ett tydligt exempel på detta för att inte tala om youtube, twitter och facebook. Jag kunde dessutom associera till några nytänkande unga bondpojkar i Kumla som i slutet av 1800- och början av 1900-talet kom på att man kunde göra skor på fabrik. Samtidigt som pengarna rann in vann gemene man på deras upptäckt. Skorna blev i fortsättningen billigare, däremot inte sämre. Dessa bondpojkar var samtidigt religiöst nytänkande. Helt unga stod de i spetsen för den begynnande frikyrkorörelsen.

På Akelius följde sedan det sedvanliga  kyrkobesöket. Det var Kyndelsmäss och gudstjänst för gamla och unga. Barnkören sjöng, Karin Maltén predikade och alla gick vi fram och lade våra böneämnen på altaret. Jag valde att lägga en för ändamålet framlagd Mikaelsängel på altaret och bad samtidigt för mina kära. Skall jag sammanfatta söndagens tema i en formel skulle det kunna vara; se och sen dö i frid.

Hur går detta ihop, först ”tjäna på att gynna” och sen ”se och sen dö i frid” ? Ett vet jag och det är att det gick ihop för de kreativa unga bondpojkarna i Kumla i slutet av 1800-talet. De både ”tjänade på att gynna” och förlitade sig på  att ”se och sen dö i frid”. De kombinerade skapande fantasi och egen förtjänst med förtröstan på att få dö i frid.

Detta gällde avgjort inte Roger Akelius. Denne imponerade med öppenhet över egna motiv, mod att säga precis som han uppfattade det och påfallande ärlighet över egna motiv. Bland annat erkände han att man någon gång och i undantagsfall måste bryta mot lagen. Själv hade han vid ett tillfälle undanhållit en smärre förmögenhet i en schweizisk bank och genom detta brott kunnat fortsätta sin annars hotad affärsverksamhet. Däremot tycktes han inte ha något till övers för eviga värden och överjordisk mening. Några år efter sin död är man glömd påstod han och något annat än aska blir inte kvar. Möjligtvis kan man bli näring till en potatis, dristade han sig att säga.

Åter till frågan hur går det ihop. Kan man tjäna på att gynna och samtidigt  se och sen dö i frid. De unga pojkarna i Kumla som startade skofabrikation kunde det uppenbarligen. Däremot förmådde eller ville Roger Akelius inte det.

Summan av det hela blir att bondpojkarna i Kumla blir min förebild. För de kreativa unga pojkarna kom den gamle Symeon och dennes förtröstan på den nyfödde frälsaren före en effektiv skofabrikation. Men det ena uteslöt inte det andra. Och på grund ordningsföljden gavs en oanad möjlighet att använda de intjänade pengarna på ett rätt sätt. Vinsterna kunde läggas på det gemensammas bästa. Om de sen gjorde det kan inte jag svara på.

5 20 Kulturell intelligens

Maria Berghäll intervjuades om kulturell intelligens i P1-morgon den 27 december 2019. Hon sa att kulturell intelligens(CQ) var en underavdelning av emotionell intelligens. Hon betonade att denna form av intelligens går att träna upp, dessutom att den får allt större betydelse i ett genom-digitaliserat samhälle.

Och jag kände att hon var inne på rätt spår. Om något har jag märkt att människor som kan känna sig in hur andra tänker och har det gör skillnad. Bra chefer skall nog ha hårda nypor men utan inkänning står de sig slätt. Min egen relativa framgång beror mindre på gott minne och god slutledningsförmåga, mera av att jag brukar förstå mig på dem jag möter.

Snart kom Maria Berghäll in på vad hon egentligen var ute efter. Hon ville spränga främlingskapet i det svenska samhället. För det var kulturell intelligens särskilt lämpad. Pröva på, föreslog hon. Ta kontakt med dem som inte är som du. Tänk dig in i hur de tänker, solidarisera dig med deras livsstil. Pröva på  att inleda vänskap som  mer bygger på att du själv anpassas än på att andra gör det. Och en ny värld skall öppnas för dig.

Så långt utan att ha något direkt att invända, började jag ändå fundera. Är egentligen detta att börja i rätt ände? Poängen med emotionell intelligens är väl i grunden något annat än anpassning. Är det inte självprövning som är den springande punkten, en självprövning som ruskar om och tvingar till nytänkande.

För mig innebär en självprövning av det rätta slaget mer än annat att bearbeta sina svagheter, inte minst att ta itu med egna blinda fläckar och fördomar. Det handlar om att utsätta sina egna sympatier och antipatier för kritisk prövning och inte ge sig förrän man har grepp om dem. Målet är att sakligt kunna hantera vad andra anser, tycker och gör. Med lägre målsättning får man inte låta sig nöja.

Ur detta inre möte med mig själv skapas förutsättningar att förstå andra och det öppnas dörrar till sammanhang som tidigare känts främmande.

Men detta är trots allt enbart myntets ena sida. Den andra handlar om min medmänniska. Det kan nämligen finnas det hos henne som vid närmare prövning varken kan eller skall förstås. Sånt som det tvärtom är min plikt att fördöma.

Men vare sig om självprövning eller om kritisk granskning av andra hade Maria Berghäll något att säga. Ensidigt förordade hon vad tyskarna till vardags kallar ”multikulti”. Hon bortsåg från  att en kultur byggd på ”multikulti-ideal” också kan innebära förblindning. I sitt generösa accepterande av allt och alla blir man blind för allt i det nya som inte håller måttet. Jag behöver väl inte tillägga att sån blindhet hämmar sig. Svagheterna blir uppenbara snarare än man kan ana.

Så nog hade Maria Berghäll rätt när hon slog ett slag för den utvecklingsbara kulturella intelligensen. Men hon missade det viktigaste, att det utvecklingsbara i denna intelligens förutsätter självprövning. Hon hoppade rakt in i ett kritiklöst ja till det främmande och exotiska som hon gav ett egenvärde som det inte självklart äger.

4 20 De finkulturellas självbesinning

Så fort jag ser en fullt utbyggd symfoniorkester med harpa och allt går det genom mitt huvud; hur fruktansvärt dyrt måste det inte vara att hålla en sån här orkester. Finkultur kan omöjligen bära sig. Utan stöd från det allmänna vore det omöjligt.

Samtidigt kan jag inte undgå att lägga märke till högt burna huvuden och illa dold stolthet. Såväl dirigent som musiker vet sitt värde. Självklart är det något stort de utför. Anspråken är närmast religiösa. Men bär sig ekonomiskt gör det inte.

Det högsta och det bästa och det på nåder. Det är den illa dolda sanningen. Vore det inte för skattsedeln funnes dessa musiker inte. Annat är det med  vår egen Robin för att inte tala om hur det en gång var med The Beatles, Elvis Presley, Chuck Berry och Jimi Hendrix osv. Dessa tyngde inga offentliga institutioner och det utan att göra avkall på den musikaliska kvalitén.

Nu kan förstås de finkulturella inte slå sig till ro. På sikt kan de inte låta sig nöja med att själva inse värdet i vad de gör. Inte heller med att förlita sig på en åldrande medelklass som besöker konserterna och ligger på politikerna om höjda anslag. De finkulturella måste i slutändan vinna bredare anklang för att kunna behålla sin ställning.

Så är det förstås med alla kulturella aktiviteter. Det duger inte att i högtravande formuleringar motivera den egna existensen. Utan engagemang och intresse  dör den mest vällovliga verksamhet.

Jag tror mig  veta vad jag talar om. Jag har nämligen under min studietid befunnit mig i finkulturens grannskap, i den religiösa finkulturen. Åtminstone trodde uppsalateologerna på min tid sig tillhöra ett slags religiös finkultur.  De trodde sig nämligen veta bättre än andra. Självmedvetandet var enormt hos Ivan Engnell, ämnesföreträdaren för Gamla testamentet. Traditionshistorisk metod och sakralt kungadöme var svaret på de flesta frågor. På motsvarande sätt i Nya testamentet under Harald Riesenfeld med hans realistiska bibeltolkning och hans katolska ämbets- och kyrkosyn. Bara så att den religiösa massan inte var med på noterna.

Först så småningom insåg jag att mina lärares undervisning inte var sanningens sista ord. Det den religiösa massan spontant insåg dröjde det innan jag förstod. Hur kunde jag till slut ändå märka? Kanske därför att mina lärares läror inte vann anklang. Det var stumt i de breda leden för mina lärares signaler. De mångas tysta kritik gjorde att jag tänkte efter och fann nya vägar i mitt religiösa sökande.

Det går naturligtvis inte att dra direkta paralleller till den musikaliska finkulturen. Men att finkulturens smala anläggningsyta inte i sig är någon förtjänst utan tvärtom ett varningens tecken, får man inte missa. Den måste åtminstone fungera som en tagg i köttet.

En sådan tagg i köttet mår finkulturen bra av. Det är nämligen otvetydigt så att brist på bred anklang tyder på behov av förnyelse, framför allt att de mångas spontana ja kan tyda på bakomliggande värde. Mot den bakgrunden borde den populära musiken ha något att lära även symfoniorkestrar.

För egen del har jag inte kunnat bli ett med de religiösa strömningar som idag väcker anklang. Men jag har förstått att de äger något som jag inte kan bortse från.

3 20 Gud är god – eller?

När jag var ung inleddes gudstjänsterna med ”helig, helig, helig”, numera allt som oftast med ”Gud är god”. Ändringen beror av av kyrkans vilja att komma nära, kanske f a av att inte skrämma bort människor från Gud.

Om detta har inte jag så mycket att säga. Mitt problem är själva påståendet – Gud är god. Eller rättare sagt, mitt problem var påståendet – Gud är god. Söndagen den 12 januari 2020 i S:t Mikaels kyrka i Örebro strax efter kl 10 gick det nämligen upp ett ljus för mig. Jag visste plötsligt hur jag skulle ta orden. Det hela skedde strax efter att prästen Karin Maltén sagt sitt ”Gud är god”.

För mig var fortfarande ”Gud är god” vad det alltid varit, ett generellt och allmängiltigt påstående. Den som säger ”Gud är god” utan förbehåll och inskränkningar hävdar som en allmän sanning att Gud är god, en sanning som låter sig försvaras med skäl som är begripliga för fler än den som säger det.

Problemet är att detta påstående motsägs av verkligheten. Varenda dag händer sånt som inte får hända. Olycka, sjukdom, för tidig död drabbar ond som god. Även den mest vältränade kan drabbas av hjärtinfarkt och man behöver inte vara storrökare för att få lungcancer. Eller som läkaren sa till min granne vars fru dog i bröstcancer trots att hon varken rökt eller hade sjukligt påbrå. Slumpen har slagit till och vi kan tyvärr inte förutse var och när.  Det är kort uttryckt många gånger som vore slumpen Gud.

För att få reda i detta tänker sig inte minst troende kristna tillvaron som ett kampfält där ont står mot gott, där Gud representerar det goda, djävulen det onda. Men hur blir det då med Gud som ensam Herre över himmel och jord?

Annorlunda blir det när jag proklamerar sanningen att Gud är god. Prokla-merar i  betydelsen vittnar om Guds godhet. Detta gör jag överväldigad av den som för mig företräder Gud, Jesus Kristus. Överväldigad av dennes ömsinthet och rättfärdighet, övervunnen av hans försoningsgärning ropar jag ut mitt ”Gud är god”.

Av en allmän sanning har blivit ett personligt vittnesbörd framsprunget ur erfarenheten av något jag och kyrkan med mig fått erfara inte enbart som en historisk sanning utan också som en aktuell.

På grund av detta tycker jag att Karin Maltén och andra präster visst skall fortsätta med sina inledningsord ”Gud är god”. Men jag skulle gärna se att de låter dessa ord föregås av förtydligandet; ”Kyrkan proklamerar att”, alternativt ”förkunnar att” Gud är god. Detta gör kyrkan överväldigad över skapelsens mäktighet och Jesu försonande rättfärdighet och kärlek. Mot den bakgrunden är Gud god om än mycket i denna värld tycks styras av tillfällighet och slump. Den av Jesus gripne förstår att även det oförklarligt onda en gång skall få sin förklaring, att den allsmäktige inte lämnat något åt slumpen.

2 20 Excesser i högkristologi, eller?

Olaus Petri kyrka i Örebro, Trettondedag jul. Allt var upphöjt. Körsångarna liknade änglar i sina vita skjortor, prästerna skrudade som tillhörde de den himmelska härskaran. Lovsångerna till det nyfödda barnet var lovsånger till den upphöjde Kristus, konungen. Herrens bön varken lästes eller bads, den sjöngs. Till och med pålysningen om datum för påskens inträdande år 2020 framfördes i entonig kyrkoton.

Var jag möjligen den ende i den katedralliknande kyrkan som i denna himmelska miljö kom att tänka på evangeliernas tillkomst; att evangelierna är sprungna ur de första kristna församlingarnas förkunnelse, att deras olikheter sinsemellan beror av att de är tillkomna i olika berättelsetraditioner, att likheterna dem emellan har sin orsak i att de lånat av varandra, lånat till och med varandras ordalydelser.

Men framför allt tänkte jag på det för de fyra evangelierna gemensamma draget att de i alla sammanhang tog vara på möjligheterna att upphöja Jesus. Jesus gjordes till Kristus, den smorde, redan innan han på den tredje dagen hade uppstått från de döda och blev till den Himmelske konungen.

När Jesus på detta sätt är upphöjd kallas det högkristologi. För mig är det självklart att denna högkristologi har sitt ursprung redan i evangeliernas tillkomsthistoria.

Åter till Olaus Petri och Trettondedag jul 2020. Nu till predikan av den omstridde, f d domprosten i Visby, Mats Hermansson. Om denna predikan kan mycket sägas, f a om hans idealisering av lagen i det Gamla testamentet men även om hans desavouering av bibelns förbundsföreställningar med den till dessa hörande utväljelsetanken. För Mats var alla inkluderade i ett enda stort vi.

Men strunt i det. Ingen kan ta ifrån Mats att han tecknade Kristus som de utsattas vän, att Jesu storhet, i slutändan gudomlighet, var avhängig av dennes vilja och gåva att frälsa dem som ingen frälsning ägde.

Ingen kan heller ta ifrån denna gudstjänst i Olaus Petri dess innersta karaktär. Detta omåttliga upphöjande till himmelska sfärer var ingen självändamål. Det syftade ytterst till att upphöja den som gav sitt liv för att rädda andra än sig själv.

Så också med evangelierna. Deras många gånger sagoliknande berättelser om Jesus har till syfte att upphöja den som gav sitt liv för dig och mig. Jag klarar t o m  av födelseberättelser där ett evangelium påstår det de andra inte tycks ha en aning om. Och jag säger ja till vise män och änglauppenbarelser även om dylika berättelser vanligtvis har sin plats i sagovärlden.  För mig är allt sant som syftar till att upphöja honom som jag kallar försonaren.

Mot denna bakgrund kände jag mig hemma när jag gästade Olaus Petri. Visst kändes det konstlat när kantorn sjöng ut datum för påskens inträdande år 2020, eller när korstecknen från altaret for som blixtar genom kyrkorummet. Sånt är jag inte van vid från min hemkyrka, S:t Mikaels kyrka i Baronbackarna i Örebro.

Jag gillade t o m Mats Hermanssons predikan även om jag gärna sett att han grävt djupare i den bibel som entydigt förkunnar att det finns en utväljelse, men att denna utväljelse syftar, inte till privilegium utan till tjänande.

1 20 Idealguden och trons Gud

Det är som vore  det en mur mellan dom som tror och alla andra. Men så är det ju inte. Inte ens Gud har de troende ensamrätt på. Så här resonerar jag.

Har man inte Gud har man ideal, absoluta ideal. Varenda gång en människa säger eller skriver vad hon innerst inne tycker, blottar hon dessa sina ideal. Och hon tar dessutom i så mycket hon kan. Bara det absolut högsta släpper hon från sig. Helst skall det hon tycker hålla för strängaste prövning, vara en sanning så nära den slutliga som det går att komma, vara en spegling av ideal som spränger tid och rum.

Personifierar man dessa ideal och det passar mitt syfte att göra detta, kan man tala om Idealguden. Gemene man dyrkar ”idealguden”, att skilja från en personlig Gud. Begreppet Gud använder jag därför att målet är att nå så högt det går, helst det ideala, det slutliga, det som spränger tid och rum.

Sen gör man inte det. När man läser eller lyssnar när en människa säger sitt hjärtas mening märker man snart att bakom förment höga ideal döljer sig egenintresse och smalspårighet. Det är som om en enskild människa inte kan rycka sig loss från sitt jag och sitt egenintresse.

Själv är jag lik  en spårhund. Jag är en mästare i att nosa upp sammanhang, egenintresse och smalspårighet i det mesta jag läser eller lyssnar till. Jag hittar det överallt. Men jag skulle ljuga om jag inte också märkte att det sagda eller det skrivna också blottar en inre drift att nå det som inte kan motsägas, det som står för absolut sanning.

Kontentan av detta resonemang blir att idealguden är en gud som alla söker, men ingen finner.

Men trons Gud då, den personlige Guden som också denne är ansiktslös men som i Kristus fått sitt ansikte, hur är det med denne Gud? F a hur är det med oss som dyrkar denne Gud?

För oss är Gud personlig, Det betyder en Gud som mer än annat återspeglas i Kristus, en Gud tydlig om mening och mål. Men man behöver inte vara särskilt djuptänkande för att märka hur våra tankar om denne Gud är färgade av vår egen kultur för att inte tala om vårt egenintresse.

Mitt exempel på detta är en helt vanlig predikan. Orden handlar om Jesus och hans omgivning och källan är bibeln. Men utläggningen speglar trots detta mer predikantens egen  tid och predikantens egna ideal liksom samtidens än något annat.

Är vi alltså lika goda kålsupare vi som dyrkar trons Gud som alla andra. Är gränslinjen mellan dom och oss inte alls lika tydligt som de flesta vill göra den. Förmodligen är det så.

Men ett kan man inte ta ifrån oss som gör anspråk på  att vara tjänare åt trons Gud. Vi har inte helt släppt taget om den trostradition som från 200-talet efter Kristus gav oss den bibel som vi fortfarande äger. Man kan heller inte förneka sanningen i att vi brottas med ett visserligen i långa stycken motsträvigt  Gamla testamente. Dessutom och f a  med en Kristus som levde i den gammaltestamentliga trostraditionen och som gjorde denna levande i överraskande möten med sin omgivning. Man kan heller inte blunda för att vi i våra bästa stunder orienterar oss utifrån korset, det  betyder utifrån en förlust som vi tolkar som en seger och att detta gör skillnad.