Med mina glasögon 5

28 20 Det uppenbara först

Det uppenbara först, det är min paroll. Skall man nå resultat ska man gå rakt på sak, inte söka konstigheter vid sidan om, f a inte låta sig imponeras av lärda utläggningar eller tro sig komma fram genom att följa andra i spåren.

Det låter enkelt att göra så, men är nog så svårt. Mer än annat gäller det att tygla sitt bångstyriga inre för att lyckas. Sina sympatier och antipatier måste man tygla. Den tidsanda man lever i med alla sina värderingar behöver man hålla distans till.

På det tränar jag ständigt. Ni som följt mig i min blogg vet har jag har kämpat för att behandla Jimmie Åkesson och hans parti Sverigedemokraterna rättvist. Det har jag förmodligen också  lyckats med. Ni får mig inte att delta i kören som beskyller Jimmie Åkesson för att vara nazistanstruken eller få mig att säga att Sverigedemokraterna är fascister.

Sämre har det gått när Björn Ulvaeus kommer på tal. Jag mår illa så fort jag hör hans namn nämnas. Här har jag alltså något att jobba med. Min strategi är att gå rakt på sak, inte skygga för dennes ateism. Dessutom ta det uppenbara först. Björn Ulvaeus har märkt hur gudstron skadar det som uppenbart är gott. Det är på den grunden han bekämpar Gud. Så förstådd kommer Ulvaeus upp på banan igen. Han blir någon att räkna med även för mig, någon att respektera.

Nu är jag begränsad både av egen förmåga och av att de flesta inte är inne på min linje. Dessutom är teologi och kyrkohistoria de områden jag ägnat min möda åt. Jag är alltså inte bred i min anläggningsyta.

Men när jag ger mig på något tar jag det uppenbara först, detta kanske tydligast när jag sysslar med mina specialområden. Under de senaste åren har jag ägnat två svenska teologgiganter mina tankemödor. Och med dessa har jag gjort som jag lärt. Det betyder att jag börjat med det uppenbara. Allt annat har fått komma därefter.

En av dessa teologer är  Einar Billing. Det har skrivits kilometer av text om honom. Alla dessa kilometer har jag struntat i för att istället lägga  all vikt vid vad denne skrivit och sen dra mina slutsatser utifrån detta. Resultatet blev att människan Einar Billing trädde fram för mina ögon, en man som kämpade för att den kristna tron skulle få behålla sin plats i ett sekulariserat samhälle. Samtidigt fann jag en man som läste den Heliga Skrift med alldeles speciella ögon. Han skar bort allt oetiskt och lyfte upp det som enligt honom höll måttet. Och detta något var Guds omotiverade förlåtelse. I den andre Jesaja fann han vad han sökte och sen f a i Jesus.

Den andre heter Gustaf Aulén. Denne fann vad han sökte  i något han kallade trons sanning. Tro var för honom en sak, sanningen en annan. Dessa båda behövde samverka för att det skall bli sann kristendom. Det anslaget applåderar jag. Bara så att jag hittills funnit att sanningen i Auléns framställning, dvs det uppenbara, det prövbara, i alltför hög grad fått tjäna som en trons tjänare. Men sanningen, d v s det uppenbara, det prövbara får aldrig  bli enbart en tjänare. Sanningen lever i sin egen rätt. Det gäller inte enbart i teologin, utan i alla sammanhang.

Nu är det emellertid så att jag är långt ifrån färdig med  Gustaf Aulén. Ni som följer min blogg lär få höra mer om  honom så småningom.

 

27 20 Tron som mörk materia

Tron tycks vara som mörk materia. Det är som funnes den inte men dess verkan är obestridlig. För verkar gör den och det i alla sammanhang. Inbilla dig nämligen inte att det enbart är på sakliga grunder våra beslut formas. Tron både puffar på och hindrar allt efter omständigheterna. Utan stimulans från tro i betydelse verklighetsuppfattning, sympatier, idéer, föreställningar, tänkt verklighet lär det inte gå att leva.

Men gemene man tycks inte fatta det. Och jag frågar mig varför. Kan det möjligen bero på att man har ett alltför trångt trosbegrepp. Jag tror det.

Ta ateisterna som exempel. De förnekar Guds existens. Ofta är det ett glödgat förnekande. De menar att gudstron är skadlig. Den tar död på det rationella tänkande som är nödvändigt för att kunna hanterar livet på ett rimligt sätt. Och jag är inte den som kan förneka att det ligger mycket i det.

Men vad är det för Gud de förnekar. Förmodligen en Gud skapad av människohand. Men varat förnekar de inte, inte ett vara styrt av obönhörliga lagar som människan blott delvis har förmått genomskåda. Jag skulle vilja se den ateist som förnekar existensen av detta vara. Det vore ju som att förneka sin egen existens.

Andra är inte lika sofistikerade som ateisterna. Tron ligger för dem på samma nivå som barns övertygelse att tomtar och troll är verkliga. Det är med andra ord inte rationellt att vara troende. Samtidigt är dessa människor, liksom för den delen alla, formade i föreställningsvärldar och beteendemönster som bara till en ytterst liten del är rationellt grundade. Det betyder att omedvetna uppfattningar förankrade i tro och värderingar lagt grund som trängt ända ner i själens djup och därifrån utövar sin påverkan.

Jag brukar tänka på detta när demokratin prisas från våra politiska tribuner och med den vår fria vilja att tycka och tänka som vi själva vill. Pyttsan tänker jag, om folk bara visste att tron kringgärdar dem lik mörk materia med sin osynliga påverkan. Tänk om människor insåg hur grundläggande tron är i deras liv.

Varför detta tal? Varför inte låta tron vara som mörk materia. Den fungerar ju vare sig vi inser det eller inte. Orsaken är att det inte duger att lämna tron i fred. Det finns nämligen inte enbart tro som befrämjar utan också tro och värderingar som bryter ner. Det kan gå så illa att själva trosgrunden ödelägger livets själva grund. Hur gick det inte i trettiotalets Tyskland där tron på den egna förträffligheten ledde till andra världskrigets ödeläggelse av stora delar av Europa.

Tron måste därför upp till ytan. Den behöver synliggöras, diskuteras, prövas, utvecklas och omformas. Att låta den fortfara att utöva sitt inflytande som vore den mörk materia är som att köra bil med bindel för ögonen.

Detta gäller även oss som kallar oss troende. Även vår tro har drag som påminner om mörk materia, sånt som måste upp i ljuset och belysas. Det är nämligen en sak att med sin mun bekänna Kristus som sin Herre, en annan att leva förankrad i denna tro.

 

26 20 Åt rätt håll

Att rå på snedtänkta attityder och tänkevanor är inte lätt. Än svårare att rätta till det som gått fel. Jag föreställer mig att Jesus var en av dem som förmådde. Åtminstone satte han igång en rörelse av sällan skådad omfattning med potential att i grund förändra.

Denna min föreställning ledde till min livsuppgift. Sen jag var 24 år har jag varit präst i Svenska kyrkan.

Problemet är att det blivit klent med resultaten. Detta dels på grund av att det är svårt att fånga rätt respektive fel, sant respektive falskt. Vad är nämligen det ena eller det andra i en föränderlig omgivning där så mycket beror av omständigheterna. Och vad är rätt attityd respektive fel?

En tid är det konjunktur för visst, en annan för något annat. Och med konjunkturerna påverkas idealen och därmed synen på rätt respektive fel, efterföljansvärt respektive avskyvärt.

Själv har jag tagit mig före att försöka genomskåda rådande idealbildning. Jag försöker se vad som egentligen ligger till grund för tidens älsklingstankar eller vad som ligger bakom tidens fördömanden. För mig har det blivit en hederssak att tänka efter innan jag stämmer in i vare sig tidens lovsånger, eller tidsandans klagovisor.

Till detta kommer att jag ägnar stor del av dagen åt att se med andra ögon på svenska teologers försök att verka för kristen tro. Just nu ägnar jag mycken tid åt biskopen och professorn Gustaf Auléns försök att hävda den kristna trons berättigande i en sekulariserad tid.

Jag föreställer mig att jag i den egenskapen lever i samklang med den Jesus som jag vigt mitt liv åt. Att jag sedan inte når någon vart i mina försök är en annan sak. Skall jag vara ärlig har jag inte en enda anhängare i min Fanclub. Åtminstone känner jag ingen som tänker och tycker som jag. Och det är mer än sällan jag får något gillande i mina varje vecka återkommande inlägg på nätet. Till det kommer att av mina teologiska försök har nästan samtliga hamnat i glömskans hav.

Men ett har jag lyckats med. Och det är med mitt församlingsbygge. Mitt sätt att se på och leva i en kristen församling i en sekulariserad tid har vunnit anklang. Trots att det var arton år sedan jag lämnade min tjänst som kyrkoherde i Mikaels församling ligger mina ideal fortfarande till grund för denna församlings verksamhet.

För mig är församlingen en plats och en gemenskap där vi tillsammans skall söka oss fram mot tro. Riktmärket är att hjälpa varandra framåt. Och den hjälpen innefattar omsorg om och respekt för vars och ens läggning och förmågor.

Inga konstigheter alltså. Och absolut inget som jag behövt tvinga mina medarbetare in i. Det jag företrätt kommer av sig själv när man tänker efter. De som kommit efter mig har inte ens behövt veta varifrån tankarna kommer för att fortsätta på det upplagda spåret.

Jag brukar trösta mig med att det trots allt finns en tydlig förbindelse mellan mitt tänkande och mitt församlingsbygge. Församlingsbygget vilar på en människosyn och en religiös tro som också är den yttersta grunden till att jag försöker gå till botten med rättens hemligheter och alltings föränderlighet.

25 20 ”Utmaningens stadium”

När jag skrev om Einar Billing (Se min hemsida under rubriken kyrkohistoria. Där hittar du min text) inledde jag med att påstå att sanningen är påverkbar. Omständigheterna påverkar vad en människa håller för sant. Detta var svårsmält för flera läsare. Några blev obehagligt berörda.

Det skulle säkert också jag ha blivit när jag var i tjuguårsåldern. Jag läste teologi på den tiden och fick lära mig att Jesus stod i den gammaltestamentliga traditionens sammanhang. Han var denna traditions fullbordare och han lade grunden till en apostolisk kyrka grundad på gudomliga ordningar.

Det hade inte varit roligt att under dessa mina studieår få höra att den sanningen kunde diskuteras, att det fanns mängder av ingångar till Jesus och att det sannerligen gick att ifrågasätta kyrkans gudomliga ordningar. Rena dråpslaget hade det varit att dessutom få det påpekas för sig att den teologi som jag vid den tiden lärde mig i Uppsala stod i samhällskonservatismens sammanhang.

Dessutom hade det varit skadligt. Sanningen fick nog vara relativ. Men grundläggningen måste få ske i lugn och ro för en man som vigt sitt liv åt Jesus.

Nog fanns det rum för utmaningar även under denna tid. Men utmaningarna fick inte tillåtas inta första rummet. Det hade uppluckrat min inre människa som just då var under uppbyggnad, dessutom underminerat den inre trygghet som jag så väl behövde inför mina första år som präst. Påfrestande blev det nämligen religionsgrubblerier förutan under mina första sex år som kyrkoadjunkt i Längbro församling i Örebro.

Men det kom andra tider i mitt liv, tider där förnyelse blev viktigare än färdiga sanningar. Tider då det krävdes att jag tålde utmaningar och ifrågasättanden, stunder då min inre hälsa mådde väl av att mina inre förankringar sattes på spel.

Så sakteliga hade jag nått fram till detta nya som jag kallar ”utmaningens stadium”. Jag var definitivt inne i detta  stadium när jag i inledningen till min studie av Einar Billing vågade påstå att t o m sanningen är relativ, påverkbar som den är av omständigheterna.

Detta får inte tolkas så att jag varken då eller nu menar att relativ sanning är ett ideal. Mera  så att det faktum att sanningen bevisligen låter sig påverkas av omständigheterna borde lära oss att handskas försiktigt med stora ord.

Tro nu inte att jag glömt min gamla grund. Nog har det fortfarande sitt värde att erinra sig att Jesus förde de gammaltestamentliga traditionerna till sin fullbordan. Men det finns mer att få. Därför letar jag numera systematiskt efter det hos denne Jesus som utmanar både gamla och nya sanningar. Detta mitt sökande efter utmanande sanningar har för den delen utsträckts till att gälla hela bibeln.

Åter till inledningen. Varför stör sig många på att jag sätter sanningen i fråga? Varför får jag mothugg när jag uppenbart har rätt? Kanske beror det på att dessa mina opponenter befinner sig i andra stadier än jag under sina respektive livsresor. De behöver mer befästas och bekräftas än låta sig utsättas för sanningar som för dem upplevs som obehagliga.

Men detta är förstås inte hela sanningen. Sanningen är nog också den att i unga år erövrade positioner har en  benägenhet att bli till slutgiltiga sanningar som inte får ifrågasättas. Man inser inte att ifrågasättanden tillhör livet. Först det som tål att ifrågasättas äger äkta hållbarhet.

 

24 20 Med värderingsflödet som mätare

     Sveriges Radios uppdrag är att leverera oberoende journalistik och kulturupplevelser till publiken där den finns och kan lyssna. Så lyder policyn. Samtidigt vet fler än jag i förväg både vad som får sägas och får tyckas. Så oberoendet är relativt, mycket relativt.

Själv drar jag nytta av denna diskrepans. Genom att registrera tillåtna respektive otillåtna åsikter har jag fått en väl fungerande mätare av trostillståndet i landets intellektuella elit.

För det förhåller sig med tro på det sättet att tro hör ihop med hopp och hopp med kärlek. Det har aposteln Paulus lärt mig och Jesus också för den delen. Att tro också hör ihop med värderingar har jag fått från Nya testamentets fariséer. Deras tro kännetecknades av att skarp gräns sattes mellan tillåtet och otillåtet. Att omständigheter skulle kunna påverka vad som var det ena respektive det andra var inte på tal.

Att Sverige skulle vara världens mest sekulariserade land går jag rakt inte med på. Det förutsätter ett allt för snävt satt trosbegrepp. Med ett vidgat trosbegrepp är vi i vårt folk lika troende som alla andra. Frågan är inte om vi tror utan på vad.

Genom att lyssna kritiskt till svensk public serviceradio och se på svensk public serviceTV kan vi skaffa oss en tämligen tydlig insikt i vad dagens intellektuella överhet vill få oss tänka och tro. F a får vi veta vad vi inte får tycka.

Men vad överheten i form av kultureliten förmedlar av tro är bara ett av många trosflöden. Samhället består av flera skikt där det ena skiktet inte är det andra likt. Lyssnar man åt andra håll är det som vetter mot public service är det annat som kommer i dagen. Vad skulle  annars orsaken vara att Sverigedemokraterna förmått skaka etablissemanget trots att kulturelitens smädeord haglat och haglar över dem. Och varför röstar amerikanare på Trump trots att hela kultureliten påstår att han är en bluff.

Och mitt i allt detta står alltså jag i egen hög person med en icke föraktfull kunskap om aktuellt svenskt trosflöde. Samtidigt är jag en hänförd trosmänniska, en Jesusanhängare som inget högre vill än att Jesu gudsförtröstan och människokännedom skall vinna mark. Vad skall jag göra?

Skall jag som idag upplysa om självklarheter. Inte för att det gör så stor skillnad. Jag vet hur det blev när jag för yngre kollegor betvivlade viljans frihet och det fria valet. Jag vet hur det blev när jag förkunnade för ateister att tro är lika nödvändig som andningen.

Folk tycker som folk tycker oavsett vad jag säger. Däremot gör det skillnad när jag inte bara tycker utan också gör. Och det jag då gör är att jag manifesterar min tro i handling. Jag söker mig till bräckliga trosgemenskaper där de enskildas behov är stora. Jag mäter inte tron hos dem som jag då möter. Nog är för mig att få praktisera den. Som ni nog förstår blir kyrkan för mig mindre institution än solidarisk gemenskap.

Det finns förstås en institution som heter ”Hela Människan”. Hela Människan värnar om de mest utsatta. Jag drömmer om  en gemenskap där ”Hela Människan” har smält samman med institutionen kyrkan, och där den så  levandegjorda kyrkan mer än annat verkar för de utsattas upprättelse.

I denna levandegjorda kyrka  föds människovärdigt liv och  med det människovärdiga livet  värderingar och med värderingarna tro med kraft att påverka underifrån.

 

23 20 Svarta hål låter sig kanske bevisas, men aldrig Gud

Svarta hål låter sig kanske bevisas, men aldrig Gud. Detta såvida de s k svarta hålen befinner sig inom det för mänskligt förnuft tillgängliga. Om det är så kommer bevisen så småningom, om de inte redan kommit. Gud däremot befinner sig utanför det bevisbara. Låter Gud sig bevisas betyder det att Gud låter sig fångas av det mänskliga förnuftet, Gud blir i viss mening mänsklig. Men då är inte Gud längre någon Gud.

Felet med de gamla gudsbevisen, det ontologiska, det teleologiska och det kosmologiska är att de ytterst återspeglar en Gud som är jämförbar med en människa. Men det är ju det Gud inte är. Då är inte Gud längre någon Gud.

Trots misslyckade gudsbevis upphör inte sökandet. Det tillhör livets villkor att ständigt fortsätta att söka om än i andra former än tidigare. Orsaken är att till en människas grundbehov hör att söka efter något meningsfullt att relatera sig till. Det behöver hon för att må bra, ja t o m för att existera.

Jag föreställer mig att dagens sökande efter Gud har tagit formen av jakt efter ”mening och mål”. Denna jakt pågår i stort som i smått. Till och med när jag rakar mig på morgonen behöver jag känna att det jag gör äger mening. Om inte vacklar jag inombords. I värsta fall tappar jag fotfästet. När det stora skall avgöras är det uppenbart att jag måste vara medveten om vad jag håller på med. Att förmå sig att fatta stora beslut förutsätter att det jag gör känns meningsfullt. Om inte blir det mesta nattsvart.

Mot den bakgrunden blir för mig talet om ateism meningslöst. Ateism förutsätter att man vänder ryggen till en av människor utformad Gud. Men man kan vara hur mycket ateist som helst utan att det påverkar sökandet efter det som för mig står som en synonym för denne Gud, sökandet efter ”mening och mål”.

Hur vi än vänder och vrider oss får vi inga slutgiltiga svar vare sig på frågan om Gud eller på frågan om Guds pseudonym ”mening och mål”. Men det hjälper inte, vi kommer inte undan frågan, vi kommer inte undan driften att söka. Slutar vi söka går själva livet i stå.

Vad är det då vi finner i vårt jagande efter mening och mål? Jag kallar den eller det vi finner trons Gud.  Den bevisade Guden som inte låter sig finnas har ersatts av trons Gud. Vi hänger oss åt trons Gud, vår egen tros Gud. Detta gäller kristna som ickekristna, muslimer som buddhister, sikher som hinduer, ateister som agnostiker.

Själv har mitt sökande efter mening och mål lett mig till att bli en praktiserande kristen. Det betyder att jag dels manifesterar min tro i yttre handlingar, dels  och framför allt att jag medvetet låtit min bild av Gud färgas av den Jesus som jag söker och finner, förlorar men återupptäcker praktiskt taget varje dag. Jesu Gud är min tros Gud.

Det som mer än annat skulle skada min relation till min tros Gud är att jag skulle tappa taget om Jesus. Han mer än andra har ju fräschat upp min gudstro. Fick jag  i Jesu ställe en Gud som låter sig bevisas vet jag inte vad jag skulle göra. Av sökandet hade i så fall blivit en sanning där ingen entydig sanning låter sig finnas. Leder sedan mitt nyvunna vetande om Gud till att jag blir okänslig för vad andra funnit är detta med det värsta som kan hända.

22 20 Tål inte att stelna

”Tål inte att stelna” var alltså ämnet. Men först om sånt som mår bra av att stelna. Fasta kunskaper är för mig det tydligaste exemplet. Hur mycket nytta har jag inte haft av att jag tragglade med multiplikationstabellen i folkskolan. Jag må vara hur trött som helst, men att nio gånger sju är sextiotre missar jag inte. Tyvärr var jag inte lika flitig när jag lärde mig att rabbla Europas städer. Nu efter sjuttio års uppehåll förmår jag bara räkna upp hälften av de största städerna, sen tar det stopp. Så när jag tittar på TV har jag alltid ett kartlexikon till hands för att reparera skadan.

Alltså viss kunskap mår bra av att stelna och bita sig fast i hjärnans vindlingar. Annat mår sämre av att hårdna. Övertygelser till exempel och engagemang ändrar både form och innehåll när entusiasmen blivit till vana. Det kan gå så långt att av det som en gång var något gott kan bli något riktigt ont.

Jag tänker på min kollega som jag mötte i början på sjuttiotalet, honom som i unga år inte längre stod ut med att träla under sina synder och hade blivit befriad från det ständiga tjatet om synd och skuld genom andedopet. I ett nu blev han en ny människa. Allt gick som en dans. Det som förr var svårt och tungt blev lätt. Lätt t o m att byta kyrka. Från att ha varit missionsförbundare och en  bland alla andra blev han pingstvän och snart den främste i sitt nya sammanhang. Det betydde för hans del pastor och församlingsföreståndare. Och i pingstkyrkan från fyrtiotalet och framåt var det liv  och rörelse. Entusiasmen flödade med andens nya liv. Ingenting var omöjligt varken för honom eller de andra i denna rörelse.

Men av nytt liv blev vana, av levande trosövertygelsen blev så sakta stelnad lära och dogm. Snart hade av min kollega blivit en ”grinolle” som så många med honom för vilken inget dög förutom den egna övertygelsen.

Ta nu inte detta alltför bokstavligt. Det jag sagt ovan är en karikatyr som äger sin sanning i det stora, inte i det lilla. För vem är jag som kan döma en enskild person.

Muslimer påstår jag har en annan tro och livsinställning än vi kristna. Det lär inte gå att på djupet jämföra Jesus med Muhammed. Men när tron blivit en vana spelar det föga roll om en människa ser upp till Jesus eller till Muhammed. Vanan har gjort att tron stelnat till och blivit ett system av ideal, tankemönster och handlingar. När av tron blivit vana går tron liksom på ett spår oavsett yttre omständigheter.

När så blivit fallet spelar det föga roll om man säger sig tro ”si eller så”. Över ”si eller så” står livsregeln som skall följas till punkt och pricka. Detta kan vara på gott. På gott för muslimen som inte dricker alkohol, på gott för den kristne som håller äktenskap och familj i ära. Men på ont därför att tron aldrig kan gå på ett enda spår. Verkligheten och behoven är nämligen sällan spårade. Människan är inte menad att leva mer eller mindre lik en robot. Hon skall styras av behoven inte av regeln.

Mina exempel har jag hämtat från religionens område. Det är i den världen jag är mest hemma. Men nog är det jag har sagt tillämpbart också i politikens värld. Hur kunde det annars bli så att endast det egna duger för den durkdrivne politikern. Det som kommer från fel håll ses med misstänksamhet. Förvisso beror detta på politisk övertygelse som stelnat. Av politiker har blivit partigängare.

Så till poängen. Den gäller vare sig du är kristen, muslim eller politiker. Försök att skilja mellan det som skall stelna och det som inte får stelna. Och börjar det stelna på fel håll gäller det att kämpa emot. Om inte spelar det föga roll om du är troende eller inte troende, om du tillhör det ena partiet eller det andra. Du kommer ändå att följa spår som tar från dig din mänsklighet.

21 20 Ta vara på Jesus!

Här mitt andra inlägg. Det första hade rubriken ”Gör inte bibeln frommare än den är!” Kopplat till detta inlägg följer nu ”Ta vara på Jesus!”

Jesu särställning  i de bibliska traditionerna är långtifrån självklar. Det faller sig lättare att tänka sig ”yttersta-tidsprofeten” Jesus som en bland många. Efter ett antal år hade hans radikala förkunnelse glömts bort. Den hade sjunkit ner i glömskans hav.

Men nu blev det inte så. Mycket av det han sade blev bevarat. T o m ordalydelserna blev  i vissa fall sparade för framtiden. Dessa Jesu ord hamnade så småningom i skilda berättelsetraditioner som så småningom skrevs ned. I slutändan blev av alla dessa traditioner om och kring Jesus en hel skriftsamling, av oss kallad Nya testamentet.  Redan på 200-talet föreligger Nya testamentet i sin färdiga form.

I dessa Jesustraditioner blev avrättningen av Jesus liksom vittnesbörden om hans uppståndelse mer än annat belyst. Dessa båda, död och uppståndelse, omvandlades mycket snart i Jesusanhängarnas inre till allt tydligare tankemönster. Snart kunde dessa varken tala eller tänka på annat än död och uppståndelse. Hela Jesu liv alltifrån födelse till kors genomlystes av tanken på hans död och uppståndelse

Och på tanken och talet följde en livshållning där döden och uppståndelsen blev de bärande elementen. Grubblet handlade om dödens och uppståndelsens mening, handlingen präglades av erfarenheter av dödens och uppståndelsens faktum, tanken rörde detta enda, dödens och uppståndelsens sammanhang. Jesu död och uppståndelse blev kort uttryckt själva paradigmet för en hel livshållning.

Bland dessa Jesusanhängare som låter allt belysas av Jesu död och uppståndelse finns också jag. Allt läser jag och förstår jag utifrån denna Jesu död och hans uppståndelse. Korset är min tolkningsnyckel före alla andra. Det finns där som en underton i mina möten, en underton i mitt tänkande, en underton i mitt handlande.

Ofta glömmer jag mig, men min glömska upplever jag då som svek. Min syndabekännelse blir oftast en bekännelse av att jag svikit honom som dog och uppstod. Inom mig känner jag att det han gjorde, det gjorde han för mig.

Med mitt sinne riktat mot den korsfäste läser jag de gammaltestamentliga vittnesbörden. Jag ser fortfarande med oförändrad klarhet hur mångtydiga dessa vittnesbörd är. Jag behöver inte vika mig en tum från det ögat ser, inte vika undan från det som uppenbart är orättfärdigt och orättvist. Jag ser, samtidigt som jag bakom allt skådar den korsfäste.

Gamla testamentet handlar mycket lite om Jesus även om han skymtar i profetiorna. Men för mig blir Jesus nyckeln i all min bibeltolkning.

Nya testamentet kan jag fortfarande se på med av förnuftet ogrumlade ögon. Jag ser hur Johannesskrifterna skiljer sig från såväl andra evangelier som övriga brev. Jag ser f a hur Jesus allt mera upphöjes. Det är som om Gud talade när Jesus säger något i den förkunnelse, så småningom i de berättelsetraditioner, som så småningom tog sig uttryck i evangelierna.

Jag ser vidare med öppna ögon hur Paulus kristustolkning levde vidare även i de skrifter som fortfarande bär Paulus namn men som inte är skrivna av honom utan av hans lärjungar. Jag ser hur levande förkunnelse går över i fasta trosformuleringar och jag anar att av ordet kommer så småningom att bli stelnad lära.

Allt detta läser jag med korset och uppståndelsen för ögonen. På så sätt får jag ett sammanhang som långt ifrån ger sig av sig självt.

20 20 Gör inte bibeln frommare än den är!

Två inlägg om bibeln tycker jag vara på sin plats i min blogg, ett där jag varnar och ett där jag manar mina läsare. Tyvärr vet jag bara hur många som tar del av mina bloggar, inte vilka ni läsare är. Men jag föreställer mig att ni är som jag, d v s såna som fortfarande har en relation till den Heliga Skrift. Åtminstone är det till er jag vänder mig i detta första inlägg.

I detta första inlägg varnar jag. Tro nämligen inte att bibeln är genomsyrad av fromma tankar. Långt därifrån. Inte ens de  vanligtvis så gudfruktiga psalmisterna i Psaltaren är alltid särskilt fromma. Häromdagen föll min blick på en klagopsalm i Psaltaren, psalm 44. Där klagar psalmisten över att Gud övergett honom och de sina. Men först påminner han Gud om att det inte alltid varit så. En gång, står det, fördrev du andra folk men lät våra fäder slå rot, folken kuvade du, men dem lät du växa till. Men så sker inte idag. I slutet av psalmen hoppas psalmisten på bättre tider. Han skriver; med din hjälp skall vi slå ner våra motståndare, i ditt namn trampa ner våra fiender.

     För att få bibeln helt igenom from krävs ett avancerat klippande och klistrande. Ord får tas ur sitt sammanhang och sättas i nya, det som är bisak får göras till huvudsak. Den Israels särställning  som är en huvudsak i såväl Gamla som om än i annan form i Nya testamentet får tonas ner och universaliteten höjas upp.

Men så avancerade tillrättalägganden klarar en nykristen vanligtvis inte av. Han eller hon får föreställa sig att bibeln är from, att den är ett Guds tilltal till honom eller henne. F a tvingas den nykristne läsa ut det som inte står där. I många fall fungerar detta har jag märkt. Detta särskilt om den nykristne är uppfylld av sin egen upplevelse av Kristus. I andra fall går det sämre. Bibeln läggs då i bästa fall  undan för fromma teologers tolkningar av det heliga. Jag har kristna vänner som hellre läser Wilfrid Stinessen än bibeln.

För mig känns detta onödigt. Det vore bättre att vi läste som det stod och inte skyggade för det oetiska, partiska och grymma som bibeln är så bemängd med. Låt bibeln vara en samling urkunder om Israel och dess utväljelse. Låt den bestå av historieskrivningar med skiftande sanningshalt. Låt fromt och ofromt framträda, sammansnärjt och eller åtskilt, allt efter innehållet. Och är du avancerad, försök spåra det du läser, upptäck redigeringar och sök finna de bärande linjerna. Jag lovar; redigeringarna är så många och så krångliga, tolkningstraditionerna så invecklade, att det går åt teologer i mängd för att få någon reda i detta.

Detta inte enbart vid läsning av Gamla testamentet. Även Nya testamentet är svårtolkat, trots att denna skriftsamling tillkommit under en relativt kort tid och egentligen har ett enda tema, Jesus Kristus. Även här gäller, läs som det står och försök finna ut vad de olika bibelförfattarna försöker förmedla. Skäms inte för att du läser kritiskt. Åtminstone behöver du inte skämmas om du har ärligt uppsåt.

F a  och det gäller både vid läsning av Gamla och Nya testamentet, blanda inte sånt som inte får blandas. För av sådana blandningar uppstår fiktiva sammanhang, fiktiva tankelinjer utan motsvarighet i bibelböckernas skilda världar.

19 20 Tron i naturvetenskapen

Jag har behov av att tala om tro, f a att reda ut vad tro är eller vad den borde vara. Rannsakar jag mig är det självbevarelsedrift som driver mig. Självbevarelsedriften är kopplad till att jag är plågad av att folk har en massa förutfattade mening om min tro. De tror sig veta bara därför att jag är präst.

Därför upprepar jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte, tro är en nödvändig beståndsdel i allt mänskligt samliv. Det behövs både tro och vetande och det i ett ständigt samspel. Tron är till för att stimulera vetandet och vetandet skall korrigera tron. Fungerar inte samspelet verkar de båda var för sig  och det utan kopplingar. Vetandet blir då stapelvara och tron fantasier. Men i samverkan där den ena sidan lyssnar på den andra får tron nya former och vetandet blir i bästa fall fruktbärande.

Ok säger dom som förstår vad jag talar om. Flera har dessutom låtit sig påverkas och det har, hoppas jag, varit till god nytta. Men majoriteten sitter fast i det gamla. Bland mina kristna vänner är tron ofta mer lära än liv och de flesta av dom andra menar att tron är en onöda.

Jag har sen ett antal månader analyserat en av Sveriges största 1900-talsteologer, Gustaf Aulén. För honom var tron något för sig, en gudshandling, inget mer och inget mindre. Och trons sanningar blev därefter, konstruktioner utan anknytning till verkligheten. Inte tal för hans del om att tron skulle prövas i verkligheten, f a inte korrigeras av verkligheten.

För länge sedan bodde vår familj i Södertälje. Jag var komminister i östertälje-delen av staden. Och i Södertälje fanns Astra och i Astra rader av forskare vars uppgift var att ta fram nya läkemedel. För det jobbet dög det inte att vara kunnig i latin och grekiska. Det var naturvetenskap som gällde.

Flera av dessa naturvetenskapliga forskare blev mina vänner. Och när jag i samtal med dem påstod att naturvetenskap och tro var två vitt skilda ting, protesterade de. Även naturvetenskap förutsätter trosföreställningar, påstod de. Och jag funderade sen inte mer över detta.

Tills jag för några dagar sedan aktualiserade frågan för ett av mina barn. Hon protesterade, humanistiska vetenskaper förutsätter tro, men aldrig naturvetenskapliga.

Och jag blev stum, hade inget att säga. Först när jag kommit till ro och var för mig själv visste jag besked. Nu visste jag vad jag skulle svara. Jag hade fått  klart för mig var tron kom in i naturvetenskaplig forskning.

Svaret är enkelt. Tron i naturvetenskap heter frågeställning. Utan frågeställning blir även naturvetenskap fakta på rad utan mening och sammanhang. Men tillsammans med en kreativ och f a riktig  frågeställning kan fakta få liv. I Astras fall kan medikamenter framställas som i bästa fall räddar liv.

Tron kan för den delen heta frågeställning även i andra sammanhang än de naturvetenskapliga. Själv arbetar jag med kyrkohistoria så jag vet  vad jag talar om. Perifera frågor ställda till ett kyrkohistoriskt material, ger inga bra svar. Felaktiga frågeställningar kan till och med dölja sanningen. Men med rätt frågeställning öppnar sig materialet och forskaren kan se sammanhanget. Men frågeställningen ger sig inte själv, den har med intuition att göra och känsla för sammanhang. Den har med tro att göra.

 

18 20 Knivhugget

Jag tittade med intresse på dokumentären om Tage Erlander. Honom har jag alltid beundrat för hans anspråkslöshet och självutlämnande sätt. Dessutom gillar jag vad han kämpade för, ett samhälle där inte bara de rika ska ha utan alla. Allra mest håller  jag honom räkning för för att han lät alla ta studentexamen, inte bara de studiebegåvade.  För mig är det en fröjd att beskåda förståndshandikappade som jublar över sina vita mössor.

Några frågetecken har jag förstås alltid haft. Jag kan inte säga att jag gillade Tage Erlanders debatteknik. Obönhörligt försökte han krossa sin främste utmanare, liberalen Bertil Ohlin. För min del gillar jag sanningssökare, sådana som kan ge sin motståndare rätt, även om det kostar både prestige och röster.

Men nu var det inte det som gör att  dokumentären om Tage Erlander blev till ett knivhugg. Det var något annat. Alldeles i slutändan av dokumentären handlade det om hur Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare, omkom i en flygolycka i Zambia. Inom parentes glömmer jag inteDag Hammarskjölds begravning i Uppsala. Jag var student på den tiden och följde begravningsprocession live.

Efter Dag Hammarskjölds död utgavs postumt hans Vägmärken, där Dag Hammarskjöld till allas förvåning visade sig vara en kristen mystiker.

Nu till knivhugget. Tage Erlander vittnar i dokumentären om hur besviken han och hans Aina blev när det visade sig att tron på Gud var central för Dag Hammarskjöld. Denna Tage Erlanders besvikelse gick som ett knivhugg genom mig, ett sanningens knivhugg.

Inte så att jag blev besviken på Tage Erlander, mer på de omständigheter som gjort att denne  förband kristen tro med något som bildade front mot det samhälle han kämpade för. Och som ledde till att han vände ryggen till Dag Hammarskjöld och som en konsekvens av detta till alla dem som tar gudstron på allvar.

Tvärtom förstår jag Tage Erlander. Som gymnasist hade Tage Erlander tillhört den kristna gymnasiströrelsen i Karlstad. Karlstads biskop hette på den tiden J A Eklund. Denne och för den del även de övriga biskoparna liksom ett enat prästerskapet värnade om svenskhet och kristen moral men var stumma för nödvändigheten av grundläggande samhällsförändring. Att klassamhället krossades var för dem en mardröm. De var t o m livrädda för den demokratiska socialismen som inte förordade revolution, däremot  uppgradering av kroppsarbetet kopplat till ett utjämnande skatteuttag av en storlek som tidigare generationer inte kunnat drömma om. Men Tage Erlander var inte rädd, tvärtom. När han lämnade Karlstad för Lund övergav han också Gud för den demokratiska socialismen.

Som det var på Tage Erlanders tid har det förblivit. Gudstrons företrädare har i ord signalerat alla människors lika värde men i praktiken något annat. Tron har mer  blivit åsikter om Guds vara och hans ord sanning än stimulans till att pröva på ett liv med nya förtecken. Men tro som signalerar åsikter mer än livshållning har ingen framtid.

Idag sägs som en konsekvens av detta  att gudstron är en privatsak, d v s något som man kan ha eller mista, men som inte får inta främsta rummet. Detta när tron mer än annat är handling i Jesu efterföljd, d v s något som minst av allt är en privatsak.

Tage Erlanders knivhugg drabbar  mig och min kyrka mer än det drabbade honom som utdelade knivhugget. Honom tycker jag mer synd om. Tänk att han i sin kamp för rättvisa missade det väsentliga. Och att felet är kyrkans inte hans.

17 20 Individualismen sedd med nya ögon

Inget ont utan att det för något gott med sig. Sant eller osant? Åtminstone sant för mig som på grund av Coronan tvingats avskärma mig från yttervärlden. Det goda är att jag genom Corona-pandemin fått upp ögonen för både det ena och det andra.

Bland annat har jag inte kunna undgå att märka hur beroende vi är av varandra. Det är som inginge vi alla i ett gemensamt livsflöde, där centrala funktioner måste fungera för att t o m perifera funktioner skall kunna hållas vid liv. När allt stängdes ner på grund av pandemin tog det inte många dagar innan hotellnäringen gick på knäna, turistorterna förlorade sina inkomster och artister blev arbetslösa. Skulle sedan pandemin hålla i sig skulle det onda tränga allt djupare in i samhällskroppen med förödande följder.

När jag genom Corona-pandemin fått demonstrerat för mig  att själva livet förutsätter fungerande samverkan har jag börjat betrakta individualismen med nya ögon.

Individualismen sägs ju vara något för moderniteten kännetecknande. Tidigare levde vi i ett kollektivistiskt samhälle nu i ett individualistiskt. Att detta inte är sant har jag sedan länge insett. Rådande individualism är inget annat än kollektivism i ny skepnad. Det är med verkligheten som det är med modet, det en gör, gör också den andra om så med fördröjning. Och om en tycker på visst sätt kan man vara säker på att många tycker på liknande sätt. Åsikter och meningar är som smittor. De sprider sig med vinden tycks det.

Det jag har sett som jag inte förut  insett är hur seriöst man måste ta det med individualismen. Skall man trots allt driva en egen linje och därigenom avgränsa sig mot andra skall man veta vad man gör.

Ta Greta Thunberg som ett exempel. Hon har sin egen lösning på miljöproblemen. Men om alla i ett enda nu gör som Greta Thunberg rekommenderar blir det en katastrof av större mått än någonsin Corona-epidemin kan åstadkomma. Hela samhället skulle stå stilla och det med förödande verkningar. Om man trots allt till punkt och pricka vill följa Greta Thunberg efter måste man vara övertygad om att hennes linje på sikt ändå är den bästa.

Framför allt skall man fundera över om inte den egna individualismen djupast sett står i egenkärlekens tjänst. Mitt individuella ställningstagande innebär i så fall  att jag inte deltar men trots allt drar nytta av. Jag utnyttjar systemet, jag fungerar djupast sett som en utsugare.

För mig som praktiserande kristen är dessa frågeställningar högaktuella. Det är mycket i dagens Sverige som jag inte ställer upp på. Influencers av idag kommer inte från den livsmiljö som är min, inte från dem som skrattar som jag och gråter som jag.

Och ändå är jag för mitt liv beroende av alla dessa som i långa stycken vill det inte jag vill, och tycker det inte jag tycker. Så individualist tvingas jag vara trots att jag inte vill det. Men kan jag i så fall undvika att fungera som en utsugare?

 

16 20 Att tro är att förhålla sig

Det är förvånansvärt hur lika vi tänker. Det är som om den kulturkrets vi lever i fungerar lik en pepparkaksform. Det blir likadana ”pepparkakor” vare sig vi lever Norge, Sverige eller Storbritannien. Det betyder att en engelsman på väsentliga områden tänker som en svensk och vice versa.

Jag påmindes om detta när jag på TV följde en grupp på pilgrimsvandring till Rom. Den ene sa att logiken sa honom att det inte fanns någon Gud, men att känslan tyckte något annat. En annan respekterade den andres trosvisshet, men tyvärr inte kunde dela hennes tro. Och alla var de överens om att vägen var vandringens mening inte målet.

Hur fjärran var inte dessa pilgrimer  från medeltidens vandrare, där målet inte vägen var meningen. Hur fjärran från den inneboende vissheten bland medeltidens vandrare att reliker hade helande förmåga och heliga källor läkande kraft.

Hur ofruktbart är inte nutidens standardiserade tänkande om tron fyllde jag i när jag tryckte på TV:ns avstängningsknapp. Hög tid för nytt sätt att tänka över tron, trons sanningar och trons villkor.

Själv måste jag berömma mig av att bemöda mig i detta stycke. Hur många gånger har jag inte sagt att tron är en nödvändighet. Utan tro som skapar sammanhang blir livet en rad fakta radade på en kulram. Med trons hjälp skapas sammanhang. Tron är en nödvändighet. Fråga inte om du tror utan på vad. Trons kvalité är det som avgör.

Sen är det ofrånkomligt att nya tider skapar underlag för nya sätt att tro. Att vi inte längre tror på vare sig reliker eller heliga källor är ingenting vi skall beklaga. I dag har vi lärt oss bättre. Detta är ingenting att hymla om.

Och mannen i pilgrimsgruppen som respekterade den andres tro, men tyvärr inte kunde dela den, måste man ta på allvar. Inte så att den förmenta respekten är så mycket värd. Den är mera en överlägsen klapp på huvudet från en som förstått bättre. Däremot skall man ta hans trossvårigheter på allvar. Dessa är ett med den tid vi lever i.

Trots allt är det så att vi trots tidens ”pepparkaksformar” är i stånd att ha flera sanningar i huvudet på en och samma gång. Vi kan föreställa oss verkligheten på ett sätt men också på ett annat. Vi kan tänka oss att allt slocknar när livet tar slut, men vi kan också föreställa oss att själen frigörs i dödsögonblicket. Och man kan som jag själv tänka mig att allt slocknar men att mitt liv finns bevarat hos Gud.

Framför allt kan vi se på nuet med olika ögon. Skall vi ta till extremerna tycker man på ena kanten att gemensamt ägande är himmelriket, på den andra att välstånd och lycka föds ur benhård konkurrens. Sen alla dessa mellanformer där de flesta av oss befinner oss.

Hur bete sig inför detta? Det duger inte att ensidigt bara förkasta det ena och hylla det andra. Detta särskilt som det finns argument för både det ena och det andra. Att bara förkasta är som att låtsas som om ingen sanning fanns i den andres sätt att tänka, tro och vara.

För mig löses dilemmat först när jag avstår från att tro mig veta bäst. Däremot är det både min rätt och min skyldighet att förhålla mig till det jag möter.

För mig är tro att förhålla mig till trons utmaning. Förhålla mig på ett sätt eller på ett annat. För min del har detta lett till ett ja till Kristus. Det betyder att jag försöker tolka verkligheten på ett sätt som jag tror överensstämmer med honom. Detta betyder inte att jag kväver andra tankar, inte ens att jag förkastar vad andra tror och tycker. Men satsar gör jag på Kristus.

 

 

15 20 Fanflykten 

Fanflykten inleddes efter jordbävningen i Lissabon 1755 sägs det. Tron på en god Gud som har allt i sina händerhade stegrats under den framväxande Upplysningen. De bildade trodde på alltings ändamålsenlighet och en Gud som var god. Sen kom kraschen. Jordbävningen innebar inte enbart att Lissabon föröddes. Gudstron gick också i krasch. Vem kunde i fortsättningen tro på en god Gud. Gudstron hade sett sina bästa dagar.

Så långt säger jag som många före mig. Men tillägget att gudstron sett sina bästa dagar  från och med jordbävningen i Lissabon, håller jag inte med om. Inte heller att de bildade från den tiden och framåt skiftade över till en allt mer uttalad ateism. Så var det nämligen inte.

Den Gud som hade allting i sina händer trodde man visserligen inte längre på. I stället kom Gud att avpersonifieras och bli till absoluta ideal. Tanken på  Alla människors lika värde kom att bli flaggskeppet i den nya tidens trosåskådning.

Så när människor idag säger att Gud ingenting betyder för dem, tror jag inte på dem. Det är ett tankefel att göra det så enkelt för sig.

Dessutom går jag inte med på att fanflykten från Gud inleddes i Lissabon. Så ofta något sker som inte får ske skakas gudstron i sina grundvalar. Hur kan en Gud som har allt i sina händer låta ondska och ond bråd död segra, frågar sig den  reflekterande människan närmast reflexartat.

I dag har vi fått ett nytt Lissabon, bara så mycket förskräckligare. Ett virus så litet att man inte kan se det har trängt in i världen och slagit den med sjukdom, kaos och hotande fattigdom. Det är som vore det ett krig med vapen som är osynliga.

Ända ner i gudstrons själva hjärterot har coronaviruset trängt. Troende som otroende drabbas av detta elakartade virus. Här hjälper inga böner. Det är som om händelsen på Golgata upprepas. Han som levde i och av tron på en Gud som allt förmår inte ens han slapp undan. På motsvarande sätt slipper idag inte ens den mest gudfruktige undan.

Jesus som tidigare demonstrerat trons makt genom kraftgärningar utan dess lika fick till slut erfara att han trots allt inget förmådde. Och Gud lät det ske.

Även idag låter Gud det onda ske. Och vi som tror som Jesus tiger under denna onda tid. Vi har inget att säga till Guds försvar. Paulus hade på sin tid sina försoningsteorier och det hade för den delen även övriga som ligger bakom Nya testamentets tillkomst. Men vi har ingenting att säga till Guds försvar.

Vi lever i en långfredag  som inte tycks upphöra. Den kommer åter och åter i en ständig upprepning. Och vi som tror som Jesus tiger. Uppenbarligen låter Gud det ske som inte får ske. Vi förmår inte som de första förföljda kristna förkunna ett Guds straff över mänskligheten. Vi har inte mage att tala om straff när det är uppenbart att ond som god drabbas.

Inte undra på fanflykten. Inte undra på att människor mer tror på höga ideal än en allsmäktig och god Gud. Bara så att jag själv inte tillhör dem som flyr den Gud som allting förmår. Jesus betyder alltför mycket för att jag skall kunna göra det. Visserligen saknar även jag svar, försöker inte ens finna svar. Det räcker för mig att den korsfäste inte gav upp sin tro trots att Gud uppenbarligen hade övergivit honom.

 

14 20 Torbjörn Tännsjö retade inte gallfebern på mig. Tvärtom!

Söndagsintervjun den 29 mars 2020 på P1. Den kontroversielle filosofen Torbjörn Tännsjö intervjuades. Efter viss tvekan bestämde jag mig för att lyssna. Lovade mig själv att inte reta upp mig. Det var annars fara värt. Torbjörn Tännsjö  är inte bara kontroversiell. Han spetsar dessutom till sina obekväma åsikter så att de skall framstå som än mera obekväma. Torbjörn Tännsjö älskar att göra så. Och det retar upp mig.

Tack och lov att jag bestämde mig för att lyssna. Mot alla odds tyckte nämligen Torbjörn Tännsjö som jag. Och när han inte gjorde det kände jag mig stärkt i min egen hållning.

Låt oss ta det steg för steg. Torbjörn Tännsjö är utilitarist. Största möjliga lycka åt så många som möjligt är trossats nummer ett för honom. Det betyder i dessa ”coronatider” att ung skall ha respirator före gammal. Den unge har statistiskt sett mer år kvar att leva än den gamle.

Det känns svårt att gå med på det resonemanget detta särskilt som svensk lagstiftning (ett arv från kristendomen) hävdar alla människors lika värde. Men i skarpt läge kan inte den trossatsen gälla. Måste man välja, så väljer man den unge. Däri var jag helt överens med Torbjörn Tännsjö.

Sen finns det något som heter offer. I intervjun exemplifierat av den coronadrabbade  italienske prästen som överlät sin respirator till en som annars skulle ha dött. Själv kostade det prästen livet.

Denne präst hyllade Torbjörn Tännsjö. Det gör jag också. Förmodligen associerade Torbjörn Tännsjö inte till Kristus. Men det gjorde jag.

Sen förde intervjuaren Martin Wicklin in samtalet på rätten till abort. Tännsjö överraskade här med att på en punkt ge abortmotståndarna rätt. Nog uppstår det mänskliga livet när ägget smält samman med spermien och celldelningen inleds. Det förstod den tankekonsekvente Torbjörn Tännsjö.

Men sen var det slut med enigheten mellan honom och abortmotståndarna. Och för den delen även med den majoritet av oss svenskar som vill reglera aborträtten. Någon bortre gräns ville Tännsjö inte veta av, ingen inblandning utifrån över huvud taget.  Kvinnan skall själv bestämma. Tännsjö verifierade att han fortfarande stod för vad han en gång sagt: Vore det så att den gravida kvinnan inte gillade rött hår och fostret hade anlag för rött hår, vore det henne obetaget att bara av den anledningen låta abortera sitt barn.

Här förstod jag att min grund var en annan än Torbjörn Tännsjös. Dennes etiska hållning vilade på grundsatsen största möjliga lycka åt så många som möjligt. Denna sats som i åtskilliga sammanhang har skäl för sig, håller inte på alla områden. Det finns något som heter människolivets helgd, en människas helighet som inte låter sig motiveras inomvärldsligt. Den helgden gör att kvinnan aldrig kan få obetingad ensamrätt över sitt ofödda barn.

Nu sade visserligen Torbjörn Tännsjö att det där med rött hår var till för att med ett anstötligt exempel visa att kvinnans rätt gällde ända ut, att den var obetingad.

Mötet med Tännsjö denna söndagsmorgon blev för mig en ersättningspredikan. Som gammal man lever jag nämligen i karantän. Gudstjänstbesök är uteslutna i coronatider.

Tännsjö vågade uttala det som ingen vågar säga; att vi när allt tillspetsas måste välja. Han visade också att det frivilliga offret spräcker rättsordningen. Sen sade han så förgripliga saker om det mänskliga värdet att jag kände mig frimodigare än tidigare i min tro på människans av Gud givna helighet. Så skall det vara med en god predikan. Den skall stärka och utmana. Alltså precis vad som skedde när jag lyssnade på Torbjörn Tännsjö.

 

13 20 Coronan i bibelns sista bok

 7Och när Lammet bröt det fjärde sigillet hörde jag den fjärde varelsens röst som sade: ”Kom!”  8Jag såg, och se: en gulblek häst, och han som satt på den hette Döden, och han hade dödsriket i följe. De fick makt över en fjärdedel av jorden, till att döda med svärd och med svält och med pest och genom vilda djur på jorden. Uppenbarelseboken kap 6 v 7 f

      Kris är det. Coronan dödar gamla och sjuka. Därför lever jag och min fru i karantän sen ett antal dagar. Vår isolering skall förhoppningsvis leda till att vi slipper ett virus för vilken det ännu inte ges något motmedel.

Men i friska luften får jag vara, träffa folk också om jag håller mig på visst avstånd. Sist träffade jag Lennart som citerade textorden ovan för mig.  Orden är hämtade från Uppenbarelseboken.

Jag brukar hålla mig på armlängds avstånd från just Uppenbarelseboken. Apokalyptiska visioner med sitt fantasifulle bildspråk är egentligen ingenting för mig.

Men ändå. Nog vet jag att de johanneskristna, ur vars miljö Uppenbarelseboken är sprungen, hade katastrofen hängande över sig. De kunde när som helst angripas för sin tros skull. Förföljarna, i det här fallet den romerska överheten, hade fått makt att utan urskillning döda kristna. Så det gällde att värja sig.

Ur den verkligheten väller Uppenbarelsebokens visioner fram. I det här fallet profetior om globala katastrofer som svält, pest och krig som kommer att drabba mänskligheten.

Säga vad man vill om detta, men sant är det som här profeteras om svärd, svält och pest. Coronan är bara en av farsoter som hotar mänskligheten.

Sant är det men är det också sant att Döden i dess olika former har fått makt att utföra sitt förintelseverk?

Drabbar inte detta själva nerven i den kristna tron? Gud som påstås vara god har gett makt åt svälten, pesten och krigen att härja fritt.

Detta faktum går som en spjutspets genom alla former av tro. Den spjutspetsen gick också genom Jesus. Inte ens han kunde värja sig. Min Gud min Gud varför har du övergivit mig ropade han i sin förtvivlan innan han dog och en lans stacks in i hans sida för att konstatera att han var död.

Men sanningen är också denna att det var just vid korset som tron fick liv. Ur det obegripligt onda spirar en tro fram som vägrar att uppge tanken på livets seger.

Men nog skall vi värja oss när viruset som en pestsmitta banar sig väg genom befolkningen. För mig och min fru gäller att vi håller oss hemma sig hemma eller åtminstone på avstånd från andra. Smittan lurar där vi minst anar att den finns.

12 20 Färgad bibel

Historieskrivningen är färgad, samhällsforskningen färgad, t o m den teoretiska filosofin har fått färg av sina författare. Beklaga inte detta, ta det i stället som en möjlighet att skapa något begripligt. Utan färgning blir resultatet fakta på rad, fakta utan sammanhang, fakta utan övergripande mening.

Bibeln är också den färgad, färgad av respektive författare och i förekommande fall av dem som redigerat helheten. Färgningen är sofistikerad, mångfacetterad och inte minst svårtolkad. Dessutom låter sig inte den ena färgningen jämföras med det andra. Det är himmelsvid skillnad mellan vad för oss okända bibelförfattare avsåg med sina skapelseberättelser och vad författarna till evangelierna ville med sina berättelser om Jesus. Det är t o m väsentlig skillnad mellan vad evangelisten Markus avsåg med sin Jesusbild och vad evangelisten Johannes förkunnade om samme Jesus.

Sammantaget ger bibeln ett otal exempel på religiös färgning av verkligheten. Den ena är inte den andra lik. Men spännande är det att följa de olika försöken. De avslöjar olika tiders ansträngningar att sätta verkligheten i sitt, som de ser det, rätta sammanhang.

Det bakomliggande syftet är genomgående att visa en bakomliggande gudomlig vilja. I Gamla testamentets fall att visa att Israels Gud är den ende och att Israel är hans utvalda folk.

I mina försök att läsa av alla de färgningar som avslöjar sig i bibeltexterna blir det ömsom si, ömsom . Si blir det när jag tolkar Psaltaren. Då blir det innehåll och syfte för hela slanten. Här lutar jag mig mot Helmer Ringgren som i sina psaltartolkningar är närmast petnoga med att inte säga för mycket. Men det han säger, säger han med desto större tyngd. (Psaltaren, kommentar till Gamla testamentet i tre delar, 1987, 1994, 1997).

däremot när jag uppehåller mig i 2 Moseboken. Här saknar jag relevanta kommentarer och får förlita mig på eget huvud och eget omdöme. Sist när jag läste ur denna bibelbok befann jag mig vid uttåget ur Egypten och de tio plågor som Gud utsatte Egypten för. Är månne inte dessa plågor en komprimering till ett enda skeende, frågar jag mig. Bakom ligger alla de farsoter som under tidernas lopp drabbat detta land. Här sammanförda till ett sammanhängande skeende med det religiösa syftet att visa det rättfärdiga i Israels frigörelse och utvaldhet.

Jag ser inget alternativ till detta mitt sätt att läsa bibeln som färgade vittnesbörd, alla med det yttersta syftet att visa på att det ändå är Gud som styr. Jag ställer inte upp på några som helst försök att per definition se bibeln som enhet och utifrån denna definition tolka bibeln.

Innan jag tar det sammanfattande språnget, som trots allt ändå är en nödvändighet, måste jag först ha beskådat och reflekterat över diversiteten.

Tro bara inte att jag ser ”von oben” på alla dessa färgningar, bibliska som andra. Färgningar är nödvändiga för att vi skall se det som annars inte låter sig upptäckas. Om inte blir samhällsvetenskaper en stapelvara och religion ett blindstyre.

Är det något jag ser ner på är när kyrkor inte erkänner färgningarna utan låtsas som om allt utan ingående resonemang kan sammanfogas till ett sammanhängande helt. Själv har jag skrivit ett otryckt manus som ytterst berör detta problem (”När bryggan slås mellan då och nu”. Om Emil Gustafsons (1862-1900) bibelförståelse och bibeltillämpning utifrån dennes Samlade Skrifter. 2017). Ni hittar manuset som pdf.fil på min hemsida, bjornsvard.com. Visserligen är min framställning snårig och ibland osammanhängande, men detta till trots är den klarläggande. Men ingen, trots sakkunnig granskning, har ens antytt att det är problematiskt att förutsätta en enhet som långtifrån är uppenbar.

11 20 Tron trögflytande och grumlig

Två av mina prästerliga vänner har fastnat för sociologin. Det kan ha sina fördelar. De vet exempelvis att det lönar föga att lägga åsikter i munnen på dem man möter.  Folk både tänker och handlar ändå som de själva vill. Säger unga föräldrar idag att dop nog hör till, men att  barn ändå själva skall bestämma om och när de skall döpas, så är detta ingenting man kan rucka på. Inga argument i världen kan få dem att ändra sig.

Så sant som det är sagt. Det stämmer väl överens med min iakttagelse att tro är trögflytande materia. Det vill mycket till för att få gängse tro att ändra riktning.

Varför tala om detta, säger nu de flesta. Tro är ju något privat. Åsikter må vara trögflytande liksom tankemönster och idéer, men rakt inte tron. Tron är något för sig, den tillhör privatsfären.

Här hjälper inte myriader av argument för att övertyga dem om att de har fel. Att åsikter, tankemönster och idéer inget annat är än trosyttringar, fattar de inte. Inte heller går det att övertyga någon om att tro i form av åsikter, tankemönster och idéer är nödvändiga stimulanser för att få livet att gå vidare. Om jag så upprepar detta miljoner gånger i min blogg lär jag inte få några ”likes” för det. Det hjälper inte att det är dagsens sanning jag förkunnar.

Inte ens den kristna trons främsta förespråkare tycks fatta vad de håller på med. De förstår framför allt inte att tron, vare sig man vill det eller inte, är en blandad produkt, oftast vid närmare granskning också tämligen grumlig.

Själv har jag tagit mig före att granska Gustaf Auléns ”Den allmänneliga kristna tron”, en sammanfattande framställning av denne svenske nittonhundratalsteologs tänkande om den kristna tron. Vad Aulén försöker få läsaren att tro är att kristen tro är något entydigt, något allmänneligt som dessutom låter sig närmare definieras. Han talar om kristen tro som en historisk sanning, samtidigt behandlar han denna tro som om den i sina yttringar stod på egna ben vid sidan om de historiska sanningarna. Och han gör den Heliga Skrift till en entydig företeelse, när den i själva verket trots alla sammanjämkningar inför kodifieringen ändå är minst sagt spretig. Aulén låter Jesus vara det sammanbindande, en tänkt Jesus, kallad den gudomliga kärleksviljan, som hämtat form och färg av vittnesbörd från bibeln liksom av senare tiders reflexioner om Jesu identitet och betydelse.

Själv älskar jag att granska bibeln historiskt. Jag låter den Heliga skrift framstå för mina ögon i all sin brokighet och mångfald. Och jag väjer inte för det i sig uppenbara att tron även i de bibliska urkunderna kan framstå både som trögflytande och grumlig. Samtidigt är jag väl medveten om att min läsning trots allt fått färg av min egen tid och min egen livssyn.

Först så långt kommen gör jag bibeln till ett trosföremål och sätter den in i ett evighetssammanhang. Jag frågar mig helt enkelt vad Gud vill med det jag nyss studerat, vad Gud vill med det jag tagit till mig.

Sen är jag förstås övertygad om det jag skrev inledningsvis att tron kan ta sig olika former; att åsikter, tankemönster, idéer och föreställningar av  de mest skilda slag räknas in i det man kan kalla trosfamiljen. Dessutom att allt det som kan räknas in i det jag kallar tro långtifrån är någon privatsak. Tron är en social företeelse, en nödvändig ingrediens i människors samlevnad.

Men om detta har de flesta ingen aning. Och det går inte att övertyga mer än fåtalet om denna sanning. Ty folk tror som folk tror, må så himmelen falla ner över dem.

 

10 20 Också tomma ord kan ha en mening

Också tomma ord kan ha en mening. Det anser språkforskarna Catharina Nyström Höög och Anders Björkvall som undersökt saken. (Sv D 29/2 2020, artikel av Lena Lind Palicki)

Vad dessa undersökt är de värdegrundsord som myndigheter brukar när de talar för sin sak. Från 2005 och framåt flödar det av såna glosor i snart sagt alla officiella texter. De mest frekventa är slagorden om miljön som alla i slutändan syftar till att vi skall rädda, som man numera alltid uttrycker det, ”planeten”. Sen har vi ord som lojalitet, respekt, öppenhet, lyhördhet, medbestämmande och tolerans. Listan kan göras lång.

De ovan nämnda språkforskarna kallar dessa ord ”tomma” men att de trots det kan ha en mening. Som präst och mästare i genren tomma ord  håller jag med. Det kan ha sin betydelse att påstå att Gud är god eller med Höga Visan hävda att ”kärleken är starkare än döden”. Men mycket mening blir det näppeligen om inte sanningen motsvaras av verkligheten.

Själv undrar jag förstås om inte slagordet  ”alla människors lika värde” är destruktivt. Det är ju så uppenbart att detta inte är sant. Faran är att deklarationen om likavärdet får funktionen av dimridå. Det döljer mer än det blottar. ”För alla människors lika värde” vill jag hellre höra från politikers och makthavares tribuner. I bästa fall sätter det fart på arbetet för en rättvisare värld.

Ovan nämnda forskare säger att de ”tomma orden” har en rituell funktion. Detta är mitt i prick. I 2000 år av kristendom har de tomma orden haft sin högborg i rituella miljöer, det betyder i kyrkor, katedraler, bönhus och kapell. Det är först i vårt sekulariserade Västerland som de tomma orden gjort sig oberoende och slagit rot i nya miljöer. Tidigare hänvisade man i den vardagliga gärningen till höga förebilder. I dag behövs inte detta. Samhället har ersatt kyrkan.

Tror ni mig inte är det bara att lyssna på våra kristna invandrare från Främre Orienten. När de skall understryka värdet av något hänvisar de genomgående till Kristus. Hur många gånger har jag inte hört mina syrianska vänner pekat på den kristna tron när de skall motivera varför man inte skall hämnas. Det finns förstås en baksida. Det finns ”såna” som inte förlåter. Och ”såna” stavas muslimer.

Men sanna mina ord,  det kommer inte att dröja länge innan det även bland de orientaliska kristna i Sverige blir tunnsått med religiösa hänvisningar. Sekulariseringen har tagit fart även i dessa kretsar.

Språkforskarnas utredning om de tomma orden som trots allt inte saknar betydelse har gett mig vatten på min kvarn. När religionen med sina höga värden och med sina ”storord” har haft sin tid försvinner den trots allt inte. Den tar sig bara nya former. I dag har stororden fått pandemisk utbredning. De har spritt sig till de mest oväntade områden. Men det gäller att vara på sin vakt.

Som när det började flöda av välvillighet och fantastiska erbjudanden från Maxi Boglundsängen i Örebro. Mig fanns inget att tjäna på detta. Jag var ju ändå en trogen kund. Tills jag upptäckte att konkurrenten ”Willys” i närtid skulle etablera sig i grannskapet.

9 20 Rättsväsendets oberoende

Det mesta är färskvara. Gamla kunskaper och insikter behöver få sig en duvning och fräschas upp. Sker inte detta sjunker det redan kända undan och blir till slut omöjligt att ta fram.

På vissa områden går uppfräschningen av sig själv. Själv behöver  jag inte ta till några extrainsatser för att hålla mig vid liv teologiskt. Det sker med lust och gamman, dessutom automatiskt. Värre är det med mina geografiska kunskaper. När jag var ung kunde jag rabbla Storbritanniens städer men det går inte längre; Glasgow, Edinburgh, Newcastle, Hull, Oxford, London, Dover, Southhampton men sen tar det stopp.

Juridiken är ingenting jag prioriterar. Men ibland får jag mig en påminnelse som gör att jag tänker till. Som när jag i radion hörde att rättsväsendet är oberoende. Varken politiker eller allmänhet får fingra på gällande rättsordning. Lagen skall gälla oberoende aktuell opinion eller rådande stämningsläge.

Är det så? Förvisso, i viss mening åtminstone! De domar som följt i ”metoo”- rörelsens spår visar detta. Rättsväsendet visade sig mäktigt att stå emot allmänhetens påtryckningar. Trots rasande kvinnor dömer domarna män som ”tafsar” efter gällande rättsordning.

Men observera, lagar kan ändras och ändras allteftersom. Detta med fördröjning och efter obligatoriska beslut i riksdagen. Så nog har opinioner betydelse, med det tar tid innan opinion hinner omvandlas till lag. Men omsider sker det, idag som tidigare.

Nu till det jag för egen del behöver aktualisera. Jag behöver ständigt påminna mig om att gällande lag  inget annat är än färskvara. Som annat på vår jord åldras den. Viss lag åldras långsamt, annan snabbare. Den långsamt åldrande lagen består längst, annan förändras allteftersom.

Men när dom faller skall domslutet ske efter gällande rättsordning. Det betyder den rättsordning som gällde när lagen stiftades. Och för att få reda på det kan det nu och då vara nödvändigt att t o m förarbetena till lagen granskas. Ibland blir det ändå ”trixigt” att reda ut vad som gäller. Därför har vi rättsliga överinstanser, i slutändan Högsta förvaltningsrätten och Högsta domstolen.

Lag är alltså färskvara, glöm inte det. Om det  behöver vi påminnas, både du och jag.

Till och med de heligaste av lagar, lagar som skall gälla vad som än händer, lagarna om de mänskliga rättigheterna, är påverkbar färskvara. För att slippa ta till komplicerade argument för att visa detta, nöjer jag mig med följande ögonöppnare.

Mina vänners barn, Elvira som går i förskolan och den några år äldre Nore  som nått andra klassen i lågstadiet, har inför den stundande vårterminen blivit väl preparerade av sina lärare. I förskolan har förskollärarna lärt Elvira att barnens rättigheter numera ingår i svensk lag. Samma sak i skolan. Läraren har talat om för Nore och hans klasskamrater att något märkligt skett. Barnens rättigheter står numera i den svenska lagboken.

Sen händer att Nore tappar rösten. En morgon bara kraxar han.  Nore

har blivit så hes att han inte kan säga ett enda ord. Inför detta blir Elvira upprörd. Du Nore kan visst prata. Det tillhör barns rättigheter att kunna prata. Det står i svensk lag.

Så mycket är alltså mänskliga rättigheter värda när det oförutsedda inträffar.

8 20 Form på gott och ont

Jag tänker ibland i underliga banor. Gammalt blandar sig i och påverkar hur jag ser på nuet. Som när jag kom att tänka på att fasta tankemönster inte bara är på gott utan också på ont. Detta när tankemönstret  påverkar mig så att jag blir ovillig att se verkligheten som den är.

Mitt ”snedtänk” bestod i att jag associerade till 1600-talet. Närmare bestämt till 1600-talets kyrkohistoria och till teologernas tal om form och materia. Med dessa från Aristoteles hämtade begrepp fångade de upp verkligheten och utformade sina lärobyggnader. (Se sidorna 16-20 i min bok ”Tron i ett kyrkohistoriskt författarskap. Exemplet Sven Göransson”. Finns även elektroniskt på min hemsida)

Men ”snedtänket” var inte så dumt. Visserligen samlar vi inte längre upp verkligheten i begreppen form och materia. Men formen lever kvar om än i förnyad gestalt. Av formen har idag blivit tankemönster, ideologier och gemensamma föreställningar, utifrån vilka vi läser av verkligheten.

Var jag än befinner mig möter jag dessa tankemönster. Jag möter dem i kyrkan på söndagarna. Jag är så välbekant med dem att när jag hör prästen säga si, vet jag i förväg vad som skall bli . Men inte bara i kyrkan. Med politiker och makthavare är det om möjligt än tydligare. Ibland behöver de bara andas för att jag skall veta vad de tycker.

Säga vad man vill om den bitske Ivar Arpi, ledarskribent i Svenska Dagbladet. Men han har sett detta tydligare än någon annan. Han är en mästare på att se sambandet mellan gamla fördomar och nya. Särskilt när osaklighet och fördomsfullhet tagit sig nya former och bildar bas för fagert tal låter han piskan vina.

Därmed är jag inne på vad jag egentligen vill säga. Vi klarar oss inte utan ”formen” vare sig vi levde på 1600-talet eller lever nu. Den egna tidens former och invanda tankemönster gör att vi kan hantera vår omgivning. Vi behöver gemensamma nämnare för att inte ständigt haka upp oss i våra möten, en någorlunda likartad värdegrund för att kunna bygga upp vårt samhälle.

Men det finns en baksida. Våra tankeschabloner gör oss samtidigt okänsliga för rättvisa och sanning. Alltför ofta drämmer vi till dem som vi inte skall drämma till och vi upphöjer dem som inte är värda upphöjelse. Och vad värre är, överväldigade och besegrade av tidens tänkande blir vi oförmögna at se. Tidens sanning segrar över uppenbar sanning.

Tyvärr sitter jag i glashus när jag resonerar på detta sätt. Inför en ovillig allmänhet hävdar mitt folk den kristna trons sanning med schabloner som alltför ofta bortser från uppenbar sanning. Detta inte minst när de skall försvara bibelns gudomliga ursprung. Allt för att våra kristna tankemönster skall gå ihop. Till min skam vågar jag inte säga att jag själv alla gånger går fri från detta missbruk.

Använd bara inte min syndabekännelse för att komma undan din egen. Låt oss i stället enas om att sanning och rättfärdighet aldrig får förnekas. Om sanningen så spränger ”formen”, d v s våra annars så nödvändiga tankeramar, får detta inte ske.

7 20 Skapade djävlar

I lördags slutade jag dagen med ett kort avsnitt ur Andens lag del 1 av N P Wetterlund. Wetterlund fascinerar fortfarande ett antal kristna och jag måste veta varför. Inte långt kommen börjar jag redan förstå. Wetterlund utgår från ytterstatids-visioner hos profeten Hesekiel, binder samman dessa med sina motsvarigheter i Uppenbarelseboken. Slutligen blir därav en heltäckande teologi där allt som sker fångas in i den allsmäktiges förutbestämmelse. Det är sånt många kristna behöver för att stärkas i sin tro.

Dan därpå inleddes med Martin Wicklins söndagsintervju. Den här gången var det genusvetenskapens påhejare Tina Rosenberg som intervjuades. Med påfallande öppenhet redovisade hon hur en till att börja med splittrad feminism företrädd av radikala företrädare som var och en kämpade för sitt så småningom smälte samman till en sammanhållen åskådning. Tina Rosenberg själv tillhörde dem som höll på att gå under i den kampen. Hon for så illa att hon gav upp sitt medlemskap i Feministiskt initiativ. Men de feministiska visionerna behöll hon. Hon till och med försvarade att ett feministiskt perspektiv var av nöden i maritim forskning om fiskars livsvillkor, detta visserligen i oklara ordalag.

Åter till N P Wetterlund, nu till hans utläggning av Uppenbarelseboken 17 med sitt odjur med sju huvuden och 10 horn. För Wetterlund blir texten en av nycklarna till världens öden fram till våra dagar. I de förklarande noterna till Uppenbarelseboken förutsätts däremot att de kristna är förföljda. Och bland förföljarna finns Roms världsmakt med sin spets i de romerska kejsarna. Textens sju huvud motsvaras av Roms sju kullar. De tio hornen av Roms gudsfrånvända kejsare.

Jag tror mer på noterna än på Wetterlund och tänker mig att Uppenbarelsebokens författare och i förlängningen de första kristna demoniserade samtidens världsmakt. De skapade djävlar av makthavarna. Vad skulle de annars kalla den världsmakt som ville utplåna dem från världens yta. Nu använde förstås Uppenbarelsebokens författare inte begreppet djävul. Han talade istället om odjur. Men innebörden är den samma.

Men vad har detta med Tina Rosenberg att göra och med den framväxande feminismen? Ingenting kan man tycka, men det tycker inte jag. När Feministiskt initiativ  utformades skedde detta minst av allt i harmoni. Inte minst Tina Rosenberg föll ut i våldsamma angrepp mot dem som inte tyckte som hon. Det stora hatobjektet var Ebba Witt Brattström. Men inte bara hon, flera som inte tyckte som Tina Rosenberg hudflängdes. Utifrån min begreppsvärld blev de till smådjävlar som var värda noll förståelse och som utan förbarmande måste bekämpas. Tro bara inte att det enbart var Tina Rosenberg som skapade smådjävlar av motståndarna. Det gjorde många av hennes medsystrar. Av detta blev så småningom Feministiskt initiativ som efter alla konfrontationer enligt Tina Rosenberg utvecklades till en rörelse värd all respekt.

Min konklusion av denna resa som började med Wetterlund, fortsatte med Uppenbarelseboken 17 och slutade med Tina Rosenberg är att människan är sig förunderligt lik. I våra konfrontationer demoniserar vi våra motståndare. Denna demonisering är inte enbart av ondo. Vad skulle de kristna i Rom göra med en överhet som inget hellre ville än döda dem. Man kan förstås fråga sig om inte Tina Rosenberg och hennes kombattanter borde ha lugnat ner sig. Var det  och är det verkligen nödvändigt att svärta ner sina motståndare som de gjorde. Måste man skapa djävlar av dem som hade andra visioner än man själv?

Slutligen, hur är det med djävulen? Är djävulen något som vi själva skapar eller äger djävulen en självständig existens? Ett är säkert, det är att djävulen blir mer effektiv om han får formas av mänskliga händer. Åtminstone blir han mer träffsäker.

 

6 20 Fel ordning i söndags

För min del började det i söndags med Söndagsintervjun på P 1. Martin Wicklin intervjuade Roger Akelius, entreprenören som köper, renoverar och sen hyr ut fastigheter och tjänar ofattligt mycket på sina affärer. Jag fick lyssna i lugn och ro eftersom jag kombinerade radiolyssnandet med den dagliga morgonpromenaden i skogen. Sen fortsatte dan för mig och min hustru Gunlög med kyrkobesök. Det var kyndelsmässodagen. I centrum stod den gamle Symeon som när man bar fram det nyfödda Jesusbarnet i templet utbrast; Herren nu låter du din tjänare fara hädan i frid…Ty mina ögon har skådat frälsningen… (Luk 2:29 f) Så här efteråt har jag insett att det borde ha varit tvärtom, först kyrkan sen Akelius.

Skall Akelius sammanfattas gör man det lämpligen i följande slogan; ”tjäna på att gynna”. Det står för att Akelius inte bara tjänade pengar. Genom sina förtjänster gynnade han också andra. Och han påstod att detta gällde generellt i alla lyckade affärer. Affärerna ger mervärde för köparen samtidigt som säljaren gör förtjänster. Och jag lyssnade och tänkte; naturligtvis är det så. Kamprads IKEA är ett tydligt exempel på detta för att inte tala om youtube, twitter och facebook. Jag kunde dessutom associera till några nytänkande unga bondpojkar i Kumla som i slutet av 1800- och början av 1900-talet kom på att man kunde göra skor på fabrik. Samtidigt som pengarna rann in vann gemene man på deras upptäckt. Skorna blev i fortsättningen billigare, däremot inte sämre. Dessa bondpojkar var samtidigt religiöst nytänkande. Helt unga stod de i spetsen för den begynnande frikyrkorörelsen.

På Akelius följde sedan det sedvanliga  kyrkobesöket. Det var Kyndelsmäss och gudstjänst för gamla och unga. Barnkören sjöng, Karin Maltén predikade och alla gick vi fram och lade våra böneämnen på altaret. Jag valde att lägga en för ändamålet framlagd Mikaelsängel på altaret och bad samtidigt för mina kära. Skall jag sammanfatta söndagens tema i en formel skulle det kunna vara; se och sen dö i frid.

Hur går detta ihop, först ”tjäna på att gynna” och sen ”se och sen dö i frid” ? Ett vet jag och det är att det gick ihop för de kreativa unga bondpojkarna i Kumla i slutet av 1800-talet. De både ”tjänade på att gynna” och förlitade sig på  att ”se och sen dö i frid”. De kombinerade skapande fantasi och egen förtjänst med förtröstan på att få dö i frid.

Detta gällde avgjort inte Roger Akelius. Denne imponerade med öppenhet över egna motiv, mod att säga precis som han uppfattade det och påfallande ärlighet över egna motiv. Bland annat erkände han att man någon gång och i undantagsfall måste bryta mot lagen. Själv hade han vid ett tillfälle undanhållit en smärre förmögenhet i en schweizisk bank och genom detta brott kunnat fortsätta sin annars hotad affärsverksamhet. Däremot tycktes han inte ha något till övers för eviga värden och överjordisk mening. Några år efter sin död är man glömd påstod han och något annat än aska blir inte kvar. Möjligtvis kan man bli näring till en potatis, dristade han sig att säga.

Åter till frågan hur går det ihop. Kan man tjäna på att gynna och samtidigt  se och sen dö i frid. De unga pojkarna i Kumla som startade skofabrikation kunde det uppenbarligen. Däremot förmådde eller ville Roger Akelius inte det.

Summan av det hela blir att bondpojkarna i Kumla blir min förebild. För de kreativa unga pojkarna kom den gamle Symeon och dennes förtröstan på den nyfödde frälsaren före en effektiv skofabrikation. Men det ena uteslöt inte det andra. Och på grund ordningsföljden gavs en oanad möjlighet att använda de intjänade pengarna på ett rätt sätt. Vinsterna kunde läggas på det gemensammas bästa. Om de sen gjorde det kan inte jag svara på.

5 20 Kulturell intelligens

Maria Berghäll intervjuades om kulturell intelligens i P1-morgon den 27 december 2019. Hon sa att kulturell intelligens(CQ) var en underavdelning av emotionell intelligens. Hon betonade att denna form av intelligens går att träna upp, dessutom att den får allt större betydelse i ett genom-digitaliserat samhälle.

Och jag kände att hon var inne på rätt spår. Om något har jag märkt att människor som kan känna sig in hur andra tänker och har det gör skillnad. Bra chefer skall nog ha hårda nypor men utan inkänning står de sig slätt. Min egen relativa framgång beror mindre på gott minne och god slutledningsförmåga, mera av att jag brukar förstå mig på dem jag möter.

Snart kom Maria Berghäll in på vad hon egentligen var ute efter. Hon ville spränga främlingskapet i det svenska samhället. För det var kulturell intelligens särskilt lämpad. Pröva på, föreslog hon. Ta kontakt med dem som inte är som du. Tänk dig in i hur de tänker, solidarisera dig med deras livsstil. Pröva på  att inleda vänskap som  mer bygger på att du själv anpassas än på att andra gör det. Och en ny värld skall öppnas för dig.

Så långt utan att ha något direkt att invända, började jag ändå fundera. Är egentligen detta att börja i rätt ände? Poängen med emotionell intelligens är väl i grunden något annat än anpassning. Är det inte självprövning som är den springande punkten, en självprövning som ruskar om och tvingar till nytänkande.

För mig innebär en självprövning av det rätta slaget mer än annat att bearbeta sina svagheter, inte minst att ta itu med egna blinda fläckar och fördomar. Det handlar om att utsätta sina egna sympatier och antipatier för kritisk prövning och inte ge sig förrän man har grepp om dem. Målet är att sakligt kunna hantera vad andra anser, tycker och gör. Med lägre målsättning får man inte låta sig nöja.

Ur detta inre möte med mig själv skapas förutsättningar att förstå andra och det öppnas dörrar till sammanhang som tidigare känts främmande.

Men detta är trots allt enbart myntets ena sida. Den andra handlar om min medmänniska. Det kan nämligen finnas det hos henne som vid närmare prövning varken kan eller skall förstås. Sånt som det tvärtom är min plikt att fördöma.

Men vare sig om självprövning eller om kritisk granskning av andra hade Maria Berghäll något att säga. Ensidigt förordade hon vad tyskarna till vardags kallar ”multikulti”. Hon bortsåg från  att en kultur byggd på ”multikulti-ideal” också kan innebära förblindning. I sitt generösa accepterande av allt och alla blir man blind för allt i det nya som inte håller måttet. Jag behöver väl inte tillägga att sån blindhet hämmar sig. Svagheterna blir uppenbara snarare än man kan ana.

Så nog hade Maria Berghäll rätt när hon slog ett slag för den utvecklingsbara kulturella intelligensen. Men hon missade det viktigaste, att det utvecklingsbara i denna intelligens förutsätter självprövning. Hon hoppade rakt in i ett kritiklöst ja till det främmande och exotiska som hon gav ett egenvärde som det inte självklart äger.

4 20 De finkulturellas självbesinning

Så fort jag ser en fullt utbyggd symfoniorkester med harpa och allt går det genom mitt huvud; hur fruktansvärt dyrt måste det inte vara att hålla en sån här orkester. Finkultur kan omöjligen bära sig. Utan stöd från det allmänna vore det omöjligt.

Samtidigt kan jag inte undgå att lägga märke till högt burna huvuden och illa dold stolthet. Såväl dirigent som musiker vet sitt värde. Självklart är det något stort de utför. Anspråken är närmast religiösa. Men bär sig ekonomiskt gör det inte.

Det högsta och det bästa och det på nåder. Det är den illa dolda sanningen. Vore det inte för skattsedeln funnes dessa musiker inte. Annat är det med  vår egen Robin för att inte tala om hur det en gång var med The Beatles, Elvis Presley, Chuck Berry och Jimi Hendrix osv. Dessa tyngde inga offentliga institutioner och det utan att göra avkall på den musikaliska kvalitén.

Nu kan förstås de finkulturella inte slå sig till ro. På sikt kan de inte låta sig nöja med att själva inse värdet i vad de gör. Inte heller med att förlita sig på en åldrande medelklass som besöker konserterna och ligger på politikerna om höjda anslag. De finkulturella måste i slutändan vinna bredare anklang för att kunna behålla sin ställning.

Så är det förstås med alla kulturella aktiviteter. Det duger inte att i högtravande formuleringar motivera den egna existensen. Utan engagemang och intresse  dör den mest vällovliga verksamhet.

Jag tror mig  veta vad jag talar om. Jag har nämligen under min studietid befunnit mig i finkulturens grannskap, i den religiösa finkulturen. Åtminstone trodde uppsalateologerna på min tid sig tillhöra ett slags religiös finkultur.  De trodde sig nämligen veta bättre än andra. Självmedvetandet var enormt hos Ivan Engnell, ämnesföreträdaren för Gamla testamentet. Traditionshistorisk metod och sakralt kungadöme var svaret på de flesta frågor. På motsvarande sätt i Nya testamentet under Harald Riesenfeld med hans realistiska bibeltolkning och hans katolska ämbets- och kyrkosyn. Bara så att den religiösa massan inte var med på noterna.

Först så småningom insåg jag att mina lärares undervisning inte var sanningens sista ord. Det den religiösa massan spontant insåg dröjde det innan jag förstod. Hur kunde jag till slut ändå märka? Kanske därför att mina lärares läror inte vann anklang. Det var stumt i de breda leden för mina lärares signaler. De mångas tysta kritik gjorde att jag tänkte efter och fann nya vägar i mitt religiösa sökande.

Det går naturligtvis inte att dra direkta paralleller till den musikaliska finkulturen. Men att finkulturens smala anläggningsyta inte i sig är någon förtjänst utan tvärtom ett varningens tecken, får man inte missa. Den måste åtminstone fungera som en tagg i köttet.

En sådan tagg i köttet mår finkulturen bra av. Det är nämligen otvetydigt så att brist på bred anklang tyder på behov av förnyelse, framför allt att de mångas spontana ja kan tyda på bakomliggande värde. Mot den bakgrunden borde den populära musiken ha något att lära även symfoniorkestrar.

För egen del har jag inte kunnat bli ett med de religiösa strömningar som idag väcker anklang. Men jag har förstått att de äger något som jag inte kan bortse från.

 

3 20 Gud är god – eller?

När jag var ung inleddes gudstjänsterna med ”helig, helig, helig”, numera allt som oftast med ”Gud är god”. Ändringen beror av av kyrkans vilja att komma nära, kanske f a av att inte skrämma bort människor från Gud.

Om detta har inte jag så mycket att säga. Mitt problem är själva påståendet – Gud är god. Eller rättare sagt, mitt problem var påståendet – Gud är god. Söndagen den 12 januari 2020 i S:t Mikaels kyrka i Örebro strax efter kl 10 gick det nämligen upp ett ljus för mig. Jag visste plötsligt hur jag skulle ta orden. Det hela skedde strax efter att prästen Karin Maltén sagt sitt ”Gud är god”.

För mig var fortfarande ”Gud är god” vad det alltid varit, ett generellt och allmängiltigt påstående. Den som säger ”Gud är god” utan förbehåll och inskränkningar hävdar som en allmän sanning att Gud är god, en sanning som låter sig försvaras med skäl som är begripliga för fler än den som säger det.

Problemet är att detta påstående motsägs av verkligheten. Varenda dag händer sånt som inte får hända. Olycka, sjukdom, för tidig död drabbar ond som god. Även den mest vältränade kan drabbas av hjärtinfarkt och man behöver inte vara storrökare för att få lungcancer. Eller som läkaren sa till min granne vars fru dog i bröstcancer trots att hon varken rökt eller hade sjukligt påbrå. Slumpen har slagit till och vi kan tyvärr inte förutse var och när.  Det är kort uttryckt många gånger som vore slumpen Gud.

För att få reda i detta tänker sig inte minst troende kristna tillvaron som ett kampfält där ont står mot gott, där Gud representerar det goda, djävulen det onda. Men hur blir det då med Gud som ensam Herre över himmel och jord?

Annorlunda blir det när jag proklamerar sanningen att Gud är god. Prokla-merar i  betydelsen vittnar om Guds godhet. Detta gör jag överväldigad av den som för mig företräder Gud, Jesus Kristus. Överväldigad av dennes ömsinthet och rättfärdighet, övervunnen av hans försoningsgärning ropar jag ut mitt ”Gud är god”.

Av en allmän sanning har blivit ett personligt vittnesbörd framsprunget ur erfarenheten av något jag och kyrkan med mig fått erfara inte enbart som en historisk sanning utan också som en aktuell.

På grund av detta tycker jag att Karin Maltén och andra präster visst skall fortsätta med sina inledningsord ”Gud är god”. Men jag skulle gärna se att de låter dessa ord föregås av förtydligandet; ”Kyrkan proklamerar att”, alternativt ”förkunnar att” Gud är god. Detta gör kyrkan överväldigad över skapelsens mäktighet och Jesu försonande rättfärdighet och kärlek. Mot den bakgrunden är Gud god om än mycket i denna värld tycks styras av tillfällighet och slump. Den av Jesus gripne förstår att även det oförklarligt onda en gång skall få sin förklaring, att den allsmäktige inte lämnat något åt slumpen.

2 20 Excesser i högkristologi, eller?

Olaus Petri kyrka i Örebro, Trettondedag jul. Allt var upphöjt. Körsångarna liknade änglar i sina vita skjortor, prästerna skrudade som tillhörde de den himmelska härskaran. Lovsångerna till det nyfödda barnet var lovsånger till den upphöjde Kristus, konungen. Herrens bön varken lästes eller bads, den sjöngs. Till och med pålysningen om datum för påskens inträdande år 2020 framfördes i entonig kyrkoton.

Var jag möjligen den ende i den katedralliknande kyrkan som i denna himmelska miljö kom att tänka på evangeliernas tillkomst; att evangelierna är sprungna ur de första kristna församlingarnas förkunnelse, att deras olikheter sinsemellan beror av att de är tillkomna i olika berättelsetraditioner, att likheterna dem emellan har sin orsak i att de lånat av varandra, lånat till och med varandras ordalydelser.

Men framför allt tänkte jag på det för de fyra evangelierna gemensamma draget att de i alla sammanhang tog vara på möjligheterna att upphöja Jesus. Jesus gjordes till Kristus, den smorde, redan innan han på den tredje dagen hade uppstått från de döda och blev till den Himmelske konungen.

När Jesus på detta sätt är upphöjd kallas det högkristologi. För mig är det självklart att denna högkristologi har sitt ursprung redan i evangeliernas tillkomsthistoria.

Åter till Olaus Petri och Trettondedag jul 2020. Nu till predikan av den omstridde, f d domprosten i Visby, Mats Hermansson. Om denna predikan kan mycket sägas, f a om hans idealisering av lagen i det Gamla testamentet men även om hans desavouering av bibelns förbundsföreställningar med den till dessa hörande utväljelsetanken. För Mats var alla inkluderade i ett enda stort vi.

Men strunt i det. Ingen kan ta ifrån Mats att han tecknade Kristus som de utsattas vän, att Jesu storhet, i slutändan gudomlighet, var avhängig av dennes vilja och gåva att frälsa dem som ingen frälsning ägde.

Ingen kan heller ta ifrån denna gudstjänst i Olaus Petri dess innersta karaktär. Detta omåttliga upphöjande till himmelska sfärer var ingen självändamål. Det syftade ytterst till att upphöja den som gav sitt liv för att rädda andra än sig själv.

Så också med evangelierna. Deras många gånger sagoliknande berättelser om Jesus har till syfte att upphöja den som gav sitt liv för dig och mig. Jag klarar t o m  av födelseberättelser där ett evangelium påstår det de andra inte tycks ha en aning om. Och jag säger ja till vise män och änglauppenbarelser även om dylika berättelser vanligtvis har sin plats i sagovärlden.  För mig är allt sant som syftar till att upphöja honom som jag kallar försonaren.

Mot denna bakgrund kände jag mig hemma när jag gästade Olaus Petri. Visst kändes det konstlat när kantorn sjöng ut datum för påskens inträdande år 2020, eller när korstecknen från altaret for som blixtar genom kyrkorummet. Sånt är jag inte van vid från min hemkyrka, S:t Mikaels kyrka i Baronbackarna i Örebro.

Jag gillade t o m Mats Hermanssons predikan även om jag gärna sett att han grävt djupare i den bibel som entydigt förkunnar att det finns en utväljelse, men att denna utväljelse syftar, inte till privilegium utan till tjänande.

1 20 Idealguden och trons Gud

Det är som vore  det en mur mellan dom som tror och alla andra. Men så är det ju inte. Inte ens Gud har de troende ensamrätt på. Så här resonerar jag.

Har man inte Gud har man ideal, absoluta ideal. Varenda gång en människa säger eller skriver vad hon innerst inne tycker, blottar hon dessa sina ideal. Och hon tar dessutom i så mycket hon kan. Bara det absolut högsta släpper hon från sig. Helst skall det hon tycker hålla för strängaste prövning, vara en sanning så nära den slutliga som det går att komma, vara en spegling av ideal som spränger tid och rum.

Personifierar man dessa ideal och det passar mitt syfte att göra detta, kan man tala om Idealguden. Gemene man dyrkar ”idealguden”, att skilja från en personlig Gud. Begreppet Gud använder jag därför att målet är att nå så högt det går, helst det ideala, det slutliga, det som spränger tid och rum.

Sen gör man inte det. När man läser eller lyssnar när en människa säger sitt hjärtas mening märker man snart att bakom förment höga ideal döljer sig egenintresse och smalspårighet. Det är som om en enskild människa inte kan rycka sig loss från sitt jag och sitt egenintresse.

Själv är jag lik  en spårhund. Jag är en mästare i att nosa upp sammanhang, egenintresse och smalspårighet i det mesta jag läser eller lyssnar till. Jag hittar det överallt. Men jag skulle ljuga om jag inte också märkte att det sagda eller det skrivna också blottar en inre drift att nå det som inte kan motsägas, det som står för absolut sanning.

Kontentan av detta resonemang blir att idealguden är en gud som alla söker, men ingen finner.

Men trons Gud då, den personlige Guden som också denne är ansiktslös men som i Kristus fått sitt ansikte, hur är det med denne Gud? F a hur är det med oss som dyrkar denne Gud?

För oss är Gud personlig, Det betyder en Gud som mer än annat återspeglas i Kristus, en Gud tydlig om mening och mål. Men man behöver inte vara särskilt djuptänkande för att märka hur våra tankar om denne Gud är färgade av vår egen kultur för att inte tala om vårt egenintresse.

Mitt exempel på detta är en helt vanlig predikan. Orden handlar om Jesus och hans omgivning och källan är bibeln. Men utläggningen speglar trots detta mer predikantens egen  tid och predikantens egna ideal liksom samtidens än något annat.

Är vi alltså lika goda kålsupare vi som dyrkar trons Gud som alla andra. Är gränslinjen mellan dom och oss inte alls lika tydligt som de flesta vill göra den. Förmodligen är det så.

Men ett kan man inte ta ifrån oss som gör anspråk på  att vara tjänare åt trons Gud. Vi har inte helt släppt taget om den trostradition som från 200-talet efter Kristus gav oss den bibel som vi fortfarande äger. Man kan heller inte förneka sanningen i att vi brottas med ett visserligen i långa stycken motsträvigt  Gamla testamente. Dessutom och f a  med en Kristus som levde i den gammaltestamentliga trostraditionen och som gjorde denna levande i överraskande möten med sin omgivning. Man kan heller inte blunda för att vi i våra bästa stunder orienterar oss utifrån korset, det  betyder utifrån en förlust som vi tolkar som en seger och att detta gör skillnad.