52 19 Gud alias livet, alias verkligheten

Tänk inte bort Gud. Det vore att tänka bort livet och verkligheten. Lyssna dessutom gärna på naturforskarna. Vad gör nämligen dessa annat än att de försöker reda ut livets förutsättningar och verklighetens väsen. Mycket har de redan funnit och mer är på väg. Allt närmare kommer forskarna livets och verklighetens förutsättningar. Naturlagarna har de redan beskrivit, nu har forskarna kommit allt längre i sin kunskap om de sofistikerade lagar som gör att liv blir liv.

Gud är nämligen ett annat namn för  livet och verkligheten, det liv och den verklighet som vi tvingas förhålla oss till vare sig vi vill det eller inte.

Gud är ofrånkomlig i den meningen att livet och verkligheten är ett faktum och att detta liv och denna verklighet, d v s våra liv,  styrs av obönhörligt gällande lagar. Ju mer vi känner till om dessa lagar desto bättre kan vi anpassa oss till den tillvaro i vilken vi lever.

Som ofrånkomlig verklighet i denna mening är Gud opersonlig. Inga böner hjälper. Enda möjligheten att få del av Gud, alias livet, alias verkligheten är att känna till förutsättningarna för livet och dra nytta av denna kunskap.

Förstår ni inte vad jag menar kan jag exemplifiera. Malignt melanom är en livshotande hudcancer. Den sprider sig via svårstoppade metastaser och tar snart död på den drabbade. Detta ända till den dag nobelpristagarna James Allison och Tasako Honjo fick grepp om sjukdomen. De fann på vägar att trigga kroppens eget försvar mot metastaserna. Och vips blev mängder av människor botade. Varför? Därför att nobelpristagarna Allison och Honjo på en bestämd punkt upptäckt förutsättningarna för livet och kunnat hantera sin kunskap till att rädda människoliv.

Så långt om den Gud som inte låter sig förnekas, den ofrånkomlige förutsättningen för livet, den opersonlige Guden.

Men nu är inte detta hela sanningen. Gud låter sig inte begränsas till yttre verklighet och naturlagar. Vi kan svårligen leva om inte Gud eller dennes motsvarighet blir mer än detta. Detta gäller vare sig vi kallar Gud för Gud eller för något annat.

Här i västvärlden kallar vi vanligtvis Gud något annat. Den traditionelle Guden skjuts undan till privatsfären. I stället blir det den västerländska synen på humanitet, kultur och människovärde  som får komplettera den Gud som är mer än obönhörliga naturlagar.

För ingen kan låta sig nöja med enbart den obönhörliga ”kausalitetens” Gud. På något sätt måste det gudomliga bli personligt för att vi skall kunna fungera.

Också detta låter sig exemplifieras, nu inte med två nobelpristagare utan  med, låt oss kalla dem,  ”kunskapsbjässar”. Såna bjässar finns det många så jag behöver inte nämna några namn. Det som kännetecknar dessa är att de vet det mesta. De kan Europas städer, vet vad floder och berg heter, känner till historiska fakta. Dessa kunskapsbjässar är av två slag, en del av dem kan räkna upp fakta, andra kan räkna upp fakta och dessutom sätta  fakta i sammanhang.

Oändligt mycket större nytta har vi av dem som ser sammanhangen än av dem som bara vet. I själva verket kan vi inte leva utan att få hjälp av dem som kan sätta i sammanhang.

Nobelpristagarna Allison och Honjo både visste och kunde sätta i sammanhang. Därav deras storhet.

Att få grepp om Gud i betydelsen den obönhörliga verkligheten är en sak. En annan  är att sätta Gud  i sammanhang. Både det ena och det andra är nödvändigt. Det sekulariserade väst har valt humanitetens väg för att sätta sin kunskap om den obönhörlige Guden i sammanhang. Utan detta sammanhang kan inte den sekulariserade västerlänningen hantera sin omgivning. Vi kristna kompletterar vår kunskap om den obönhörlige Guden med Kristus. Det är skillnaden.

51 19 Anpassningsetik

Det var rörande och samtidigt ömkligt  att höra SD-riksdagsmannen som på SD:s kongress i Örebro tvingades erkänna att det var nödvändigt för partiet att ändra abortpolitik. Det kostade för många röster att stå fast vid förslaget att sänka gränsen för tillåten abort från vecka 18 till vecka 11. Men han gladde sig åt att abortsiffrorna trots liberal lagstiftning ändå gått ner. Och tänkte jag; nazistanstruken är han verkligen inte denne sverigedemokrat, sen får Stefan Löfven säga vad han vill.

Samtidigt satte riksdagsmannens anförande  igång mina tankar om anpassning som en nödvändigt funktion i mänsklig samlevnad. Ingenting står ju stilla, allt befinner sig i rörelse och anpassning är en förutsättning för normalt liv. Människor som inte äger förmågan att anpassa sig betraktar vi som sjuka. Har man grava anpassningssvårigheter får man medicin och särskild vård.

Att tvinga någon att anpassa sig är däremot något negativt och mot den mänskliga naturen. Det fick Pol Pot en gång erfara. Det hjälpte inte att tvinga, hota och mörda för att omskapa befolkningen i Kambodja till goda kommunister. Våldet fick motsatt verkan.

Riksdagsmannens avbön gjorde f a att jag började fundera över den mänskliga anpassningens väsen. Och hur det var hade jag myntat begreppet ”anpassningsetik”. Det ämnet finns inte vad jag vet. Men nog vore det värt att fundera djupare med just detta ämne som rubrik.

Mina egna tankar i ämnet går i den här riktningen. Förändringar i yttre avseende innebär alltid förändringar i inre. Nya omständigheter skapar nya tanke- och handlingsmönster. Att bara leva på i sina gamla tankemönster fungerar inte. Snart är man en stockkonservativ uv som ingen räknar med. Att anpassa sig efter nya omständigheter är en nödvändighet.

Det betyder inte att man nödvändigtvis och utan att tänka bara skall följa med och göra som alla andra. Nytänkande kan ta sig olika former, på gott och på ont, och det gäller att låta sig dras in i sunda nyordningar, vilka nu dessa är.

När jag rannsakar mig själv märker jag att jag är mot allt vad ”övermodskultur” heter. Att anpassa mig till en sådan vore mig djupt främmande. Jag vill inte vara följsam mot dem som alltid tror sig veta bäst.

Detta har lett till att jag känner mig som en främling i mitt eget samhälle. Hos oss är ju det svenska måttet för allt förträffligt. Det skall vara svenskt kött, svenskproducerade livsmedel, svensk syn på kultur, svensk samlevnad, svensk jämställdhet,  svensk demokrati, svensk privatreligion, svensk sekularitet.

Detta samtidigt som svensk liberal syn på människors goda vilja kombinerad med  en djupast sett religiöst färgad syn på humanism och alla människors lika värde har genomsyrat samhället. Detta har gjort att människor från världens alla länder fått sin hemvist hos oss. Klyftorna har därigenom ökat mellan rik och fattig, mellan kultur och subkultur, mellan laglydiga och dem som tagit lagen i egna händer.

Men som det alltid varit så är det fortfarande. Allt spricker när tiden är mogen, så har det alltid varit och så är det nu. Frågan är när  stunden är inne för  svensk ”övermodskultur” att falla isär. Men när det sker, vet inte jag.

Dessutom tillhör inte jag visionärerna, inte dem som i hemlighet drömmer om kristendomens återkomst och ett förnyat kristet samhälle på övermodskulturens ruiner.

Men skulle omvälvningen ske vore jag den förste att anpassa mig till detta nya. Familjeförankringen har jag gratis och jag är redan anpassad till förnyade former för kristen gemenskap. F a har mitt sätt att tänka tro i grunden förnyats på grund av tidens sociala och intellektuella utmaningar. Och denna min tro skulle troligen falla väl ut i ett nykristet samhälle.

50 19  Engagemang och förhärdelse

Greta Thunbergs fiende heter förhärdelse, uppenbar förhärdelse.  För vad är det annat än förhärdelse när människor fortsätter att leva som förut trots att det kostar våra barnbarn deras framtid. Så heder åt Greta Thunberg som vägrar flyga och i stället korsar Atlanten med en katamaran. Synd bara att hon börjar ta emot hederspris för sina insatser. Sånt brukar vara skadligt i längden. Jesus hann både bli död och uppstånden innan han på allvar började upphöjas.

Heder alltså åt Greta Thunberg från en som hellre cyklar än åker bil och som dessutom på eget tak producerar 10000 Kw-timmar el men bara förbrukar 7000. skall sanningen fram är det för mig bekvämare att cykla än åka bil och billigare att vara elproducent än elkonsument.

Dessutom är jag mer intresserad av en annan form av förhärdelse än den Greta Thunberg krigar mot. Jag skäms att erkänna det men jag tänker oftare på den förhärdelse som gömmer sig i det helhjärtade engagemanget för god sak än på förödelsen av naturen.

Den förhärdelse som upptar mina tankar är för den delen inte svår att upptäcka, åtminstone inte för mig som är religiöst engagerad. Det är nämligen bland oss som tar vår religion på allvar som förhärdelsen är som tydligast.

I försvaret för den tro som är helig för oss har vi nämligen ofta gjort oss okänsliga för det som talar emot vår tro. T o m uppenbar sanning förnekar vi om det svär mot det vi valt att tro på.  Tydligast avslöjas detta i vår bibelläsning, där vi intuitivt förnekar motsägelser i texten och blundar för sånt i bibeln som inte är etiskt hållbart.

Har ni  förresten träffat på någon helhjärtad kristen som vill se att det kryllar av etnisk rensning i de gammaltestamentliga texterna eller har ni mött någon av oss som talar högt om att självaste Jesus tog fel om den yttersta tidens ankomst. Mot allt sånt tal har vi förhärdat oss, eller kanske rättare; vi har valt att blunda. Jag kallar detta förhärdelse, förhärdelse för att skydda en tro som är viktigare än allt annat.

På den andra kanten har vi feminismen en nu vital rörelse med genomslagskraft. Här är det saken som gäller och allt som hindrar saken bekämpas. Mot argument som talar emot den kvinnliga jämställdheten har man förhärdat sig.

Så väl har man lyckats i sin kamp att man fått folkmeningen på sin sida. På tjugu år fick man majoriteten av befolkningen med sig på att ett foster tillhör kvinnans kropp och att ett foster får mänskligt liv vecka 18 + sex dagar men inte tidigare. Med vrede vänder man sig mot dem som tycker något annat. Jag kallar det förhärdelse, förhärdelse livad av engagemang  för frihet och jämlikhet i samlevnaden.

Slutligen då till förhärdelsens funktion. I mina exempel tycks den vara att skydda en förment god sak. Den är som puppan för larven eller Berlinmuren för DDR. Utan puppa dör larven och utan mur faller DDR.

Trots gott syfte måste även denna form av förhärdelse bekämpas. På min kristna kant för att en sannare bild av kristen tro skall växa fram och bland feministerna för att en fördjupad syn på samlevnadens väsen skall få chans att komma till uttryck.

 

49 19 Att bli den jag är menad att vara

Jag väntade och väntade och till slut kom det. Målet är att jag blir ”den jag är menad att vara”, sa Sanna Bråding till sist. Detta i söndagsintervjun i P1 med Martin Wicklin.

Sanna, tydligen lysande i begåvning och talang men skör och med dålig självtillit. Snabbt blev hon skådespelaren och programledaren alla begeistrades av. Priset var ett allt mera söndertrasat inre som behövde fyllas på med  sex och droger för att kunna fungera. Till slut sprack bubblan. Det blev fängelse och tvångsrehabilitering. Därefter började vandringen uppåt, vittnade Sanna Bråding. Den egna katastrofen hade öppnat hennes ögon.

Sanna Bråding är inte ensam. Jag har en vän som ur eget bottenläge vittnar om Gud och det som sällan tidigare. Socialt bottenläge åstadkom att ovidkommande hänsyn föll bort och hans ögon öppnades.

Själv stångas jag med Sanningen. Jag söker den hos teologer som begriper mer än jag själv. Grundligt studerar jag dem, envist och uthålligt granskar jag deras argument. Oftast blir jag besviken. Besviken på att deras resonemang inte vilar i ovillkorligt sanningsökande. Deras svar speglas mer eller mindre av det tidsandan kräver.

Ofta dryftar jag de svåra frågorna med teologer, präster och pastorer som är jämspelta med mig. Oftast gör samtalen mig besviken. Det för mig uppenbara får inte vara uppenbart. Odiskutabel sanning får inte vara odiskutabel sanning. Och man vägrar ta det som inte går ihop på allvar.

Följden blir att jag känner mig ensam, fruktansvärt ensam, utlämnad åt ett gnagande tvivel. Det märkliga är att där i bottenläget, utan förankring i någon eller något,  växer autentisk tro fram. Där på botten får jag veritabla ”kickar” som väcker skapande fantasi. Och i ensamheten växer självförtroendet fram. När något är uppenbart för mig räds jag inte att basunera ut min sanning om så ingen tycks lyssna. De som var med när jag en gång disputerade vet att det ligger sanning i vad jag säger. Ju mer opponenten trummade mot sånt i min avhandling som inte stämde överens med hennes egen forskningstradition, desto tryggare blev jag. Utan någon som helst rädsla bemötte jag hennes argument.

Åter till Sanna Bråding och hennes vittnesbörd om hur hon tog sig upp ur sitt elände. Tog sig upp gjorde hon nämligen och det utan några halvmesyrer. Det som i denna ”uppåtrörelse” mest associerade till religion var hennes veganism. Hon blev som jag tolkade henne ”gräsätare” och i och med det utnyttjade hon inte längre naturen utan samspelade med den.

Sen tänkte jag förstås på den uppåtriktade rörelsen. Hennes ”frälsning” förutsatte en rörelse uppåt. Hem kom hon först när han svingat sig tillräckligt högt. Och dit hade hon inte nått, det låg i framtiden. Men hon var på väg.

Sen kom det som vände upp och  på alltihopa. Det var när hon i slutminuten talade om att leva som hon var ”menad att leva”. ”Menad att leva” förutsätter mening, förutsätter avsikt, förutsätter någon form av Gud.

Själv är jag här tydligare än Sanna Bråding. Jag talar i klartext om Gud och det får också konsekvenser. Jag säger som Paulus att jag ”arbetar med fruktan och bävan på min frälsning”. Men samtidigt är jag noga med det paradoxala tillägget. ”Ty det är Gud som verkar både vilja och gärning”. (Se i bibeln, Filipperbrevet kap 2 v 12 f)

Min väg uppåt  blir av den anledningen betingad av någon eller något som står över mig. Den nedåtgående rörelsen blir därför viktigare än den uppåtgående.

48 19 ”Naturmorgon” som utmanare

På lördagmornarna är det ”Naturmorgon” som gäller. Detta faktastinna program  fungerar som sällskap under lördagens morgonpromenader. Jag kan inte säga att jag njuter av allt som där sägs om naturens märkligheter. Och min entusiasm är långt från fältreportrarnas. Snarare utmanar de mig på den punkt där jag är som mest känslig, min tro.

Fältreportrarnas motto är lovprisning, en ständigt återkommande lovprisning av flora och fauna. Sist var det hajarna som upphöjdes. Vi kan inte klara oss utan hajarna sades det. Utan dessa rovdjur blir det fel på ekosystemet. Slutar hajarna att äta fisk blir resultatet  i slutändan igenvuxna hav. Dessutom äter dom inte människor. Vi är inte deras föda, så simma inte ifrån dem utan mot dem. Då anfaller de inte.

Där slutade dom den här gången. Nästa steg tog de inte. Det gör dom nästan aldrig. Och tur är väl det. När för en tid sedan Mats Ottosson, eller var det någon av hans manliga kollegor, ställdes inför den yttersta frågan om mening och sammanhang värjde han sig mot religionens svar. I stället hänvisade han till naturvetenskapen. Som om  vetenskapen kunde göra anspråk på att äga svaret på tillvarons yttersta frågor. Naturligtvis inte.

Vad naturvetenskaparna däremot gör är att de allt djupare tränger in i hur naturen fungerar. I det här fallet hajarnas plats i naturens ekosystem. Kunskap om hajar förstärker vissheten om att allt beror av balans mellan liv och död. Vissa skall äta, andra skall ätas. Predatorer kallas dom som äter. Högst bland dessa predatorer står hajarna, fick vi reda på denna lördagsmorgon.

Vad hajforskaren inte fick med var att över hajarna står människor. Om några är predatorer så är det vi. Fungerar vi inte som vi skall blir det om nånsin kaos i ekosystemet.

Men jag förstod och blev utmanad på min allra känsligaste punkt, min tro. Som Jesuslärjunge har jag lärt mig att kärlek är viktigare än annat. Och ingen har kunnat ta ifrån mig att det yttersta beviset på denna kärlek är Jesu död på korset. Detta offer är kärlekens yttersta manifestation.

Men så kommer detta att också jag är en predator. Inte vilken predator som helst utan som människa, hövdingen av alla predatorer. Hur skall detta kunna förenas att jag å ena sidan som kristen är en kärlekens representant men som människa samtidigt predator med uppgift att döda.

Svara på den frågan den som kan! Jag kan det inte. Skulle jag nämligen överge min roll som predator, vad händer då? Eller för att säga det tydligare, om jag byter sida från rovdjur till bytesdjur, dvs tar en annan plats i ekosystemet än den som är mig given, vad blir då resultatet?

Förmodligen inte mycket. Det finns så många andra som är rovdjur så ekosystemet klarar sig säkert mig förutan. Men om alla gör som jag och blir ekobönder och gräsätare, hur går det då med försörjningen av en ständigt växande befolkning? Finns det mat så att det räcker åt alla? Förmodligen inte.

Sånt här brottas jag med när jag tänker i stort och det utan att få några bra svar. Svar har jag däremot när jag tänker i smått. Då vet jag att jag skall göra gott mot min hustru, mina barn, min närmaste omgivning, ja sträcka ut min kärlek så långt det någonsin går. ”Utväljelsetanken” är den tekniska termen i bibeln för detta. Och bibeln driver denna utväljelsetanke från den första boken i bibeln till den sista. Även Jesus gör det.

Så då får väl också jag göra det. Men något svar på ekosystemets utmaning ger varken Jesus eller bibeln. Inte undra på att jag känner mig kluven i mitt inre.

 

47 19 Social aggressivitet

I söndagsintervjun härförleden intervjuades filmaren Roy Andersson av Martin Wicklin. Vad jag fastnade för i intervjun var Roy Anderssons  blick och känsla. Uppenbart såg han, särskilt hos tilltufsade människor, det andra inte ser och kände som andra inte känner. Dessutom kunde han på rörlig bild fånga det han såg och kände så att det smittade av sig.

Detta om Roy Anderssons gåvor. Sen om drivkrafterna. Martin Wicklin tryckte på Roy Anderssons arbetarbakgrund men denne svarade i förstone med att tala om annat. Nog

var pappan arbetare men det speciella med honom var det sociala arv denne förde vidare.  Också pappan hade som Roy A förmåga att se, beröra och fängsla.

Inte så att Roy Anderssons förnekade sin arbetarbakgrund. Denna fungerade som ett slags tändvätska för honom. Underifrånperspektivet  hade gjort Roy Andersson upprorisk. Han hatade överheten och var som han kallade det  ”socialt aggressiv”. Denna aggressivitet hade inte avtagit med år och framgångar. Roy Andersson betonade att hans sociala aggressivitet fortfarande tände hans vrede.

Nu till mig själv och min reception av Martin Wicklins intervju. När jag lyssnade märkte jag att jag ville slå följe med Roy Andersson. Inte så att jag har någon önskan att bli filmmakare. Men jag vill som Roy Andersson se det andra inte ser och känna det andra inte känner. Och mitt blickfång är som för Roy Andersson de förbisedda.

Att jag inte befinner mig i nivå med Roy Andersson lär väl stå klart. Däremot gillar jag alltså inriktningen. Att se nedåt och där se det andra inte ser och känna det andra inte känner är för mig själva meningen med min livsvandring. Den vetter mot eviga värden.

Däremot är jag inte ”socialt aggressiv” som Roy Andersson. F a kan jag inte som han vittna om oförändrad aggressivitet mot makthavarna. Den hållningen är för mig omöjlig. Hur skall jag kunna vara aggressiv mot dem däruppe. Som prost tillika docent och med god pension, hur skall jag kunna slå mot de privilegierade när jag själv är en av dem. Hur Roy Andersson, mitt i all sin framgång gör för att bevara sin ilska, begriper jag inte.

Min sociala aggressivitet riktas istället inåt mot mig själv. Jag anklagar ständigt mig själv för att inte i tillräckligt hög grad dela med mig av mitt. Det hela blir akut när jag i en liten gudstjänstgrupp på onsdagarna i Vivalla jämför mig med de övriga.  Jag har det ekonomiskt och socialt oändligt mycket bättre än de flesta av de andra. Samtidigt säger mig min tro att jag, som Paulus uttrycker det,  ”är en kropp” med övriga. Detta med allt vad det innebär eller borde innebära. Men mitt sociala sammanhang, mina förpliktelser främst mot hustru, barn och barnbarn, tvingar mig att begränsa mitt engagemang i trosgemenskapen. Jag dras åt än den ena än den andra sidan. Det känns som om jag skulle sprängas inifrån.

Men där i den sprängning som ytterst är åstadkommen av att jag på min livsvandring har fått förmåga att se det andra inte ser och känna det andra inte känner, sker mitt religiösa genombrott. Förlåtelse sköljer över mig, en  ständigt förnyad förlåtelse, en förlåtelse som är nåd, aldrig rättighet.

46 19 Rovdjuret  människan och min kristna tro

Det var ett tag sedan. Jag slötittade på TV. Programmet handlade om skygga hästar. Ta det försiktigt när du närmar dig en häst för första gången. Glöm inte att du är ett rovdjur medan hästen är ett bytesdjur, sade hästkännaren.

Sällan har jag lärt mig något så snabbt som nu. Inom loppet av en sekund fanns det präglat i mitt varaktiga minne att jag till allt annat också var ett rovdjur.

Med förnyad blick betraktade jag från och med nu min omgivning och fann spår av rovdjur bakom det mesta. Mänsklig hackordning har naturligtvis med rovdjursinstinkten att göra. Flockmentaliteten likaså. Och sen detta att vi tar oss rätten att äta djur men skonar medmänniskor.

Kan man förresten inte lite slarvigt dela upp allt levande i rovdjur och bytesdjur. Åtminstone gäller att kretsloppet bygger på att endera äta eller ätas. Kampen på liv och död pågår oavbrutet i stort som i smått i såväl växtriket som i djurriket.

Inte ens i bibeln är spåren utplånade. Särskilt i Gamla testamentet lever rovdjurstänkandet kvar. Jag tänker särskilt på förbundsföreställningarna, att ett folk är utvalt före alla andra och detta på de andras bekostnad. De fick t o m fler än en gång order från Gud att utplåna allt levande hos fienden, vuxna, barn, djur, ja allt. Tillspillogivning kallas förfarandet. Jämför detta förfarande med vargens tillspillogivning av fårflocken så inser ni att israeliten vid dessa tillfällen inte var så olik vargen. Så nog är det en bit av sanningen att vi människor till allt annat också är rovdjur.

Hur går det då att nalkas den heliga kristna tron med detta för ögonen? Det blir en utmaning. Utmaningen gäller att med Jesus för ögonen försöka se alternativen till mänskligt rovdjursbeteende. För ni tror väl inte att tillspillogivning var något för Jesus?

För egen del ryser jag av välbehag när jag märker hur Jesus hanterar förbundstänkandet. Långt ifrån att betrakta Israels förbund som ett privilegium på andras bekostnad gjorde han förbundet till en uppgift. Du är utvald före andra inte för att dominera de andra. Tvärtom är utväljelsens syfte tjänande. Själv blev han det stora exemplet på detta. Jesus, den före alla andra utvalde, fick ge sitt liv för dem som han egentligen stod över.

En bra tolkningsnyckel för den som vill närma sig kristen tro är att läsa bibeltexterna som alternativ till människans rovdjursbeteende. Sen att med Jesus som förebild ständigt söka alternativ till allt vad rovdjursbeteende heter.

Synteser skall jag som kristen vara vaksam med. En sån syntes kombinerar motiven och skapar av de blandade motiven en helhet. Till en smula öppenhet för djuret i mig lägger jag kristligt beteende och kristlig kärlek. Eller för att gå mer ut på allmänningen; jag lever kritiklöst utifrån beteendemönstren i min samtid och kombinerar dessa med något som jag funnit vara specifikt kristet.

Men så kan jag inte göra. Ständigt måste jag vara på vakt mot rovdjuret i mitt inre. Ständigt söka alternativ till mitt naturgivna rovdjursbeteende.

Mot den bakgrunden lär det inte gå att en gång för alla säga sig vara befriad. Rovdjuret i mig lär inte besegras så lätt. Nej, daglig omvändelse lär vara det enda som biter. Om nu ens detta är medicin nog för att bli befriad från ett beteende som tycks vara ett med vår natur.

45 19 Spetsad text och bred utläggning

     Jag deltog i gudstjänsten i Olaus Petri söndagen efter Alla Helgons dag. Mycket folk, praktfull gudstjänst och en engagerad församling, så sammanfattar jag min upplevelse så här en dag efteråt. Går jag till förkunnelsen smälte den väl in i helheten. ”Var inte rädd” var temat och nog var predikan tröstande. Mer än en gick förmodligen hem med lite mindre rädsla för döden än tidigare.

Själv lyssnade jag på mitt eget sätt. Jag kunde inte låta bli att fundera över om predikan höll måttet som utläggning av Guds ord. Det gjorde att jag blev mindre tröstad än stimulerad att tänka vidare.

Texten ett utsnitt ur Johannesevangeliets sjätte kapitel (Joh 6:37-40) är till ytterlighet spetsad, den är situationsanknuten och om man så vill exklusiv. Bildlikt talat injicerar den Jesus i sin judiska omgivning. Texten ingår som sådan i det nya som inom kort skulle inleda sitt segertåg över världen.

Predikan däremot var omfamnande, inkluderande. Den var ett försök att ge kristenfolket ett hopp om liv efter döden i ett samhälle som förlorat sitt evighetshopp.

Så inte höll predikan måttet som utläggning av den text som prästen var ålagd att utlägga. Men det betyder inte att denna predikan saknade förtjänster. Vissa tröstade den, mig stimulerade den till reflexion. Mina tankar kom att gå  i följande banor.

Kristen tro ingår per definition i en syntes med den omgivande samhället. Det började med Jesustro i ett judiskt samhälle uppburet av judiska heliga skrifter, judiska traditioner, judiskt tänkande och judisk exklusivitet. Jesustron innebar en injektion i detta judiska samhälle. Men en injektion av unikt slag. Jesustron kom på kort tid att påverka kulturer i hela den då kända världen. Påverka men också påverkas av och därmed också förflackas. Säg den kristna kultur som inte är behov av en ny injektion av det för kristen tro bärande.

Att Sverige behöver en dylik injektion är uppenbart. Det specifikt kristna i vår kultur har så tunnats ut att gemene man i vårt land inte längre säger sig vara kristen. Visserligen finns kristna öar kvar. Den livaktiga församling som på söndagen efter alla Helgons dag samlades i Olaus Petri kyrka i Örebro är ett exempel på detta.

Från kristet håll i Sverige har man inte gjort annat än försökt injicera nytt i ett samhällsklimat där kristen tro kommit att betyda allt mindre. Detta till skillnad från i Orienten med sin ortodoxi som gjort en heder av att inte förändra någonting alls.

Det känns som om de orientaliska kristna lyckats bättre än vi. Men detta bara skenbart. Bland annat de syriskt ortodoxa prästerna står i dag rådlösa inför sina ungdomar som i snabb takt sekulariseras.

Själv är jag inte som prästen i Olaus Petri. Jag skulle inte komma på tanken att ersätta predikotextens specifika budskap med allmänna kristna sanningar. I stället spetsar jag till utifrån det för texten specifika. Jag glömmer aldrig att förkunnelse i sin ursprungliga form inget annat var en injektion av tillspetsat nytt i en församling och i ett folk som inget mer behöver än en injektion av Jesus för att nå verklig förnyelse.

Själv tillhör jag vanligtvis förvaltarna. Jag månar mer än många om kristen sed och kristen livshållning. Men som förkunnare och bibeltolkare tillhör jag förnyarna. Detta eftersom jag vet hur det var när det begav sig. Injektionen av Jesus i det judiska samhället innebar förnyelse av en hel värld.

44 19 Följare och utmanare i det kollektiva livsflödet

Det är som vore vi kristna något för oss själva. Vi tror, andra tror inte, vi går i kyrkan, andra gör det inte, vi är religiösa, andra är det inte.

Men hur är det egentligen? Finns det inte också mycket som förenar? Förvisso! Alla inom en kulturkrets är oavsett trosbekännelse berörda av vad jag kallar ”kollektiva livsflöden”. Vi påverkas av dem vare sig vi vill det eller inte. Vi må heta invandrare eller vara infödda svenskar. Har vi satt våra bopålar inom Svea rikes gränser får vi räkna med en oupphörlig påverkan av dessa livsflöden.

Vad jag här talar om kallar jag alltså ”kollektiva livsflöden”. Och vad som här behöver tilläggas är att dessa är sammansatta av kunskap, värderingar och tro i varierande proportioner. Där finns också inslag av för omgivning och tid typisk smak, liksom stråk av för tid och rum typiska tyckanden. T o m humorn är kulturellt betingad.

På bred front påverkar dessa livsflöden oss, dessutom i paketerad form. Det ena synsättet är lagt till det andra, den ena kunskapen fogad till den andra, den ena inställningen förenad med den andra och sen är allt förenat till ett sammanhållet helt i vårt inre. Sen kan en utomstående pricka in varifrån vi kommer. Vi må vara svenskar, européer, amerikaner eller afrikaner.

Tro därför inte att objektiv rättvisa kan råda, att domar och bedömningar kan vila på objektiv grund, att sympatier och antipatier speglar det som verkligen är värt att tycka om respektive inte gilla. Så är det nämligen inte. Allt är på ett eller annat sätt kulturellt betingat. Tron inte undantagen.

 

Detta om det jag ville klarlägga. Nu till mitt ärende.

Vad jag egentligen vill ha sagt är att det finns något som gör skillnad. Man kan endera vara följare eller utmanare i denna kulturellt betingade samlevnad som vi, vilket vi vill eller inte, lever i. Med följare menar jag alla dem som mer eller mindre tanklöst köper, respektive drar nytta av den egna kulturens värderingar och trosföreställningar. Med utmanare avser jag alla dem som gjort det till regel att ifrågasätta och söka nya vägar.

Själv vill jag se mig som utmanare. Nog följer väl också jag med ”strömmen”. Att helt slå sig fri från sin kulturella bakgrund lär för den delen inte vara möjligt. Ändå känner jag mig som en utmanare. Det betyder att jag tillhör dem som medvetet anstränger sig för att ställa gällande norm- och trossystem i fråga. Detta inte främst för att bryta ner gängse tänkande, mer för att avslöja subjektiviteten i det  och mest för att uppmärksamma de dolda avsikter som döljer sig bakom fagra ord. Mest ifrågasätter jag för att i möjligaste mån trampa upp nya spår för värderingar och tro.

Jag skall heller inte förneka att det tillhör mina passioner att slå hål på myterna om trons död. Sanningen är ju den att när en tro försvinner träder en annan i dess ställe. Utifrån detta faktum ser jag det som min uppgift att spåra upp för tiden  hållbar tro liksom värderingar som håller måttet. Att jag gör det utifrån kristen övertygelse har väl ingen kunnat undgå att märka.

 

 

 

43 19 Av naturen är jag dubbelseende.

Av naturen tycks jag  vara  dubbelseende. Jag ser en sanning i det uppenbara, en annan bakom detta uppenbara. Så långt bakåt jag kan minnas har det varit så. Alltid funderar jag över vad som ligger bakom det sagda och det gjorda.

Så stort är detta mitt intresse för det andra att det uppenbara ofta fördunklas. Jag kan inte uppbåda intresse för årtal, siffror och sakuppgifter. Jag får tvinga mig till nödig baskunskap. Mitt intresse riktar sig mot hemligheten under texten eller bakom framträdandet och orden.

Jag läste härförleden författaren och akademiledamoten Per Wästbergs understreckare i Svenska Dagbladet (6/10 2019) om  poeten Bo Bergman (1869-1967). En hel del fick jag vid läsningen reda på om den sparsmakade och precise diktaren Bo Bergman. Men jag kom vid läsningen på mig med att vara mera intresserad av Per Wästberg än av Bo Bergman. Jag frågade mig om inte det som sades om Bo Bergman, om dennes kärlek på avstånd till Maria Almqvist, i högre grad blottade Per Wästbergs inre än Bo Bergmans. Och jag undrade om ändå inte det i understreckaren otolkade och gåtfulla yttrandet av  Bo Bergman, ”Det är inte Gud som skall förlåta, det är du som skall förlåta Gud”, var en Wästbergs egen bredsida.

Nog om detta. Ni som följer mina bibelstudier kan inte undgå att märka att mitt dubbelseende slår ut i full blom vid läsningen av bibeln. Jag är förmodligen så långt från fundamentalism som man kan komma. Ständigt frågar jag mig vad som ligger bakom bibeltextens ordalydelse, vad som driver bibelförfattarna att återge gudsordet på det sätt de gör.

Naturligtvis ligger det närmare till hands att läsa som det står och tolka utifrån bibelförfattarens påstådda intentioner. Bara så att man då hamnar i ett virrvarr av utsagor och budskap som blott vid ytlig läsning kan hållas samman. Texterna är visserligen till nöds redigerade men aldrig så genomarbetat att skrift kan tolka skrift utan mellanliggande tillrättalägganden.

Det är med detta som bakgrund som jag kommer in med mina funderingar. Jag frågar mig om bakomliggande intressen. Vad drev bibelförfattaren att skriva som han skrev? Och sen ytterst, bakom bibelförfattarens tillrättalägganden, vad drev ytterst Jesus?

När ni läser mina bibelstudier behöver ni ha mitt dubbelseende i åtanke för att förstå mig rätt. Men inte bara för att förstå utan också för att kunna kritisera mig.

Mitt sätt att förstå är nämligen subjektivt betingat om än inte godtyckligt. Subjektivt i den meningen att jag utgår från Jesu speciella ställning till Gud, men därför inte godtyckligt eftersom jag med full kraft söker efter vad som kunde ligga bakom Jesu ord och handlingar.

Spretigt blir det och sökande. Det jag funnit en gång kanske jag inte ser nästa. Och det som gällde när jag tänkte då kanske inte är aktuellt vid ett senare tillfälle.

Så när ni läser mig blir det som när jag läste understreckaren av Per Wästberg om Bo Bergman. Ni har anledning att undra hur mycket som egentligen återspeglar Jesus och hur mycket som i själva verket är en spegling av Björn Svärd.

Jag skäms inte för att erkänna att det är så. Men vad värre är finns det vad jag vet ingen bättre väg för mig att nå sanningen än att göra det via mitt dubbelseende.

 

42 18 Omtanke som förutsättning för ansvar

Hårda tag säger man längst ut på högerkanten, till vänster tror man mer på omtanken. I konsekvensens namn blir receptet på den ena sidan mer poliser och mer fängelse, på den andra bättre skolor och mer jämlikhet. Närmare mitten säger politikerna ja till både det ena och det andra och åtgärderna blir därefter.

Ni förstår nog att jag syftar på aktuella åtgärder mot gängkriminaliteten. Men ni anar säkert också att jag har något utöver denna konkreta fråga i kikaren. Rätt!  Jag är ute efter att få generalisera. Jag generaliserar alltså detta om omtanke som förutsättning för ansvar och gör satsen till en allmängiltig sanning. Det betyder att jag påstår att det som gäller bekämpning av kriminalitet också gäller på andra områden. Eller som min släkting som gick över från kommunalpolitik till rikspolitik sa: samma logik gäller i såväl kommunpolitik som i rikspolitik. Och jag tillägger; samma logik gäller även religiöst.

Jag lyfter alltså devisen ”Omtanke som förutsättning för ansvar” och gör den till en religiös fråga. Det betyder att jag konverterar den till en sanning som spränger tid och rum. Själva tillvaron vilar på två grundvalar omtankerespektive ansvar, påstår jag som troende människa.

Men så brukar det inte låta, invänder du kanske. Som om inte hela den bibliska berättelsetraditionen är något värd. Och hur blir det då  med alla lärosatser och dogmer? Hur blir det med död, uppståndelse, eviga straff och en god Gud i denna värld där så mycket sker som inte får hända?

Ja vad blir det med allt detta? Vad blir det med den till synes oändliga rad av frågor som jag nästan dagligdags direkt eller indirekt ställs inför och som jag efter bästa förmåga försöker besvara. Ett svar ger jag till präster som läser bibeltexterna som vore de exakta återgivningar av händelseförlopp men gärna glömmer den ursprungliga textens budskap. Ett annat till skeptikern som läser bibeltexterna som vore de sagor. Ett tredje till den som lagt frågan om Gud på hyllan men frimodigt förutsätter människans oändliga värde och odödliga principer, ett fjärde till alla dem som tror sig veta vad bibeln handlar men aldrig någonsin öppnat en bibel.

Till vad nytta brukar jag fråga mig. Varför möda sig om att försöka ge svar på frågor, när de frågande ändå inte bryr sig om mina försök till svar.

Vore det inte viktigare att jag för mig själv och andra aktualiserade vad kristen tro i grunden hävdar. Att bakom alla konkreta utsagor om religionens mångahanda finns en trosgrund som berör allt levande. Den trosgrunden är tvådelad. Å ena sidan finns där tron på ansvaret, ett ansvar som spränger tid och rum, ett ansvar efter möjlighet och förmåga.  Å den andra sidan något som har många namn, men som jag här kallat omtanke, också den ett faktum som spränger tidens och rummets gränser. Slutligen att denna omtanke är relaterad till vårt ansvar.

Skulle denna grundinsikt gå upp för såväl kulturelit som allmänhet finge det konsekvenser. Omöjligen skulle kristen tro kunna förpassas till det privata rummet. Dess ärende vore aktuellt för alla. Och min sen länge närda dröm skulle bli verklighet: det skulle ha sitt värde att diskutera bibelsyn med präster, bibelns påstådda sagostatus med skeptiker, eviga värden med dem som lagt tron på hyllan. Och plötsligt skulle folk reagera när jag påpekade det omöjliga i att veta någonting om en bibel som man aldrig öppnat.

 

41 19 Eros och agape i förening

I väntan på att ett antal hjälpsamma och kunniga vänner har hunnit läsa mitt alldeles nyskrivna manus om Einar Billing har jag tagit mig före att fördjupa mig i biskopen och religionsfilosofen Anders Nygrens (1890-1978) tänkande. Det blir mycket att bita i när man läser Anders Nygren (AN). F a tvingas man traggla med Immanuel Kants filosofi. AN var i sitt tänkande påverkad av denne Kant. Annars är AN teologen som främst gjort sig känd genom sina avhandlingar ”Eros och agape”, dvs böcker som handlar om självkärleken respektive den självutgivande kärleken.

Varför  syssla med just ”eros och agape”, självkärleken (eros)  respektive den självutgivande kärleken (agape)? AN tvekar inte på svaret. Agape är den kristna trons själva kännetecken. När man kontrasterar agape mot eros framträder kristendomen i sin allra tydligaste dager.

Kristendomen är kemiskt ren från eros hävdar AN i ett otal upprepningar.  På alla de upptänkliga sätt argumenterar han för detta.

I samma andetag kämpar han för att även teologi måste betraktas som en vetenskap. Teologin är ett kunskapsområde för sig menar han och som kunskapsområde låter sig teologin liksom andra kunskapsområden beforskas Villkoret är att man använder rätt metod. Och rätt metod är s k motivforskning. Och eftersom kristendomens grundmotiv är agape skall teologisk forskning på ett eller annat sätt handla om just agape.

Jag behövde inte läsa mycket av AN förrän jag märkte att denne man var en kämpande ande som ända till sista blodsdroppen drev sin linje och försvarade sina åsikter.  Utförligt och envist  i långa beviskedjor hävdar han sina åsikter. Det skall helst inte gå att säga emot honom på någon enda punkt. Och alltid spetsar han till; teologin är vetenskap våga inte tro något annat, religionen är ett särskilt kunskapsområde, fjärran från allt vad illusion heter, nåde den som inte inser det, kristendomen är agape, allt annat är avvikelser. Allt hävdat med frenesi under kritik av dem som tänker annorlunda.

Jag insåg snart att AN mer än annat stod på barrikaderna för att försvara sin kristna tro. Nästan samtidigt stod det klart för mig att detta försvar måste ha sina rötter mer i eros än i agape. Kärleken till den egna tron eldade uppenbarligen både iver och argument.

Slutsatsen blir att AN som kristen visserligen hävdade agape som det enda rätta men själv inte redde sig utan en god portion eros. Av detta följde att AN som teolog hävdade agape som det enda rätta men själv inte levde som han lärde.

Och varför inte tänker jag och associerar till mitt eget älsklingsämne, förhållandet mellan vi och du. Ett gott ”vi-förhållande” är förutsättningen för ett gott ”du-förhållande”. Och ”vi-förhållandet” förutsätter eros, nämligen ett eros som har förmågan att spränga de egna gränserna och bli till agape. Om inte blir det svårt för främlingen att få någon att ty sig till och leva tillsammans med.

Eller översatt till min verklighet. I de gemenskaper som jag tillhör och då allra tydligast i min familj måste jag före allt annat måna om de mina. Min hustru och mina barn måste få komma före allt annat. Om inte tillfogar jag både hustru och barn skada. Men min kärlek till de mina får inte vara av det slaget att den skapar murar mellan vi och dom. Tvärtom skall min eros vara av det slaget att den liksom laddar för agape, laddar för öppen famn utåt.

Vad blir då summan av detta resonemang? Att både eros och agape behövs, att eros är den nödvändiga förutsättningen för agape. Därför är kristendomens kännetecken inte agape, utan eros och agape i en alldeles bestämd förening.

40 19 Om hänsynen till rötterna

Rötterna är Gamla testamentet. Nya testamentet står för trädet och kronan för Kristus. Frågan är här vad rötterna betyder för trädet och för kronan?

Varför fråga sig detta här och nu? Därför att jag nyligen brottats med Agne Nordlanders ”Korsets mysterium” (1982) och sen med Anders Nygrens ”Gamla testamentet i Nya förbundet” (ur en bok om bibeln 1948). Dessa studier har frigjort en rad egna tankar.

I sin vördnad för bibelordet lägger Agne Nordlander in en djupare, gudomlig betydelse i det gammaltestamentliga offerväsendet. Inte ett ord om att det är primitivt och anstötligt.  Och Anders Nygren, teologen och filosofen försöker i apologetisk iver få Gamla testamentet att samspela med det Nya. I slutändan kommer han fram till dubbla sanningar, den historiskt inriktade bibelforskarens sanning och sen den himmelska sanningen, som är Luthers och Paulus sanning.

Både det ena och det andra ser jag som partsinlagor. Både Nordlander och Nygren försöker rättfärdiga ett för dem egentligen motspänstigt material. Och nog är det motspänstigt många gånger. Själv har jag inte hakat upp mig på vare sig det gammaltestamentliga offerväsendet eller på hur historisk kunskap och tro kan spela samman. Vad jag däremot inte kan låta bli att fundera över är hur Paulus egentligen tänkte när han förankrade evangeliet i Gamla testamentet. Detta genom att skjuta undan lagen och göra den till en tjänare åt evangeliet. Tack och lov fick han ihop det men nog skedde det på Gamla testamentets bekostnad.

Nu är det förvisso inte enbart problematiskt för en kristen att handskas med Gamla testamentet. Hela Nya testamentet är i själva verkat mättat med gammaltestamentliga associationer. Kristen tro är bildlikt talat en växt sprungen ur den gammaltestamentliga myllan. Vore rötterna av annat slag och utväxterna mer framträdande skulle vår kristna tro se annorlunda ut.

Tänk bara vad resultatet hade blivit om de senjudiska apokalyptiska föreställningarna (exakta förutsägelser om tidens slut) brett ut sig och blivit mer framträdande än de blev. Nu återfinner vi dessa främst i Daniels bok där de smittat av sig  på några kapitel i evangelierna (talet om tidens slut kap 24-25 i Matteusevangeliet med paralleller). Dessutom tar dessa tankar viss plats i breven samt dominerar Uppenbarelseboken.

Slutligen till mitt eget sätt att foga in Gamla testamentet i min egen trosåskådning.

Enkelt uttryckt  läser jag bibeln bakifrån. Jag börjar med Jesus och det hav av vittnesbörd om honom som Nya testamentet består mig med. Jag läser och försöker förstå det väsentliga och det utvecklingsbara i dessa vittnesbörd. Jag söker efter  de gemensamma nämnarna i vittnesmålen om Jesus men utan att förneka det som sticker ut och är annorlunda. Sen låter jag mig gripas av Paulus med sin koncentration på kors, död och uppståndelse. Paulus framställning av korset ser jag som Sanningen om Jesus in nuce.

Mot den bakgrunden går jag in i Gamla testamentet, tar vara på sånt som kan föras vidare till Kristus och fogar detta till min helhetsbild. I övrigt försöker jag oförbehållsamt läsa som det står. Jag viker inte undan från hemskheter. Och jag har inga problem med att låta Gamla testamentet mer bli ett vittnesbörd om föreställningar i tiden, än vara vittnesbörd om en evigt giltig, oföränderlig helig Skrift.

Jag har särskilt fastnat för Psaltaren i Gamla testamentet. Där kan jag bakom alla redaktioner ibland skåda den frommes gudslängtan, dennes  utblottning liksom dennes förlitan på en Gud som bryr sig inte bara om Israel utan även av en enskild människa i nöd. I såna psalmer brukar jag läsa in den Jesus som jag föreställer mig vara den sanne Jesus. Detta trots att direkta hänvisningar till honom inte låter sig finnas.

 

39 19 Vi och dom och sen fortsättningen

Att i bildade sekulära kretsar med höga anspråk skilja ”vi” från ”dom” är tabubelagt. Det förbjuder den sekulära religionen som stadgar alla människors lika värdeoch förkunnar att alla människor i grunden har samma behov. Därav slagordet frihet, jämlikhet och broderskap. Därav tanken att alla skall behandlas lika. Här får inte finnas något ”vi” som står mot något ”dom”. Ty den ene är lika god som den andre. Alla är vi syskon i en värld där alla tar hand om varandra.

När den bildade klär av sig sin sekulära religion gäller däremot annat. ”Vi och dom-tänkandet” är inte i avtagande i dessa kretsar. I snart sagt allting avspeglas ett ”vi dom-tänkande” som snarare är i tilltagande än i avtagande.

Detta framstår så tydligt att det låter sig utforskas. Modern statskunskap handlar mer än annat om just  segregationen och dess följder. Och denna segregation är utbredd överallt och i alla sammanhang.

Så vi kristna är inte ensamma om att stå där med skammen att predika ett och göra ett annat. Den bildade överheten är precis lika skenfrom som vi kristna är det.

Dock är att märka att det skett förskjutningar i ”vi och dom-tänkandet”. I vår kulturkrets var det en gång i tiden börd och rikedom som gav människor status. I dag är det annat som gör skillnad. Men saken kvarstår. ”Vi” separeras från ”dom” i lika hög utsträckning i dag som någonsin tidigare. Och hyckleri och skenfromhet spär på olikheterna.

Inte undra på kan man tycka när man skådar in i naturens värld där arternas fortlevnad är relaterad till hur väl man hävdar eget revir. Överlevnaden kan bero av att en djurart dödar den andra eller att ett växtslag tränger ut det andra. Men om det har jag inget ytterligare att säga. Det är inte mitt område.

Däremot vet jag en del om ”vi och dom-tänkandet” under biblisk tid.

Att Jesus levde i en kultur med ett extremt ”vi och dom-tänkande” är ingen hemlighet. Israel var det före alla andra utvalda folket. Alla andra var hedningar (gojim). Så tänkte även Jesus.

Men när det behövdes sprängde Jesus detta ”olikhetssystem” och det inifrån. När landsmännens egenrättfärdighet blev olidlig exploderade han i; du skall älska din nästa (det betyder i detta sammanhang sitt judiska trossyskon) men inte hata utan älska även din ovän, (underförstått även din hedniske ovän.)

För egen del och som bekännande kristen förnekar jag inte det riktiga i att ”vi” skiljs från dom. Det tycks mig mot naturens ordning att förneka det nödvändiga i detta. Däremot tror jag mig åtminstone närma mig min mästare när jag säger att i konstellationen ”vi” och ”dom”  vihar en specifik uppgift. Den uppgiften är att inkludera så många ”dom” som det någonsin är möjligt. Detta på alla de områden.

Församlingen skall inkludera så många det går  i trons gemenskap. Samhället på motsvarande sätt  svälja så många flyktingar som det tål. Och som enskilda eller familjer är det vår uppgift att möda oss om att inte bara leva tillsammans med likasinnade.

Dock gäller att om man spränger det möjligas gränser så att ”vi” urskillningslöst blir det samma som ”dom” uppstår en oreda som gör den ena villan värre än det andra. För att ni skall förstå vad jag menar; Nelson Mandela höll sig innanför det möjligas gränser i sina insatser förefaller det mig, Robert Mugabe utanför. Den enes hållning skapade möjligheter, den andres ledde till kaos.

 

38 19 Odla, försvara och stödja

Ur eller skur, det gör ingen skillnad. På söndagarna sitter Gunlög, min fru och jag i kyrkbänken i S:t Mikaels kyrka i Örebro. Vi lyssnar sjunger och deltar. Och reflekterar kanske jag skall tillägga. För min del reflekterar jag allt som oftast över vad som förmedlas i denna min kyrka.

Kristendomsförsvar i traditionell mening tar man sig inte tid med har jag märkt. Ingen av prästerna ställer sig på barrikaderna för att försvara en gången tids kristet färgade samhälle. Ingen tycks vilja vrida klockan tillbaka till värderingar som gällde då. Jag hörde av en vän från Växjö stift att till och med det gammalkyrkliga Småland gett upp den kampen. Förlorat är förlorat tycks man mena såväl i Örebro som i Växjö.

Odlar gör man däremot i min kyrka. Odlar tron på en god Gud, odlar och tillämpar Jesusberättelserna, försöker mitt i tillvarons osäkerhet skapa föreställningen att Gud ändå rår och att tillvaron vilar i trygghet och kärlek. Detta i stor trosvisshet. Jag skulle vilja se det som kan slå hål på våra prästers visshet att Gud ändå råder och att kärleken till sist skall segra.

Problematiserar gör ingen av våra präster. Guds godhet och Jesu kärlek är fundament man inte ruckar på. Den sekulariserade världens utmaningar antar man inte. Bibelkritik är inget man sysslar med.

Vi har i vår kyrka fått förstärkning. X och f a Y söker sig gärna till våra gudstjänster. Det fina med dom är att de vet att gudstjänsten är förpliktande. Man går inte till kyrkan enbart för att få utan också för att ge. Och att ge det är att se varandra och vid behov stötta varandra. Först med den inställningen kan kyrkan bli den växtplats den är ämnad att vara.

Perfekt kyrka sa X eller om det nu var Y för en tid sedan när vi stod i kön till kyrkkaffet. Det går en rak linje från altaret till kaffebordet. Gudstjänst, fortsatte han, är både det ena och det andra. Det är både gemenskap vid nattvardsbordet och kaffebordet.

Det Mikael förstått förstår de som jobbar i Mikael till fullo, vare sig de är präster, diakoner eller kyrkvärdar. Maken till omtänksamhet får man leta efter. Ingen i gemenskapen får lämnas utanför. Om än försiktigt och utan att klampa in på privat område närmar de sig även dem som är ovana kyrkbesökare.

Det som gäller Mikael ser jag som närmast förebildligt. Det är modellen för hur en kyrka av idag skall arbeta. Det må vara att folk går ur kyrkan, att barndopsseden vacklar, att det blir ont om resurser och kyrkor får läggas i malpåse. På ett eller annat sätt öppnar sig ändå möjligheten att fira gudstjänst och odla omsorg och gemenskap på den grunden att Gud är god och att kärleken och omsorgen till slut skall segra.

Som de som känner mig vet är jag själv problematiserande. För många  känns detta störande, för andra oroande. Jag borrar i Skrifterna, ifrågasätter, lägger till och drar ifrån både i trosglöd och i respekt för uppenbar sanning. Det är ingen lätt väg jag valt. För många är den förvirrande. Något gott för det ändå med sig. Det kan öppna ögonen för människor som sen länge lagt tron åt sidan.

37 19 Korsets mysterium och mina ”tankesanningar”

Som nån kanske märkt har min hemsida fått ytterligare en fast beståndsdel, ”tankesanningar”. Den är menad att komplettera gruppen ”Sambandet fakta och värderingar/tro” och ”Värderingsgrenverket”. Alla tre utgör nycklar till mitt tänkande.

Bakgrunden till ”tankesanningar” är att jag nyligen avslutat ett arbete om biskopen, lutherforskaren och bibelteologen Einar Billing. Om ni inte minns var det han som talade så ivrigt om den svenska folkkyrkan. Billing lade i sitt bibelteologiska arbete ner mycken möda på att komma till rätta med  försoningens hemlighet. Och han kom långt, så långt att jag i långa stycken låtit mig påverkas av honom.

Men som det är med det som intresserar vill man söka vidare. Jag hamnade då i ”Korsets mysterium” (3 uppl 1982) av Agne Nordlander (AN). Till dels fick jag då vad jag sökte. Det betyder en grundlig genomgång inte bara av vad f a Paulus skriver om Jesu död och uppståndelse utan också en genomlysning av det gammaltestamentliga offerväsendet.

Sakligt läser AN innantill och sakligt tolkar han. Med ”Korsets mysterium” i min hand kan jag i fortsättningen orientera mig bland alla bibelställen som handlar om försoningen, dessutom få hjälp till vederhäftig tolkning. Som uppslagsbok och ”lathund” är den utmärkt. Jag lär ha boken nära till hands även i fortsättningen.

Men det var något som ”skorrade” vid läsningen och jag kunde inte begripa vad det var. Till slut lade jag boken åt sidan och började tänka principiellt. Det betyder att jag preciserade vad jag tidigare varit inne på i ”Sambandet fakta och värderingar och tro” och i ”Värderingsgrenverket”. Resultatet blev ovannämnda ”tankesanningen”.

Jag kunde då slå fast att kristen tro liksom  så mycket annat som upptar vårt inre kan sammanfattas i begreppet ”tankesanning”. Som ”tankesanning” är tron flexibel. Den fungerar i interaktion med sin omgivning. Den tar emot och låter sig påverkas, samtidigt påverkar den och skapar förändring. Den är hörsam mot såväl yttre faktorer som inre. Tron är kort sagt som jag tänker mig Jesus i sitt umgänge med sin omgivning. Jesus visste vad han ville men han var långtifrån stelbent.

Men ”Korsets mysterium” är just stelbent, upptäckte jag. Det som står i Guds ord är kort och gott uppenbarelse, lyder den icke utskrivna undertexten i boken. Inget får läggas därtill och inget dras ifrån. Dialog på lika villkor med Guds ord är utesluten.

Samtidigt är Jesus dogmernas Jesus, han är sann Gud och sann människa och som sann Gud och sann människa skall han förstås hur mycket han än gråter i Getsemane.

Med den utgångspunkten serverar ”Korsets mysterium” sanningen. Läsarens del i denna sanning blir att ta emot och ta vara på. Detta är i och för inte fel. Bara så att till sanningen hör att Gud också verkar inifrån vårt eget samvete. Tron på korsets hemlighet växer därför fram ur dialog. Ja tron i sin helhet växer fram ut dialog, för min del ur brottning med sanningen.

Samma med bibeln. Dess brokiga bakgrund och dess många gånger alltför mänskliga tankar måste erkännas. Men det gör inte AN.  Men att blunda för detta faktum är kränkande för samvetet. Min erfarenhet är att även tron på bibeln som Guds ord växer fram ur brottning med det i bibeln problematiska.

Sen måste förstås tilläggas att jag i grunden ställer mig bakom AN. Frälsningen vilar på att Jesus gav sitt liv för oss. Jag vet inte hur många gånger AN betonar detta. Först i den tron vågar åtminstone jag vara frimodig. Att ständigt snegla på om jag har tro så att det duger leder aldrig rätt.

36 19 När kristendom blir kristendom

När kristendom blir det samma som kyrka ligger Svenska kyrkan illa till. Åtminstone tycker flera av mina vänner det. Så illa till att flera konverterat, några till katolska kyrkan andra till någon radikal frikyrkogemenskap. So what säger jag som tycker alla kyrkor är dåliga, dåliga men ändå nödvändiga. Kort sagt jag tar det med ro. För mig är kristendom inte detsamma som kyrka.

När kristendom blir detsamma som bevarat normsystem ligger Svenska kyrkan illa till. Om än med fördröjning hänger nämligen kyrkans företrädare med i normsystemets växlingar. Det som igår var förbjudet är idag tillåtet och vice versa. När jag började som präst skulle man som präst vara gift eller ogift, efter tjugu år gällde att en präst skulle vara gift eller sambo, efter ytterligare tjugu år har civilståndet även i kyrkan blivit en privatsak. Åt andra hållet har det gått med synen på kvinnliga präster. När jag började som präst kunde man fortfarande på allvar diskutera om ordningen med kvinnliga präster. Idag har den präst gjort sig omöjlig som ens andas om att den har sina dubier i kvinnoprästfrågan. Men jag tar det med ro. Normsystem är normsystem och kristendom är inte det samma som normsystem.

Däremot berörs jag av det som för mig gör kristendom till kristendom. Detta något är för mig varken kyrka eller normsystem. För mig samlas kristen tro upp i ett enda, försoningen. Närmare bestämt i den försoning som aposteln Paulus bland annat talar om i tredje kapitlet i sitt brev till romarna. Där står Gud har låtit hans (Kristi) blod bli ett försoningsoffer för den som tror. (Rom 3:25 a)

Jag har alltså fastnat för ett bibelord som för de flesta är obegripligt. Mitt val kräver därför förklaring.

I talet om blod och försoningsoffer (eller för den delen också i de bibliska termerna offerlamm, lösen, lösepenning, medlare), döljer sig det offerväsende som aposteln varit en del av. Först omvändelsen till Kristus innebar i det avseendet  en vändpunkt. I fortsättningen var det ingen annan än den korsfäste som sonade synder. Djuroffrens tid var förbi. Men Paulus ser kopplingarna mellan det gamla och det nya.

Inspirerad av Paulus försöker också jag göra det. Min av Paulus i Rom 3:25 a  påverkade utläggning lyder som följer.

Inför hoten från den fientligt sinnade judiska överheten var Jesus förvånansvärt lik andra dödliga. I skräcken över vad som kunde hända var all hans förmodade gudomlighet som bortblåst. Inte ett uns av den gudomliga glansen kände han längre av. Jesus upplevde sig tvärtom övergiven av Gud. Ångest gastkramade honom, en ångest som kulminerade vid Golgata i ett ”tvåledat” skeende. Vid korset gav den gudsövergivne sitt liv i ett kärlekens offer, vid graven fick han det liv tillbaka som han offrat.

Uttryckt mera avklätt och med konsekvenserna inkluderade, följde på Jesu död hans uppståndelse och med uppståndelsen en ny grundval för mänsklig samvaro. Den grundvalen heter tro och dess grundfundament försoningen.

Mot denna bakgrund föreställer jag mig den kristna tron vara ”bipolär”.  I den ena ändan är tron koncentrerad på Jesu mänskliga kärlek, i sin fullkomlighet omöjlig att fullt ut kunna identifiera sig med, i den andra ändan vid det oväntade mot allt förnuft stridande gudomliga svaret på denna kärlek.

Dessa båda poler förenade till ett i mitt eget inre skapar, föreställer jag mig, en inre beredskap att tänka och handla i riktningar som är betingade av den ”bipolära” tro som korset förkunnar. Att jag då skulle konvertera eller fastna i absoluta och oföränderliga normsystem, har jag svårt att föreställa mig.

 

35 19 Tron en del av livet

Det är inte tu tal om saken. Det är färre kristna bekännare i dag än tidigare. Och det är färre som markerar sin samhörighet med det kristna genom yttre bekännelse och kyrkobesök. Till och med barndopsseden är i fallande. Konfirmationsseden hängde segt kvar i det längsta. Men idag tvingas man hålla den uppe med lockande bredvid-sysselsättningar och spännande resor.

Vad skall sägas om detta? Betyder det att Sverige är mindre kristet än tidigare? Eller än hellre, innebär det att religionen betyder allt mindre.

Nog måste man erkänna att så är fallet. Man behöver bara gå till Främre Orienten för att inse detta. De värsta katastrofer må ha inträffat i dessa länder. Ändå vittnar hög som låg att de lägger allt i Guds händer. De litar på att Gud skall hjälpa. Såna tongångar är inte vanliga i vårt land eller i vår kulturkrets. Här ifrågasätter man Gud eller bortser från honom. Det skulle inte falla någon in att tala om Gud när olyckan grinar den enskilde i ansiktet.

Men innebär detta trons död? Jag betvivlar detta. Svårligen kan ens västerlänningen leva utan religiösa föreställningar. Bara så att dessa religiösa föreställningar tvingats in på nya banor.

När ja säger detta resonerar jag som följer. Oundvikligen lever varje människa i två verkligheter, den faktiska och den tänkta. Dessa två verkligheter betingar varandra. Enbart fakta gör en människa till en robot, enbart tänkt verklighet till en verklighetsfrämmande individ som inte kan ta vara på vare sig själv eller andra.

Förutsättningen för mänskligt liv är att föreställningsvärld och faktisk verklighet betingar varandra. Ur detta föds livskraftigt liv.

Men Gud behövs väl inte säger då den klentrogne. Säg inte det svarar jag. Om inte Gud så åtminstone något som motsvarar Gud. För vår del och för övrigt i hela västvärlden har absoluta värden intagit Guds plats. Där människor inte längre har rum för en antropomorf Gud (en Gud som tänks som en fullkomlig människa) ersätts denne Gud med tron på absoluta etiska värden som människovärde, likhet inför lagen, demokrati, absolut sanning eller vad det nu kan vara. Inte så att detta absoluta förutsätts existera utan så att det absoluta blir ett mål. Människan sträcker sig i sin ofullkomlighet mot detta fullkomliga.

Jag har svårt att tänka mig att ens den mest hårdhudade ateist har gett upp tanken på det absoluta som något att sträva efter.

Summan av min tankegång blir att när tron på Gud eller tron på kyrkans sanningar vacklar eller försvinner så ersätts det som varit av något nytt som tar det gamlas plats. Och det nya som kommer i det gamlas ställe gör anspråk på att befinna sig på en högre nivå än den gamla tron. Med andra  ord, en tro har ersatts med en annan. Detta av den enkla anledningen att livet bärs upp av två värden, dels det faktiska, dels det tänkta. Och ingendera av dessa båda kan människan vara utan. Att det är så får vi alla finna oss i, kristna som okristna.

Från vår sida som bekännande kristna lär vi i fortsättningen få se till att vår tro håller måttet, att vi predikar och tror på vår frälsare på ett trovärdigt sätt.

Detta är vårt motdrag i en omvärld som vänt oss ryggen. Att beklaga oss över något som försvunnit gagnar föga.

34 19 Samhället en trosgemenskap

Min livsuppgift är och har varit att skapa rum för tro och kristna trosgemenskaper. Den som känner mig vet hur engagerad jag är i den uppgiften. Om vartannat studerar, praktiserar och agiterar jag för min sak. Och jag gör det offentligt. Min livskamp har jag sannerligen inte hållit för mig själv.

Det mesta omkring mig relaterar jag till min kristna tro Det har gått så långt att jag oprovocerat läser verkligheten utifrån min passion. Samhället är inget undantag. Jag kan inte låta bli att se samhället som en trosgemenskap om än i mammutformat.

Här får jag inte många med mig. Tron är en privatsak, säger de flesta. Den får du ha för dig själv. Eller som  Hans Rosling en gång uttryckte det; tro det får du göra i kyrkan.

Dessutom predikar alla frihet, frihet att tro som man vill, frihet att rösta som man vill, frihet att tycka som man vill. Och hela vår världsdel har vi döpt till den ”fria” världen. Vi har t o m ett politiskt parti som gjort friheten till sitt huvudnummer, liberalerna.

Nu är jag ingen herr ”Motvall”. Nog vill också jag frihet. Men frihet håller inte som egen fristående storhet. För att friheten skall äga liv måste den relateras till ofrihet. Den frihet vi äger i det fria Europa måste ställas mot gamla tiders ofrihet och nutiders diktaturer. Och den frihet i tänkandet som jag själv tillämpar måste ses mot det som jag benämner vantro.

Friheten har för mig inget egenvärde. Frihet måste alltid vara den ofries kamp för att bli fri från sin förtryckare. Gemenskap har däremot ett värde i sig och då både som trosgemenskap och samlevnadsform. Det är när gemenskapen går fel som frihet blir högsta värde, då i form av frihetskamp.

Människan är inte skapad till ensamhet. Hon är inte menad att vara uppfylld av enbart sig själv. Hon är skapad till samhörighet. Den samhörigheten är å ena sidan konkret å den andra tänkt. För de flesta av oss är den såväl konkret som tänkt.

Vi lever tillsammans med människor och i vårt inre är det som om levande och döda människor vore levande för oss. I mitt inre lever mina föräldrar fortfarande trots att den siste av dem dog för mer än 28 år sedan.

Om jag tillåts uttrycka mig filosofiskt har verkligheten två sidor, en reell och en tänkt. Ingen av de båda sidorna kan man vara utan. Verkligheten kommer att sakna liv om den inte inramas i en tänkt verklighet. Själv kallar jag denna tänkta verklighet, tro

Tänk efter hur det är. Vårt samhälle bygger på att vi samverkar och för det ändamålet är det nödvändigt att vi inte bara trampar på och gör utan att vi också lever i en någorlunda gemensam föreställningsvärld, d v s i en tänkt verklighet, av mig benämnd tro.

I ett samhälle är det utifrån detta tänkesätt nödvändigt att medborgarna hålls samman av någorlunda likartade värderingar. Det betyder med mitt sätt att tänka att att vi delar varandras inre tänkta verklighet, av mig benämnd tro.

Det är i den meningen jag betraktar samhället som en form av trosgemenskap. Den trosgemenskapen kan slås sönder när en grupp i samhället befinner sig på kollisionskurs med en annan. Och med trosgemenskapens fall följer också samhällets.

33 19 Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen

Än en gång tvingas jag att tala om Eskil Erlandsson. Inte nog med att han kastades ut ur riksdagen för att han smekt några riksdagskvinnor på låren. Nu har han dessutom blivit åtalad för sina tilltag. De antastade kvinnorna kräver 5000 kr var i skadestånd för hans olovliga närmanden. Hur straffet i övrigt skall se ut får väl rättegången visa.

Och allmänheten hejar på. Rätt åt Dig fule gubbe, hör jag folk mumla. Få tänker på att det inte finns någon rimlighet i det hårda straffet. Eskil Erlandsson straffas som vore han en mördare. Inte nog med att han förlorade jobbet för sina otillbörliga närmanden. Ingen kommer inom överskådlig tid glömma att denne Eskil Erlandsson var den som tafsade på kvinnor. Detta samtidigt som annat fult får passera utan att någon ens höjer ögonbrynen.

Hela mitt jag vänder mig i förakt mot en folkmening som applåderar något sådant. Vad är denna folkets röst annat än ett gatans parlament uppeggat av en kvinnorörelse som fått opinionen över på sin sida.

Detta inte sagt för att jag gillar Eskil Erlandssons tafsande. Men det måste finnas rim och reson i förhållandet brottets art och straffets storlek.

Samtidigt vet jag att det lönar sig att se som andra ser och tycka som andra tycker. Det är dessutom många gånger en nödvändighet. Utvecklingen kräver samlad insats för att synbara resultat skall nås.

Samtidigt och det är minst lika viktigt, måste man se till att man försöker påverka opinionen. Det som kännetecknar människans största förebilder är inte att de ”levde på tvärs”. Däremot att de styrde om i strömfåran och på så sätt åstadkom förändring.

Själv tänker jag just nu på Jesus. Nog ville denne man förändring, t o m radikal förändring. Men tro inte att denne Jesus stod utanför det judiska samhälle han levde i. I långa stycken var han en jude bland judar. Tro dessutom inte att den religion han grundade saknade rötter i en religiös tradition. Hela Gamla testamentet är ett vittnesbörd  om att denna tradition var levande för Jesus. Associationerna till Gamla testamentet genomsyrar Jesu undervisning och ligger till grund för allt övrigt som ryms inom Nya testamentets ramar.

Men ett är säkert. Jesus var pricksäker i sin bedömning av människor. Det är som såge han igenom allt och alla.

Som när fariséerna och de skriftlärde en gång förde fram en äktenskapsbryterska till Jesus för att han skulle döma henne. Helst vill de höra honom säga att hon skulle stenas. Men det fick dom inte Jesus att säga. Istället sade Jesus. Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer. Undrar om han inte skulle säga samma sak till Eskil Erlandsson.

Vad Jesus sade till fariséerna och de skriftlärde vet ingen. De dröp av när Jesus sade till dem: Den som är utan synd skall kasta första stenen på henne.

Vad Jesu skulle säga till de anklagande riksdagskvinnorna vet jag inte. Men det skulle inte förvåna mig om han repeterade vad han en gång sade till fariséerna och de skriftlärde.

32 19 Gud ”famnar” man eller också ”famnar” man honom inte

Gud ”famnar” man eller också ”famnar” man honom inte. Så tänker jag för att få reda i mitt huvud. Att famna Gud är att uppfatta sig omsluten av Gud, att inte famna Gud är att inte uppleva sig som helt igenom omsluten.

Jag säger hellre famnar än tror på. Gud är ju den han är var sig vi tror på honom eller inte. Gud är tillvarons givare vare sig vi erkänner det eller inte.

Min relation till Gud är tyvärr den att jag inte famnar Gud. Jag begriper mig helt enkelt på Gud. Ändamålsenlighet och slump växlar och jag kan inte knäcka koden hur det ena kan förbindas med det andra. Det känns ibland som om allt berodde av slump. Och av det följer den bittra sanningen att jag inte i tro förmår famna Gud.

Min kusin Karin, diakon till professionen, ringde en gång och klagade. Präster begriper sig inte på Jesus, sa hon. Kyrkans ordning däremot känner de till. När man delar ut nattvarden skall man säga ”Kristi kropp för dig utgiven”, det vet de alldeles bestämt. Däremot får man inte säga ”Jesu kärlek” som jag tror att Jesus vill att vi skall säga. Varpå jag svarade; med mig är det tvärtom, jag begriper mig inte på Gud. Jesus däremot har jag inga problem med. Hennes slutreplik blev; Gud och Jesus är inte det samma sak?

Tack och lov är inte alla som jag. Jesus själv begrep sig på Gud. Jesus stod Gud så nära som en fader till sin son. Nån gång snubblade han förstås i sin visshet.  Att han skulle behöva dö ville han inte se. Låt mig slippa undslapp det honom i Getsemane.

Även Paulus famnade Gud. I sitt huvudbrev, Romarbrevet, kommer detta alldeles tydligt till uttryck. Paulus går så långt att han förutsätter att alla som inte ser Guds rättfärdighet och rättar sig är utan ursäkt.

Men jag går bet i min gudstro. Däremot begriper jag mig på Jesus. Ibland känns det onödigt för mig att ens behöva tro på Jesus. Så ett är jag med honom.

Men Gud och Jesus är inte det samma sak, sade min kusin. Så är det inte. Gud är även för Jesus ett du, ett du att bedja till, ett du att vädja till, ett du att utmanas av och förlita sig på.

Jesu relation till Gud var visserligen unik. Det haglar av ord som uttrycker detta i Nya testamentet och då inte minst hos Paulus. I Filipperbrevet går Paulus så långt att han säger att Jesus ägde Guds gestalt(Fil 2:6) men i samma andetag att Jesus var en av oss. Detta sista betyder fulltutsom en av oss, med ett känsloliv som vi, med frestelser som vi med prövningar som vi.

För att inte hamna alldeles fel och fatta Jesus som en halvgud, till hälften Gud och till hälften människa, tänker jag mig Jesus som på ett unikt sätt befullmäktigad av Gud. På Guds uppdrag uppfyllde Jesus sin uppgift.

Framför allt bryggar Jesus över mot Gud, han förklarar Gud, han visar i sitt handlande på vad Gud vill. På detta lever jag som plågas av att inte ”famna” Gud. Men nog längtar jag efter den klarsyn som f a Paulus gav uttryck för i f a Romarbrevet. Nog skulle det vara befriande att av hjärtat uppleva Gud som den rättfärdige och slippa plågas av misstanken att slumpen ändå styr.

31 19 Jag tampas med sanningen

Sanning är för mig allt som det är värt att leva för. Till den sanningen hör uppenbar, bevisbar sanning, men det bevisbara är inte allt. Sanningen skall f a hålla etiskt/moraliskt.

Jag tampas med den sanningen. Jag har gjort det så länge jag kan minnas, men nu mer än tidigare. Tidigare under mitt yrkesliv tvingades jag ibland in på tankebanor som inte riktigt passade mig. Men jag hängde på för min egen och för min närmaste omgivnings skull. Jag hade ju ett jobb att sköta, en social gemenskap att vårda och barn att ta ansvar för.

Nu är yrkeslivet över, barnen försörjda och min mentala och fysiska hälsa hittills bevarad. Jag är friare än nånsin tidigare att tampas med det jag benämner sanning.

Kampen för sanningen är hård, det vill jag lova. Till sanning hör nämligen rättvisa. Hur lätt är det inte att jag låter mina sympatier respektive antipatier okritiskt  styra mig. Jag får hålla i mig för att inte detta skall ske.

Just nu tampas jag i huvudsak på två fronter där mina segrar är lättvunna på den ena fronten, svårvunna på den andra.

Lättvunna är mina segrar när jag försvarar en även för mig tveksam rörelse, det av alla numera omdiskuterade politiska partiet, det nationalistiska Sverigedemokraterna (SD). Jag kan inte låta bli att försvara detta parti när alla spottar på dem. Inte för att spottet är obefogat men därför att bespottarna glömmer att samtidigt spotta på sig själva. Det är som om nationalismens problem är lösta bara man ger sig på SD. Det är som om enbart SD bekänner sig till svensk nationalism.

Sanningen är ju den att nationalism är ett måste för att hålla samman vårt samhälle. Problemet är inte om man är nationalist utan hur mycket och på vad sätt. Men i stället för att diskutera detta spottar man. När jag påtalar detta förhållande är mina segrar lättvunna och detta även om ingen håller med mig.

Svårvunna är däremot segrarna på den andra fronten. Mina motståndare är här människor som tror sig veta. De vet utan att själva ha vägt och prövat. De hävdar utan att ställa de kritiska frågorna.

Till vardags är här mina antagonister politiker. Dessa  tror utan att erkänna sig tro; de tror på alla människors lika värde, tror på demokrati, tror på frihet, jämlikhet och broderskap. Däremot tycks de inte inse att dessa trosföremål är till för att erövras, aldrig tillgångar vi äger.

Men inte bara politiker har jag svårt med. Även teologer har jag ett horn i sidan till. De är som politiker, de tror, dessutom med anspråk på att kunna ge skäl för sin tro. Men fullgoda skäl för tron låter sig inte ges. Tron är aldrig något en människa äger utan något för människan ovärderligt  hon ständigt måste kämpa för att erövra. Väl erövrad visar sig tron vara en gåva.

Den som vet, slår fast. Lagen kommer före evangeliet. När egentligen evangeliet skall komma  före lagen, ett evangelium som ständigt tar sig nya uttryck allt eftersom tid och omständigheter skiftar.

Frågan är bara vad som egentligen är evangelium, evangelium här och nu. Det är den frågan som gör att jag ständigt tvingas tampas med sanningen.

Men varför i all sin dar är dessa segrar över politiker och teologer så svårvunna. Därför att jag själv är indragen, därför att mina sympatier och mina antipatier ständigt spelar mig spratt.

 

30 19 Syftet, det är på syftet det hänger, vrålade han

Jag är en självutnämnd rättvisans apostel. Så fort någon öppnar sin mun funderar jag på om det hen sa var rättvist. Gärna, allt för gärna, leder detta till ett meningsutbyte.

Som för en tid sen i Vivalla, i den kyrkolokal där vi på onsdagarna samtalar, dricker kaffe och sen firar gudstjänst. Vår lilla samling är extremt vänsterorienterad, dessutom har flera av oss sina hatobjekt, mera sällan sina älsklingar.

Hatobjekt nummer ett är Sverigedemokraterna (SD), en också för mig tveksam politisk rörelse. Men när man smädar SD utan sakliga belägg tvingar mig mitt inre att säga emot eller kräva belägg.

Vi som kommer till Vivalla är ingen sofistikerad skara, så när jag säger emot eller kräver belägg, duger det inte med annat än det hårda artilleriet. Mitt standardargument när man ger sig på Sverigedemokraterna är följande. Kritisera gärna Sverigedemokraterna, men säg inte att de är nazister eller fascister för det är inte sant. Säg att de är nationalister, för det är dom. Dessutom, tillägger jag med en dåres envishet: hur är det med det välfärdssamhälle som vi inte klarar oss utan. Kräver inte detta enorma skyddsvallar för att fungera. Fri invandring skulle radera ut de välfärdsinrättningar som vi med möda byggt upp.

Sist jag sade just dessa ord vrålade en av mina vänner: ”glöm inte syftet, det är på syftet det hänger”. Vad han menade var att man måste se upp med varför vissa påstår visst. Man måste före allt annat se vad syftet är. Vad Sverigedemokraterna beträffar menade han uppenbarligen att SD:s syfte med kalla handen för invandring bottnade i egoism. De unnar inte andra att få del av det vi som svenskar äger.

I vrede visserligen, men ändå äntligen ett argument som bet på mig. Uppenbart är att man alltid skall se till syftet, alltid fråga sig varför den man möter tycker som hen tycker. Är det då uppenbart att egoism är drivkraften måste man akta sig för att liera sig med honom eller henne. Överfört på SD. Man skall akta sig att ha med det partiet att göra.

Sen hör till saken att min väns vrede inte lade sig. Argumentation i ordnade former var en omöjlighet. Jag blev tvungen att lägga mig. Saken var slutagerad.

Inte ens gudstjänsterna är en fredad zon, åtminstone inte när jag leder dem. När jag har mina bibelpredikningar, vilket sker när ordinarie präster är lediga, haglar inläggen, haglar såväl instämmanden som ifrågasättandena.

Inte undra på förresten. Jag krigar mot vad jag tycker ytlig kristendom där man vet vad man tycker redan innan man på allvar satt sig in i vad saken gäller. Dessutom utan att ens slå i bibeln för att kolla vad som står eller vad som behöver få en biblisk belsyning.

Det har gått så långt att jag före varje gudstjänst och bibelstudium slår upp aktuella bibelställen och lägger ett band där för att bibelstället skall vara lätt att hitta. De flesta befinner sig kilometer från att på allvar ta itu med den heliga urkunden vare sig hemma eller i Vivalla. Det skulle ta en kvart att slå upp ens det enklaste bibelställe.

Och ändå är det i detta lilla sällskap av kristna jag hör hemma. Skall sanningen fram är det min församling, den församling på i runt tal tio personer som jag identifierar mig med och som jag dagligen ber för.

29 19 Grundvärden måste ifrågasättas 

Jag blir trött på alla dessa rättigheter. Vi tror oss äga såväl mänskliga rättigheter som människovärde. T o m välfärden ser vi som en rättighet. Om möjligt än olustigare blir jag när svensk värdegrund prisas eller när det strösslas med ordet kärlek i våra kyrkor.

Inte så att det är något fel på alla dessa värden. Felet är att något förutsätts som inte låter sig förutsättas. Dessutom, när något förutsätts automatiskt verkande brukar det vara ett tecken på att det ägda är på väg att förloras. Och i dött tillstånd blir det förutsatta till dekoration för något som befinner sig på mils avstånd från det förutsatta.

Jag vet vad jag talar om. I de kyrkor jag tjänstgjort i är ordet kärlek det mest frekventa ordet. Men därför är det inte sagt att det är kärlek som råder. Och i det land som jag lever i prisas svensk värdegrund på politikernas tribuner. Men därför är det inte sagt att svensk värdegrund dominerar våra liv.

Inget fel förstås att det predikas kärlek och att svensk värdegrund förkunnas. Felet är att dessa värden inte ifrågasätts i ärlig konfrontation med verkligheten.

Vad som skall ifrågasättas i våra kyrkor är jag specialist på, anser jag. Om det behöver jag inte orda. Jag har också recept på åtgärder. Jag vill ett mer ifrågasättande bibelstudium i ärlig brottning med texterna. Jag vill ett församlingsbygge där kristen tro inte är en förutsättning utan ständigt ett mål. Jag vill ett inåtriktat intensivt arbete med det yttersta syftet att spränga gränser för att nå ut med evangeliet.

Vad som skall ifrågasättas i politiken är jag mera osäker på. Dock tror jag mig veta vad som är kontraproduktivt. Mer kontraproduktivt än annat är att stänga sig för samtal med dem som tänker annorlunda. Konkret menar jag att bojkotten mot SD är vansinnig. Den får inte avsedd utan motsatt verkan.

Om nämligen sådana samtal sker uppriktigt tvingar dessa de etablerade partierna att upptäcka egna svaga punkter som annars lätt döljs i propagandans ordsvall. F a kommer de att tvingas inse att svensk välfärd  till en icke ringa del bygger på att murar sätts upp mellan den rika västvärlden och övriga länder. Detta är nämligen en realitet och om detta måste talas öppet. Mot den bakgrunden blir i slutändan frågan hur vi skall öppna våra gränser utan att resultatet blir att vi själva till ingen nytta går under.

Problemet är inte olik kyrkornas. I syfte att fånga in nya människor måste vi samtidigt värna vårt eget. Om inte kvävs vi av sånt som befinner sig i motsats till det vi själva håller för heligt.

Åter till huvudspåret, ifrågasättandet som livsprincip. Som jag ser det måste alla höga värden ifrågasättas för att kunna hållas vid liv. Utan ifrågasättande blir dessa lika historiska minnesmärken och sedan länge glömda dokument. Men med tillsats av ifrågasättande förnyas idealen så att de får en levande funktion i det samhälle som är nu. Att idealen i den processen förändras är ett måste. Förändring tillhör livet. Och det finns inget facit för hur de skall förändras för att förändringen går åt rätt håll. Tyvärr är det så. Det tillhör livet att det är så.

 

28 19 Berättelserna, narrativen och bibeln

Visst kommer, sätter sig och blir ord i allas mun. Sen några år skall idrottsmän och särskilt idrottskvinnor njutanär de står inför sina kraftprov. Och när de sen har vunnit blir dom då djävlaglada. Alla säger likadant. Det är som om orden fanns färdigformulerade i idolernas  munnar redan innan de uttalades.

För att inte tala om de politiska kommentatorerna. Som genom ett trollslag har deras retorik förändrats. Det som förr var fakta och åsikter värda att  diskutera han nu blivit berättelser ochnarrativ.

För egen del är jag inte sen att haka på. Inte så att jag njuter  när jag står inför ett kraftprov eller blir sådjävla glad när jag någon gång lyckats. Men att av åsikter och meningsutbyte blivit berättelser och narrativ gillar jag.

Framför allt ger det mig nu som aldrig tidigare en möjlighet att på bredare front bli förstådd när jag skall redovisa hur jag ser på bibeln. För mig är det nämligen uppenbart att bibelns innehåll väsentligen består av just berättelser  och narrativ.

Dessutom av berättelseroch narrativ  av de mest skilda slag. Jag har när detta skrives just haft ett bibelstudium hämtat från en alldeles bestämd berättelsetradition i bibeln, det deuteronomistiska historieverket. Till detta hör 5 Moseboken, Josua, Domarboken, Samuelsböckerna och Kungaböckerna, alla med hemvist i Gamla testamentet. Historieverkets kännetecken är en alldeles bestämd ideologi som förenar detta verk till en sammanhållen enhet.

I detta historieverk finns ljuvliga ting som jag skulle kunna  återberätta, men historieverket innehåller också hemskheter som inte låter sig försvaras. Dessutom och det är dit jag vill komma är det deuteronomistiska historieverket inte bibelns enda narrativ. Bibeln innehåller rader av berättelser och narrativ. Efter hand har dessa blivit så hoptvinnande och bearbetade att det är närmast omöjligt att skilja den ena berättelsetraditionen från den andra. Hoptvinningen har skett tidigt. Från 200-talet efter Kristus var allt klart. Från den tiden har bibelns innehåll inte på något väsentligt sätt  ändrats.

Inte ens i Nya testamentet är innehållet enhetligt. Tre evangelier, Matteus, Markus och Lukas har visserligen vart och ett sina särdrag, men hoptvinningen av berättelsetraditionerna har i dessa evangelier gått långt. Johannes, det fjärde evangeliet skiljer visserligen  ut sig, men aldrig så mycket att det inte går att med god vilja se en gemensam linje i hela evangelietraditionen.

Sen har vi Paulus, eller rättare Paulus och dem som skrev i hans efterföljd och fullbordade den paulinska traditionslinjen. Men här stoppar jag. Det blir för omfattande att mer ingående gå  in på hur den gammaltestamentliga apokalyptiken smittat av sig på Nya testamentet och gett dess innehåll ytterligare en dimension.

Vad jag vill åt är det som för oss kristna binder samman allt till en enhet. Detta sammanbindande element är Kristustraditionen, med sin höjdpunkt i berättelserna om död, uppståndelse och nytt liv Andens och uppståndelsens kraft.

Hur skall man då handskas med alla dessa bibliska berättelser och narrativ? För min del är svaret självklart, läsa allt med Jesustraditionen för ögonen. Det innebär att man inte bortförklarar det etiskt och moraliskt betänkliga inom bibelns ramar eller låtsas som om detta onda inte fanns i denna heliga bok. I stället låta Jesu liv, död och uppståndelse bli tolkningsnyckel till helheten. Dessutom att inte smussla med att man beter sig på detta sätt.

Detta sagt i en tid då var och varannan journalist och författare flödar över i tal om berättelser och   narrativ. Detta till glädje för mig som för en gång skull har något att anknyta till när jag skall berätta om hur jag ser på bibeln.

 

27 19 Skydda barnet från det onda, det är vad livet går ut på

Skydda barnet från det onda, det är vad livet går ut på. Det tyckte Jenny Abdelkadu när hon nyss fött barn. Det sade hon åtminstone i Tankar för dagen i P1 onsdagen den 26 juni. Huruvida hon höll fast vid sin livsprincip även i senare skeden av sitt liv, framgick inte. Men det bekymrade mig inte där jag gick på min dagliga runda i skogen med P1 påslagen och med hörlurar för öronen

Viktigast var att jag fått något att tänka på.Skydda barnen från det onda, är inte det en etisk grundprincip som håller? Borde inte folk av alla de slag kunna ställa sig bakom denna tanke. För oss som kallar oss kristna passar den i vilket fall som helst som hand i handske.

Det går till exempel alldeles utmärkt att ha barnets bästa som tolkningsnyckel när man studerar Jesus. Är man dessutom kritiskt lagd kan man fråga sig hur vi kristna förvaltat arvet från den Kristus som alltid lät barnet, vare sig  det gällde småbarn eller klent utrustade, äga förtur och skyddsstatus.

Och istället för att som kristen per definition  kritisera andra religioner som mindre värda, borde man inte i stället fundera över de smås ställning i dessa religioner och utöva sin kritik utifrån detta.

För att sen gå vidare till politik och samhällsliv och även där ställa frågan om de smås plats och utrymme. Men så långt komna blir det genast svårare. En kyrka kan till nöds skyla sina innersta drivkrafter genom fagert tal. Men det går inte i politiken. Där prövas orden mot verkligheten, en verklighet som obönhörligt, åtminstone på sikt blottar de innersta bevekelsegrunderna.

Det riktigt svåra och det synliggöres i f a praktisk politik, är att principen att skydda barnet från det onda inte förverkligas enbart av god vilja och av kärleksfull omvårdnad. Det i god mening beräknande förståndet har också sin del i det hela. För att barnen skall skyddas krävs ett näringsliv som kan föda befolkningen, förutsätts höga skatter som kan göra det möjligt att vårda sig om de små. Ja t o m höga gränser mellan länder kan vara en förutsättning för hållbar utveckling som på sikt kan gynna andra än enbart det egna folket.

Men intentionen måste alltid finnas där. Skyddet av de små får aldrig bli ett medel för annat, alltid ett mål i sig. Egen makt, egen självhävdelse på ena kanten, tron på det egna politiska systemet på den andra, får aldrig bli mål i sig utan alltid medel. Medel för att lyfta upp de små och skydda dem från det onda.

Rationaliteten, hur viktig den än är, får aldrig segra över idén och idén i sin tur handlar om skydd av dem som är små och skyddslösa som det högsta av värden.

I och med detta slås också en brygga mellan politik och religion, en brygga som inte låter sig rationellt försvaras, utan förutsätter tron på  eviga värden, i slutändan till tron på en Gud (eller vad vi nu vill kalla det) vars väsen är kärlek till det svaga.

26 19 Det vi äger är oss givet

Det mal i mig. Jag är inte framme, jag har inte fångat livsflödet där det låter sig fångas. Och när jag låtit mig fångas ser jag mig omkring, allra helst i mitt eget inre och finner där det som svär mot mitt inres gripenhet. Och så får jag börja på nytt igen i ett ständigt pågående omtag.

Blind är jag alltså inte, inte heller okänslig för det jag kallar livsflödet. Blind är jag först när jag tror att jag äger när jag förvaltar, tror att rätten är min, när den är mig given.

Det sägs att västerlandets skada är religiös blindhet. Detta är sant så vida blindheten består i oförmåga att se att det vi äger är oss givet.

Kan månne de religiöst betingade invandrarna hjälpa mig? Om något kännetecknar dem så är det ju att det inte tar livet för givet. Deras ord om Gud är inte tomma. Men nej, deras religiösa sanningar är för grunda. Myt blir för dem sanning på ett alldeles för enkelt sätt. Deras brist gör dem utsatta. Moderniteten tränger sig på dem och besegrar dem inifrån. Om ett par generationer, sen är allting borta.

De politiska humanisterna då med sitt människovärde, med sin frihet, jämlikhet och broderskap, med sin solidaritet, sin välfärd, sin jämlikhet? Och med sin lakun (sitt tomrum, sin brist) måste jag tilläga, den lakun som föröder allt. Den lakunen heter rättigheter, egna rättigheter, mänskliga rättigheter som de betraktar som absoluta. Det är som om givaren inte fanns. Människan har gjort sig till herre över livet bland dessa humanister, men i och med det är i slutändan allt förlorat. Sen må man tala om svensk värdegrund som det högsta av värden bäst man vill.

Men mina egna då med sin tro på Gud, bibel och den helige Ande? Och med sin oärlighet och sin partiskhet skulle jag vilja tillägga. Maken till oärlighet i bibeltolkningen får man leta efter och det i de mest hedervärda sammanhang. Uppenbara motsättningar i bibeln ljuger man bort och det i de bästa avsikter. Och skyddar sitt eget gör de som de värsta talibaner. Öga mot öga har jag stått inför detta. Och jag ryser i vämjelse.

Väckelsekristendom har jag aldrig upplevt, men väl studerat. Mer än andra har jag studerat den. Jag har gått till grunden både med såväl lokala väckelser av nyevangelisk typ som med helgelsekristendom av det mest radikala slag. I dessa väckelser har jag funnit något av mig själv. Jag har funnit mitt eget i deras upptäckt av ett svindlande livsflöde med följdverkningar som gjorde att de häpnade. De av Anden gripna har gjort stora ting, omvandlat tänkande och handlingsmönster i hela bygder. Men det blev med dem som det är med mig själv. Det fanns annat också i deras livshållning och trosuppfattning som skulle visa sig nedbrytande, sånt i väckelsen som svor mot passionen för sanningen.

I dagarna har jag upplevt denna dubbelhet, f a denna ondska och denna blindhet mitt i hänförelse över Kristi seger och bibelns sanning. Och de som får lida är inte jag, utan de små och de skadade, som inte får det stöd de skulle kunna få.

Det jag kallar livsflödet, detta att livet är oss givet, detta att vi förvaltar, inte äger, borde kunna vara allmän egendom. Svårare är det med alla dessa biverkningar som tar död på det givna. Det är som tillhörde detta andra människans ”arvstyngd” som en av mina vänner benämnde det för att undvika begreppet arvssynd som ju blivit ett dödskallemärkt ord.

Kanske går det inte att komma längre än att fortlöpande upptäcka sanningen över alla sanningar, att livet är ett enda långt gåvoflöde, för att sedan av olika anledningar glömma det. Och sen börja på nytt i ständigt nya ansatser.

25 19 Sluta klanka

Jag klankar ständigt på politiker. Jag står inte ut med  vare sig deras debatteknik eller deras verklighetsbeskrivningar. Alltid betonar de det rätta i det egna och det missriktade i vad andra gör. På motsvarande sätt har jag svårt med folk som inte samtalar utan propagerar. ”Kyrkskrytare” har jag särskilt svårt med. Det är kollegor från andra kyrkor som inget högre önskar än att berätta om hur bra det är i den egna kyrkan, men inte har det minsta intresse av att höra hur vi har det i vår. För att inte tala om ”religionsskrytarna”. Det är som vore det en trosbekännelse att vittna om att den egna religionen är den rätta och den andra den felaktiga.

Jag kunde inte låta bli att ”spy” ur mig min frustration när jag tillsammans med mina två medelålders söner tog vår sedvanliga skogspromenad. De nappade på mitt politikerförakt men sade genast emot mig.

Sluta klanka, sade de. Det tillhör en politikers roll att framhäva det egna och racka ner på vad andra tycker och gör. Politiker är inga sanningssägare, de står på barrikaderna för den egna sanningen inte för andra.

Felet ligger inte hos politikerna i första hand utan hos granskarna, d v s massmedia, sade de båda med en mun. Grundfelet ligger hos journalister, som förvisso skall ha en politisk åsikt, men inte får vara låsta partipolitiskt. Dessa skall granska politikernas argument, påpeka  både det rättmätiga och det ihåliga i deras tal och rosa och risa utifrån detta. Detta på ett sätt så att gemene man förstår det.

När så sker förändras förutsättningarna för politikernas tal. De tvingas till mer saklighet. Kanske kan de till och med ibland berömma dem de annars klandrar.

Som det nu är, sa en av mina söner, förstärker journalister snarare än underminerar de osakligt tal.  Detta med resultatet att viss del av allmänheten sväljer deras propaganda, medan det hos andra skapar politikerförakt.

Så långt mina söner. Sedan började jag tänka själv. Det finns trots allt mer än politiska journalister. Det finns också samhällsgranskande skribenter. Och dem gäller inte att de är osakliga. De gräver sig obönhörligt ner i missförhållanden och synliggör dem in i minsta detalj. Inget undgår dem. Borde inte deras obönhörlighet vara ett föredöme även för politikernas granskare? Förvisso! Men inte fullt ut. Nog är samhällsgranskarna sakliga, men också obarmhärtiga. De kan döda för att få uppmärksamhet och skapa intresse. De kan döda för egen vinnings skull.

Dessutom har ju journalistkåren blivit allt mer desarmerad. Allt färre läser tidningar, allt färre tar del i den offentliga samhällsdebatten. Makten har alltmera börjat gå över till dem som har förmåga att göra sin röst hörd på internet. Det är här jag själv kommer in. Det var länge sen jag själv skrev i någon tidning. Sen kulturavdelningen på Nerikes Allehanda lades ner stängdes möjligheten att komma till tals på annat sätt än i privata inlägg på debattsidan. Så jag har sökt mig till internet och till min egen hemsida. Inte når jag många den vägen. Men en och annan har uppmärksammat mina skriverier.

 

24 19 Förbjudet inom liberalismen

Nu går det dåligt för liberalerna. Den SCB-mätning som publicerades i början på juni gav partiet 3,6 % av väljarkårens röster. Alltså skulle man hamna utanför riksdagen om det var val idag.

Detta föranledde P 1 morgon att intervjua statskunskapsprofessorn Tommy Möller om orsakerna. Om dessa hade Tommy Möller inte mycket att förtälja, däremot hade han en del att säga om liberalismen. Enligt honom omfamnades liberalismen av alla partier idag. T o m Jimmie Åkesson hade bekänt sig till de liberala grundsatserna.

Så är det förstås. Fria val och representativ demokrati bekänner sig alla till. Sen är det fritt fram att utforma samlevnaden utifrån nya modeller. Dessutom är det tillåtet att svära och förneka Gud utan att förlora ansiktet. Det kan t o m räknas in som tecken på att man är frigjord. I den meningen är alla partier liberala.

Men därmed  är inte kniven stucken rakt in i problemets kärna. Detta sker först när man spetsar till det och frågar vad det är som är förbjudet att tycka och göra om man är liberal.

Jag lovar det finns mycket av den vanan. På Hitlers tid miste man livet om man inte tyckte som Führern. I dag mister man inte livet. Istället gäller utfrysning och ibland också yrkesförbud.

Den intressanta frågan som skall ställas till de krisande liberalerna blir således vad man inte får tycka för att vara liberal i liberalernas mening. Svaret på den frågan blir att det mesta man inte får tycka är sånt som även de andra partierna satt munkavle på. Krisen för Liberalerna ligger därför på andra områden. Förmodligen betyder regeringsöverenskommelsen en del. Kanske har folk också blivit trötta på Jan Björklund. För min del beklagar jag detta. Björklund tar alltid bladet från munnen och det gillar jag.

Alltså att beteckna sig som liberal  betyder inte att man är liberal i bokstavlig mening. Liberal är man på vissa punkter. På andra inte. Nåde den som tycker det man inte får tycka. Smädeorden kommer att hagla. Det har inte minst Sverigedemokraterna fått erfara. Visst får man inte ens andas om.

Enligt min mening är åsiktsförtrycket så starkt att beteckningen liberal borde strykas ur partibeteckningen. Skall Liberalerna ha ett namn som motsvarar vad man står för i jämförelse med övriga politiska partier i Sverige borde det heta något annat. Mitt förslag är Europapartiet eller varför inte Kulturradikalerna nu sen de frikyrkliga flytt över till Kristdemokraterna.

Namnbyte föreslår jag också för Moderaterna och Centerpartiet. Socialdemokraterna kan behålla sitt namn, de är både  sociala och demokrater. Vänstern likaså, möjligtvis med tillägget  ”Rättvisepartiet”. Kristdemokraterna får behålla sitt namn men med tvekan. Kanske vore ”Nationalisterna” bättre. Moderaterna borde heta ”Högerpartiet för sunt förnuft” och Centern ”Annie Löfs trossyskon”. (Ärligt talat vet jag för lite om Centerpartiet)

Summan av kardemumman  är att sanningen avslöjas i krisen. Först när det hettar till ser man vad ett parti står för. Och det man innerst inne står för skall man också skylta med, tycker jag. Det blir klarare så. Dessutom billigare. Tänk nämligen vad det kostar att få spridning för sin propaganda. Än denna propaganda dessutom missvisande motverkar den sitt syfte. Den lurar mer än den upplyser.

 

23 19 Jesus i Vivalla

I det nära nog genomislamiserade Vivalla centrum i Örebro har Svenska kyrkan en liten lokal för samvaro och gudstjänst. Det vill mycket till för att jag skall missa onsdagens träff i vår lilla lokal. Då firar vi mässa, kompletterat med bibelsamtal, diktläsning och sång. Är jag inte ledare för bibelstudiet leder jag mässan. Jag rycker in när det ordinarie prästerskapet har annat för sig.

Vi är inte många som kommer, men jag lovar, det är liv i luckan. Ibland kan det bli så stökigt att känsliga själar inte orkar med. De smyger sig obemärkt hem när några tar rummet i besittning på andras bekostnad.

Senast, jag fungerade som präst där, fick jag anledning att fundera över hur Jesus egentligen hade det i vår lilla grupp. Varför, får fortsättningen ge svar på.

I min minipredikan vid detta tillfälle hävdade jag att kärlek till vår mästare hjälper oss att hålla buden, d v s leva rättfärdigt. Gör man tvärtom och satsar sitt krut på att följa den kristna regelboken brukar det gå sämre. Reglerna blir så viktiga att vi missar det viktigaste, kärleken. (Idéerna till det sagda hämtade jag från 1 Johannesbrevet i bibeln).

Det blev platt fall, ingen fattade någonting. Mina ord var lika verkningslösa som hade jag sagt bla, bla. Vems felet var lämnar jag därhän. Antagligen hade jag inte lagt ner nog möda på att försöka sätta mig in i vad gudstjänstdeltagarna var uppfyllda av. Därför föll mina ord fel.

Platt fall för Jesus blev det däremot inte i det föregående fikat, åtminstone inte för mig personligen. Jesus gjorde sig påmind i snart sagt varje ord som sades. Det var till mig Jesus oupphörligen signalerade, om han också gjorde till någon annan låter jag vara osagt.

Det var högljutt vid kaffebordet, detta på grund av det förestående EU-valet, extra högljutt eftersom en SD-kandidat stod anklagad för att ha tafsat på en kvinnlig kollega. De som talade visste precis vad som hade skett. De visste också besked om att allt vad SD gjorde och sade var förkastligt. Och sen, de egna favoriterna gjorde det rätta, alla andra misstänkliggjordes.

I mitt eget hjärta fanns som sagt Jesus. Han talade hela tiden. Lägg dig inte i sade Jesus, du gör bara ont värre. Men tänk efter, försök verkligen förstå vad det är som driver dom som här yttrar sig att tala som de gör. Men framför allt, försök förstå vad som får våra EU-parlamentariker att polemisera som de gör. Gå till botten, försök finna orsakerna. Tänkt efter, sen skall du tala, inte bara tala utan också skriva.

En i gruppen sade till mig. Vad tycker egentligen du Björn? Var står du politiskt? Jag svarade, jag är *eklektiker. Med det menade jag att jag försökte vara som en gång Jesus. Denne var eklektiker i den meningen att han sökte efter bevekelsegrunderna och dömde utifrån dessa. Detta gjorde Jesus oberäknelig. Än höll han med den ena, än den andre. Särskilt såna som andra fördömde kunde han se på med kärlek.

Det är bra konstigt. När jag satsade på att göra Jesus förståelig, blev det platt fall. Och felet var förstås mitt. Jag hade satsat allt på att förstå bibeltexten men försummat att sätta mig in i hur gudstjänstdeltagarna tänkte. Trots detta rann det till när debatten stod hög. Jag hörde Jesus tala lika tydligt som om han suttit i rummet.

*eklektiker här  i betydelsen den som inte tar allt för gott, men låter det som är gott vara gott oavsett vem som säger det.

22 19 Den religiösa akilleshälen

Religion  skall i offentliga sammanhang separeras från allt som är av allmänt intresse. Den är en privatsak. Så sade man redan på 1700-talet. I dag är den tanken så etablerad att den blivit en självklarhet. Hur kunde det bli så frågar jag mig. Om något är övergripande, tar tag i sammanhang och mening, så är det ju den kristna religionen. Och är det något  som kan öppna annars knuta nävar är det tron på Jesus. Så kristen tro är till sitt väsen minst av allt en privatsak. Per definition är den något som är menad att omfatta de många.

Själv tror jag att det var det höga anspråkets fel, kyrkans anspråk på att veta bäst och därför vara obenägen att ta in ny kunskap och låta sig livas av nya visioner som ledde till denna privatisering. Religionen, även min kristna religion, slog bakut inför nytt som hotade de egna grundvalarna. Därför blev det nödvändigt att  religionen detroniserades, sattes in i ett hörn till allmänt beskådande, men inte tilläts ha någon inverkan på helheten. Religionen som privatsak var för detta syfte perfekt. Religionen förbjöds inte, den låstes istället in.

Religionens akilleshäl blir mot den bakgrunden att den inte tål konkurrens, inte har mycket till övers för sånt som känns främmande.

Det brukar vara så att det stora har sin motsvarighet i det lilla. Det som gäller i stort gäller också i smått. Det som gäller religionen i sin helhet gäller också mig som religiös företrädare.

Detta blev jag varse, hör och häpna, när jag slötittade på ett program om hästar på TV. Hästkännaren visade hur man skulle göra för att både häst och hästägare skulle må bra av mötet med varandra.

Hästkännarens själva utgångspunkt var ett konstaterande. Människan är ett rovdjur sa hon, hästen däremot är ett bytesdjur. Mötet människa häst vinner av att vi känner till detta.

Kunde man säga så i gamla tiders kristet präglade samhälle? Kunde man gå med på att man är ett rovdjur, när religionen lär oss att vi är skapade till Guds avbild? Skulle inte ett sådant påstående på sjuttonhundratalet ha inneburit häderi. Skulle inte dåtidens hästkännare bli satta i arrest om dom sade så?

Men nu var det mig det gällde, mig som satsat mitt liv på att vara en Jesu efterföljare. Kan jag gå med på att människan är ett rovdjur?

Ett ja för egen del innebär att jag tvingas rucka på mina kristna föreställningar. I det lilla gör jag det som den kristna kyrkan på inga villkor kan gå med på. Det ruckar ju på grunden för vad en människa är. Inte Guds avbild, men ett rovdjur är i så fall vad vi är.

Hör och häpna, jag som vigt mitt liv åt Kristus, går med på att definitionen människan som rovdjur svårligen låter sig förnekas. Och i och med det skakas min kristna grundvalar. Jag måste, det kräver sanningen, ta det nya till mig och försöka harmonisera  det i min helhetssyn.

Detta genom att försöka eliminera rovdjuret i mig och i motsvarande grad förstärka gudslikheten. Hur nu det skall gå till?

I det här fallet vore det lättare att göra som mina vänner och grannar, de är veganer. De har bytt sida, lagt av rovdjuret i sig och blivit som bytesdjuret hästen. Rovdjursföda är kött, bytesdjursföda är gräs. Således äter mina grannar inte kött men gräs, gräs visserligen i förädlad form.

Men nu gällde det mig, hur jag skall bemästra rovdjuret i mig. Det är värt att fundera över detta, ja t o m kämpa med frågan. Vore veganismen för mig en god idé?

 

Tänk om kyrkan på 1700-talet hade insett att mycket av det som den s k upplysningen innebar var värt att ta till sig. Detta trots att det vände upp och ner på de gamla grundvalarna. Om så skett hade det inneburit en kamp på liv och död för kyrkan. Men hade man klarat den kampen hade inte talet om religionen som en privatsak väckts. Och kyrkan har inte behövt stängas in i ett hörn till föga nytta.

21 19 Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud

Jesus är på tapeten där jag rör mig. Ständigt kommer han på tal. Inte att undra på, jag är ju präst i en kyrka där Jesus får utgöra svaret på de flesta av våra livsfrågor.

Synd bara att det ständigt hakar upp sig när vi talar om Jesus. Mina avkristnade vänner vet förstås inte så mycket om honom. De egna idealen låter de utan närmare eftertanke bli Jesu ideal. Och mellan Gud och Jesus drar de ett skarpt streck. Sina gudsföreställningar, om de har några, hämtar de från annat håll.

Vid sådana tillfället tar jag det hela för vad det är. Försöker därför styra undan Jesus från resonemanget och låter samtalet gå över i allmänt tal om livsfrågorna. Den dagen är förbi då jag skrev mina ”avkristnade” vänner på näsan att Jesus långt ifrån är vad folk tror honom vara. Såna försök lönar föga har erfarenheten lärt mig.

Nu har jag inte enbart ”avkristnade” vänner utan också såna som verkligen är hängivna just Jesus. Men även i samtal med dessa hakar det upp sig. Uppenbart gör det så på onsdagarna när vi firar gudstjänst i Vivalla, där stämningen är sån att någon sällan känner att hen behöver hålla tand för tunga.

Det hakar upp sig därför att Gud och Jesus förutsätts vara två delar av samma sak. Av de två blir utbytbara storheter, båda med samma himmelska glans. Och är glansen inte himmelsk får Jesu mänsklighet och hans självuppoffrande gärning bli uttryck för en Gud som i kärlek utblottar sig för att rädda annars förlorade människor.

Problemet med detta sätt att förkunna Gud, är trovärdigheten. Det sprider sig gärna ett sagoskimmer över den Gud som framställs som ett litet barn som ligger i en krubba, eller som en trettioårig man som låter sig hängas upp på ett kors för att sedan uppstå från de döda. Av den underbara födelsen och det gripande korsdramat blir förkunnelse som enbart berör ett fåtal. De flesta lämnar liknande ”fantasterier” åt sidan. Trosfrågorna väcker inte till liv de livsfrågor som berör alla.

Tro nu inte att jag själv har svar på alla frågor. Gud är ett mysterium även för mig och frågan om Jesus brottas jag med i sällskap med de många som fascinerats av denne Jesus utan att därför få svar på alla frågor.

Men ett har jag med tiden blivit allt mera säker på. Skall jag få grepp om Jesus måste jag börja nerifrån inte uppifrån. Jesu mänsklighet är det grundläggande inte hans gudomlighet. Det gudomliga hos Jesus är inte en förutsättning utan en aning, så småningom en visshet som springer fram ur närmare bekantskap om honom.

Jag läser evangelierna i Nya testamentet som vittnesbörd. De skall vittna om den Jesus som på ett nytt sätt uppenbarat Gud för sitt folk. Allt vad de äger tar dess evangelister  till för att folk skall tro deras förkunnelse. Minst av allt tiger de om de under som denne Jesus gjorde. Däremot talar  de ofta tyst om den vånda, den bedrövelse, prövning och frestelse som drabbade Jesus. Till all lycka tiger de inte alltid.

I dag påminns vi om att de inte ens teg om sånt som det i fortsättningen skulle vara förbjudet att uttala, nämligen tvivel om Jesu fullkomlighet. I stället får vi detta kastat oss rakt i ansiktet i Markus 10:18. Där står; Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.

     I dessa ord som kristna vanligtvis hukar för, finner jag tröst. Här börjar min tro som har ändat  i övertygelsen att Jesus på ett unikt sätt var och är förbunden med Gud.

 

20 19 Det är på föreställningsvärlden det hänger

En del påstår och tror sig veta. Andra lyssnar, tar till sig eller slår ifrån sig. Tro det eller ej, jag tillhör i de allra flesta fallen till lyssnarna. Men som lyssnare är jag förmodligen speciell. Jag tar sällan något för gott. Ständigt frågar jag mig vad som ligger bakom det sagda. Hur ser den bakomliggande föreställningsvärlden ut? Och hur har det som ligger där bakom påverkat vad som sägs?

En del människor skyltar med att de är troende. Andra påstår sig vara ateister. Sist lyssnade jag till en, Per Israel Gedin, och denne vittnade om sitt liv i radions lördagsintervju för några veckor sedan. Han sade sig vara individualist.

Men både det ena, det andra och det tredje är oftast ointressant. Viktigare är att förstå vad som ligger bakom beteckningarna. Och för att komma dit behöver man få grepp om en persons föreställningsvärld. Vägen dit är att lyssna kritiskt.

Själv troende är jag särskilt trött på påstådd tro. Vissa av mina vänner säger sig tro som det står, något som är att slå knut på sig själv med en bibel som vår. Andra tror som vore tron en förädlad variant av ett på demokrati uppbyggt idealsamhälle. Två vitt skilda föreställningsvärldar alltså. Och visar inte detta att bakomliggande föreställningsvärld säger mer än påstådd tro?

Ateisten liknar jag vid den kristne som säger sig tro som det står. Han har slagit knut på sig själv när han tror sig veta det ingen kan veta. Än viktigare då att få reda på människan bakom personen. Och dit kommer man först när man pejlat den inre föreställningsvärld som lett till påstådd ateism. Givet är att föreställningsvärlden är viktigare ateismen.

Slutligen till individualisten  Per Israel Gedin. Han var ”tvärtemot” sade han, tvärtemot på grund av att han 1938 tillsammans med sin judiska familj tvingades fly från en tidigare skyddad tillvaro i Berlin till Stockholm. Nazisternas antisemitism hade gjort livet i Tyskland outhärdligt.

Individualismen tog sig uttryck på olika sätt. Det mest målande exemplet hämtade han från militärtjänsten. På marsch tog han alltid ett steg åt sidan och marscherade vid sidan av kolonnen. Han stod inte ut med att gå i takt med sina kamrater.

Samtidigt vittnade han om förmåga att känna in strömningar i tiden. Som förläggare visste han vad folk ville läsa och förstod att förlägga rätt böcker. Och sinne för ekonomi hade han. Som sin far, förläggare i Tyskland, hanterade han pengar klokt och kunde därigenom trygga både verksamhet och tillvaro.

Som om inte det andra var viktigare än det första. Hans förmåga att förlägga böcker viktigare än att han gick vid sidan om när militärkolonnen var på marsch. Och denna förmåga vittnar sannerligen inte om individualism utan om känslighet för vad omgivningen krävde. På samma sätt med sinnet för ekonomi. Att ha känsla för pengar är alltid förbundet med kunskap om hur samspelet mellan människor fungerar.

Så skall man veta något om Per Israel Gedin kan det ha sina poänger att veta att han gärna ville beteckna sig som individualist. Viktigare dock att detta långt ifrån är hela sanningen om honom. Skall man veta något om det väsentliga, det som styrde honom, är det viktigare att utgå från vad som krävdes av honom som bokförläggare.

19 19 Gudstjänst inte bara till för gudstjänstbesökare

Kanske var det trettio scouter, därtill nästa lika många föräldrar, som deltog i gudstjänsten i S:t Mikaels kyrka för några veckor sedan. Det som dragit dem till kyrkan var scoutmärken, fanfarer, scoutbön och scoutlagen.

Att scouterna och deras föräldrar inte var vana att fira gudstjänst var uppenbart.  Nog hade scouterna och deras föräldrar tillgång till psalmbok men man slog aldrig upp i den. Än mindre sjöng man med. En av föräldrarna försjönk i en pocketbok när sånt som inte intresserade förekom. Men alla, såväl scouter, scoutföräldrar som övriga gudstjänstbesökare deltog i kyrkkaffet. Där var tonläget högt, alla tycktes känna sig hemma och det dröjde innan man masade sig hem igen.

Det var som om två världar möttes i S:t Mikaels kyrka denna söndag. Den ena världen bestod av vana kyrkobesökare, den andra av scouter och deras föräldrar. Först vid kyrkkaffet utplånades skillnaderna så att av de två blev ett.

Skall det vara så, kan man fråga? Skall jag berövas en stor del av gudstjänsten därför att scouter skall få sina märken och läsa sin scoutbön? För min del är svaret ett otvetydigt ja. Kyrkan är nämligen inte till enbart för dem med uppenbart religiösa behov utan också för andra. Det måste jag lära mig att leva med. T o m det för mig så viktiga nattvardsfirandet måste få  maka åt sig för att ge rum för ovana kyrkobesökare.

Det ligger t o m i kyrkans väsen att tänka så. Det tillhör den kristna idén att maka åt sig för det gemensammas bästas skull. Den här söndagen var det jag som fick maka åt mig för ett antal scouter och deras föräldrar.

Sen gäller det förstås att brygga över skillnaderna mellan den ene och den andre. Den här söndagen var det kyrkkaffet som utgjorde bryggan. Förresten, såär det alltid i S:t Mikael. Är det nåt den församlingen är specialist på så är det att skapa nya gemenskaper efter själva gudstjänsten vid kyrkkaffet.

Den här söndagen predikade Ingemar Söderström. Han bidrog också till att överbrygga skillnaderna mellan scoutföräldrar och de gudstjänstvana. Han gjorde oss alla till scouter med Jesus som den störste av scoutledare. Vi kan missa att hålla scoutlagen, påstod han. Men det är inte på det allt hänger. Det viktigaste är att vi håller Jesus kär. I honom finns upprättelse.

Detta betyder mera allmänt uttryckt att det är på relationen allt hänger. Och är det nu så att Jesus är som en vit fläck för oss kan vi ändå förstå att utan relation i förtroende och kärlek till den omvärld vi lever i,  går det mesta snett.

Och sen, tillägger jag, må vara att du, vare sig du är scoutförälder eller något annat, varken tror på Jesus eller Gud. Det är ändå så att det väsentliga har vi gemensamt. Ingen av oss kan ta sig livet. Livet är något man får. Och vem än givaren är står vi ändå i tacksamhetsskuld till detta någon eller något. Detta faktum är en ofrånkomlig brygga, mellan vi och dom, mellan troende och icketroende, mellan gudstjänstförsamling och gudstjänstovana scoutföräldrar.

 

18 19 Lätt att skriva ledare i DN

Fel tidning råkade hamna i brevlådan. En söndag bestods vi med DN till vår besökande sons glädje. När han läst en stund sa  han. Det måste vara lätt att skaffa sommarvikarier till den här tidningen. Det är bara att hitta ett ämne och sen applicera åsiktsmallen på materialet. Vips har man då en ny ledare i den anrika tidningen.

Jag höll inte med honom om detta. Den politiske redaktören Per Svensson sa faktiskt viktiga ting i sin ledare daterad till den 21 april 2019. Bland annat skrev han självkritiskt. ”Vi tar för givet att världen är till för just vår skull. Vi är de mänskliga gudarna; de som skapar men också de som härskar”. Precis så är det ju.

Nog registrerade jag förstås också åsiktsmallen. De kritiserade storgubbarna som Per Svenssn tjuvlyssnade på i en bistro gav han inte en chans. Inte en bokstav av förståelse bestods dessa herrar. Allt vad de sade var bottenlöst fel. Allt de sade tolkades som självupptaget.

Sen tänkte jag vidare. Nog låg det ändå något i vad min äldste son sade om åsiktsmallen. Mer sant än vad han själv insåg. Åsiktsmallar måste man nämligen ha. Det finns inte en civilisation som klarat sig utan dessa. Åsiktsmallarna fungerar på gott och ont som kitt för samlevnaden. Det går varken att hålla samman byar, städer eller länder utan givna åsiktsmallar. Ett land utan åsiktsmallar förtär sig själv. Frågan är inte om vi skall ha åsiktsmallar utan vilka. Eller för att säga det så gemene man förstår. Utan gemensam värdegrund kan samhället inte bestå. Frågan om värdegrund gäller inte om utan vilken eller vilka.

Att det är fel på svenska åsiktsmallar är jag den förste att hävda. Jag gör det lika starkt som nånsin min son. Rader avåsiktsmallar är i grund felaktiga. Och grundfelet är faktiskt det som Per Svensson registrerat, att vi tror oss vara tillvarons gudar, när vi är dess tjänare. Vi inser inte att mänskliga rättigheter i egentlig mening inte existerar. Vi lever på nåd. Livet är en gåva oss given. Att det finns ett du i tillvaron att ta hänsyn till borde vi alla vara överens om. Om ”duet” heter Gud eller ”tillvaron” är en annan fråga.

Nog gillar jag mänskliga rättigheter, barns rättigheter, kvinnors rättigheter osv. Men inga rättigheter är självklart givna. Rättigheterna är mänskliga skapelser byggda på värderingar skapade av människor. Rättigheter per se finns inte såvida inte ”tillvarons du”, vad nu tillvarons du står för, har gett oss sådana.

Detta säger jag, präst i Svenska kyrkan, hur går det ihop? För min del är svaret att jag förutsätter en Gud, förutsätter en Gud med bestämda egenskaper, förutsätter att livet är en gåva och som sådan något heligt, förutsätter en bestämd samlevnad utifrån detta,  förutsätter åsiktsmallar som jag tror människan är skapad att leva efter. Detta sagt med ögon och öron öppna för att diskutera vad dessa åsiktsmallar skall innebära.

Ett är säkert, jag är allergisk mot nutidens åsiktsmallar, inte därför att de finns utan därför att de framförs som vore de den absoluta sanningen. Men tro det eller inte, jag är även kritisk till mina egna kristna sanningar. De bygger på läror som långt ifrån alltid är hållbara. Ofta döljer sig bakom dem mänsklig konservatism och självhävdelse. Däremot är jag svag för situationens Jesus. Situation på situation ledde till korsdramat. Det ena som det andra behöver jag för mina egna åsiktsmallar.

 

17 19 Jag en legosoldat?

Som vanligt lyssnade jag på P1- morgon när vandrade genom skogen här om veckan. Det handlade om Cecilia Tengmark som gjorde ”lumpen” på P 7 i Skåne. Hon utbildade sig till stridsvagnsförare, och trivdes bra med det.

Problemet var bara att för få kvinnor lockades till de militära utbildningarna. Det måste det bli en ändring på det, pläderade Alma Persson, universitetslektor i Linköping. Till vardags var hon forskare med uppgift att forska på införandet av den könsneutrala värnplikten.

Att Alma Persson gillade tanken på könsneutral värnplikt var det inte svårt att märka. Allt hon sade tydde på att hon inte forskade påutan för.

Osökt kom jag att tänka på legosoldater. Det är soldater som mot betalning kämpar i ett annat lands armé. Det var inte rekryten Cecilia Tengmark som väckte tanken, så soldat hon var, utan universitetslektorn från Linköping.

Varför? Därför att hon mot betalning forskade för att befrämja det hennes uppdragsgivare ville skulle förverkligas. Hon forskade i den allmänna meningens riktning. Det skulle allt se ut om hon hade varit motståndare till könsneutral värnplikt. Det hade inte blivit många dagar kvar på jobbet.

Nog om Alma Persson och hennes passion för könsneutral värnplikt. Det är säkert bra med den könsneutrala värnplikt Alma kämpar för, men nog är hon styrd i sin forskning. Det kan inte förnekas.

Problemet är att hon långtifrån är ensam. Säg den forskning som inte är påverkad av tankar i tiden och i den meningen dirigerad ovanifrån. Fri forskning i egentlig mening är satt på undantag och med den också tilliten till forskningsresultaten.

Det sägs att man inte skall kasta sten när man själv sitter i glashus. Detta gäller i hög grad mig själv. Inte för att jag är någon framstående forskare, men doktorerat har jag och docent är jag. När det gäller min egen disciplin, historisk teologi, är faran för partiskhet överhängande. Det vill till att se med nyktra ögon på det man älskar och brinner för. Och vad skulle min uppdragsgivare kyrkan säga om jag går på tvärs med det som kyrkan står för? Den tanken finns ständigt i mitt bakhuvud.

Själv är jag ytterst medveten om problemet. Ständigt frågar jag mig om det jag funnit ut håller vid närmare prövning. Medvetet försöker jag vara rättvis i mina bedömningar om de så strider mot vedertagen mening. Men nog är det så att min kärlek till Jesus sätter sina spår. Detta sagt trots att just Jesus var den förste att vända sig mot vedertagna sanningar.

Förmodligen går det inte att forska utan att var styrd av förutfattade meningar. Det vore som att ständig tvingas att börja om från början. Resultatet blev att man aldrig kunde komma någon vart.

Alma Persson blev i min fantasi en legosoldat när han lade ut texten om könsneutral värnplikt. Vid närmare eftertanke förstår jag att även jag själv kan liknas vid en legosoldat. Jag liksom Alma Persson står i någons tjänst när jag förkunnar mina sanningar. Det är viktigt att jag inser det och vågar tala öppet om detta förhållande.

 

16 19 Rullgardin ner

Jag vet, ibland måste man dra ner rullgardinen och inte säga det man tror sig veta. Allt är inte till för alla. Värre är det när ”rullgardin ner” blir ett vapen i det sociala spelet. Vad en person än tycker och säger blir det  ändå ”rullgardin ner”. Allt tolkas negativt.

I själva verket fungerar ”rullgardin ner” som metoden att hålla dem man inte gillar ifrån sig. Ebba Busch Thor behövde bara lätta lite på rullgardinen och vinka åt Jimmy Åkesson för att det skulle bli ett ramaskri. I Vivalla kyrkcentrum där jag håller till och där de flesta är vänstersinnade ropade en fascist, en annan påstod att KD och SD var på väg att bli två delar av samma sak. Rullgardin ner för KD bara för att Ebba Bush Thor vinkade och rullgardin ner för Jimmy Åkessons parti kvitt lika vad de tycker. Så är det bland oss som har vårt andliga hem i en liten kyrkolokal i Vivalla.

När det blir så grovt som det blev för oss i Vivalla härförleden får åtminstone vissa av oss upp ögonen. Vi förstår att känslor är inblandade i det mesta och att dessa känslor betyder mer än förnuftet.

Och när det för politiker tycks vara plikt att fördöma motsidans argument kan vi t o m acceptera beteendet. Det tillhör det demokratiska systemets svagheter. Det får man ta. Att försöka skjuta demokratin i sank för att demokraten per definition är orättvis vore att begå ett misstag. Det onda får man ta med det goda. För vem vill återgång till det få- eller gruppvälde som är demokratins enda alternativ.

Mer sofistikerat är det med rådande paradigm på det andevetenskapliga området. Jag menar rådande paradigm i historia, teologi, samhällsvetenskap, etik, estetik, gensusvetenskap eller vad nu de skilda ämnena kan heta. Här är det rullgardin ner för allt som strider mot rådande paradigm. Detta oavsett argumentens styrka. Först när rådande paradigm krossats, kan nya tankar ges plats. Men att bryta ner åsiktsförtryck bland de lärda lär vara bland det svåraste som finns. Att ens förmå lärdomsgiganterna att ägna alternativa betraktelsesätt en tanke är en bedrift.

I själva verket tillhör ”rullgardin ner”, respektive ”rullgardin upp” det på vilket vårt västerländska system vilar. Utan stabiliserande åsiktsförtryck skulle samhället inte fungera. Det blev för mycket oordning.

Alternativet vore en generell andlig uppryckning där människor lade ner all sin heder och kraft på att vara rättvisa. Men inte ens detta skulle hjälpa. Allt för många är blinda för problemet. De ser inte det som för andra är uppenbart. Dessutom ställer våra känslor till det för oss. Känslor är aldrig rättvisa.

Juristerna då, står inte dessa i rättvisans sammanhang? Förvisso! Bara så att dessa är begränsade av själva utgångspunkten för sin vetenskap. De står på subjektivitetens grund. Förr eller senare blir det så i ett demokratiskt samhälle att det tillräckligt många tycker i slutändan blir gällande. lag.

Andlig uppryckning, närmast modell det nu närmast utdöda Moralisk uppryckning (MRA), vore enmetod att rida spärr mot osakligheten. Den andra är förmodligen att ämnet ”rättvisa” gjordes till en akademisk disciplin för sig. Arbetsuppgifter saknas inte. Tillvaron är fylld av  på felaktiga grunder nerdragna rullgardiner. Analyser av orsaker till och verkan av detta är anledning nog att tillskapa en akademisk disciplin. Arbetsuppgifter finns som väl kan mäta sig med vad andra discipliner lägger ner sin möda på utreda.

 

15 19 När en trosföreställning är bekämpad kommer en annan i dess ställe

Glöm schablonen att tro är en sak, verklighet en annan. Det lurar dig att bortse från en tro som ständigt påverkar.

Frågan är inte om du tror utan vad. Som företeelse är tron ett livsvillkor. Det är tron som sätter rörelsen och skapar förändringen.

Tron är detsamma som verklighetsuppfattning. Olika verklighetsuppfattningar skapar olika trosuppfattningar. Och vice versa. Olika trosuppfattningar skapar i sin tur att människa står mot människa och folk mot folk.

Tron skapar sammanhållning och framgång, men kan också leda till splittring och katastrof.

Öppna ögon och kritiskt sinne till trosföreställningar är därför  ett måste. Det visste man redan på sjuttonhundratalet då angreppen mot de religiösa trosföreställningarna och de religiösa verklighetsbilderna ”ettrade” till sig

Vad man inte förstod var att när en trosföreställning var bekämpad, kom en annan i dess ställe. Men vad dom missade måste vi förstå. Framför allt måste vi spana efter och analysera trosföreställningarna i tiden och ställa oss kritiska till dem. Kritiska inte för att förkasta utan för att skapa rum för förändring. Trosföreställningar måste nämligen ständigt ansas och utvecklas.

Upplevd verklighet och trosföreställningar är två delar av samma sak. Den upplevda verkligheten behöver lika mycket omprövas som trosföreställningar behöver det.

Ta inte för givet att den verklighet som vi i Sverige målar upp är den sanna verkligheten, att det vi tror är det rätta. Tro inte att våra föreställningar om rätt och rättvisa kommer att stå sig. Lika lite har vår världsbild och vår uppfattning om verkligheten bestånd för evigt.

Idag predikas trossanningar som aldrig förr. De predikanter som segrar når människors hjärtan. De skapar kärlek eller indignation, acceptans eller förakt. Nåde den som ser verkligheten på annat sätt än den segrande predikanten. Det är hårdare än någonsin på trosfronten.

Vem är då jag som säger detta? En av förlorarna. Jag tillhör dem som anstränger mig till det yttersta för att beröra omgivningen med min trossanning. Jag predikar denna trossanning i predikstolar och i samtal och jag försöker sprida min vishet i föredrag och i skrift.

Men jag lyckas inte beröra människors hjärtan, min trossanning blir aldrig deras. Ständigt får jag höra att det jag påstod var intressant, aldrig att det var berörande.

Jag ser det som min uppgift att aktualisera Jesus, det betyder trossanningen om Jesus. Jag tror att bakom myter och traditioner, bakom tidsbundet och svunna världsbilder finns något som berör. Jag tror till och med att föreställningar som för länge sedan haft sin tid kan spegla något för människan nödvändigt. Just nu saluför jag som aldrig förr utväljelsetanken och ser den som en nyckel. Men ingen tror mig, men intressant är det, får jag höra.

Och i kyrkorna jag besöker målas berättelserna om Jesus upp som vore de alla bokstavliga sanningar. Berättelsemiljöer blir sanna miljöer. Och sen möter jag en Jesus som tänkte som en modern människa, bara så mycket bättre och renare. Och vissa lyssnar, andra gör det inte.

Och utanför kyrkorna målas dagens sanningar upp som vore de sanningen skriven i sten. Och många lyssnar och berörs medan andra i opposition tycker tvärtom.

14 19 För eget bästa så att det skall komma andra till del

De som i vårt ställe bestämmer säger å ena sidan att vi skall vara rädda om vårt välfärdssamhälle å den andra att vi skall vara humana och mänskliga. Jag har hittills inte hört någon ansvarig politiker ens antyda att det ligger ett dilemma i att hävda båda dessa värden samtidigt.

Leder nämligen vår humanitet och människokärlek till att vi öppnar famnen för främlingen och flyktingen kan det hända att denna kärlek spränger välfärdssystemet. Vi har som välfärdssamhälle bara råd med denna dubbla kärlek till en viss gräns.

Det vore skillnad om landet var stort och välfärdssystemet obefintligt. Då fick varje enskild människa ta ansvar för sin egen humanitet. Den egna godheten skulle inte göra andra illa. Det fanns ju inget välfärdssystem att spränga.

Dilemmat välfärd kontra humanitet när humaniteten innebär öppen famn, är uppenbart. Men ingen politiker som jag känner har antytt dilemmat. Man talar om välfärd och humanitet i ett och samma andetag, som om båda befann sig på samma värdeaxel.

Men dilemmat finns vare sig vi erkänner det eller inte. Vi kan t o m provisoriskt mäta var vi står i förhållandet humanitet/välfärd. Stark fosterlandskärlek indikerar att vi håller på vårt eget och är reserverade mot andra. Obefintlig fosterlandskärlek förutsätter att det gör kvitt detsamma om vi vårdar oss om den ene eller den andre. Alla hör ihop oavsett nationalitet.

Nu befinner sig få längst ute på kanterna. Vi är fosterlandskära med måtta. Det finnas högre värden än att älska sitt eget fosterland.

Idag är det enbart Sverigedemokraterna som talar i klartext. Övriga partier har inget att berätta om sin fosterlandskärlek. Att Sverigedemokraterna är nationalister och av den anledningen avvisande till invandring och icke-svensk kultur står nog klart för alla. Men de andra tiger i frågan. De tiger och blir också otydliga i var och hur man sätter sina gränser mellan eget och andras. De fördömer Sverigedemokraternas nationalism samtidigt som de förtiger den egna

Jag efterlyser mera klarspråk. Partierna måste tydligare redovisa vad deras kärlek till det egna landet i praktiken innebär. Detta särskilt idag när invandrare från andra kulturer utgör en allt större andel av befolkningen, invandrare som under lång tid framöver kommer att tära på svensk välfärd. Mera klarspråk skulle tvinga fram nyanseringar i debatten med Sverigedemokraterna.

Som kristen är jag tränad att tänka på relationen mitt och deras, vi och dom, mitt land och andra länder. Hela bibeln markerar ju skillnaden mellan jude och grek, mellan kristen och hedning. För mig personligen vore dilemmat outhärdligt om inte Jesus antytt var svaret skall sökas. Han den före alla andra utvalde visade sig vara utvald för att tjäna. Korset är formeln för detta.

Som kristen har jag inte svårt att skilja vi från dom, mig som utvald och troende  från alla andra. Svårare blir det att konkretisera hur min utvaldhet skall kunna fungera till tjänst åt andra. Men jag kämpar mest dagligen med frågan, en kamp som jag gärna delar med våra politiker. Dessa om några borde ju fundera extra mycket på hur man skall klara det egentligen omöjliga att tjäna eget bästa på ett sånt sätt att det kommer andra till del.

13  19 Med blick för visst

Med blick för visst, inte för annat har jag vandrat genom livet. Blicken har jag fortfarande trots att jag kommit upp i åren och fortfarande får jag kämpa med det jag inte är bra på.

Blicken har varit ovärderlig, särskilt som mitt intresse och min passion från tidiga år varit den kristna tron. Jag har fått gåvan att se denna tros möjligheter när de flesta tror sig religiöst fullärda innan de ens brottats med frågan.

Det betyder att jag visste vad som skulle göras när jag 1977 blev kyrkoherde i den då nybildade Mikaels församling i Örebro. När de andra inför halvtomma kyrkor sade, vi måste nå ut, sade jag, vi måste nå in. Det betyder nå in till enskilda genom att bry oss och sen utforma gudstjänsten till en gemenskap där vi både möter Gud och varandra. Det betydde obligatoriskt kyrkkaffe. Jag vet inte hur många gånger under våren 1977 jag ensam svarade för detta kyrkkaffe.

I dag har jag sannerligen fått rätt. Till och med den mest blåögde kyrkorådsledamot inser det nödvändiga i lokala kristna gemenskaper. Mitt slagord, du måste nå in för att nå ut, har fått gensvar nätt upp över allt. Jag har varit pensionerad i snart sexton år men fortfarande fungerar gudstjänsten i Mikael på ett föredömligt sätt. Den har blivit det jag drömde om, en gemenskap där vi hjälper varandra att finna både Gud och varandra.

Sämre har det gått med mina tankar på äldre dar. Allt mer har jag koncentrerat mig på trons innersta väsen, tron som en nödvändig funktion i livet. Utan trosföreställningar, de kan vara av de mest skilda slag, går det inte att orientera sig i livet. Frågan är inte om du tror utan på vad.

Vad kristen tro har att erbjuda i detta läge är att orientera sig utifrån Kristus. Detta i sin tur förutsätter att jag lär mig och lever mig in i vad detta innebär.

När man tänker som jag delar man inte in världen i troende respektive icketroende. Alla tror på sitt sätt. Att tron är en privatsak är nonsens. Självklart  talar jag om sekularismen som en tro. Jag talar om sekulär tro, en tro som väl låter sig jämföras med andra trosuppfattningar.

Jag drömmer om att få leva om mitt liv, om att få nya konfirmander, om att få bedriva en konfirmandundervisning utifrån nya förutsättningar. Jag kommer inte att börja med Adam och Eva, inte längre lära konfirmanderna  ramsan róm,kor,gal,éf, fil, kól, téss, tim, tít, fil, hebré,  för att skilja det ena Paulusbrevet från det andra. Jag börjar med trosfrågan, om det oundvikliga i fantasier, idéer och trosföreställningar, om det nödvändiga i att tro. För att sen komma till utmaningen; frågan gäller inte om du tror utan på vad. Först på detta följer sedan undervisning om Jesus, diskussioner om Jesus, samtal om livsfrågor utifrån en tro som påverkats av Jesus.

Tyvärr nappar inte folk på mitt sätt att tänka. Dogmen att tron är en privatsak har satt sig alltför djupt i den svenska befolkningen. Var och varannan tänker sig tron som något man kan ha eller mista, trots att den tanken faller på sin egen orimlighet. Fortfarande är det så att sekularismens falska bild på vad tro är har segrat.

Allt detta om vad jag har blick för. Om hur jag gjort för att vårda min talang får jag tala om vid senare tillfälle. Jag kan föreskicka att jag då har en hel del att säga om envetet sanningssökande utan sidoblickar.

12 19 Mina låtsade trosaktörer

      Mina ”sanningar” är sällan resultatet av grubbel. Jag måste ställas inför något uppseendeväckande för att kunna tänka nytt. Och när jag fått den stimulans jag behöver teoretiserar jag inte. Jag funderar i konkreta bilder för att få reda i mina tankegångar.

I det här fallet var det faktiskt så att en av våra ministrar, Annika Strandhäll, fick igång mig. Jag tänker då inte på hur hon sparkade generaldirektören för Försäkringskassan trots att samme generaldirektör gjort precis som regeringen bestämt. Den gången berodde det förmodligen på partitaktik och det får man tyvärr ta i ett politiskt system som vårt. Sånt gör mig mer ledsen än att det föder nya tankar.

Det som fick fart på mitt inre var när samma Annika Strandhäll för några veckor sen sa att Ungerns familjepolitik ”osade trettiotal”. Hur i all sin dar kan man säga så när Ungern signalerar att de vill få fart på de egna medborgarnas barnafödande?

Var det möjligen så att Annika Strandhälls yttrande stod i ett vidare tankesammanhang, tänkte jag. Finns svaret mer i bakgrund, umgänge och påverkan  än på logik och självständigt tänkande?

Det får vara hur det vill med Annika Strandhäll. Det för mig bestående är att hon fick igång min egen reflexion.

Är det inte så att våra värderingar, med mitt att uttrycka det, vår tro, beror av påverkansflöden från allahanda håll ?! Sammanhanget inverkar på  hur vi tycker, tror och värderar. De omständigheter vi lever i gör också sitt. Bland de utsatta människor jag umgås med finns inte en som inte har sina sympatier åt vänster. Sen får Ulf Kristersson säga vad han vill. Allt tolkas till hans nackdel. Naturligtvis finns där också ett inre samvete som styr oss. Man ack hur påverkbart är inte detta vårt stackars samvete.

Inte undra på attenupprörs över det som gläder andra. Inte undra på att det som är moral för en är omoral för en annan. Inte undra på att entycker det luktar trettiotal av något som en annanmenar vara sunt och efterföljansvärt.

Det jag nu sagt är viktigt, inte minst för mig själv. Det behöver ständigt vara aktuellt för mig. Hur göra för att detta skall ske? Jag måste konkretisera.  Därav rubriken  ”Mina låtsade trosaktörer” i rubriken.

Jag låtsas att världen är fylld av just trosaktörer, aktörer som aldrig tar helgstängt, alltid har verksamheten igång. I ett aldrig sinande flöde förser dessa mig med sina bilder av verkligheten. Betalningen de får för detta sitt oupphörliga arbete är den påverkan de åstadkommer, en påverkan som endera förstärker eller försvagar det jag äger i mitt inre.

Jag kommer inte ifrån denna deras påverkan, ingen isolering i världen gör mig helt okänslig för deras sanningar. Visst berör mig bara ytligt, annat tränger in i min själs innersta och blir till ett med mitt jag.

Vad jag kan göra inför denna aldrig upphörande påverkan är att ställa in riktningen. Ställa in riktningen mot de aktörer som producerar det jag gillar, f a sånt som gör att jag kan tänka så fritt och så rättvist som det någonsin är möjligt.

Fri blir jag dock aldrig. Så länge jag andas påverkas mitt inre oupphörligen, vare sig jag vill det eller inte.

Trosaktörer var ett illa valt ord, märker jag när jag nu tänkt färdigt Men för mig fungerar konkreta bilder. I det här fallet får jag hjälp att inte helt hamna i andras händer.

11 19 Avsked från jobbet kombinerat med en moralisk livstidsdom.

Eskil Erlandssons öde väcker tankar. Med omedelbar verkar blir han, den tidigare landsbygdsministern, utkastad från riksdagen. Brott; Erlandsson har på diverse middagsbjudningar vid fyra tillfällen tagit moderata riksdagskvinnor på låren. Chans att be om ursäkt gavs inte. Domen verkställdes omedelbart. Straff; avsked från jobbet kombinerad med en moralisk livstidsdom.

Vad säger detta? Att det finns flera domstolar i landet. En av dessa heter opinionens domstol. Den domstolen dömer idag otillbörliga närmanden mot kvinnor med obönhörlig stränghet. Skillnad var det tidigare. Våra herremän, inte minst våra kungar, inte bara tog kvinnor på låren. De förgrep sig mot dem utan att någon knystade.

Opinionens domstol dömer utifrån hur det känns. Den känner för eller den känner emot. Den drivs till skratt vid visst, till gråt vid annat. Den hatar och den älskar till synes spontant och utan eftertanke.

Opinionens domstol låter sig manipuleras. Stark och ensidig propaganda i den ena eller den andra riktningen ger kraftiga utslag i opinionen. Se bara hur det var under Hitlertiden i Tyskland. Var och varannan tysk medborgare trodde av hjärtat på sin Führer.

Mot detta står att vi inte kan reda oss utan opinionsbildning. Med dess hjälp tar vi gemensamma tag och drar åt samma håll. De värdefullaste reformer har genomförts på opinionens grund. Hur hade det blivit med vår demokrati om inte opinionen varit för demokratins införande i vårt land.

Ytterst beror vår lagstiftning av tidigare utslag i opinionens domstol. När opinionen sagt sitt vid tillräckligt många tillfällen omvandlas det som opinionen känt till landets lag.

Av den anledningen skall vi ta opinioner på yttersta allvar. Det är vår uppgift som ansvarstagande medborgare att söka påverka opinioner i det vi menar vara rätt riktning. Och det tillhör en allvarligt sinnad medborgares plikt att söka sig till en livshållning och en livstro som är hållbar inte enbart privat och kortsiktigt utan även samhälleligt. Vi måste ha mod att försöka vederlägga det som vi inte tycker håller.

Gör vi inte det kan det bli som det blev för Eskil Erlandsson. Utan rannsakan och rättssäker dom  straffades han till livslång skam. Detta på grund av en feminism som i iver att segra förmått skapa opinioner där inslag av proportioner, rimlighet eller möjlighet till ånger eller gottgörelse saknas.

Nu skedde detta med Eskil Erlandsson i riksdagen med Centerpartiets ledning som exekutorer. Som jag förstår det kunde motsvarande likaväl ha hänt i något av de andra partierna.

Som jag ser det är det särskilt frestande för politiska partier att handla som Centerpartiet gjorde. Deras vara beror ju av utslagen från opinionens domstol. Att stå fast för rim och reson, för humanitet och rättssäkerhet när folkopinionens stormar är som kraftigast, måste vara oändligt svårt. Vem försöker inte som Centerpartiet med näbbar och klor värna om redan fallande opinionssiffror.

Vad det här handlar om är ett demokratiskt problem som sällan diskuteras.  Förmodligen är det med demokratin som det är med religionen. Det som är alltför känsligt är det enklast att inte beröra.

10 19 Ombytta roller

Min metod att fånga sanningar som andra inte hittar är oftast smala granskningar på begränsat material. I det enskilda avslöjar sig helheten har jag funnit. Djävulen avslöjar  sig i detaljerna, säger ett ordspråk och jag håller med om detta.

Men ibland måste även jag byta spår. Inför en samling där jag skall framträda som något slags expert kände jag att jag måste tänka nytt. Jag måste börja i det stora för att sen komma till det enskilda. Mitt förra inlägg ” 9 19 Den sekulära trons hårda nypor” är ett första exempel på vart det nya perspektivet kan leda. Här ett andra.

Den här gången fick jag hjälp av Emanuel Linderholm, en sedan länge död expert på folklig religiositet. Han hade funnit att katolska kyrkan i Sverige under medeltiden väl spelade samman med folkliga föreställningar. Lika smärtfri blev inte förbindelsen sen reformationen införts. Reformationens krav på att hålla sig till bibeln blev bildlikt talat tummen ner för folktrons ”tomtar och troll”.

Kvar står att det finns två sidor att ta i beaktande, å ena sidan den officiella tron, myndighetens tro, å den andra sidan den breda massans föreställningar.

Myndighetens tro, den Svenska statens lutherska religion hade under århundraden greppet om religionsutövningen. Stat och kyrka samverkade. ”Sveriges majestät och Guds kyrka, som därutinnan vilar”, sa Axel Oxenstierna på 1600-talet och det låg mycket i det. De folkliga religiösa föreställningarna hölls i schack av en statskyrka som visste bättre.

Men på 1800-talet började det knaka i den statliga religiösa befästningen. Från mitten av 1800-talet blev folkliga religiösa föreställningar en allt starkare konkurrent till den officiella religionen. Upplevd religiös sanning utmanade i lag fastslagen religiös sanning. I klartext utmanade väckelserörelser den Svenska statskyrkan och underminerade dess grundvalar.

Men en än starkare utmanare fick den officiella religionen i ny kunskap, nya insikter, nya ifrågasättanden, nya tankevärldar. Ända fram till 1950-talet försökte kyrkan hålla stånd. Men i och med lag om religionsfrihet år 1951 hade Svenska kyrkan definitivt ”puttats” bort från sin tidigare maktställning. I dess ställe kom det jag kallar den ”sekulära tron”.

Det betyder förenklat uttryckt att en föreställningsvärld bytts ut mot en annan, eller annorlunda uttryckt, en tro mot en annan. Ni som känner mig som skriver detta vet att en av mina käpphästar är att människan omöjligen kan leva utan en tänkt verklighet, dvs en tro. Därav följer att när en tro försvinner kommer andra i dess ställe.

I och med att Svenska kyrkan förlorade sin särställning bytte hon de facto sida. Hon kom att hamna i samma rum som folkliga föreställningar, väckelsekristendom, liberalt tänkande svensk frikyrklighet, spiritism eller vad nu allt heter. Kort sagt hamnade hon i religionens allrum. De facto skedde detta men inte i Svenska kyrkans självförståelse. I självförståelsen hade hon fortfarande en privilegierad plats.

Men verkligheten kom kyrkan inte ifrån vare sig hon ville det eller inte. Och till den verkligheten hör att såväl den Svenska kyrkan som stora delar av svensk frikyrklighet inte bara försvagades av den svenska sekulära ideologin utan också påverkades av den. Detta innebar positionsförändringar på båda hållen som gjorde samarbete både praktiskt och nödvändigt. Och om inte kyrkoledarna insåg detta, förstod folket det. Jag menar det folk som ”röstar med fötterna”. Utan betänkande drog de nytta av än den ena kyrkan än den andra. Säg den kristet aktive närking över sextio år som inte gått i frikyrklig söndagsskola, konfirmerats kyrkligt och sen beroende på omständigheter engagerat sig antingen i en frikyrka eller i en kyrklig församling.

Har det inte skett förr är alltså tiden inne för fördjupad samverkan mellan stora delar av frikyrkligheten och stora delar av den Svenska kyrkan. En förutsättning är förstås att Svenska kyrkans ledare har klart för sig det sidbyte som jag idag påvisat.

 

9 19 Den sekulära trons hårda nypor 

Var och en får tro som den själv vill, mer slagord än sanning. Tro det får du göra i kyrkan, nonsens. Trosfrihet, glöm det! Den som säger så är från sina sinnen, som om vi lever i Nordkorea, hör jag någon säga.

I själva verket är det jag som skriver detta som förnekar vår så högt aktade trosfrihet. Och jag är inte från mina sinnen.

Som jag ser det och ständigt säger är tron inget man kommer undan. Tror man inte på ett sätt tror man på ett annat. Utan tro i betydelse ”tänkt verklighet” kan man inte fungera.

Följaktligen är det sekulära samhällets fåra av värderingar, ideologier och tänkesätt grundade i mer eller mindre välmotiverade trosföreställningar. Inte minst de föreställningar om rätt, fel, mål och mening som härrör från vår kulturkrets  gäller detta.

Dessa trosföreställningar har dessutom styrka, någon gång orkanstyrka. Ibland kan de liknas vid pinande blåst som tränger igenom märg och ben om man inte skyddar sig eller gör som det sägs att man skall göra.

Namnet på denna vår sekulära tro heter svensk värdegrund. Under detta begrepp samlas trosföreställningarna upp i skilda avdelningar. I en grupp finns det som ovillkorligen måste följas, i en annan det som är önskvärt och i en tredje det som kan tolereras.

Kristen tro tillhör den tredje gruppen, det som kan tolereras. Den är en privatsak sägs det. Men naggas den ovillkorliga tron i kanten vidtar straffåtgärder i form av yrkesförbud och utfrysning.

Eftersom den sekulära tron, läs svensk värdegrund,  ofta är välgrundad, dessutom vilande på humanitet och medmänsklighet är det ibland inte mycket att säga om dessa hårda tag. Själv är jag särskilt tacksam för att man för ett antal år sedan tog i med hårdhandskarna mot kvinnoprästmotståndarna. Hur hade vår kyrka sett ut om motståndet mot kvinnliga präster blivit permanent. Jag törs inte tänka på det.

Vad jag framför allt har emot den sekulära tron är att den är ”mörkad” tro. Man erkänner inte att den är en form av tro, döljer det t o m genom att ge den andra namn. Inte vill man heller höra talas om det tvång som förekommer. Ändå är ju detta tvång uppenbart. Nåde den som på allvar bryter mot svensk värdegrund.

Det vore väl om man från det sekulära hållet erkände att deras hållning vilar på tro. Det skulle bli lättare att resonera då, lättare att jämföra det gamla med det nya, jämföra en tro med en annan, lättare att upptäcka att gammalt tvång kan leva  vidare i nya former.

Trosföreställningar är sköra, skall vara sköra. När trosföreställningar blir till fasta befästningar ändrar de karaktär. Av övertygelse blir lära, ofta hårdhudad lära. Bibeln kan läsas som en exempelsamling på detta. Om man nu inte vill gå till kyrkans historia för att upptäcka detta.

Så också den sekulära tron. Med tiden hårdnar den och blir till stela lärobyggnader. Då blir principen viktigare än saken, den intagna hållningen viktigare än det som den intagna hållningen är satt att försvara. Kristendomens misstag upprepas.

Till vardags kämpar jag på med min kristna tro, en tro som närmast krossats i det sekulära samhället. Eller kanske rättare omvandlats i grunden av det sekulära samhällets tryck.

I detta läge känns det bra att tänka att tro står mot tro, att tro låter sig jämföras med annan tro. För mig blir det lättare både att solidarisera mig med den sekulära trons företräden och ta avstånd från det jag menar vara avigsidorna. Att däremot tänka tillvaron i två avskilda rum, det sekulära rummet och trosrummet skadar mer än det nyttar. Det är dessutom missvisande.

 

8 19 Det kommunistiska Kinas tro, sa Hanna Sahlberg

Sveriges Radios korrespondent i Kina, Hanna Sahlberg kan man inte komma förbi om man lyssnar på P1. Praktiskt taget varje dag rapporterar hon, oftast från Peking. Senast jag hörde henne handlade  det om muslimska handelsmän som sen generationer kommit att bosätta sig innanför Kinas gränser. Dessa hade i huvudsak fått ha sin tro i fred, sa Hanna. De hade inte tvingats omvända sig till det kommunistiska Kinas tro.

Äntligen, tänkte jag, när jag hörde detta. Äntligen har någon förstått att även sekulära samhällen, som det kinesiska, har sina trosföreställningar. Äntligen anade jag någon som insett att trosföreställningar är nödvändiga faktorer i samhället, att frågan inte gäller om man tror utan hur.

Kanske jag övertolkar, kanske slank bara ordet tro fram i Hanna Sahlbergs ordflöde. Men jag tror inte det. Hanna har sina rötter i svensk frikyrklighet, men inte i vilken frikyrklighet som helst. Hon har vuxit upp i en frikyrklig familj som frimodigt bekänner sin tro men samtidigt lever med öppna ögon för andra sanningar.

Tänk om det på bred basis slog igenom att tro är något mera allmängiltigt än i trång mening religiös tro. Då skulle mycket vara annorlunda. Min egen uttalade kristna tro skulle då inte längre göra mig till en särling. Vägen vore öppen för att i berikande samtal jämföra min egen tro med andras. Jag skulle slippa den skygga hänsyn som jag så ofta möter i mina möten med andra.

Jag och min hustru Gunlög lever i förtrolig närhet till våra närmaste grannar. Men till den närheten hör inte att tala öppet om sin tro. ”Fråga honom däruppe”, kan en av dom säga, inför tillvarons ”jävlighet”. Men han nappar inte gärna på mina anspelningar att tro är något alla håller sig med. Den andra familjen äter veganskt och lever medvetet resurssnålt för att skona vår av nedsmutsning hotade omgivning. De går och cyklar och använder ytterst ogärna bilen.

Tänk vad roligt det vore att komma varandra så nära att jag även med den familjen kunde bolla åsikter om vår respektive tro. Diskutera styrkor och svagheter i respektive trosuppfattning, fundera över trons/ideologins plats i livet. Kanske kommer jag att lyckas i mina försök. Jag gör mina trevare, markerar att min tro har sina svagheter och väntar på att också dom skall börja att problematisera.

Ta inte detta som att jag försöker tränga mig på. Som jag beter mig mot mina grannar, beter jag mig mot alla. Men med mina grannar är det förstås något särskilt, jag tycker väldigt mycket om dem.

Vems fel är det att tron isolerats och gjorts till något som enbart gäller i trång mening religiös tro? Vi kristna får ta på oss en del av skulden, särskilt vi som har förankring i väckelserörelserna. När jag var barn och gick på väckelsemöten i min hemstad Kumla blev jag fullkomligt pepprad av ett entydigt budskap; det finns ”vi” och det finns ”dom”. Det finns de som tror och de som inte tror och den som tror är si och de som inte tror är så.

Vilken lögn är inte detta! Man behöver inte tränga särskilt djupt i människors inre för att upptäcka hur komplicerad och mångtydig människan är. Primitiva drifter styr även den ”frälstes” själ.

Varför inte erkänna detta och sen prata om det. För egen del gör ett sånt samtal inte den mista åverkan på min passion för Jesus. Och om den skulle göra det, än sen då. Ärlighet måste få vara ett överordnat värde.

 

7 19 Tal med dubbel tunga

”Tal med dubbel tunga”, det låter illa, men behöver inte nödvändigtvis vara det. Tvärtom kan det vara nödvändigt att tala med dubbel tunga, vid vissa tillfällen t o m barmhärtigt. Vem förstår inte läkaren som lägger sin ord så att patienten utan att därför bli förd bakom ljuset känner sig tröstad, men däremot talar i klartext till sina kollegor.

För egen del, mest på områden som jag behärskar, händer det att också att jag talar med dubbel tunga. Till vissa säger jag si, till andra så beroende på var jag tror min samtalspartner befinner sig. Detta trots att ryktet säger är att jag  är rak. Utan krumbukter säger Björn som det är, påstår många. Men rakare är jag inte än att jag förstår att såväl barmhärtighet som förförståelse gör det nödvändigt att lägga mina ord.

Nu var det inte detta jag egentligen vill ha sagt. Det är preludier till mitt egentliga ärende, politikers dubbla tunga.

Med politiker är det så att det närmast vore tjänstefel om de inte talade med dubbel tunga. Själva det demokratiska systemet förutsätter det.

Tänk er en politisk debatt. Kombattanterna slår så hårt som de förmår mot sina meningsmotståndare. De lyssnar inte, bara slår. Sen blir det paus med kaffepaus i riksdagens korridorer. Då ser man till sin förvåning att de som nyss pucklade på varandra sitter i förtroligt samtal med varandra. Hur kan det komma sig?

Därför att systemet kräver att talaren försvarar sitt partis åsikter. Hen är inte fri att förutsättningslöst säga som hen tycker. Dessutom och framför allt därför att debattören inte bara adresserar meningsmotståndaren utan också är skyldig att tala så att det samlar sympatisörer utanför riksdagen. Det duger inte att bli impopulär bland allmänheten. Det hotar partiets bestånd.

Därav dubbel tunga i betydelsen ett tal i det offentliga ett annat i det privata, när ingen utomstående lyssnar.

Detta förhållande är en av baksidorna med det demokratiska systemet. Det gynnar tal med dubbel tunga. Oundvikligt tycks detta vara. Nu finns det tack och lov så många fördelar med detta system att jag för mitt liv inte förordar något annat än demokrati.

Har man bara klart för sig hur det förhåller sig kan man i viss mån värja sig. Är man riktigt klurig kan man bakom politikerns formuleringar ändå ana vad som är uppriktigt menat och vad som inte är det. Vet man bara spelreglerna behöver man ej reta sig på osakligheter, inte  ta illa vid sig när politiska talare gör en heder av att inte lyssna på meningsmotståndarens argument. Men jobbigt är det att aldrig våga lita på vad som sägs, att ständigt tvingas läsa mellan raderna.

Problemet är att många tar det som sägs från den politiska tribunen för gott. De uppfattar det sagda som det innerst inne menade. Särskilt trogna sympatisörer har en benägenhet att tro att det är som den egna partiföreträdaren målat upp. På det sättet målas en falsk bild av verkligheten upp, detta till men för hela samhällsbygget.

Ofta har jag fungerat om det ändå inte vore möjligt med uppriktigt tal och ärligt menad dialog även inom det demokratiska systemets ramar. Kanske finns chansen nu när blockpolitiken är uppbruten.

 

6 19 Bara hus, hem och barn, sa Pernilla August

     Bara hus, hem och barn, sa Pernilla August i en radiointervju inför premiären på en film där hon själv spelar huvudrollen. Filmen handlade om en hemmamamma som slog sig fri från hemmasysslor och en otrogen man.

Jag tänkte osökt på min egen mamma. Det var mycket roligare förr när jag jobbade med nåtlingen på Stures skofabrik, sa hon. Då hade hon inga bråkiga ungar omkring sig och hon slapp att leva isolerad därhemma.

Nog kan jag förstå såväl Pernilla August som min egen mamma. Att leva isolerad i sitt hem är inget att stå efter. Därtill kommer att hemmamammor anno 1900-talet är en isolerad företeelse som hör samman med industrialisering och inflyttning i städerna. I det gamla bondesamhället såg samhällsgemenskapen  ut på ett helt annat sätt. På den tiden var det inte isoleringen som var problemet utan fattigdomen.

Dessutom är hemmafruarna av ekonomiska skäl överspelade. Med hushållsmaskiner, kylar och frysar, med barnomsorg i förskola och kommunalt anordnade fritidsaktiviteter efter skolan, med arbeten som inte längre kräver mannens muskelkraft, är det naturligt att såväl man som kvinna jobbar utanför hemmet.

Ändå vänder jag mig intuitivt mot uttrycket ”barahus hem och barn”. När min mamma uppfostrade mig och min bror var inte det bara. När jag kom hem fanns alltid mamma där. Det var inte bara. Det som lade grunden till mitt liv kan aldrig betecknas som bara.

     Och jag påminns om en sanning som säger att det mesta har två sidor, en positiv och en negativ. Nymodigheter som med nödvändighet  leder till förändringar är sällan enbart av godo. Det nya har nästan alltid också en baksida. Och det gäller att definiera denna baksida, och sen ta itu med den. På det vinner man mycket.

Tyvärr är de flesta av oss omedvetna om detta. Endera är vi för nymodigheter eller också är vi emot dem. Sällan inser vi att allt har två sidor.

Själv måste jag skärpa mig för att inse detta. Detta särskilt som förändringar pågår som i grunden påverkar mitt eget och de minas liv. Jag tänker på att den kristna tro som jag bygger mitt liv på håller på att tas ifrån inte bara de andra utan också de mina.

Under namn av religionsfrihet och tron som privatsak påskyndas en utveckling där den kristna trons fundamenta blir allt mera främmande för oss. Om detta kan mycket sägas; f a att det är oigenomtänkt att underminera tron på ett ”du” i tillvaron och en yttersta mening. Likaså är det oigenomtänkt att ge upp kampen för att finna ett övervärldsligt högsta goda.

Det är den ena sidan av saken. Den andra är att se sekulariseringen som en nödvändig följd av utvecklingen. I den meningen är sekulariseringen något positivt. Den lägger till allt annat också sånt material på sophögen som vi burit på men som inte håller måttet. Därmed får vi hjälp att kriga för en tro som det är värt att kriga för, men slipper att kämpa för det som inte har något värde.

Skall sanningen fram har jag själv haft nytta av sekulariseringen. Den har gjort mig mera klar över vad i tron som inte går att mista. Den har också hjälp mig att sluta stå upp för sånt som anses religiöst och heligt men som inte är det.

5 19 Den inbillade individualismen

Jag promenerade en kall och disig gryning på den långa rakan längs Vivalla mot Hjärsta. Långt därframme upptäckte jag en svart prick som kom mot mig. Sekunden därefter klickade det till i mitt huvud, Therese. Gångstilen avslöjade vem det var.

Inte nog med det. När en person på TV skall säga vad hon tycker kan jag allt som oftast ana vad han eller hon skall säga redan innan hon öppnat munnen. Uppsyn, frisyr, sätt att klä sig ger mig signaler om grupptillhörighet och med grupptillhörigheten har jag kläm på åsikterna.

Denna min förmåga har inte avtagit trots att jag börjar bli gammal. Namn kan jag däremot missa och allt som oftast har jag svårt att sätt ord på vad jag vill säga. Det slår stopp i huvudet. Men känner igen folk det gör jag och jag äger en förunderlig förmåga att känna in vad folk tycker och tänker.

Detta sagt mot bakgrund av att vi i vårt land sätter en ära i att vara fria och oberoende. Sverige har rykte om sig att vara det mest individualiserade landet i världen. Ingen skall kunna pådyvla oss något, ingen hindra oss att tänka och tycka fritt.

I vissa avseenden stämmer också detta med verkligheten. Med ökat välstånd och med en välfärdsstat i ryggen har vi kunnat utforma våra liv friare än tidigare. Vi är inte längre beroende av kärnfamiljen för att klara oss. Ensamstående pappor och mammor reder sig med samhällets hjälp, vilket de inte gjorde för hundra år sedan. Vilket fynd är inte den obligatoriska förskolan. Att välstånd och välfärdssamhälle påverkat  samlevnadsmönstren är en självklarhet.

Men därmed inte sagt att vi på djupet är friare än tidigare. Utan att vi tänker på det grupperar vi oss efter idoler och förebilder. Vi tar omedvetet upp deras tankar och formuleringar i tro att det är våra egna. Vi klär oss som dom, rör oss som dom, beter oss som dom. Vi tror som dom, tänker som dom, tycker som dom.

Flockdjur är vi och flockdjur kommer vi att förbli trots all vår frihet. I långa stycken är vår individualism inbillad.

Det är bra att veta detta. Är vi nämligen omedvetna om vårt beroende av andra inser vi inte hur bundna vi är. Vi blir därmed också oförmögna att på allvar ta itu med det som inte är som det skall. Framför allt kommer vi att berömma oss av en frihet som i själva verket är bundenhet. Det betyder att vi lever på en livslögn.

Själv är jag på det klara med den ofrihet som råder och har inriktat mig på att gå i bräschen för att underminera rådande gemensamma tankemönster som jag finner falska. F a har jag inriktat mig på rådande gudsföreställningar. Gud idag är en antropomorf gestalt i himlen inte väsentligen annorlunda beskaffad än ett tomte eller ett troll. Enfaldiga bokstavstroende liksom kulturradikaler har lurat oss att se Gud på detta sätt. Att folk skall inse att tron bygger på sagor är kulturradikalernas högsta önskan.

Mina motmedel mot såväl omedvetna som medvetna attacker på tron redovisar jag vecka ut och vecka in på min hemsida. Jag gör  allt för att visa att livet är en gåva, inte en rättighet och att gåvan förutsätter en givare. Jag sätter, som många av er märkt, in hela min tankekraft på att försöka förstå vad Jesus sade och menade, vad han utstod och varför han gjorde det. Bibelberättelsernas detaljer, släpper jag i övertygelsen att bibelns evangelier är grundade på berättelsetraditioner och inte är filmade återgivningar av verkligheten.

Vad Jesus sade, menade och gjorde, det är för mig grunden. Insikten om detta hjälper mig att frigöra mig från rådande strömningar och finna nya vägar att tänka och leva. Ett kan jag försäkra, denna min hållning har gjort mig immun mot många av tidens älsklingstankar och gjort mig fri att se vad andra inte upptäcker.

4 19 TKG och sen bankkoden

En av mina många vänner, den mångkunnige och mycket specielle Jöran sa; gå till ”finnen”. Han kan allt om bilar. Och jag gick till finnen och har fortsatt med det i, tror jag, minst tjugofem år.

”Finnen” är inte finne utan finlandssvensk med betoning på svensk. Han sjunger inte när han talar. Tvärtom låter det som om han aldrig lämnat Sveriges gränser. En bra karl är det, gör ett bra jobb med bilen och sen sprider han sanningar omkring sig som visste han allt.

Sist var det dags för storservice, byte av kamrem, brytarspetsar m m. ”Verkstan”, svarade ”finnen” när jag ringde för att beställa min service och sen ”registreringsnumret”. Och jag svarade TKG och fyllde sen på med numret på bankkoden. ”Nä du” sa ”finnen” och jag förstod vad han tänkte; Svärd börjar bli gammal.

Och det är så sant som det är sagt. Det blir trögare med åren och man får kämpa allt hårdare med alla de siffror det gäller att ha ordning på. Koderna är många i dessa digitaliserings dagar. Jag tror förstås att även unga människor ibland  kan tappa bort sig.

Nog om det. Allt redde upp sig. När detta skrivs skall jag gå och hämta min servade bil.

Men min felsägning har stannat kvar i minnet och lagts till alla mina tidigare felsägningar, all min tidigare glömska och alla mina i minnet bevarade tillkortakommanden.

Jag har funnit att allt detta negativa kan ha en funktion, t o m en positiv funktion. Mina tillkortakommanden  hjälper mig i bästa fall att se min plats i livet. De får mig att hålla mig inom mina kompetensgränser. Hjälper mig mer än annat att se min plats i samspelet med andra människor.

Så har det faktiskt också varit med mig. En av nycklarna till min relativa framgång här i livet har varit min realism. Jag vet rätt så väl vad jag har för förmågor och vilka jag saknar.

Tro mig eller inte, är jag säker på min sak, är det med mig som med aposteln Paulus; en ängel må komma ner från himlen och påstå motsatsen. Jag håller ändå fast vid vad jag funnit. Men är jag innerst inne osäker kan jag också erkänna det.

På grund av detta har en av mina missioner i livet blivit att stötta osäkra människor. Jag gör det aldrig genom att släta över. Lika lite som jag slätar över min egen brist och oförmåga, slätar jag över andras. Så barmhärtigt som det någonsin går försöker jag få min medbroder eller medsyster att inse vad som fattas henne ochfinna sig självi denna hennes brist.

Det är ibland oändligt svårt att  komma någon vart med denna metod, ibland omöjligt. Det är som visst har sin plats i en människas gener och därför omöjligt att rucka.

Dessutom är mitt sätt att möta människor per definition förbjudet om jag inte ser med kärlek på den jag möter. Och med kärlek menar jag handfast kärlek, en kärlek som inte beror av den andres förtjänster, utan ligger djupare. Ytterst måste den vila på att jag odelat känner att min medmänniska äger värde inte för vad hon gör utan därför att hon är. Känner  jag inte det skall jag tiga stilla i mitt möte med den andre.

Med det sagt kanske ni förstår varför Jesus är så viktig för mig.

3 19 Varför? ”Därför att jag tyckte om pappa”

Jag har allt som oftast telefonkontakt med Lasse en av mina barndomsvänner, sen länge bosatt i Skåne. Allt som oftast kommer han in på att han är prästbarn, nästan alltid berättar han om sin pappa, kyrkoherden.

Till skillnad från mig är Lasse ingen flitig gudstjänstbesökare. Däremot umgås han som de flesta andra nu och då i glada vänners lag. När det en gång blev glatt värre kom talet in på Gud. Lasse fick frågan; ”tror du på Gud?” På det svarade han ”ja, jag är prästbarn”. Varpå följde; ”det kan väl inte vara någon anledning”. På det svarade Lasse ”jag tyckte om pappa”.

Mitt i prick är det svaret. Moraliskt, etiskt, religiöst, känslomässigt lever vi människor i beroendeförhållanden till varandra. ”Säg mig med vilka du umgås, och jag skall säga vem du är” lyder ett ordspråk och det är så sant som det är sagt.

Jag kom att tänka på att ”umgås” skulle kunna utbytas mot ”ser upp till och beundrar” och sen vandrade mina tankar vidare av sig själv.

Hur är det, tänkte jag, med alla dessa människor i vår massmediala värld som alla känner till och många ser upp till och beundrar? Att de påverkar gemene mans sätt att klä sig och föra sig vet alla, men få tänker på att deras inflytande är långt  mer djupgående.

Själv erinrar jag mig en av mina lärare på gymnasiet. T o m hans sätt att svänga portföljen när han gick in i klassrummet härmade jag. Sen kom förstås katastrofen. Ett vredesutbrott raserade allt. I fortsättningen darrade jag så fort jag såg min förut så  beundrade lärare. Vill ni veta mer kan ni inhandla Per Åke Strids bok ”Mansborgen”. Där finns vredesutbrottet i detalj beskrivet.

Frågan är om inte ovan nämnda vredesutbrott påverkade mig mer djupgående än jag då förstod. Jag är nämligen kroniskt skeptisk till allt vad idoler och förebilder heter. Jag har satt en ära i att hålla mig på armlängds avstånd från dem. Och jag håller ingenting för gott. Allt vrider och vänder jag på. Så fort nån påstår något, funderar jag över vad alternativet är. På gott och ont är denna min karaktärsegenskap. Mest på gott tycker jag förstås. Den har hjälpt mig att se det andra inte upptäcker.

För att återgå till min vän Lasse och hans pappa kyrkoherden. Känslomässigt må Lasse stå dennes pappa kyrkoherden närmare än jag själv gör. Dock berömmer jag mig av att känna just denne kyrkoherdes religiösa tro bättre än till och med hans son.

Kyrkoherden, han hette Gunnar Jönsson, betydde mycket för min egen religiösa utveckling. Han förstod att förena sunt förnuft med sin religiösa övertygelse. Han var en av dem som hjälpte mig upptäcka livet som det förunderliga under det är. I honom såg jag en man som insett det egentligen självklara, trons nödvändighet för livet. Men någon idol blev han aldrig för mig.

Jag tror på Gud därför att jag tyckte om pappa, sa Lasse. Kan detta vara legitimt ?  Ska inte min tro vara min egen. Att säga sig tro därför att andra gör det, kan det någonsin vara i sin ordning? Jag tycker det. Men villkoret är att sen självständigt odla det man fått, med andra ord ta vara på sin tro. Och det kan inte ens en pappa, vore han så kyrkoherde, göra.

2 19 ”Modellföreställningarna”

Ofta ser jag det andra inte ser. Samtidigt är jag, det måste jag erkänna, blind för annat. Inget märkvärdigt med det. Så är det med de flesta av oss.

Att upptäcka modellföreställningar är kanske mitt specialområde. Så ofta jag möter en ny människa försöker jag skapa mig en bild över den personens tankevärld. Vilka grundläggande föreställningar är det som bär honom eller henne, börjar jag fundera över, ja t o m försiktigt pröva. Jag behöver veta för att vårt möte skall ge något. Inte minst ”modellföreställningarna” behöver jag få grepp om.

”Modellföreställningar” är i min vokabulär det samma som de grundläggande föreställningar som en människa delar med många andra. Kollektiva föreställningar med andra ord, särskilt såna som bitit sig fast ordentligt och närmast blivit en del av en människas personlighet.

Såna finns det gott om. Minst lika många och lika fasta är de i vår individualistiska tid som någonsin tidigare. De mest utbredda och djupast rotade ”modellföreställningarna” blir till en kulturs eller en nations speciella kännemärke. Vacklar ”modellföreställningarna” vacklar också enheten i nationen. Ett land brister sönder där man inte är överens om vilka tankemönster som gäller.

Tycker ni jag överdriver? Tänk då efter vad det kan bero på att det ständigt talas om vikten av gemensam värdegrund. Värdegrund är inget annat än ett annat ord för ”modellföreställning”. Det är bara så att begreppet ”modellföreställning” är tydligare. Dessutom låter sig ”modellföreställningarna” lättare kritiseras än de mera vaga uttrycket värdegrund. Och den kritiken är nödvändig, ständigt nödvändig i ett levande samhälle.

För mig känns det livsnödvändigt att aktualisera frågan om våra svenska ”modellföreställningar”. Enligt min mening finns det nämligen ett grundfel i dessa. Som en man föreställer vi oss att troär något en människa kan ha eller mista. Tron tillhör en människas privatområde. Nog kan det väl i vissa avseenden vara så. Att tvinga en människa att tycka och tro på visst sätt, är ingen god idé. Men när man som vi stänger in tron i privatsfären missar man det väsentliga. Man har inte förstått att hela livsprocessen beror av ett ständigt pågående samspel mellan tro och vetande, mellan fantasi, idéer och fast kunskap. Det ena skall berika det andra för att livet skall gå vidare.

Låt mig belysa vad jag menar med följande. Det vill gärna bli ”pingpong” när jag pratar med andra i trosfrågor, eller kanske oftare ”ping”. Med ”ping” menar jag att folk vill höra vad jag tycker, men sen ger de inget annat än en artig respons på det jag säger. Mer blir det inte eftersom den jag talar med inte har mer att säga. Mitt och deras berör inte varandra. Fakta kan förmedlas men det är allt. Blir det mot all förmodan en fortsättning får samtalet gärna karaktären av ”pingpong”. Den ene säger si, den andre så, utan att den ene lyssnar på den andra.

Jag skyller på ”modellföreställningarna” för detta pingpongspel. Vi saknar på en punkt en gemensam ”modellföreställning”. Det betyder i det här fallet att vi har olika syn på trons funktioner i en människas liv. Det som är självklart för mig, men främmande för min samtalspartner, är att tron är en livsnödvändighet. Som en konsekvens av detta är tro eller inte tro en felaktig frågeställning. Det som skall diskuteras är vad man skall tro på, inte om man kan tro. För min samtalspartner är tron något man kan ha eller mista, något som jag förnekar. Inte undra på att samtalet kan liknas vid en match i pingpong.

1 19 Demokrati omvandlad till imperialism

 Demokratin ”har satt sig” i vår del av världen. Vi har fria val och på valresultatet beror landets styrelse. Få av oss ifrågasätter det rätta i detta.  Och vi kämpar på med att vara demokratiska i vardagens mångahanda. Åtminstone säger vi oss göra det.

I själva verket är det mycket som gömmer sig i demokratins hägn, mycket mer eller mindre diskutabelt. Så mycket faktiskt att man kan fråga sig under vilka premisser vår demokrati fungerar.

Själv har jag funderat en del över den sekulära demokrati som blivit närmast en självklarhet bland oss. Det betyder den demokrati som håller gudstron ifrån sig. Gudstron blir en privatsak som inte tillåts tränga in i offentligheten. Tron tillhör den privata sektorn.

Som om det vore så enkelt, tänker jag. Som om trosföreställningar skulle låta sig bindas inne så att de inte påverkade det yttre. I själva verket är det ju så att trosföreställningar påverkar alla våra beslut och alla våra handlingar. Tro och handling lever i en oskiljbar symbios.

Så också i vårt sekulariserade Sverige. Det är därför en uppgift god som någon att granska de trosföreställningar som ”mängts in” i vårt demokratiska tänkande och påverkat detta.

Om detta skulle kunna skrivas avhandlingar. Jag nöjer mig med följande. Vår västerländska demokrati har till sig slutit en tänkt föreställningsvärld kopplad till en rationalitet och en vi-anda som taget tillsammans gett de mest förbluffande resultat. Vi inte bara lever längre, vi har det också avgjort mycket bättre än någonsin tidigare.

Baksidan på vår framgång är att vi ser ner på andra. Inte så att vi öppet säger detta, men så att människor från andra världsdelar känner detta. Säg den ledare i ett utvecklingsland som inte värjer sig. Nog vill man få det bättre och nog vill man reformer. Men instinktivt värjer man sig mot den vite västerländske mannen och för den delen också kvinnan som tvingar sig på dem med sitt sätt att tänka och leva.

Här i vårt upplysta västerland ser vi nu och då bakåt i tiden. Vi återupplever den ena epoken i vårt förflutna efter den andra. En av dessa epoker kallar vi ”imperialismens tidsålder”. Det var då vi ”härtog” och utnyttjade nära nog hela den då kända världen. Med kritik ser vi på den tiden. Vi talar idag gärna om Belgiska Kongo och om Leopold II:s grymheter mot detta land som något avskyvärt. Men vi inser inte att våra anspråk på att företräda en alla andra överlägsen kultur med demokrati och sekularism som förtecken kan ses som en vapenlös förlängning av dåtidens förtryck.

Så i den stora världen. I den lilla världen där du och jag lever återupprepas mönstret. De som kan mest och lyckas bäst säger sällan ett ont ord till de mindre lyckade.  Däremot signalerar de överlägsenhet på ett sätt som är besläktat med den ovan beskrivna.

Och allt sker i en tillvaro som, vare sig vi är oupplysta eller upplysta,  kännetecknas av ett symbiotiskt förhållande mellan tro och rationalitet. Men utan att någon i det upplysta västerlandet ser detta samband. Hade  vi nämligen ha gjort det, skulle vi tala och tänka i andra banor. En ny värld skulle träda fram för våra ögon. Bland annat hade den västerländska imperialismen framträtt i tydligare dager.