Med mina glasögon

147 Slagord är med det värsta jag vet

Slagord är med det värsta jag vet. Så länge jag minns har jag intuitivt tyckt illa om dem. Icke desto mindre har jag inte alltid kunnat värja mig. Slagorden har nu och då erövrat min själ och även jag har blivit ett slagordets offer. Särskilt under min studietid i Uppsala var jag illa ute. Jag gick på teologernas slagord om ”kyrka”, ”bekännelse” och ”ämbete. Skällsord nummer ett var den ”liberala teologin”. Inte för att det är något fel på vare sig ”kyrka”, ”bekännelse” eller ”ämbete”. Det var de outtalade ramar som begreppen kläddes in i som det var fel på, men det upptäckte jag långt senare. Och inte för att den liberala teologin speglar sanningen. Däremot är sanningen den att den liberala teologin trots allt är ofrånkomlig. Men det sade ingen. Det fick jag tänka fram på egen hand. (Läs mitt manus ”Herdabrevens vittnesbörd”. Även det hittar du på min hemsida)

Nu är det andra slagord som jag inte gillar. Det är under mina morgonpromenader i skogen under tidiga morgnar med P1 i öronen som jag oftast hör dem. I morse var det slagordet ”vetenskaplig” under första halvan av promenaden och ”sekt” under den andra som upprörde mig.

Först slagordet ”vetenskaplig”. Det använder man för att försäkra att det man säger är pålitligt och sant. I själva verket är det så att det vetenskapliga består av två delar, dels fakta dels värderingar. Fakta kan kollas, de är endera sanna eller falska, men värderingar låter sig inte prövas lika lätt. Om en matematiker säger något om om tals värde är det förmodligen sant och om en fysiker beskriver cellkärnor likaså. Men om en historiker breder ut sig om ett historiskt sammanhang gäller det att se upp. Framför allt fråga sig vad historikern har för egna värderingar som kan ha påverkat hen.

Slagordet ”vetenskaplig” med avledningar skall därför undvikas och ersättas med en kortfattad beskrivning av varför exempelvis en viss undersökning är trovärdig. Det låter sig oftast på ett enkelt sätt göras.

Så långt första halvan av promenaden, nu till den andra, där begreppet sekt användes och det i nedsättande mening. I det här fallet var det IS som radioprataren satte stämpeln sekt på.

Att sätta sektstämpeln på IS tycker de flesta vara invändningsfritt men är det inte. Är IS en sekt i nedsättande mening innebär det att Islam i stort inte är det. Den är något förmer än en sekt. Det ena ger det andra. Men är det så säkert? Eller när på sin tid ”framgångsteologin” fick heta sekt innebar det att övrig kristendom åtminstone till dels bedömdes som hedervärd. Men är den det?

Begreppet sekt är kort och gott lurigt. Det måste ersättas av tydligare och mer karakteriserande ord. Ordet sekt skall enligt mig användas enbart i teknisk mening. Det skall beteckna en ideologiskt isolerad grupp, en grupp av avvikare, och inget annat. Om denna isolerade grupp är på gott eller ont måste framgå av en specifik beskrivning.

Att beteckna IS som en sekt ger dessutom ingenting. Det går lika bra att säga enbart IS. Folk förstår så väl vad ordet betyder.

Men varför så upprörd? Därför att slagorden är som spottloskor. Det går inte att försvara sig mot dem. Och det går aldrig att komma till tals med en som argumenterar med slagord.

146 Populist, det liberala samhällets skällsord

Populist är det etablerade liberala samhällets skällsord nummer ett. Att precisera innebörden i skällsordet eller reda ut varför något är populistiskt har man sällan tid med. Det anses räcka att nedlåtande och föraktfullt beteckna vissa åsikter i tiden som populism.

Vilka är det då som lånar sig till detta missbruk av ord. Nästan alltid det etablerade samhällets representanter. Det betyder de som under långliga tider med samhällets stöd hjälpts åt att bygga upp sin världsbild och sin bild av sanningen. Denna över- och medelklass har också socialiserats in i vad man får tycka och inte tycka för att passa in. Etablerad värdegrund kallar man det.

Populismen däremot är en ung rörelse. Den känner spontant vad den tycker. Resultatet blir ogenomtänkta åsikter, snabba lösningar och främlingsfientlighet. Framför allt främlingsfientlighet. Spontant känner sig populisterna tvingade att slå ifrån sig. Inga främlingar skall ta levebrödet ifrån mig. Ingen flyktingvåg skall göra slut på min välfärd. Sverige är mitt land, ingen annans.

Nu är populismen ingenting som står stilla. Sakta men säkert bygger man på den kanten upp argument som passar den egna saken. Och man börjar tänka igenom varför man tycker som man gör. Samtidigt rättfärdigar man sin invandringsfientlighet med ett mått humanism och två mått nationalism. Idag har man nått så långt i sitt tankebygge att man inte står de etablerade liberalerna efter. Det är långt från säkert att liberalerna idag, vare sig dessa kallar sig socialdemokrater eller moderater, segrar i debatt med Jimmie Åkesson eller Björn Söder. Det motsatta är mera troligt.

Så ni på den liberala kanten sluta upp med slänga er med det nedlåtande begreppet populism. Fundera i stället självkritiskt över er egen värdegrund. Försök tänka ut hur mycket av självhävdelse och självtillräcklighet som finns i den. Tänk sedan förutsättningslöst igenom vad den så kallade populismen beror av. Ta sedan upp debatten förutsättningslöst. Rada gärna upp det förträffliga i den värdegrund som är er men hymla inte med de svagheter som ryms inom den egna åskådningen. Först så kan samtalet bli givande. Det sämsta ni kan göra är att hålla er för goda för att samtala med motståndaren. Det borgar för att ont blir värre.

Som det är i Sverige är det också internationellt. Den liberalt präglade västvärlden har dekorerat sin egoism med argument som gör att man t o m själva tror att man företräder sanningen. Sen försöker man pracka på den övriga världen sina sanningar. Imperialism kallas detta, klädd i krav på demokrati modell USA och Nordeuropa.

Fortsätt gärna med det men glöm inte att övriga världen sätter sig till motvärn. Glöm framför allt inte att även fundera över den egna kulturens svagheter och tala öppet om dessa. Då kan fruktbärande dialog uppstå.

Åter till Sverige. Gå gärna till angrepp ni samhällets företrädare. Försök besegra de främlingsfientliga men gör det med ett stort mått av självkritik. Framför allt, skäll inte någon för att vara populist. Det är att kasta sten i glashus.

 

144 När samhället tar över vårdnaden

Samhällsproblemen står på rad. Det ena efter det andra aktualiseras och ventileras i våra medier. Förhoppningsvis innebär själva aktualiserandet att vägar öppnas för att ta itu med det onda och göra något åt det.

Just nu är fokus inriktat på familjer som inte kan ta hand om sina barn och där samhället skiljer barnen från sina föräldrar. Det är tragiskt att något sådant skall behöva ske. Det skapar förmodligen ärr i de stackars barnen som de får bära med sig livet igenom. Men vad är alternativet?

Jag deltar gärna i samtalen om dysfunktionella familjer och deras förhållande till sina barn. Jag ser också möjligheter för en kyrka med öppna dörrar, god anda och med god sammanhållning att ge sitt bidrag i arbetet för de utsatta barnen.

Men jag kan inte låta bli att tänka ett steg vidare. När samhället tar över vårdnaden lyder alltså problemställningen. Som om samhället tidigare inte haft med vårdnaden att göra. Är inte sanningen den att samhället alltid känt ansvar för medborgarnas omsorg om sina barn. Och att detta t o m blivit en allt viktigare uppgift i takt med samhällsutvecklingen.

Tidigare, när samhället bestod av hög och låg, när de höga var satta att bestämma över de låga, var samhällets inflytandet begränsat. De höga hade husförhör och katekeser att ta till. Men ett samhälle som på den tiden byggde på att familjens minsta enheter fungerade, levde i stort sitt eget liv. Allt hängde på att familjen höll ihop, släkten stöttade varandra och bygemenskapen fungerade. Överheten kunde domdera, bestämma och göra livet surt för undersåtarna. Men överheten kom sällan nära samhällets minsta enheter.

Så inte idag. Liberaliseringen, frigörelsen, jämlikheten och den ekonomiska utvecklingen har på djupet påverkat samhällets minst enhet, familjen. Det nya har på gott och ont bänt isär familjen som enhet. Familjesammanhållning är idag inte självklar. Varje individ i familjen har sin egen rätt och sitt eget utrymme.

Detta som sagt på gott och ont. Mest på gott måste man säga. Detta särskilt som den ekonomiska utvecklingen gjort det möjligt med personlig frihet. En hustru som tvingas gå ifrån sin man behöver idag inte befara att hon svälter ihjäl. Oftast kan hon stå på egna ben.

Men vad blir följden av utvecklingen? Att det offentliga som aldrig förr får ta hand om det som familjen misslyckas med. Allt mer läggs i samhällets händer. Samhället har blivit det kyrkan aldrig förmådde bli, alltings fader och moder. Samhället styr värderingar och tankar som aldrig någonsin tidigare. När våra styrande idag talar om svensk värdegrund kan de lägga mer makt bakom orden än kyrkan någonsin kunnat.

Tro alltså inte att vi lever i frihet därför att samhället är liberalt. Vi är mer beroende av vår överhet än vi någonsin varit. När det sen spricker för oss är vi helt i händerna på den. Som när missbruk och annat ont bryter ner det som finns kvar av den gamla familjestrukturen. Alldeles särskilt när barnen då kommer i kläm. Då blir det samhällets uppgift att ta över.

Gott vore i det läget att människor av god vilja i stad som land hade formerat sig i hållbara men generösa gemenskaper med förmåga att sluta andra till sig. Detta inte minst med adress den kristna kyrkan, vare sig den kallas frikyrka eller folkkyrka. Samhället förmår nämligen inte allt, trots sina många skattekronor och all sin välfärd.

145 Tyvärr, tron måste vara en privatsak

Idealen kan definieras som tankar som pekar uppåt mot det onåbara. Som sådana är de inte bara viktiga utan oundgängliga. Ett folk utan ideal är ett folk i upplösning. Det går inte att leva utan ideal. Men med idealen är det som med allt annat. Det finns sådana som bryter ner och såna som bygger upp. Det är sådana som bygger upp vi behöver.

Men religionen då, vad är den? Också den kan definieras som ideal, eller kanske hellre som en idealbildning. Bara så att religionen har materialiserat sina ideal, gjort dem till kött och blod i Koranen, Muhammed, Nirvana, Buddha, Gud eller Kristus. Och med religionen är det som det är med idealen. Den kan vara på gott och den kan vara på ont.

Idealen är ingen privatsak. De är gemenskapsbildande. Människovärdet är inget som man kan ha för sig själv. Skall människovärdet betyda något måste det vara ett värde vi äger gemensamt. Trohet inte heller eller sanning, både troheten och sanningen är ideal som vi behöver dela med varandra för att de skall äga någon betydelse.

Så också med religionen. För att religionen, de materialiserade idealen, skall äga någon betydelse, behöver den delas av många. Den behövs för att vi skall kunna leva tillsammans.

Men det gäller att se upp med både ideal och religion. Både det ena och det andra är tankebyggnader på gott och ont. Dåliga ideal skall man värja sig emot liksom dålig religion.

Så långt sånt som vi kan vara överens om, eller åtminstone tänka oss. Förstås, att definiera religionen som materialiserade ideal är förmodligen nytt för de flesta. Men tanken är värd att övervägas.

Nu till dagens verklighet. I vår del av världen vårdar man vissa ideal och förkastar andra. Vårdar så till den grad att dessa ideal tvingas på oss. Vem av oss vågar visa oss på stan om vi offentligt tar avstånd från demokrati, jämställdhet mellan kvinnor och män, och människors lika värde? Ingen! Dessa ideal är nämligen kollektivt idealbildande. Dem får vi inte avvika från, gör tillräckligt många det, går samhället sönder. Av demokrati blir diktatur och av jämställdhet förtryck.

De förment goda idealen är sannerligen ingen privatsak, dem måste vi dela med varandra. De sätter spår i lagstiftning, i skolundervisning, i radio, TV och sociala medier.

Men de materialiserade idealen, d v s religionen, betraktar vi som tillhörande det privata Den har ingen annan med att göra. Skadliga materialiserade ideal, som radikaliserad Islam, måste vi t o m bekämpa.

Men kristendomen då, där sanningen är materialiserad i Jesus Kristus och där dennes ideal under snart två tusen år i grunden påverkat vår lagstiftning. Skall kristendomen behöva privatiseras. Måste vi ha tron på Jesus för oss själva, trots att den tron i alla stycken är gemenskapsbildande och dessutom fortfarande har betydelse för vårt samhällsbygge?

Tyvärr måste vi det. Erfarenheten har lärt oss att inte ens kristendom är något vi alla kan vara överens om, inte ens i sina elementära former. Varför? Därför att erfarenheten lärt oss detta. Det finns dessutom inget som stelnar till så snabbt som religion. Kristendomen är ett praktexempel på sanningen i detta. Och stelnade dogmer är inget som duger att bygga offentlighet på. Ett sånt samhälle utvecklas snabbt till ett förtryckarsamhälle.

Dessutom, kristendomen, även i dess ädlaste former, kontamineras lättare än mycket annat. Och i sin kontaminerade form har den oftast tagit upp maktlystnad och egensinne från omgivningen. Bakom ett kristet samhälle med de högsta ideal kan gömmas en förtryckarregim.

Så tyvärr, religionen måste vara en privatsak, dess gemskapsbildande kraft till trots. Dess ideal måste genomsyra underifrån och dess gemenskapsbildande kraft visa sig i mindre gemenskaper som underifrån smittar av sig uppåt.

143 Trump och hans effektiva nålstick

Donald Trump hade ingen skam i kroppen. Han sade det han kände för vare sig det var sant, osant eller en halvsanning. Det märkliga var att han fick de flesta med sig. Misstroendet mot etablissemanget kopplat till allmänt missnöje var i breda lager så starkt att vare sig lögner eller halvsanningar kunde hindra tillräckligt många av USA:s befolkning från att rösta på Trump.

Jag tänker mest på att han förmådde sticka hål på de idag upphöjda principerna om allas lika värde, om kvinnors rätt till sin egen kropp, om humanitet i invandringspolitiken, om religionsfriheten, om Natos uppgift att vara ett värn för fred för att nämna det viktigaste.

Hemskt tycker de flesta i min bekantskapskrets. Men jag tycker inte det. Visserligen gillar jag dagens upphöjda principer, så när som talet om kvinnors rätt till sin egen kropp. Abort är en allvarlig sak. Det kan ingen propaganda i världen få mig att förneka.

Men trots att jag gillar liberala principer tycker jag om nålsticket. Nålstick ser jag nämligen som nödvändiga. När någonting blivit en helig princip stelnar det till och blir till något annat än som var avsett. Nålsticket syfte blir utifrån detta förnyelse och förstärkning.

Jag vet vad jag talar om. Nålsticken vill nämligen inte upphöra på det jag har kärt, min kristna tro. Kristendomskritiken tog fart i slutet av sjuttonhundratalet och har inte upphört sen dess.

Vad har dessa nålstick då inneburit. Naturligtvis kristendomens försvagning, men inte trons upphörande. Låt mig ta mig själv som exempel. Nålsticken mot mig består mest i att man bedyrar sin respekt för min tro men sen ofelbart tillfogar sticket i form av tillägget att man för egen del inte kan tro.

Det sticket visste var det tog och stimulerar till försvar. Ofelbart börjar jag tänka på människolivets villkor, att livet inte kan bestå utan både tro och vetande. Att tron har en styrande effekt på vetandet och handlingen. Tro blir så förstådd en nödvändighet. Frågan är inte om man tror utan vad. Utan sticket hade jag förmodligen missat denna självklarhet.

Själv har jag nästan daglig nytta av att jag fortlöpande ifrågasätter för den kristna tron etablerade sanningar. Utan mina ifrågasättandet stannade min reflexion upp och jag blev stående där lik en förstenad.

T o m Jesus vågar jag sticka på något som lett mig till förnyad syn på min frälsares värde. På själva försoningstanken har jag stuckit så många gånger att resultatet blivit att försoningen numera blivit det som jag hänger upp hela min tro på.

”Shame on you” (vet hut) slungade en kvinnlig frontfigur ur sig när hon fick sina nålstick av baronen Julian Fellowes i Skavlans pratshow. Fellowes är inom parentes mannen bakom bl a TV-serien Downton abbey. Sämre sätt att bemöta ett nålstick har jag aldrig varit med om. Det enda rätta hade varit att lugnt och vänligt bemöta. Sen i den egna kammaren självkritiskt begrunda Fellowes argument för att om möjligt komma ännu ett steg närmare sanningen.

När etablissemanget ropar ut sitt ”Shame on you” till den nyvalde presidenten gör de sig själva en otjänst. Nålstick mot tidens upphöjda värden skall inte bemötas så. De skall leda till självkritik. Först så kan upphöjda värden bli än mer upphöjda.

 

142 När påven plötsligt sade något som var sant

Jag gillar påven Fransiscus. Hans genuina engagemang för det fattiga imponerar liksom hans känsla för dem som definitivt hamnat utanför. Äntligen är det någon i den katolska hierarkin som förstått att det på sikt inte håller att stänga ute praktiserande katoliker som är frånskilda från nattvardens sakrament.

Trots det modiga i att komma till Sverige och markera samhörighet med den lutherska kyrkan, var jag personligen tämligen likgiltig inför besöket. Jag väntade mig vackra ord och prelater som kramade varandra. Och det var just vad det blev. Sen firade katolikerna Allhelgonamässa på Malmö stadium. Jag vet inte hur många helgon som räknades upp. Och jag som trodde att den ende som kunde utnämna helgon var Gud själv.

Skarpt läge blev det när den katolske biskopen i Sverige,Anders Arborelius, i samband med påvebesöket samtalade med vår ärkebiskop Antje Jackelen om kvinnliga präster och ömsesidigt erkännande av varandras ämbeten liksom om möjligheter att fira mässa tillsammans, katoliker och lutheraner. Det rös i mig när biskop Anders vänligt avvärjde alla sådana närmanden från den lutherska kyrkans sida genom att tala om dessa frågor som teoretiskt/teologiska. Som om dessa frågor skulle ha med teori att göra. När saken är så enkel att där Kristus bestämmer är det saken som bestämmer inte budbäraren.

Plötsligt, när påven flög hem, hände emellertid något som för mig stack hål på allt högtidligt ytprat. På planet frågade Kristina Kappelin påven om det inte var dags med kvinnliga präster i den katolska kyrkan. Påvens dekande svar brydde jag mig inte om. Han sa som man skulle säga om man är påve. Men sen kom det. Jag har hört, sa påven, att svenska kvinnor är så starka och framgångsrika att det finns svenska män som far till utlandet för att finna sina fruar.

Strunt samma att det var en gammal mans ord och att de visade påvens brist på omdöme. Det är att svära i kyrkan med såna ord i ett feministiskt Sverige och det förstod inte påven. Men äntligen kom det något från ett uppriktigt hjärta.

Jag älskar sådan uppriktighet varifrån den än kommer. Världen kan inte förändras förrän vi säger annat än det som förväntas av oss och som passar in. Jag vämjes när välutrustade män och kvinnor enbart säger sånt som passar svensk kulturelit.

I bibeln finns det stelnade uttryck som passar in lite varstans. För närvarande studerar jag sådana uttryck. Men jag har lust att överge detta mitt studium för att övergå till de stelnade värdeord och värdeuttryck som idag måste sägas för att man skall försvara sin status.

Bo Wallin, en av mina vänner, följer min blogg. Han befarade härförleden att jag blivit Sverigedemokrat därför att jag i något av mina inlägg sade positiva ord om detta parti. Sanningen var den att de föraktade Sverigedemokraterna sagt något som jag uppfattade som både uppriktigt och sant. Då kunde jag inte låta bli att berömma dem för detta. Själv står jag så långt från Sverigedemokraterna som det någonsin är möjligt.

Jag efterlyser uppriktighet inte bara vid påvebesök utan även till vardags. Mer än annat uppriktighet i den kyrka som är min, Svenska kyrkan, Mikaels församling i Örebro. Uppriktigheten förutsätter att man tränger in i vad gudsrelationer och relationer människor emellan egentligen handlar om. Då duger det inte att rada upp vackra ord. De vackra orden hindrar mer än förmedlar den kärlek som i slutändan allt ändå handlar om.

141 Genen och memen

     Genen och memen sa Dietrich Schwanitz så många gånger att det ringde i mina öron. Han gjorde det i ett föredrag som sändes ut på 3 Sat den 30 oktober 2016. Jag tände på uttrycket och lade in det i mitt minnesförråd.

Memen, Schwanitz har säkert konstruerat ordet, är hämtat från det latinska memoria. Memoria står för minne, förstånd, omdöme, ideal. Memen är i hög grad påverkbart fick jag lära mig. Genen däremot är det inte mycket att göra åt. De genetiska förutsättningarna har vi eller saknar vi. Många är de som försöker påverka människors memen, påstod Schwanitz. Så också idag. Och de som gör det nu, sade den kulturkonservative S, försöker ta det viktigaste av allt, den västerländska bildningen, ifrån oss.

Sen fyllde jag på själv på. Förr, säger de som idag kontrollerar memen, var människan ofri. Hon tvingades tänka som prästen och godsherren bestämde. Nu är vi fria, fria att tänka och tycka fritt, påstår de som idag tror att de har hand om förståndet. Sen gör dessa memens ambassadörer tvärtemot vad de påstår, försöker tvinga andra att tycka som de.

Hur kan det ske? Därför att den frihet de i realiteten står för befinner sig i en smal korridor. I denna korridor äger man frihet att tänka och tycka som man vill, utanför är det förbjudet. De som tycker utanför korridoren skymfas och fördöms.

Ibland passar det sig förstås inte att tala högt om sånt som man i andra sammanhang förbannar. Då blir man istället som 1800-talets Afrikamissionärer. Med intensiv propaganda och fagert tal försöker dagens politiska missionärer få utomeuropeiska folk att säga ja till demokrati, modell västvärlden. Föregångarna, de kristna missionärerna, gjorde likadant. Bara så att västerländsk demokrati på den tiden hette västerlandets kristendom.

Själv har jag till livsuppgift att sprida mitt memen. Tyvärr tycks jag och de mina ha haft vår tid. Allt tyder på att vi arbetar i ogjort väder.

Andra har alltså trätt upp i vårt ställe. Dessa andra talar tyst om att de är propagandister, låtsas istället att de är frihetens förespråkare. Med mig och dem som tycker som jag är det tvärtom. Vi talar öppet om att vi försöker påverka andra med våra ideal. Men för den skull glömmer vi inte friheten. Vi har lärt oss att det är fult att i smyg prångla på andra det de inte begärt att få. Kanske har vi omedvetet haft bilden av 1800-talets imperialistiska missionärer på våra näthinnor och då som avskräckande exempel. Dessa gjorde det man absolut inte får göra; låta bli att ta andras tro och värderingar på allvar.

Jag har funderat över varför jag och de mina lyckas så dåligt. Varför dessa andra har framgångar, men inte jag. Skulle deras sekulariserade demokrati med allt vad den innebär vara så mycket bättre än min tro på en Gud som Jesus modellerat den? Jag tror inte det. Båda hållningarna vilar på tro. Och tron är en nödvändig beståndsdel i livet, utan den vågar vi inte röra ett finger.

Jesus i all ära, men var det inte så att tron på honom blev korrumperad av mina kristna föregångare. Dubbelmoralen lyste igenom i de kristnas beteende. På den grunden blev kristen tro förbrukad som andlig kraft. Månne det inte blir likadant med bärarna av dagens memen. Deras dubbelmoral kommer att bli deras fall. Kanske är det då min tur att träda upp på arenan. Vi spår, Gud rår.

140 Tävlingsraseriet

Jag råkade titta på det första programmet i ”Allt för Sverige”. Där presenterades tio svenskättade amerikaner på besök i Sverige. För mig var allt frid och fröjd ända till programledaren Anders Lundin visade sig i rutan. Då anade jag oråd. Nu skall det bli tävling och folk skall åka ur och tvingas tillbaka till USA i förtid, tänkte jag för mig själv. Visst var det så. Det dröjde inte förrän utslagstävlingen var på gång. Snabbt som ögat slog jag av TV:n. Jag ville inte se folk som misslyckas. Men sa min fru, du kan ju titta på idrott. Vad är det för logik i att ta illa vid sig nu. Ingen logik alls, tvingades jag erkänna.

Logisk är jag alltså inte. Men det hindrar mig inte att fundera över om det egentligen skall vara nödvändigt att ständigt och jämt tävla. Räcker det inte med att tävla då det är nödvändigt för vårt gemensammas bästas skull? Naturligtvis måste det till ett urvalsförfarande så att det blir de lämpligaste som kommer in på våra lärarutbildningar och det förutsätter ett slags utslagningstävling. Hur skulle det se ut om vi hade folk med kontaktsvårigheter i våra katedrar. Och nog måste det konkurreras om platser på dyra utbildningar som i slutändan skall leda till yrken som är till nytta för oss alla. Hur skulle det se ut om folk som inte kunde räkna kom in på teoretiskt svåra civilingenjörsutbildningar? Men skall det egentligen vara nödvändigt att tävla alldeles i onödan? Jag tycker inte det.

Sen undrar jag om inte de ”hackordningar” som alla dessa tävlingar skapar ytterst beror på våra genuppsättningar. I så fall på genuppsättningar vi har gemensamma med de flesta av andra djurarter. Jag är benägen att tro att det är på det sättet. I så fall gäller det att handskas klokt med vår naturgivna drift att genom tävling placera oss i ordningsföljd. Resultatet blir ju i värsta fall att en befinner sig under den andre i en oavbruten ordningsföljd ända tills man kommer så långt ner att det blir svårt att andas.

Jag håller Socialdemokraterna och Vänsterpartiet räkning för att de uppmärksammat problemet. Bara så att även Socialdemokraterna har sina pampar och Vänsterpartiet sina idoler. Och vad är pampar och idoler annat än människor som sett till att de står över alla andra.

Kristendomen borde vara med på tåget i kampen mot hackordningar men är det sällan. Jesus är ju en god inspirationskälla. Kristendomens möjlighet ligger förmodligen i att den när den fungerar påverkar våra värdeskalor. Jag är alldeles övertygad om att lokalvårdare och sjukvårdsbiträden skulle få mer i plånboken om Jesus fick bestämma.

Vi kristna skyller på syndafallet. Det är syndafallet som orsakat att vi sätter oss på varandra. Hur Socialdemokrater och Vänsterpartister förklarar de till synes obligatoriska hackordningarna vet jag inte. Några jag har talat med säger att det onda beror på okunskap, andra skyller på otrygg uppfostran. Själv säger jag pyttsan åt så ytliga förklaringar.

Nu är jag ingen frälsare. Jag får nöja mig med att kämpa på för att det i min omgivning skall bli så liten utslagning som det någonsin går. Framför allt behöver jag fördjupas i min Jesusrelation. En god Jesusrelation påverkar obönhörligt mina inre värdeskalor i rätt riktning.

Hur jag skall bemästra min lust att se tävlingsidrott på TV, vet jag inte. Förmodligen är det även här bara Jesus som hjälper.

 

139 Sympati- och antipatigenerna

Idag är det inne att träna närminnet. Hjärnan är en muskel sägs det och den påverkas av träning. Själv tränar jag inte mitt närminne, jag nöjer mig med minnesknep. Det här var det senaste. För mig var det hopplöst att minnas namnet på vår nye ÖB. Men jag bytte ut ett y mot ett i i efternamnet och vips kunde jag plocka fram namnet i de mest omöjliga situationer. ÖB heter Bydén och inget annat.

Själv tänker jag mer på mina inre krafter än på det mitt minne. Är det något som behöver tränas är det mina inre resurser. Oftast ger jag något jag kallar sympati- och antipatigenerna en duvning.

Jag har nämligen funnit att jag har dålig koll på mina sympatier och antipatier. Jag blir gärna orättvis och det utan rimligt skäl. Jag kan ställa mig på deras sida som inte är värda det och tvärtom kan jag vända dem ryggen som jag borde applådera.

Min träningsmetod är enkel. Jag lyfter upp mina känslor i ljuset och granskar dem. Sen frågar jag mig varför jag känner si och varför så. Det ena skälet efter det andra får passera revy i min prövning. I bästa fall blir resultatet att jag korrigeras inifrån. Jag tycker som det är rätt att tycka. Jag blir positiv respektive negativ på sakliga grunder.

Mitt ideal är en grabb i begynnande tonår som min mamma anlitade som domare när min lillebror och grannpojken slogs i potatisåkern. Mamma litade på grabbens domslut och det gjorde hon rätt i. Rättvis var han nämligen, alltid omutligt rättvis.

Om en pojke som omkring 1950 befann sig i de begynnande tonåren är min goda förebild, vilka är då de dåliga? De som har hög bekännelse och stark tro, har jag märkt. Det är som om det fanns ett samband mellan stark övertygelse och orättvisa.

Spiksäkra kristna är bland de mest orättvisa jag känner. Vad andra som inte tycker som de anser blir för dem alltid något mindervärdigt. Sen är de monumentalt orättvisa när de läser bibeln. Vad som än står i den boken försvaras med hull och hår. Motargument av de mest genomtänkta slag övervägs inte ens. De är som riktigt okunniga människor som yttrar sig om ting de inte begriper. Inga motargument biter på dem.

Tro bara inte att jag hatar kristna, tvärtom är jag en bland dem. Inte är det heller så att orättvisan begränsas till spiksäkra kristna. Spiksäkra människor av alla de slag har ofta rättvisegenen avslagen. För jag hoppas väl att den inte är oskadliggjord för gott.

Sen har vi mitt ständiga trätoobjekt, politikerna. Deras svansföring borde vara betydligt lägre om de insåg vad de höll på med. För nog kämpar de för demokrati och det är mer än vällovligt, men det är genant att lyssna till deras käbbel. Lyssnar man närmare på dem märker man snart hur orättvisa de är. Inte en chans att meningsmotståndaren kan ha rätt, inte en antydan om att man själv kan ha tagit fel och att den andre har skäl för sina argument. Jag blir närmast föraktfull när sympati- och antipatigenerna inom dem blir så förutsägbara att det är som vore de köpta av sitt parti.

 

138 Bilden av sanningen

Det har sina sidor att aldrig ta något för bokstavligt sant. Att så fort nån tycker något inse att det som påstås kan ifrågasättas. Jag är själv en av dessa skeptiker som ständigt har mina tvivel, så jag vet hur problematiskt det kan vara.

Nu är det förstås värre att tro allt vad folk säger. Det kan bli odrägligt att vara beroende av godtrogna människor. Särskilt i arbetslivet kan det bli stökigt. Dessutom får godtrogna människor det svårt. De är lättledda och kan luras in i sammanhang som de alls inte vill tillhöra. Usch vad jag plågats av lättledda människor både i privat- och arbetsliv.

Hur som helst tar jag själv aldrig något för absolut sant, undantagandes fakta naturligtvis. Ibland har jag anledning att fundera över hur jag trots detta kan orientera mig i tillvaron. Blir det då känslorna som styr mig och i slutändan mina sympatier och antipatier? Eller fastnar jag i ofruktbar negativism? Blir jag en obotlig surgubbe?

Tack och lov är vi människor utrustade med ett sinne som är omedvetet. I det tysta arbetar detta omedvetna med oss. Det ställer till rätta och ordnar upp utan att vi medvetet tänker på det. Vi blir sociala människor utan att behöva fundera över hur.

Men för mig som är född skeptiker kan det vara till nytta att också medvetet fundera. Hur skall jag undvika att bli en obotlig skeptiker? Så här går mina tankar idag.

Sanningen kommer jag visserligen inte åt, däremot bilden av sanningen. Min hustru är inte den jag föreställer mig. Det jag äger är bilden av henne. Inte ens sanningen om min frälsare Jesus Kristus äger jag. Det är bilden av honom som jag bär i mitt inre.

Allt mänskligt och allt socialt förvandlas till bilder och föreställningar. Först som bilder når det mitt innersta.

Alltså måste jag arbeta med mina bilder. Visst av det arbetet kräver mycket, annat lite. Inte behöver jag lägga så mycket tid på funderingar över min hustru. Henne älskar jag över allting. Jag är dessutom övertygad om att min bild av henne och verkligheten stämmer rätt väl överens. Däremot får jag lägga en hel del tid på Jesus. Min bild av honom behöver ständigt korrigeras har jag märkt. Dessutom stimuleras jag av det arbetet.

Mycken tid behöver jag lägga ner på bilderna inom mig av meningsmotståndare. Jag behöver pröva mina bilder utifrån nya fakta och omständigheter. Inkänning är för mig i det sammanhanget ett viktigt ord. Att inte fastna i hat-schabloner är ett måste. Det är ofruktbart och leder till låsningar som inte leder någonstans. I värsta fall kan de bli farliga.

Att förstå är för mig inte detsamma som att tycka som. Att sänka sig ner till något slags minsta gemensamma nämnare är inte min stil. Att förstå den som tycker tvärtemot är däremot att skaffa sig nya utgångspunkter för att nå vidare. Det är att möjliggöra nya öppningar.

Så långt medicin till mig och mina syskon skeptikerna. Till alla dem som sätter likhetstecken mellan det sagda och sanningen, mellan bilden och verkligheten har jag mindre att säga. På dem biter tyvärr inte det jag här har sagt.

137Kulturimperialism

Jag känner mig utsatt. Och det på riktigt. Jag känner mig utsatt när jag hör vad människor tycker, illa till mods när jag märker vad människor applåderar, skakad när jag märker att människor är likgiltiga för det jag håller högt.

Du som mött mig som präst, träffat mig i affären, t o m många av er som jag umgås med, kan inte ana min känsla av främlingskap. Tvärtom tycker ni att jag är medmänsklig, t o m vanlig, en som verkligen inte sticker ut.

Men lyssnar ni av mig på riktigt kanske ni förstår. I samtal och diskussioner problematiserar jag ständigt . Framför allt försöker jag förstå dem som alla andra klankar på och jag ifrågasätter allt som oftast rådande tankeparadigm.

Sanningen är den att mycket som man skall tycka berör mig illa . Jag har en annan utgångspunkt än många i min omgivning.

Det som gäller mig må vara. Det stora problemet är att jag inte är ensam om mina känslor. Hela Mellanöstern har besläktade känslor om sanningen skall fram. Vad man där känner är att hela den västerländska livsstilen i kraft av ekonomiska muskler och överlägset tekniskt kunnande tränger sig på och erövrar mark. I den ekonomiska överlägsenhetens spår följer sedan västerländska värderingar som äter sig in i samhällskroppen. Det blir allt svårare att värja sig.

Man behöver inte fara till Irak för att känna av hatet mot f a USA. Flera av mina kristna vänner bördiga i Mellanöstern tycker genuint illa om allt som har med det landet att göra. För att inte tala om praktiserande muslimer av alla de slag, för dem gäller det att på alla sätt skydda sig mot västerländskt inflytande. Kvinnors huvudduk signalerar inte enbart kvinnoförtryck utan markerar också avståndstagande från västerländsk livsstil. Inte undra på att t o m muslimska småflickor i min omgivning aldrig någonsin visar sig barhuvade.

Därmed inte sagt att jag sympatiserar med orientalisk livsstil eller orientaliska samhällsmönster. Mina dubier mot svensk livsstil och svenska livsmönster rör helt andra ting än sånt i vårt land som troende muslimer ger kalla handen. Ni som regelbundet läster mina inlägg på ”Med mina glasögon” känner väl till det.

Därmed heller inte sagt att jag är någon mästare på internationella frågor. Men problemets själva kärna tror jag mig ha blick för. Att västerländsk imperialism är roten till mycket ont är jag t o m övertygad om.

Men både ledande svenska politiker och statsvetare tycks inte veta vad jag intuitivt förstår. De dunkar på med sitt tal om demokrati, människors lika värde och kvinnlig jämlikhet, allt modellerat efter eget mönster. Sen stryker de medhårs och talar om Islam som en i grunden fredlig religion, trots att de inte har en aning om den saken.

All skuld läggs på Islamiska staten, Al Qaida, Nusrafronten, president Assads diktatur eller vad extremisterna nu har för beteckning. De inser inte att Islamiska statens fanatiska motstånd mot västerländsk livsstil har rottrådar djupt ner i den främreorientaliska samhällskroppen.

Som jag ser det måste fredsarbete, det må vara i Syrien eller annorstädes, ha sin grund i att västerlandet besinnar sig. På allvar behöver vi i det välmående väst självkritiskt granska vår egen känsla av överlägsenhet. Kanske är det inte så att vi alltid är satta att bestämma över vad andra får känna eller tycka. Och om vi ändå anser det vore det klädsamt om vi ställde upp i en dialog där svaret inte på förväg är givet.

136 Insikt mer än kunskap

För mig väger det över. Mina insikter har jag förvaltat bättre än mina kunskaper. Det betyder inte att jag slarvat med faktakunskapen. Bara så att jag är tämligen trög i inlärningen och att jag på ålderns förhöst fått svårt att aktualisera det jag faktiskt kan.

Jag beklagar mig inte. Faktaspäckade personer vinner visserligen frågesporter och blir riksbekanta genom framträdanden i TV-programmet ”På spåret”. Men i ivern att briljera med sin kunskap glömmer de många gånger att sätta sin kunskap i tänkvärda sammanhang.

För mig är kunskap ett medel, inte ett mål. Kunskapen skall skapa bränsle till tankeverksamheten och därmed också i förlängningen befrämja insikten.

Men vad göra av sin insikt? Det frågar jag mig nästan dagligen. Rebellen i Liberalerna, Birgitta Ohlsson sade för en tid sedan att hon gillade Hillary Clinton. Varför? Jo därför att Hillary en gång för länge sedan hävdade att kvinnans rättigheter hör samman med de mänskliga rättigheterna. Detta påstående gick rakt in i hjärteroten på Birgitta Ohlsson och stannade kvar därinne. Från den dagen var hon ett ”Hillary Clintonfan”, påstod hon.

Naturligtvis sade denna bekännelse mycket om Birgitta Ohlsson. Kanske gav den själva nyckeln till att rätt förstå hennes orädda frispråkighet. Men vad har jag för nytta av det?

Dagligen möter jag bekännande kristna, som tillika är orubbliga i sin tro. När jag då ibland märker att orubbligheten vilar på en för mig oetisk och omogen övertygelse att den egna kyrkan är bärare av den absoluta sanningen, eller den enda legitima auktoriteten, hur hantera detta? Skall jag då gå in i en debatt som leder ingenstans, eller skall jag tiga. Tiga naturligtvis, men vad hade jag då för nytta av att jag knäckt mina vänners religiösa koder?

Jag har varje vecka korta bibelstudier i en böne- och gudstjänstgrupp. Syftet är dels att väcka intresset för bibeln, dels att öppna för nya infallsvinklar som vitaliserar tron. Mina vinklingar skapar intresse, det kan jag inte förneka. Men att få vissa av deltagarna att ens ta i bibeln, känns omöjligt. Det hjälper inte att jag lagt snöret i de framlagda biblarna på rätt ställe. Varför? Den koden har jag inte knäckt. Men vad göra om jag förstod varför? Jag vet inte.

Trots denna jeremiad viker jag inte en tum från min självvalda existentiella livsvandring från kunskap till insikt. Med tacksamhet har jag försökt ta vara på de insikter jag förvärvat. Ibland har jag trots allt haft nytta av dem. Kanske den största nyttan har varit att mina insikter lett mig till viss självinsikt. Och denna i sin tur har hjälpt mig såväl i mina livsval som i mina medmänskliga möten.

 

135 Ideologi, opinion, verklighet

Lyssnade på den socialdemokratiska debattören Ursula Berge och Dagens Industris P M Nilsson. Dessa tyckte till i P1 om hur regeringen hittills lyckats. Detta inför andra halvlek av mandatperioden.

”Tyckte till”, jag skriver medvetet de orden. Detta trots att båda visste vad de talade om, kunde sin sak och hade tänkvärda åsikter. För mig blir det mesta tyckande om man inte har själva utgångspunkten klar för sig. Och den är i all politisk verksamhet att ideologi, opinion och verklighet spelar samman och påverkar sakpolitiken. En politiker som skall lyckas måste ha en klar bild av vad saken egentligen handlar om. Samtidigt får hen inte glömma vad det egna partiet står för och sist men inte minst känna av opinionsläget. Jag tyckte både Berge och Nilsson inte tillräckligt tog hänsyn till detta samspel i sina bedömningar. Därför ”tyckte de till”.

Det kan tyckas att politik är en smutsig hantering där man inte klart av kan säga hur det är utan ständigt måste se sig om innan man fattar beslut. Men i så fall är hela livet just en smutsig hantering. I allt samspel människor emellan måste det ena vägas mot det andra för att det skall bli några resultat. Sanningssägare i all ära, men de blir ofta isolerade och betydelselösa. Själva nyckeln till ett gott liv är att till vardags på ett vettigt sätt kunna väga ideologi, opinion och verklighet mot varandra och sen handla utifrån det.

Nu måste klart sägas att det ibland inte duger att väga det ena mot det andra. Man måste följa sitt samvete. Det må kosta vad det kosta vill. Tänk er att vara lärare i Nazityskland på trettiotalet och inte ställa upp på att förtrycka judiska eller zigenska barn. Tror ni man gjorde det ostraffat?

För mig är Jesus förebild nummer ett även i detta avseende. Han var i långa stycken juden Jesus med sin tids sätt att läsa av verkligheten. Men när det verkligen gällde fick sanningen fälla avgörandet. Det kostade honom livet.

Själv funderar jag en hel del över den Svenska kyrka som jag på allt sätt värnar om. Flera av mina vänner säger att den blivit så utslätad att den inte längre har något att komma med. Jag delar inte fullt ut denna åsikt. Också i kyrkan måste ideologi, opinion, verklighet samspela med varandra. Bara så att ideologi i kyrkan heter tro. Utan detta samspel kan vi som kyrka inte göra någon nytta. När någon talar om att kyrkan blivit utslätad vill jag konkret få reda på vad det gäller och vilka som är alternativen. Och när jag fått svar på det har det mången gång blivit så att det andra tyckt vara utslätning, har jag ansett vara berättigat.

Men problemet kvarstår. Det Jesus står för, det som för honom var huvudsak, har allt som oftast kommit i kläm. Kyrkan har blivit en spegel av samhället när hon i stället har till uppgift att att återspegla Kristus.

Av den anledningen fasar jag inte, som så många av mina prästerliga kollegor, över de många utträdena ur kyrkan. I längden kanske kyrkan vinner på att de som inte gillar Jesus lämnar den. Problemet är förstås att det många gånger är fel personer som lämnar kyrkan och det på felaktiga grunder.

 

134 Farlig orättvisa

Jag minns så väl de orättvisa predikanterna. De målade i svartvitt. Trons människor var vita och otrons svarta. F a moraliskt svarta. Den livsstil som blev alltmera självklar på fyrtio- och femtiotalet fördömdes onyanserat och i alla tonarter. Man kan säga vad som helst om dessa domar men rättvisa var de inte. På sikt bidrog de till kyrkornas försvagning. Kyrkan var inget att lita på. Den kan vi ha eller mista sade allt flera, när de upptäckt det ihåliga i predikanternas utfall.

Jag tänkte på detta när jag hörde att Jan Björklund (L) tyckte det var dags att ta med Sverigedemokraterna i de blocköverskridande förhandlingarna partierna emellan. Men Stefan Löfven sade nej. Sverigedemokraterna har sina rötter i nazism och i vit maktrörelsen och med sånt folk samarbetar jag aldrig, var hans kommentar.

Kanske vinner Stefan Löfven kortsiktigt poäng på att uttrycka sig så, särskilt i de inre kretsarna. Men på sikt är hans yttrande illavarslande. Det är nämligen orättvist och det på ett farligt sätt. Självklart är det vad Sverigedemokraterna idag står för som har betydelse, inte vad grundarna av rörelsen hade för åsikter. Som om moderaterna inte skulle platsa i blocköverskridande förhandlingar därför att de i början på nittonhundratalet kämpade emot allmän rösträtt.

För mig har det blivit en paroll att kämpa mot orättvisor, typ Löfvens eller för den delen fyrtiotalets predikanters. Jag gör det därför att såna orättvisor är farliga. Tillräckligt många osakliga påstående på hög nivå skapar farliga motsättningar. I slutändan kan det gå så illa att folk står mot folk i ett förödande krig. Går det inte så illa fördystrar orättvisorna den dagliga samvaron och gör den odräglig. Att lösa upp orättvisor, typ Löfvens, är nämligen bland det svåraste som finns.

Men går man ned på det enskilda fallet behöver det inte alltid vara så komplicerat. God vilja och sunt förnuft räcker ofta. I mitt exempel ovan var det skenbart ytterst enkelt. Ett barn kan förstå att det än nuet som gäller. Gamla synder kan inte få hänga med hur länge som helst.

Men då oräknat känslorna. Och det var naturligtvis känslorna som styrde Löfven. Han tycker så illa om Sverigedemokraterna att han inte vill ha med dem att göra. Det där med nazismen och ”vit makt” var något han drog till med för att legitimera sina känslor. Åtminstone hoppas jag att det var så. För det var väl inte partitaktik?!

Att känslorna styr vet jag av egen erfarenhet. Låt vara att jag försöker vara rättvis genom att ställa upp alternativen och sen väga det ena mot det andra. Detta är nog bra och kan lösa en hel del knutar. Men sen kommer känslorna in. Sympatin svämmar över mig när jag tänker på dåtidens predikanter, detta trots att de kunde vara djupt osanna i sina bedömningar. Och antipatin sköljer över mig när jag hör Jimmie Åkesson tala, detta trots att mycket av det han säger är vettigt.

Att bemästra sina känslor, med mitt religiösa språkbruk helga dem, är svårt. Kortsiktigt är det omöjligt. Det krävs ett under för att så skall kunna ske, för min del ett religiöst under. På det undret sätter jag mitt hopp.

133 En enda tillåten sanning

Låt oss kalla dem allvarligt sinnade kristna. De finns i olika schatteringar. Gemensamt är att var och en på sitt håll förutsätter att sanningen är en. Vilken sanning det gäller kan växla. Några alternativ vill man inte se. De som tror rätt upphöjs, de som tror fel förs åt sidan. Perifera frågor går det att diskutera, i viktiga gäller att rätta sig in i ledet.

Det krävs ett visst antal allvarligt sinnade kristna av samma sort för att deras enda rätta sanning skall ha något betydelse. Blir de för få är det ingen som bryr sig om dem längre. De blir till kufar man kan le åt.

Motståndarna till kvinnliga präster håller på att blir just såna kufar. De är så få att ingen bryr sig om dem längre. Frågan är om inte samma sak gäller kristna över huvud taget. De ateistiska humanisterna har blivit förvånansvärt tysta nu för tiden. Månne det beror på att det saknas motståndare.

Tro bara inte att företeelsen ”en enda tillåten sanning” försvunnit därför att allvarligt sinnade kristna har försvunnit från arenan. Tvärtom lever företeelsen i högönsklig välmåga. Sanningen är fortfarande en. De som tror rätt upphöjs och de som tror fel förs åt sidan. Men nu gäller det inte rätt tro utan rätt åsikt.

Nåde den som idag bryter åsiktskoden. Förbannelse över abortmotståndare. Ve över den som inte värnar om rättvis fördelning mellan man och kvinna på arbetsplatsen, ut med den som inte hälsar på sedvanligt sätt, bort med den som tycker att homosexualitet är en avvikelse, bortse från den som inte anser tro vara en privatsak, tig ihjäl den som påstår att religion, kultur och politik går in i varandra.

I invandringsfrågan håller förstås åsiktskoden så sakta på att försvagas. Allt fler av mångkulturalismens sanningar håller på att urholkas i och med integrationsproblem och inflöde av värderingar som bryter mot svensk värdegrund. I tysthet börjar mångkulturalisterna anpassa sig till hårdare invandringslagar.

Till vad nytta har jag dragit upp allt detta? För att argumentera för ett handlingssätt som bekämpar företeelsen med en enda tillåten sanning.

För mig är det ovärdigt med en enda tillåten åsikt. Jag ryser när jag hör att svensk värdegrund inte får ifrågasättas. För mig luktar det åsiktsdiktatur. Jag saknar respekt för religiösa företrädare som per definition anser den egna kyrkan vara bättre än den andra.

Jag har gjort princip av att i alla moral- och värderingsfrågor problematisera. Så ärligt jag det någonsin kan försöker jag se alternativ till rådande sanning. Detta inte för att vara motvalls utan ytterst därför att jag vill ge mitt bidrag till fortsatt utveckling.

Med den metoden motverkar jag mobbning av dem som bryter mot gällande åsiktsmönster dessutom öppnar jag för nytänkande. Och om något i tiden är riktigt bra, kanske t o m omistligt, håller det för min problematisering.

Nog kostar det att våga ifrågasätta gällande sanningar. Det har jag fått erfara. Jag vet vad det vill säga att bli marginaliserad av den anledningen. Människor har t o m i oförstånd tappat respekten för mig därför att jag problematiserat på för dem oacceptabelt sätt.

132 Kultur fördjupar demokratin

Kultur skall vi ha mer av, det fördjupar demokratin, påstod en röst i radion i går morse. Och jag tänkte; inget nytt under solen. Tidigare var det vi kristna som påstod att kristen tro var en nödvändighet för ett anständigt liv. Utan den tron skulle det mesta falla isär. Själv kommer jag väl ihåg väckelsepredikanters utfall mot tidens moralupplösning. Och jag har fått svart på vitt att jag inte minns fel när jag tar fram Nils Kristensons avhandling i kyrkohistoria, ”Rädda familjen”. Kyrka och frikyrka var på 1930-talet eniga. Utan kristendom, ingen familj och utan familj ett samhälle i kaos.

Men det blev inget kaos när kristendomen togs bort från offentligheten och det inte längre passade sig att offentligt påstå att samhället måste stå på kristen grund. Utvecklingen gick sin gilla gång som om inget hänt. Kärnfamiljerna uppluckrades allt mer vare sig förtecknen i samhället påstods vara kristna eller inte. Nya formationer kom i de gamlas ställe. Skilsmässa var inte längre någon katastrof. Barntillsynen skötte förskolorna och i stället för ett hem fick småbarnen två, ett hos pappa och ett hos mamma. Och barnen vande sig och fann sig. Och nog fungerar också sambofamiljer trots att dessa par lever utan offentlig försäkran om trohet. Inte nog med det. Det nya sättet för samlevnad har trängt in också i kristna kretsar. Frikyrkliga par skiljer sig som andra och präster kan leva i samboförhållanden utan att någon rynkar på näsan.

Varför? Därför att kristen tro inte är något för sig. Kristendomen står i ett sammanhang, är en ingrediens bland många i ett komplicerat växelspel av varandra påverkande faktorer. Och när tron dessutom under föregående århundrade blivit allt mer utspädd och fått allt fler drag av modernitet i sig är det inte undra på att kristen tro var något vi kan vi ha eller mista.

Nu tål samhället inga tomrum. När kristendomen försvann som något omistligt kom annat i stället. Bland detta andra hör kultur. Kultur måste vi ha, annars blir vår demokrati lidande. Hur många gånger har jag inte hört det.

Maken till dumhet är det svårt att föreställa sig. Om kristendomen både blivit mångtydig och per definition utspädd, så är kultur det i än högre grad. Vad räknas nämligen till kultur? Om det tvistar de lärde. Kultur är dessutom något så mångskiftande att den ena kulturyttringen inte är det andra lik. När det mesta av det kulturella dessutom räknas till finkultur som enbart berör ett fåtal medborgare blir talet om kulturen som stimulans till demokratin än mera bisarrt. Rimligt är att tänka sig att denna finkultur leder till egen njutning och förfining, men att den för andra inte har någon som helst betydelse. Kanske möjligen att den skiljer människor från varandra. Medvetet eller omedvetet ser kulturens toppskikt ner på alla andra. De vet att de äger vad andra inte har och är stolta över det. I så fall är kulturen en fara för demokratin.

Vad som är märkligt är kulturutövarnas höga svansföring. Men det kanske inte är så märkligt; det anses ju fint att vara kulturell. Själv gillar jag dikt av visst slag, mest Nils Ferlins. Minst en dikt i veckan får jag mig föredragen av en mer eller mindre professionell uppläsare. För mig är den dikten tankeväckande. Men inte blir jag mer demokratisk för det.

131 Ändå ändan bak

”Hur man än vrider sig har man ändå ändan bak”. Så sant som det är sagt. Visst i vår mänskliga samvaro är av det slaget att vi inte kommer ifrån det. Annat sånt som vi tror oss ha kommit förbi, men i själva verket inte gjort oss fria från. Det vi inte gillar har bara bytt namn.

Som praktiserande kristen, aktiv i kyrkan och på bettet i diskussionen, har jag haft anledning att besinna detta åtskilliga gånger. Kyrkliga reformer och kristet nytänkande har sett bra ut på papperet men i realiteten inte betytt så mycket. Resultatet talar sitt tydliga språk. Sverige är världens mest sekulariserade land.

Men är detta med sekulariseringen verkligen sant? Är det istället inte så att den kristna troslära jag själv företräder inte hållit måttet och därför har bytts ut av andra mer funktionella trosuppfattningar. Detta utifrån devisen ”ändå ändan bak” som gäller sånt i vår mänskliga tillvaro som vi inte kan vara utan.

Visst är det så. De kristna trosriktningar som idag kämpar för sin existens är av det slaget att de inte anses kunna lägga grund för vår mänskliga samlevnad. De troende har förpassats till avdelningen tillåtet kuriosa som de får odla i enskildhet men inte försöka pracka på andra. Vad betyder religionsfrihet annat än detta?

Men inte har religionen försvunnit för det. Den har bara tagit sig nya former. I stället för Gud har absoluta ideal kommit. Istället för tro har vi fått beteckningen värdegrund. Då skapade vi lagar utifrån det vi trodde var uttryck för kristen tro, idag motsvarigheter som uttrycker vad vi idag brinner för.

Tron på det absoluta kan vi nämligen inte vara utan. Den är konstitutiv för mänsklig samvaro. Utan en inre vision om det absolut rätta respektive det absolut onda, skapar vi förutsättningar för kaos.

När jag hör våra politiker prisa svensk värdegrund är det för mig predikanter som talar. De är för mig vår tids förkunnare lika fyllda av tro som någonsin gamla tiders kristna överhet. Bara så att Gud bytts ut mot absoluta ideal.

Under väckelsens tider sprack religionsenheten sönder. Vi fick frikyrkor av olika schatteringar och Svenska kyrkan splittrades upp i olika trosriktningar. Är det inte på motsvarande sätt idag? Det ena politiska partiet står mot det andra. Det ena förkunnar si, det andra så. Men alla har de en gemensam grund i tron på att det i slutändan finns något som har ett absolut värde. Människovärdet talar vissa om, miljön andra och svenskhetens bevarande har blivit uppstickarnas paroll.

Men varför i all sin dar får inte vi som kallar oss kristna vara med i leken? Är det verkligen nödvändigt med denna karantän. Borde inte vi på allvar tänka nytt om Gud, bibel och tro. Borde inte vi med skärpa börja fundera över Jesustrons konsekvenser idag och sen få saluföra det vi kommit fram till. Och detta i den allmänna debatten. Skulle det vara så omöjligt att tänka sig detta?

I dagens läge duger det inte att sätta skarpa gränser mellan religion och ideologi. Båda är i slutändan uttryck för tron på det absoluta. Men invänder du, är inte gudstron det för religionen konstitutiva? Och jag replikerar; är inte buddismen, som i sin radikala form inte förutsätter någon Gud, en religion? Sen fortsätter du, skall vi verkligen tillåta en stelbent religion att åter träda in på arenan? Och jag svarar: om vi kristna på allvar låter reflexioner om Jesus bli utgångspunkten för vår tro på Gud, tror ni trospositionerna blir låsta då. Det tror inte jag.

 

130 Vad segrarna förtiger

Jag beskådar gärna segrare, särskilt dem som väcker sympati och får folkopinionen på sin sida. Det är ingen ände på vad dessa kan betyda. De kan t o m påverka själva värdegrunden i ett samhälle. Vad har exempelvis inte kvinnorörelsens förkämpar betytt? Snart lyfter ingen på ögonbrynen när kvotering kommer på tal, eller som det nu heter ”jämn könsfördelning”.

Vad jag trots allt är mest intresserad av är vad dessa opinionens segrare förtiger eller gömmer undan och vad detta leder till. Just nu har jag förkämparna i kampen mot sexuellt ofredande vid festivaler i åtanke. Deras kamp är vällovlig, vem tycker inte det. Alla får de med sig. Med en mun ropar ett helt folk; det sexuella ofredandet måste bekämpas.

Men ingen av dem som står på barrikaden i kampen mot ofredandet talar om att pojkar i tjuguårsåldern har en pockande sexualdrift som det är mer än svårt att bemästra. Få tar upp problemet med alkohol och droger på festivaler. Med alkohol i kroppen brister spärrarna och pojkarna gör det de annars inte tillåter sig. Ingen tycks veta att redan flickors utmanande klädsel kan få unga pojkar att erigera. Tvärtom trumpetar flickornas företrädare ut att flickorna måste få klä sig som de vill.

Det må vara hur det vill med detta. Det är bra att det sexuella ofredandet bekämpas. Men i stort vinner vi inte på att de som vinner kampen om opinionen gör det med halvsanningar. Sånt skapar en bräcklig värdegrund som inte håller för påfrestningar och t o m kan innebära en samhällsfara. Ni vet väl att nittiofyra procent av Rysslands befolkning tycker att Rysslands annektering av Krim var både legitim och riktig. Vad kan inte det folkstödet innebära när det krisar mellan västvärlden och Ryssland.

Själv är jag en bland många som kämpar för den kristna trons renässans. Tro inte att vi går fria från att blunda för besvärande fakta. Som så många andra tror många av oss att det förbättrar våra möjligheter när vi enbart tar upp sånt som förbättrar vår sak. Och nog inhöstar de som företräder den linjen segrar, särskilt internt. Däremot förblir den stora massan av människor oberörda.

Vad är det då många av oss kristna förtiger? Att det är svårt att tro i en upplyst värld där ont blandas med gott och där slumpen många gånger fäller avgörandet. Att bibelns sanningar många gånger svär mot det vi idag uppfattar som rätt och riktigt.

Själv försöker jag få mina trossyskon att inse att alla fakta måste upp på bordet. Dels fördjupar detta vår tro, dels slipper vi kämpa med sånt som ändå är olösligt. Vi kan koncentrera oss på det i tron som gör skillnad. Sen kan vi ställa detta som gör skillnad mot rådande opinionsvindar och komma med tänkvärda alternativ.

Bland annat hör absolut ärlighet till det som är konstitutivt i den tro jag företräder. För mig är denna ärlighet en absolut förutsättning. Här har ni förklaringen till att jag inte nöjer mig med att applådera de segrande opinionsbildarna utan framför allt försöker finna ut vad de förtiger. Jag tycker att det är en samhällsgärning i smått att göra på det sättet.

 

129 Dra isär i vällovligt syfte

Ställtid skall man ha, det har Bodil Jönsson lärt oss. Det betyder att man inte kan gå från det ena till det andra utan paus emellan. Pausen emellan kallas ställtid och ställtiden behöver vi för att utvilade och med kraft kunna gå in i nya uppgifter. Den som glömmer ställtiden blir snart utmattad, i slutändan håglös och utan förmåga att tänka klart. Åtminstone gäller detta mig.

Under en sådan ställtid tittade jag på lokal-TV där jag hamnade i en predikan av Kristet Centers Per-Åke Eliasson. Denne målade upp Israels barns uttåg ur Egypten som en förebild för de kristnas avståndstagande från världen. De kristnas livshållning, förstådd både som en verklighet och som ett mål att sträva mot, ställdes på ett effektivt sätt mot ”världens” sätt att se. Bildlikt talat drog han isär de båda storheterna, de kristna och ”världen”. Hans samhällskritik blev därigenom både tydlig och konstruktiv.

En annan gång hamnade jag i Gomorron Sverige på TV 1. Där diskuterades kritiken mot Riksrevisionen. De ledande i Riksrevisionen hade glömt god ämbetsmannased. Skillnad var det förr då ämbetsmännen iakttog strikt objektivitet på uppdragets grund och utförde sina uppdrag oklanderligt.

Nonsens sa Birger Schlaug avspänt och fylld av sedvanligt självförtroende. Folk är sig lika över tid. När folk blir säkra i sadeln börjar de missbruka systemet. Så är det och så har det alltid varit. Förr i tiden var det dessutom lätt att vara ämbetsman. Inga granskande journalister hotade. Dessa stod i stället på tå för överheten Så vi vet inte hur det var förr.

Vad låg bakom detta Birger Schlaugs utfall? Han distanserade sig ju inte bara från övriga i panelen utan också från den idealistiska syn på människan som är närmast lag i ett upplyst Sverige.

Själv tror jag mig veta svaret. Idealisten och utopisten Birger Schlaug har definitivt sagt nej till gängse utvecklingsideologi. Den kommer att ta död på planeten. Han företräder ett Miljöparti som inte tillåts kompromissa med övriga partier. Därigenom har han definitivt distanserat sig från övriga politiker. Därför har även han liksom Per-Åke Eliasson, men utifrån helt andra utgångspunkter än denne, vänt samhället ryggen och har behov av att markera detta.

Liksom för Per-Åke Eliasson blev Birger Schlaugs distanserade hållning lyckad. Denna ledde honom att se klar. Naturligtvis har han rätt. Människan är sig lik. I slutändan är hon sig själv närmast och skyddar därför sig själv före allt annat. Detta vare sig hon är ämbetsman eller arbetare.

Som jag ser det är det vällovligt att i vissa sammanhang ”dra isär” istället för att försöka finna gemensamma nämnare och söka det gemensamma. Men det vill till för att det skall bli rätt. Felanvänt blir isärdragandet en katastrof för ett samhälle som förutsätter samverkan för att fungera.

I mitt tycke råkade det bli rätt både när Eliasson sa sitt och när Birger Schlaug brast ut i sitt utfall om den mänskliga naturen. Sanningen är nämligen den, tycker jag, att både tidens gudlöshet och människors till synes obotliga drift att först och främst gynna sig själva och de egna, är tidens stora problem. Men för att se detta måste man ha upptäckt något annat och gett sig hän åt detta andra.

 

128 Kyrkan passerad men inte tron

Fransmännen håller hårt på sin skilsmässa mellan kyrka/stat av år 1905. Slagordet ”Religion en privatsak” har blivit en av grunddogmerna i den franska folksjälen. Så också i Sverige. När kyrka och stat vid sekelskiftet 2000 definitivt gick skilda vägar var det förstås mer en formsak. I realiteten var kyrka och stat sedan länge skilda storheter. Kyrkan som ideologisk och trosmässig grund för det svenska samhället var sedan länge raserad. Frågan är om kyrkan någonsin haft den rollen.

Av detta drar de flesta slutsatsen att inte bara kyrkan är passerad utan även tron. Men så är inte fallet. När en trosåskådning gjort sitt i ett samhälle kommer oundvikligen en annan i dess ställe. Utan ledande och gemensamma trosåskådningar i grunden kan inget samhälle fortleva. Jag går så långt att jag påstår att detta gäller alltid och i alla sammanhang. Bekräftelserna på detta är oräkneliga.

Det är dessutom nästan skrattretande att iaktta hur nutida gruppgemenskaper i långa stycken är upprepningar av äldre uttalat kristna trosgemenskaper. En av mina vänner tillhör en sådan där det mesta kretsar kring mäns fördolda eller öppna förtryck av kvinnor, alltså en uttalat feministisk gemenskap. När hon berättade för mig om det inre livet i denna, fick jag den ena aha-upplevelsen efter den andra. Jag såg framför mig en klassisk frikyrkoförsamling med alla sina intriger, bara så att den kristna ideologin var utbytt mot en feministisk.

Den kristna tron må alltså vara passerad men inte tron. Bara så att den tar sig nya former. Frågan är inte om man tror utan vad, dessutom vad tron resulterar i. Förhoppningsvis blir svaret på den frågan att den resulterar i ansvarstagande.

Ansvarstagande är nämligen trons nödvändiga pendang. Utan detta ansvarstagande blir tron spekulationer, prat och drömmar, med visar trosföreställningen vad den går för. Även här gäller detta i smått som stort.

Må alltså vara att kyrkan är skild från staten och att religiös övertygelse förpassats till det privata. Det går ändå inte att stänga in och avgränsa tron till den enskildes godtycke. Som en naturkraft gör den sig fri och tar sig nya former som i sin tur leder till nytt kollektivt ansvarstagande.

Hur är det då med den specifikt kristna tron, är den verkligen passerad? Man kan tycka det. Vi var tio personer i Glanshammars kyrka när jag predikade där för några veckor sedan. Hälften var ditkommenderade eller hade lön för att man deltog. Dagen därpå gick jag och en av mina vänner in i samma kyrka som då var öppen för visning. Personal och frivilliga stod på varandra för att visa sin undersköna kyrka för semesterfirande besökare. Men ingen hade en aning om vem jag var, detta trots att jag dagen innan lett huvudgudstjänsten i just denna kyrka.

Inte tu tal om att det behöver göras något åt den specifikt kristna tron för att den åter skall bli slagkraftig i ett sekulariserat samhälle. Själv förordar jag att kyrkan koncentrerar sig på fördjupning i sin förståelse av Jesu sätt att vara. Och med Jesu sätt att vara som utgångspunkt läser såväl Gud, bibel, som medmänniskor. Och sen är den nödvändiga förutsättningen att vi ”Jesuskristna” tar ansvar för vad vi kommit fram till. Kulturarvet är förvisso viktigt och Glanshammars kyrka den intressantaste i hela Strängnäs stift, men det finns mer att få.

127 Tyvärr, nationalismen ett måste

Tillåt mig renodla. Jag gör det i syfte att tydliggöra. Vad jag påstår är att  partiskhet är nationalismens bärande element. Partiskhet i betydelsen att man håller på det egna, ser till det egnas bästa och gör sina bedömningar utifrån vad som gynnar de egna. Kort uttryckt är nationalisten prägad av ett  vi‑domtänkande och att detta vi-dom tänkandet obönhörligt är förenat med någon form av partiskhet.

Nationalismens partiskhet är ingen isolerad företeelse. Den har sina förgreningar i allt vad gemenskap heter, från arbetsgemenskap, fritidsgemenskap, föreningsgemenskap till familjegemenskap.

Familjen är per definition partisk. På den bygger kärnfamiljen, en kärnfamilj som långt ifrån är något passerat. Det mesta spricker i en familj om inte de egna barnen går före andras, om inte solidariteten med makan/maken har företräde före annan solidaritet.

Jag skulle kunna gå vidare och beskriva partiskheten i de mesta skilda företeelser, från fackföreningar till religiösa samfund och religioner.

I sportsammanhang är partiskheten närmast parodisk. Tänk er, landslagstränaren Erik Hamrén gick hem och sörjde när Sverige ramlade ur EM i kvalifikationsomgången.

Allt detta sammantaget bildar ett inre grenverk av solidaritet där partiskheten är den starkaste av de sammanhållande krafterna. I detta grenverk är nationalismen förenad med tusentals föreningsband. Så tyvärr, nationalismen är ett måste. Eller kanske bättre, partiskheten är ett måste.

Frågan är inte om vi är partiska utan hur. Detta leder vidare till frågan om det går att vara rättvis mot andra än de egna? Om det är möjligt att rättvist bedöma andras åsikter och ställningstaganden trots att de strider mot de egna? Om det går att på allvar kämpa för andra trots att man står sig själv närmast?

I själva verket är spänningen mellan partiskhet och oegennytta en fråga att brottas med från morgon till kväll så länge livet varar. Några självklara svar ges inte. Man hugger inte av den gordiska knuten genom att tala om barns rättigheter eller allas lika värde. Rättigheterna skall praktiseras och likavärdet tydliggöras för att deklarationerna skall få mening.

Själv står jag mitt uppe i striden. Visserligen kan jag le överseende när jag hör om Erik Hamréns sorg, men nog klappar mitt hjärta hårdare för mina egna barnbarn än andras. Men jag är ärlig när jag påstår att jag i alla de sammanhang försöker förstå min motpart, samtidigt som jag inte kan förneka att jag står mig själv närmast.

Som vanligt är Jesus min förebild, han som var utvald före alla andra. Jesus använde sin utvaldhet för att gynna andra och det på egen bekostnad.

 

126 Vad ligger bakom ?

Sen ett antal år djupstuderar jag en väckelseledare, Emil Gustafson. Han dog trettionio år gammal år 1900. Joel Halldorf har skrivit en doktorsavhandling om honom. Men jag tycker att det finns mer att hämta.

Vad jag försöker få fatt i kan sammanfattas i en fråga; vad ligger bakom? Varför detta hav av bibelcitat och bibelallusioner som hans förkunnelse är genomsyrad av.

Jag har bland annat funnit att det finns ett stort antal kärnord, dvs korta bibliska formuleringar, som regelbundet återkommer. Med hjälp av dessa bygger Emil Gustafson  upp sin förkunnelse. Men därmed är inte gåtan löst. Frågan är vad kärnorden står för, alltså vad Emil Gustafson ytterst är ute efter och vad han i slutändan kämpar för.

Nog om Emil Gustafson och över till nutid. Vad jag upptäckt är att jag kan dra nytta av mina. Inte så att människor tycker som han. Däremot så att även nutidens kändisar ”späckar” sina framställningar med tidstypiska älsklingsord och älsklingsföreställningar, det jag kallar kärnord. Vad gäller Emil Gustafson frågar jag mig alltså vad som ligger bakom alla hans bibliska uttryck och formuleringar. Precis samma fråga kan jag ställa till nutida framställningar. Frågan är alltså vad som ligger bakom nutida prominensers älsklingsuttryck?

Det är viktigt att ställa den frågan. Älsklingsuttrycken respektive kärnorden lever nämligen inget eget liv, har ingen egen existens. Kärnorden färgas av den som använder dem. I en mun kan de stå för något alldeles speciellt i en annan mun har orden en annan klangbotten. Går vi sedan över till mottagaren får kärnorden skiftande  innebörd utifrån mottagarens referensramar, sympatier och antipatier.

Allt detta leder till att en reflekterande människa ständigt borde gå med baktanken: ”Vad ligger bakom?” Vad ligger bakom det sagda och vad ligger bakom min och andras reaktion på det sagda. Utan dessa reflexionen blir människan ett ”blindstyre” där faran för missbedömningar är överhängande.

Visst är det bra med kvicktänkta människor med gott minne. De får goda betyg där de drar fram och de skaffar sig välbetalda jobb. Men det är inte automatiskt så att den kvicktänkte därför också ser sammanhangen bättre än andra. Det är heller inte säkert att med de inre resurserna följer förmåga att se bakomliggande motiv bättre än andra. För detta krävs mer än kvicktänkthet.

Inkänning är en förutsättning för att se vad som döljer sig bakom orden. Till dels är förmodligen denna förmåga nedärvd, till dels något som kan övas upp.

Förutom inkänning fordras personlig mognad och hållbar grundsyn. I slutändan hänger allt på grundsynen. Utan en vettig grundsyn blir det mesta snedvridet hur vettig man än är i övrigt.

Det är här jag blir verkligt intresserad. Grundsyn och grundhållning är det som uppehåller mina tankar mer än annat. För min del en grundhållning där Jesus är central.

Olyckligtvis stångar jag mig blodig i mina försök att saluföra Jesus. Folk i allmänhet hänger upp sig på underverk och obefläckad avlelse och blockeras därigenom  från att tänka vidare. Jesus anses inte intressant.

 

125 Evolutionsguden kontra Jesusguden

     Jag har svårt med ”humanisterna” och deras nej till Gud. Inte deras nej till en personlig Gud, för det kan jag förstå. Men att kategoriskt stryka ut Gud ur medvetandet förefaller mig långsökt. Så här tänker jag.

Det lär vara svårt att förneka att det finns något som vi kan kalla verklighet och att denna verklighet genomgår ständig förändring. Vi tror oss också veta att denna förändring är evolutionär och följer vissa mönster. Huvudmönstret har Charles Darwin formulerat i orden ”the survival of the fittest”, den starkares överlevnad. Vi har också fått lära oss att slumpen styr utvecklingen via ständiga mutationer där i slutändan det livskraftiga överlever.

Skall man religiöst konkretisera denna verklighetsbeskrivning som påverkar oss i smått som stort i ett enda ord finner jag inget lämpligare begrepp än ”evolutionsguden”, alternativt ”slumpguden”. (Tycker ni illa vara med begreppet Gud blir det ingen skillnad om vi talar om evolutionen och slumpen)

Jag föreställer mig att humanisterna har svårt att förneka denne Guds existens mot bakgrund av att de vanligtvis ställer sig bakom resonemanget ovan om verkligheten, evolutionen och slumpen. Det lär dessutom vara svårt att begripa sig på evolutionen som företeelse. Den är med min begreppsapparat något ”övernaturligt”.

Problemet är därför inte Gud utan tron på en personlig Gud. Detta desto hellre som vi nästan dagligen får höra om sånt som inte får ske. Oskyldiga barn dör, olyckor sker trots alla tänkbara försiktighetsåtgärder, människor föds med obotliga defekter, farsoter breder ut sig och utplånar gott som ont, o s v.

Mot den bakgrunden blir tron på en personlig Gud, som dessutom är både allsmäktig och kärleksfull, tankemässigt närmast omöjlig att upprätthålla. Många av oss kristna försöker krångla oss ur dilemmat genom att förneka allmakten för att istället lägga all vikt vid Guds kärlek. Andra blundar, läser bibeln efter ordalydelsen och hamnar så i dilemmat med två verkligheter, dels bibelns dels erfarenhetens verklighet.

Inte heller jag kommer undan. Min väg har varit och är att inte ställa mig utanför evolutionstron. Den kommer jag inte undan utan att förneka det som för mig förefaller vara uppenbar sanning. Men jag nöjer mig inte med detta. Jag har fastnat för Jesus och dennes sätt att förmedla verklighet. Med Jesus för ögonen nöjer jag mig inte med tron på ”the survival och the fittest”. Trots allt finns det något som heter medmänsklighet, humanitet och kärlek. I Jesu efterföljd tror jag att denna kärlek är förbunden med offer, inte minst offer för det som är så svagt att det slås ut av evolutionsguden.

Med Jesus arbetar jag alltså på väsentliga punkter mot naturen och fattar beslut som svär mot allt vad evolution heter. Jag är inte ensam om detta. Med mig har jag många, inte minst ett antal humanister som i brist på Gud satsar på mänsklig humanitet. Det som skiljer mig från dessa är att jag medvetet låtit Jesus färga av sig på hela mitt värderings- och trossystem.

Jag läser t o m bibeln bakifrån för att slippa oetiska vedervärdigheter, f a i Gamla testamentet. Där längst bak i bibeln, närmare bestämt i Nya testamentet, hittar jag Jesus och han nytolkar i såväl tanke som handling såväl bibel som verklighet.

Är då detta sätt att förhålla sig tankemässigt redigt? Naturligtvis inte. Vad jag i själva verket gör är ett trossprång därtill inspirerad av Jesus, inte av förnuftet. Att trossprånget däremot är etiskt fullödigt, betvivlar jag inte.

I slutändan lever jag alltså i två verkligheter och tar hänsyn till båda. Men viktigare än annat är för mig Kristusverkligheten. Den har jag satsat mitt liv på.

Naturligtvis måste ”humanisterna” göra trossprång liknande mitt. Deras trossprång har visserligen andra förtecken än mina. Men trossprången kommer de inte ifrån. Vill man vara människa gör man inte det.

124 Anknyta eller tänka om

Jag försöker få människor att tänka om. Så kan nog mitt liv som förkunnare sammanfattas. Men för att med någon framgång kunna göra detta duger det inte att bara dundra på med originella tankar. Minst lika viktigt är att anknyta till kända tankar och föreställningar. Utan den anknytningen tvingas jag tala för döva öron. Det har jag fått lära mig inte bara en gång utan många

Att anknyta är egentligen lätt. Enkelt uttryckt går det ut på att säga vad gemene man anser eller tycker om att höra. Skall man bli en framgångsrik ”anknytare” duger det förstås inte att bara att själlöst upprepa. Det krävs spännande tillägg i anknytningens riktning. Det som gör att människor hörsammar en politiker eller lyssnar till en underhållare är att de regelbundet består oss med dessa spännande tillägg.

”Aha”-upplevelser beror alltså i regel av spännande tillägg, inte på nytänkande. När jag en gång för länge sedan blev klar över detta blev jag skadad inombords. Jag började förakta dessa spännande ”anknytare”. Jag tyckte att de strök medhårs och att de dessutom applåderades för detta.

Naturligtvis berodde och beror detta förakt på att jag själv kände mig tilltufsad och framför allt oförstådd. Insikten om detta har lett till en medveten ”helgelsekamp”. Jag kämpar med att bedöma framgångsrika människor rättvist. Ibland lyckas jag, ibland inte. Jag kommer särskilt ihåg hur jag under en tid kände för en av mina förmän, biskopen i Strängnäs. Jag blev nästan vansinnig när jag tyckte att han strök prästerna i stiftet medhårs och dessutom blev uppskattad för detta. Samtidigt hade jag svårt att se hans förtjänster som förvisso var många. Det blev på sin tid en nästan daglig uppgift för mig att tänka väl om min förman och ge honom den uppskattning han verkligen förtjänade.

Idag är det inga biskopar jag ger mig på, mer den intellektuella eliten. Dessa har utvecklat mästerskap i att säga vad folk vill höra och göra det med en knorr som gör att människor lyssnar.

Hur många gånger har jag inte hört att vi skall värna om svensk värdegrund kopplat till tal om reformer som ytterligare skall förstärka det förträffliga som vi redan äger. Men vad är det annat än att stryka medhårs.

I själva verket är det ju nytänkande vi behöver. Framför allt nytänkande när det gäller den sekulära grund som vårt samhälle påstås vila på. Skall sanningen fram är den föreställningen en myt. Och myter är skadliga, de gör oss blinda för verkligheten, något som i sin tur förhindrar nödvändig förändring.

Ingen kan nämligen få mig att tro att samhället vilar eller borde vila på inomvärldslig, rationell grund, där påstådd ”vetenskaplighet” förutsätts vara den bestämmande ledstjärnan. Sanningen är ju istället den att det kryllar av trosföreställningar inom och i oss. Dessa trosföreställningar är så starka att de påverkar allt vi ser och gör. Tro nämligen inte att den världsbild och den verklighetsuppfattning du bär inom dig är objektivt sann. Vad du bär på är din verklighet, inte verkligheten.

Inser vi bara det kan vi ta itu med både det ena och det andra på ett förnyat sätt. Nog kommer även i fortsättningen rationalitet och vetenskaplighet att behålla sin plats. Någon återgång till tron på ”tomtar och troll” är det inte fråga om. Men trosfrågan kommer att aktualiseras på ett helt nytt sätt. Nu handlar det inte om huruvida vi tror eller inte. Frågan är istället vad vi tror på. Med den tanken inom oss sprängs vår sekulära föreställningsvärld och skapas förutsättningar för en ny. Religiösa föreställningar sprängs förvisso också, men nya kommer i dess ställe. Var så säker.

123 Min Jesus och verkligheten

Tankar om Jesus rör sig ständigt i mitt huvud. Allt relaterar jag till honom. Inget konstigt i det. Jag är som de många feminister som inte kan tänka en tanke utan att relatera den till genus. Bara så att Jesus bland feministerna är ersatt av genus.

”Min Jesus” är det naturligtvis. Vad annars. Oss människor är inte förunnat att äga annan kunskap än sådan som tagit vägen över vårt egen inre och där omvandlats. ”Min Jesus” men därför inte alltid samme Jesus. Ny input får jag ständigt, huvudsakligen av bibelstudium kombinerat med nytänkande.

Konstant genom alla mina tankeväxlingar är Jesu totala idealitet. Denna idealitet kan sammanfattas i bland annat följande för tillfället formulerade formel. Ju obetydligare en människa är i världens ögon desto mer oumbärlig för Jesus.

Ställ nu detta mot den globala migration som tagit fart och som i grunden påverkar också vår tillvaro här i Sverige. ”Min Jesus” tiger sannerligen inte när oskyldiga människor befinner sig på flykt. Han t o m gråter när småbarn som intet ont gjort får lida. Öppna ditt hjärta ropar han, ta dessa lidande människor till ditt hjärta.

Detta om Jesus, nu om den verklighet som folkets flertal tycks uppleva. Åtminstone om man tar valresultatet i Storbritannien på allvar där Brexit segrade med tydlig om än inte överväldigande majoritet. Den verkligheten säger att Sverige bryter samman när invandrarna blir för många. Tidigare enhetlighet och sammanhållning ersätts av språkförbistring, upplösta samhällsband, ny religion, nya värderingar och framför allt av ett krackelerande välfärdssystem.

Och där står jag som kossan mellan hötapparna. Å ena sidan har jag Jesus som inte låter sig tystas med mindre jag på ett eller annat sätt förhärdar mig, å den andra majoriteten med sina bilder av verkligheten som det heller inte går att blunda för.

Skäl talar för att vårt samhälle bryter samman genom vår kärleksfullt öppna famn. Samtidigt kommer människor i kläm om vi inte bryr oss, f a drabbar detta oskyldiga barn.

Man kan tycka att påven Franciscus med sin skinande vita klädnad kompromisslöst står på de svagas sida. Inte ett ord från hans mun om begränsad invandring och stängda gränser. Problemet är bara att han saknar makt och därför kan säga vad som helst utan att det gör någon skillnad. Med politiker förhåller det sig på annat sätt. Deras beslut gör skillnad.

För egen del gör det inte så stor skillnad om jag likt påven och i Jesu efterföljd ständigt lever med famnen öppnad. Inte heller jag har ju någon makt. Men trots detta kan jag inte låta bli att fundera över vad som kan vara rätt väg.

”Min Jesus” har tyvärr fram till idag tigit om några alternativ. Men jag ger mig inte. Det måste finnas en väg där jag utan att blunda för verklighetens argument kan bli sams med Jesus och gå vidare.

 

122 Metafysik eller trossprång

Metafysik är läran om den sanna verkligheten, det i sig verkliga, säger filosofen. Jag tillägger; för mig är metafysik den tänkta verkligheten i betydelsen den subjektivt färgade bild av världen jag bär inom mig.

Så förstådd är metafysik en nödvändighet. Bilder lär vi inte komma undan när vi skall orientera oss i tillvaron, allra minst världsbilder.

Trossprång står för att satsa på det vi brinner för. Den satsningen lär vi heller inte klara oss utan. Utan satsningar inget liv. Allt blir obeslutsamt stillasittande.

Frågan är vad som skall äga första rummet, metafysiken och den tänkta verkligheten eller trossprånget in i det okända mot det vi hoppas och tror på?

När det gäller religion och kristen tro vet jag besked. Här tror jag precis rakt motsatt vedertagen meningen. I allmänhet låter kristna företrädare metafysiken äga företräde. Och då en metafysik byggd på biblisk världsbild och föreställningsvärld, alltså på en helhetssyn som är vitt skild från moderna föreställningar. Förenklat uttryckt tar man den bibliska föreställningsvärlden för gott och låter de bibliska föreställningarna oförmedlat styra tankar och trosliv. För att ta det ändå enklare; evangelierna återger verkligheten på ett bokstavligt korrekt sätt.

Resultatet blir att kristen tro blir något för en entusiastisk minoritet medan majoriteten artigt bugar för de troende och ursäktande säger; tyvärr kan jag inte tro. Eller som en av mina närstående rått uttryckte det; tomtar och troll är inget för mig.

Själv gör jag precis tvärtom. Nog behöver också jag metafysik, men inte i första hand, dessutom med så lite biblisk metafysik inblandad som möjligt. Istället får trossprånget inta första rummet, ett trossprång i Jesu efterföljd utan garantier och med etiska förtecken.

För Jesus var försoning och upprättelse vägen till Gud. För att nå sitt mål valde han oväntade lösningar och alternativa vägar. När detta skrivs har jag varit på en gudstjänst där prästen i sin förkunnelse utgick från kvinnan som begått äktenskapsbrott. Henne förde fariséerna fram till Jesus för att provocera honom att säga något förgripligt om hur kvinnan skulle straffas. Men tvärtemot syftet ledde Jesu svar till att fariséerna fick något att besinna samtidigt som den otrogna kvinnan blev återupprättad. Texten står i Johannes evangelium.

Men metafysiken då? Inte kan jag negligera den. Utan metafysik blir tillvaron för mig likt ett tomt rum. Förmodligen går det inte att leva utan att inom sig bära på en tänkt bild av sammanhangen i tillvaron. Men jag förbehåller mig rätten att låta tidens kunskap påverka min metafysik och inte med självklarhet låta biblisk världsbild äga företräde. Tvärtom vågar jag se dess tidsbundenhet och dessutom ställa den under kritisk prövning.

För mig får alltså trossprånget i Jesu efterföljd första rummet och metafysiken det andra. Jag menar att detta mitt vägval manar till efterföljd. Att göra tvärtom och låta den bibliskt grundade metafysiken bli sine qua non ställer människor alldeles i onödan utanför. Man stänger helt enkelt Jesus ute genom att låta en gången tids metafysik vara religionens kärna.

 

121 Först utanför ser du

”Elisabet är dum, hon måste vara socialdemokrat”, sa Anders till sin mamma. Inte vet jag om systern var dum, däremot förstår jag att pojkens föräldrar tyckte illa om just socialdemokrater. ”Örebrokuriren är min favorittidning” sa en vän till mig som numera inte finns i detta livet. ”Människokärleken lyser igenom särskilt i ledarna”, fortsatte hon. Inte vet jag om det stämde. Däremot avslöjade hennes ord att hon gillade socialdemokraterna mer än liberalerna, företrädda av Nerikes Allehanda, ortens första tidning. Både det ena och det andra begrep jag, därför att jag befann mig utanför partipolitik i trång mening och därför förmådde se det hela utifrån .

Jag skulle vara tacksam om många med mig hade förmåga att se saker och ting utifrån. Mycket tjafs skulle vi då slippa och många trångsynta bedömningar. Politiker träter som vore de dödsfiender, söndervinklar meningsmotståndarnas argument och är arroganta mot varandra. Men jag som befinner mig några steg utanför uppmärksammar gemensamma nämnare och en gemensam grundhållning. På samma sätt inom kyrkan, mitt eget intresse- och arbetsområde. Lågkyrkliga ställs mot högkyrkliga, frikyrkliga mot folkkyrkliga. Men få gör sig besvär att ställa sig utanför och betrakta det hela i stort. Med överblick blir de gemensamma nämnarna många. Så många att kristendom i Sverige blir något helt annat än dagens orientalisk kristendom i Bagdad för att ta ett för mig näraliggande exempel.

Det som mest upprör mig är en inskränkt självbild. Vi svenskar berömmer oss vara liberala, fria och generösa. Tanke- och religionsfrihet är för oss en en självklar förutsättning och demokrati hyllar vi som vore den landets religion. Dessutom betraktar sig åtminstone våra ledare som moderna människor utan onödiga och gammalmodiga låsningar.

Men hur hanterar vi denna vår självbild? Vi ställer den mot andra kulturers underlägsna självsyn. Integration blir för oss mer än att skaffa fram jobb åt flyktingar. Outtalat men ändå tydligt ser vi det som vår uppgift att få våra flyktingar att tänka som vi.

Det skall förstås erkännas att vi tillåter oss undantag. Vi ger statsbidrag till verksamhet som i grunden motverkar den svenska självbilden. Vi uppmuntrar en samekultur som tydligt bryter mot den svenska modellen. Men det finns gränser. Senast hotade demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke att stryka statsbidraget till odemokratiska trossamfund. Och nog kan samerna inhösta framgångar i sina strävanden att skapa en stat i staten. Men tro mig, går de för långt tar myndigheterna till hårdhandskarna. För innerst inne är vi svenskar inte liberala vidsynta människor. Nåde nämligen den som på väsentliga punkter inte gör som vi eller tänker som det är föreskrivet.

Hur kan du påstå detta? Inte därför att jag har bättre förstånd än andra. Mer därför att jag själv befinner mig utanför. Mitt utanförskap beror huvudsakligen av att jag ser på religion, enkannerligen på kristen tro, på annat sätt än de flesta i min omgivning. Detta enda, men för mig så avgörande, har fört mig utanför ”mainstream” och haft det goda med sig att jag känner mig utanför och på köpet fått överblick.

120 Olle Ferm om Alf Härdelin

Eller; Om infallsvinkelns och den sociala aspektens betydelse i historieskrivningen

Olle Ferm skrev en minnesruna i Svenska Dagbladet över teologen och medeltidsforskaren Alf Härdelin, som avled i början av augusti 2014. Härdelins ”infallsvinkel var profilerad”, skriver Ferm. För Härdelin var ”det medeltida fromhetslivet förebildligt, själva essensen i den kristna tron”. ”Sociala aspekter på den medeltida kyrkan ingick inte i hans begreppsvärld”.

Må vara hur det vill med Härdelins historieskrivning. Men den av Ferm betonade infallsvinkeln betyder mycket när man skriver historia och sociala aspekter lär man inte komma undan om man skall vara trovärdig.

I själva verket kan faktaredovisningen i en historisk framställning vara både grundlig och korrekt och inre samband minutiöst beskrivna. Ändå kan läsaren föras vilse. Den korrekta redogörelsen, kopplad till författarens egen bild av verkligheten, kan förblinda läsaren. I sämsta fall tar läsaren författarens, respektive rådande forskningstraditions, bild av ”essensen” i tillvaron för gott och hindras därmed från att själv reflektera över andra relevanta sätt att se på skeendet. Det händer dessutom inte så sällan att historieskrivning och faktaredovisning blir synonyma begrepp. För det skyller jag faktaspäckade framställningar utan idéhistoriskt djup.

För egen del blir jag mindre upprörd över enskilda författares eventuella ensidigheter än över de härskande forskningstraditionernas försök att styra tänkandet. Bakom en formellt vetenskaplig fasad och en korrekt sakframställning kan dölja sig uppenbara partsinlagor. Och detta inte enbart inom mitt område, kyrkohistoria, utan också inom andra humanistiska forskningsområden.

Inledningen till lärda framställningar i humanistiska ämnen innehåller ofta en teoridel. I denna redovisar författaren forskningsläge inkluderande lärda teoretiker, gärna från främmande land, med förment betydelse för den kommande framställningen. Detta är gott och väl och behöver inte ses som dekoration. Viktigare vore förstås att i klara och enkla verba redovisa var man själv står, och hur detta har påverkat framställningen. Det skall inte behövas en Olle Ferm som först i minnesrunans form avslöjar detta.

 

119 Istället för att svara

”Nyhetsmorgon” i Sveriges radio P1 den 27 maj 2016. Ämne; enkla jobb för att påskynda flyktingars integration. Näringsminister Mikael Damberg får inledningsvis en direkt fråga. I stället för att svara håller han ett kort föredrag. Typiskt tänkte jag, men sedan blev det bättre och en dialog tog fart. Karl Petter Thorvaldsson blev inblandad, av Mikael Damberg kallad ”Kåbbe”, och i slutändan hade jag lärt mig en del om regeringens intentioner.

Men framför allt hade jag fått något att fundera över. Varför i all sin dar är det så svårt att utan krumbukter svara på frågor och upprätta en dialog. Svaret måste vara att dialog är något krävande, dessutom hotande. Dialogen förutsätter ett meningsutbyte som när samtalet upphört kan ha lett till förändrade positioner.

Inte undra på att politiker inte svarar utan håller föredrag. Att svara avslöjar blottor och med blottorna försvagad position i såväl parti som bland allmänheten.

Mer dialog alltså och mindre av föredrag, men är det egentligen så lätt? När jag går till mig själv inser jag hur svårt det är. Själv försöker jag hålla en öppen dialog och min intention är att mina samtal skall leda både mig själv och den jag talar med vidare. Men jag misslyckas inte en gång utan nästan alltid. Jag har regelbundet bibelstudier där jag ber deltagarna pröva min argumentation och komma med alternativ. Ändå kallar en av mina deltagande vänner bibelstudierna föredrag.

Nu är det inte enbart mitt fel att det blivit så. Det beror också på att min tankevärld eller förståelsehorisont så radikalt skiljer sig från flera av dem jag studerar tillsammans med. Det betyder att det som är givande för en inte är det för en annan. Jag går så långt att jag påstår att vi lever i skilda världar.

Av det drar jag slutsatsen att dialog mest lämpar sig i samtal mellan likasinnade, alltså mellan dem vars världsbild och förståelsehorisont åtminstone till nöds sammanfaller. Inte undra på alltså om politiker slingrar sig i mötet med journalister. Intuitivt anar de att de skulle hamna på minerat område om de gick in i en öppen dialog.

Vad som gäller politiker gäller också mig. Hur svårt är det inte för mig att stå i dialog med andra. Det gäller inte enbart när jag leder bibelstudier utan allmänt. Detta trots att jag är född i Sverige och levt i Sverige i hela mitt liv. Nog har jag tillägnat mig stora delar av den svenska tankemodellen. Det undviker bara den som konsekvent håller för öronen. Men min förståelsehorisont skiljer sig ändå från den typiskt svenska. Tal om svensk modell och svensk värdegrund får mig att känna mig som en främmande fågel. Därför vet jag att akta mig för sammanhang där jag förutsätts förbanna eller lovprisa utifrån tidens schabloner. Och jag undviker mer djupgående tankeutbyten med främmande personer. Artighet och vänlighet får ersätta mer djupgående samtal.

Vad blir då slutsatsen av det som inleddes med ett kortföredrag av Mikael Damberg. Att dialog är ett mål, ingen förutsättning och att människors skilda förståelsehorisonter behöver uppmärksammas och problematiseras. I slutändan måste något göras för att djupare samförstånd skall bli möjligt. Utan en något så när gemensam förståelsehorisont är nämligen inte enbart den så nödvändiga dialogen omöjliggjord utan mycket med den.

 

118 Audietur et altera pars

När jag vid vid halv sextiden denna morgon slog på TV:n fastnade jag på Artour, en kulturkanal från Sachsen. Bertolt Brecht, den i Tyskland så upphöjde rättvisekämpen, kritiserades. Han var i långa stycken en privilegierad svikare påstod en skriftställare, som skrivit en bok om Brecht.

Sen tog jag den sedvanliga morgonpromenaden i skogen med proppar i öronen och PI påslaget. Jag såg på nära håll två rådjur och en räv när skogen tog slut och jag började skymta Runnaby. Både rådjuren och räven försvann illa kvickt när de upptäckte mig.

På gamla Ekersvägen var tiden inne för ”Tankar för dagen” och dramaturgen Ulla-Carin Nyquist. Ulla-Carin Nyqust upphöjde en åttioårig vän och den för trettio år sedan avlidne Tage Danielsson. Båda var kloka, Tage Danielsson dessutom en sann humanist till skillnad från våra kompromissande politiker.

Sen började jag tänka. Bertolt Brecht var säkert en svikare. Nog levde han ett privilegierat liv i dåvarande Östtyskland. Och det var otvivelaktigt så att han, den bekännande kommunisten en gång flydde Ryssland för USA, detta trots sin trosbekännelse. Men inte var han så dålig för det. Och nog har man som Ulla-Karin Nyqvist rätt att måla i svart-vitt, där vissa upphöjs och andra svartmålas. Men sant är det inte.

Sanningen vad är då den? Inte är jag mannen att svara på det. Men ett tror jag mig veta. Att alla målningar i svart-vitt effektivt förhindrar sanningssökandet. Helgonglorian på Tage Danielsson blir till ett effektivt medel som hindrar oss från att se den sanne Tage Danielsson. Så inte bara med Tage Danielsson. Generellt gäller att alla personteckningar i svart vitt hindrar oss från att kunna upptäcka en mer sann bild av den person som intresserar oss.

Personteckningar är förstås bara en detalj. I smått som stort förhindrar schabloner sanningen att göra sig gällande. Schablonen om Sverigedemokraterna som ett parti präglat av nazism är ett exempel i högen. Nog är det sant att detta parti inte alls är så rumsrent som det borde vara. Men att säga att nazismen kännetecknar partiet hindrar oss från att tränga in i vad det är som egentligen driver Sverigedemokraterna till sin främlingsfientliga hållning.

Jag förstår mig mer på kritikern av Bertolt Brecht än på Ulla-Karin Nyquist. Denne kritiker ville komplettera bilden av Bertolt Brecht. För honom blev inte bilden komplett förrän man stuckit sönder idolbilden. Heder åt honom, det öppnar för fördjupad analys. Ulla-Karin Nyquist bidrog däremot inte till något uppbyggligt. Hon befäste istället ohållbara schabloner. Den ena genom att okritiskt upphöja Tage Danielsson, den andra genom att i generaliserande ordalag döma ut kompromissande politiker. Men tänk om det fanns radikalitet hos Tage Danielsson som inte höll för verkligheten och tänk om politikernas kompromisser många gånger är det enda möjliga för att inte störta vårt land i fördärvet?

Själv har jag satt upp som valspråk, audietur et altera pars, dvs ”lyssna även på vad den andra sidan har att säga”. En sådan hållning får naturligtvis inte drivas in absurdum. Otvetydiga sanningar och odiskutabelt gott skall naturligtvis få vara vad de är. Däremot är hållningen att lyssna på vad andra har att säga ofta en språngbräda mot fördjupad insikt, vilken i sin tur leder till mer nyanserade bedömningar.

117 Inte kvotering, men ett bonussystem.

Inte kvotering, men ett bonussystem. Det är nya forskningsminister Helene Hellmark Knutssons (S) plan för att få fler kvinnor att bli professorer. Hade det varit för några år sedan har jag ryst inför denna plan. Ett bonussystem, vad är det annat än ett sätt att döpa om ett belastat ord utan att för den skull ändra innehållet?

Nog ogillar jag fortfarande kvotering. Kvotering innebär ett i grunden odemokratiskt och orättfärdigt intrång i ett samhällssystem som gör anspråk på att företräda rättvisa, objektivitet och effektivitet. Att via kvotering tvinga fram jämn könsfördelning i den lärda världen känns därför inte bra. Det måste finnas andra sätt att bekämpa orättvisor.

Å andra sidan står det alltmer klart för mig att det finns större problem på våra lärosäten än kvotering. Detta av den enkla anledningen att där som annars bygger såväl kunskap som forskningsresultat på två ting. Det ena är objektiv kunskap, det andra är det sammanhang i vilket kunskapen placeras.

Om objektiv kunskap är inte mycket att säga. Den kan mätas, värderas och bedömas på sakliga grunder. Men kunskapen befinner sig inte i ett isolerat rum utan skall styras till och infogas i ett sammanhang som är subjektivt betingat.

Kunskap blir därför som så mycket annat något på både gott och ont. På gott när den används i ett gott sammanhang, på ont när kunskapen befinner sig i ett ont sammanhang. Inte ens forskarna själva går i detta stycke fria från detta antingen eller. På ett eller annat sätt använder de sin kunskap endera på gott eller ont.

Jag tycker t o m att man speciellt skall ha ögonen på just forskarna. Och då inte på deras oomtvistliga forskningsresultat utan på vad de vill med sin forskning och i vilken ram de sätter den. Tyvärr slipper forskarna alltför ofta denna granskning. Forskarna kan därför lätt dupera sin omgivning. De gör det utifrån sin imponerande sakkunskap. Få inser att bakom kunskapen ligger avsikter och att dessa avsikter behöver utsättas för kritisk granskning.

Uppenbart är att trender dominerar även i forskningsvärlden. Dock talar man här inte om trend utan om rådande forskningsparadigm. Detta utan att det behöver vara någon skillnad mellan de två begreppen.

Att ifrågasätta rådande forskningsparadigm är svårt, för många oöverstigligt. Tycker en forskare inte som de andra förs hen åt sidan. Ingen lyssnar, ingen tar hänsyn till, ingen tar sig tid att pröva argumenten. Snart är den avvikande forskaren ute ur leken. Detta även om det inte är fel på vare sig kunskap eller förmåga.

Jag vet vad jag talar om. En gång i tiden befann jag mig i paradigmets centrum och hade professorn som påhejare. Allt gick som ett skott. Snart var jag docent. Sedan hamnade mina fortsatta forskningsresultat utanför rådande paradigm. Detta trots att jag byggde på en empiri av samma kvalité som den jag tidigare presterat. Men nu bet inte mina argument längre. Tack och lov hade jag inte mitt hjärta i forskningen när jag hamnade utanför. Forskningen var och är för mig mera medel än mål. Dessutom var jag inte beroende av forskningen för min försörjning. Om inte vet jag inte vad som skulle ha hänt med mig.

 

116 Opinionen fällde Åsa Romson

 MP:s valberedning hade förstått att det var omöjligt att behålla ett språkrör som inte hade folkligt stöd. Därför fick Åsa Romson gå. När hon efter beskedet med tillkämpat lugn prisade valberedningens omdöme, samtidigt som hon tackade för sina ”fantastiska” fyra år i partiets ledning, tyckte jag synd om henne. För mig är Åsa Romson drabbad, drabbad av opinionen som en form av urkraft, en kraft som ibland tycks omöjlig att bekämpa.

Framför allt blev hon drabbad på grund av ställningstaganden och ställning. Hon var mot ”förbifart Stockholm” trots att bilköerna redan idag är milslånga under rusningstid. Hon var för nedläggning av Bromma flygfält trots att det är Stockholmsområdets viktigaste flygled, mot Vattenfalls brunkolsbrytning trots att tyskarna inte klarar sig utan kol när deras kärnkraftverk läggs ned. Hon var för öppna gränser och i det närmaste obegränsad flyktinginvandring, trots att det hotar svensk välfärd.

Detta samtidigt som hon satt som miljöminister i en minoritetsregering, där majoritetspartiet Socialdemokraterna tryckte på och tvingade Miljöpartiet till för dem oacceptabla kompromisser.

Måtte det gå Åsa Romson väl när hon nu tvingats att byta arena. Framför allt att hon inte blir hatisk över att det var just hon som blev drabbad och inte Gustav Fridolin. Dessutom hoppas jag att hon inte ger upp. Det är nämligen inte hela sanningen att opinionen är en urkraft som det är omöjligt att besegra.

Opinionen är till allt annat också påverkbar. Det mesta av denna påverkan måste komma underifrån och det är underifrån Åsa Romson i fortsättningen har möjlighet att agera. Agera genom att gång på gång påvisa att det inte duger att förstöra miljön eller att blunda för andra människors nöd. Gång på gång argumentera för att det måste få kosta att leva som man lär.

Däremot lär hon akta sig för att i framtiden dela säng och säte med dem som är starkare än hon själv och tvingar henne till kompromisser som hon inte kan stå för. Här har hon en god läromästare i Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. Dennes utopier är väl skyddade i ett partihögkvarter som befinner sig på armlängds avstånd från Rosenbad.

Själv vet jag vad jag talar om. Jag har aldrig befunnit mig bland dem som bestämmer, däremot försökt påverka underifrån. Under min tid som kyrkoherde försökte jag skapa religiös gemenskap på basplanet med den uttalade förhoppningen att det som gällde på basplanet skulle få konsekvenser utåt och uppåt.

Idag närmast tjatar jag om trons betydelse. Utan trosföreställningar inget liv, hävdar jag. ”Tro” står inte mot ”icke tro” påstår jag. Det är hur man tror och på vad människan tror som avgör. Uppgiften i livet är att finna en tro som är hållbar, tjatar jag.

Detta på grund av att jag tror mig ha rätt. Dessutom med den förhoppningen att opinionen ytterst låter sig påverkas av det som är rätt. Den tron hoppas jag Åsa Romson delar med mig.

 

115 Med intresse för tankemodeller

I det mesta befinner jag mig på normalkurvan, längden normal, minnet normalt, uppfattningsförmågan normal. Svårt har jag egentligen bara för att lära mig utantill. Utöver det normala är min envishet, mitt personminne och framför allt mitt intresse för tankemodeller.

Jag är som lungläkaren som har svårt att känna igen folk. Han behöver se deras lungor för att veta vem han talar med. Själv känner jag som sagt igen folk, men det speciella med mig är att jag har blick för hur de föreställer sig sin omvärld. Deras föreställningsvärld är för mig viktigare än deras utseende.

Med föreställningsvärlden är det så att den behöver en grundläggande tankemodell förlagd i människans inre för att ge tydliga bilder av verkligheten. Utan dessa tankemodeller eller med disfunktionella sådana blir tillvaron kaotisk eller förvriden.

Jag funderar ständigt över dessa tankemodeller. Jag erinras om deras existens i alla de sammanhang. Så fort jag hör en präst predika funderar jag över den tankemodell som format dennes föreställningsvärld. Likaså när jag lyssnar till politikers framställningar. Deras tankemodeller är för det mesta övertydliga. Man behöver inte höra många ord förrän man förstår hur de valt att förstå verkligheten.

Våra tankemodeller kan liknas vid en osynlig värld. Få talar om dem. Många av oss anar inte ens deras existens. Men de finns där i alla de sammanhang. Dessa med nödvändighet subjektivt betingade tankemodeller tränger in över allt och påverkar hur vi ser och vad vi gör.

”Vetenskapen har kommit fram till” säger många. De tycks tro att man via ”vetenskapen” skall kunna ”runda” alla former av tyckanden när man skall nå det rimliga svaret. Naturligtvis är detta tal nonsens. Även den så kallade vetenskapen har sina subjektiva tankemodeller utifrån vilka de förstår tillvaron.

Själv ogillar jag förstelnade tankemodeller, tankemodeller som likt ett rutmönster läggs över tillvaron. Felet med visst slags religion är just att den läggs som ett statiskt tankemönster på verkligheten. Samma gäller förstelnade ideologier. Inte undra på att ”sekularismen” segrat i samhällen med potential att utvecklas.

Tankemodeller till nytta behöver vara flexibla och lagom böjliga för att fungera. Mer än annat behöver de ta hänsyn till omständigheter och fakta, samtidigt som de skall vara ett värn mot alltför snabba kast. Förstelnade tankemodeller skapar rigida människor, människor som det egentligen inte är någon idé att försöka resonera med. De vet i förväg vad som är rätt och vad som är fel.

Själv funderar jag som sagt på min omgivnings liksom mina egna tankemodeller. Både nu och då funderar jag över varför jag reagerar som jag gör. Vad var det egentligen i det sagda eller gjorda som irriterade mig? Ett försök att tänka igenom mina egna tankemodeller, inte minst var jag fått allt ifrån, ger ibland viss klarhet.

Mest är jag brydd över att det är så få som har klart för sig det uppenbara att vår värld styrs av människors tankemodeller. Vore det inte en uppgift för den så kallade vetenskapen att fördjupa sig i tankemodellers väsen?

Tänk vilken skillnad en sådan fördjupning skulle innebära i kampen mot muslimska ungdomars dragning till ISIS. Skulle man inte då se att vi har att göra med tankemodeller i krock. Dessutom inse att krockande tankemodeller är något farligt, ytterst farligt.

 

114 Fanatismen inte bara en religiös företeelse

Konvulsionerna kring Yasri Khan och hans muslimska sätt att hälsa har fått mig att tänka till. Hur kan det bli så att ett handslag ersatt av handen på hjärtat kan vända upp och ner på hela Miljöpartiet? Finns det inte viktigare frågor att bli osams om? För mig har detta närmast obegripliga lett till att jag har hamnat i funderingar kring synsätt och värderingar.

Att dessa inte är huggna i sten är uppenbart. Det som är rätt och riktigt under en tid kan ju vara förkastligt i en annan. Det finns säkert, har jag kommit fram till, något som skulle kunna kallas naturrätt, en känsla inombords som säger vad som är rätt och fel. Men denna känsla påverkas och omformas efter hand av yttre förhållanden liksom av trender i tiden. Starka trender, förstärkta av omständigheter i tiden, kan i grund förändra människors sätt att tänka och tycka. Utifrån detta skulle man, tycker jag, kunna kalla synsätt och värderingar för mänskliga konstruktioner.

Jämställdhet mellan män och kvinnor, kopplad till föreställningen att män och kvinnor i grunden är lika, är en sådan tankekonstruktion. Konstruktionen har fått namnet feminism och har blivit högeligen aktuell. I dag tävlar de politiska partierna om vem som är mest feministisk. Miljöpartiet kalla sig t o m ett feministiskt parti.

Men man får se upp med sin feminism, det visar stormen kring Yasri Khan. Feminismen kan radikaliseras och bli till fanatism. Och när denna fanatism blir tillräckligt stark, kan den tränga ut andra värderingar och bli den styrande föreställningen. Så blev fallet i Miljöpartiet för en tid sedan. Ett handslag, ersatt av handen på hjärtat, blev något så viktigt att det vände upp och ner på ett helt parti. Handen på hjärtat blev symbolen för antifeminism och som sådan något förkastligt. Yasri Khan kastades ut och de aningslösa språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin blev tilltufsade. Särskilt Åsa Romson råkade illa ut. Det var ju inte alltför länge sedan hon själv vägrade ta i hand. Vid det tillfället var det en Sverigedemokrat som hon demonstrerade mot.

Vad lär jag mig av detta? Att man måste handskas förståndigt med sina ”värderingskonstruktioner”. Ständigt behöver deras grundvalar prövas. Särskilt viktigt att de besinnas utifrån det jag här kallar naturrätt. Passar man sig inte kan ”värderingskonstruktionen” förvandlas till fanatism. Och fanatismens själva kännetecken är att den tränger ut rim och reson och gör symbolfrågor till huvudfrågor. Att det är farligt visar exemplet Yasri Khan.

Fanatismen kan ta sig många former. Den religiösa fanatismen känner idag alla till. Genom ISIS har den fått ett så tydligt ansikte att gemene man vet vad fanatism innebär. Men att denna fanatism också kan nästla in sig i våra demokratiska partier, förstår inte alla. Men exemplet Yasri Khan borde vara en ögonöppnare.

Slutligen kan det bli en olycklig växelverkan mellan religiös och politisk fanatism. Det som hänt leder förmodligen till att muslimer känner sig än mer främmande i det svenska samhället, något som i sin tur blir grogrund för ytterligare muslimsk radikalisering. Det betyder att den ena fanatismen ger den andra näring.

113 Sago- och legendstämpen – går den att sudda ut?

Sago- och legendstämpen – går den att sudda ut? Det har jag funderat en hel del på. För det är ju så att den kristna trons urkund, bibeln, närmast reflexmässigt bland många bedöms som just saga och legend. Åtminstone har jag den erfarenheten. En av mina nära vänner talar om tro på ”tomtar och troll”, en annan säger rakt ut; ”hur kan du tro på tvåtusenåriga legender?” Väl att märka är att orden kommer från dem som gått i söndagsskola, barntimmar och sen konfirmerats. Dessutom att de inte hyser agg till kyrkan. Tvärtom bär de på många kära minnen och är påverkade av kristna som de litar på.

Jag har en känsla av att just intellektuella ställer sig frågande till en kristen livshållning där tro på bibeln ingår. Den kristna tron är för dem en passerad livshållning. Dess sanningsanspråk håller inte för en närmare prövning.

Vad beträffar bibeln innehåller den både legender, traditioner och fakta och det är inte alltid lätt att reda ut vad som är vad. Ett är förstås säkert och det är att bibelns innehåll i sin helhet har vandrat genom människors hjärnor innan det skrevs ned. Men så är det förstås med allt skrivet ord. Det är alltså ingen lätt uppgift för mig att få bukt med sagostämpeln.

Hur är det alltså; kan sagostämpeln suddas ut? Svaret blir att jag inte vet. Men att jag försöker så gott jag. Försöker genom att påpeka att tro som företeelse är en förutsättning för livet. Utan tro inget liv. Tron, i form av förmodanden, drömmar, utopier, obevisbara ideal, sympatier, tankar, föder handlingar. Tron är kort uttryckt handlingens tändvätska. Frågan är därför inte om man tror utan på vad man tror.

Och tro kan i sin tur skiljas från tro genom att se på resultaten. Tro som vetter mot naturvetenskap kan, när den är väl grundad, i slutändan leda till viktiga upptäckter. På det humanistiska området förmår tron, om den är etiskt hållbar, få till följd ett gott liv där människor lever i samförstånd med varandra. Och slutligen förmår tro som är genomandad av kärlek ge oss en glimt av evigheten. Dålig tro däremot och falsk föder i slutändan bara ont.

Kristen tro då, med sin grund i en helig skrift, där legender traditioner och fakta är blandade om varandra, kan den leda till att människor lever i samförstånd och till att eviga värden blottas?

Jag har inget allmängiltigt svar på den frågan, bara ett subjektivt grundat i egen erfarenhet. För mig har en framkomlig väg att få grepp om bibeln blivit att gå raka vägen till bibelns utsagor om Jesus. Sen ta dessa på allvar genom försöka finna ut varför Jesus sade som han sade och gjorde som han gjorde. För den delen också försöka se jesusutsagornas pålagringar och tendens. Men inte låta mig nöja ens med detta. Nästa steg är nytolkning utifrån här och nu. Nytolkning av bibeln i sin helhet, nytolkning av verkligheten, allt utifrån Jesus Kristus. Det har varit mitt sätt att finna det etiskt rättfärdiga och till att upptäcka värden som spränger timlighetens gränser. Med andra ord har god tro för mig blivit tro på Jesus.

112 Urundret, att något finns, att vi är

 Konfrontation tydliggör. Och det kan behövas. Alternativen skall ställas mot varandra för att jag skall kunna ta ställning. Och ställningstaganden är en förutsättning för utveckling. Det är den ena sidan av saken. Den andra är att konfrontation också kan skymma sikten och hindra oss att se vad vi har gemensamt.

Detta gäller också i de avgörande livsfrågorna. Konfrontation är också här både på gott och ont. I fortsättningen något om när de är på ont.

Det är t ex på ont när gudstro ställs mot ateism. Åtminstone vad beträffar de inblandade. I stridens hetta blir såväl troende som ateister blindare än de behöver vara. De ser inte skogen för bara trän. I sin iver med argumentationen för eller emot Gud glömmer såväl troende som ateister det odiskutabla ”urundret, att något finns, att vi är”.

I sin iver att bevisa att Gud finns respektive att Gudstron är orimlig, glömmer båda sidor att meditera över och vila i det odiskutabla ”urundret, att något finns, att vi är”.

Men detta får bara inte ske.”Urundret” behöver finnas där som en grundton i vårt medvetande och en given förutsättning i allt vi företar oss. Utan den grundtonen inom oss är det fara värt att vi förlorar vår sanna mänsklighet.

Hurdå? Därför att medvetandet om detta märkliga att vi finns till, ja att någonting finns till hjälper oss att se livet som något heligt och heligheten i sin tur skapar vördnad för livet.

När nämligen medvetandet om tillvarons helighet är skymd för oss, eller när heligheten begränsas till att hävda egen rätt och slå ner på andras falska läror, öppnar det för gräsligheter av alla de slag.

Vad gör inte religiösa fanatiker och vad har inte politiska och ideologiska sanningssägare åstadkommit! Det finns ingen ände på exemplen. Bland de troende har vi Isis som ett förskräckande exempel. Bland ateisterna finns det väl inga som slår de röda khmererna som i ateismens namn dödade miljontals människor. Själv skulle jag kunna lämna åtskilliga exempel på religiös fanatism, där sken av sanning skapat hårda hjärtan och obotfärdiga sinnen. Trots att min erfarenhet är ringa förmodar jag att motsvarande gäller utrerade ateister.

Detta inte sagt för att lägga locket på. Nog behövs radikal religiositet och förvisso är det skadligt att lägga hand för mun på radikala ateister. Det goda med att i vissa fall ställa det ena mot det andra i öppen kamp, betvivlar jag inte. Tvärtom kan det vara klargörande när alternativen ställs mot varandra. Men detta under en enda förutsättning. Att vi inte glömmer det vi har gemensamt, känslan för själva ”urundret”, detta märkliga som jag formulerat i orden ”att något finns till, att vi är”.

Här kan jag inte låta bli att ta ett steg till. Känsla för ”urundret” öppnar för tankar på att något ogripbart heligt är inmängt i tillvaron. Panteism kallas den föreställningen, en föreställning som kan fungera som brygga mellan gudstro och ateism.

 

111 Blanda inte in Gud!

Blanda inte in Gud, säger ateisterna. Inte så sällan är jag benägen att hålla med dem. Ibland skall nämligen Gud inte blandas in, eller rättare våra föreställningar om Gud.

Det finns mängder av tillfällen då detta gäller. För några minuter sen såg jag på tysk morgon-TV ett inslag där en judisk ortodox kvinna vittnade om att hennes räddning blev att bryta sig loss från sitt sammanhang. De ortodoxas tolkning av Gud hade gjort det omöjligt för henne att leva ett normalt liv.

Går vi till vetenskapshistorien gäller det samma. Det blir ingen ordning på den naturvetenskapliga forskningen om spekulationer om Gud får störa tänkandet. T o m i mitt älsklingsämne, kyrkohistorien, gäller det samma. När bestämda föreställningar om samhällets rätta struktur och om rätt gudstro får styra, blir resultaten inget att lita på.

Till och med till vardags har jag fått lära mig att inte tala med för stora ord om Gud. Det kan för den olycksdrabbade bli likt salt i såren.

Att i vissa sammanhang inte blanda in våra föreställningar om Gud betyder inte att gudstron skall utraderas. Det vore ett ödesdigert misstag. Vad vore livet utan tro på och längtan efter en slutgiltig sanning och en slutgiltig rättvisa? Vad vore kärlek utan tro på att kärleken spränger tid och rum. Vad vore försoning utan tro på försonaren?

Men faktum kvarstår att Gud inte urskillningslöst skall blandas in i allt vi gör. Våra föreställningar om Gud håller inte för detta. Men vad finns det för alternativ när Gud tycks tiga? Jag ser ingen annan råd än att efter bästa förmåga gå in i Guds ställe och göra så gott vi kan.

En katastrofmedicinare berättade för en tid sedan i radio vad han gjorde när bomben briserat och det låg skadade och döda om varandra. Han kopplade bort sina känslor, bedömde kallt vilka som hade utsikt att överleva och satsade sedan allt för att hjälpa just dem.

Är det inte så vi också vi får göra när karta och kompass saknas? Vi får utifrån vår tro och våra värderingar göra så gott vi kan.

Men tro och värderingar måste vi ha. Annars blir ont bara värre. Och denna tro och dessa värderingar behöver gudstron för att få näring. Vad blir det nämligen av vår humanitet om vi tror mer på slumpen och tillfälligheten än på en slutgiltig sanning som vi förbinder med Gud? Och vad bleve det av vår kärlek om vi begränsade dess betydelse till att vara en ändlig känsla? Och hur blev det med vår trohet mot varandra om vi relativiserade människovärdet till något som saknade evig förankring?

 

110 Att ”mörka” med det värsta jag vet

      Det går inte en dag utan att jag observerar onödiga och skadliga ”mörkningar”. Vanligen påstår man A men ”mörkar” B. Senast skedde det i morse när jag lyssnade på P1:s morgonprogram. Allt fler orkar inte med sitt arbete påpekade nyhetsuppläsaren korrekt. Sen lade han med stöd av sina dokument hela ansvaret på arbetsgivaren. Rader med åtgärder föreslogs i dessa handlingar. Men inte ett ord om att samhällsutvecklingen förutsätter allt skickligare och psykiskt starka arbetstagare. Ingenting om det ”knäckande” i att ge arbetstagare med samma uppgifter olika lön utifrån vars och ens skicklighet. Ingenting om att utökad personal i den offentliga verksamheten i slutändan visar sig på skattsedeln. Alltså man sade A men ”mörkade” B. Men både A och B behövs för att reda ut problemet.

På liknande sätt är det på de flesta områden. Man ”mörkar” det som inte passar. Resultatet blir att det blir svårare än nödvändigt att få någon reda i problemen. Dessutom att det krävs ett omänskligt skarpsinne hos dem som tar del av det som sägs. Inte nog med att man skall förstå vad som påstås, man skall dessutom försöka få grepp om alla baktankar som är ”mörkade”.

Politiska debatter blir på grund av allt ”mörkande” parodiska tillställningar. När regeln borde vara att öppet redovisa även de svaga punkterna i de egna förslagen, målar politikerna i svartvitt. Själv påstår sig den föredragande politikern vara vit. Meningsmotståndaren däremot svart. Till råga på allt spär såväl den ene som den andra på med lovord till demokratin.

Exemplet kvotering är särskilt belysande. Politiker av alla färger ”mörkar” att kvotering svär mot demokratins innersta väsen. Det enda man framhäver är det nödvändiga i att under vissa förutsättningar kvotera. Varför inte säga som det är att man förordar kvotering i vissa sammanhang trots att det svär mot i samhällsskicket fastslagna principer.

Kyrkan går inte fri från detta ”mörkande”. Inte ens bibeln gör det. Läs Gamla testamentet. Där får du otaliga exempel på hur bibelförfattarna framhäver det egna på andras bekostnad. Ett gudfruktigt Israel gör allt rätt, medan alla andra står Gud emot. Detta partiska sätt att se har smittat av sig i våra kyrkor. Kritiklöst behandlar man den egna religionen, när det istället vore välbetänkt att se såväl den kristna trons svagheter som fördelar. Men svagheterna ”mörkar” man.

Jag ser ”mörkandet” som en smittsam sjukdom, närmast omöjlig att få bukt med. I smått som stort ”mörkar” människor. Alltid med syftet att framhäva sig själv och de egna på andras bekostnad. Själv går jag på intet sätt fri. Hur mycket har jag inte ”mörkat” under alla mina levnadsår!

För egen del har jag under senare år medvetet tagit upp kampen mot eget och andras ”mörkande”. Till det hör att jag är hyperkänslig mot partsutsagor, inte minst mina egna.

Min kamp är inte enbart rationellt betingad. Ibland får jag ta veritabla trossprång för att komma vidare. Mitt viktigaste trossprång handlar om Jesus.

Jag bekänner som alla andra troende kristna; ”Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde son, vår Herre”. Men jag gör ett tillägg som varken finns med i trosbekännelsen eller kan beläggas med citat från bibeln. Tillägget är min tolkning skett utifrån hur jag förstår evangeliernas utsagor om Jesus.

”Jag tror på Jesus Kristus, min Herre, som fann vägar att säga Sanningen utan att ”mörka”.”

 

109 Mänskliga rättigheter ingenting vi äger, dem kämpar vi för

Mänskliga rättigheter är ingenting vi äger, dem kämpar vi för, sa Anna Furumark i PI morgon den 17 mars 2016. Så sant som det är sagt, tillägger jag.

Sen fortsatte hon med att exemplifiera. Rösträtten är inte given, inte heller aborträtten. Dessa rättigheter förutsätter kamp, sa hon. Även här så sant som det är sagt. Dessutom understryker exemplen rösträtt och aborträtt att de mänskliga rättigheterna är skapade av människor. Det ena exemplet är nämligen inte det andra likt. Rösträtt handlar om den enskildes inflytande och bestämmanderätt. Aborträtten har många bottnar men rör i slutändan rätten till liv. Det måste vara människor och inga gudar som i samma andetag skapar rättigheter av två så motsägande storheter. Så nog har Anna Furumark rätt.

När det begav sig på sjuttonhundratalet ansåg tidens filosofer att naturrätt och mänskliga rättigheter stammade från Gud som inplanterat dem för tillämpning i människornas sinnen. I dessa filosofers sinnen fanns i tankens förlängning rösträtten, men under inga villkor aborträtten. Detta faktum understryker ytterligare det rätta i Anna Furumarks åsikt att mänskliga rättigheter av dags datum är en mänsklig skapelse.

Själv håller jag med Anna Furumark som inte tar mänskliga rättigheter för givna medan jag, saknar förståelse för sjuttonhundratalets naturrättsfilosofer. Även för mig är talet om mänskliga rättigheter en mänsklig konstruktion som det kräver kamp för att kunna upprätthålla.

I dag tycker Anna Furumark och med henne en majoritet av Sveriges befolkning att abort är en rättighet. Men här är jag på tvärs med henne. För mig kan abort aldrig någonsin bli en mänsklig rättighet. Varför?

Kort uttryckt, därför att jag söker det rätta, men inte tror mig om att ha funnit det. Dessutom därför att jag drivs av en övertygelse att det rätta finns och därför är outtröttlig i mitt sökande.

Mitt sökande är ett sökande i det lilla. Det stora mäktar jag inte med. De komplicerande faktorerna är där så många att jag går bort mig. De svar jag kan ge på de stora frågorna blir inget annat än spekulationer. Eller som jag sa till min granne som utmanade min gudstro; om dessa frågor talar jag helst med små bokstäver. Och jag tror i mitt övermod att det är betydligt mer kompetenta människor än jag som spekulerar när påstår sig ha svar på de eviga frågorna.

Men detta betyder inte att mina värderingar saknar grundvalar. En av dessa mina grundvalar är vördnad för livet. En annan Jesus utifrån min förståelse av honom. Nog skulle jag också kunna nämna Gud som grundval, men jag gör det ogärna. Gud förstår jag mig inte på. Jag måste tolka Gud genom Jesus för att få reda i mitt tänkande om det gudomliga.

Jesus utifrån min förståelse av honom, vad betyder det? Att jag inte automatiskt får grepp om honom, inte heller kan luta mig mot dogmer och trossatser om honom. Jag behöver tränga in i Jesu livs enskildheter för att finna vad jag söker. Till dessa enskildheter hör vittnesbörden om Jesu känsla för barnen. Jesus förbinder barnen med Gud. I slutändan förbinder han varenda stackars vilsen liten människa som ropar på hjälp med Gud.

Ur mina Jesusmöten tror jag mig komma en bit i mitt sökande efter det rätta. Utifrån dessa gillar jag den demokratiska rörelsen. Låt gå alltså för att rösträtt är en mänsklig rättighet. Men inte fri aborträtt trots alla bevekande omständigheter. Abort rör frågan om liv och död. Där äger människor inte förfoganderätten. Det tyckte inte Jesus och det tycker inte heller jag.

108 Verkligheten förutsätter bilden och bilden förutsätter verkligheten

Faciliterad kommunikation FC (hjälp till handicappade att styra deras fingrar på tangentbordet) har inget vetenskapligt stöd, sa Johar Bendjelloul i PI morgon den 14 mars 2016. Därför skall metoden inte stimuleras med statliga eller kommunala bidrag.

Må vara hur det vill med den saken. Vad jag hängde upp mig på var talet om ”vetenskapligt stöd”. Jag hade hellre hört Johar B säga att det är uppenbart att metoden FC är undermålig. Tillgängliga tester visar det.

Svepande, oprecisa värderingar är blott alltför vanliga. Såna behöver alltid tuktas. Talet om vetenskaplighet inte minst, har jag märkt.

Jag utgår från att verkligheten förutsätter bilden och bilden förutsätter verkligheten. Det har jag inte minst märkt när jag funderar över religion, min specialsysselsättning. Religionen måste klädas i bilder för att bli begriplig. Men bilderna är farliga. De förväxlas gärna med verkligheten. Därför måste de religiösa bilderna ständigt prövas mot verkligheten för att bli slagkraftiga. Ser man inte upp skapas skadliga dogmer som vrider utvecklingen åt ett håll som ursprungligen inte var menat.

De religiösa bilderna är legio. Talet om Jesus som Guds son är en bild, Gud som fader är också bildspråk, att Gud är treenig likaså. I bestämd mening är också enskilda religiösa texter bilder för något annat än verkligheten. För vem tror väl att evangeliernas berättelser alltid är ordagrant sanna? Inte jag åtminstone.

I själva verket är det en teologs huvudsysselsättning att demaskera bilder och dissekera texter för att komma åt det religiöst och historiskt bäriga.

Att jag ständigt är sysselsatt med de religiösa bilderna har satt sina spår. Jag gör likadant med allting annat. Jag ser bilder överallt. Samtidigt förstår jag att bildspråk är nödvändigt, men också att bilder kan bli till redskap för den som vill förvanska sanningen.

Bildspråk blir alltför gärna till slagord. Och slagord är alldeles utmärkta när man vill slå motståndaren i huvudet. Personligen lider jag när jag hör hur politiker pucklar på varandra med sina slagord. När verkligheten kräver analys och djupseende slåss de med förenklade bilder.

Men verklighet är verklighet och verkligheten kommer så småningom ifatt även politikerna. Den som har ögon till att se och öron till att höra, märker idag vad deras slagord före andra, solidaritet, står för. Flyktingvågen har gjort detta uppenbart.

Det hade varit enklare om solidaritetens innebörd och gränser i god tid analyserats och debatterats. Och det hade som sagt varit tydligare om Johar Bendjelloul preciserat vad han menade när han hänvisade till sitt vetenskapliga stöd.

107 Nummer ett eller nummer två

Survival of the fittest, den starkastes överlevnad, en sanning som det tycks omöjligt att ta avstånd från. För hur skulle det gå i naturen om inte den starke tog kål på den svage. Sjöar skulle växa igen. Småkryp översvämma världen. Farsoter breda ut sig. Livet skulle för oss människor bli olidligt.

Sanningen om den starkares överlevnad är helt enkelt ett med oss människor. Varför annars denna ständiga tävlan oss emellan, varför denna konkurrens, varför denna beundran av styrka, talang och förmåga?

Å andra sidan har vi motkrafterna. Eller om man så vill medicinen mot en tillvaro som präglas av benhård konkurrens.

Demokrati tillhör en av motkrafterna. Demokrati ger utrymme och inflytande åt alla, hög som låg, säger politikerna. Heder åt dem för det. Men inte hindrar deras idealitet dem från att hacka på varandra med det yttersta syftet att vinna inflytande på andras bekostnad.

Själv har jag som präst och Jesusanhängare vigt mitt liv åt att vara en motkraft. Jesus var de svagas vän och hans motto var försoning, upprättelse och tro. Han trodde på de svagas och klentrognas upprättelse och han var övertygad om att Gud hade andra värdeskalor än vi. Det hade varit intressant att veta vad Jesus skulle ha sagt om Darwins sanning om ”den starkares överlevnad”.

Ett vet jag för egen del och det är att jag inte helt kan förneka Darwin. Uppenbar sanning har jag respekt för och talet om den starkares överlevnad tillhör en av dessa sanningar.

Jag tittade en stund på Kulturpanelen i ”Gomorron Sverige” den 9 mars. Dennis Dahlqvist och hans kollegor samtalade om kulturen som övertagare av de riter som kyrkan en gång förvaltat men som kyrkan genom sekulariseringen förlorat. De antydde vad jag redan visste, att kulturen och religionen är besläktade företeelser. När den ena försvinner tar den andra vid. Dessutom, tänkte jag, inte Kulturpanelens deltagare, att såväl kultur som religion är menade att vara motkrafter mot just ”survival of the fittest”.

Själv kommer jag inte ifrån tillvarons dubbelhet. Dubbelheten att å ena sidan säga ja till de starkares seger, å den andra att hävda motsatta värden. Men jag har mina knep att komma så långt det någonsin går i mina försök att hävda dessa motsatta värden.

Ett av mina effektivaste medel är att skilja mellan ett och två. Vad hos en människa som jag möter är värde nummer ett och vad är nummer två, frågar jag mig. Ofta försöker människor framhäva sånt som i själva verket är medel för något annat. De hävdar med andra ord ett men menar två. Deras idealitet är djupast sett försök till självhävdelse.

För egen del kan jag ha svårt att se rakt igenom människor. Men ibland går det. Då blir det till glädje för både mig och andra. Själv hade jag påtaglig nytta av min förmåga när jag var kyrkoherde i Mikaels församling i Örebro. Den resulterade i att jag i slutändan kunde satsa rätt och som resultat locka fram fruktbar idealitet i församlingen. Idealen blev inte bara prat utan också verklighet.

Jag har några aktier i SEB, en av landets största banker. Så många att jag i dagarna fått mig tillsänt bankens årsredovisning. I denna redovisning flödar det av höga ideal, kundnytta, effektivitet och framåtblickar. Men inte många ord om det som för banken är nummer ett, att tjäna pengar och att ge utdelning till bankens ägare.

 

 

106 Jag prövar tankekonstruktioners hållbarhet

Sen några dagar är Arne hemma hos oss. Han är snickare och jobbar med att tilläggsisolera vinden. När han kom vid åttatiden i morse satt jag vid skrivbordet ivrigt koncentrerad på min uppgift. När han skulle ta paus efter några timmars arbete satt jag fortfarande på samma plats helt uppe i vad jag sysslade med.

Arne kunde inte låta bli att fråga vad i all sin dar jag höll på med. Jag försökte mig på ett svar men jag märkte att Arne inte blev klokare av det. Sen tog jag min dagliga skogspromenad och då lossnade det. Nu trodde jag mig veta vad jag skulle säga för att mina ord skulle gå fram.

Du konstruerar Arne, sa jag. Konstruerar i trä. Och det skall vara hållbart det du gör. Det gör jag också. Tankekonstruktioner sysslar jag med. Närmare bestämt synar jag tankekonstruktioners hållbarhet. Du konstruerar i trä och gör du fel får du backning. Med tankekonstruktioner är det på liknande sätt. Tankekonstruktioner som inte håller är bara prat som inte betyder någonting. Med bäriga tankekonstruktioner är det tvärtom. Dom hjälper oss att leva.

Själv sysslar jag sen några år med en känd väckelsepredikants tankekonstruktioner, med religiösa tankekonstruktioner alltså. Min fråga är ytterst om dessa är bäriga.

Jag vet inte om Arne blev klokare av min utläggning. Men själv blev jag det. Jag hade tvingats tänka igenom vad jag sysslade med och det behövde jag.

Nu till dig som läser detta. Du frågar dig kanske om religiösa tankekonstruktioner någonsin kan betraktas som hållbara. Att Albert Einsteins tankekonstruktioner var det, är du förmodligen övertygad om. Han talade om gravitationsvågor i sin allmänna relativitetsteori. Och nu är det bevisat att han hade rätt. Gravitationsvågorna har t o m blivit uppmätta. Men religiösa tankekontruktioner, kan dessa någonsin verifieras, frågar du dig förmodligen. Hör inte dessa till trons obevisbaras område? Visst är det så. Men det betyder inte att de för den skull behöver sakna värde.

Det är, påstår jag, skillnad mellan tro och tro. Det finns tro som hjälper människor att leva och det finns tro som bryter ner, gör folk hatiska och orättvisa. Dessutom kommer vi aldrig ifrån tron. Endera tror man si eller också så. Att bara sluta tro går inte. Då orkar vi inte leva. Att tro är nämligen inte enbart att hålla för sant, det är också att hoppas och lita på. Det goda livet beror till stor del av vad vi hoppas och litar på. Med det onda livet är det tvärtom.

Själv sysslar jag alltså med en väckelsemans religiösa tankekonstruktioner. Närmare bestämt med dennes sätt att läsa bibeln. Denne väckelseman, Emil Gustafson, som dog sekelskiftet 1900, släppte aldrig taget om sin bibel. Han kunde inte yttra sig, inte skriva något, inte tänka en enda tanke, tycks det, utan att samtidigt stå i dialog med bibeln.

Men karln har ju varit död i över hundra år. Kan studiet av denne mans trosföreställningar betyda något i dag? Själv svarar jag ja på den frågan. Åtminstone betyder han något för mig. Jag tvingas av min analys att tänka igenom min egen hållning till den Heliga Skrift. Jag lär av hans misstag och uppmuntras av hans upptäckter.

105 Min jakt på partsinlagor

Nu och då funderar jag över hur det kan komma sig att just jag ofta ser det andra inte förstår. Jag har varken bättre minne eller bättre förstånd än många av mina vänner. Och inte är jag speciellt skarpsynt. Jag har fått för mig att min förmåga beror på min ständiga jakt på partsinlagor.

Tro inte jag tar ens experters utsagor för gott och än mindre vetenskapsmäns. Nog har jag respekt för deras faktaredovisning. Den går det inte att blunda för. Men deras förslag och råd är jag alltid fundersam inför. Vad är de ute efter, frågar jag mig. I vilkas tjänst står de? Hur har deras egna intressen påverkat deras påståenden? På vad sätt är deras inlägg en partsinlaga?

Så tänker jag i alla de sammanhang. Alltid är mitt sinne uppmärksamt på varför människor ser som de ser och tycker som de tycker.

För mig finns det inte något som heter objektivitet. Allt är sett utifrån en bestämd synvinkel. Frågan är inte om utan vilken synvinkeln är.

Forskare i teologiska discipliner är jag särskilt kritisk mot. Bakom perfekta faktaredovisningar tar dessa forskare alltför ofta tillfället i akt att styra sin kunskap och sina insikter mot det de själva står för, gillar och är intresserade av. I mitt ämne kyrkohistoria är detta uppenbart. Där redovisar man interna sammanhang men vägrar självkritiskt se sina resultat mot en sekulariserad samtid.

Allt är partsinlagor och måste så vara. Det betyder inte att partsinlagor i och för sig är något ont. Partsinlagor är som det mesta på både gott och ont. Själv applåderar jag partsinlagor med kristet förtecken. Förutsättningen är att dessa är påverkade av evangeliet och att detta tydligt framgår och motiveras. Samtidigt att motsatt ståndpunkt redovisas så rättvist som det någonsin går. Svartmålning av motståndare är med det värsta jag vet.

Jag har en kusin som jag i det här stycket känner samhörighet med. Han har varit politiker sen ungdomen och kommit upp sig. Denne min kusin vägrar att se världen i svart vitt. Även meningsmotståndare försöker han förstå och så gott det går känna för. På det viset har han skaffat sig vänner över partigränserna och skaffat sig ett rykte som samarbetsman. Jag tänker mig att han som jag är ”partsinlagsjägare” och att han har förmåga att skilja bra partsinlagor från dåliga.

 

104 När verkligheten sprängde sönder vår humanitet

Mina bibelstudier och mitt ständiga borrande i ”den fromma utvaldhetens” väsen har format mig inifrån, märker jag. Borrandet i detta problem har påverkat mitt sätt att se på mig själv och min omgivning. Därför faller orden så här när jag idag tror mig ha något väsentligt att säga.

Det är ”bibliskt” att tala om ”de utvalda”. Tanken är den att de ”utvalda” har vad andra inte äger. Bibeln är fylld av utvaldhet. Israel var ”det utvalda folket” i Gamla testamentet, församlingen ”de utvalda” i det Nya.

Tanken må kännas osympatisk, icke desto mindre återspeglar den ett faktum. Vissa är av natur och omständigheter ”utvalda”, andra inte, något som måste hanteras. Gamla testamentet gör det på ett sätt, Jesus på ett annat. Jag här på mitt sätt.

Tyvärr har jag inget att säga till dessa ”utvalda” som tror sig äga sanningen. Ingenting till troende människor som till skillnad från andra vet vad det är som gäller, ingenting till intellektuella, renlevnadsfantaster, feminister, kultursnobbar som alla har sanningen klar för sig.

Däremot riktar jag mig till alla dem som skiljer sig från andra genom att ständigt söka sanningen. Denna exklusiva grupp ”utvalda” kan nog göra sina erövringar av hållbar sanning och bli trygga i den, men de känner sig aldrig färdiga. Ständigt är de lyhörda för nya sanningar. Själv vill jag inget hellre än tillhöra denna unika grupp människor.

Om oss gällde att vi trodde oss humana, demokratiska, fredsälskande, generösa. Vi menade oss dessutom ha rätt att banna andra som inte tyckte som vi. Vi ruskade på huvudet när Donald Trump talade, ryste av obehag när vi hörde namnet Jimmie Åkesson och vi litade aldrig på sanningshalten i Vladimir Putins uttalanden.

I dag har det spruckit för oss. Det har inte blivit mycket kvar av vår tro på oss själva. Vår inneboende humanitet for all världens väg när flyktingströmmarna blev så stora att vår egen välfärd hotades. Det hjälpte inte att människor svälte, barn drunknade i Medelhavet och sjukvården kollapsade i sönderskjutna städer. Vi brydde oss inte. I stället för medkänsla kom tankarna; hur skulle det gå för världssamfundet om våra välfärdssystem kollapsade på grund av flyktingströmmen? Vem skulle då bli hjälpt?

Instinktivt var vi mot våld, vapen och krig. Flera av oss tillhörde fredsrörelsen och kämpade med näbbar och klor för att stoppa exporten av vapen. Men motståndet mot vapen har ersatts av eftertänksamhet. Vi har börjat fråga oss hur det skulle bli om vi bara lät ISIS hållas. Är det annat än vapen som åtminstone temporärt kan stoppa dessa religiösa extremister?

Och hur blev det med vår medmänsklighet och vår övertygelse om allas lika värde när de romska tiggarna började invadera våra städer? Vår spontana generositet for all världens väg. Vi förstod snart att det inte bara var att ge. Hur skulle det då bli i fortsättningen? Vi skulle få miljontals tiggare på våra gator utan att det blev varaktigt bättre för de utsatta. Om inte förr insåg vi dessutom hur djupt det satt i oss att värna eget skinn före andras.

Vad var det alltså som hände när tiggarna plötsligt blev lika många som gräshopporna i Egypten och flyktingströmmarna vällde in över Europa? Var det möjligen verkligheten som tvingade sig på oss och vände upp och ner på vår syn på oss själva och andra? Förvisso var det så.

Således dags för nyorientering särskilt för den exklusiva grupp ”utvalda” som inte skyggar för sanningen .

 

103 Ritualmord inför betalande åskådare när Arlas VD fick sparken

Arlas VD Henri de Sauvage Nolting fick sparken meddelar Text-TV den 5 februari 2016. Den ”sparken” var oundviklig. Ritualmordet var ju redan fullbordat i och med Tv-sändningen. Uppsägningen var bara kvittot på att så skett.

Avrättningen var enkel och följde det vanliga schemat. Offret vrider och vänder på sanningen och försöker förgäves komma undan. Exekutorerna ställer precisa frågor så att blottorna blir allt tydligare, innan de sticker kniven i offret. I det här fallet var det inget svårt uppdrag. Henri de Sauvage Nolting hade fått en rekordlön på mellan sex och sju miljoner om året, samtidigt som Arlas mjölkbönder blivit allt mera utblottade. Dagligen får flera av dem ge upp sin gamla försörjning. Och Arlas ledning hade skott sig på böndernas bekostnad med taxiresor, dyra hotell och konferenser där VD:ns fru fått gratisbiljett till kräsligheterna. Detta trots att hon inte hade med mjölknäringen att göra.

Vad skall man säga om detta? Att vd:n de Sauvage framstår som en omoralisk skurk trots att han inte gjort något olagligt. Och att ledningen i Arla med all rätt får stå där med skammen för lyxliv på mjölkbönders bekostnad. Detta samtidigt som TV:tittarna vrider händer av förtjusning över att rätt äntligen blir skipad.

Svart står mot vitt. Uppdrag gransknings exekutorer är de vita, Arlas ledning de svarta i detta drama. Allt beskådat av en publik på miljontals tittare som med spänning förenad med njutning beser avrättningen. Äntligen får dom vad dom förtjänar dessa överklassare som skor sig på de fattigas bekostnad, hörs det från TV-sofforna.

Min fråga är om inte denna nödvändiga hantering skulle kunna bedrivas mera anständigt? Måste människors hämndbegär och spänningslystnad tillfredsställas på ett sätt som är att likna vid antikens offentliga avrättningar? Kan inte rättvisa skipas på ett mera etiskt fullvärdigt sätt?

Till min fasa märker jag att jag inte kan finna ut någon mer effektiv lösning än genom TV-program typ ”Uppdrag granskning”. När alla andra möjligheter är uttömda återstår bara grävande journalister. Men jag vägrar gå med på att dessa journalister är de vita och den granskade Arlaledningen de svarta. Det finns gråtoner hos både de vita och de svarta. Och jag tror att det vill till sinnesändring i befolkningen av annat slag än dagens fostran till demokrati och jämlikhet för att vi skall bli kvitt dessa offentliga avrättningar. Dagens värdegrund behöver fler och andra tillsatser för att människor inte skall njuta av att se andra avrättade.

102 Mannens känslomässiga fostran har förbisetts genom sekler

”Mannen är det synd om. Hans känslomässiga fostran har förbisetts genom sekler”, sa Hilla–Britta Lindeberg 1973 i en intervju. Hon var då rektor på Risbergska skolan i Örebro. Så sant som det är sagt. På pricken faktiskt. ”Inkänningen” har blivit eftersatt i mannens fostran. Detta på grund av rådande idealbildning som drivit på med sina ”machoideal”.

Att intervjun med Hilla–Britta Lindeberg inte hamnat i glömskans hav beror av att Hilla–Brittas yttrande står i ett levande sammanhang. Kvinnans frigörelse proklamerades från slutet av 1800-talelt av suffragetterna i England. Sedan har det bara fortsatt och framgångarna har inte låtit vänta på sig. Säg den politiker idag som inte säger sig vara feminist.

Själv är jag inte feminist. Många kanske tror det. Jag var den förste kyrkoherden i Närke som välkomnade en kvinnlig präst och som dessutom gjorde det med glädje. Men feminist är jag inte. Dels är begreppet alldeles för oklart, dels lockar det till feltänkande.

Signalerar inte begreppet kvinnlig dominans så säg?!

Jag tänker så här. Det finns fakta och det finns föreställningar om dessa fakta. Dels har vi verklighet dels upplevelse av verkligheten. Vi glömmer så gärna det ena för det andra. Framför allt glömmer vi att föreställningar och upplevelser grundlägger vår verklighetsuppfattning och därmed också vårt sätt att vara.

Dessa våra föreställningar och dessa våra upplevelser skall vi inte lämna i fred. De behöver ständigt påverkas. Om inte, fastnar vi i fördomar och skadliga föreställningar. Men, hävdar jag, vårt inre skall inte tillåtas fastna. Målet måste vara ständig utveckling.

Detta sagt inte minst till mig som kristen. Dogmer och trossatser är nog bra, t o m nödvändiga, men de behöver ständigt bearbetas och utvecklas. Annars blir jag som kristen en föråldrad åsiktsmaskin till ingen nytta..

På samma sätt med de feminister som nu håller på att erövra västvärlden. Dessa bör inte använda all sin tid till attack. De får inte nöja sig med att glädjas över vunna segrar på hemmafronten eller hålla till godo med att leta fram områden för nya fälttåg.

De skall inte tillåta sig att bli som förstelnade kristna som bara ser endels och därigenom dör invärtes. Hälften av tiden behöver de använda för att kritiskt granska sig själv. Detta inte för att bromsa utvecklingen utan för att styra upp den.

Mig förefaller det som om de blinda fläckarna är många för både kvinnor och män. Och det har det förmodligen alltid varit. Varje tid tror sig äga sanningen och därmed sätter de knut på sig själva. Ett fåtal tänker nytt och några få av dessa får genomslag i opinionen. Framtiden hänger på dessa få. Hur hade det exempelvis sett ut om inte Jesus på sin tid fått genomslag för evangeliet? Då hade mycket sett annorlunda. ut.

Men behöver det vara så att framtiden hänger på några få? Jag vägrar att tro det. Högt upp i åren kämpar jag fortfarande med mitt eget inre för att finna vägar att utveckla mina egna bilder av verkligheten. Skulle inte såväl kristna i allmänhet som feminister i synnerhet behöva göra likadant?

 

s

101 Åsiktsflödet

”Go morron Sverige” den 25 januari 2016 i TV 1 intervjuades Ebba Witt Brattström. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Vad hon tyckte begrep jag mig inte riktigt på. Men ett förstod och förstår jag. Det är att just denna färgstarka kvinnas ”sanningar” berör mer än många andras. Hon påverkar det jag kallar ”åsiktsflödet”.

”Åsiktsflödet” tänker jag mig som en ström av tankar, åsikter, trossatser, fördomar och ideal som flyter genom ett slutet cirkulärt kärl i en aldrig upphörande rörelse. Detta under ständig påverkan utifrån. På ett visst ställe i anslutning till själva flödet har de folkligt förankrade synsätten bosatt sig med sin inverkan på åsiktsflödet. På motsatt sida de inflytelserikas ”sanningar” med sin. Däremellan har faktabaserade sanningar av skiftande slag sina respektive hemvister varifrån de skickar in sina impulser.

Med den bilden i huvudet som hjälp att tänka, förstår jag hur det kan komma sig att det som var ”sanning” i går kan bli ”osanning” idag. Att det beror av yttre påverkan på åsiktsflödet förefaller alldeles klart. Jag förstår också att jag inte skall ta människors utfall alltför personligt. Åsikter är sällan en enda människas egendom, oftare delar av ett kollektivt flöde av tankar.

Jag får också en förklaring till varför vissa får tillfälle att vädra sin åsikter, andra inte. Att just Ebba Witt Brattström ständigt och jämt får göra sig påmind beror av att hon tilltalar dem som styr det aktuella ”åsiktsflödet”. Hon manar till motsägelse och applåder på ett i allmänhet stimulerande sätt.

För mig personligen har bilden av verkligheten som ett tankeflöde korrigerat min syn på dagens politiska konvulsioner i Främre Orienten. Framför allt har den hjälpt mig att se mera nyanserat på förhållandet västerländsk demokrati i förhållande till främreorientalisk diktatur. Det är inte svart som står mot vitt som vi får lära oss i den svenska politiska propagandan.

Så här tänker jag. Även i en diktatur av främreorientaliskt slag finns förvisso folkliga föreställningar på ena sidan av det kommunicerande kärlet. Det är inte enbart diktatorns ord som gäller. Tveklöst har nämligen de folkliga föreställningarna betydelse också i en diktatur. Det som kännetecknar en diktatur är emellertid tvånget, ett tvång som försvårar flödet i det kommunicerande kärlet. Folket tvingas tiga med sitt. De förväntas rätta sina åsikter efter diktatorns. Men är det inte på liknande sätt i vår västerländska demokrati? Folk får rätta sig efter den politiska och kulturella eliten även hos oss. En störd interaktion alltså mellan elit och massa både i diktaturer och demokratier.

En avgörande skillnad finns förvisso. I en demokrati får de styrande inte mörka eller tycka annorlunda hur länge som helst. Blir det för stort avstånd mellan elit och allmänhet går det sönder för eliten, som det gjorde för några månader sedan i invandrarfrågan. Eller så rättar det hela nödtorftigt till sig vid folkliga val.

Nog kan det gå sönder också i en diktatur. Men då vill det till folkliga uppror, typ det som förekom under den arabiska våren.

Min bild av verkligheten som ett ständigt pågående flöde av tankar i ett kommunicerande kärl har naturligtvis sina brister. Men för mig är bilden ovärderlig. Den hindrar mig i slutändan från att okritiskt köpa andras sanningar för att istället skapa rum för eget tänkande.

100 Lavinen gick i Köln (3 februari 2016)

Lavinen gick i Köln under nyårsnatten. Utlösare var horder av utomeuropeiska asylsökande som sexuellt ofredade unga kvinnor som firade nyår på Kölns gator. Lavinen spred sig sedan över hela Europa. Plötsligt uppmärksammades och brännmärktes unga män som tafsade på kvinnor och ofredade dem. I Köln blev polischefen avsatt för att polisen inte ingrep och inrikesministern i Nordrhein – Westfalen sitter inte längre säker.

Tidigare hade ingen brytt sig. Ändå har detta tafsande och ofredande pågått sen urminnes tider. Unga mäns pockande sexualitet lär inte ha ändrat sig under de senaste århundradena. Kanske har det förstås blivit värre sen sexualiteten släppts fri från sin bindning vid trohet och kärlek. Numera är det ju accepterat att ligga med varandra för vänskaps skull. Åtminstone lär europeisk sexmoral ha gjort att spärrarna sprängts för immigrerande ungdomar som fått för sig att var och varannan europeisk kvinna är mer eller mindre tillåtet byte.

Måtte denna lavin inte stanna upp utan fortsätta. Nolltolerans mot allt sexuellt ofredande är ett måste. Unga mäns pockande sexualitet måste tyglas och ledas in på andra banor. Det är ju för den delen mycket som behöver tyglas för att vi skall bli goda och ansvarstagande demokrater.

Synd bara att man avsatte polischefen i Köln. Det känns orättvist. Han råkade ju vara polischef just när lavinen gick. Bara månaden innan var han ju en alldeles utmärkt polischef som gjorde precis som alla andra polischefer. Nu råkade han vara på fel plats vid fel tidpunkt.

Nu väntar jag bara på att nästa lavin skall gå. Och du som läser detta tänker dig förmodligen att jag har en förändrad sexmoral i kikaren. Och förvisso har jag det. Men tiden är förmodligen inte mogen för omtänkande på detta område. Det måste hända något som visar på det ohållbara först, typ nyårsnatten i Köln.

Kanske skall lavinen gå i den svenska riksdagen. Det skall ske något som gör att menige man reagerar med förakt när en svensk minister per definition förkastar eller inte lyssnar på motpartens argumentation. En mistlur skall låta när en riksdagsman undviker att svara på given fråga. Och det skall regna småspik när man får tala om och tycka visst, men inte öppet får dryfta annat.

Sen drömmer jag om att lavinen sprider sig. Det som hände med ministrar och riksdagsmän skall drabba också andra. Inte minst oss i kyrkan. Kristendomens återkomst är beroende av att lavinen drabbar också oss. För vår del skulle det betyda att vi vågar tala om vår tro utifrån nya förutsättningar. Vi vågar f a tala om sanningsfrågan på ett nytt sätt liksom om trons förutsättningar.

När den lavinen gått öppnar det för nya laviner. En dag, efter ett antal laviner, blir det förmodligen uppenbart vad det i verkligheten innebär att sätta människovärdet liksom barnets bästa i centrum. Och sen kommer sex- och samlevnadslavinen. Och vad den skulle innebära vågar jag inte spekulera. Att den viktorianska moralen då skulle komma tillbaka, vägrar jag tro. Den var alltför förljugen. Men att sex och trohet åter kommer att förbindas håller jag för troligt. Åtminstone vore en sådan utveckling det bästa som kunde ske.

 

99 ”Det är så pinsamt”, sa socialförsäkringsministern

(27 jan 2016)

”Det är så pinsamt” sa socialförsäkringsminister Annika Strandhäll när hon diskuterade Föräldraförsäkringen med Ebba Busch Thor i TV härförleden. Sen fortsatte hon med att okväda KD för deras bakåtsträvande familjepolitik. Må vara hur som helst med KD:s familjepolitik. Faktum kvarstår att Annika Strandhäll bytte ut argument mot okvädingsord mitt i en debatt med en meningsmotståndare. Hon tillät sig alltså att vara osaklig.

Jag kanske är överdriven. Men när någon tillåter sig att vara uppenbart osaklig, tappar jag förtroende för den personen. Jag liter inte längre på honom eller henne. Vad mig beträffar hade det varit bättre för min fortsatta uppskattning av Annika Strandhäll om hon snubblat på svaren.

Som bekant är det lättare att se flisan i sin broders ögon än bjälken i det egna. Faktum är nämligen att aktiva religionsutövare i regel är mer osakliga än andra. Och bland dessa religionsutövare finns jag.

Vår svaga punkt stavas ”uppenbar sanning”. Förmodligen tänker du att tron är just denna svaga punkt. Den strider mot just ”uppenbar sanning”. Men så är det inte. Tro måste alla, den är en nödvändighet för att vi skall kunna hålla oss vid liv. Frågan är inte om vi tror, utan vad. Nej, svagheten ligger i vårt förhållande till bibeln. Där kränker vi dagligdags den uppenbara sanningens krav.

Detta när vi tar på oss ”trons glasögon” i vår läsning av den heliga Skrift. Vad gör då dessa ”trons glasögon” med oss? De låter oss se Gud framträda i all sin härlighet och Jesus i all sin gudomlighet. Och inget fel i det. Bara så att vi blundar för den andra sidan av sanningen. Nämligen den att bibeln också kan läsas som ett historiskt dokument och granskas som ett sådant. Och vid den läsningen framträder mycket som gör Gud mindre härlig och Jesus mindre trovärdig.

Min poäng är att förpliktelsen mot ”uppenbar sanning”, tvingar oss att erkänna att det förhåller sig på det sättet. Erkänna bibelns förankring i världsliga omständigheter och se klart att dess innehåll är påverkat av tidens vetande. Framför allt erkänna att bibeln i sin helhet inte enbart är ett trosdokument utan en rad trosdokument sammanslagna till ett. Att inte erkänna denna ”uppenbara sanning” är att vara lögnaktig, en människa som jag innerst inne inte litar på.

Det är med dessa uppenbara sanningar för ögonen vi skall hylla Gud som härlig och Jesus som gudomlig. Det finns ingen annan väg för ett upplyst västerland än att gå den vägen. Allt annat är kränkning av uppenbar sanning.

Jag föreställer mig att det var med Annika Strandhäll som det är med oss kristna. Hon var så upplyst av sin tro på och kamp för kvinnans jämställdhet att hon blivit bländad. Hon såg inte, eller ville inte se, att kampen för kvinnlig jämställdhet hade sina problem. Den hade i det här fallet lett till en reform som gjort att nästan en fjärdedel av männen inte tog ut något pappaledighet över huvud taget och därmed kvaddade systemet. Hon blundade med andra ord för ”uppenbar sanning”.

 

98 Spåren av Gud (20 jan 2016)

På morgonen den 3 januari 2016 tog jag som alla andra dagar min morgonpromenad i skogen. Mitt sällskap var som vanligt PI. Just den här söndagsmorgonen fick jag först bekanta mig med Kalle Lind och Julia Skott. Programmet hett Snedtänkt och handlade om kärlek och sex i romantiska komedier. Påannonsören varnade för runda ord men det hindrade mig inte från att lyssna. De runda orden var många liksom ”nyord” som jag inte förstod. Allt beledsagat av nojs, skratt och förtjust grottande i det som är förbjudet att tycka och tänka. En vuxenvariant av femåringars kiss- och bajshumor, måhända.

Tro mig eller ej, jag som ständigt söker spåren av Gud i nutidskulturen, blev allt mer intresserad allt eftersom programmet framskred. Bakom nojset och allt förbjudet hittade jag kunskap om filmskapandets förutsättningar. Dessutom, och det var viktigare för mig, hade samtalet ett metaplan som berörde lögnens och kärlekens förutsättningar. Jag anade bakom allt tjafs känsla för att det finns något som heter kärlek och trohet. När jag upptäckte det blev jag lycklig, jag hade sett ett spår av Gud, den Gud som för mig står för det fullkomliga.

Jag hade inte kommit mer än halvvägs hem förrän det var dags för ett nytt program. Det hette Forskarliv, och var av en intervju med ögonforskaren Erik Warrant, specialist på hur bland annat dyngbaggar orienterar sig i tillvaron. Erik Warrant älskade djur, mer än annat deras syn. Han förundrade sig över Naturen som genom evolutionen kunnat skapa något så underbart som djurens ögon som gjorde det möjligt för dem att orientera sig i vår förunderliga värld.

Detta märkliga och obegripliga som vi gett beteckningen Gud hade Erik Warrant döpt om till Naturen med stort N, där den verkande kraften var evolutionen. Varför inte! För mig står Gud för det över alla gränser underbara. Djurens ögon lär vara ett av många exempel på detta. Och låt gå för att evolutionen blivit vårt sätt att förstå och förklara Guds skaparunder. Här alltså ytterligare ett spår av Gud.

Väl hemma blev det bråttom att ta sig till kyrkan. Jag fick inte plats i bilen. Hustru, son och barnbarn, behövde bättre än jag det befintliga utrymmet. Så jag cyklade. Ämnet för dagen var Guds hus och prästen Birgitte Thaning predikade om Jesus som välte omkull borden i templet. Jesus hade blivit ursinnig över att man förvandlat Guds hus till en plats där man kunde lura till sig pengar. Guds hus var menat till annat. Sen förde hon naturligtvis över det hela på oss som satt i kyrkan. Behövde inte även våra bord vräkas omkull för att vi skulle bli det vi var avsedda att vara.

Vad då avsedda att vara? Människor som i någon mån återspeglar det fullkomliga, d v s Gud.

är jag lyssnade på Birgitte kom jag att tänka på Kalle Lind och Julia Skott och deras dubbelbottnade Snedtänkt. Inte för att jag vill tänka och tycka som de. Det skulle inte falla mig in att använda deras runda ord. Men nog vräkte de trots sitt slarviga tal omkull det bord i mitt inre som heter självtillräcklighet.

Summa summarum, blev det många spår av Gud denna söndagsförmiddag.

 

97 De inre bilderna och verkligheten (13 jan 2016)

Jag kan gå ed på att jag talar sant, ändå kan det jag säger betvivlas. Och det med rätta. Det är så mycket i mitt eget huvud som kan rumstera med sanningen. Så är det inte bara för mig. Vad en har sett, ser inte den andre och vad en annan har upplevt, upplevde inte den tredje. Och ändå var de alla på samma plats vid samma tidpunkt när det hela skedde. Av detta faktum lär vi oss att inte vara alltför tvärsäkra med våra sanningar. Det duger inte att koppla bort sunt förnuft, insikt och omdöme när vi handskas med dem.

Dessa tankar gick genom mitt huvud när jag besökte julottan för någon månad sedan. Texten handlade om Jesu födelse och var hämtad från Johannesevangeliet. Där återges inte födelsen på traditionellt sätt. Av Jesusbarnet i krubban blir Ordet/Kristus som kom från Gud och blev människa. Prologen kallas texten.

Uppenbart är denna prolog en subjektiv tolkning av något som skett. Vill man kan man säga att det är evangelistens inre bild av Jesu födelse. Det är inte Johannes mening att återge en bokstavlig sanning men ett försök att beskriva sanningen i djupare mening. Och prästen som predikade över denna prolog tog det som evangelisten återgett för gott och lade dessutom till. Jesu gudomliga ursprung betonades. Hon sade t o m att det var Gud som kommit till jorden.

Hur skall då du och jag förstå denne Jesus? Att enbart ta fasta på det som är uppenbart sant duger inte. Då blir det inte mycket kvar. Använd precis som du gör till vardags din inre föreställningsvärld när du försöker göra dig en bild av Jesus. Men pröva alltid de sanningar du kommer fram till. Koppla inte bort vare sig det sunda förnuftet eller omdömet.

Vad då pröva? För min del Johannes och julottepredikantens påståenden om Jesu gudomliga ursprung. Jag kommer ihåg att jag tänkte så när jag lyssnade till prästens utläggning. Jag minns också att jag då spontant började tänka på Jesu tal om tidens slut återgivet i kapitlen 24–25 i Matteusevangeliet (med paralleller). Huruvida det nu var Jesus som höll detta tal eller om evangelisterna blandat in eget, låter jag vara osagt. För min del håller jag det senare för mera sannolikt. I vilket fall som helst säger Jesus i detta tal att lärjungarna inte skall hinna dö, innan Människosonen kommer åter i härlighet. (Matt 24:34). Uppenbart skedde inte detta? Jesus hade alltså fel.

Sen minns jag att mina tankar gick vidare till dramats upplösning vid Golgata. Också där gick det tvärtemot förväntningarna. Inte var det meningen att Guds Messias skulle avlivas på ett kors. Nog finns det ord hos profeterna om Herrens tjänares lidande, men det mesta i profetiorna handlar om framgång och seger. Återigen blev det alltså fel.

Ändå var det vid korset som det hela började. Människor började från den stunden i allt vidare kretsar förstå verkligheten med Johannesprologens glasögon. Det innebär att de började likna evangelisten Johannes och för den delen också prästen som predikade i julottan. De började tänka sig Jesus som en gåva från Gud, till och med som den sanna bilden av Gud.

Och det är just detta tänkande som har revolutionerat världen. Detta skulle i så fall tyda på på att evangelisten Johannes inre bild av Jesus stod och står i sanningens tjänst i den meningen att den hjälper oss att leva. Hans bild var en sann bild, om än inte bokstavligt sann.

96 Mässan som dörröppnare (6 jan 2016) 

Jag träffade för några dar sedan en nybliven vän och hans hustru som flyttat ut till glesort. Flytten innebar fördelar, vittnade de. De hade fått billigare hyra och bättre bostad. På minussidan däremot stod, klagade de, att de hade flyttat till en ort där kyrkan levde på sparlåga. Mest saknade de att de inte fick fira mässa regelbundet.

För er som inte vet, mässa står för nattvardsmässa, oftast högmässa med nattvard men också veckomässa, dvs en enklare gudstjänst vars höjdpunkt är själva nattvardsfirandet.

Jag är den förste att gratulera dessa mina vänner till en bra bostad till rimligt pris. Likaså beklagar jag bristen på mässor. Själv bor jag bra till ett rimligt pris och firar mässa praktiskt taget varje söndag. Varje onsdagskväll deltar jag dessutom i veckomässan i Vivalla.

Samtidigt funderar jag över vad det kommer sig att nattvardsfirandet blivit allt vanligare i de flesta av våra kyrkor. Antagligen beror det på att det för kristen tro centrala aktualiseras tydligare än annars i just nattvarden. Jesus och hans självutgivande kommer i centrum, samtidigt som deltagarna på ett påtagligt sätt, i bröd och vin, görs delaktiga i detta självutgivande. Både det ena och det andra stärker identiteten som kristen och Jesuslärjunge.

Men allt har sina sidor. Så även mässfirandet. Det blir lätt så att mässfirandet fungerar isolerande. Kyrkan med sin mässa blir något för sig, en sak mellan mig och Gud, som jag inte förbinder med mitt övriga intellektuella och sociala liv. Jag kommer att leva i två världar, där den ena världen inte berörs av den andra. Något paradexempel på denna tvåvärlds-tillvaro är förstås inte mässfirandet. Oöverträffat är här fromma begåvade læstadianungdomar som fullt ut håller fast vid sin tro samtidigt som de är välutbildade civilingenjörer eller läkare. Den ena sanningen är så skild från den andra som mörker från ljus. Påtagligt lever de i två världar.

Finns det då något som bättre än mässfirandet vidgar mina vyer och som framför allt innebär att kristen tro blir en integrerad del i hela min tillvaro. Själv har jag ett svar mer insiktsfullt än vad de flesta förmår prestera. Jag har nämligen skrivit en hel doktorsavhandling i detta ämne.

Vad är det då jag vet bättre än de flesta? Att det utgående 1800-talets väckelse på lokalplanet blev något som påverkade människor på flera plan och i den meningen påtagligt inverkade på samhällsutvecklingen. Därmed har jag inte sagt att denna väckelse automatiskt var av godo, men påverkade gjorde den otvivelaktigt och det på flera fronter.

Men det har jag inte sett att nattvardsväckelsen gjort. Den behöver därför kompletteras. Nya kristna fronter behöver öppnas och praktiseras i en tid då väckelsen av allt att döma låter vänta på sig.

Själv ser jag till att mässorna i Vivalla kompletteras med korta men ifrågasättande bibelstudier med ty åtföljande meningsutbyte. Ni som följer min blogg vet vad jag talar om.

Bibelstudier är förstås inte det enda även om ifrågasättande och sanningsprövande är speciellt viktiga i en tid som vår. Kristen tro lär inte få någon renässans om den inte i grunden prövas på nytt.

95 Erkänn aldrig

I P-1morgon den 11 december 2015 togs utbildningskontraktet upp. Ett kontrakt med ungdomar som skulle garantera dem jobb. Ett antal miljoner är anslagna, men en knapp handfull ungdomar har kopplats in på åtgärden. Ungdomarna själva har inte visat något intresse. Varför? Och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson svarade; det är inget självändamål att det är många som söker och kommer in i åtgärden, huvudsaken att ungdomsarbetslösheten går ner. Och det gör den.

Så sant som det är sagt. Men svar på frågan var det ju inte. Ett svar skulle nämligen kunna avslöja brister i den egna politiken. Men att erkänna det är inte tillåtet. Man må vara socialdemokrat eller moderat. Erkänn aldrig, det är grundregeln. Det skulle partiet förlora på.

Jag är inte så säker på det. Däremot tycker jag att ”erkänn aldrig”-politiken är skadlig, åtminstone i sammanhang där man strävar efter fördjupad demokrati.

Vad politiken beträffar går det åt analytiker i massor, helst skall de vara professorer i statskunskap, med uppgift att reda ut vad som egentligen sägs i det sagda. Det framgår ju inte av sig själv, särskilt inte när politiker inte är tillåtna att erkänna egna misstag. Tänk om politiker vågade blotta sig genom att vara uppriktiga, då skulle vi inte ständigt tvingas gå omvägen via professorer i statskunskap eller via Mats Knutsson och Margit Silberstein. Deras uppgifter skulle begränsas till de riktigt kniviga frågorna.

Jag tycker för den delen att ”erkänn aldrig”- mentaliteten inte bara kännetecknar politiker utan är allmängiltig. Vi går mer eller mindre alla omkring klädda i någon form av skyddspansar. Sällan vågar vi erkänna vad vi egentligen känner eller stå för vad vi egentligen tycker. Naturligtvis kan detta pansar ibland vara av godo. Chocköppenhet är inte alltid bästa medicinen. Det är med pansaret som det är med kläder. Det kan ha sina fördelar att dölja egna skavanker genom att klä sig smakfullt.

Jag hoppas ni inser vad det viktigaste syftet med våra mänskliga skyddspansar är. De skall hjälpa oss att upprätthålla, helst förbättra vår position i såväl yrkes- som samliv. Men verkligheten talar ett annat språk. Det som skall hjälpa, stjälper ofta.

I stort förordar jag alltså mer öppenhet. Det borde vara ett livsprogram så gott som något att sätta som mål att gentemot sina medmänniskor vara så öppen som det någonsin går. Det skulle riva ner murar. Samtidigt skulle det underlätta samlevnaden.

Som en del av er vet publicerar jag sen tre år en gång i veckan ett bibelstudium på den hemsida där ni just nu befinner er. En av målsättningarna med dessa är att just blotta svårigheter, f a svårigheter med de bibliska texterna och svårigheterna att i dag ge skäl för en kristen livshållning. Denna min öppenhet är inget självändamål. Inte heller är den destruktiv. Tvärtom anser jag att öppenhet för svårigheter banar väg för nya konstruktiva sätt att nalkas den kristna tron.

94 Religion ersatt av kultur

Beteckningen har bytts ut – saken består. Den beteckning som bytts ut är ”religion”, den som kommit i dess ställe är ”kultur”. Detta åtminstone i det ledande skikt av samhället som tror sig ha makt att bestämma över tro, tycke och smak och som också delvis har det. Det är vad jag vill säga i detta inlägg.

Långt om länge hölls även i vårt land religion som samhällets själva grundvärde. Sverige var ett kristet land och stod som nation självklart för kristna grundvärden. Långt in på 1900-talet var beteckningen ”kristen” ett positivt laddat ord även i ledande kretsar. Fortfarande hör jag människor indignerat utbrista, ”han som är kristen borde ju inte” göra si eller så. I dag dock allt mera sällan. Vid utfrågningar av allmänheten betecknar sig idag allt färre som kristna.

Vad har vi då fått istället? Jag vet faktiskt inte. Den kraftiga invandringen har dessutom gjort det hela än mera dunkelt. Går jag däremot till det ledande intellektuella skiktet i samhället, tror jag mig veta bättre. För dem har ”religion” ersatts av ”kultur” som positivt laddat värdeord.

Denna förkärlek för kultur har också satt påtagliga spår. Dagligen i nyhetsrapporteringen ges kulturen ett eget utrymme. Och man talar väl om kultur, alltid väl.

Kulturen ges utan att precisera hur och varför, eller ens vilken kultur det gäller, underbara egenskaper. Medborgaren blir om jag tillåts överdriva, inte människa om hon inte längre får gå på teater, läsa litteratur eller om anslagen till landets kulturskolor dras ner. Inget nytt under solen, tänker jag. Precis så var det också tidigare men då var det inte kulturen som var oumbärlig utan kristendomen. Och det på samma oklara grunder som idag.

Är det inte så att beteckningen bytts ut, men att saken består. Och saken är den att människor måste ha något att tro på. Det måste även vår intellektuella kulturelit ha. Och dessa välutbildade människor är inte ett stycke mera genomtänkta än alla andra. Flummiga ideal blandas upp med genomtänkta argument och äkta känslor. Men behovet av tro kommer ingen ifrån.

Det spelar alltså mindre roll om människor idag kallar sig kristna eller inte. Det är innehållet i människors bärande tro som är avgörande. Det finns bra tro, det finns dålig tro och dessutom en god portion av flummig tro. Man må tro på kultur eller kristendom, det spelar mindre roll. Beteckningen är oväsentlig. Huvudsaken är innehållet.

Själv kämpar jag med en tro som har kristna förtecken. Det är inte det lättaste. Allt handlar om att tränga undan det som inte håller, det som på falska grunder göder egen känsla av förträfflighet, för att komma åt det väsentliga. Detta även i studiet av den heligaste av urkunder, Bibeln.

Till mitt förfogande har jag naturligtvis min kunskap och mitt förstånd. Det har sina fördelar att veta en del om hur det gick till när bibeln kom till och hur den har använts. Och det är inte dumt att vara skarpsynt vid läsningen. Det avgörande är ändå ärlighet i intentionen och villighet att låta mig styras av det som jag finner vara det rätta.

93 Måste vi tycka lika?

Måste vi tycka lika? Frågan är brännande i ett samhälle som vårt med en påtaglig andel nyanlända invandrare från andra kulturer. De flesta anser det, våra opinionsbildare tar det för självklart. En gemensam värdegrund är nödvändig för att samhället skall hålla ihop.

Frågan berör mig personligen. När våra ledande opinionsbildare vädjar till allmänheten om samförstånd med hänvisning till gemensam värdegrund, blir den alldeles särskilt närgången. Inte står jag på samma grund som de. Inte är deras hjärtefrågor mina. Inte tycker och tror de som jag.

Tänker opinionsbildarna bara efter inser de förmodligen precis som jag att det är nödvändigt att tro. Det betyder att de förstår att ideologi, värderingar, trosföreställningar, liksom i vardagslivet diverse tyckanden, måste föregå våra handlingar. Att tron i den meningen bildlikt talat fungerar som ett slags tändvätska nödvändig för att något skall bli gjort, borde ju vara självklart. Så där skiljer vi oss inte åt. Det är hållningen till vad man får tro som gör skillnad mellan dem och mig. Våra opinionsbildare har enkelt uttryckt satt ramar för tillåten tro som jag inte gillar. Dessutom brinner de för andra saker än jag. Detta får sannerligen konsekvenser.

Inbilla dig nämligen inte att vi lever i ett liberalt samhälle där tyckandet är fritt. Nu liksom förr i tiden finns det sådant som du inte får säga eller tycka. Gör du det ändå, ställs du utanför. Samtidigt satsar samhället resurser på att rätta till din och andras felaktiga hållning.

Inget konstigt i det. Hur skulle samhället fungera om det stod var och en fritt att i avgörande frågor dra åt sitt håll? I dag är vi därför många i vårt avlånga land som behöver korrigeras. Integration kallas det på politikerspråk. Det borde egentligen heta assimilation. Frågan är hur den integrationen kommer att lyckas i ett öppet samhälle som vårt dit människor av alla de slag och alla de värderingar samlats. Det är ju så många som tycker fel. Det rör sig snart om halva befolkningen.

Hur få så många människor att tycka rätt? Eller med andra ord acceptera det våra politiker kallar svensk värdegrund. Med syrianen från Mardin i sydöstra Turkiet, Ibrahim Baylan, gick det bra. Han tänker helt igenom som en svensk socialdemokrat. Men hur blir det med alla de andra?

Intensiteten i påtryckningarna är överväldigande. Så fort man slår på TV:n får man del av de förment rätta åsikterna. Talespersonerna må vara vita eller svarta, alla säger de sånt som befinner sig inom ”mainstream” i ett upplyst Sverige. Gör de inte det tillåts de inte att uppträda. Så allt talar för att integrationen kommer att lyckas.

Det tror däremot inte Andreas Johansson Heinö, en statsvetare från Göteborg som skrivit boken ”Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen.” (2012). Han tänker sig att det blir nödvändigt med ett samhällsfördrag med betydligt färre gemensamma nämnare, typ USA.

Idealet vore förstås att vi började lyssna på varandra. Framför allt att våra ledande opinionsbildare tog sig tid att lyssna. Nu verkar de tro att deras samtalspartners är mindre vetande. Jag undrar om inte denna inställning i längden kan bli farlig. Den skapar bara undertryckt hat. Se hur det är i den muslimska världen i Mellanöstern. Är inte västvärldens arrogans, ”besserwisser”-attityd och principiella gudlöshet terrordådens allra bästa grogrund?

92 Biskopsgården, den skulle öppnas för hemlösa 

Biskopsgården, den skulle öppnas för hemlösa om jag blir biskop svarade Carl-Erik Sahlberg på en direkt fråga vid biskopsutfrågningen i Katrineholm 2004. Jag går inte i god för att orden föll direkt så. Men i sak var det så han tänkte sig att biskopsgården i Strängnäs skulle användas om han fick bestämma. Nu blev han inte biskop, det blev i stället Hans-Erik Nordin. Och med honom blev biskopsgården bostad och representationsvåning på gammalt vanligt sätt.

Biskopsgården öppen för hemlösa, en omöjlig tanke för de flesta som röstade på biskop 2004. En minoritet däremot tyckte tanken var utmärkt och markerade högljutt sitt bifall när Carl-Erik framförde sin kontroversiella avsikt.

Jag kom att tänka på den episoden nu när Sveriges gränser från och med slutet av november 2015 i stort sett stängts för flyktingar. Hur annorlunda skulle det ha varit om alla med tillräckligt utrymme skulle ha sagt som Carl-Erik Sahlberg; flytta in hos mig, jag har plats.

Men få är beredda att öppna sina hem och lika få är de som är villiga att dela med sig av egen välfärd för att skapa trygghet åt de flyende. I det läget tvingas Stefan Löfven och Åsa Romson vända helt om och göra tvärtemot vad de tidigare sagt. Om inte blir det kravaller, lagarna slutar fungera och med säkerhet förlorar de nästa val. Det är så det fungerar i en demokrati.

Dags alltså för klarsyn. I en demokrati vilar mänskliga rättigheter, solidaritet, människans oändliga värde, eller vad det nu kan heta, på bräcklig grund. Dessa principers tillämpning beror ytterst av enskilda människors vilja och förmåga att ta ansvar för dessa okränkbara värden, ett ansvar som i skarpt läge förutsätter uppoffringar för att fungera. Om inte faller allt samman som ett korthus.

I dagarna har vi fått svart på vitt att det är så. Det vore då klädsamt om politiker, ja alla av god vilja, erkänner. Erkänner att t o m demokrati som genomförd styrelseform bär på inbyggda svagheter av allvarlig art. Tillämpad demokrati kan som idag leda till följande. Av något som ursprungligen tillkommit för att öppna dörren för alla, kan i värsta fall bli orsaken till att porten stängs för alla utom för de egna.

I min ungdom funderade jag ibland på vad jag skulle passa för. Jag kom fram till att jag nog inte skulle bli en så oäven politiker. Jag tycker om att umgås med människor, släpar inte på några oöverstigliga hämningar, kan bortse från egenintressen och är ovanligt uthållig. Allt egenskaper som passar en politiker.

Men mycket snart förstod jag att politikervägen inte var min. Hellre än att rida på och försöka styra opinionsvågor, som ju är politikers lott, ville jag enbart syssla med att skapa opinion.

Så blev det också. Mitt livsuppdrag blev att skapa opinion. Från mitten av mitt liv också att genomskåda opinioner, tankar, rörelser. Ta mitt inlägg idag både som ett försök av det ena som av det andra slaget.

91 Genier

Moa Gammel har skrivit en intervjubok med titeln Genier: samtal om konsten att äga sitt eget liv. Kvinnliga intellektuella kändisar och skådespelare har getts epitetet geni och sen intervjuats. Jag har varken läst eller tänkt läsa boken. Men en sak fastnade i huvudet på mig när Moa Gammel intervjuades av Johar Bendjelloul i P1 Morgon den 13 november 2015. Hennes definition av geni var att deras kännetecken var oberoende.

I så fall, tänkte jag, är ju allt uppåt väggarna. Inte bara så att definitionen står för något annat än begreppet. Framför allt därför att framgång föds ur beroende. Nog kan väl människor som utmärker sig tyckas oberoende. De säger och tycker det som andra inte vågar. De blir inte straffade för det. Tvärtom får de applåder. Men där finns osynliga gränser för vad som kan sägas och tyckas. Och dessa får inte överskridas. Sker det blir raset stort.

Det är uppenbart så att även våra genier klättrar på andra. Det är en del i deras framgång. Jag skulle gärna vilja veta hur det vore med de intervjuade geniernas oberoende om publiken övergav dem. Först då skulle deras självständighet prövas.

Tänk om Moa Gammel riktat in sökarljuset på förhållandet mellan oberoende – beroende i sina intervjuer. Då skulle jag ha köpt boken. Förstå mig rätt; vad som skulle locka mig till läsning vore att veta mer om de kvinnliga geniernas förankringar och deras beroende av dessa.

Själv lär jag inte bli utnämnd till geni och för den delen inte heller bli intervjuad. Men nog vore det lärorikt, åtminstone för mig själv, att veta mer om mina egentliga förankringar. Visserligen berömmer jag mig om att vara självständig och våga tänka på mitt eget sätt. Men hur är det egentligen med min självständighet. Var går gränsen för vad jag vågar tänka och tycka?

Åter till kulturelitens förmenta oberoende. Det finns mer att säga om den. F a att fördjupa sin reflexion över de mänskliga rättigheter som vi alltsedan sjuttonhundratalets upplysning proklamerat som absolut sanning. Vad vilar dessa rättigheter egentligen på? Man behöver inte fundera särskilt länge för att finna ut att de vilar på något vi fått, inte något vi äger. Vad är nämligen livet annat än en enda stor gåva.

Att vare sig kulturelit eller andra tycks ha detta klart för sig är grunden till min egen civilisationskritik. För mig blir allt snedställt om man bortser från livet som något man fått, inte något man äger. Den rätt vi säger oss äga måste ses mot bakgrund av gåvan. Om vi inte inser det hindras vi i vårt sanningssökande. Beroendet tillhör med andra ord själva existensen.

Nog är det tokigt många gånger med religiösa ”blindstyren”. Sist ögnade jag en artikel om profetior inför Jesu födelse i Blåbandets jultidning ”Norrsken”. Jag vet inte hur många kritiska frågor jag ställde vid läsningen. Men en sak var jag överens med författaren om; att livet är en gåva. Med den utgångspunkten kan man inte hamna helt fel.

 

90 Förutbestämd att aldrig nöja mig

Förutbestämd att aldrig nöja mig”. Jag talar om mig själv när jag satte den devisen på detta inlägg. Inte så att jag saknar stadga. Nog vet jag vad jag vill och nog kan jag hålla fast vid det jag tror på. Jag har kämpat på med samma arbetsuppgifter under hela mitt vuxna liv. Inte en tanke på att bryta upp har jag haft. Jag har haft samma familj, levt i samma församling, haft samma vänner, haft samma tro och grundläggande värderingar under rader av år. Att jag var ordförande i RIA-Dorkas i Örebro i hela 30 år var bara följdriktigt. Att bryta upp har inte varit ett alternativ för mig. Jag är en typisk förvaltare.

Mitt i allt detta låter jag aldrig nöja mig. Jag tar ingenting för givet. Så fort jag hör en politiker tala börjar jag fundera över vad denne innerst inne är ute efter. Budskapet i sig fastnar jag sällan för. Ofta funderar jag över varför folk i min omgivning tänker si eller så. Jag undrar över vad det är i deras bakgrund som påverkat deras sympatier eller antipatier; vad det är för mekanismer som gör att vissa höjs till skyarna och andra bespottas. Dessutom upptas mina dagar med funderingar över vad som är verkligt och vad som är tänkt verklighet, inte minst hur den tänkta verkligheten påverkar den förment sanna verkligheten? Sånt och massor med annat existentiellt grubblar jag ständigt över.

Naturligtvis är jag skeptisk till forskningsresultat. Inte så att jag är misstänksam mot uppenbar sanning. Konspirationsteorier håller jag mig inte med. Men tydligare än nästan någon jag känner observerar jag hur värderingar inverkar på både forskningsinriktning och forskningsresultat. Jag älskar att genomskåda sådant.

Förstå mig rätt; utan att tveka låter jag mig vaccineras mot influensan, jag har inga betänkligheter mot detta. För mig är det uppenbar sanning att den vaccineringen räddar liv. När jag däremot hör att jordens medeltemperatur om hundra år kommer att öka med fyra grader, om vi inte gör något åt CO2 utsläppen, rynkar jag på pannan. Inte för att jag ogillar syftet med varningssignalen. Det är vetenskapligheten i påståendet jag ställer mig undrande till.

Skeptikern i mig har också påverkat det käraste jag har, min tro. Detta har dels varit på gott. Jag sätter mig inte på några höga hästar därför att jag till skillnad från många andra vill sätta Jesus över allt annat. Jag vet så väl att min håg är delad och att jag måste kämpa för att Jesus skall få det rum han förtjänar. Den kampen tar jag.

Det är också på gott för dig som vill ha besked i trosfrågor. Du kan lita på att du får uppriktiga svar, när du frågar mig. Jag försöker aldrig dölja ens sånt som kan vara generande för oss som håller på kristen tro.

På ont är det däremot därför att jag aldrig får ro. Alltid finns han där, den där iakttagaren som ifrågasätter.

89 Säg mig med vem du vill umgås

”Säg mig med vem du vill umgås, så skall jag säga dig vem du är”. Denna travesti på ett känt ordspråk kom för mig härförleden. Det som väckte mina associationer var Slovakiens nej till flyktingar som inte var kristna och den kalla hand som polska katoliker satt upp mot muslimska flyktingar. De säger bestämt nej till infiltration från främmande kulturer som kan försvaga Polens katolska identitet.

Jag funderade över vad Jesus skulle säga om detta. Han som såg igenom människors religiösa skal och rakt in i hjärtat.

Sen tänkte jag på kristna kyrkor och vad det är för slags folk som känner sig hemma i dessa. I Slovakien uppenbarligen människor som gillar något de kallar kristen identitet, vad nu det är. Och i den katolska kyrkan i Polen dem som anser att katolska kyrkan representerar ett värde som ingenting tillåts hota.

Men mina tankar stannade inte där. Jag kommer ihåg en kristen gymnasist som jag mötte för åtskilliga år sedan. Han kom från Mellanöstern. Jag tror han var kaldé, dvs tillhörig en orientalisk ortodox kyrka i förbund med påven. Denne var omåttligt förtjust över att vara katolik. Närmast med förakt såg han ner på religionsutövningen i den Svenska kyrka som hans mamma gärna besökte.

Så här långt efteråt tänker jag; hur är det möjligt att tillhörigheten till en kyrka kan uppamma sån högfärd. Detta när Jesus med en till visshet gränsande sannolikhet skulle rekommendera sina nutida anhängare att ansluta sig till den kyrka som han anser svagast. Det är ju där han eller hon behövs bäst.

Tydligen är det så att Kristi kyrka såväl i Sverige som utomlands hyser människor som tycker tvärtemot vad deras Mästare anser riktigt. Detta i sin tur tyder på att kyrkorna är otydliga. Budskapet har inte gått fram, alternativt har man satsat på annat än själva budskapet.

Förvisso är det så. Det är dessutom lätt gjort att kyrkor i realiteten står för annat än vad man försäkrar sig göra. Ingenting på denna jord förekommer ju i ren form. Det andliga inget undantag. Världsligt smälter oundvikligen samman med mänskligt i en förening där det ena inte kans skiljas från det andra. Så är det och så måste det vara.

Men att det för den skull behöver gå så långt att det specifikt kristna inte går att urskilja, hur är det möjligt? Att en svensk högfärdig kristen gymnasist inte kunde göra det, är honom ursäktat. Det är inte lätt att vara ung.

88 Tillrättalagda gudsord

En god vän ringde. Han funderade över Jesu bryska hantering av sin mor och sina bröder i en av veckans bibeltexter. Som bibelläsaren väl känner till gav Jesus sina närmarste kalla handen med följande ord: Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor (Mark 3:31-35)

Sånt tal duckar de flesta för, särskilt predikanter försöker släta ut och jämna till genom en eller annan bortförklaring. Jag uppfattade att min vän var inne på samma spår och fräste något om att man inte skulle ta bibeltexter så högtidligt.

Jag märkte hur illa det lät och blev därför angelägen om att förklara mig. I sak var det följande jag då sade.

För mig känns det pinsamt när predikanter tassar runt bibeltexterna som katten kring het gröt. Man vågar inte läsa som det står, måste alltid rätta till, jämna ut och göra ordet rumsrent. Men när man hanterar bibelordet med den inställningen, kommer man ju inte åt det. Och när man inte kommer åt själva budskapet har man ingen nytta av det. Resultatet blir att ett revolutionärt anlagt evangelium förvandlas till ett konservativt aktstycke. Evangeliet, vars livsluft är frihet och nytänkande, blir konventionens försvarare.

För mig gäller attack. Bibelordet skall attackeras, det betyder granskas med kritiskt sinne. Först så blir det vad det är avsett att vara, ett aktstycke för uppbrott och förnyelse. Observera att att kritik kan stå i det godas tjänst, det betyder i sanningens tjänst. Kritikens syfte är för mig inte att nedgöra utan att komma sanningen nära.

Bibelläsningen av idag hämmas av allt bråte som omger den. Och bråte är för mig alla de hänsyn vi håller oss med när vi studerar vår bibel. Till den bråten räknar jag också den helighet vi kringgärdar bibeln med, en helighet som mer hindrar än hjälper oss att se det sant heliga. Till den heliga bråten räknar jag slutligen att vi i respekt för Guds ord tror oss förhindrade att ställa sanningsfrågan. Som om bibeln inte tål sanningen.

Åter till Jesus, hans syskon och hans mor. Tack och lov hukar vi lutheraner oss inte för att Jesus hade syskon. Det gör katolikerna. Däremot är vi rädda för att erkänna att Jesus ifrågasätter den heliga familjen. Men det gör han. Detta måste vi kristna erkänna trots det bedrövliga läge familjen befinner sig i vårt upplysta västerland. Vad Jesus vill säga att det trots allt finns hänsyn som är starkare än förpliktelsen till familjen och i förlängningen till nationsbanden. Just det behöver vi vara medvetna om idag då det väller in arabisktalande flyende syrier som värderar Muhammed högre än Jesus.

Det som gäller bibeln gäller också annat som vi håller högt. Det är annars lätt gjort att vi kringgärdar dessa höga ting med en helighet som gör dem otillgängliga och i slutändan obrukbara. Begreppet demokrati är för mig paradexemplet. Respekt har förvandlat demokrati till ett innehållslöst slagord.

För mig är det även här självklart med attack. Demokratin skall attackeras, prövas och granskas från alla håll och kanter. Först så kan demokratin bli till det slagkraftiga verktyg den är avsedd att vara.

87 Samverkan på ont – exemplet kriget i Syrien

      På samverkan hänger det mesta. Samverkan är en nyckel till välstånd, en nödvändighet för att bekämpa fattigdom, ett stöd för den jagsvage och nyckelverktyget till det som är min hjärtefråga, den medvetna och självprövande trons återkomst till individ, samhälle oh värld. Allt för mig exempel på samverkan på gott.

Samverkan kan också vara på ont. Tydligare exempel på detta än kriget i Syrien lär inte gå att uppbringa. Här klampar stormakter in med buller och bång. Här smyger bottenrika oljemiljardärer fram och sticker till sina favoriter penningsummor så stora att de kan köpa sofistikerade vapen nödvändiga för vidare expansion till områden som genom kriget ligger i ruiner. IS är bottenrikt, den som tror att IS förtjänat sina pengar på eget hederligt arbete, har inte fattat någonting.

Det värsta är väl att denna samverkan i krigets Syrien trots allt är halvhjärtad. Inga marksoldater från vare sig USA eller Ryssland finns på plats, bara flygplan och missiler, liksom oljemiljardärer som diskret skickar sina pengar till sina favoriter. Själva kriget får Assad och andra inblandade sköta själva.

Som det nu är finns det ingen ände på detta krigande. Ständigt får de stridande nya resurser utifrån. Ständigt nya förstörelsevapen som obönhörligen ser till att Syrien helt och hållet läggs i ruiner.

Jag har mer än en gång funderat över om det trots allt inte varit bättre om ingen blandat sig i. Då hade förmodligen IS redan stått som segrare både i Irak och i Syrien. Vi hade fått ett kalifat av gammat märke.

Och på kalifatets axlar hade lagts uppgiften att administrera en stormakt, med andra ord se till att fattigdomen bekämpades, att lag och ordning upprättades och sociala myndigheter inrättades, skolor byggdes, renhållningen sköttes osv. I och med detta hade också tiden kommit för den reella prövningen av IS. Kanske skulle det då bli som det så sakta håller på att ske i Iran, att det religösa regementet så sakta krackelerar och ger plats för nya rörelser följt av nya religiösa och sociala konvulsioner.

Helhjärtad insats från stormakternas sida med marktrupper och invasion då, hade det varit bättre? Resultatet blev ju gott när USA invaderade Tyskland under andra krigets slutskede. Men Syrien är inte Tyskland, Orienten är inte västerlandet. USA:s och vårt västerländska sätt att tänka demokrati och mänskliga rättigheter kan inte rakt av överföras till Mellanöstern. Det skulle upplevas som kolonialt förtryck som skulle göra ont värre. Hatet mot oss i Väst bleve förmodligen bottenlöst.

Själv är jag som ett enda stort frågetecken. Det enda jag tror mig veta är att nuvarande ordning är förkastlig. Kriget i Syrien förs med hjälp av ombud och ombuden ser till att kriget förlängs, som det tycks ända  fram till den dag Syrien ligger i spillror. Kriget i Syrien blir för mig ett praktexempel på att samverkan inte alltid behöver vara på gott utan också på ont.

86 Disputationen fick mig att fastna i funderingar över trosföreställningar

Jag var på Mats Larssons disputation i Uppsala den 9 okt 2015. Mats hade utifrån ett lokalt material djupdykt i hur mestadels unga men f a ogifta frikyrkliga kvinnor i Asker under slutet av 1800-talet upplevde sin verklighet. Jag var väl insatt i vad Mats skrivit och kommit fram till så jag kunde fundera på annat.

Därtill föranledd av inledningsanförandet från representant för teologiska fakulteten. Denne påstod, jag vet inte hur många gånger, att vi hade att göra med en vetenskaplig avhandling och att vi stod i ett vetenskapligt sammanhang. Pyttsan tänkte jag som tror mig veta att något rent vetenskapligt inte förekommer i denna värld. Allt är uppblandat med subjektivt betingade trosföreställningar.

Sen funderade jag över hur respondenten, Mats Larsson, kände sig. Han verkade trygg och var det säkert också. Hotet mot honom visade sig inte vara opponenten utan seminariekamraterna. Mats Larsson, som jag inte kan föreställa mig bära ens slips, ville seminariekamraterna på festen efter disputationen tubba att skaffa sig en doktorsring. Själva stod de för kostnaden. Dessutom att få honom att ta på sig doktorshatten och delta i den högtidliga promotionen. Jag tänkte på djävulens advokater, eller kanske rättare i vilken konservativ miljö Mats Larsson hamnat.

Under själva disputationsakten malde en kort tankeslinga oupphörligen i mitt inre. Jag upprepade för mig själv, jag vet inte hur många gånger, ”den frivilligt valda tron”. Den formuleringen återkommer gång på gång i Mats Larssons avhandling. Som jag tror mig veta är den frivilligt valda tron inte bara ett kännetecken på unga frikyrkliga kvinnor i Askers socken i Närke, utan lika mycket ett signum för Mats Larsson. Han om någon står nämligen på egna ben, inte minst trosmässigt. Jag tror inte ett ögonblick på hans egen bekännelse på disputationsfesten att det inte blivit någon avhandling om han inte haft så utmärkta handledare. Även här gav han, tror jag, mer än han tog.

Den sympatiske och prestigelöse opponenten Erik Sidenvall tog aldrig på riktigt upp Mats Larssons mantra ”den frivilligt valda tron”. Han problematiserade i vilket fall inte uttrycket. Men det gjorde jag där jag satt i min bänk. Jag tänkte; nog är tron frivillig, men i vilket sammanhang står den egentligen? Den befinner sig, svarade jag på min egen fråga, i en kollektiv omgivning. Tron är frivillig i den meningen att kvinnorna i jungfruföreningen i Asker frivilligt gick in i ett specifikt trossammanhang. De gick av egen fri vilja in i en gemenskap som bars av en specifik gudstro. Därigenom blev deras egen tro stöttad av andras. För mången av dessa kvinnor var det säkert så att det var klent med egen tro. De fick luta sig mot andras övertygelse. På liknande sätt är det förvisso i många andra sammanhang, inte minst politiska.

Disputationen avslutades med att betygsnämndens ordförande, teologen Sune Fahlgren trädde fram. Han gjorde det i eget intresse, inte som representant för Betygsnämnden. Sune Fahlgren frågade Mats vad det var som gjorde att avhandlingen var specifikt kyrkohistorisk. Och jag tänkte, rätt eller orätt, på hur viktigt det tycks vara att sätta upp gränser mellan olika ämnesområden. Sånt hämmar utvecklingen, därom är jag övertygad.

85 Andliga om än inte religiösa

”Mina studenter” sa häromveckan rektorn på, tror jag, Konstfack. Jag hörde henne på PI:s Kulturnytt. Som om studenterna var hennes. ”Mina präster” säger kyrkoherdarna som jag umgås med, när dessa kyrkoherdens präster i själva verket är sina egna. Det är slarvigt tal att säga ”mina” när det heter ”våra”. Dessutom ger det associationer till gamla tiders överhet som hade sina drängar och pigor.

Men detta sagt mera vid sidan om. Viktigare för mig är att konstfacksrektorn påstod att hennes studenter var andliga om än inte religiösa. Hon påstod att andligheten bland studenterna var i tilltagande. Däremot inte religiositeten. Som om andligheten, vars själva poäng är känsla för andliga, absoluta värden skulle vara skild från religiositeten som har samma poäng.

Hur kan det ske att rektorn och hennes studenter skiljer mellan andlighet och religiositet? Månne det beror på att de förbinder religiositet med en antropomorf gudsbild och bokstavlig bibeltro. Dessutom och framför allt att de förbinder ett ”religiöst” liv med att folk gifter sig och inte bara flyttar ihop, att abort är synd och att moralen är gammaldags.

Det andliga är vitt skilt från det traditionellt kristna och för den delen också från traditionell Islam, föreställer jag mig att rektorns studenter tycker. För dem är det övervärldsliga inte så konkret och så handfast tänkt som i traditionell kristendom med sina dogmer, regler och livsmönster. Andlighet är för dem mera aning än tro, mer av att förnimma än att tro sig veta. Det andliga äger man inte, det är man på väg mot. Konsten är andlig i den meningen att konstskaparen i sin utövning sträcker sig mot det andliga och försöker fånga det absoluta.

Dessa mina förmodanden om vad konstfacksrektorn och hennes studenter menar när de skiljer andlighet från religiositet är inte tagna direkt ur luften. Deras av mig förmodade tankar känner jag nämligen igen från annat håll och är dessutom levande också inom mig. Också för mig ter sig traditionell religiositet annorlunda än nutida andlighet. Också för mig vacklar den traditionellt kristna världsbilden. Också jag sträcker mig mot det andliga och inte heller jag tror att jag äger sanningen.

Men jag har några viktiga tillägg som jag inte tror konstfackstudenterna funderat över. För mig står det klart att livet blir omöjligt utan tänkt övergripande ”andlig” verklighet. Att vara människa är för mig förmågan att sätta in i ett sammanhang, se mening och mål. För detta behövs, tro, fantasi och känsla för absoluta värden. Människan är alltså bara genom att vara andlig. Denna andlighet prövas inte i första hand i en himmelsk framtid utan här och nu. Tankar, fantasiter, ideer och trosuppfattningar som fungerar berikande bevisar redan i denna sin berikande funktion sin riktighet. Fantasin blir inte längre fantasi när den hjälper till att skapa kärlek och sammanhang. Den blir en del av verkligheten.

Vidare är tro för mig inte i första hand trossatser att hålla för sanna. För mig är tro relation till Kristus. För mig är att tro att sträcka sig mot honom i en ständig intellektuellt och känslomässigt betingad rörelse liksom i ett envetet försök att följa honom efter. På samma sätt som konstnären sträcker sig mot det fulländande konstverket sträcker jag mig mot den för mig levande Kristus.

Sedan, men först då, kommer för mig dogmerna, trossatserna, reglerna, etiken och moralen. Jag föreställer mig att konststudenterna upplevt en kristendom, och förmodligen också en Islam, där dogmerna och vad därmed hör inte var en följd utan en förutsättning. Då faller det sig nämligen naturligt att skilja religion från andlighet.

84 Författare och skådespelare

Under mina morgonpromenader i skogen under tidiga morgnar lyssnar jag regelbundet på P:1s ”Tankar för dagen”. Förvånansvärt ofta är det författare och skådespelare som då får tillfälle att lufta sina innersta tankar för en nyvaknad lyssnarskara.

Författare och skådespelare, varför just de? Det finns ju så många andra att välja bland. Dessutom kan författarnas antal räknas på handens fingrar i dessa bokdödens dagar. Och vem går på teater under en tid när kultur åtnjutes digitalt och då helst i soffan. Att författarna och skådespelarna tillhör de utvalda måste alltså bero på något annat.

Jag föreslår att det beror på att de är annorlunda. Detta tog sig förmodligen uttryck redan under deras barn- och ungdomstid. När de skulle skriva uppsats i skolan skrev de till skillnad från alla andra fantasifullt. Och när de skulle redovisa sina färdigheter i självständigt tänkande på akademin, blev deras krior aldrig lik de bouppteckningar alla andra plitade ner. Med andra ord hade de fantasi.

Och fantasi behövs för att kunna leva fullvärdigt. Livet blir odrägligt om inte fantasin får något spelrum. Verkligheten måste ses i ett större sammanhang. Det duger inte att se den som en oändlig upprepning av samma sak, ändå till döden sätter den definitiva gränsen för upprepningen. Författare och skådespelare anses lämpliga att sätta fantasins färg och mening åt tillvaron. Därför är det de som väljs när befolkningen på morgonkvisten skall injiceras den mening som de så väl behöver inför dagens mångahanda.

Fantasi och mening, hör dessa två ihop? Jag tycker det. Fantasin måste förstås vara uppslagsrik. Dess uppgift är ju att berika livet. Dess uppgift är att smälta samman med en många gånger enahanda verklighet och berika denna. Fantasi som inte berikar kan vi vara utan. Fantasi som berikar och ger mening byter dessutom namn när den fungerar som den skall. Den är inte längre en fantasi utan har blivit en del av verkligheten.

Den sanna fantasin är således inte godtycklig. Den får heller inte användas i fel sammanhang, aldrig tillåtas bryta ner och förstöra. Den skall bygga upp och förstärka det sanna livet.

Vad nu detta är. Därom råder delade meningar. Författare och skådespelare väljs för att deras fantasier förväntas motsvara radioledningens förhoppningar om att deras tankeutflykter skall befrämja det som radioledningen förbinder med solidaritet och medmänsklighet. Man behöver aldrig frukta att de skall spränga gränsen och närma sig det som i det gemensamma samtalet idag är förbjudet område, talet om Gud. När därför präster väljs att ledsaga oss tidiga morgnar i ”Tankar för dagen” får de tygla sig och hålla tand för tunga.

83 I Sverige skall svensk lag gälla

I Sverige skall svensk lag gälla. Det hävdade Alexandra Ivanov i Svenska Dagbladet (SVD) den 25 september 2015. Självklart är det så, kan man tycka. Men när det väller in utfattiga romer från Rumänien och Bulgarien och intar det offentliga rummet med sina bilar, sina tält och sin smutstvätt, hur blir det i sådana fall? Är det så enkelt att följa lagen då? Gör det inte ont i samvetet att riva ner de primitiva tältlägren under hänvisning till svensk lag?

Eller för att bli ändå tydligare. Flyktingvågen från Syrien, Afganistan, Eritrea och Somalia bara växer. En oräknelig mängd människor utan tak över huvudet och utan hem att vända tillbaka till, strömmar in över EU:s gränser. EU-lagen säger att flyktingarna när de nått EU:s gräns skall registrera sig. Men hur skall det gå till? Det går inte sa polisens samordnare i Österrike och öppnade gränsen till Tyskland för den framträngande människomassan. Han hade inget val.

Över detta finns en del att fundera. Låt oss först koncentrera oss på Alexandra Ivanov utifrån hennes artikel i SVD. Alexandra Ivanov vet lösningen. Lagen skall följas. Går inte det, skall lagen förbättras så att ”medborgarnas fri- och rättigheter skyddas”. Under tiden måste myndigheten tilldelas ökade resurser så att det offentliga och privatägda rummet fredas.

Men är det en framkomlig väg? Är det inte tvärtom så att verkligheten ibland tvingar oss att ändra lagarna på ett sådant sätt att det kränker både äganderätt och privilegier. Här kan vi bortse från Alexandra Ivanovs romer. Problemen med dem är ju ändå hanterliga. Låt oss istället fundera över flyktingvågen in över EU. Kommer inte den i förlängningen att förändra både kulturklimat, synen på demokrati, mänskliga rättigheter och välfärdsystem i Europa? Och i takt med förändringarna kommer inte då också lagarna att förändras? Jag tror det.

Det betyder inte att jag anser läget unikt. Ständigt pågår förskjutningar i samhället som i grunden påverkar såväl individer som lagar. Vad som möjligtvis är speciellt idag är att utvecklingen går snabbare än tidigare.

Jag vore inte jag om jag inte drog in religionen i mitt resonemang, framför allt den kristna tron. Den kristna trons själva källa är ju bibeln, en skrift med osedvanligt lång tillkomsthistoria. Så lång att vi där kan iaktta vad jag ovan påstått, att lagar förändras kontinuerligt i takt med samhällsförändringarna. Jesus må ha sagt att inte en prick i lagen skall förändras. Lagarna i de äldre skikten i Gamla testamentet går ändå rakt inte att kopiera över i Nya testamentet. Det var stor skillnad mellan Mose och Jesus.

Inför detta reagerar kristna olika. Det finns de som påstår att lagen står fast. De olikheter vi kan iaktta var förutsedda redan från början, menar de. Dessa Alexandra Ivanov-kristna kallar vi konservativa, ibland t o m fundamentalister. Andra friskar på och säger att lagen är underställd saken och att saken är Jesu kärlek och att kärleken liksom lagen kan ta sig olika uttryck. Vad vi skall kalla dessa vet jag inte säkert. Ibland när jag är på det humöret kallar jag dem liberalteologer, ibland och då när jag tänker efter, kallar jag dem Pauluskristna.

82 De absoluta idealen på gott och

Kunskaper, insikter, känslor, upplevelseförmåga, fantasi och blick blick för det sköna, vad kan en människa mer begära? Ett känsligt samvete och rättspatos, skulle idealisten kanske tillägga. Däremot ”sätter jag en peng på” att idealisten av idag inte skulle tänka på de höga idealen. Ändå lär det vara svårt att leva fullvärdigt om inte i bakhuvudet finns något som heter ideal. Livet blir inte som det skall om vi inte har något idealt att se upp till.

Vi som kallar oss kristna gör oss ofta breda över att besitta ideal som andra saknar. Jag gillar inte den inställningen. Höga ideal har nämligen alla normalt funtade människor. Bara så att enbart ett fåtal av oss vågar sig på att försöka praktisera vad vi innerst inne drömmer om. Detta gäller såväl kristna som andra.

Och de som försöker hamnar ofta i galen tunna. Att religiösa fanatiker gör det, vet de flesta. Men att även andra med höga ideal gör detsamma, har få observerat. En som däremot tror sig veta mycket om missriktade höga ideal är journalisten Magnus Linton, som i dagarna utkommit med en bok om knark. Det fick jag klart för mig när Johar Bendjelloul intervjuade honom tisdagmorgonen den 15 sept på radions P1. Det höga ideal som Linton brännmärkte var nolltolerans mot knark . Den inställningen förde enligt Linton mycket ont med sig. Sverige toppar listan på knarkrelaterad död på grund av stelbenta höga ideal som gjort det omöjligt att lindra knarkmissbrukets skadeverkningar, påstod Linton.

Må vara hur det vill med den saken. Själv relaterar jag hellre till religiösa ideal. Dem känner jag bättre till. Höga religösa ideal och tron på att äga sanningen är nog bra, menar jag. Men dessa ideal verkar till allt annat också isolerande. Trosivrarna blir gärna en grupp för sig utan möjlighet att påverka omgivningen. Dessutom känns det meningslöst att diskutera med en människa som tror sig förfoga över hela sanningen. Det hindrar ett vettigt meningsutbyte eftersom trosivraren blockerar alla tendenser till samtal på lika villkor. Observera detta gäller inte enbart vid möten med ett Jehovas vittne som knackar på dörren eller två unga mormoner från Utah som är i Sverige på missionsuppdrag. Det gäller alla som tror sig äga sanningen. Hur är det till exempel med politiker av idag som vägrar att tala med Sverigedemokraterna? Dessa politikers rättspatos leder tvärtemot avsikten till allt högre opinionssiffror för detta invandringsfientliga parti. De höga idealen har ju gjort att problemen med invandringen förnekas. De enda som har något att säga blir då de invandringsfientliga. Läget vore ett helt annat om våra invandringsvänliga politiker vågade tala klarspråk om invandringens vådor och därefter argumenterade för att vi trots detta måste vara positiva till att ta emot flyktingar.

Jag tror alltså att de höga idealen är nödvändiga, till och med livsnödvändiga. Däremot anser jag det nödvändigt att ha en öppen inställning även till de absoluta idealen. Även det absoluta måste kunna diskuteras, t o m ifrågasättas. Och visar det sig att de höga idealen mer leder till skada än till nytta, måste idealisten lära sig att hålla tand för tunga. För mig är abortfrågan det tydligaste exemplet på detta. Dessa aborter, ofta till synes på löpande band, en av fyra kvinnor har idag genomgått en eller flera aborter, är för mig något som gör mig starkt civilisationskritisk. Men att för den skull ställa mig i ledet bland dem som talar om barnamord och visar hemska bilder på aborterade foster, är för mig otänkbart. Sånt skapar bara hat och försvårar de öppna samtal som är det enda som öppnar för förnyelse i synen på samlevnad och människovärde.

81 Något av en trosbekännelse

Ur ett debattinlägg med en god vän

… All min erfarenhet, inte minst i mitt kyrkohistoriska arbete, har lärt mig att man inte får glömma personen när man undersöker saken. Detta gäller också bibeln. Även den är färgad av de olika författarnas preferenser och religiösa bakgrunder. Dessutom finns i bibeltexterna ofta ett drag av tilltal, ett tilltal som passar som hand i handske i vissa sammanhang, men sämre i andra.

– Visst gör detta bibeln mångtydig och visst leder detta till subjektivism i tolkningen. Men teologin är inte ensam om detta dilemma. All vetenskap och då särskilt den humanistiska, har två sidor, den ena är objektivt konstaterande, den andra subjektivt värderande.

– Skulle jag i religiöst nit för den absoluta sanningen förneka att detta gäller även bibeln, vore jag inte sann mot mig själv och inte heller mot det som är mer okränkbart än annat, uppenbar sanning. Till min skam märker jag att respekten för uppenbar sanning är starkare bland agnostiker än bland bekännande kristna.

– Mitt livsprojekt är att finna Jesus, jag villl alltid vara på väg mot honom. Jag tar gärna hjälp av professionella bibeltolkare i min strävan mot honom, men har en ”piga” nåt att säga skall jag också lyssna på henne. För mig handlar det om ärlighet att våga fråga fler om hjälp och jag hoppas att den helige Ande trivs och hjälper till när mitt uppsåt är rent. I slutändan är trots allt mitt möte med Kristus personligt.

– Jag ser mig själv som lutheran i den meningen att jag nog kan ha auktoriteter men aldrig får försvära mig åt någon av dem. Denna hållning leder oundvikligen i de stora sammanhangen till individualism och splittring, men alternativet är att göra avkall på sitt samvete, i slutändan på sanningen.

– Som jag uppfattar Jesus tvingar han aldrig någon att vara osann mot sig själv. Vad Jesus ville var hängivenhet, hängivenhet mot Gud och hängivenhet mot medmänniskan. Men det är något annat.

– Skulle min förpliktelse till bottenlös ärlighet  föra mig till ett läge då jag inte längre kunde vara solidarisk med den kyrka jag tjänar, måste jag lämna den. Samverkan människor emellan är nämligen en nödvändighet i den kyrka som har Jesus som Herre. Men jag har ingen tanke åt det hållet, detta trots att även jag mår illa när jag märker att min kyrka tycks hämta mer inspiration från tidsidealen än från det som är trons hjärtefrågor.

– Kristi försoning är för mig det centrala motivet i kristen tro, men vem har något att säga i den frågan? I synen på försoningen är liberala kristna och konservativa sig förunderligt lika. ”Lagen” förstår de båda, även om de har olika lagar, men när evangeliet kommer på tal med sin försoning och upprättelse, faller båda sidorna tillbaka på utantillformler. Detta av den enkla anledningen att denna fråga inte lever för dem, något som tvingar till utantillformuleringar för att undvika att falla i galen tunna. För mig är det här som skon klämmer. Om man är liberal eller konservativ är mer en fråga om äpplen eller päron, tycker jag /Björn

80 Den kristna tron för mig – sann och öppen

 Allting flyter i Svenska kyrkan, skrev Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet den 23 aug 2015. Hon brännmärkte fem domkyrkopräster som gjort relativismen till sin sanning och i den sanningen var inte Kristus en sannare profet än andra. Om hon missförstått de fem prästerna vet inte jag. Bara att jag själv har bestämda åsikter om den kristna trons sanning och om de kristnas förhållandet till denna sanning.

Tro är något oundgängligen nödvändigt i vardagens verklighet. Den livar handlingen, ja är handlingens själva förutsättning. Trons kvalité prövas av hur den fungerar. Tron skall hålla för verklighetens prövningar och den skall fungera i relationerna människor emellan.

Detta gäller även kristen tro. Den skall hålla för prövning och fungera i relationer. Både det ena och det andra är det si och så med. När bibelns trovärdighet utsätts för prövningar kan där sättas både det ena och det andra frågetecknet. Och som relationsskapare har kristen tro många gånger visat sig bristfällig. Eller vad sägs om korståg och häxbränningar i den kristna trons namn.

För mig personligen har barnatrons överlevnad hängt på att jag låtit Kristus och hans försoningsgärning bli centrum för min tro, och sen förstått helheten utifrån detta centrum. Så uppfattad äger för mig den kristna tron något som står över allt annat. I Kristi försoningsgärning har jag funnit trons sanning. Inför denna bleknar allt annat, det andra må vara Koranen, Bhagavad-Gita, förklaringen om de mänskliga rättigheterna, evolutionsteorin, eller vad nu folk annars lutar sig mot.

Detta betyder inte att jag är låst i mina möten med muslimer, hinduer, upplysningsmänniskor eller vetenskapsfantaster. Jag känner mig som människa och kristen skyldig att inte bara vara artig och förekommande mot dem alla. Jag är också förpliktad att ta deras tro och deras argument på allvar.

På allvar det betyder för mig att jag i varje samtal ytterst sätter min tro på spel. Skulle jag bli övertygad om att jag har fel och de har rätt är det min moraliska plikt att erkänna det och dessutom vara beredd att ta konsekvenserna. För mig ligger denna förpliktelse till absolut ärlighet i min jesustro. Jag kan inte föreställa mig en Jesus som för egen vinnings skull blundar för sanningen.

Ekumeniska samtal med mig som deltagare är därför ett vågspel. Det är för den delen alla allvarligt syftande samtal med människor som menar sig ha något väsentligt att förmedla.

Följaktligen orkar jag inte med politiker som ständigt talar i egen sak och som dessutom ser det som sin uppgift att torpedera andras åsikter. Jag ids inte lyssna när muslimer skryter med sin tro, eller när kristna teologer lägger allt till rätta så att det skall gynna den egna trosinställningen. Redan under min studietid i Uppsala kände jag mig illa till mods när jag tvingades lyssna på den ena partsinlagan efter den andra. Och likadant är det idag. I syfte att överleva stryker kyrkans män och kvinnor samtiden medhårs. Inte för att sanningen kräver det utan för att även i fortsättningen få vara medspelare i kampen om människors själar.

79 Varför mörka orsaken till Sverigedemokraternas framgångar?

Anders Björck försökte men kom ingen vart. Karin Pettersson och Peter Wolodarski gav honom ingen chans. Så sammanfattar jag debatten om opinionsframgångarna för Sverigedemokraterna i P1:s Go morron Sverige den 21 aug -15. Inte så att politikjournalisterna Karin Pettersson och Peter Wolodarski sade emot Anders Björck utan därför att de vägrade tala om annat än sin egen patentlösning. Denna var att f a regeringen var lam och inte trumpetade om hur de verkligt stora problemen i samhället skulle lösas. Regeringens tystnad hade gjort att invandrarfrågan fått all uppmärksamhet. Detta i sin tur hade lett till att Sverigedemokraterna (SD) oförtjänt kom i fokus för uppmärksamheten. Peter Wolodarski jämförde med Miljöpartiets opinionsframgångar i samband med säldöden 1988.

Vad Anders Björck hade att säga fick vi inte höra. Kanske gick hans tankar i samma riktning som mina. I vilket fall som helst tycker jag så här.

Nog är det sant som Karin Pettersson sade att flyktinginvandring inte kan ha några tak. Hjälpbehovet avgör. Men hon fortsatte inte med att spekulera över följderna av en flyktinginvandring som inte vet av några gränser. Inte ett ord hade hon att säga om följderna för ett välfärdssamhälle som vårt. Men det hon inte sade tänker många. Så många att SD växer så det bara knakar.

Jag kan bara spekulera över varför något så enkelt och närliggande som följderna av ohämmad massinvandring inte tas upp till prövning av annars så skarptänkta journalister som Karin Pettersson och Peter Wolodarski. Mörkar de t o m för sig själva att vårt välfärdssamhälle ytterst bygger på att gränser sätts upp mellan mitt och ditt, mellan svensk medborgare och utlänning? Men folk i allmänhet mörkar inte. Åtminstone inte de som sympatierar med SD. Det är ju deras välfärd det gäller.

Inte heller jag själv mörkar. Jag förstår mycket väl att vårt land inte orkar med hur många flyktingar som helst utan att välfärdssystemen brakar samman. Ändå röstar jag inte på SD. Mitt samvete förbjuder mig. Om så samhället hotades av upplösning på grund av flyktingströmmarna gör jag inte det. Min kristna tro förbjuder mig.

Jag vet inte vad Karin Pettersson och Peter Wolodarski har för tro. Förvisso står de upp för demokrati och mänskliga rättigheter, trossatser så goda som några. Kanske är det för dem så att denna deras trosövertygelse hindrar dem att se klart. I det här fallet se att demokrati, mänskliga rättigheter och i förlängningen human flyktingpolitik modell Sverige förutsätter skydd för massinvandring t o m av flyktingar. Eller är det så att klarsyn över detta förhållande i slutändan fläckar tron på egen etisk/moralisk förträfflighet och därför undviks.

För mig är det självklart. Det duger inte längre att undvika inträngande och uppriktiga debatter om välfärdssamhällets förutsättningar. Globaliseringen tvingar fram sådana, ärligheten kräver dem och det lär inte gå att få bukt med Sverigedemokraterna om man inte berättar var skon klämmer.

Tillägg

Det dröjde inte många dagar efter debatten i P1:s Go morron den 21 aug och mina reflexioner i samband med denna, förrän allt exploderade. Flyktingar i hundratusentals började välla in i Europa i en flyktingkatastrof som överträffade allt vi tidigare varit med om. Med det följde och följer outhärdliga mänskliga katastrofer. Och i ett nu började politiker och andra att tänka i nya banor. Tysklands Angela Merkel står modigt upp för en generös flyktinginvandring trots de påfrestningar detta kommer att innebära. Flyktingfrågan har i ett enda nu blivit EU:s ödesfråga. Karin Petterssons och Peter Wolodarskis relativiserande reflexioner känns inte längre relevanta. Och det är plötsligt inte längre självklart att Sverigedemokraternas framgångar kommer att fortsätta. Deras lösning att ta hand om flyktingarna i deras hemmiljöer känns för allt fler orealistiskt. Inte heller upplevs det mänskligt att sätta höga murar vid EU:s gränser. Men vad göra? Inga svar ges. Vi står mitt i ett skeende som just nu inte låter sig överblickas.

78 Den kristna klädnadens betydelse

Kristen tro i ren form är något tänkt, inget verkligt. Så länge tron har sin hemvist här på jorden framträder den alltid i tänkt, d v s i tolkad form. Så var det redan från början. Jesus lade ut Guds vilja utifrån den trostolkning som var hans tids. Som det började har det sedan fortsatt. Ständigt finns där nya människor som bildlikt talat kläder den kristna tron i nya kläder. Gammalt fogas till nytt i ständigt nya kreationer.

Många har anat detta förhållande men har ändå inte förstått det. När människor i min närhet som tror sig veta utan att göra det skall tala om för mig varför gamla bibelöversättningar är bättre än den nya, talar de gärna om pålagringar. Det ena översättningslagret har lagts på det andra ända fram till dags datum, påstår de. Av den anledningen tycker de att man skall hålla sig till den gamla mer ursprungliga översättningen och fördöma den nya. Vad de inte vet är att den senaste översättningen ligger betydligt närmare den ursprungliga texten än den gamla. Textunderlaget idag är bättre än det någonsin varit.

Åter till det faktum att det går mode även i religionen. Nya generationers kristna styr ut sin kristendom på ständigt nya sätt. För mig är det särskilt viktigt att ha detta i tankarna när min kritiklusta tränger sig på. Frågan är ju om det är kristendomen som sådan eller kristen tro i sin nuvarande utformning jag vill åt? För mig är det oftast kristen tro i sin nuvarande utformning och min metod att komma åt denna är att spegla den mot den Jesus som evangelierna ställer oss inför. Jag tycker detta dessutom är viktigt. Varför får följande visa.

På frågan till svenska medborgare utan invandrarbakgrund om de tror på Gud svarar idag de flesta nej. Samtidigt är de märkligt nog påtagligt intresserade av andliga ting. Hur kan det vara så? Beror det möjligtvis på att vi som kallar oss praktiserande och bekännande kristna alltför ofta står för en kristendom som förefaller de flesta passerad? Förvisso! Så nog är jag på rätt spår när jag utsätter dagens kristendom för kritisk prövning.

Ett ytterligare exempel hämtar jag från politikens värld. Där talar man om sekulär politik, dvs inomvärldsligt betingade politik, som något självklart. Religiös politik skulle föra oss flera steg tillbaka, påstår de. Den skulle hindra utvecklingen, inte befrämja den.

Varför skulle den det, frågar jag mig? Beror det på erfarenheter från religiösa politiker som på grund av sin tro stelnat i sina värderingar? Jag tror det. Men behöver det vara så. Kan inte kristna politiker vara lika öppna som andra. Jesus var ju sannerligen inte låst.

Ironiskt nog är politiker av idag, trots sin förmenta inomvärldslighet, sprängdfylld av tro. De tror på barns rättigheter, på alla människors lika värde och på jämlikhetens välsignelse. Allt trossatser av renaste märke.

Så nog finns det anledning att kritiskt granska kristen tro av idag i dess skiftande klädnader. Den kan i värsta fall vrida till det så att sökande människor förnekar Gud och politiker håller tron på armlängds avstånd, samtidigt som de går omkring uppfyllda av en tro som de samtidigt förnekar.

77 När drömmen försvinner

Tro som jag förstår den har med tillit att göra liksom med hopp och kärlek. Få tänker på att också drömmen hör med bland det som hör tron till, men för mig är det uppenbart så. För mig är det lika uppenbart att tro långt ifrån alltid behöver vara religiöst betingad. Tron är en generell företeelse.

Jag tänker mig drömmen som flyktig tro. Drömmen finns där i trons närhet för att så småningom förflyktigas. Den berikar tron till en tid men behöver så småningom ersättas av nya drömmar.

Även den sspecifikt religiöst bestämda tron har drag av dröm inbyggd i sig. Förvånas ej över detta. Tro är inte vetande, den är till för att berika vetandet, och i den egenskapen skänka mening och sammanhang. För att kunna göra detta behöver tron livas av drömmar.

Jag räds därför inte drömmen. Räds heller inte att religiösa drömmar förflyktigas.

Ibland funderar jag över min ungdoms religiösa drömmar. Jag minns särskilt hur jag vid ett tillfälle på skolgården hemma i Kumla inför mängder av skolkamrater förfäktade Nya testamentets ofelbarhet på ett sätt som jag idag känner mig helt främmande inför. Denna min tro på ofelbar helig skrift var i själva verket en dröm som hade sin tid i mitt liv men som förflyktigades allteftersom mitt vetande vidgades.

Det betyder inte att jag gjorde fel när jag i det fortfarande religiöst vitala Kumla krigade för min sak. Alternativen som mina kamrater med annan åsikt kom med kan jag fortfarande inte förlika mig med. Deras syn på religion och samlevnad skulle leda till en utförslöpa som jag fortfarande inte har något till övers för.

Det lilla hör samman med det stora. Det som skedde på skolgården i Kumla hade haft sin motsvarighet på den nationella arenan. Kyrkfolket, de må vara kyrkliga eller frikyrkliga, upprätthöll fortfarande under de sista decennierna av 1800-talet oh långt in i 1900–talet, drömmen om en värld formad utifrån Gamla testamentets modell och Nya testamentets ideal. Men den drömmen förflyktigades allt mer. I dess ställe följde drömmar om en tro vars yttersta uttryck var tron på Jesu medmänsklighet och kärlek. Den rättfärdige Guden byttes ut mot den barmhärtige. Helvetet mot alltings upprättelse.

Men inte heller denna mer ”liberala” teologi förmådde hålla stånd. Även liberalteologins drömmar förflyktigades ställd inför anklagelsen att mer spegla tidens ideal än Kristi gudomliga anspråk och försoningsgärningens mening.

Här är inte platsen att döma om rätt och fel i den religiösa utvecklingen. Inte heller ställer jag här den religiösa sanningsfrågan. Jag önskar bara lyfta fram den sanningen att drömmen hör till tron och att livet som sådant, det må heta religöst eller profant, förutsätter såväl dröm som tro.

Jag tror mig också veta att det får ödesdigra följder när människan förnekar trons och drömmens nödvändighet. Jag förskräcks när denna tids A–barn, de må heta politiker eller företagsledare, så glömt bort sitt andliga arv att de utan att blinka bytt ut kyrkans drömmar mot golfbanans nöjen eller bönhusets bönekamp mot bataljer på tennisplanen.

Ibland tänker jag på våra utomeuropoiska invandrare, alla dessa som åberopar Gud i möjliga och omöjliga situationer. Jag funderar över vad som kommer att ske när deras religiösa drömmar förflyktigas. Ve vårt samhälle om det blir med dom som med oss att de byter ut kyrkan mot golfbanan och bönhuset mot tennisplanen.

76 De nödvändiga utopierna

Utopier rynkar vi på näsan åt. Drömvärld är drömvärld tycker vi och verklighet är verklighet. Men är det så enkelt frågar jag mig. Behövs inte utopierna? Är inte dessa framtidens idégivare?

Inte vilka utopier som helst, förstås. FI-anhängare som drömmer om att införa ett tredje kön och vill lagstadga om köttfria måndagar lär inte bli tagna på allvar. Deras förslag har ingen framtid ens i utvecklad form. Men det finns andra som har och haft det, inte minst de många samhällsutopierna. Dessa har mer än mycket annat bidragit till det vi idag kallar det goda samhället.

Paradexemplet på samhällsomvandlande utopi av idag är förmodligen feminismen. Feminismen har alla möjliga former av oklarheter inbyggda i sig. Den låter sig omvandlas till slagord i den politiska propagandan. Kan någon vettig människa exempelvis förklara hur en feministisk utrikespolitik definieras. Detta till trots kallar socialdemokraterna sin utrikespolitik feministisk. Men feministiska teoretiker har också mejslat fram instrument att mäta manligt förtryck som onekligen är både korrekta och effektiva. Sist men inte minst är feminismen en påtaglig samhällskraft som sakta men säkert åstadkommer strukturförändringar i vårt samhälle.

Jag tror jag inspirerats till min positiva syn på utopierna av bibeln. Denna boksamling är späckad med utopier av alla de slag. Med en generös tolkning av begreppet utopi kan det mesta i bibeln betecknas som utopier. Om utopi nämligen står för ”en tänkt verklighet” till skillnad från ”en materiell verklighet” är det förvisso så.

Vissa utopier i bibeln är kvalitetsmässigt att likna vid FI-anhängarnas utopi om vikten av att införa ett tredje kön. Ja värre än så. Det finns utopier i bibeln om ett idealsamhälle åstadkommet genom fördrivning och etisk rensning. Men det finns också utopier av annat slag. Utopier som tagits upp av och fulländats av Jesus och som jag fallit pladask för och utformat mitt liv utifrån.

Därmed har jag också sagt hur jag skiljer den ena utopin från den andra. Utopier som jag tror utvecklas åt fel håll, vänder jag mig mot. Utopier som kan inordnas i verkligheten och stimulera utvecklingen åt rätt håll, ger jag mitt understöd.

Det är min tro att utopier är ”tanketing” som egentligen inte visat sin potential förrän de uppgått i verkligheten och där utvecklat sin inre kraft. Utopin är som spermien som inte har något egenvärde förrän den förenats med ägget och blivit till en människa.

Frågan är bara vad som är det ena och vad som är det andra. Ingen kan med säkerhet säga om en utopi är av godo eller av ondo. Först när utopin ingått förening med verkligheten vet man. Eller som bibeln säger ”Av frukten känner man trädet” (Matt 12:33).

75 Ständigt dessa dubbla budskap

Offentliga personer som inte minst en gång om dagen tar ordet jämställdhet i sin mun lär vara sällsynta. Jämställdhet tillhör denna tids tio Guds bud. Frågan är om inte jämställdheten toppar som bud nummer ett, bud nummer två blir förmodligen en slagkraftig formulering om mäns och kvinnors lika värde.

Det är viktigt att lägga märke till just offentliga personers slagord. De speglar mer än mycket annat tidsandan. Vi kan därför vara säkra på att frågan om jämställdhet ligger i tiden, mäns och kvinnors lika värde likaså.

Vore det inte för de dubbla budskapens skull hade detta inlägg blivit oskrivet. För vem vore jag om jag inte hejade på jämlikhetsförespråkarna eller kände avsky när kvinnor sågs över axeln bara därför att de var kvinnor.

Dubbla budskap, vad då, säger du. Jag har inte observerat några dubbla budskap.

Det kryllar av dem, påstår jag, särskilt när någon talar jämställdhet eller försöker framställa sig som jämställd.

Å ena sidan tillhör det comme il faut för offentliga personer av alla de slag att betona hur vanliga de är, å den andra, helst utan att det skall märkas, att de inte är som alla andra. Därtill påhejade av intervjuare och beundrare. Det är som om det här saknades spärrar för det anständiga. Idoldyrkan får gå hur långt som helst utan att den ifrågasätts av den annars så demokratiske svensken.

Å ena sidan förkunnas från våra tribuner demokrati och lika värde som samhället själva grundval. Å den andra kan från samma tribun ”tunga” företrädare skiljas från ”lätta”. Och det är långt ifrån alltid så noga med sanningen när tyngden människor emellan skall fördelas.

Sen detta evinnerliga tävlande där segraren upphöjs och förloraren skjuts åt sidan. Programmet ”Vem vet mest” går i en oändlig serie av upprepningar. Detta utan en enda tanke på de stackare som inget vet. Samtidigt är jag övertygad om att programledaren Rickard Olsson ser sig som en apostel för jämställdhet och lika värde.

Inför denna räcka med exempel frågar sig vän av ordning vart jag vill komma. Är det förbud mot fördolt skryt och idoldyrkan jag är ute efter. Långt därifrån. Vad jag vill är att vi skall uppmärksamma problemet. Uppmärksamma hur djupt det sitter i oss att skilja hög från låg, den framgångsrike från förloraren.

Denna uppmärksamhet kanske i sin tur kan leda till att vi blir mer varsamma mot varandra, kanske också att vi ser på vår demokrati och på vår strävan efter jämlikhet med nya ögon. Framför allt att vi blir uppmärksamma på alla odemokratiska tendenser i det samhälle som berömmer sig vara mera demokratiskt än alla andra.

Kanske borde vi också börja teoretisera över det faktum att vissa kan det andra inte förmår. Och i samband med det börja fundera över hur vi skall hantera detta faktum att människor är olika. Det betyder att vi fördjupar samtalen om samverkan och solidaritet.

74 Homofob och abortmotståndare

Att beskylla någon för att vara homofob och samtidigt abortmotståndare är kraftigt nedsättande. Själv funderar jag över hur kombinationen homofob och abortmotståndare tillkommit. Ytligt betraktat tror jag ordkombinationen kommer sig av att abortmotståndare förmodligen oftare än andra också är homofober. Men det finns djupare liggande orsaker. Därav min utläggning nedan.

Det må nämligen vara så att homofober ofta också är abortmotståndare. Etiskt/moraliskt däremot är skillnaden mellan abortmotstånd och homofobi så stor som mellan natt och dag. Den ena berör frågan om liv och död, den andra ytterst om samlevnad. Båda kan naturligtvis diskuteras på en och samma gång. Men inte på samma plan. Liv och död är en sak, hur vi skall leva tillsammans en annan.

Jag tänker mig följande om det egentliga skälet varför de både begreppen klumpas ihop. Abortfrågan tilläts aldrig genomlysas ordentligt. Alldeles för snabbt, det tog i Sverige kanske bara tio år av intensiv debatt, hade kulturelit och politiker bestämt sig. Abort var en kvinnofråga som ytterst handlade om kvinnans rättighet att förfoga över sin egen kropp. Därmed var vägen öppnad för fri abort. Aborten hade förvandlats från en etiskt moralisk fråga till en kvinnofråga. Abort handlade inte längre om liv och död utan hade blivit till en rättighet.

I homosexfrågan var det uppenbart att något måste göras. Fördomarna mot homosexuella var utbredda i alla samhällskikt. Homosexuella män tvingades ”mörka” sin läggning. De fick smyga omkring på pissoarerna för att hitta likasinnade. Lesbiska kvinnor flyttade visserligen ihop och levde tillsammans, men de gjorde det utan att låta någon ana varför. Kampen mot fördomarna mot homosexuella blev en lyckad befrielsekamp. Fortfarande ”mörkar” visserligen åtskilliga sin sexuella läggning, men skillnaden mellan då och nu är drastisk.

Denna de homosexuellas befrielsekamp har förstås även den sina baksidor. Numera har homosexualitet i debatten förvandlats till en normalitet. Ingen i kulturens toppar som vill vara rumsren får längre säga att homosexualitet är en avvikelse. Därmed frånhändar man sig också möjligheter att fördjupa sig i skillnaden mellan godartade sexuella avvikelser och elakartade, typ pedofili. Godartade, som man kan leva med, får inte ställas mot elakartade, som måste bekämpas. Detta trots att även dessa avvikelser, liksom homosexualitet, är djupt förankrade i den egna personligheten.

När abort, som ytterst är en etiskt moralisk fråga, blandas samman med homosexfrågan, som har med samlevnad att göra, tyder det enligt min mening på att insikt saknas. Framför allt insikt i abortfrågans allvar. När den insikten saknas, något som befrämjats av att abort blivit en rättighet, kan man klumpa ihop abortproblematiken med en samlevnadsfråga av mindre vikt. Hur har detta kunna ske? För min del tror jag det beror på att kultureliten i sin kamp för kvinnans frigörelse låtit sig förblindas.

73 Jämställdhetens springande punkt – makt och anseende

Kvinnor erövrar den ena positionen efter den andra. Men positionsvinsterna innebär inte att att kravet på jämställdhet minskar. Det tycks tvärtom öka i takt med uppnådda segrar. Jämställdhetsfrågan har en till synes outsinlig energi inbyggd i sig.

Är det det kravet på rättvisa som är den drivande kraften? Så länge som kvinnor sköter det mesta av hemarbetet, tjänar mindre och därför får sämre pension finns det skäl att tro det. Men jag gör det inte.

För min del tänker jag mig att jämställdhetens springande punkt har med makt och anseende  att göra. Kvinnorörelsen kommer inte att ge sig förrän makten delas lika mellan man och kvinna. Och med makten kommer anseendet som ett brev på posten. Rådande kvoteringshysteri tyder på att jag har rätt.

Inte undra på att makt och anseende är viktigare än annat. Den mäktige bestämmer ju, behöver således inte buga för överheten, har mer betalt, bor bättre, låter sina barn gå i bättre skolor, kan fara utomlands på semester och har högre status.

På motsvarande sätt nedvärderas omvårdnad och tjänande trots fagert tal om motsatsen. Lokalvårdare har dåligt betalt trots att de slits ut i förtid, undersköterskor gör jobbet utan att det märks i lönekuvertet. Och hemmafruarna är numera utplånade eftersom ingen längre anse sig ha råd att vara hemma på heltid. Det kostar för mycket i förlorade pensionspoäng. Vid en skilsmässa skulle detta innebära katastrof.

Tänk om det vore tvärtom så att omvårdnad och tjänande drastiskt uppvärderades. Då skulle det inte dröja förrän positionerna förändras. Vi skulle få en kvinnorörelse som betonade vikten av hemarbete. Ledande kvinnor skulle stå upp och ge skäl för kvinnans enastående och naturgivna förmåga till närhet och omsorg. Detta för att skapa armlängds avstånd till en man som tror att han förstår men i grunden saknar empatisk förmåga.

Summan av denna kardemumma är att jag tycker att talet om jämställdhet måste fördjupas. Vi behöver kort och gott tala mer om jämställdhetens drivkrafter. Först då får vi stil på den avgörande frågan; vad jämställdhet egentligen står för.

72 Privilegier som lockar

Jag lyssnade en stund på Liza Marklund som den 4 juli var värd i radions Sommar i P1. Inte tu tal om det, LM var verkligen underhållande. Det var driv i såväl tal som musik. Man kunde inte låta bli att ryckas med.

Jag funderar över vad det egentligen är som fascinerar när kändisar som Liza Marklund tar till orda. Är det tempot, infallsvinklarna, språkbehandlingen som får oss att lyssna, eller är det något utöver detta?

Den funderingen fick jag när LM talade om Mona Sahlin och framför allt om Anna Lindh Anna Lindh framställdes som en fantastisk människa, vilket i och för sig inte är något nytt. Det nya var att LM stod Anna Lindh nära, tydligt markerat av att hon benämnde henne Anna och och sen berättade mycket personligt om Anna Lindh och deras bekantskap.

Sen späddes min fundering på när LM fortsatte med att berätta om sitt författarskap. Där sade hon något riktig tänkvärt, när hon påpekade att kriminalromaner bara går hem i välfärdsländer som vårt. Där man har det eländigt berättar man om annat. Men det var inte det som gjorde att jag fortsatte att fundera. Min fundering fick en fortsättning när hon berättade om de många språk hennes böcker var översatta till och det otal förlag hon samarbetade med. Bland annat hade hon farit till USA på försäljningsturné. I den ena delstaten efter den andra hade hon hållit mer eller mindre lyckade tal om hur hon tyckte ock tänkte. Lyckade tal i delstater där värderingsgrunden var som i Sverige, misslyckade där utvecklingen inte kommit lika långt. Kontentan var att det gällde att rätta mun efter matsäcken om man skulle få några applåder.

Men vad var då då jag funderade över? Min fundering gällde och gäller vad det är som fascinerar när LM och andra tar till orda. Mitt svar är att jag tror vi lockas av kändisarnas upphöjda ställning, så vitt skild från vår egen. Vem av oss är Mona med Mona Sahlin och Anna Med Anna Lindh? Och vem av oss får åka på välbetald turné i USA och berätta om våra böcker? Ingen! Själv har jag skrivit flera, men jag kan inte skryta med att mer än en handfull människor läst dem, om ens det.

Men upphöjd ställning i sig faller vi inte för. Den måste kombineras med folklighet. LM måste sätta knorr på sitt självmedvetna berättande med att låta Anna Lindh bli Anna och Mona Sahlin, Mona. Och berättelsen om föredragsturnén i USA måste spetsas med hur hon misslyckades med att charma lyssnarna från Sydstaterna.

Sen kan man naturligtvis fråga sig om det är så det skall gå till. Själv tycker jag att det vore bättre om våra kändisar grävde djupare. Om de vågade blotta sitt livs egentliga problematik och vi då fick möjlighet att känna igen oss på riktigt.

71 Tro, inte om utan hur och på vad

Det blir låst och fel när samhället envisas med att betrakta oss troende människor som särlingar. Som om tron är något som enbart berör oss. Alla tror ju. Livet blir omöjligt utan tro. Tro i kristet/religiös mening är förbunden med hopp och hopp i sin tur med kärlek. Skulle livet fungera utan dessa tre, tro, hopp och kärlek, frågar man sig. Är det inte när tron, hoppet och kärleken slocknar inom oss oss som livet förlorar sin mening? I värsta fall också livslusten.

Till detta kommer att vi behöver tron till vardags. Tron kan definieras som en tankemodell med vars hjälp vi bygger upp vår verklighetsuppfattning. Denna prövas sedan mot den verklighet som tron hjälpt oss att närma oss. Stämmer det ena mot det andra är allt frid och fröjd. Om inte, gör man väl i att ompröva sin trosuppfattning.

Omprövar man inte utan skyller på verkligheten är det fara å färde. Då har tron förmodligen stelnat. Och stelnad tro är farlig tro. Den kan ställa till mycket ont.

Tyvärr blir religiös tro ofta skadlig och detta därför att den inte låter sig påverkas av uppenbar verklighet och därmed också av uppenbar sanning. Politisk tro är utsatt för samma fara. Se hur det gick för DDR. Deras förstelnade politiska föreställningar stämde inte med verkligheten. Ändå höll de fast vid dem med katastrofala verkningar som följd. För att inte tala om de kambodjanska röda khmerernas tro. Den kostade miljontals människor livet.

Mot vanvettig politisk tro har världssamfundet inte funnit hållbara motmedel. Däremot tror man sig i västerlandet kunna bemästra skadlig religiös tro. Botemedlet är att sätta allt vad religiös tro i karantän. Det gör man genom att förpassa den till privatlivet. Religiös tro tillåts varken i politiken eller i offentligheten. Så har man sagt ända från franska revolutionens dagar. Och det säger man alltjämt.

Vilket oförnuft tycker jag. Rätt hållningt måste vara att kritisera den religiösa tro som man tycker är felaktig eller godtycklig, alternativt försöka påvisa religiösa föreställningars ohållbarhet, eller vad det nu kan vara som man vänder sig mot. Men att för den skull bannlysa kristen tro från det offentliga livet måste vara fel. Det är att försöka tiga ihjäl den.

Dubbelt dåligt är det. För det första dåligt därför att religiösa föreställningar kan vara till nytta i samhällslivet. För det andra därför att man gör den religiösa människan illa genom att tiga ihjäl honom/henne. Religiösa människor behöver nämligen utsättas för kritik. Det utvecklar vår tro.

Allt detta till trots är själva poängen med jag vill ha sagt att tro i bred mening är något gemensamt för oss alla. Den insikten är viktig. Först när vi förstår det kan vi bemöta varandra på ögonhöjd, inte uppifrån och ner. Vi får också möjlighet att jämföra våra trosåskådningar, detta till nytta för alla parter. Som det nu är får det inte fortsätta. Man behöver bara lyssna till den politiska debatten i riksdagen för att märka hur förstelnade trosåskådningarna fungerar. Det är sannerligen inte bara vi kristna som är låsta i våra positioner.

70 Föraktet mot det svenska samhället

Mina tre vuxna barn kan vara stumma som fiskar. Hur jag än lägger upp mina försök att få en diskussion till stånd, misslyckas jag. Men jag vet ett knep. Ta med dem på en längre cykeltur eller en timslång promenad så lossnar det. Senast det skedde diskuterade jag per cykel invandring med en av dom. Läget är låst påstod han. Kulturelitens och politikers känsla för humanitet gör att de inte sakligt kan diskutera följderna av att det väller in folk med andra värderingssystem än vårt.

Jag parerade så gott jag kunde men kom ingen vart. Jag försökte bland annat med att påstå att hanteringen av flyktingfrågor sköts av människor som varken är intresserade av eller förstår sig på religion. Och när man saknar intresse kan man svårligen begripa hur utomeuropeiska invandrare vanligtvis tänker. Jag var till och med oförskämd nog att ta den annars så beundransvärda Mona Sahlin som exempel. Vad vet hon som är satt att leda arbetet mot religiös extremism. Det enda hon har att säga är att religion är en privatsak som det är viktigt att värna.

Ingenting hjälpte förrän jag påstod att det rådde ett utbrett förakt för det svenska samhällsbygget bland utomeuropeiska invandrare. De är artiga nog att inget säga. Men när man kommer dem inpå livet märker man tydligt av detta förakt. Vad detta förakt handlar om borde vara värt en analys. Förmodligen skulle den analysen i slutändan hjälpa både den ene och den andre i vår bildningselit att inse metafysikens betydelse för mänsklig samlevnad. Troligtvis också att märka alla de gemensamma nämnare som finns mellan religiöst sinnade människor och så kallade sekulariserade. De absoluta idealen lär vara den gemensamma nämnaren. Förmodligen skulle insikten om detta hjälpa bildningseliten , vare sig de kallar sig humanister eller är politiker, att närma sig de religiöst sinnade så kallade ”extremisterna” i ögonhöjd och inte som tidigare uppifrån och ned. Detta i sin tur skulle kunna leda till ett integrationsarbete utifrån förnyade förutsättningar. Dessutom till att man äntligen övergav den befängda idén att stänga in religionen inom privatsfärens område. Som om en människans innersta hängivenhet enbart är en sak som har betydelse för henne själv.

Min son reagerade blixtsnabbt. Där sa du något intressant, blev hans replik. Men Du lär inte kunna bevisa ditt tal om förakt. Jag höll med honom. Detta förakt är ingenting våra nysvenskar vågar tala öppet om. Dessutom är det tabubelagt att kritiskt granska svensk värdegrund. Den skall tas för given.

Det må vara galet med mina teorier om kulturförakt. Hur som helst behöver vi så kallade svenskar se på vår kulturella identitet med nya ögon. Trots alla förändringar i vårt samhälle har de grundläggande hjulspåren i vår syn på oss själva och tillvarons förutsättningar blivit för djupa. Den franska revolutionens modell för mänsklig samlevnad var nog trots allt inte sista ordet.

69 Utopin måste veta sin plats

 Utopier måste veta sin plats, tänkte jag när jag lyssnade till en intervju med KG Hammar. Denne hade då bekänt sig till en rätt radikal pacifism. Bland annat ville ha strypa den svenska vapenexporten. Man löser inga problem med vapen, hävdade Hammar.

Men vad har det med pacifistiska utopier att göra? Så här tänker jag. Utopi står för önskedröm. Önskedrömmar klarar vi oss inte utan lika lite som vi reder oss utan trosföreställningar. De båda begreppen är för den delen besläktade. Utopier som har skäl för sig lyfter oss och stimulerar såväl tanke som handling. Det kan också trosföreställningar göra.

Bara det att utopin måste veta sin plats. I fel sammanhang blir utopin en katastrof. Den blir inte bara något ouppnåeligt utan dessutom både skadlig och farlig. Hur skulle det nämligen ha sett ut om inte Hitler bemötts med vapenmakt? Och hur blir det om de religiöst fanatiska IS-soldaterna tillåts härja fritt?

Vad är då den pacifistiska utopins plats? Den hör hemma där den inte skadar oskyldiga människor. Gandhi är här en förebild. Denne protesterade mot engelsmännens förtryck genom passivt motstånd. Jesus är ett annat exempel. Resultatet av dennes vapenlösa protest mot gudlösheten i tiden resulterade i att människor förvandlades inifrån. Och att människor förvandlas inombords är den enda förutsättningen för bestående fred.

Själv skulle jag gärna bli aktiv pacifist om pacifismen inte ensidigt pläderade för vapenvägran eller för att hindra vapenexport. Huvudmålet måste vara att få bukt med människans inneboende aggressivitet och en skadlig gruppmentalitet.

Åter till KG Hammar. Jag gillar honom. Hans sätt att tala om sanningen måste vara det enda rätta. Sanningen äger vi inte, den söker vi, hävdar han. Dogmer (lärosatser) ska hjälpa oss till tro inte själva vara trosföremål, föreställer jag mig att han tycker. K G Hammars respekt för uppenbar sanning, något som många kristna har svårt för i sin trosiver, skiner igenom i hans argumentation, osv. Dessutom förefaller han mänsklig. Allt föredömligt för en kristen ledare i min smak. Men sen detta om vapenexporten. Bottnar månne hans åsikter i en alltför optimistisk människosyn. I så fall är jag inte med honom

68 Jämställdhetens baksida

Att flyg är ett oöverträffat samfärdsmedel erkänner alla. Utan flyg vore min sons vistelse hos vänner i Colombia omöjlig. Nu kan han resa både fram och tillbaka både snabbt och till en rimlig penning. Villkoret är förstås att han beställer biljetterna i god tid. De flesta känner också till baksidan. Flyg smutsar ner. Det vill inte till många flygturer förrän den s k CO-kvoten är uppfylld och du får ryktet om dig att vara en miljömarodör.

Att också jämställdheten har en baksida talar däremot ingen om. Fördelarna får desto större utrymme. Vad kommer det sig? Låt mig ta kampen för kvinnlig jämställdhet som exempel.

Att kvinnor kämpar för jämställdhet är egentligen en självklarhet. I dag finns det inga skäl att schablonmässigt dela upp tillvaron i kvinnligt och manligt. Att män har 20 procent mera muskler gör det inte ens självklart att kroppsarbete idag skall skötas av män. För de tunga lyften har vi idag maskiner. Och nog kan män ha de mjuka händer som spädbarnsvård förutsätter.

Nog förstår även jag betydelsen av att kvinnor ställer sig på barrikaderna för sin rätt. Viktigare än agitation är dock att ny tid öppnar för nya sätt att och relatera sig till varandra. På sikt kan därför inte en modell för samlevnad fungera som inte längre är ändamålsenlig. Sen får konservativa kyrkor säga vad de vill. T o m katolikerna måste ändra sig utifrån tidens krav. Det tar visserligen sin tid, men att i längden leva i sin egen bubbla går inte i ett upplyst Västeuropa.

Att agiterande kvinnor i grunden har rätt betyder emellertid inte att vi skall falla platt för alla kvinnliga slagord. Också dessa bör kritiskt granskas.Framför allt är det vår plikt att granska jämställdhetens negativa följder. Enligt min mening finns det konstaterbart samband mellan den lavinartade ökningen av aborter och den ökande jämlikheten i landet. Likaså bör det stigande antalet skilsmässor, liksom den tilltagande upplösningen av kärnfamiljen, delvis relateras till den ökande jämställdheten.

Därför förefaller det mig självklart att man även ska ta med de negativa följderna när man talar om jämställdhet. Detta är för mig lika naturligt som att relatera flygfärder till CO2-utsläpp. En given uppgift för samhälle och kyrka borde därför exempelvis vara att på olika sätt befrämja stabila former för samlevnad. Vidare att förnya debatten om aborter. Det duger inte att godta argumentet att fostret är en del av kvinnans kropp och därför något som kvinnan själv helt igenom kan bestämma över. Detta av den enkla anledningen att det inte är sant.

67 Samhörighet korrumperar

 Känslan av samhörighet är bland det finaste vi kan äga. Samtidigt bland det mest nödvändiga. Utan känslan av att höra samman med något eller några tappar vi lusten, i slutändan livslusten. För att inte tala om hur praktiskt det är att stå i ett gott sammanhang.

Men allt har sina sidor. Det gäller även här. Jag minns hur det var när jag funderat ut hur ett andligt ledarskap borde se ut. Om ni inte vet det förut är jag präst, så frågan om andligt ledarskap är ständigt aktuell för mig. Jag minns att jag delgav min påveälskande medbroder i prästämbetet mina funderingar. Ja, ja svarade han, men jag märkte att jag talade för döva öron. Dagen därpå kom samme påveälskande broder glädjestrålande emot mig och berättade den stora nyheten att påven just kommit med de förlösande orden om andligt ledarskap. Det var bara det att påven sagt exakt det samma som jag delgett honom dagen innan. Men då hade han inte hört på.

Nu är det långt ifrån hela sanningen att det bara är min påveälskande broder som är korrumperad av sin känsla av samhörighet. Jag vet hur det var häromdagen i P1 när Björn Ulvæus förhoppningsvis hade några fina ord att säga om musik och solidaritet. Så fort jag hörde ordet Ulvæus slog jag av radion. Han hade tidigare påstått så mycket illa genomtänkt om den religion och den gudstro jag vigt mitt liv åt, att jag slog dövörat till. Detta just när han skulle säga något som jag förmodligen hade gillat.

Detta sagt för att visa att problemet med den korrumperande samhörigheten är ett allmänt problem som behöver lyftas fram för gemensam bearbetning. Mer än annat behöver vi fundera över hur samhörigheten i radikala rörelser fungerar.

Denna samhörighet binder människor samman och ger dem styrka. Både samhörighet som bygger på religiös och politisk radikalitet, som förresten är grenar av samma träd, bidrar till att männskor förmår det otroliga. Se bara på vad religiösa väckelser kan åstadkomma. På den religiösa fronten har vi fortfarande i minnet hur Livets ord fullkomligt exploderade i en trosgläjde och i en aktivitet som både förvånade och förskräckte. På den politiskt/religiösa arenan är det just nu IS som rör upp oss. Deras brödra– och systraskap har en sådan kraft att det förskräcker en hel värld. Att deras radikalitet mer än annat är på ont förnekar väl ingen som läser detta.

Den känsla av samhörighet som håller samman radikala rörelser måste tas på största allvar. Den späder på en fanatism som ofta är aggressiv, svårhanterlig och t o m farlig. Samtidigt finns i radikala grupper offervilja och handlingskraft. Att få bukt med det ena och dra nytta av det andra, borde alltså vara en målsättning god som någon.

Vad vi i kyrkan borde göra är jag fullständigt klar över. Vi skall börja med djupstudier i Jesu radikalitet. Det skulle inte skada om även samhällstopparna bedrev sådana studier. Jag tror det vore till nytta när vi handskas med oregerliga radikaler.

66 Rätten står aldrig på egna ben

Vi föreställer oss att det finns värderingar som är självklart riktiga. Att det finns sanningar som ung och gammal, svart och vit, rik och fattig, muslim och kristen, ateist och agnostiker, alla tycker lika om. Uttryckt lärt tror vi på något som skulle kunna kallas naturrätt.

Men ack vad vi är missledda. Finns det något som skulle motsvara naturrätt så är den i så fall av den beskaffenheten att tid och omständigheter kan slå den i spillror. I dagarna påminns vi om nazismen. Vi firar i år att det var sjuttio är sedan andra världskriget slutade. De insiktsfulla bland oss vet att Hitler visst inte stod ensam. Han hade ett helt folk bakom sig. Under de första åren av fyrtiotalet trodde majoriteten av tyskarna att Hitlers syn på rätt och fel hade skäl för sig. De var t o m villiga att kämpa för nazisternas sanning. Detta trots att den nazistiska ideologin var omänsklig.

Själv påminner jag mig hur självklart jag en gång tyckte äktenskapet vara. Jag gick in i ett äktenskap som jag och min hustru reservationslöst såg som oupplösligt. Att leva i ett samboförhållande var för oss en halvmesyr, ett system för att både ha och inte ha. Men tänk vad jag fått ändra mig. Inte ens tvåsamhet är en självklarhet idag och samboförhållanden har blivit vanligare än gammaldags äktenskap. Det som då var en självklarhet har för mig i dag förvandlats till nåd. Numera tackar jag regelbundet Gud för att jag fått behålla min hustru.

Erfarenheten har lärt mig är att värderingar alltid är kopplade till tid och omständigheter. Tid och omständigheter kan förvandla ja till nej, rätt till fel, beundransvärt till avskyvärt. Min son hävdar trots detta att det finns något som heter naturrätt och som står över tidens och rummets växlingar. Hans exempel är kärleken till de egna barnen och till eventuella barnbarn. Den kärleken sitter så djupt att den är ett med den mänskliga naturen, menar han. Nog är det väl så. Detta hindrar inte att jag i mitt yrke som präst vid åtskilliga tillfällen träffat på människor som inte bara sagt upp gemenskapen med sina barn. De ger dessutom skäl för att de gjort rätt när de vänt dem ryggen. Så nog är väl kärleken till avkomman nedlagd i naturen. Men det kan inte förnekas att även denna naturkraft låter sig påverkas.

Många hävdar att rätt och förnuft hör samman. Att det rätta också är det förnuftiga. Det ligger mycket i det, men är långt ifrån hela sanningen. Även det förnuftiga påverkas av tid och omständigheter.

För mig står det idag klart att rätten måste förankras i tron på det absoluta för att kunna stå emot tidens påverkan. Jag påstår detta trots att jag vet att denna föreställning om det absolutas giltighet kan vara farligare än något annat. IS framfart är idag det mest tydliga exemplet på detta

För mig står Kristus för detta absoluta. Därmed inte sagt att jag äger hela sanningen om honom. Men de gånger jag förmår motstå frestelsen att göra svart till vitt därför att alla andra gör det, beror det på Kristus. Det är jag övertygad om.

65 Att kvotera – som att bussa in svarta skolbarn till vita skolor

I Västeuropa, Sverige inte undantaget, förbereds på bred front kvoteringslagar. Turen har nu kommit till börsbolagen. Femtio procent kvinnor ska det vara i styrelserna, annars hotar vite, så ungefär är det tänkt i flera europeiska länder.

Jag har under åren observerat att vissa idéer i en kulturkrets inte bara slår rot, utan också efter en tid växer sig så starka att de blir lik flodvågor omöjliga att stoppa. Bakom den nu aktuella ”flodvågen” ligger kravet på jämställdhet mellan kvinnor och män. Tillräckligt många anser också att ett lämpligt vapen i den kampen är just kvotering. Därav de många lagförslagen.

Själv tror jag inte att det spelar så stor roll om man kvoterar in kvinnor i börsstyrelserna. Börsutvecklingen lär inte bli sämre för det. Det kanske t o m har sina fördelar att vidga kretsen av välbetalda styrelseproffs med ett antal kvinnor.

Däremot får det alltmera högljudda kravet på kvotering i de mest skilda sammanhang mig att fundera över hur det står till med vår demokrati. Inte så att dess grundval är rubbad. Den representativa demokratin, där de politiska styrkeförhållandena avgörs i allmänna val, gäller fullt ut i vårt land. Men hur är det i övrigt?

Talet om kvotering borde sticka i ögonen på en sann demokrat. Att kvotera är ju inget annat än att underkänna demokratins spelregler och göra tvärtemot. Det är att säga; alla ska inte ha chansen, bara vissa.

Men vi kvoterar ju för att det på sikt skall bli mera rättvist och i slutändan mer demokratiskt, hör jag någon invända. Själv tillägger jag för att förstärka det argumentet; se hur man gjorde i Alabama. Man bussade in svarta elever till de vita skolorna. Inte var det demokratiskt, men det ledde i slutändan till mer demokrati.

Låt gå för det. Men tig inte om att kvotering är något odemokratiskt. Tig för den delen inte heller om annat i vårt samhälle som svär mot demokratins lagar. Glöm inte att demokrati förutsätter ”ett huvud – en röst”. Se därför upp med att i den offentliga politiska debatten tala om ”tunga” företrädare för vissa åsiktsriktningar utan att i samma andetag relatera detta epitet till den demokrati vi bekänner oss till. Först eftertankar i den riktningen hjälper oss till en realistisk syn på den demokrati vi företräder. Förmodligen inser vi att demokrati i renodlad form omöjligen låter sig genomföras i alla de sammanhang.

Som det är idag handskas många aningslöst med demokratibegreppet. Säg den riksdagsman som inte ständigt kryddar sitt tal med att hylla demokratin som det allt saligörande goda, samtidigt som han eller hon till vardags handskas med materier som långt ifrån alltid kan lösas den demokratiska vägen.

Jag avslutar mitt resonemang med en uppmaning till kvoteringsförespråkare av alla de slag. Erkänn en gång för alla att kvotering är något djupt odemokratiskt. Motivera sedan varför du trots detta ändå finner kvotering nödvändig.

64 Se inte ner på nynazisterna, försök förstå hur de tänker

Heléne Lööw har har utkommit med ytterligare en bok om den politiska extremismen i Sverige. Boken var anledningen till att hon intervjuadews i P1 den 5 maj 2015. Hennes beskrivning av nazibesläktade rörelsers utbredning, taktik och aktiviteter i Sverige slölyssnade jag till, men sen fick jag anledning spetsa öronen. Hon sade det jag väntat på länge.

Heléne Lööw menade att vi inte får nöja oss med tal om ojämlikhet och social misär som orsak till extremismen. Framför allt behöver vi ta itu med den ideologi som driver extremisterna. Först då kan vi förstå dem. Så långt Heléne Lööw.

Så är det naturligtvis och då inte enbart med de få nynazister som härjar i Sverige, utan i alla de sammanhang. För att känna till behöver vi förstå. Och förstå lär varken den göra som nöjer sig med att demonisera sånt man inte gillar eller den som lägger all skuld på ojämlikheten i samhället.

Tyvärr är det alltför få som ägnar tid åt att tränga in i hur ideologier och trosföreställningar fungerar. Detta trots att såväl det ena som det andra är nödvändiga ting för att det mänskliga maskineriet skall fungera. Istället har majoriteten av samhällstyckarna avgränsat sig från just det som har med tro att göra. Vem har inte hört uttrycket ”tron är en privatsak”, trots att just tron är en av livets förutsättningar. Hur skulle det gå om vi inte kunde tro och hoppas?

För övrigt fruktar jag att om vi på allvar börjar borra i hur nazister och medlemmar i nysvenska rörelsen tänker, skall vi känna igen oss själva. För nog är väl vi som de stenhårda och obenägna att lyssna på andra när vi fastnat i tankesätt och övertygeser.

Själv känner jag bäst till hur det är på det religiösa området. Här finns det gott om föreställningar som det är frestande att låsa sig vid, men som inte kan drivas hur långt som helst utan att det blir fel. När så ändå sker har jag märkt hur jag och de mina gärna stelnar till i vårt inre, slutar lyssna och i slutändan hamnar i fanatism. Det är mot den bakgrunden alls inte svårt att se släktskapen mellan religiös fanatism, politisk fanatism eller vardagsfanatism.

Vi skall bekämpa den religiösa och politiska extremismen får vi lära oss från högsta ort. Det är sant men för att kunna göra det behöver vi känna till extremismens väsen via fördjupad självkännedom. Det är mitt budskap till Mona Sahlin, eller vad de nu heter alla de som fått uppdraget att ta itu med den politiska och religiösa extremismen.

För den delen anser jag inte att extremism av alla de slag skall bekämpas. Religiös och annan extremism kan vara nödvändig under förutsättning att den håller för närmare prövning. Våra största mänskliga förebilder kan inte betecknas som annat än extremister. Eller vad skall man kalla Jesus?

63 Förstå viktigare än att kunna

Utrikespolitik är inte mitt ämne. Jag är visserligen intresserad, jag läser ju tidningar och ser på TV. Så helt okunnig är jag inte om vad som händer i min omvärld. Men förvänta er inte några specialkunskaper från min sida.

Åsikter däremot är mitt område. Såna har jag om det mesta, även om utrikespolitik. Jag kommer ihåg att jag höll på USA i Irakkriget och blev glad när Saddam Hussein störtades. När ben Ali störtades i Tunisien var jag fundersam, kommer jag ihåg. Inte ens när al-Gaddafi störtades blev jag odelat glad. Upproret i Syrien mot al Assad gjorde mig direkt oroad. Jag trodde inte ett dyft på att upproret skulle resultera i något slags demokratiskt genombrott. Tvärtom förutsåg jag kaos i landet. Men ingen tyckte som jag. Politiker och journalister hejade ikapp på upprorsmännen. Alla trodde att på diktatur skulle följa demokrati.

Den 16 april 2015 lyssnade jag på P1:s lördagsintervju med Hans Blix. Denne gamle och trots sin höga ålder välbevarade före detta minister, ämbetsman och tidigare chef för Atomenergiorganet IAEA, sade ting som tvingade mig att lyssna. Han tyckte ju precis som jag. Hans Blix var när det begav sig inte klar över följderna av att Saddam störtades, påstod han. Han hade ställt sig bakom USA:s invasion men inte förutsett det efterföljande kaoset i Irak. Däremot var han redan från början betänksam över följderna av upproren i Tunisien, Libyen och Syrien. Visserligen var han emot diktaturerna i dessa länder. Men vad kom istället, frågade sig Hans Blix.

Det var som om jag hade sagt det själv, kände jag. Samtidigt började jag fundera över hur jag, som har blott rudimentära kunskaper om politiken i Mellanöstern, kunde dra samma slutsatser som själve ”Altmeistern” på området? Det måste bero på gemensam grundförståelse, insåg jag. I det här fallet innebar grundförståelsen känsla för problemets kärna. Tillämpat på främre Orienten och Nordafrika att man inte kan snyta västerländsk demokrati ur rockärmen. Den måste fostras fram under generationer. Dessutom att den ena diktaturen inte är den andra lik. Det finns grader i helvetet, som jag själv gärna uttrycker det. Därför var det onda i Irak, Syrien, Libyen och Tunisien bättre än det efterföljande kaoset med nya former av diktatoriska övergrepp.

Av detta drar jag slutsatsen att insikt är viktigare än kunskap. Kunskapen får aldrig bli herre, den måste alltid stå i insiktens tjänst. Först i den rollen är den ovärderlig.

Frågesporter i all ära, man kan rabbla fakta i det oändliga utan att egentligen ha fattat någonting. Har ni tänkt på det?

62 Sverigedemokraterna och den dolda agendan

Vissa minnen hamnar aldrig i glömskans hav. Väckte du mig mitt i natten skulle jag ändå ordagrant kunna återge vad professorn i religionshistoria, den fruktade aristokraten Geo Widengren, sa till mig efter avslutat tentamensförhör: Det var magert kandidaten, det var magert. Samma sak med en annan av mina lärare, Henrik Ivarsson, inom parentes sexologen Malena Ivarsson pappa. Jag råkade höra när han till en av sina favoritelever suckade: Det blir svårt för Svärd när han kommer ut i församlingstjänst. Han är alldeles för öppen. Dom orden glömmer jag aldrig.

Detta var preludier, nu till saken och den handlar just om att vara öppen. Eller kanske mest om öppenhetens motsats, den dolda agendan. Själv håller jag mig för specialist på att upptäcka människors dolda agendor. Politikers också för den delen.

Sverigedemokraterna (SD) attackeras ständigt för att de döljer sin agenda. De borde erkänna att de är rasister och främlingsfientliga och öppet erkänna sitt ursprung i nazism och fascism. Det är en skam att de döljer sitt samröre med den nysvenska rörelsen. Ni känner igen tongångarna. Sverigedemokraterna å sin sida gör allt för att rentvå sig. De utesluter till höger och vänster för att bli kvitt rasistiska partimedlemmar och de försäkrar sig vara sanna demokrater. Men ingen lyssnar på dem.

Vad vet jag, kanske har SD ändå en dold rasistisk agenda. Ett vet jag dock, att de spelar med öppna kort i invandrarfrågan. De säger rakt av vad de innerst inne känner, att massinvandringen tar död på Sverige och det svenska kulturarvet. Utan omsvep vill de ha bort de romska tiggarna från varuhus och gathörn. Ger ni dem pengar, blir de bara fler. Tiggarna hör inte hemma här. De skall tillbaka till sina hemländer. Punkt slut.

Ingen dold agenda där. Inget smussel med åsikten att massinvandringen är ett hot mot svenskt välstånd.

Den dolda agendan står däremot övriga partier för. Bakom munnens bekännelse till humanitet och mänskliga rättigheter, kanske också med en äkta medkänsla inombords, finns där en oro. Hur skall det gå för vårt land med en ohämmad invandring och med fritt tiggeri på våra gator? Men detta vågar de inte säga.

Vi vanliga svenskar är satta att döma i kampen mellan SD och de övriga. Uppåt 20 procent av oss har upptäckt att SD spelar med öppna kort och håller dessutom med dem. 80 procent röstar fortfarande på de etablerade partierna trots sina dolda agendor och sitt hyckleri. Själv tillhör jag de 80 procenten.

Jag gör det trots att jag tror mig förstå att massinvandring med åtföljande usel integration är ett hot mot vår välfärd. Jag gör det av den enkla anledningen att globaliseringen är oundviklig. Jag ser inom mig en framtid då det inte längre finns vita eller svarta människor, alla har blivit bruna. En gång sjöng jag i söndagsskolan sången ”Jesus älskar alla barnen”. I den sången förekommer frasen ”röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt”. Jag tar dessa ord som en profetia som är på väg att gå i uppfyllelse”.

61 Själen, som jag ser det

Lena Andersson och Horace Engdahl skall leda sommarens ”Allvarligt talat” i P1. Jag hörde det när jag lyssnade på radion. Jag fick samtidigt ett smakprov på vad som komma skulle. Lena Anderssons svar på en lyssnarfråga för ett år sedan i samma program spelades upp. Lyssnaren ville veta besked om själen och Lena Andersson visste precis vad hon skulle svara. Själen var en hjärnans skapelse och ingenting annat. Hjärnan i sin tur var helt igenom fysiologiskt betingad. Konstruktionen själen hade människan skapat för att göra sig märkvärdigare än hon var. Så det så.

Själv är jag betagen i Skapelseberättelsens ord i 1 Moseboken 2:7

då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse (levande varelse=naefesh=själ).

Inte så att jag tar denna beskrivning bokstavligt. Men poängen gillar jag. Detta att livsanden i människan är det samma som människans själ. Livet i mig, medvetenheten om att jag är jag och du är du betecknar det som också kan kallas själ. Min personlighet, min hållning, min egenart, t o m mina för mig speciella rörelsemönster, eller vad det nu må vara som karakteriserar mig, är uttryck för själen i mig.

Jag vet mycket väl att själen så förstådd, precis som Lena Andersson hävdar, är fysiologiskt betingad. När den dementes hjärnfunktioner släcks ut och när i slutändan livsanden slocknar, utplånas också själen. Eller, som afrikanen sade,”när en människa dör brinner ett helt bibliotek upp”.

Precis så är det om det inte finns en Gud som månar om min själ och bevarar den. En Gud som kände mig redan innan jag blev till och som bevarar min själ när jag inte längre finns kvar på jordens yta.

Det må väl vara att jag personligen blir till intet den dagen jag dör. Den tanken har jag med åren vant mig vid att uthärda. Men mina barnbarn, det får inte hända dem något. Och om det som inte får ske ändå sker, måste det finnas en Gud som sluter dem i sin famn.

Den odödliga själen tror jag alltså inte på, men jag tror på en Gud som kan bevara dödliga själar.

Låt vara att den tron är en önskedröm. Men det är många som drömt både före mig och efter mig, Jesus bland annat. Så jag är i gott sällskap

Lena Andersson satte verkligen fingret på den ömma punkten och jag kunde som ni märkte inte vederlägga henne med rationella argument. Jag fick ta till det som Sören Kierkegaard kallade trossprånget, i det här fallet att utan garantier våga tro att Gud bevarar dödliga själar.

60 Subjektivitetens tuktan

I slutändan måste det mesta jag erfar ta plats i mitt eget inre, hävdade jag förra veckan i 59 Subjektivetens seger. Det jag tycker och tänker är påverkat av min egen bild av verkligheten. Det kallade jag subjektivitetens seger. Om detta finns mer att säga. Ja mer måste sägas. Om inte är det fara värt att vi hamnar i rena godtycket. Tänk er hur det skulle bli om vars och ens bild av verkligheten skulle representera sanningen. Vilken röra!

Sanningen är den att subjektiviteten måste tuktas för att den skall bli brukbar. Men hur? Jag är inte mannen att ge något svar på den frågan. Jag kan bara vittna om hur jag själv förhåller mig till det subjektiva respektive det objektiva i tillvaron. Mitt förhållande till bibeln får bli mitt exempel idag.

Å ena sidan läser jag som det står när jag studerar min bibel. Med det menar jag att jag observerar skarvar i texter som ytterst beror på att de stammar från vitt skilda tider och förhålladen. Jag har med åren speciellt utvecklat min förmåga att observera såväl tidsfärg som föreställiningsvärld i framställningen. Dessutom har jag blivit något av en specialist på upptäcka det tendentiösa i det jag läser. Kort sagt studerar jag bibeln som jag föreställer mig att en litteraturforskare gör när hen rotar i gammal litteratur eller när en historiker försöker ta reda på sanningen om trettioåriga kriget. Detta i motsats till alla dem som läser bibeln som vore den en fullkomlig spegling av något som skulle kunna kallas en parallellvärld. För dessa bibelläsare är allt som står i denna Heliga Skrift historiska och religiösa fakta dikterade av den Helige Ande och som sådana ofelbara.

Å andra sidan är jag som passionerad Jesusanhängare part i målet även i min bibelläsning. Som Jesusanhängare låter jag korset bli bibelns centrum och med detta försoning och upprättelse genom tron på Kristus. Till detta hör att jag försöker förstå bibeln som jag föreställer mig en nutida Jesus skulle göra. Till den hållningen hör att inte köpa sådant som kränker rättskänsla och samvete. Jag föreställer mig att jag har Jesus med mig när jag vägrar sälja mig till sånt som jag innerst inne tycker vara fel.

Å ena sidan försöker jag alltså vara så objektiv och så kritiskt vaken som det någonsin är möjligt, å den andra hänger jag mig åt något som skulle kunna kallas den kristna trons subjektitet. Kalla det schizofreni om ni vill. Jag finner ingen annan framkomlig väg än att leva i denna dubbelhet. Det är mitt sätt att tukta subjektiviteten i min tro.

I slutändan införlivas såväl det objektiva som det subjektiva i min egen föreställningsvärld. Där inifrån påverkar det sedan mina tankar och handlingar. Detta enligt den allmängiltiga regeln som säger att allt som tar plats i en människas inre påverkar allt hon tänker, säger och gör.

59 Subjektivitetens seger

I slutändan måste det mesta jag erfar ta plats i mitt eget inre. Där sorteras mina erfarenheter , där nytolkas de och omvandlas för att så småningom ta plats i min alldeles egna föreställningsvärld. Ständigt pågår denna process, ständigt är min inre värld utsatt för omvandlingar. Jag glömmer och jag kommer ihåg, jag känner och jag förtränger, jag lyfter fram och jag skjuter åt sidan. Med åren går utvecklingen långsammare. Mina grundvärderingar har satt sig, det blir inte längre några stora kast i mitt inre. Jag tycker som jag tror mig alltid ha tyckt. Dessutom förmår jag inte ta in lika mycket som tidigare.

Det säger sig självt att det är på det här sättet. Det är uppenbart  att t o m fakta och uppenbara sanningar förvandlas till något subjektivt när de tar plats i mitt inre. Det är lika uppenbart att  denna omvandling från objektivt till subjektivt är nödvändig för att min kunskap och mina erfarenheter skall få någon betydelse. Jag är ju ingen maskin utan en människa och som människa styrs jag av mitt subjektiva inre.

Att inte inse detta ser jag som tankelättja.  Framför allt gillar jag inte när denna nödvändiga låt oss kalla den ”subjektiveringsprocess” ignoreras, när människor låtsas som om den inte förekom.

Som många av er vet är jag präst och bibellärare. Bibeln har en central funktion i mitt liv. Jag ser det som min uppgift att försöka förstå, förmedla och förtydliga vad bibeln har att säga. Men ständigt stöter jag på patrull. Vad jag säger får inte fäste, vad jag påpekar röner ingen uppmärksamhet. Varför?

Alltför ofta därför att de bibelintresserade inte tagit in att bibeln inte är något undantag. Bibeln är förvisso ingen bok som sänkts ned från himlen. Den är skriven av människor av kött och blod och detta har i grunden påverkat innehållet  Också bibeltexterna återspeglar subjektivitetens seger i den meningen att också bibeltexterna återspeglar f a bibelförfattarnas subjektiva tolkningar av religiösa insikter och uttryck.

Missar man att bibelns sanningar tagit vägen genom enskilda människors inre, hamnar man verkligen i fiktionens väg. Det blir mycket ”tomtar och troll” när man skall harmonisera och objektivera det som inte låter sig förenas eller göras till bokstavlig sanning.

Värre ändå är ateisternas anspråk på att så långt det går förneka tron för att istället göra anspråk på rationalitet och objektivitet. Det är ju ändå uppenbart att inte heller ateisten är någon maskin. Också i förnekarens inre pågår en process där objektivt förvandlas till subjektivt. Subjektiva värderingar och tro styr oss alla, vare sig vi erkänner det eller inte.

Ateisten brukar berömma sig av sin humanitet. Mänskliga rättigheter står högt i kurs. Som om mänskliga rättigheter vore ett objektivt värde. I själva verket är tanken på mänskliga rättigheter en subjektiv konstruktion, en trossats, född i enskilda människors inre och sen så vida spridd att den blivit allmänt accepterad.

58 Den onödiga omvägen

Jag erinrar om vad jag skrev i mitt förra inlägg, 57 ”Olika grader i helvetet”.

Det är för övrigt ett elände med fasta termer, typ ”diktatur”, ”demokrati”, ”jämlikhet”, ”mänskliga rättigheter” som vi slår varandra i huvudet med. Vi laddar dessa termer med det innehåll som passar oss och vår kulturkrets och sen försöker vi pådyvla dem vår omgivning. Kulturimperialism kallar jag företeelsen. Istället borde vi ständigt reflektera över våra ideal och sedan kläda dem i termer som motsvarar vår idealbild. I så fall skulle man lätt upptäcka att begreppet diktatur står för vitt skilda ting och att en form av diktatur inte är den andra lik. Förmodligen också att diktatoriska tendenser inte ens är ovanliga i vår egen omgivning.

Nödvändigheten tvingade Stefan Löfven att tänka i liknande banor. När han intervjuades den 27 mars 2015 efter att ha landat i Kina, svarade han ungefär så här på frågan om Kina var en diktatur. Jag vill inte uttrycka mig i såna termer. Kina är en enpartistat och man har inte allmänna val. Sen talade han om det onödiga iatt sätta etiketter på allting.

Det var under galgen han gav det svaret. Han ville inte göra om Margot Wallströms misstag när hon i riksdagen proklamerade att Saudiarabien var en diktatur. Det skulle kosta alldeles för mycket. Konsekvenserna av att Kina drog ner rullgardinen för Sverige skulle bli oöverskådliga. Det fick räcka med de skador som uppstått genom arabstaternas onåd.

Där Stefan Löfven talar om etiketter talar jag om fasta termer som vi laddar utifrån den egna kulturkretsens värderingar. Två sätt att uttrycka samma sak alltså. Men varför det skall vara nödvändigt att först uttrycka denna självklara sanning när man har kniven på strupen, vill jag inte förstå. Det borde i alla sammanhang vara självklart att försöka lösa upp slagord och fasta begrepp och sen använda ord och begrepp som så nära som möjligt motsvarar vad man menar. Livet blir lättare om man gör det. Nog är det väl med tanke på Kina mera precision i uttrycket ”enpartistat”, med det förklarande tillägget att denna enpartistat inte har allmänna val, än att klumpa hop allting i de oprecisa slagordet ”diktatur”. Dessutom också sannare.

Nog begriper jag behovet av slagord och nog inser jag varför särskilt politiker odlar slagordsretorik. Den form av demokrati vi har i Sverige förutsätter de fyrkantiga slagorden. Det lockar massorna och ger röster. Att försöka säga som det är, att på allvar söka sanningen, att lyssna på motståndaren, att redan i debatterna låta sig påverkas av den man debatterar med, är ingenting för vårt demokratiska system. Lyssna på en riksdagsdebatt om ni betvivlar mina påståenden.

Ändå berömmer vi oss för att vara ett demokratiskt land, värd att efterlikna. Ja vi tror t o m att vi är bättre demokrater och mer upplysta än alla andra. Detta när sanningen är den att även vår demokrati behöver reformeras. Denna reform måste komma underifrån i form av folkbildningsarbete, men inte ett folkbildningsarbete som enbart riktar sig till de undre skikten i vårt samhälle. Frågan är om inte bildningseliten också behöver en riktig duvning.

57 ”Olika grader i helvetet”

Ibland flyger det stekta sparvar rakt in i munnen på mig. Och det alldeles oförhappandes. Som när jag den 20 mars 2015 tog del i ett yttrande från Svenska Freds, Diakonia, Amnesty och Sveriges kristna råd. ”Vi förväntar oss nu” skrev dessa organisationer ”att riksdagen bestämmer om regler som förhindrar export av krigsmaterial till Saudiarabien och liknande länder”. Detta skriver de samtidigt som terrororganisationer som Islamiska staten bombarderar och terroriserar hela Mellanöstern och stora delar av Afrika för att skapa utrymme för nya tiders kalifat, d v s för totalitära gudsvälden av vedervärdigt slag.

Svenska Freds och de andras ”förväntningar” var vad jag behövde för att se det egentligen alldeles självklara att det finns ”olika grader i helvetet”. Samtidigt att idealister av olika schatteringar tycks förblindade av sina höga ideal att inse detta.

Blindheten tar sig uttryck i att man idealiserar och samtidigt sätter likhetstecken mellan alla slags diktaturer. Detta samtidigt som det är uppenbart att exempelvis diktaturen i Saudiarabien inte går att jämföra med den diktatur som råder inom Islamiska staten. Inser man inte det utan konsekvent vill stoppa vapenleveranserna till alla former av diktaturer, är det fara värt att man därigenom bidrar till bland annat Islamiska statens framgångar.

Det är för övrigt ett elände med fasta termer, typ ”diktatur”, ”demokrati”, ”jämlikhet”, ”mänskliga rättigheter” som vi slår varandra i huvudet med. Vi laddar dessa termer med det innehåll som passar oss och vår kulturkrets och sen försöker vi pådyvla dem vår omgivning. Kulturimperialism kallar jag företeelsen. Istället borde vi ständigt reflektera över våra ideal och sedan kläda dem i termer som motsvarar vår idealbild. I så fall skulle man lätt upptäcka att begreppet diktatur står för vitt skilda ting och att en form av diktatur inte är den andra lik. Förmodligen också att diktatoriska tendenser inte ens är ovanliga i vår egen omgivning.

Jag har ibland funderat över mina egna framgånger respektive motgångar i mitt yrkesliv som präst Framgångarna har nog till dels berott av att jag inte nöjt mig med fasta termer utan ständigt prövat termernas innehåll. Det hjälpte mig att i församlingsarbetet bli känslig för vad demokrati och jämlikhet egentligen står för och sen befrämja dessa värden. Diktatoriska tendenser var jag också fin på att upptäcka, samtidigt som jag insåg auktoritetens värde. Motgångarna är jag inte lika klar över. Till dels berodde de nog på att jag inte följde mönstret, inte nöjde mig med tidens slagord och metoder utan envist höll fast vid det jag trodde på. Brydd över detta sade biskopen en gång, ”spåren är djupa i Mikaels församling, alltför djupa”.

56 Thomas Östros ”positioneringar”

Thomas Östros (TÖ) intervjuades den 17 mars 2015 i ”Min sanning” på TV 2. Ekonomen TÖ har suttit på diverse ministerposter för socialdemokraterna. I opposition var han under åren 2008–2011 socialdemokraternas ekonomisk politiske talesperson. I samband med valet av Håkan Juholt som partiledare tvingades han lämna denna post. I dag har TÖ lämnat politiken för posten som VD i Svenska bankföreningen. Nu väntar ett toppjobb i USA.

Men nu gällde det intervjun. Sällan har jag mött någon med så välavvägda, välgenomtänkta och sympatiska ”positioneringar” som TÖ. Vänligt och utan att blinka, dessutom genomtänkt, returnerade han Petter Ljunggrens besvärande frågor. Nog kunde TÖ bli personlig. Det var han när han vittnade om sin arbetarbakgrund i Malmberget. Men när Petter Ljunggren kom in på konkret politik blev det ”positioneringar” för hela slanten.

Det betyder att TÖ i förväg noga och i detalj tänkt igenom hur han ville se på sin politiska karriär. Sen hade denna hans ”konstruktion” fått inta sanningens plats. Och som sanning behandlades den sedan in i minsta detalj. Inte tal om att TÖ var besviken när makten togs ifrån honom i och med Håkan Juholts entré. Inte ens en antydan om att han ändrat synen på bonusar sen han trätt in i Bankföreningen eller att han svek Håkan Juholt när det gungade under fötterna på denne. Däremot tillhörde det TÖ:s ”positionering” att Socialdemokraternas verkställande utskott hade hans fulla förtroende och att han i allt var solidarisk med VU:s beslut.

Jag kände igen mig själv i TÖ. Det har även för mig varit svårt att i alla sammanhang säga som det är.”Positioneringar” har även för mig många gånger varit en förutsättning för överlevnad. Detta även om jag som kyrkoherde och kontraktsprost gjorde mig känd som rätt ”outspoken”.

Se hur det gick för Margot Wallström. Hon sade rent ut vad hon tyckte om Saudiarabiens styrelseskick. Och hon gjorde det som den västerländska feminist hon innerst inne är. Det tog hus i ”helsicke”. Följdverkningarna lär inte vara över på ett gott tag. Då hade det varit enklare om hon i förväg tänkt igenom sina ”positioneringar” och sen hållit sig till dem. Tursamt nog har Margot Wallströms ord om Vladimir Putins kalla ögon och hårda hjärta inte nått Kreml.

”Positioneringar” är förmodligen nödvändiga i den mänskliga samlevnaden. När jag säger det medger jag också att vi inte klarar oss utan ett visst mått av förljugenhet. Samtidigt manar jag till kamp mot just dessa ”positioneringar” till förmån för uppriktigheten.

Ett led i den kampen vore förmodligen att på nytt tänka igenom massmedias roll. Som det nu är krossas den uppriktige ”syndaren” som dristar sig att säga som det är. Först en klok ”positionering” ger honom eller henne skydd.

55 Å ena sidan stora ord å den andra ängslig försiktighet när det börjar brännas.

Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin lovar att Sverige ska ”få en bättre lagstiftning kring vapenexporten”, men om det skulle innebära ett stopp för vapenförsäljning till diktaturer ville han inte svara på, när han intervjuades i kvällens agenda. (Citerat från text-TV den 16 mar -15.)

Bättre lagstiftning kring vapenexporten kan Gustav Fridolin alltså lova, men att ge kalla handen till diktaturer vågade han inte. Eller om man ska ta det mera principiellt: Å ena sidan stora ord, å den andra ängslig försiktighet när det börjar brännas.

Just nu är detta uppstickaren Miljöpartiets dilemma. Man lovade i valrörelsen guld och gröna skogar men när verkligheten med sin regeringsmakt blev en verklighet tvingas man anpassa sig efter omständigheterna.

Sånt slipper dagens svenska kyrka sen banden till staten definitivt klippts av. Vi kan brassa på med våra höga och rena ideal utan att tvingas stå till svars för konsekvenserna. Och vi gör det också. Lyssna på dagens predikningar. Där finns ingen ängslig försiktighet, modell Gustav Fridolin.

Men detta gillar inte jag. Må vara att förpliktelserna mot statsmakten upphört, vi har ändå ett moraliskt ansvar för vad vi säger och gör. Och till det ansvaret hör ärlig samhällsanalys. Det har både kyrka och samhälle nytta av.

Till den samhällsanalysen hör angrepp på de stora orden och ifrågasättande av de fastställda sanningarna. Dessutom att ärligt och grundläggande genomlysa även frågor som annars är tabubelagda.

Till och med i frågan om vapenexport har vi i kyrkan en del att bidra med. Detta främst genom att inte huka för att redovisa hur vi ser på människan. Den lutherska kyrka jag själv företräder brukar anklagas för svartsyn i människosynsfrågan. Själv finner jag den realistisk och konstruktiv.

I första rummet står för mig att kritisera givna slagord och ideal. Vad står exempelvis demokrati för och vad finns det för totalitära tendenser inbyggda i det västerländska demokratiska systemet? Och som en följd av detta; var går egentligen gränslinjen mellan det ena och det andra. Finns det inte sånt som förenar västerländsk demokrati och österländsk diktatur? Och i så fall vad?

Så här kan man fortsätta. Jämlikhetsfrågan behöver fördjupas på motsvarande sätt. Vad innebär egentligen jämlikhet och på vilka områden skall den råda? Hur är förhållandet mellan jämlikhet och människors olika förutsättningar? Att jämlikheten har många fördelar är uppenbart, men vad och vilka är offren?

Vad innebär det att livet är okränkbart och vad är mitt ansvar för att denna okränkbarhet skall gälla alla? Vad är förhållandet mellan livets okränkbarhet och demokrati. Kan man rösta om livets värde?

Ett tröstlöst ifrågasättande av än det ena än det andra kan man tycka. Men nödvändigt för att fräscha upp en demokrati där annars självtillräcklighetens hjulspår blir så djupa att det mesta i vår kulturkrets ter sig som förljuget.

54 Plussa på, dra ifrån, komma med något annat

Det är som om folk stod på kö för att upprepa samma sak i ständigt nya variationer. Hela samhällsdebatten känns som en enda lång upprepning av ting som sagts ett otal gånger tidigare.

Hur orkar dom? Därför att människor är lika arbetsmyror som bygger sina samhällen genom ständig upprepning. Till skillnad från myrorna pratar vi, pratar fram en gemensam bild av verkligheten, för att sedan forma den utifrån detta vårt prat.

Det är alltså inte bara något för kultureliten att ha sitt nationalepos, sina favoritförfattare sina minnen och sin nationalism. Detta är i hög grad vardagsverklighet genom mänskliga myror som aldrig upphör att bära sina strån till den redan uppbyggda stacken. Aldrig någonsin blir någon trött på att upprepa slagorden, feminism, solidaritet, barnperspektiv, rättvisemärkt, demokrati eller vad det nu heter.

Så tänker jag som ”frånåkt” opinionsbildare när jag märker att det lönar föga att försöka plussa på något i det rådande debattklimatet. Lika illa när jag försöker dra ifrån eller komma med något annat. De mänskliga myrorna är helt enkelt för många. De dränker mig med sina oupphörliga upprepningar.

Men varför upprepar man sig? Därför att man tror på upprepningen. Upprepningen rymmer det mått av tro som vår tids religion förlorat. Man säger nämligen inte feminism, solidaritet, barnperspektiv, rättvisemärkt, demokrati utan att vara övertygad. Men tror helt enkelt på dessa värden. De representerar vår tids religion, en religion som frågar mer efter högsta värden än efter Jesus och Gud.

Gamla tiders svenska religion hade också sina slagord. Också dessa blev omsider så ofta upprepade att folk blev trötta på dem. Eller rättare sagt såg folk att bakom slagorden fanns en verklighet som inte alltid var så vacker. Detta blev ibland signalen till andlig förnyelse.

Regelbundet muntrar jag upp mig genom att tänka på det. Varje gång ett slagord upprepas har jag därför tagit mig före att fundera: Vad står ordet för? Vad är det han eller hon vill? Vad har gått förlorat, respektive vunnet när detta slagord har fått ersätta traditionella och religiösa värden?

Jag har märkt hur väl min egen tros Kristus trivs i denna min inre möda. Det är som om min Frälsare gör sig bättre i underläge. När jag däremot skall låta en av mig genomtänkt Gud bli svaret på alla mina frågor har jag observerat att det blir med Gud som med den genomältade vetenskapliga socialismen. Både det ena och det andra förvandlas till papperstigrar. Men när Gud får ta gestalt i Kristus och tvingas verka i underläge, blir det annat av. Då blir det som under den första kristna tiden. Tron kommer att bubbla av liv.

Med det tröstar jag mig när myrorna fortsätter att upprepa sitt mantra i ständigt nya variationer.

53 Vad Israelvännen Ulf Ekman mörkade

Den 3 mars i år intervjuades Ulf Ekman av Anna Hedenmo i SVT:s ”Min sanning”. Sällan har väl rubriken ”Min sanning” varit så välfunnen som den här gången. Anspråken på att företräda sanningen har ju så länge jag minns varit kännetecknande för Ulf Ekman. Just nu var det alltså katolicismen som var bäraren av Ulf Ekmans aktuella sanning.

Men det är en sak att hävda sanningen en annan att företräda den. Det första är lätt, det andra ibland i det närmaste omöjligt. Detta demonstrerades närmast övertydligt när Ulf Ekman hävdade sin Israelvänliga position.

På än det ena, än det andra sättet försökte Ulf Ekman ge skäl för denna. Och inget ont i det. Det är faktiskt sant att det funnits judar i Palestina alltsedan Jesu dagar. Det är också sant att pogromer i Ryssland och dödsläger i Polen och Tyskland tvingat fram massinvandring av judar till Det heliga landet. Vart skulle judarna annars ha tagit vägen? Att det inte är ens fel när två träter är dessutom en allmängiltig sanning.

Nu minns jag inte riktigt vad Ulf Ekman i sak anförde till Israels försvar. Det är heller inte intressant för mig. Vad jag fastnade för var vad Ulf Ekman förteg. Han berättade inte att huvudskälet för hans israelvänlighet var bibliskt. Så här står det nämligen i 5 Mos 34:1-4

1Mose gick från Moabs hedar upp till berget Nebo, högst uppe på Pisga, som ligger mitt emot Jeriko, och Herren visade honom hela landet: Gilead ända till Dan, 2hela Naftali, vidare Efraims och Manasses land och hela Judas land ända till havet i väster, 3Negevöknen och Jordanslätten, dalen där Jeriko, Palmstaden, ligger, och ända ner till Soar. 4Herren sade till honom: ”Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras efterkommande. Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit.”

Inte bara för Ulf Ekman utan för bibeltroende kristna i hela västerlandet har detta bibelställe med paralleller varit huvudskälet varför man närmast reflexmässigt håller Israel om ryggen.

Detta i sin tur blottar en svaghet särskilt i en radikal så kallad bibeltrogen hållning. Man hamnar gärna i ett etiskt/moraliskt dilemma där regeln kommer i konflikt med anständigheten, budet i strid med samvetet. Den konflikten löser den ”bibeltrogne” med att hävda regeln före samvetet, Guds ord före anständigheten.

Själv definierar jag detta dilemma som allmängiltigt för en kristen livshållning. Man skall ju lyda Gud mer än människor (Apg 5:29).

Detta även om ovanstående bibelord om löftet till Mose lätt tvingas vika för den som med mig låter Kristus vara trons kärna och stjärna. Vad brydde sig nämligen Jesus om landområden?! Men det finns kinkigare frågor som gör valen långt ifrån självklara.

Sen till något helt annat. Ulf Ekman inte bara mörkade. Han talade i klartext i abortfrågan när han hävdade fostrets rätt. Detta gjorde han rakt emot vad folk i allmänhet anser rätt. Kan det månne vara så att inte bara Guds ord utan även det egna samvetet ibland pekar åt fel håll?!

52 Mitt spårsinne

Det är spårsinnet som är det speciella med mig. Det märkte jag tidigt. Uppenbart blev det när jag på femtio-sextiotalet studerade teologi. Jag strävade på, läste konsekvent åtta timmar varje vardag och sen fyra på lördagarna. Trots det var jag alls inte bäst i klassen. Men sen kom uppsatserna. Då hade jag nytta av mitt spårsinne. Resultaten blev utöver det vanliga. Så har det fortsatt, jag är trög på att lära mig men konstruktiv i mina slutsatser.

Till att börja med uppskattades mitt spårsinne kombinerad med min envishet. Jag såg nya mönster i utvecklingen som andra inte observerat. Och min lärare i kyrkohistoria, Sven Göransson, applåderade. Men snart blev jag ifrågasatt. Jag angrep folkrörelsehistoriker för att de alldeles för lättvindigt gjorde de stora folkrörelserna under det utgående 1800-talet till ”kusiner”. Jag påvisade de grundläggande skillnaderna mellan de olika rörelserna i en stor undersökning baserad på primärmaterial, men ingen brydde sig. För några år sedan undersökte jag de under trettiotalet utnämnda biskoparna. Flera av dessa har närmast helgonförklarats i dagens svenska kyrka.Jag påstod att dessa befann sig på reträtt inför tidens utmaningar, dessutom att de var påverkade av den liberala teologi som de påstod sig förakta. Men ingen brydde sig. Mitt spårsinne var inte andras. Så kan det bli när man sysslar med humanistisk vetenskap där det inte bara är fakta som gäller utan också ett delvis subjektivt betingat spårsinne.

Till vardags gör sig mitt spårsinne påmint i de flesta sammanhang. När jag hör våra politiker tala om Sverige som ett demokratiskt land, kan jag inte låta bli att i mitt inre mejsla fram allt i politiken som rakt inte är demokratiskt. Kvotering är här min käpphäst liksom dogmen fifty fifty mellan kvinnor och män i bolagsstyrelserna. Och när till och med Kristdemokraterna i dag tycks ha uppgivit tanken på det etiskt betänkliga i nuvarande abortlagstiftning, vrider jag mig som en mask. Det är mitt spårsinne som reagerar. Så sker också när jag hör kyrkornas utläggningar om bibel, kyrka och den kristna trons förträfflighet. Mitt spårsinne signalerar oärlighet klädd i kejsarens nya kläder. När jag predikar driver mig mitt spårsinne att bli mer intressant än gripande. Och det är inte bra, påminde mig en av mina vänner.

Om spårsinnet är väl utvecklat hos mig, betyder det inte att detta leder mig rätt alla gånger. Verkligheten är så mångfacetterad och det finns därför en oändlighet av valmöjligheter och därmed också en oändlighet av spår att följa. Ändå vill jag inte vara utan min alldeles speciella begåvning.

Dessutom, och det är viktigt att tillägga, innebär inte spårsinne automatiskt också ett konsekvent liv utifrån den sanning man upptäckt. Livet blir i långa stycken en kompromiss mellan det sanna och det möjliga. Det är inte enbart politiker som upptäckt detta utan även opinionsbildare som jag.

51 Nedlåtenhet – terrorismens utsäde

Trots all vår demokratisering, är det inte tillåtet att tycka fritt ens i vårt liberala Sverige. I kraft av grepp om folkopinionen finns det dom som har makt att förkasta eller tiga ihjäl dem som har fel åsikter. Ta det kommande valet av partiledare för Kristdemokraterna som exempel. Partiledarkandidaterna slingrar sig som maskar när abortfrågan kommer upp. De vågar inte ta upp problemets själva kärna, frågan om det ofödda fostrets värde. Detta trots att den frågan långt ifrån är löst. Gör de det får de såväl åsiktseliten över sig som folkopinionen. Jag behöver väl inte säga att jag själv är minst sagt frustrerad över detta förhållande.

Sen kommer den minst lika irriterande nedlåtenheten. Den kommer tydligast i dagen när religion kommer på tal. Det låter så bra när man för egen del markerar armlängds avstånd från alla former av religion. Först betonar man religionsfriheten som en oförytterlig rättighet i ett utvecklat samhälle, sen påstår man sig respektera dem som tror. Men vad är det man egentligen vill ha sagt, jo att man tillåter andra att tro men själv står över denna otidsenliga och primitiva hållning. I respekten för tron ligger i de allra flesta fall en nedlåtande hållning till de troende.

Detta retar mig av flera orsaker. Framför allt för att den nedlåtande hållningen ofta är ogenomtänkt. Det går en tydlig förbindelselinje mellan religion – ideologi och tron på absoluta värden. Men det har de flesta inte tänkt på. Religion blir för dem Muhammeds absoluta sanningar från 600-talet eller Gamla testamentets Gud tänkt som en mänsklig gestalt ovan molnen.

Själv tror jag mig ha kontroll över min frustration, men det finns andra som inte har det. Jag ser dem dagligen i min hemstads Vivalla, unga välväxta män i sin bästa ålder som hälsar sina likasinnade med en alldeles bestämd handhälsning och med blicken riktad rakt mot sin medbroder. Dessa unga har blivit ”träffade” av Koranen. För dem har tron blivit den absoluta sanningen, den sanning som skall vända världen rätt igen. Vart den tron kan leda, behöver jag inte orda.

Den svenska kulturelitens mästrande hållning och nedlåtenhet har blivit dessa unga muslimers utsäde. Inte det enda utsädet naturligtvis, men en väsentlig del av det. Vad göra åt detta? Mitt personliga svar lyder och då riktar jag mig främst till den svenska kultureliten; ta itu med den rådande nedlåtande hållningen. Och gör det genom att på nytt tänka igenom den i vårt land rådande ”åsiktsfriheten”, den ”åsiktsfrihet” som hindrar människor att tänka fritt av rädsla för att bli lämnade utanför. Men framför allt; tänk på bred front på nytt igenom den religiösa frågan. En grundlig genomlysning av denna är förmodligen den bästa medicinen mot den förödande nedlåtande hållning som jag ser som terrorismens bästa utsäde.

50 Se upp med vetenskapen

Det är inte bara mynt som har två sidor, krona och klave. Seriöst menade påståenden har det också. I ett påstående kan vi kalla kronans motsvarighet fakta och klavens värderingar. Den ena sidan är lika viktig som den andra för ett påståendes lödighet. Fakta måste hanteras av våra värderingar för att vi skall uppleva ett påstående meningsfullt. En insiktsfull människa skyggar därför inte för fakta och tänker noga igenom sina värderingar.
Detta med fakta och väderinger gäller på de mest skilda områden. För att demonstrera detta faktum inleder jag även bibelstudiet i Vivalla den 25 febr ( se denna dags blogginlägg) med identiskt samma ord som detta debattinlägg.
Att en samhällsforskares inre föreställningsvärld, dvs dennes värderingar, personliga sympatier och antipatier, påverkar dennes forskningsresultat är för mig uppenbart. En samhällsvetenskaplig framställning må i sin faktaredovisning vara korrekt, källhänvisningarna utan anmärkning och sekundärlitteraturen heltäckande. Det går ändå att styra resulteten utifrån egna tyckanden och värderingar. Med små medel kan forskningens resultat peka åt det håll som forskaren önskar. En konservativ forskare kommer till resultat som konserverar och en liberal till resultat som passar forskarens liberala sinnelag. Hur många gånger har jag inte observerat detta.
Trots detta vore det mig fjärran att bannlysa den personliga invinkligen från forskningen. Att bara rada fakta och sammanhang utan personlig touche leder till oläsbara resultat. Forskarens inre föreställningsvärld hjälper till att skapa mening åt fakta och sätta dem i förmodat riktiga sammanhang.
Längre än så kommer man inte. Den slutgiltiga hela sanningen är nämligen förborgad. Men om det inte finns sanna resultat finns det dock rimliga.
För att vi som läsare lättare skall kunna bedöma det rimliga i uppnådda forskningsresultat behöver vi få hjälp på traven. Jag tycker det borde vara obligatoriskt i samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningsrapporter att inleda dessa med att författaren redovisar sina grundvärderingar. Men något sådant sker aldrig. I stället redovisar man, ofta långrandigt, forskningsläget utifrån tidigare bedriven forskning.
Man kan tycka att jag här sysslar med hårklyverier. Jag kan enkelt visa att så inte är fallet. Vad sägs nämligen om den nu avslutade debatten om betyg från fjärde klass. Motståndarna till denna reform hävdade i snart sagt varje debattinlägg att betyg i ett så tidigt stadium var skadliga. Bakom sig hade man, påstods det genomgående, en enig pedagogisk forskning.
Men inte ett ord om de grundvärderingar som styrt denna forskning. Ändå var det just pedagogiska forskningsresultat som under en rad av år varit den svenska skolans bibel, en svensk skola som fått smisk i den ena Pisaundersökningen efter den andra.
Vad var felet med denna pedagogiska forskning? Var hantverket felaktigt eller sakuppgifterna slarvigt hopkomna? Bort det. Felet låg i forskarnas grundvärderingar, eller som jag hellre säger, deras inre föreställningsvärld. Den stämde inte med verkligheten.
Vad lär vi oss av detta? Att man skall se upp med vetenskapliga forskningsresultat. Framför allt skall man syna forskarnas grundvärderingar innan man bestämmer sig för hur man skall ställa sig till deras påståenden.

49 Äga och förvalta, ett oskiljaktigt par II

Är det då inte förskräckligt om den rikaste procenten av jordens befolkning inom en nära framtid äger mer än alla andra tillsammans? Det var ju så hjälporganisationen Oxfam förutspådde. Ja, inte känns det bra. Men det behöver inte med naturnödvändighet vara något negativt. Om den rikaste procenten av jordens befolkning ser som sin uppgift att förvalta sin förmögenhet för det gemensammas bästa, och inte för att flyta ovanpå, behöver inte resultatet med nödvändighet bli skrämmande. Kruxet är att det är omöjligt att låta bli att missbruka sin ställning. Därför är det på sikt nödvändigt med en omfördelning av resurserna. Man får helt enkelt ta från de rika och ge till de fattiga. Men hur det skall gå till vet jag inte.

I princip är det med oss som tillhör svensk medelklass som det är med den rikaste procenten av jordens befolkning. Också vårt ägande är menat att förvaltas för det gemensammas bästas skull.

”Det gemensammas bästa” syftar utifrån min horisont i första hand på den egna familjen eller den innersta kretsen av vänner som man känner förpliktelser gentemot. För mig är det alltså inte gott förvaltarskap att vara gränslöst generös med motiveringen: barnen är vuxna, de får klara sig själv. Det är annars lätt att tänka så i ett land där individualism, välfärdsstat och självförverkligande sprängt våra familjer.

Dock gäller att denna min familj och denna, låt mig kalla den min vidgade familj, aldrig får förpuppas och bli sig själv nog. Den måste vara så inkluderande som det någonsin går.

Det etiska problemet med mitt synsätt är å ena sidan att däri lätt döljer sig förtäckt egoism. Å den andra att gränsdragningen mellan vi och de andra blir felaktigt dragen. Detta kan å ena sidan leda till att jag struntar i de mina, å den andra att jag inte bryr mig om de andra. Ständigt tvingas jag ”kriga” med detta tvådelade problem. Det känns ibland som att brottas med en oövervinnelig ”arvssynd”.

Detta mitt tröstlösa krig med mig själv betyder dock inte att jag gett upp kampen för det jag tror på. Tvärtom är jag fortfarande debattglad. Helst tar jag mig en dust med dem som jag tycker hycklar.

Hyckleriet har i dessa yttersta dagar fått ytterligare ett namn. Till allt annat kan det också gå under benämningen trofépolitik. Termen är Göran Perssons. Trofépolitik är för honom åtgärder som ger sken av att vara goda men djupast sett motverkar sitt syfte. För Göran Persson var Miljöpartiets motstånd mot den planerade nya genomfarten genom Stockholm en sådan trofépolitik. Detta motstånd skadade miljöns sak mer än det befrämjade miljön, tyckte han. För mig står oftast trofépolitik för prästers och predikanters stora ord om solidaritet och medmänsklighet utan att de närmare bestämmer vad de menar. Därmed undgår de också att ta konsekvenserna av sitt tal.

För mig är det vidare trofépolitik att fördöma kapitalismen utan att komma med hållbara alternativ. Det är att låtsas stå på det godas sida utan att det kostar någonting.

Hur är det nämligen med enskilt ägande kontra gemensamt samhälleligt? Det gemensamma ägandet under statens hägn fungerar uppenbarligen inte. Se på hur det gick i DDR.

Kapitalisten Pieter Wallenberg höll ihop Wallenbergsfären påstås det nu i samband med hans död. Detta var nyttigt för Sverige, erkänner till och med flera av hans ideologiska motståndare.

Vad vet jag? Ett vet jag förstås och det är att ägande och förvaltande hör samman. Isolerat ägande är en förbannelse, men i kombination med förvaltande kan ägandet bli till välsignelse. Ju större ägande desto viktigare är det med förvaltandet. Det är jag också övertygad om.

48 Äga och förvalta, ett oskiljaktigt par I

Om inget drastiskt görs så kommer den rikaste procenten av jordens befolkning nästa år att äga mer än alla andra tillsammans, varnar hjälporganisationen Oxfam. När jag hörde det kände jag att jag att det var dags att tänka igenom hur jag själv förhöll mig till ägandet.

Min utgångspunkt är som alltid att jag räknar med Gud och tar hänsyn till bibeln. Ta inte det som en bekännelse som gör att du automatiskt tappar intresset. Utgångspunkter lär ingen klara sig utan. En del av oss tar sin startpunkt i miljön, andra kan inte låta bli att före allt annat tänka på jämställdhet, åter andra ersätter bibeln med det kommunistiska manifestet. Hur vi än gör måste vi börja någonstans.

Gud det betyder för mig att jag räknar med förekomsten av ett absolut värde. Detta är föga originellt. Det gör ju alla som står upp för höga ideal. Men Gud är för mig mer än detta absoluta värde. För mig är Gud ett gåtfullt något vars vilja man trots allt kan få visst grepp om genom att studera bibeln, dvs en rad gamla berättelse-och lagsamlingar hopsamlade till en volym. Den skiftande kvalitén och det varierade innehållet i dessa historiska dokument innebär visserligen svårigheter. Reda får jag i det hela genom att lägga Jesusberättelserna som mall vid mitt bibelstudium.

Nog om det. Genomgående i bibeln tycks mig den föreställningen vara att Gud ger och vi människor tar emot. Vissa ger Gud mycket, andra mindre, ett fåtal ingenting. Till detta kommer att Gud också utväljer vissa före andra. Allt mycket problematiskt för mitt känsliga samvete ända till jag som bibelläsaren stöter på Kristus. Då får jag det hela att gå ihop. Gud ger för att vi skall förvalta och han utväljer för att vi skall tjäna. Den som fått mycket är skyldig att förvalta det han/hon fått så att de mindre bemedlade också skall få sitt. Och den utvalde är utvald för att ta ansvar. Detta sker bäst när den privilegierade tar vara på sin resurs och låter andra få del av sittprivilegium. Ta förhållandet i Israel/Palestina som exempel. Vore allt som det skulle vore det en fröjd för palestinierna att bo i Israel/Palestina. Israelerna, det utvalda folket, skulle bära dem på sina armar.

Men så är det som bekant inte. Här som annars har det kommit grus i maskineriet. Vi människor kan inte hantera vare sig våra gåvor eller vår utvaldhet. De gåvor vi fått och den utvaldhet vi åtnjuter använder vi för att berika oss själva både andligt och materiellt. Och vi gör det på de mindre privilegierades bekostnad.

Så ställer jag utifrån min kristna utgångspunkt upp problemet. Observera att jag inte ser det materiella ägandet som något isolerat. Det står i det totala ägandets, dvs den totala gåvans sammanhang. Däri inkluderar jag även det sammanhang en människa råkat bli född i. Det är som bekant en himmelsvid skillnad mellan att vara född i Sverige och i Afganistan, mellan att ha oturen att växa upp i krigets Syrien jämfört med det fredliga Sverige. Det är också skillnad mellan att ha skolats in i sunda värderingar jämfört med att ha indoktrinerats i ett destruktivt tänkande. Detta sista för att visa att det inte är självklart att det är vi i Sverige som alltid fått del av detta livs goda.

Detta är bakgrunden till den specifika ägandeproblematiken som jag behandlar i nästa veckas ”Med mina glasögon”.

47 Snäva korridorer

”Fredens religion har visat sitt ansikte” var vice talman Björn Söders kommentar efter dödsskjutningen av tecknarna på Charlie ebdo. Obetänkt yttrande tycker jag och trångsynt.

Sant är att Islam tycks uppamma fanatiker som tror sig äga sanningen. Sanningen att det finns två färger svart och vitt. Endera tror människan på Gud och på hans profet och lever därefter. Då är hon vit. Eller så har människan ingen Gud, då är hon svart. Mellanlägena, nyanserna tycks inte finnas. Dessa fanatiker är så säkra på sin sak att de tror sig ha rätt att döda i religionens namn.

Problemet är att det inte är enbart muslimer som är svart/vita utan även vi kristna. Politiker också för den delen. Trångsynt av Björn Söder att inte inse detta.

Vad skall man då säga om den socialdemokratiska politikern Veronica Palm som polisanmält Björn Söder för hans yttrande. Det är om möjligt ännu mera trångsynt. Särskilt som Veronica Palm företräder ett parti som låtit demokrati och mänskliga rättigheter bli värdeord med närmast religiös nimbus.

Är det något som är en mänsklig rättighet är det att få tycka fritt. Den rättigheten har även SD–politikern Björn Söder. Inte ens politikers yttranden behöver vara välbetänkta för att vara tillåtna. Och nog måste man få kritisera religioner även om det skulle vara slagordsmässigt.

Veronica Palms polisanmälan illustrerar något som den konservative författaren Roland Poirier Martinsson kallar den snäva åsiktskorridoren (SV D 11/1 15) Det är en ”snäv korridor” för vad som får sägas och tyckas i vårt land. Visserligen är det inte förbjudet att tycka fel. Det är sällan någon går så långt som Veronica Palm om någon säger något förgripligt. Men med fel åsikter blir den felande ofelbart nedtystad eller ihjältigen. Det gäller att tycka rätt och tala korrekt i enlighet med just då gällande ”värdegrund” för att bli godkänd.

Om denna trånga åsiktskorridor talas det sällan. Tvärtom tror vi oss vidsynta. Vi tillämpar ju demokrati och håller på mänskliga rättigheter. Men så är det ju inte i praktiken. Hur vanligt är det inte att bli ihjältigen eller förbigången på grund av felaktiga åsikter. Och det är ju varken demokratiskt eller mänskligt.

Förresten gillar jag inte dessa ständiga proklamationer om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är som om vi förfogade över dessa värden. Istället borde vi försäkra att vi har som mål att värna om om just demokrati och mänskliga rättigheter.

Vi har naturligtvis rätt att vara stolta över våra fria val och våra demokratiska spelregler. Dem tycks dessutom ohotade. Men minst lika viktigt är att fingranska systemet och se var det brister i vårt demokratiskt sinnelag. Här finns det mycket att göra i ett land där vissa röster är tunga medan andra är fjäderlätta. Framför allt behöver vi uppmärksamma den trånga åsiktskorridor vi håller oss med. Denna korridor är inget annat än ett maktens korrigeringsmedel som hjälper den styrande intellektuella ledarklassen att hålla massorna i schack. Underligt att så få upptäckt detta.

46 Tron orättvist fördelad

Det handlade om ojämlikhet en tidig morgon i P 1 (6/1 15). Vad som fastnade hos mig var att orättvis fördelning av pengar bara är en del av problemet. Det kan vara orättvist på alla möjliga områden, tyckte debattdeltarna. Även på det religiösa, tänkte jag.

Men det sade aldrig deltagarna i Filosofiska rummet. Kanske berodde det på att gudsfrågan inte var aktuell för dem, eller kanske att de stängt in denna fråga i den strängt privata sfären. Det gör nämligen de intellektuella.

Som jag ser det är intellektuella i allmänhet religiöst underprivilegierade. Jag tror mig också förstå varför. De passar inte in bland dem som blandar in Gud i vardagen, som vore tron på Gud att likna vid tron på tomtar och troll. Jag föreställer mig också att en tänkande människa har sina reservationer när prästen i all välmening särskilt under jultid talar om Gud liggande utblottad i en krubba.

Själv ser jag det som min uppgift att försöka ge även tänkande människor chansen att reflektera över de för mig så viktiga trosfrågorna. Det jag själv fått av tron unnar jag även dem. Jag gör det genom att påpeka det egentligen självklara att tro stimulerar till vetande. Utan tro inget vetande. Ja att det inte går att leva utan förhoppningar och trosföreställningar. Vår inre värld är sannerligen inte enbart en faktavärld, våra föreställningar aldrig enbart förankrade i bastant vetande.

Men det måste vara ”ordning på torpet” även i trons värld. För mig betyder det respekt för uppenbara fakta. Mitt kompetensområde är bland annat bibeln. Min respekt för fakta har i mitt bibelstudium lett mig till att jag ser Den Heliga Skrift som ett historiskt dokument, där för läsning gäller liknande spelregler som för annan historisk litteratur. Min respekt för tron har gjort att jag i mitt studium ständigt söker finna vad de religiösa uttrycken står för. Ni som följt mina bibelstudier på nätet, eller läst vad jag har att säga i tidigare ”Med mina glasögon”, har märkt hur jag fastnat för människan Jesus och att min respekt för honom lett till att jag väsentligen uppfattar honom som Guds röst. Gud finner jag företrädesvis i bibelsammanhang där Jesus förbinds med förlåtelse och upprättelse.

Som läsarna av mina texter märkt har jag fördjupat mig i nutidens idealbildning. Denna idealbildning förutsätter genomgående tro på absoluta värden. Ateisten delar den tron med idealisten. Även om det är omöjligt att fånga dessa absoluta värden, försöker en sann människa ständigt få grepp om dessa. Religiositeten är alltså inbyggd i människans väsen. För hur skall annars förstå strävan efter ideal som varken låter sig fångas i tanken eller handlingen? Detta sagt för att påminna en sekulariserad allmänhet att deras ”sekulära” livsstil vilar i religiös tro.

När jag lyssnade på diskussionen om ojämlikhet i Filosofiska rummet fick jag som så ofta detta bekräftat. Ingen av de fyra deltagarna i samtalet förmådde ”greppa” sina ideal. Men ingen gav för den skull upp försöken att göra det. Jag förmodar att det är så med oss människor att när vi ger upp försöken är det ute med oss.

Jag tycker alltså att det är viktigt att försöka ruska om vår tids intellektuella och visa dem på trons nödvändighet. Att påstå att tron är en privatsak är för mig rent nonsens. Tror gör vi alla, frågan är inte om utan vad vi tror.

45 Låsta positioner

Låsta positioner och härskarteknik har präglat politiken under senare tid. Kännetecknen på att det blivit så är flera. Viktigast av dessa är att politikerna i de olika blocken i ökad grad absolutifierat den egna sanningen. Allt som ifrågasätter denna förkastas. Resonemang i egentlig mening tillåts inte förekomma. Härskartekniken har tagit sig uttryck i en nedlåtande och mästrande hållning till Sverigedemokraterna. Deras åsikter försöker man tiga ihjäl. Resultatet har blivit en alldeles speciell form av blockpolitik som på sikt är skadlig.

Nu är politikerna människor som vi. Det som kännetecknar dem har sina motsvarigheter bland oss. Också vi som kallar oss allmänhet måste kämpa med våra låsta positioner och vår härskarteknik. Särskilt jag som företräder kristen tro både ämbetsmässigt och personligt har anledning att observera detta.

Jag själv har ju i bestämd mening absolutifierat Jesus. Innebörden i detta är i korthet följande. Det jag hört och tänkt om Jesus i predikningar, bibelstudier, reflexion och samtal har jag samlat upp och sammanfattat i mitt inre. Allt tillsammans har blivit något som kan kallas en ”konstruktion”, närmare bestämt min ”Jesuskonstruktion”.

Om denna är följande att säga. Den måste kunna ifrågasättas. Det skall kunna gå att resonera om den, ifrågasätta den. Jag måste t o m så kristen jag är tillåta att Jesu absoluta särställning sätts i fråga. Detta resonemang om Jesus, dessa ifrågasättanden, får inte vara enbart formella. Jag får inte tillåta mig att ”bepansra” mig från allt som skulle hota min egen övertygelse. Med andra ord måste jag anstränga mig att lyssna och ta till mig även om det jag tar del av rubbar mina innersta förankringar. Om jag inte gör det blir mina samtal inte längre samtal. De blir till ord kastade i ansiktet på min samtalspartner med syftet att han/hon skall ändra sig, inte jag.

Om det förhåller sig så t o m när det gäller samtal om honom som jag vigt mitt liv och min hängivenhet till, så borde det vara likadant på alla andra områden. Jag måste lära mig att resonera även med mina motståndare. Inte ens Sverigedemokraterna är uteslutna.

Finns det då inget tillfälle då jag tillåts låsa mina positioner? Det finns det. Men då måste jag också markera varför.

Ta min hållning till Sverigedemokraterna. Jag måste erkänna att jag är låst i min inställning till asylinvandring. Den måste tvärtemot vad Sverigedemokraterna tycker även i fortsättningen få vara liberal. Det säger mig min medkänsla. Samtidigt måste jag erkänna problemen. Numera vågar jag inte kvällstid tillsammans med min fru cykla genom Vivalla. Det har blivit för farligt. Jag undvek med en hårsmån ett rån för ett halvår sedan. Jag cyklade ifrån angriparen.

Samtidigt vet jag inte hur det skulle vara med min låsta position till asylinvandring om jag satt i riksdagen. Om integrationen även fortsättningsvis krakelerar och laglösheten sprider sig från det ena underprivilegierade området till det andra. Det blir farligt att cykla inte bara genom Vivalla utan även i andra bostadsområden i vårt land. Hur skall jag då förhålla mig? Ett vet jag att jag skulle försöka resonera även med mina meningsmotståndare, inte utöva härskarteknik genom att tiga och låtsas som om problemet inte existerade.

44 Bestämma eller tjäna?

Det är alltid angeläget att att attackera frågeställningen ”bestämma eller tjäna”. Mer än andra inser feministerna detta. Alltför länge har de fått tjäna, dags nu att också kvinnor får bestämma, tycker de. I sin iver glömmer de att också tjänandet har sitt berättigande, ja t o m är nödvändigt i mänsklig samlevnad.

Målet är, tycker jag, att balans skall råda mellan bestämmande och tjänande. Helst skall den som äger förmågan att bestämma också tjäna. Påven Franciskus och många med honom, har gjort det till sin livsuppgift att klara av denna ekvation.

Demokrati brukar ses som det mest effektiva medlet att skapa balans mellan de båda ytterligheterna. Men även demokratin är ett trubbigt redskap i ett samhälle som kräver ledaregenskaper och kompetens i lika hög grad som medmänsklighet för att fungera. Varken det ena eller det andra åstadkommer man som bekant med röstning. Vi tvingas därför ofta hjälpa demokratin på traven. Ibland gör vi det med odemokratiska medel. Jag tänker här närmast på den nu så aktuella kvoteringen för att få fler kvinnor i bolagsstyrelserna..

Tyskarna har just i demokratisk ordning infört ”Mindestlohn” (minimilön) för att uppvärdera tjänandet. Enkla jobb skall ge så mycket lön att man kan leva på dem, är tanken. Men inte ens det går utan gnissel. Minimilönen gör att vissa företag får svårt att klara sig. Den gör den ena villan värre än den andra, påstås det. Marknadskrafterna måste få råda.

För egen del har jag inte svårt att förstå varför det tycks så omöjligt att få balans mellan bestämmande och tjänande. Det är ett genetiskt problem och som sådant förbundet med Darwins sanning”survival of the fittest”. I teologiska termer ett problem som beror av arvsynden. Människan tycks inte skapt att värdera tjänandet lika högt som bestämmandet. På grund av denna medfödda defekt betalar vi bankdirektören mer än vårdbiträdet, chefen mer än den underlydande, den som bestämmer mer än den som lyder order. Och det tycks omöjligt att rätta till detta förhållande utan att samhället kraschar.

Detta gör det desto angelägnare att ständigt attackera problemet på både mini- och makronivå. Mininivå, det betydde för mig, som stått i ledarfunktioner i hela mitt vuxna liv, att praktisera tjänande. Utan att skylta med det gick jag under mitt arbetsliv in i uppgifter som traditionellt ses ansågs underordnade. Här hade jag många förebilder. Jesus har varit den bästa av alla.

På makroplanet har det inneburit att jag som chef försökte undvika ”jag” för ”vi”. Jag har exempelvis aldrig talat om ”mina” präster utan alltid om ”våra”. Dessutom lade jag manken till att låta kompetens råda före formell ställning.

Ibland har jag lyckats bättre, ibland sämre. Eftersom problemet är genetiskt har kampen inte upphört. Fortfarande får jag tampas med det.

43 Jag och de tiggande romerna – två förhållningssätt

Sociala/ekonomiska problem blir vi inte av med, inte andra heller för den delen. I fattiga länder låter problemen sig inte besegras, knappt ens påverkas. Allt blir vid det gamla generation efter generation. Fattigdomen verkar förlamande. I rika länder däremot är allt mera lättrörligt. Där löser man omsider problem, men när en svårighet äntligen fått sin lösning står ett nytt på tur. Det jag särskilt fäst mig för i denna process är ett ständigt återkommande mönster. Först förenklade lösningar och när dessa inte leder någon vart finner man sent omsider på mera hållbarta förhållningssätt. Eller annorlunda uttryckt; först slagord, sen reflexion och handling.

Jag ser mönstret även i frågor gällande tro och livshållning. Den vacklande tron i vår kulturkrets bemöts först med slagord typ; tro som det står, bibeln har rätt, bibelns sanningar är eviga och dylikt. Sen följer förhoppningsvis en ny mera genomreflekterad trosprövning.

Men det var inte tro det skulle handla om utan om de tiggande romerna. Här befinner vi oss alldeles i början på processen där slagorden fortfarande haglar. Endera håller man på romerna. Då är dessa människor fattiga, ärliga och dessutom förträffliga. De flesta svenskar däremot rasister.

Eller också står man på den andra barrikaden. Då skall romerna snarast bort från entréerna till våra köpcentra. Slantar i deras muggar förlänger bara lidandet. Med slantar i bössorena förökas dom som Egyptens gräshoppor och det har vi i Sverige inte råd med.

Men det duger varken att upphöja eller förnedra. Det enda som håller på sikt är att försöka se problemet som det är och då krävs saklighet, humanitet och vilja till insats.

Sakligheten förutsätter fördjupad insikt i de tiggande romernas situation, ideal och traditionella försörjningsmönster. Här är förutsättningslöshet ett måste.

Sen kommer humaniteten och då är Jesus inte dum att ta till. Hans sätt att bemöta förnedrade människor är förebildligt.

Insatsen i sin tur har som förutsättning realism. Här finns ingen annan väg än att gå ned på personplanet. Den enskilde romens egen potential måste lockas fram och stimuleras. Det förutsätter ett öppet och inbjudande samhällsklimat och generösa medmänniskor, i slutändan ett integrerat Europa med alltmera osynliga gränser.

En gigantisk uppgift alltså. Men alternativitet är att romerna även i fortsättningen skall leva i samhällets periferi som ett slags paria. Var det förresten inte omständigt när vi under första hälften av 1900-talet angrep fattigdomen i vårt eget land. Allmosor var inte lösningen, inte idealisering av de fattiga, inte heller en nedlåtande attityd. Vad som krävdes var solidaritet och saklighet. Och till sakligheten hörde att de fattiga skulle ges utrymme och framför allt att man skulle ta tillvara potentialen hos varje enskild. Säga vad man vill om socialdemokraterna, men här gjorde de en bestående insats.

Vi befinner oss alltså bara i början på en process. Hur vi konkret skall förhålla oss i fortsättningen vet jag lika lite som alla andra. Jag är tveksam till att lägga slantar i muggarna, glad över härbärgen för romerna särskilt under denna kalla årstiden och för fördjupad satsning på de tiggande romerna. Särskilt kyrkorna manar jag till insats och därmed också mig själv.

42 Till sökandets lov

Som vanligt började jag dagen med en stund tysk TV. Det var lördagen den 13 dec -14 och utsändningen kom från Bremen. Programserien handlade om olika kyrkor och religioner. I dag försökte man få tag i hur en grupp evangeliska ungdomar såg på sin tro. För att skapa kontrast gick man ut på gatan och försökte få tag i vad ungdomar i allmänhet trodde på. En muslimsk flicka med huvudduk visste precis vad hon skulle svara. Tron var det viktigaste av allt och till tron hörde en alldeles bestämd livshållning.

Tvärtom med de evangeliska ungdomarna. Inte kunde de sätta ord på sin tro. För dem var tron gemenskap i trosmiljö. Ungdomarna möttes i kyrkans lokaler, alla var välkomna. Två ungdomar intervjuades. Den ene av dem hade muslimsk bakgrund, den andre var vad vi kallar sekulariserad. Ingen påtvingades att tro på bestämt sätt. Men samtalade om tron gjorde man. Och den evangeliska kyrkan var ungdomarnas trosmiljö.

Jag sympatiserar med dessa evangeliska ungdomar. De har framtiden för sig. Flickan med huvudduk, hon var muslim men kunde lika gärna ha varit kristen, tillhör en gången tid. Tron på förhand definierad som bestämda trossatser och en i förväg bestämd praxis har haft sin tid. Den har på sikt ingen chans i vårt kulturklimat. Den blir översköljd av andra sätt att leva Tron blir lik en rest från gången tid.

Jag tror på sökande och att man i sitt sökande kan finna. För mig är den kristna trons möjlighet att observera allas vår längtan efter det fullkomliga. Vägen över trossatser och påståenden om den egna livshållningens förträfflighet, leder ingen vart. Längtan efter det fullkomliga är däremot utgångspunkten. Därefter att pröva sin syn på detta det fullkomliga mot Jesus. Att göra så är inget konstigt. Gör inte socialistiska ungdomar på liknande sätt när de prövar fullkomligheten i Karls Marxs idéer?

Förhoppningsvis leder denna prövning av Jesus till upptäckten av försoningens väsen oh möjlighet.

I så fall dags för andra akten. Den handlar om Gudsbild och kyrka, om uppståndelse och himmelsfärd, om underverk och mirakler, om bibelns trovärdighet och tolkning, men mer än annat om de etiska konsekvenserna av insikten i försoningens väsen och möjlighet.

41 Kvalificerad mobbning. Exemplet SD

Sverigedemokraterna mobbas av övriga riksdagspartier, inte tu tal om den saken. Det sker helt öppet. Politikerna är överens om att SD skall tigas ihjäl och isoleras och de väljer att blunda för halvlögner om detta parti. Kan mobbning beskrivas tydligare?!

Ändå finns det så tydliga alternativ om man vill komma tillrätta med SD. Istället för att tiga kan man diskutera, istället för att isolera kan man vägra samarbeta där man inte är överens och samverka där man är av samma mening. Framför allt borde man bemöta SD i debatter där man motiverar sin liberala hållning i invandrarfrågan.

Magdalena Andersson och Stefan Löfven påstod i affekt att SD är ett nyfascistiskt parti. Denna halvlögn borde åtminstone ha följts av en motivering varför. Framför allt borde partivänner ha reserverat sig för uttrycket.

Nu skall man inte tro att de som mobbas per definition är goda människor som vänder andra kinden till. Mobbning är själva grogrunden för hatkänslor och hämndbegär. När därför SD fällde regeringen var det inget att undra över. Det var deras hämnd.

Det mesta har två sidor, en god och en ond. T o m krig kan vid enstaka tillfällen vara rättfärdiga. Men så ej mobbning, mobbning är alltid något ont.

Man kan fråga sig hur välutrustade människor med human grundsyn kan förfalla till mobbning. Och dessutom mobba utan att inse vad man håller på med. Min teori är den att rättskänsla och humanitet är sköra ting som lätt slås ut. Rättskänslan kan t o m slås ut av passion för det man tycker vara gott. Jag vill tro att det var så med Magdalena Andersson och Stefan Löfven. Deras övertygelse om att de befinner sig på rätt väg förblindade dem.

Jag tror att våra riksdagsledamoter, både de på vänster- och högerkanten, är tänkande människor med i långa stycken höga ideal. Att dessa i gemen har förfallit till mobbning lär mig något. Gott förstånd är nog bra att ha, men det behövs också annat i utrustningen.

40 Om rättfärdighet och tro

När jag en tidigt morgon den 23 nov 2014 skrev detta avsnittt, inledde jag med en kort blick på tysk TV. Jag fick då i programmet Morgenmagazin se några klipp från en ny film om uppgörelsen med nazisternas förbrytelser. Recensenten tolkade Nürnbergrättegången som exempel på människans ständiga strävan efter att nå fram till en slutgiltig rättfärdighet. Än en gång fick jag det bekräftat, att rättfärdighet är något viktigt för oss människor. Den slutgiltiga och absoluta rättfärdigheten finns där i förlängningen som ett drömmarnas mål.

Ständigt försöker människor ringa in och precisera vad som är rätt och vad som är fel, vad som är etiskt fullvärdigt, respektive förkastligt. Men ständigt gäckas våra försök. Att ställa upp allmängiltiga formler för rätt och fel låter sig inte göras. Längre än till närmevärden når vi inte. Och då inte främst genom allmängiltiga formler utan genom konkretiseringar. Skall vi nå till en något så när precis formulering av det rätta behöver vi sätta rättfärdigheten in i ett gripbart sammanhang eller koppla den till en konkret historisk situation. Rätt utan kännedom om bevekelsegrunder och motiv saknar nerv, liv och framför allt sanning.

Trots att rätten och rättfärdigheten inte låter sig fångas, tror sig människor av allehanda slag om att lyckas. Varför skulle de annars fortsätta med sina försök. Vad säger det? Att tron är en viktig funktion i människans liv och att tron är utbredd långt utöver de ”troendes krets”.

”Gud konkretiserad i det mänskliga”. Med de orden skulle kristen tro kunna sammanfattas. Till detta kan tilläggas; ”Rättfärdigheten och rätten låter sig konkretiseras i Jesu handlande och därmed också i Guds”. Med detta tillägg markerar vi att gränsen mellan troende och icketroende åtminstone delvis låter sig överbryggas. Båda hävdar ju rättfärdighetens höga ställning.

Påpekas bör att det inte finns någon kristen ”gräddfil” till den slutliga sanningen. Jag slutar inte fråga och jag upphör inte att tänka därför att jag bekänner mig till Jesus. Eller borde åtminstone inte göra det. Inte ens om jag tror mig förstå Jesus kan jag göra anspråk på att per definition förstå bättre än andra. Jesu då var ju inte detsamma som mitt nu. Hur fel som helst kan det förstås inte bli. Den kristna tron har ett centrum, försoning, konkretisad i korsdramat på Golgata. Med den riktpunkten kan jag visserligen förirra mig men aldrig helt tappa styrförmågan. Först när vi kristna gör om den kristna tron till något annat än vad den är, kan det bära åt oförutsett håll.

Summa summarum: Gemensamt söker vi människor finna rätten och rättfärdigheten och alla har vi fått för oss att det går att finna den. Det är ”tron” i oss som inte ger upp trots att uppgiften är omöjlig. Skillnaden mellan kristna och andra är inte att den ene tror och den andra gör det inte. Det är innehållet i tron som skiljer oss åt. Vi kristna har satt allt på ett kort. Det kortet heter Jesus.

39 Gud så långt jag förstår

Gudsbevis har jag aldrig ägnat något större intresse. Nog tänker väl jag som många andra att kosmos inte kunnat skapa sig själv och att allt sinnrikt i såväl det stora som det lilla inte bara kan vara ett slumpens verk. Evolutionen i all ära, men att den kan förklara allt, har jag svårt att tänka mig. Men vad är väl jag att ha en åsikt i frågan. Det finns rader av människor som är mer skarptänkta än jag.

Som kyrkobesökare får jag höra mycket om Guds godhet, i min kyrkohistoriska forskning likaså. Just nu studerar jag en känd predikants samlade skrifter. I dessa skrifter är huvudangelägenheten att förkunna Guds kärlek till sina omvända barn. Denna kärlek hämtar han kunskap om i Guds ord, men han läser också av den i Naturens bok. Pyttsan tänker jag som mer ser Naturen som ett slagfält än en idyll. För nog är det väl så att det svaga och mindre livskraftiga tvingas dö på det starkas bekostnad. Så är det bland såväl växter som djur, människor inte undantagna. Endera äter man upp eller blir man uppäten. Är inte detta grundregeln så säg?

Mot den bakgrunden försöker jag förståndsvägen greppa frågan om Gud. Jag finner då att det mest förnuftiga vore att benämna naturen ( tillvaron, kosmos, varat i sig självt) Gud. Det betyder att Gud kommer att stå för allt. Gud blir skapare, uppehållare och den i allting inneboende. I religionshistorien kallar man detta panteism (en åskådning som hävdar att Gud och universum är ett).

Forskare av alla de slag blir mot panteistisk bakgrund teologer. Alla forskningsrön som berikar kunskapen om denna tillvaro blir tillika upptäckter som utökar kunskapen om den Gud som är all tillvaros vara.

Mitt förnuft har i och med det upplöst den traditionella bilden av Gud som en person. Det närmaste mitt förstånd kommer en personlig Gud inträffar när jag relaterar Gud till frågan varför. Den, det eller vad det nu kan vara som äger svaret på alla besvarade och obesvarade varför, borde kunna kallas Gud. Finge vi, vilket Gud förbjude, bevis för att det inte finns några svar på dessa de yttersta frågorna, får vi tankemässigt återgå till den allmänna panteism som jag ovan skisserat.

Den som kommit fram till en annan bild av Gud än den panteistiska lämnas inte i fred. Hennes slutsatser utsätts för ständig prövning. Detta genom att den så vunna bilden av Gud relateras till verkligheten, både den materiella och den andliga. Det senare sker i historiska vetenskaper av allehanda slag, filosofi osv.

Lagd på undersökningar av den materiella verkligheten verkar anspråken på gudskunskap störande. Naturvetenskapligt sanningsssökande försvåras eller omöjliggörs när man blandar in en på något sätt konkretiserad bild av Gud. Det finns mängder av exempel på det. Så många att forskare i rad betackar sig för Gud i deras forskning. För egen del hämtar jag mina tydligaste exempel på faran från Gunnar Erikssons, Romantikens världsbild speglad i 1800-talets svenska vetenskap (1969).

För att dra samman; en panteistiskt tänkt Gud blir klarare i sina konturer genom naturforskarnas insatser. Gud är ju objektet för deras forskning. Som redskap i samma forskning blir Gud däremot något negativt. I värsta fall hindrar Gud forskarna att se klart.

38 Försoningen aktualiserad

När jag lyssnade på Lundströms bokradio den 15 november 2014 lärde jag för första gången i mitt liv känna Lotta Lundberg, svensk författare bosatt i Berlin. Lotta Lundberg överraskade mig. Hon talade inte som alla andra. När hon berättade om hur hon på plats upplevde tjugufemårsfirandet av murens fall hösten1989 blev hon så rörd att orden stockade sig. Det som berörde henne var inte främst att fångna människor blev fria, eller att DDR:s diktatur med murens fall föll i stycken. Det var innebörden i föreningen mellan öst och väst som rörde henne till tårar. Murens fall var för henne försoning, försoning i den allra djupaste mening, föreningen mellan två som inte kunde förenas.

Sen spädde hon på med att berätta om sin nya roman Timme noll, inspirerad av Cordelia Edvardsons och hennes mors öde. Cordelias mor övergav i nazismens Tyskland sin halvjudiska dotter och utlämnade henne därmed till ett osäkert öde. Det var ett svek över alla svek. Kvar fick modern ett ont samvete som hon inte kunde bli kvitt. Det enda som kunde hindra hennes gnagande samvete från att förtära henne inifrån var försoning; försoning med innebörden att skulden lyftes av trots att gjort inte kunde göras ogjort.

Jag tänkte på Kristus och på hans försoningsgärning när jag lyssnade. Kristus som, för att dra samman det Nya testamentet förkunnar, dog för att vi skulle slippa dö, förnedrades för att vi skulle upphöjasoch gav för att vi skulle få.

Sen kom jag att tänka på alla dessa förklaringar. De för oss mest främmande pekar bakåt mot till det gammaltestliga offerväsendet, där Gud lät de blodiga djuroffren verka försoning. Därefter beräkningarna under medeltiden om människors sammanlagda skuld och Kristi förtjänst. Inte undra på att man från upplysningstiden på 1700-talet började söka nya förklaringar till försoningens välsignelse. Själv fastnade jag på 1960-talet för Gustaf Auléns lösning i hans bok Den kristna försoningstanken.(1930) vanligen kallad Christus Victor. Aulén påstod att försoningens ursprungliga innebörd kan sammanfattas i kamp och seger över Satans makter.

Men jag har börjat att tänka om. Numera ser jag visserligen kamp och segermotivet som väsentligt, dock inte som det ledande. Jag tror idag med förnyad inlevelse på att Kristus menade sig lida för att jag skulle slippa lida och dog för att jag skulle slippa dö. Jag tror vidare att Gud såg med välbehag på Kristi offer och mot allt förnuft lät det ske som Kristus trodde. Alla försoningsteorier som inte låter ställföreträdartanken bli den ledande, betraktar jag idag som anpassningar till tidsandan, eller förytliganden. Så även Auléns försök.

Ställföreträdartanken må var orimlig och förutsätta ”trossprång” (= att utan bevis tro på det orimliga) utöver det vanliga. Men när skulden blir tillräckligt djup finns det ingen annan än ställföreträdaren som kan lyfta börden. Det är åtminstone min erfarenhet.

37 Så lite metafysik som möjligt

Metafysik är för mig ett viktigt ord. I min tankevärld betecknar metafysik tänkt verklighet, alltså inte verkligheten som den egentligen är, utan som jag tänker mig den. Jag funderar ofta över hur det förhåller sig med denna min tänkta verklighet relativt verkligheten själv.

Sånt skall man inte hålla på med, tycker nog många. Det är den sanna verkligheten vi skall syssla med, inte den tänkta.

Men så enkelt är det inte. Det lär vara svårt att klara sig utan att ta till den tänkta verkligheten när man skall försöka förstå saker och ting. I själva verket fyller vi dagligen och stundligen ut det vi ser och registrerar med tänkt verklighet. Jag går så långt att jag påstår att det är bruket av metafysik (dvs tänkt verklighet) som gör oss mänskliga.

Men man skall använda sig av metafysik med urskillning. Tänkt verklighet kan nämligen leda fel, katastrofalt fel. Metafysik med fel förtecken leder ISIS till våldsdåd, ryssarna att uppfatta krisen i Ukraina som aggression mot ryssar och EU att ana illvilja i allt vad Putin säger. Allt i en spiral av konspirationsteorier som i slutändan kan leda till katastrof. Som allt annat behöver därför metafysiken granskas, dess förtecken utsättas för kritik.

Den självkritiken gäller även mig och mitt förhållande till min egen metafysik. Jag tänker här särskilt på mitt förhållande till bibeln. Vartenda bibelstudium jag offentliggjort på min hemsida under de två sista åren vittnar dels om vilken plats jag gett metafysiken, dels hur jag hanterar den. Så det finns mycket att ta i.

Jag tror mig kunna säga att jag är ”sparsmakad” med min användning av metafysik. Jag försöker i möjligaste mån läsa bibeln som vilken annan litteratur som helst, dvs utan av min tro konstruerade tankeförutsättningar. Jag anstränger mig att hitta trovärdiga och allmängiltiga förklaringar till varför det står som det gör i de bibliska texterna. I huvudsak använder jag samma metod som jag nyttjade en gång när jag skrev min avhandling om väckelsen i Kumla på 1800-talet, eller när jag idag försöker fundera ut vad som ligger bakom ett politiskt utspel.

Men visst fyller jag regelmässigt ut med metafysik. Det går inte att skapa sammanhang om man skall ha heltäckande bevis för allting. Dessutom blir metafysiken vid vissa tillfällen mer än ett sammanbindade element. När det sker försöker jag i mina bibelstudier på nätet alltid komma ihåg att göra en markering. Jag skriver att jag tar ett ”trossprång”. Begreppet är självförklarande. ”Trossprång” står för att kasta sig ut i tro, d v s utan garantier, rätt eller fel visar sig.

När tar jag då mina ”trossprång”? Som den Jesusanhängare jag är främst när evangeliet med sin förlåtelse och upprättelse står på spel. Det skulle däremot aldrig falla mig in att som biblicisterna satsa på att bibeln till allt annat också är en i allo korrekt beskrivning av den historiska verkligheten. Det trossprånget svär dels mot uppenbar sanning, dels stör det ofta ut det som texterna syftar till att förmedla.

Alltså så lite metafysik som möjligt men när ”tänkt verklighet” är nödvändig, se till att den hamnar på berättigat ställe och i etiskt försvarbart sammanhang.

36 De religiösa texterna

Vi (Mose och israeliterna) vigde dem (ständerna i Ogs rike )åt förintelse, så som vi gjort med Sichon, kungen i Heshbon. Vi vigde alla männen i städerna åt förintelse, och även kvinnorna och barnen. (5 Moseboken kapitel 3 vers 6)

De religiösa texterna kan inte ursäktas, tycker Patrik Lindenfors (svd.se/opinion). ”Det går inte att bortse från själva orden när bokstavstro orsakar våld, och att de heliga skrifterna Koranen och Bibeln därför är problematiska i sig.” Så sant som det är sagt. Ovan har jag citerat en vers ur femte Moseboken som exempel på detta. Här ger Mose (orden lagda i Mose mun i femte Moseboken) ett exempel på hur det kunde gå till till när Israels barn erövrade det utlovade heliga landet. Med gillande berättar han om hur motståndarna tillspillogavs, inte ens kvinnor och barn slapp undan. Märk att detta står i vår Heliga Skrift, bibeln, inte i Koranen. Det är så man ryser.

För mig känns det nödvändigt att texter av detta slag kommer upp på ytan. Vi som kallar oss kristna måste lära oss att hantera dem. Att bara skjuta oetiska texter åt sidan är att väja för obehagligheterna. Sånt gör ont bara värre.

Själv försöker jag läsa som det står för att lära mig. Bland annat har jag lärt mig hur brutalt det var i Främre Orienten under gammaltestamentlig tid. Dessutom hur partiska de bibliska författarna kunde vara och hur fyllda av förutfattade meningar. Det som stämde med det egna fromma mönstret prisades, det som avvek förbannades. Allt lades indirekt eller direkt i Guds mun. Följderna kunde bli förfärande. För de män, kvinnor och barn som bodde i Ogs rike, liksom för kungen i Heshbon ledde det till döden. Det lär oss bibelversen ovan.

Naturligtvis är inte detta hela sanningen om gammaltestamentlig fromhet. Även i Gamla testamentet finns det texter som andas vishet och innerlig fromhet. Men partiskheten skiner igenom. Den går så djupt att den fortfarande idag har efterverkningar i våra kristna församlingar.

Att läsa som det står i den heliga Skrift har sina fördelar. Jag får blick för Jesus med den metoden. Hur han anknöt till gammalt, men också hur han bröt upp och banade nya vägar för tro och liv. Det vore därför ödesdigert att missa Gamla testamentet. Jag behöver den delen av bibeln både som kontrast och anknytningspunkt.

Jag läser som det står har jag försäkrat. Det betyder öppenhet även för obehagligheter. Men jag har också en annan teknik när jag läser bibeln. Jag försöker sätta mig in i hur Jesus förstod de gammaltestamentliga skrifterna, vad han applåderar och vad han i handling, om ej i ord, vänder sig emot.

Vad kan jag då vittna om efter denna dubbelläsning? Om juden Jesus, mannen som levde i de gammaltestamentliga traditionerna. Men någon tillspillogivning har jag aldrig upptäckt, inte någon partiskhet heller för den delen. Skulle någon offras var det inte hedningen i främmande land. Det var han, den utvalde själv, som var kallad till offer.

35 Min Jesus

Kulturminister Anna Bah Kuhnke håller Jesus högt. Det har hon både bekänt och kritiserats för. Kan man vara kulturminister och tro på Jesus, frågade en journalist henne härförleden. Jag minns inte exakt vad hon svarade, tror att hon returnerade frågan med att svara att det var många hon såg upp till. För mig ledde detta meningsutbyte till att jag på nytt tänke igenom min egen relation till Jesus.

Inom mig är Jesus ständigt aktuell. Han finns med i allt vad jag tänker och gör. Ibland påverkar han mina val, ibland skjuts han undan, men med är han alltid. Detta är inget märkvärdigare än att en fullblodskommunist tänker på Karl Marx var han sitter och var han står, eller att Gudrun Schyman associerar till kvinnofrågan på omöjliga och möjliga ställen.

Vad det hela handlar om är inre bilder. Sådana har vi alla. Med somliga av oss är det så att vissa av våra inre bilder tillåts breda ut sig och ta mer utrymme än andra. Just så är det för mig med min ständigt närvarande Jesus, för fullblodskommunisten med sin Marx liksom för Gudrun Schyman med sina förtryckta kvinnor.

Tillåt mig nu släppa taget om fullblodskommunisten liksom om Gudrun Schyman och koncentrera mig på mig själv och min relation till Jesus. Denna relation är alltså en inre relation. Det är min Jesus jag har en dialog med, inte nödvändigtvis med den Jesus som framträder i Nya testamentet, inte heller nödvändigtvis med den himmelske Jesus som enligt den kristna trosbekännelsen sitter på Faderns högra sida för att döma levande och döda. Vad är det nämligen som säger att jag fattat vare sig bibel eller trosbekännelse rätt?!

Detta betyder inte att min bild av Jesus är godtycklig. Vad mig beträffar kämpar jag ständigt med bibeltexter för att förstå Jesus rätt. Till det arbetet hör att se bibeltexterna i sitt sammanhang, försöka värdera varför den ene evangelisten säger si den andre så, med mera sådant. Detta mitt bibelstudium påverkar oundvikligt min inre bild av Jesus.

Jag lyssnar dessutom på argument och försöker tolka tidens tecken och omvärldens rörelser. Också detta inverkar på min inre bild av Jesus och korrigerar den. För mig är nämligen inte Jesus oberörd av tiden. Liksom hans sätt att verka under jordelivet svarade mot tidens utmaningar, föreställer jag mig att han fortfarande griper in i tidens mångahanda på ett levande och överraskande sätt.

Slutligen försöker jag att på ett rättvist sätt låta min bild av Jesus konfronteras med tidens tänkande, både det religiösa och det profana. Jag deltar exempelvis gärna i religionsdialog och öppnar gärna famnen för sånt som jag gillar, om det så kommer från fel håll.

Naturligtvis är detta en farlig väg. Min inre bild av Jesus kan ju rubbas i grunden. Allt umgänge med människor, allt sökande, liksom alla ideologier och troskonceptioner som jag kommer i beröring med, kan hota min inre bild av Jesus. Den faran utsätter jag alltså Jesus för och jag tror i min enfald att han gillar det.

34 Inga heliga kor på den kulturella och religiösa arenan

Kulturpanelen i SVT 1 debatterade den 21 okt 14 Augustnomineringarna. För mig glimmade samtalet till när Daniel Sjölin vågade vara respektlös. Han tyckte man kunde jämföra kulturetablissemangets tycke med gemene mans smak när de valde julgran. Naturligtvis hade han rätt. Dessutom öppnade han, utan att kanske mena det, dörren för att tänka igenom och diskutera en rad vitala frågor rörande kultur, respektive religion.Kan möjligen detta vara ett inlägg i den debatten?

Jag anser att verkligheten är tvådelad, där en del står för sånt som vi har grepp om, annat för det som inte låter sig fångas. Det första handlar om otvetydiga fakta det senare rör smak, värderingar och trosföreställningar. Problemet är att vi inte kan klara oss utan vare sig det ena eller det andra i denna tvådelade verklighet. Vi reder oss inte utan fakta, men fakta måste styras och då kommer smaken, värderingarna och tron in. Triumviratet, smak, värderingar och trosföreställningar tränger sig, vare sig vi vill det eller inte, in på samhällets alla områden och in i de allra minsta skrymslen.

När det är så kan vi inte förhålla oss passiva. Vi behöver fördjupa oss i livs- och trosfrågorna. Vi behöver resonera, överväga och kritisera. Ingenting får vara förbjudet område, ingenting så heligt att det inte får vridas och vändas på. Kulturelitens anspråksfulla ord må gärna, som av Daniel Sjölin, jämföras med tycke och smak vad gäller julgranar, men även det heligaste av allt, svensk värdegrund, behöver få en förutsättningslös, t o m respektlös granskning. Detta inte i syfte att riva ner, mer för den inre förnyelsens skull.

Alltså; inga automatiskt heliga kor på den svenska kulturella och religiösa arenan, om jag får råda. En ständigt pågående idé- och trosdebatt är en förutsättning för ett samhälle under utveckling.

Men vi har gjort vårt bästa för att dämma upp denna debatt. Trosfrågorna har råkat mest illa ut. De tvingas in i ett reservat ämnat för privatreligion, till men för alla. Snart har det gått så långt att inte bara Martin Luthers insats blir okänd för gemene man, utan även Jesu.

Kulturen i övrigt har också råkat illa ut. Men inte genom att den förs undan från det offentliga rummet. Tvärtom har kultur blivit det sekulariserade Sveriges religion med allt vad det innebär av subventioner, statsbidrag och klappar på axeln. Det är som om kulturetablissemanget och politiker trodde att all kultur automatiskt förde gott med sig. Man tar sig inte ens tid att sakligt motivera varför. In summa: Kulturinstitutionerna har blivit vår tids statskyrka, vars grundvalar inte tillåts vackla.

Mot detta proklamerar jag; släpp religionen fri, även den tillhör det offentliga rummet. Och plocka ner kulturen från sin piedestal. Utsätt både religion och kultur för ständig granskning. Håll ingenting för automatiskt heligt. Endast så bereder vi plats för andlig vitalisering.

33 Varken tro eller otro för min del

Jag ruskar på huvudet när jag hör troende människor. Naturligtvis inte därför att de tror. Det gör jag också. Det är argumentationen jag inte gillar. Alltför ofta är den nämligen orättvis tycker jag, eller rättare sagt partisk. Allt som talar till trons förmån lyfts fram, motargumenten däremot förtigs.

På det sättet förmedlar man de facto en inskränkt och delvis falsk bild av verkligheten. Om den är falsk kan förstås diskuteras. Först när den är uppenbart falsk har vi rätt att på allvar opponera oss. Då är inskränktheten farligare. Att möta omgivningen partiskt och inskränkt är förödande. Att få rätsida på problem när man har med sådana människor att göra, går inte. Det blir inte bättre om de påstår sig vara troende.

Den 5 okt 2014 deltog Jan Guillou i TV-programmet Babel. Han fick frågan om han var rädd för döden. Han förnekade det men antydde att han som icketroende kanske borde vara det. Troende däremot hade ingen anledning till fruktan. De hade ju sin gudstro.

Som om tillvaron vore svartvit så att troende känner sig trygga inför döden, otroende däremot otrygga. Måste inte romanförfattaren Jan Guillous människoteckning bli schablonartad när han föreställer sig att det förhåller sig så? Själv kallar jag mig troende, men nog fruktar jag för döden. Jag är faktiskt inte ens bombsäker på att det finns något som heter evigt liv, trots att jag vigt mitt liv åt Jesus.

Kanske skall jag till detta lägga att jag gjort det till en sport att upptäcka tro hos dem som inte säger sig tro. Bara det att en människa visar tecken på idealitet tyder på en hållning som närmar sig tro. Att hålla fast vid absoluta värden, vad är det annat än tro?! Naturligtvis kan inte det absoluta bevisas. Alltså varken tro eller otro för min del i detta sammanhang.

Men vad skulle Jesus säga om det? Säger han månne som han en gång gjorde till församlingen i Laodikeia; Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun (Upp 3:15 f).

     Nog säger Jesus så många gånger. Men gör han det i det här fallet? Det betvivlar jag. Skulle Jesu ord tillämpas bokstavligt i detta sammanhang skulle det innebära att Jesus ställer sig på de partiskas och inskränktas sida. Tror ni han gör det?

32 Ateister i regeringen

Att det kan finnas ateister i en svensk regering betyder föga för många. För mig är det ett problem. Jag måste tänka igenom hur jag skall förhålla mig.

För mig är problemets kärna de icke bevisbara absoluta och förpliktande idealen. Sådana går det inte att klara sig utan. Utan dem blir människan som en herrelös bil mitt i trafiken. Men sådana ”herrelösa” ministrar lär det inte finnas i regeringen. Detta desto mindre som våra regeringsledamöter skrivit under på sina partiers idealspäckade valprogram. Nu är det visserligen sant att finns mycket snömos i partiprogram. Men helt substanslösa är de trots allt inte. Svikare finns det förstås i alla de sammanhang. Men det är en sak att svika, en annan att i sitt innersta överge det man innerst inne tror på.

Hur är det då med ateister? Kan jag tänka mig sådana i den högsta politiska ledningen? Mitt svar är ja. Det känns visserligen främmande att låta sig företrädas av dem. Gudstron bygger ju på att tillvaron är genomandad inte enbart av bevisbara ting utan också av allt förpliktande, aboluta ideal. Tror man på idealen borde inte gudstron vara helt främmande.

Ändå förstår jag på ett sätt ateisten. Det stökar ju så ofta till det med gudstro. Den Gud människan tror på är i realiteten resultatet av en blandning av olika element. Där ingår en konkret gudsföreställning, en specifik metafysik (= en tänkt verklighet), samtida tänkande och inte minst personliga maktanspråk. Den religiösa företrädare som inte inser och försöker bemästra detta faktum ”stökar faktist till det”. Däri har ateisterna alldeles rätt.

Vad jag däremot har svårt med är att svenska politiker i allmänhet drar ner rullgardinen för allt som har med Gud att skaffa. Det borde inte vara så svårt att fatta att det är en brygga slagen mellan de absoluta idealen och tron på Gud. Utan Gud får idealen svårt att överleva och utan ideal kan det av gudstron bli vad som helst. Det ena stimulerar det andra.

Ni förstår kanske vad jag innerst inne befarar. Att vår nybildade regering med sina nerdragna rullgardiner skall bli halvblind. Det är fara värt att man blir det när man skjuter den religiösa frågan ifrån sig. Detta är i sin tur farligare än att en och annan högljudd ateist tar säte och stämma i rikets högsta beslutande organ.

31 ”Öppna era hjärtan”

Öppna era hjärtan sade Fredrik Reinfeldt i slutet av valrörelsen 2014. Och jag tänker: Det kostade honom några hundra tusen röster och kanske valsegeln. Hur hade det blivit om han tigit?

Men det är också annat som rör sig i min tankevärld. Jag reflekterar över politikern Fredrik Reinfeldt, och med honom andra i detta skrå. Vad som kännetecknar de flesta av dem, inklusive Reinfeldt, är religiös stumhet. De respekterar religion och trosfrihet, deklarerar de. Men i denna respekt ligger ett osynligt avståndstagande: Du får gärna tro, säger de, men jag gör det inte. Jag har kommit över det stadiet.

Därtill kommer en taktiskt betingad strategi. Politikerna är noga med att påpeka att ISIS inte har med Islam att göra. Detta trots ISIS-anhängarnas tal om kalifat och flitigt läsning av Koranen. Syftet torde vara att inte i onödan oroa de muslimska invandrarna. Vid behandligen av kristna är taktiken annorlunda. För att bli kvitt problemet kristendom, isolerar de den. Tron är en privatsak säger de. Den får du ha för dig själv. Detta trots att religionen mer än annat är en social företeelse. Syftet är uppenbart att göra religion till en ickeföreteelse.

Men så lätt är det inte. Får inte religionen utrymme på det ena sättet, får den det på det andra. Här ett av många exempel; dagligen matas vi med kultur. Vi läser om teater, musik och konstutställningar. Operan hålls under armarna med statliga medel och museerna får man besöka utan att det kostar mer än en spottstyver. Varför? Därför att kulturen inte betraktas som en privatsak utan som en offentlig angelägenhet.

Lyssna dessutom noga på kulturens förespråkare. När de talar låter det som de predikar. De förkunnar, många gånger på oklara grunder, kulturen som något ovärderligt. Jag som regelbundet går i kyrkan känner väl igen mig. På båda håll erfar jag de oklara grunderna.

Varför detta? Därför att ett samhälle behöver samlas kring gemensamma övervärldsliga värden och kulturen ses som ett sådant värde.

Borde inte Fredrik Reinfeldt och hans ”öppna era hjärtan” få vara mer än en gåva till Sverigedemokraterna? Borde inte den avgående statsministern, om han så själv är omedveten om det, även få vare en dörröppnare för religion värd att tro på.

Vad är det nämligen Fredrik Reinfeldt förutsätter när han utropar; ”öppna era hjärtan”? Han förutsätter förekomsten av ett absolut värde. Och detta, som inte låter sig relativiseras, heter kärlek/inkännande. Detta värde spränger rationalitetens gränser och hör hemma i värderingarnas och trons värld. I själva verket har Fredrik Reinfeldt, utan att han är medveten om det, gett sig in på religiöst gränsområde.

Som jag ser det skall vi ställa oss kritiska till religösa trosyttringar. Det är både vår rätt och plikt att kritisera sådant som vi inte ställer upp på. Det skall inte hymlas med att ISIS framfart borde leda till att vi manar muslimerna till självkritik. På samma sätt skall det inte förnekas att kristen tro många gånger både grogrund och fäste för konservatism och fördomar. Men att för den skull sluta att medvetet reflektera över trons väsen eller försöka isolera religiös bekännelse, kan inte vara annat än skadligt. Då tar sig religionen in på oönskade vägar där den mer ställer till skada än nytta.

30 Värderingar och tro.

Värderingar och tro är ett måste i mänskliga sammanhang. Båda behövs som styrmedel för vårt handlande. Att ignorera sin tro är därigenom moraliskt förkastligt. Det betyder i värsta fall att jag kommer att handla tvärtemot mitt samvete. Visserligen är det sant att omständigheterna ofta tvingar oss att göra det vi innerst inne inte vill eller tycker vara riktigt. Det är också sant att mycket av det vi tror på inte är tillämpbart eller leder dit vi trodde det skulle leda. Men det hindrar inte att talesättet ”tro får du göra i kyrkan” är ett i grunden falskt påstående. Tro måste man. Utan tro ingen styrfart i livet.

Förutsättningen för att en persons värderingar och tro skall få åsyftat genomslag är att hennes värderingar och tro har ett centrum. Utifrån detta centrum förutsätts hon sortera viktigt respektive oviktigt och därigenom skapa konsekvens i sin tillvaro.

Till mänsklig mognad hör kritisk reflexion över sin tro och sina värderingar. Befinner sig min tro i samklang med det som i realiteten styr mig? Den frågan behöver mer än en av oss ställa sig. Märker man att tron i praktiken trängs undan av andra krafter, är det dags att ta itu med sig själv.

Avgörande är naturligtvis innehållet. Vilka värderingar håller måttet och vad skall jag tro? Här vad som för dagen känns riktigt för mig. Som bekant är jag en bekännande kristen.

Till det centrala hör i dag inte min tro på en tänkt fysisk övervärldslig verklighet av specifikt slag (en metafysisk verklighet). Konkreta himmelrikesföreställningar är exempelvis för mig bonus, tillhör inte trons kärna. Sådana både kan och skall växla. Det visar historien.

Centralt i min föreställningsvärld är däremot tron på en från Kristus stammande levande försonings- och upprättelsekraft, som i sitt följe har såväl utkrävande av ansvar som t o m dom. Denna tro utesluter inte annat som jag också tror på. Men tron på Jesu försoning låter sig inte sam- eller underordnas detta andra. Min inställning kan liknas vid ett gott äktenskap, där maken/makan, barnen alltid kommer i första rummet.

Denna min tro på försoningen/upprättelsen ser jag som resultatet av ett ”trossprång”. Den är ej beroende av ”rimliga” eller ”bevisbara” antaganden, detta även om sådana skulle kunna uppbådas.

Jag är vidare, trots mitt markerade ställningstagande, moraliskt skyldig att lyssna på andra. I denna skyldighet lägger jag respekt för uppenbar sanning varifrån denna sanning än kommer. Vore så att min solidaritet med trossyskon skulle påverkas, min bibeltro, min politiska uppfattning, min syn på Israel eller vad det nu kan vara.

29 Alla människors lika värde.

Rationellt motiverad sanning eller en trossats?

Säg den bland oss som inte bekänner sig till att alla människor är lika mycket värda. Frågan är hur man skall betrakta denna bekännelse.

Att vi i gemen inte lever som vi lär är uppenbart. En del ger vi mer värde, andra mindre. Detta behöver dock inte innebära att talet om alla människors lika värde inte betyder något för oss. Det kan mycket väl tänkas att vi strävar efter att hålla alla människor för lika värda. För oss blir likavärdet ett mål, inte ett faktum.

Frågan här gäller något annat. Är likavärdet en rationellt motiverad sanning eller är det en trossats? Är alla människor rent faktiskt lika mycket värda? Kan man säga att att två personer, en kraftfull kvinna från Australien, trettiofyra år gammal och en klen åttiotvåårig man från Nordeuropa, är lika mycket värda i samma mening som två identiskt lika skottkärror, utställda till försäljning i samma affär, är åsatta samma värde. Svaret blir naturligtvis nej.

Alla människors lika värde grundar sig uppenbarligen på en värdering. Och värderingar tillhör gruppen trossatser.

Trossatserna i sin tur tillhör sånt som människor tänker, tycker och tror. Av det människor tänker, tycker och tror tillhör likavärdet dessutom de grundläggande värdena. ”Alla människors lika värde” upphöjs av de flesta till ett absolut värde.

När man tänker sig att något har ett absolut värde har man definitivt sprängt gränsen för det rationella tänkandet. Tanken på det absoluta värdet tillhör trons värld. Det betyder inte nödvändigtvis gudstrons värld, men gränsar till den. Hur trossatser i sin tur skall motiveras kräver sin egen behandling. Men det tillhör ett annat sammanhang.

28 Vart tog tron vägen?

Vart tog tron vägen? Jag menar den kristna tro som tidigare var och varannan svensk åtminstone formellt bekände sig till. Har den bara försvunnit? Jag tror inte det, mer bytt plats än försvunnit.

Jag ser för min inre blick två verkligheter, dels verkligheten i egentlig mening, dels också en tänkt verklighet.

Den tänkta verkligheten är vår inre bild av verkligheten. Den behöver vi för att kunna orientera oss. Utan tänkt verklighet är vi andligen blinda, vi registrerar men förstår inte. Vi försöker hantera vår omgivning, men sprattlar i blindo.

Kloka människor arbetar med sin inre bild av verkligheten. De försöker ständigt korrigera den så att den stämmer bättre med ”förlagan”, verkligheten själv. Ju bättre tanke och förlaga stämmer överens, desto lättare går det att hantera verkligheten. Det kan såväl teoretiker som praktiker intyga.

Till tankevärlden hör också våra ideal, våra värderingar och vår tro. Ideal, värderingar och tro, dessa tre hör samman som ler med långhalm, det ena går in i det andra. Också idealen måste människan arbeta med för att om möjligt komma närmare det sant ideala. Men det är kinkigt att göra det, eftersom idealen nödvändigtvis måste skifta beroende på omständigheter. Det som är riktigt i en situation är det inte nödvändigtvis i nästa.

Så i synnerhet när det gäller kristen tro. Denna tro är relaterad till Jesus Kristus. Kännetecknande för Jesus var att han alltid handlade utifrån omständigheterna. Inte ens hans fasta tro på de gamla heliga skrifterna var låst. Jesu bild av Gamla testamentets Gud skiljer sig exempelvis väsentligen från vad en ordagrann läsning av Gamla testamentet ger vid handen.

Den kristna trons ”tänkta verklighet” är alltså också den en flexibel, utvecklingsbar storhet. Det specifika med den är att den står i Jesu sammanhang och därför hämtar sin inspiration och sin utveckling utifrån honom.

Men att den tänkta verkligheten, d v s tron, är en utvecklingsbar storhet, har många kristna glömt. T o m präster har gjort det. Det märks på att de predikar utifrån en för alla tider fastslagen tänkt verklighet och utifrån värderingar och tro som också den är låst både till innehåll och form.

Detta har för vårt vidkommande inneburit att allt fler människor funnit kristen tro irrelevant. De har därför vant sig vid att hämta ideal, tro och värderingar från annat håll. Tron har allstå inte försvunnit från vårt land, den har däremot flyttat sig. Att tron skulle försvinna är för den delen en omöjlighet. Det går inte att leva utan ideal, värderingar och tro. Problemet är att det finns så mycket att välja mellan.

27 Demokrati och svensk värdegrund

Bland positiva värdeord ligger begreppet demokrati på topp. Så här en halv vecka före valet den 14 sept 2014 är det inte tu tal om den saken. Säg den politiker som inte säger sig stå upp för demokrati. Men vad menar de? Det säger de nämligen aldrig. Här ett försök att reda ut begreppen.

Demokrati betyder folkvälde. I Sverige tillämpas detta folkvälde representativt. Jag lägger i fria val min röst på det parti som jag gillar bäst. Detta parti har i sin tur tagit ut personer som de låter sig företrädas genom. Dessa är satta att förvalta min åsikt. (Om jag skall vara kinkig innebär detta en begränsning av folkväldet. Direktval typ Schweiz låter folkväldet tydligare komma till uttryck.)

Sen en parentes. Det finns något som kan kallas grupptryck. Varifrån detta kommer är en fråga för sig. Jag nöjer mig med att konstatera grupptrycket och att detta grupptryck sätter regler för vad vi får tänka, tro och tycka, om vi skall anses vara ”anständiga människor” och goda demokrater. Vanligtvis benämner man den ”anständigheten” svensk värdegrund.

En politiker som tar ordet demokrati i sin mun ställer sig bakom folkvälde på det sätt som tillämpas i vårt land. Dessutom förbinder han/hon demokrati med aktuell värdegrund. En god demokrat blir följaktligen en person som står för rösträtt och anständiga värderingar. Åtminstone om man får tro svenska politiker.

Som jag ser det vore det att föredra om demokrati kort och gott får stå för folkvälde. Vad en upplyst människa skall tro och tycka borde få andra beteckningar. Humanism vore kanske ett lämpligt ord för att beteckna vad svensk värdegrund står för. Men då stökar man till det begreppet också. Att i det här sammanhanget tala om kristna värderingar, vore direkt olämpligt. Det var längesedan det gick att sätta likhetstecken mellan kristna värderingar och svensk värdegrund.

Till detta fogar jag följande reflexion: Vi får se upp när vi försöker exportera vår syn på demokrati till främmande länder. När demokrati blir folkvälde + svensk värdegrund vill det gärna bli kulturimperialism av våra försök. Vad annat är det när vi försöker övertala andra att tycka som vi gör!

26 Om infallsvinkelns och den sociala aspektens betydelse i historieskrivningen (140903)

Olle Ferm skrev en minnesruna i Svenska Dagbladet över teologen och medeltidsforskaren Alf Härdelin, som avled i början av augusti 2014. Härdelins ”infallsvinkel var profilerad”, skriver Ferm. För Härdelin var ”det medeltida fromhetslivet förebildligt, själva essensen i den kristna tron”. ”Sociala aspekter på den medeltida kyrkan ingick inte i hans begreppsvärld”.

Må vara hur det vill med Härdelins historieskrivning. Men den av Ferm betonade infallsvinkeln betyder mycket när man skriver historia och sociala aspekter lär man inte komma undan om man skall vara trovärdig.

I själva verket kan faktaredovisningen i en historisk framställning vara både grundlig och korrekt och inre samband minutiöst beskrivna. Ändå kan läsaren föras vilse. Den korrekta redogörelsen, kopplad till författarens egen bild av verkligheten, kan förblinda läsaren. I sämsta fall tar läsaren författarens, respektive rådande forskningstraditions, bild av ”essensen” i tillvaron för gott och hindras därmed från att själv reflektera över andra relevanta sätt att se på skeendet. Det händer dessutom inte så sällan att historieskrivning och faktaredovisning blir synonyma begrepp. För det skyller jag faktaspäckade framställningar utan idéhistoriskt djup.

För egen del blir jag mindre upprörd över enskilda författares eventuella ensidigheter än över de härskande forskningstraditionernas försök att styra tänkandet. Bakom en formellt vetenskaplig fasad och en korrekt sakframställning kan dölja sig uppenbara partsinlagor. Och detta inte enbart inom mitt område, kyrkohistoria, utan också inom andra humanistiska forskningsområden.

Inledningen till lärda framställningar i humanistiska ämnen innehåller ofta en teoridel. I denna redovisar författaren forskningsläge inkluderande lärda teoretiker, gärna från främmande land, med förment betydelse för den kommande framställningen. Detta är gott och väl och behöver inte ses som dekoration. Viktigare vore förstås att i klara och enkla verba redovisa var man själv står, och hur detta har påverkat framställningen. Det skall inte behövas en Olle Ferm som först i minnesrunans form avslöjar detta.

25 Min forskningsproblematik lättfattligt framställd (140825)

I slutet på 1980-talet förvånade jag många. Jag kunde gå på kyrkogården i Kumla och utifrån namnen på gravstenarna karakterisera rader av döda. Folk trodde jag hade övernaturliga förmågor. En något förvirrad äldre människa trodde jag var jämnårig med de döda. I dag har det mesta av mina gamla kunskaper sjunkit undan. Det är så med minnet. Det är förgängligt.

Nu hade jag inga övernaturliga förmågor, däremot kunskap. Och kunskapen hade jag förvärvat genom troget arbete. Jag hade förtecknat eller låtit förteckna omkring 6000 personer som bodde i Kumla från 1860-talet t o m 1905. Allt som gick att ta reda på ur arkiven och kyrkoböckerna tog jag fram om dem. Det blev på dataspråk omkring 70 000 poster fördelade på de 6000 antecknade.

Jag samlade inte uppgifter för att jag tyckte det var roligt. Jag var på jakt efter väckelsens väsen. Avhandlingen var färdig 1987. Kritik fick jag naturligtvis, både berättigad sådan och oberättigad. En lågmäld anmärkning, som jag tog till mig, var att jag i min iver att fånga fakta glömt det mentalitetshistoriska perspektivet. Det betyder i klarspråk att jag inte hade redovisat hur väckelsefolket i Kumla tänkte.

Som om det var så lätt att få reda på det. Det finns ju inget kvarlämnat material att tillgå. Det som finns kommer från ledarna, de som predikade föreläste och skrev. Det var alltså hos dessa jag skulle söka om jag skulle få något kött på benen.

Sagt och gjort. Jag började med dem som föreläste och forskade. Jag granskade två kyrkohistoriker, Sven Göransson och Emanuel Linderholm. Den sistnämnde var på sin tid i den lärda världen känd som skicklig väckelseforskare, bland folk i allmänhet som nyteolog och tvivlare. En märklig man var det, from, besynnerlig och rationell i en förunderlig blandning. Vad jag kom fram till var att de båda kyrkohistorikerna svårligen kunde beläggas med faktafel, däremot hade deras tro påverkat både undersökningsområden och forskningsresultat. För min del resulterade mina studier i att jag idag alltid är skeptisk till forskningsresultat. Även dessa skall ses som debattinlägg.

Sedan kom turen till den lärde prästen. För mig hette denne man Gustaf Wilhelm Gumælius. Han föddes revolutionsåret 1789 och dog 1877. Gumælius var verksam i Viby och i Örebro. I 29 år satt han dessutom en del av året i riksdagen. Denne man var en riktig samhällsbyggare, samtidigt var han en Andens man. Hans kristendom var romantiskt färgad och med det följde utvecklingstro. Denna utvecklingstro färgade allt vad Gumælius företog sig, faktiskt även hans syn på väckelsen. Den religiösa väckelsen såg han som ett led i samhällsutvecklingen.

Men inte hade jag därför kommit närmare väckelsens hjärta. Varken lärda kyrkohistoriker eller andliga samhällsbyggare hjälpte mig att se vad gemene man tyckte. Skall sanningen fram betydde detta inte så mycket. Det var annat jag lärde som jag har nytta av i min vardagliga reflexion.

Under de senaste fyra åren har jag studerat predikanten Emil Gustafsons samlade skrifter. Skrifterna är sprängfyllda med bibelcitat och bibelallusioner. Vad jag är intresserad av är hur denne väckelseman, som dog år 1900 då endast 38 år gammal, läste bibeln.

Jag tror mig om att ha fått ett napp. Det var några veckor sedan det skedde. Vad jag insåg var att Emil Gustafson bildlikt talat samtidigt levde i två världar, den här världen och den andliga. Den andlig världen fann han i bibeln.

För Emil Gustafson var det som om den bibliska verkligheten hela tiden pockade på och ville blanda sig i vår vardag. Och när den fick göra detta förverkligades Guds vilja redan på den här jorden. Nu fanns det en, säger en förutsättning för att detta skulle kunna ske. För att den bibliska världen skulle bli en verklighet här och nu förutsattes överlåtelse till Gud, hel överlåtelse.

Är inte predikanter bättre förmedlare av mänskligt tänkande på gräsrotsnivå än lärda män och djuptänkande präster? Förmodligen! Är det därför inte rimligt att tänka sig att även väckelsefolket i Kumla levde i två världar samtidigt, vardagsvärlden och den andliga värld som de återfann i den heliga Skrift. Var det inte denna dubbeltillvaro som berikade deras liv och gjorde det annorlunda?

Jag träffade härförleden mina kusiner på mammas sida i Åmmeberg. Träffpunkt var en hembygdsgård. Denna hembygdsgård hade ursprungligen hetat Mamrelundskyrkan och ägts av en numera nedlagd baptistförsamling på orten.

Mamrelund, vad är det för ett konstigt namn? Inte bara konstigt tycker jag, dessutom ett belägg för att jag tänker i rätt rikting.

Mamres lund köpte Abraham av en amoreisk furste. Där begravde han sin hustru Sara. Mitt i främmande land ett avgränsat helgat område, det kom Mamres lund att bli, inte bara för Abraham utan också i väckelsefolkets föreställningsvärld. Så var det också för baptisterna i Åmmeberg. Mamrelundskyrkan var för dem ett avgränsat helgat område mitt i en okristen omvärld.

Hur kunde de tänka så? Därför att de levde i två världar samtidigt, den jordiska världen och den bibliska. Var det månne inte likadant med väckelsefolket i Kumla?!

Men hur var det nu med min avhandling om väckelsen i Kumla under andra hälften av 1800-talet? Vad kom Du fram till, frågar sig kanske någon. Mycket, bland annat att väckelsen slog igenom bland hög som låg, i landsbygd som i tätortsbildning, bland bönder som skomakare, hemmansägare som pigor. Jag fick reda på att väckelsen hade en konserverande inverkan på samlivet i Kumla, kort sagt man gifte sig och gillade inte samboende. Vidare att man var trofast sin församling, gick inte in och ut som nykterhetsfolket gjorde. Dessutom offrade man sig. Hög som låg engagerade sig frivilligt i församlingens arbete. Men man bröt också med kyrkan. Nog såg man den väckte prästen Axel Per Falk som en av de sina och som en helgad man. Men inte lydde man hans råd att möta upp i Kumla kyrka, en förebild för Jerusalems tempel, på söndagförmiddagarna. Då hade man sina egna gudstjänster. Och inte gick man till kyrkans nattvard. Skall sanningen fram bröts nattvardsseden i väckelsens Kumla tjugu år tidigare än i omgivningen

24 Idoldyrkan, den svaga punkten i min Kristustro?

 Jag lyssnade till påannonseringen av Thomas Nordegrens och Louise Epsteins talkshow i P1 den 3 juni 2014. Nordegren skulle tala om en ekonom som fått världen att häpna. Denne, påstod Nordegren respektlöst, hade blivit en Jesusgestalt för många.

Några dagar innan hade jag utgjutit mig vitt och brett över hur illa jag tyckte om idoldyrkan. Men efter en tid drabbades jag av tankens kranka blekhet. Vad är skillnaden mellan min idoldyrkan av Jesus och andras? Jag märkte att jag inte hade något svar på den frågan. När jag sen hörde Nordegren om ekonomen som blivit en Jesusgestalt, kände jag att jag en gång för alla behövde skapa reda i mina tankar.

För mig representerar Jesus Gud, en Gud som är både helig och nära, en Gud som både dömer och upprättar, en Gud som kräver utifrån vad han givit, en Gud som en självtillräcklig  människa aldrig når, men som ”de små i himmelriket” alltid har tillgång till.

För mig är Jesus ”trons Jesus” och med ”trons Jesus” får jag låta mig nöja. Något annat än ”trons Jesus” har jag inte tillgång till. Evangelierna är ju trosvittnesbörd, inga direktrapporter, inga exakta återgivningar av verkligheten. Min tro är därför ett vågspel, aldrig någonsin har jag föreställt mig något annat.

Det är ”trons Jesus” jag upphöjer och låter mig formas av. Det är han som är min idol och min tillvaros fasta punkt. Det är på honom min gudstro vilar. Tala om subjektivitet i mitt livsupplägg! Den har trängt ända in i kärnan av mitt inre.

Så är det naturligtvis också med andra idoler. Inte minst när det handlar om författare, regissörer och skådespelare. Det är exempelvis ”trons Ingmar Bergman” hans beundrare upphöjer, inte den verklige. Vem vet för den delen egentligen vad som rörde sig i dennes inre. Det vet varken du eller jag. Denne trons Ingmar Bergman avslöjar sig i sina filmer. Jag minns så väl när jag som ung första gången såg ”Smultronstället” och hisnade. Ingmar Bergman avslöjar sig i sina filmer, Jesus i evangelierna. Så vill jag tro.

23 Låsta positioner, de religiösa regimernas svaga punkt

Religion och politik hör inte ihop. Det är vi svenskar rörande överens om. Varför? Svaret blir vanligen; politik skall vara inomvärldsligt betingad och regimer därför sekulära. För mig håller inte det argumentet. De religiösa regimernas svaghet beror  inte av deras förankring i religiös tro utan av deras låsta positioner.

Talet om inomvärldslighet är dessutom nonsens. En sekulär regim kan inte klara sig utan ideal, och ideal spränger ofta rationalitetens gränser. Att människan har ett absolut värde, säg den politiker som förnekar det. Vad är det annat än en trossats?

Nej, det är de ”låsta positionerna” som är den springande punkten. Dessa låsningar är kännetecknande  inte minst för religiöst betongade  regimer. Varför? Därför att religionen ses som något oföränderligt och idealen som absoluta. Detta även om utveckligen  vänt upp och ned på både världsbild och syn på rätt och fel.

Ändå har jag som kristen speciell anledning att försvara just ”låsta positioner”. Vad var det annat än hårdnackad vägran att ändra sig som gjorde att Jesus tvingades ge sitt liv. För Jesus fanns ingen återvändo. Den tro på Gud som var hans egen kunde han inte kompromissa bort. Därför dödades han.

Men märk, Jesus bekämpade samtidigt låsningar, låsningar i människosynen framför allt. Hans svidande kritik av fariseerna berodde på att dessa gjorde människor till schabloner. I sin människoson och i sin samhällssyn var Jesus radikal, radikalt öppen.

Som Jesusanhängare får jag därför speciell anledning att försöka förena fasta positioner med öppna.  Jag ser det som en livsuppgift att finna vägar att kunna göra det på ett rimligt sätt.

Åter till frågan om sekulärt anlagd politik  kontra religiöst. För mig är gränsen inte lika skarp mellan religiösa politiker och sekulära som för många andra. Låsningar är legio  på bägge hållen. Låser man sig inte på en punkt, gör man det på en annan. Inte heller är det alltid så stor skillnad mellan tro och otro. Kristna bekänner sig till tro på Gud och Jesus, de som inte tror, till höga ideal. Det ena är besläktat med det andra.

Jag brukar aldrig få medhåll när jag talar om flytande gränser mellan religion och politik. Därför blev jag överraskad över Herman Melzers kommentar den 13 maj -14 efter en utfrågning i P1 av Isabella Lövin, Miljöpartiets förstanamn till EU-valet. Ungefär så här sa Herman Melzer; ”Isabella Lövin vittnar om att hon inte bara föredrar Miljöpartiets politik, hon t o m tror på den. Religion och politik kan ofta jämföras”. Så sant som det är sagt.

22 Vi och ”dom”

Mänsklig samlevnad har sitt centrum i något jag kallar ”vi–dom”problematik. Denna nalkas vi lämpligen genom följande påstående, följt av två frågor:

Som människor hör vi ihop och vi är skyldiga att ta ansvar för varandra.

Vilka vi och var går gränsen för vårt ansvarstagande? Vilka är i så fall ”dom” andra och vad har vi för skyldigheter mot dem?

Med detta påstående och dessa frågor är en allmänmänsklig problematik antydd. Allmänmänsklig, vilket inte betyder att våra individuella ingångar är betydelselösa. Tvärtom! Jag själv är ett levande exempel på detta. Själv är jag kristen och som kristen haft anledning att granska bibeln utifrån just ”vi–dom”problematiken. Detta har påverkat hur jag tänker och vad jag tycker.

Förenklat har min granskning av bibeln utifrån ”vi–dom” problematiken lett fram till följande: I Gamla testamentets värld heter gudsfolket Israel. Detta gudsfolk levde i ett av Gud givet land och det tillbad på Sion (Jerusalem) den ende sanne Guden. Gudsfolket är ”vi”, alla andra ”dom”.

I Nya testamentets värld är de ”Jesustroende” det nya gudsfolket, d v s ”vi”. Alla andra är ”dom”. Samtidigt sprängde Jesus och även aposteln Paulus ständigt gränserna mellan vi och ”dom”.

Det finns alltså ingen entydig biblisk mall att följa. Bibeln ger ju som så ofta inga entydiga svar. Som kristen måste jag kämpa med frågan nästan som alla andra. Antydningar om riktningen har jag dock fått. Jesu ”sprängningar” har visat åt vilket håll jag skall gå.

Vad har jag då kommit fram till? Ett står klart och det behöver jag ingen gudstro för att förstå. Det finns ett ”vi” och det finns ett ”dom”. Gränsen är tydlig dem emellan och så kommer det förbli. Dessutom att gränsdragningen mellan ”vi” och ”dom” aldrig är statisk. Det finns ”dom” som befinner sig mil ifrån mig, liksom ”dom” som står mig helt nära.

Men hur handskas med denne Jesus och dennes ständiga gränsöverskridningar? Jag är inte helt klar över det. Jag förstår dock att en Kristi efterföljare skall verka för att gränserna mellan vi och dom i möjligaste mån skall suddas ut. Detta därför att våra förpliktelser inte är begränsade enbart till dem som som står oss närmast.

För mig har detta lett till att jag vill knyta så många som möjligt till den gemenskap som är min. Jag önskar se mig som generös och inbjudande mot de människor jag möter. Dessutom att Sverige skall ha så öppna gränser som det någonsin är möjligt.

Men inte är ”vi” –”dom”gränsen för den skull sprängd. Det skulle allt se ut om inte mina barnbarn hade en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Konkretiserat till invandringspolitik är jag alltså för reglerad invandring. Det skär i hjärta och samvete att behöva erkänna det.

Slutligen: Ett har jag lärt mig. Det är att inte sätta mig på några höga hästar för min upplysta hållnings skull. Den är inte så upplyst som det kan låta. För den delen tycker jag att invandringsvänliga politiker också skall tala med mindre bokstäver om sin upplysta hållning. Trots allt är det inte artskillnad utan gradskillnad mellan dessa och Sverigedemokraterna.

21 Ateism och tro. De båda tankemodellernas rimlighet och konsekvenser.

Ateism har ställts mot gudstro i föregående avsnitt ”Med mina glasögon”. Likheterna har konstaterats mer än olikheterna. När vi nu går in på rimligheten i de båda hållningarna blir huvudintrycket fortfarande att det är mer som förenar än som skiljer.

Både ateism, och den gudstro som jag själv företräder, kännetecknas nämligen i filosofiskt avseende av orimlighet. Den rimliga hållningen för den som söker bevis och logik är varken att stå på trons sida eller på otrons utan att ge upp och säga att man ingenting vet. Beteckningen för dem som ingenting vet är agnostiker. Att vara agnostiker är alltså den rimliga hållningen. Ateisten och den troende företräder dem som valt att veta, med andra ord trons väg.

För att bli en konsekvent ateist eller en överlåten troende förutsätts ett trossprång, ett trossprång in i det okända. Varför ateisten gör detta trossprång får du fråga honom eller henne. Själv vet jag mycket väl varför jag gjort mitt.

Det beror på min bild av Jesus, en Jesus som strukturerar min tro på Gud och som skapar förbindelse med Gud och försoning mellan Gud och med människor. Denna dramatiska process  har mer än annat skett när jag studerar bibeln. Jag är nämligen en synnerligen flitig bibelläsare. Jag studerar den mer eller mindre ingående varje dag.

Denne min Jesus (med andra ord min tankemodells Jesus) har påverkat mig att läsa bibeln med nya ögon. Detta genom att låta honom bli tolkningsnyckel till allt som står i den Heliga skrift.

För min del har detta inneburit mängder av sprängda tankemodeller. Det kryllar nämligen av tankemodeller i bibeltexterna. Tankemodeller som ofta bär drag av den tid och de värderingar som rådde när orden uttalades eller skrevs. Sådana spränger jag regelbundet vare sig de heter dogmer, trossatser eller speglar textens dåtida tendens eller forntidens metafysik och  föreställningsvärld.

Därmed har jag kommit in på konsekvenserna av mitt trossprång. Jag spränger nämligen aldrig gamla tiders trosyttringar för att kritisera eller göra om intet. Därtill är jag för mycket historiker. Jag spränger för att försöka finna det bärande i den kristet/religiösa föreställningsvärlden, framför allt i den värld som framträder i bibeln. Med Jesus för ögonen blir det som jag då får fram förvånansvärt ofta försoning och upprättelse. Och detta i en utformning som är väl ägnad att hjälpa mig att leva nu och att med öppna ögon tolka nuet.

20 Två tankemodeller jämförda

Vi föreställer oss en svensk ateist med den bestämda åsikten att Gud inte finns, men samtidigt hävdar att alla människor har lika värde. Vid dennes sida ställer vi en person som bekänner sig tro på Gud. Vad jag här skall argumentera för är att bådas hållningar (här benämnda tankemodeller) är uttryck för tro och att de dessutom är jämförbara.

Knuten i det hela är min definition av en trosföreställning. Kännetecknet på en sådan är för mig bekännelsen till ett värde som man varken kan bevisa riktigheten i eller kan klassificera som vare sig sant eller falskt. Trosföreställningen blir i min tankevärld kvalificerad  när någon bekänner sig till ett absolut värde, giltigt oavsett tid och rum.

Utifrån dessa definitioner tror ateisten. Både förnekelsen av Gud och bekännelsen till människovärdet är nämligen grundade i typiska trosföreställningar.

Tilläggas bör att  företrädarna för det absoluta människovärdet, vare sig de kallar sig ateister eller troende, brukar anse att människovärdet är ett absolut värde bland flera. Till de absoluta värdena räknar de även demokrati, mänskliga rättigheter och jämlikhet mellan man och kvinna, för att ta några aktuella exempel. Det är alltså mycket tro inneslutet i en ateists tankemodell.

Ateisten, med sin tro på människovärdet, jämför vi med en person som bekänner sig tro på Gud. Hennes gudstro fungerar enligt egen bekännelse som garant för en slutlig mening med liv och tillvaro. Dessutom är hennes gudstro förbunden med ett antal konkreta trosföreställningar, bland annat sådana som väl stämmer överens med den svenske ateistens. Säg den gudstroende med förankring i svensk kultur som inte prisar människovärdet, demokratin liksom mänskliga rättigheter.

Naturligtvis finns det avgörande skillnader mellan ateistens och den troendes tankemodeller. Gudstron spränger ju tid och rum på ett annat sätt än vad ateistens värderingar gör. Trots allt befinner sig de båda obönhörligt i trosrummet. Det gör för den delen alla människor.

Man kan fråga sig hur rimlig den enes tankemodell är i jämförelse med den andres. Vidare om konsekvensen av att tro på det ena eller andra sättet. Min åsikt i dessa frågor snuddar jag vid i ”21 Med mina glasögon”. Vidare är det värt att fundera över hur förhållandet mellan tro och vetande ter sig i respektive tankemodell. Något om detta har jag tagit upp  i ”19 Med mina glasögon”. Vad jag här anser mig ha klarlagt är enbart  att både ateistens och den gudstroendes tankemodeller är förankrade i trosföreställningar som väl låter sig jämföras.

19 De nödvändiga tankemodellerna

Modeller, tankekonstruktioner, övergripande tankemönster, en tänkt verklighet. Begreppen är många för att beteckna något som vi inte klarar oss utan. Utan dessa modeller blir vi som bilförare utan ratt.

För att vara brukbara behöver tankemodellerna ha två obligatoriska ingredienser, tro och vetande. Vetandet utvecklas som bekant ständigt och i och med det påverkas tron. Våra tankemodeller blir därför föränderliga storheter. De utvecklas i takt med nya omständigheter och aktuellt vetande.

Allt detta är egentligen självklart, men det verkar inte vara så. Hur många av oss har inte hört uttrycket; tro det får man göra i kyrkan. Underförstått, allt utanför kyrkan måste grundas på vetande. Men detta är ju nonsens eftersom de tankemodeller vi brukar i smått som i stort regelmässigt består av både tro och vetande.

För ni tror väl inte att ”big bang”-teorin är något annat än en tankemodell, liksom för den delen också evolutionsteorin. Både den ena och den andra teorin är förvisso förankrad i prövbara sanningar, men dessa sanningar är inte huggna i sten. Och med förändrat vetande följer också förändringar i den övergripande tankemodellen.

Eller om vi tar det från det andra hållet. Mänskliga rättigheter, människovärde, alla människors lika värde, demokrati och annat i den stilen. Ni tror väl inte att dessa värden som vi idag är rörande överens om, är värden grundande på vetande. Naturligtvis inte. De är tankemodeller som allt annat. I det här fallet tankemodeller innehållande en stor portion tro (nu kallad värdering) och en mindre del vetande. Skall vi på ett eller annat sätt påverka människors inställning i just dessa frågor handlar det mindre om att vidga vetandet, mer om att fördjupa vår reflexion över människans plats i tillvaron.

Vad händer när tankemodellerna stelnar till, dvs inte låter sig påverkas av nytt vetande och uppenbar sanning? Eller om vi slutar att reflektera över våra värderingar? Svaret lyder; tankemodellerna fungerar inte som de skall. De hjälper oss inte att leva, i slutändan försvårar de mänsklig samlevnad.

Varför denna utläggning? Därför att det underlättar vår reflexion. Dessutom hyfsar den frågeställningarna när jag som kristen samtalar om trosfrågor med dem som inte tror som jag. Och som till råga på allt föreställer sig att de alls inte tror.

18 Två besläktade grundtankar som genomsyrar min reflexion

Två besläktade grundtankar genomsyrar dagligen min reflexion. Den ena handlar om ”den tänkta verkligheten”, den andra om de oundvikligt ”blandade motiven.

1 ”Den tänkta verkligheten”

Den verklighet vi uppfattar, med mitt språkbruk den tänkta verkligheten, består av två delar a det som är objektivt konstaterbart, b subjektiv överbyggnad. Med den subjektiva överbyggnaden, som kan vara av de mest skiftande slag, tolkar vi det objektivt konstaterbara. Denna tolkning är nödvändig. Utan den får fakta inget liv. Samtidigt kan den subjektiva tolkningen vara förödande. Den kan förvanska fakta till oigenkännlighet.

Låt mig tillämpa mitt tänkande på en för mig just nu aktuell bibeltext från Lukas 1, Marias lovsång.

Då sade Maria:

”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.” (Lukas 1:46–55)

Ur denna lovsång kan man bland annat läsa ut följande fakta:

Den faktiska texten med alla sina påståenden. Likhet med Hannas lovsång i 1 Samuelsboken, Gammaltestamentlig stil, hymnen inte olik en psalm i Psaltaren.

Min överbyggnad (dvs min tolkning av texten):

Marias lovsång ej ett verk av den unga flickan Maria. Hymnen speglar däremot en fromhet som var aktuell i Palestina på Marias tid. Den står därigenom i det Gamla testamentets sammanhang. Först i och med att Marias lovsång omplacerats och lagts in i ett evangelium har möjlighet till nytolkningen öppnats.

I Marias lovsång framställs Abraham och hans barn som de till evig tid utvalda. Detta bland mycket annat visar att lovsången står på gammaltestamentlig grund. Även i det nya förbundet framstår Abraham och hans folk som de utvalda. Men nu med nya förtecken. Evangeliet låter Abraham vara utvald till att tjäna inte till att härska. Det absoluta företrädet för det utvalda folket bryts i det nya förbundet.

En fundamentalistisk kristens tolkning av texten:

För en fundamentalist bygger hela hymnen på fakta. Någon överbyggnad är inte aktuell för honom/henne. Men överbyggnaden smyger sig på ändå. Den tar sig uttryck i ett systematiskt utplånande av av de förnuftskäl som talar mot att Maria lovsång är Marias egen skapelse.

I min tankevärld skall nog förnuftsskäl slås ut både nu och då. Att enbart lyssna på förnuftet skapar inga hjältar. Men är det rätt att göra det här, frågar jag mig.

Mitt sätt att se på verkligheten som en tänkt verklighet är tillämplig i de flesta sammanhang, inte enbart i bibliska. Det borde exempelvis vara en grundregel i den humanistiska och teologiska forskningsutbildningen att uppmärksamma vikten av att ständigt observera och ta med i beräkningen skillnaden mellan fakta och överbyggnad.

2 De blandade motiven

Ideal, motiv, trosåskådningar, ideologier, tankar lever aldrig i ett tomt rum. De är historiska företeelser och måste förstås som sådana, vilket tvingar fram hänsyn till omkringliggande omständigheter. Detta gäller i smått som stort.

Yttranden och skrivningar med ideell tillspetsning, alternativt etiska, moraliska eller religiösa ställningstaganden, ja t o m faktabaserade framställningar, måste därför alltid analyseras utifrån bakomliggande syfte och verklighetsuppfattning.

Också detta viktigt att observera för forskare i humaniora. Om inte kan det gå så långt att svart blir till vitt i deras undersökningar, detta trots oklanderlig fakta- och källhantering.

Det skadar dessutom inte att ha sanningen om de blandade motiven aktuell för sig i vardagens mångahanda. Förhastade slutsatser skulle då kunna undvikas, propaganda försvåras och en demokratisk utveckling underlättas. Hur skulle inte det politiska debattklimatet förändras om politikerna visste att inte bara deras ord utan även deras motiv fingranskades av en medveten allmänhet?

17 Med mina glasögon

Dopet i fokus

Det är kinkigt med doppraxis. Många känner sig kallade att tala om hur det skall vara, men ingen känns helt övertygande. Inte undra på; det finns många infallsvinklar på dopet redan i Nya testamentet, men alla pekar tyvärr inte åt samma håll.

Trots det måste man ta ställning. Åtminstone måste vi som står i Svenska kyrkans tjänst göra det. För oss finns för den delen bara ett val; att ställa sig bakom en generös doppraxis. Dopet ses nämligen som själva grundbulten i folkkyrkobygget. Så det är bara att rätta sig.

Jag tillhör också dem som rättat sig. Läsaren får själv bedöma om det skett på ett hedervärt sätt. Jag är nämligen medförfattare i en skrift Dopet i fokus (1992). I den boken har jag skrivit dopteologin, Ingegerd Sjölin och Birgitte Thaning om doppraxis i Mikaels församling, liksom om dopuppföljning.

Mitt avsnitt består av tre delar. Först tecknar jag dopet i Nya testamentet, sen dopet i den unga kyrkan för att avsluta med dopet idag.

Det hela börjar förhoppningsvis bibliskt, åtminstone så bibliskt som jag förmår åstadkomma. Dopet ser jag som porten in till kristenlivet, hos evangelisten Johannes som en andra födelse. Med Paulus djupnar dopteologin. Dopet blir en integrerad del av tron, den objektiva delen mer än annat. När det går snett och tron svalnar kan den samvetsömme försäkra sig om att Gud ändå inte glömt sitt barn. Dopet får tjäna som försäkran om detta. Om Apostlagärningarnas skillnad mellan dop i vatten respektive dop i Ande, har jag inget att säga. Jag begriper det helt enkelt inte.

I den andra delen tar jag upp dopet i den unga kyrkan. Jag skildrar hur barndopspraxis uppkom. Vissa antydningar finner vi möjligtvis redan i Nya testamentet, entydiga bevis först på 200-talet. Jag försöker förstå barndopets uppkomst som en nödvändighet. Om barndopspraxis inte hade uppstått hade dopet hotats inifrån, argumenterar jag. Barn som växte upp i kristna hem föddes in i tron. Ett dop i medveten ålder skulle för dem innebära en bekräftelse på något som redan inträtt. Men det vore att klassa ner dopet, skriver jag.

Slutligen i del tre försöker jag ange skäl för en generös doppraxis idag. Här är jag inte lika säker i min argumentation. Ett trodde jag mig dock veta när jag skrev detta avsnitt; att alternativet till en generös doppraxis skulle innebära att kalla handen sattes upp mot den familj som inte ansågs kvalificerad. Och med kalla händer vinner ingen kyrka seger.

Jag tror mig inte känna till sanningen om dopet. Jag vet för den delen ingen som gör det. Ett står dock klar för mig; att jag, när en av mina prästkollegor låtit döpa om sig, kände inom mig att jag inte skulle gå samma väg. Mitt dop dög som det var, trots att mina föräldrar kanske inte riktigt visste vad de gjorde när de lät döpa mig och fem år senare min bror.

16 Med mina glasögon

Växtplatser

Biskop Åke Kastlund utvalde mig att delta i en arbetsgrupp som till prästmötet i Strängnäs 1980 skulle leverera en prästmötesavhandling. Mitt bidrag kom att bli en omfattande uppsats med den omständliga titeln, ”Församlingen – en gemenskap för utveckling och mognad. Några avgörande betoningar i en församlingsteologi och en församlingsstrategi för Mikaels församling i Örebro”. Den ingår i Växtplatser. En studie i evangelisation (1980).

Efteråt har jag förstått att det var ett lyckokast att jag fick tillfälle att skriva denna uppsats. Jag hade 1977 blivit kyrkoherde i den nygrundade Mikaels församling i Örebro Att få börja den tjänsten med att fundera över mål och metoder var precis vad jag och församlingen behövde.

Inte fick jag så mycket beröm på själva prästmötet. Torsten Ellwyn, som skrev om kyrkans familjearbete i Kumla och Kjell Wiklund,med sin själavårdande uppsats om det goda samtalet, fick desto mera. Men det var min uppsats som kom att leva vidare.

Den levde f a vidare i Mikaels församlings bland dess medarbetare och kyrkfolk. Åtskilliga år efter publiceringen träffades församlingens arbetslag, vi var mellan 15 och 20 personer, på Stjärnholms stiftsgård för utbildning. Till utbildningen hörde att några konsulter skulle ta pulsen på oss. De skulle kolla om vi var på rätt väg och avslöja eventuella spänningar i församlingen. Till att börja med trodde dessa konsulter att vi försökte manipulera dem. Vi drog ju alla åt samma håll och var alla samstämmiga. Så småningom förstod de att vi inte bluffade. Och långt efter min pensionering håller man i Mikael envist fast vid grundtankarna i min uppsats.

Hemligheten var att jag redan då förstod att en kyrkoförsamling inte är en allomfattande storhet och att en gudstjänstfirande församling inte skapar sig själv. Till strategin måste därför höra att vårda dem som kommer, i tron att Gud vill något speciellt med den som av fri vilja deltar i gudstjänster och annan kyrklig verksamhet. Denna omsorg måste alla från kyrkoherden till den nyanställde få del av, den troende liksom tvivlaren. Kyrkkaffe efter gudstjänsten är ett måste, det är också ett måste att ingen får bli en kontaktlös Svarte Petter vid kaffebordet. Otroende, tvivlare, agnostiker, troende, ingen är framme. Vi är på väg och skall alla var och en på sitt sätt hjälpa varandra framåt.

Om tillräckligt många har dessa enkla tankar i bakhuvudet, lär det inte bli tomt i våra kyrkor. Troligen växer skaran. Så tänkte jag och så tänker jag fortfarande.

Hur går då mina intentioner ihop med bibeln? Någon kopia av en ”nytestamentlig församling” träder naturligtvis inte fram ur en målsättning som min. Men jag inbillar mig att Jesus gillar mina intentioner.

15 Med mina glasögon

Örebros församlingar granskade

Jag blev ombedd att skriva en fördjupningsartikel till Sveriges kyrkohistoria 8. Naturligtvis accepterade jag erbjudandet och levererade en artikel. Denna godkändes av huvudredaktören Lennart Tegborg, den bildsattesoch redigerades. Sen kom dråpslaget. Den planerade boken hade blivit mer omfattande än avtalats och förlaget satte upp kalla handen. Något måste strykas och det blev min artikel om Örebro som plockades ut. Istället erbjöds jag publicering i Kyrkohistorisk årsskrift. Men det ville inte jag. Istället byggde jag ut min framställning till boken Örebros församlingar granskade. – en debatt– och studiebok om utvecklingen i kyrka och samhälle 1960–2000 (2006)

Nog redovisar jag fakta i den boken och nog är min framställning underbyggd med adekvat statistik. Men någon avhandling är det inte fråga om, mer en debattbok. Framför allt är Örebros församlingar granskade subjektiv i sitt anslag. Historien talar genom en man som själv upplevt det han talar om. I den meningen är min bok tillika en källa, en källa till förståelsen av mig själv som person, präst och kyrkohistoriker. Det är mina värderingar och min tolkning som kommer till tals bland alla sakupplysningar.

Detta alldeles oförblommerat. I de flesta andra kyrkohistoriska och historiska framställningar är det likadant, men man försöker dölja den subjektiva vinklingen. För mig har det blivit en sport att avslöja denna dolda agenda, vilket inte alltid är så lätt. I avhandlingarnas inledningar lägger man regelmässigt ut en rökridå av lärda teorier som försvårar upptäckten av den bärande förförståelsen och det ledande syftet.

I slutet av boken i kapitlet ”Nutidshistoria skriven av en av aktörerna” levererar jag den självbekännelse som jag saknar i så många framställningar. Jag bekänner att min tolkningsnyckel är Jesu försoningsverk, naturligtvis förstått på mitt alldeles egna sätt. Jag ger liberal teologi en ”Ehrenrettung” och jag preciserar min samhällskritik. I samma riktning, kanske mera utförligt och redan i inledningen, klargör jag min förståelsehorisont i min otryckta avhandling Herdabrevens vittnesbörd (2012) (Finns för kopiering på bjornsvard.com.)

Den som har öga och öra för att kyrkor och församlingar inte lever vid sidan av samhället utan i det, har förhoppningsvis en del att hämta. Jag visar att även slutna församlingsbildningar inte undkommer tidens trender. Detta i kapitlet ”Opinionsbildarnas seger” och ändå tydligare i kapitlet ”Den sexuella revolutionen”. Hur kändisar påverkar även i kyrkliga och frikyrkliga kretsar exemplifierar jag i kapitlet ”Lennart Lundström, Mats Hermansson och de lokala massmedia”.

Min framställning har två delar, den ena handlar om kyrkorna 1960–1980, den andra om perioden 1980–2000. Snart har vi nått 2020 och då borde det vara dags igen, nu att konstatera att något definitivt nytt skett. Svensken definierar sig inte längre som kristen och statskyrkosystemet är försvunnet. Gränserna mellan kyrka och frikyrka suddas alltmera ut med allt vad det kan innebära.

14 Med mina glasögon

Trettiotalsbiskopar på defensiven

Svenska biskopar brukar vid tillträdet skriva herdabrev. Det är kortböcker riktade till stift och allmänhet, där de nyblivna biskoparna redovisar sin syn på det kyrkliga och allmänna läget. En dag tänkte jag: Kunde det inte vara en genväg till annorlunda kunskap att analysera de under trettiotalet publicerade herdabreven och ställa dem mot tal av den nytillträdde statsministern Per Albin Hansson liksom mot makarna Myrdals Kris i befolkningsfrågan (1934). Sagt och gjort.

Biskoparna var inte vilka som helst. De flesta av dem var lärda herrar som fortfarande ses på med vördnad i Svenska kyrkan. I spetsen stod Erling Eidem, Yngve Brilioth, Gustaf Aulén, Tor Andræ och Torsten Bohlin. Vid deras sida fanns Bengt Jonzon, John Cullberg, Arvid Runestam, Torsten Ysander och Gustaf Ljunggren.

Mitt annorlunda upplägg gjorde att biskoparna framträder i ett annorlunda ljus. De framstår inte längre som lärda och framsynta kyrkomän. Istället möter vi en grupp herrar på defensiven.

Biskoparna träder upp till försvar mot självförgudning, mot demokrati där människan gjort sig till tillvarons herre liksom mot en avkristnad kultur. De fruktar hemmens förfall och moralisk upplösning. Inget gott kan de flesta av dem se i den socialdemokratiska förnyelsen, bara upplösning.

För dem var det kristna samhället idealet. Dess riktlinjer skulle hämtas från evangeliet. Kristendom var för dem nyckeln i relationen kyrka och samhälle. På den grunden ställde de sig bakom statskyrkosystemet.  Inte ett ögonblick tycktes de flesta av dem reflektera över att den kristendom de själva företräder hämtat mycket av sin näring från annat än evangeliet. Inför de nazistiska och kommunistiska hoten var de dock avvisande. För dem är både nazism och kommunism hedendom.

Även internt kyrkligt befann de sig på defensiven. Biskoparna insåg att det var kris för tron, en kris som accentuerats av att tron på själens odödlighet vacklade. Den liberala teologin från tidigt 1900–tal trodde de sig ha övervunnit. I själva verket hade de bevarat mycket av liberalteologiskt tänkande. Liberalteologerna tolkade bibeln utifrån evangeliet. Biskoparna med Aulén i spetsen talade om kristendomens grundmotiv. Skillnaden är inte solklar. I försvaret för fortsatt kyrkligt inflytande i stad och socken hyllade de Billings folkkyrkosyn. Men vad är den annat än ett försök att klänga sig fast vid föreställningen om Sveriges folk som ett kristet folk. Mer än annat fruktade de kyrkans marginalisering, men deras åtgärder mot denna marginalisering ägde inte trovärdighet. Vad de saknade var realism i samhällsanalysen och inträngande kunskap om kyrkans verkliga läge.

Detta tror jag mig veta genom analys av herdabrev ställda mot ett antal viktiga tal av Per Albin Hansson liksom mot makarna Myrdal utifrån deras Kris i befolkningsfrågan. Om sanningen skall fram är denna min infallsvinkel en bland många. Men jag hävdar bestämt att också mitt sätt att attackera problemet behöver vägas in i en mera slutgiltig bedömning av det kyrkliga läget på 1930–talet.

(Björn Svärd. Herdabrevens vittnesbörd. De från 1932–1940 nyvalda biskoparnas positioneringar i sina herdabrev ställda dels mot några texter av P A Hansson, dels mot makarna Myrdal i deras ”Kris i befolkningsfrågan. En studie i kristendomsförsvar. Otryckt manus 2012. Finns tillgängligt för kopiering på bjornsvard.com)

13 Prosten Gumælius livssyn

Jag fastnade för Viby– och Örebroprosten Gustaf Wilhelm Gumælius (1789–1877) därför att han satt i riksdagen i hela 29 år, närmare bestämt mellan åren1840–1869. Till min lycka visade han sig där vara synnerligen talför, därtill ideologiskt sammanhållen. Allt han sade höll samman i en enda enhetlig åskådning.

Vad jag var ute efter var att få veta mer om relationen tro–livssyn–ideologi och praktisk handling. Hur spelar tro och praktisk handling samman hos en man som jag visste sjöd av lust av lust att förvalta, stödja och utveckla såväl samhälle, som socken och kyrka? När källorna i övrigt tiger, fick riksdagens protokoll tala.

Mitt primärmaterial fick alltså i huvudsak bli prästeståndets protokoll. Dagligen i ungefär ett halvt år vistades jag på universitetsbiblioteket i Örebro och skrev av protokoll. Jag nyttjade som primärmaterial förutom protokollen i huvudsak bevarade predikomanuskript, liksom korta avhandlingar skrivna på latin under och efter åren i Uppsala.

Resultatet av mitt studium blev enhetligt. Den romantiska livssyn som Gumælius förvärvat i Uppsala som student och docent under 20 års vistelse i universitetsstaden, resulterade i förkunnelse med bestämd profil liksom i ett bestämt sätt att leda socken, stad och församling.

För romantikern Gumælius var verkligheten djupast sett andlig och det goda samhället stadd i ständig, harmoniskt förlöpande organisk utveckling. En god ledare anpassar sig efter detta och söker i sitt arbete befrämja denna lugna utveckling. Det insåg Gumælius. I förkunnelsen ledde Gumælius åskådning till att Jesu födelse blev kyrkoårets viktigaste högtid. Det var då ljuset kom, inte det enda ljuset men det viktigaste. Detta ljus skulle under utvecklingens gång lysa allt starkare.

Tillvaron är djupast sett andlig, och det andliga till sitt väsen odödligt, trodde Gumælius. Därför behövdes inte Jesu kroppsliga uppståndelse. Detta säger han inte öppet mer indirekt för att inte oroa.

Romantikern Gumælius var realistisk. Han såg att utvecklingen ledde till att kyrka och stat alltmera fjärmade sig från varandra. Kyrkan kunde på grund av sin dogmatiska grundhållning inte följa med i samhällsutvecklingen. Därför måste på sikt kyrka och stat gå skilda vägar. Men måtte det gå långsamt och harmoniskt, bad Gumælius.

Romantikern Gumælius var praktiskt lagd. Han såg hur jorden skulle brukas, hur kreaturen skulle hanteras, hur skogen liksom trädgården skulle skötas, hur socknen skulle handhas. Allt stod under den harmoniska utvecklingens lag och Gumælius kände sig vara satt att förvalta denna utveckling. Han gjorde det också och det med bravur.

Som prost i Örebro från 1850-talet visste han även hur staden skulle uppbyggas efter den stora branden, hur skolväsendet skulle utvecklas, liksom hur den framväxande frikyrkorörelsen skulle behandlas. Baptismen var ett led i samhällsutvecklingen, ansåg Gumælius, därför skulle baptisterna behandlas väl. Tvångsdop fick alls inte förekomma. Att tvinga folk att låta döpa sina barn tillhörde förgångna tider inte nutid. Därför såg han till att tvångsdopen upphörde i Örebro.

Om detta och mycket därtill har jag skrivit. Min framställning har dessutom kompletterats av Anne–Marie Lenander som skrivit en biografi om Gumælius som präst folkupplysare och trädgårdsmästare.

(Björn Svärd. Prosten Gustaf Wilhelm Gumælius. En studie i hur Gumælius livssyn fick genomslag i hans agerande i riksdagen 1840–1869. (2012). Tryckt med bidrag från Vetenskapsrådet. Anne–Marie Lenander Fällström, Björn Svärd. Prosten Gustaf Wilhelm Gumælius. En levnadsteckning.(2012)

12 Förförståelsens betydelse i Emanuel Linderholms kyrkohistorieskrivning

Utan förförståelse inget vetande. Allt mänskligt måste sättas i ram(ram=förförståelse) för att bli begripligt. Det duger inte att bara stapla fakta. Kruxet är att få få ram och fakta att samverka.

Att det är så aktualiserades för mig när jag studerade Sven Göranssons kyrkohistorieskrivning. Än mera uppenbart blev det när jag tagit itu med Emanuel Linderholm (1872–1937). Denne agitator för liberal teologi, tillika professor i kyrkohistoria i Uppsala tog nämligen ut svängarna och då blir det mesta i det närmaste övertydligt.

I sin bok Från dogmat till evangeliet (1926) agiterade Linderholm för en personligt fattad kristendom med Jesus i centrum. Jesu innerliga förbindelse med Gud och hans sätt att bemöta människor vittnar fortfarande om att trons väg är öppen. Stängd är den däremot för den som fastnat i underverk och mirakler. Jesus vittnar om Gud, någon Guds son är han inte.  Hans uppståndelse är en myt.

Denna Linderholms förförståelse har slagit igenom i hans kyrkohistorieskrivning och påverkat både ämnesval och problembehandling. Hans dragning till det innerliga och personliga i gudsmötet gjorde att han skrev en stor avhandling om en 1700–tals pietist, Sven Rosén, men också till en inträngande studie i två delar av Pingströrelsen.

Båda böckerna är fortfarande ovärderliga genom det noggranna källstudiet och den  korrekta källredovisningen. Böckerna om Pingströrelsen dessutom därför att de visar hur kyrkohistoria kan användas i agitatoriskt syfte. Utan förbarmande dömer Linderholm ut Pingströrelsen. Pingstväckelsen baseras på en passerad världsbild och saknar känsla för trons centrum, evangeliet.

I sina historiska översikter går Emanuel Linderholm än längre. Hans slutsatser beror mer av de egna tankekonstruktionerna än på sedvanlig av primärmaterialet påverkad förförståelse. Men nu blir det oftast så när man bygger på ett stort sekundärt material. Det gäller inte enbart Linderholm utan historiker över huvud taget. Själv blev jag efter studiet av Linderholm extra misstänksam mot breda historiska översikter. Det blir mycket ”saga” över sådana framställningar.

Linderholm har det gemensamt med Sven Göransson att båda ser kristendomen som en integrerad del i samhället. I övrigt är Göransson mer inträngande. Dennes primärforskning är större än Linderholms, som enbart gått till botten med sitt material i ett fåtal studier.

Deras gemensamma postulat har jag personligen tagit till mig. Här ett urval av dessa:

1 Båda menar att tron har en avgörande och över tid obruten betydelse för enskild och samhälle.

2 Tron är både något personligt och något kollektivt idealbildande. Tanken på tron som en privatsak avvisas.

3 Kristendomen är som företeeelse ingen filosofi, ingen abstrakt tankebyggnad med konserverande tendenser. Istället fungerar tron idealt som ett ferment i samhället.

4 Samhället förändras ständigt. Detta sker under påvisbar påverkan av andliga krafter.

 (Björn Svärd. Med sikte på reform. Ett studium av förförståelsens funktioner i Emanuel Linderholms kyrkohistorieskrivning samt jämförelser med Sven Göranssons trosinterpretation. (2007) Tryckningsbidrag har erhållits av Vetenskapsrådet)

11 Med mina glasögon

Tron i ett kyrkohistoriskt författarskap. Exemplet Sven Göransson

Allt eftersom har jag blivit klar över att humanistisk forskning vilar på två ben, ett ”faktaben” och ett ”värderingsben”.  Fakta är obestridliga, värderingar kan man alltid diskutera. Värderingar och trosuppfattningar uppfattar jag som besläktade storheter. Utan tro inga värderingar och utan värderingar ingen tro.

En som också insåg detta var min lärare i kyrkohistoria Sven Göransson (1910–1989). Han tillämpade också denna sin insikt i sitt kyrkohistoriska författarskap.

Under 1990–talet fram till 2003 granskade jag ingående detta författarskap.

Sven Göranssons egentliga forskningsarbeten rörde religionens plats i det politiska skeendet under mitten av 1600–talet.  I en rad studier trängde han djupt in i det på latin skrivna källmaterialet. Detta så framtagna källmaterial speglade han genomgående mot det aktuella inrikespolitiska och utrikespolitiska händelseförloppet.

I sin sakframställning kom Göransson fram till att tro alltid är svårbedömd eftersom den aldrig förekommer i ren form. Inrikespolitiskt fungerade denna ”kontaminerade” tro (mitt uttryck) som ett sammanbindande element, tillika som en spärr. I det konfessionellt präglade Sverige tvingades överheten därför ta hänsyn till biskopar och präster. Utrikespolitiskt blev apokalyptik och religiös bekännelse mer ett redskap kung och överhet kunde använda för egna syften, dock aldrig helt efter eget gottfinnande. Det fanns gränser för vad som var möjligt.

Så långt är allt väl. Problemet är att Göransson inramade sin framställning med rubriker och resonerande inledningar som inte var direkt kopplade till hans forskningsresultat. Framför allt kom han i sina ”inramningar” fram till att konfessionspolitiken plötsligt blossade upp under Karl X Gustavs polska krig för att sedan plötsligt upphöra. Mot detta står att sakredovisningen mer vittnar om kontinuitet än snabba förändringar.

Att ingen före mig tycks ha upptäckt denna diskrepans beror förmodligen på att Göranssons sextonhundratalsstudier är svårgenomträngliga. Hans terminologi är dessutom i långa stycken är hans egen varför han blir svårförstådd.

Däremot har många tagit del av hans 1800-talsstudie, Folkrepresentation och kyrka (1959). Det hör i kyrkohistoriska kretsar till att applådera denna bok och lägga den till grund för fortsatt forskning. Min undersökning visar tvärtemot detta att Folkrepresentation och kyrka är mer intuitivt skriven än grundad på ett genomarbetat källmaterial.

I sitt övriga kyrkohistoriska författarskap, f a i sina läroböcker, skiner den apologetiska tendensen igenom. Göransson berömmer den franska religionssociologiska forskningen som till skillnad från svensk kulturelit förstått religionens förblivande betydelse.

I sina läroböcker låter Göransson Medeltiden fram till slutet av 1600–talet kännetecknas av att tron var en sammanhållande och drivande kraft i det västerländska samhället. Därefter kunde tron bevara sin betydelse. Efter andra världskriget har man på kontinenten, till skillnad från i Sverige, återupptäckt tron.

För mig är Sven Göransson en förebild dels för sin förmåga att entusiasmera unga forskare, dels för att han insåg att kyrkohistorien inte kan studeras isolerat utan hänsyn till det omgivande samhället.

(Björn Svärd. Tron i ett kyrkohistoriskt författarskap. Exemplet Sven Göransson. (2003). Utgiven med bidrag från Vetenskapsrådet)

10 Med mina glasögon

Influenserna utifrån

När man som jag från slutet av 1960–talet till 1987 ägnat det mesta av fritiden till kyrkohistoriska lokalstudier, var det inte underligt att mera generella undersökningar hägrade. Chansen att förverkliga min längtan fick jag när jag ombads att skriva en av uppsatserna i en planerad bok om ekumenisk och internationell påverkan på Strängnäs stift.. Resultatet blev en omfattande uppsats, ”Influenser, påverkan och styrning.” Underrubriken gav jag titeln ”En översiktlig kartläggning av inhemsk och internationell påverkan på det andliga livet i Närke på 1890–talet”. Den ingår i förkortad form i boken Öppna gränser (1992) där min uppsats heter ”Inhemskt och internationellt i väckelsens Närke”.

Nog försökte jag i detta mitt arbete fota min framställning på primära källor. Men tid saknades. Jag fick luta mig mot tillgänglig litteratur och statistik och det utan grundlig prövning. Jag märkte vid mitt arbete hur beroende jag var av den kunskap jag förvärvat i mitt tidigare grundforskningsarbete. Framför allt hade jag nytta av de generella modeller jag där tagit till min hjälp för att förstå mitt material. Men trots allt var det tillfredsställande att för en gång skull bli lite mera svepande.

Jag fick tillfälle att påpeka hur marginell för Närkes del den i väckelseforskningen så upphaussade Roparrörelsen var. Däremot kunde jag visa amerikanen Moodys avgörande inflytande.

Tyvärr förmådde jag inte mer än antyda betydelsen av väckelsens skolor under skolväsendets uppbyggnadsperiod. Jag kunde med statistik, åtminstone nödtorftigt slå fast att väckelsen förmådde bryta igenom i Närke oavsett samhällsstruktur. Biskopen i Strängnäs, Udo Lechard Ullman, fick för mig bli exemplet på politisk och teologisk reaktion mot väckelsens nyordningar. Slutligen fick jag visa hur tidsbunden den frikyrkliga församlingssynen var.

     Till min hjälp i studiet av församlingssynen hade jag P A Ahlbergs Den inre missionens organisation (1857). Granskningen av denna skrift fördjupade jag i samband med ett föredrag 2011. Jag fann då att den tidige väckelseledaren P A Ahlberg (1823–1887) både hade ”nya ögon” och ”gamla”. Det betyder att han både var förnyare och bevarare, både framförde sådant som etiskt var fullvärdigt och sådant somt som var etiskt förkastligt. Synen på den kristnes liv som kristen var förebildligt, hans bedömning av de icke väckelsekristna stereotypt, ibland djupt oetiskt. Uppsatsen är tryckt i Tro och liv (5/2011)

På motsvarande sätt har jag gjort fördjupningar på enskilda punkter i ”1800–talet. Enhetskyrkan brister definitivt” i Strängnäs stift genom sekler (2001) och i ”Barndopet i väckelsens Närke” som ingår i Föreläsningar hållna vid Strängnäs stiftshistoriska sällskaps årsmöten 1997–2004 (2005).

9 Med mina glasögon

Väckelsen i lokalsamhället

Min otryckta licentiatavhandling om kumlaprosten Axel Per Falk, ”Väckt präst och församling” (1970), ledde naturligt över till doktorsavhandlingen ”Väckelsen i lokalsamhället. Individ, förening, församling i Kumla 1865–1905” (1987).  I arbetet med Falk hade jag funnit att den väckte prästen nog betydde en del, men mer ändå väckelsens fotfolk.

Detta fotfolk hämtade jag från Kumla, en folkrik, ständigt växande socken med varierad struktur och varierat befolkningsmönster. Bondgårdarna var stora och bärkraftiga på sina håll, små med behov av kompletteringssysselsättning på andra. Fram emot sekelskiftet 1900 hade en tätort växt fram kring stationen, dit sockendelarnas bisysselsättning, skotillverkningen, allt mer koncentrerades. Med stationssamhället följde arbetare, skofabrikörer och handlare.

Till min lycka var socknen redan grundligt genomforskad, dock inte på mitt område, så mängder av gratishjälp fanns att få. Vad mer var att begära.

I sju till åtta år samlade jag material, därtill hjälpt i huvudsak av min far. Materialet var människor, närmare bestämt alla dem som från 1865 – 1900 engagerat sig i väckelsen. Vidare alla socknens förtroendemän, både de kyrkokommunala och de kommunala. Slutligen alla som engagerade sig i nykterhetsrörelsen samt det fåtal fackligt engagerade som stod att finna. Det blev hela sex tusen personer som jag registrerade. Det betyder att jag upptecknade personuppgifter, flyttningar, civilstånd, tid för ingånget äktenskap, tid för första barnets födelse, inkomster, barn, deltagande i nattvardsgång respektive husförhör, engagemang och förtroendeuppdrag i kommun, församling och förening.

Sedan under åren nio och tio in med allt i databaser, databearbetning och slutligen slutsatser som kombinerades med vad jag redan i licentiatavhandlingen kommit fram till liksom det som var relevant från annan forskning.

Mycket hårddata alltså och i och med det tydliga resultat. Väckelsen hade berört alla samhällsskikt, hög som låg var engagerad, med många av de höga i ledningen för de framväxande frikyrkorna.

Jag kom fram till att skofabrikörerna var nydanande i såväl näringsliv som trosutövning.  De satte sig inte på sina höga hästar utan tog del även i triviala uppgifter i de friförsamlingar i vilka de var engagerade.

Väckelsen var både nydanande och konserverande. Nydanande genom att de väckta bröt med kyrklig sed för att i dess ställe skapa ny religiös sed. Konserverande genom att de höll på äktenskapet och var noga med att inte avla barn för tidigt.

Väckelsens medlemmar var dessutom trofasta sina församlingar. Medlemskapen var ofta livsvariga, det till skillnad från ungdomarna i godtemplarföreningarna, där man gick in och ut lite som det passade. Den kristligt präglade blåbandsrörelsens medlemmar var delvis hämtade från väckelsens kretsar. Även väckelsens ungdomar behövde ju rasa av sig men det kunde inte alltid de stränga friförsamlingarna unna dem.

Mina hårddata kunde jag kombinera med tidigare bedriven forskning i såväl Kumla som annorstädes. Min slutsats blev att den nyevangeliska väckelsen i Kumla stod i samhällsutvecklingens sammanhang. Det gamla ståndssamhället, med sina kollektiv och sitt kollektiva ledarskap, hade haft sin tid. Föreningar på det gemensamma intressets grund svarade bättre mot tidens krav.

Fördelen med en lokalundersökning i min stil är de pålitliga resultaten. Svagheten att resultaten inte självklart låter sig generaliseras.  Sanningen ligger dock förvånansvärt ofta i det partikulära.

8 Med mina glasögon

 Väckt präst och församling.

Den väckte prästen bakom rubrikens ”Väckt präst och församling” var en av Carl Olof Rosenius vänner, Axel Per Falk (1821–1904). Denne var först lektor i Stockholm, sedan kyrkoherde i Kumla från 1865 till sin död.

Falk var i Kumla förnyare på den nyevangeliska väckelsens grund. Det betydde att han inte som präster i allmänhet värnade om tanken att Sverige var ett kristet folk. Tvärtom betraktade han sockenborna i Kumla mer som döpta hedningar än som goda kristna. Grunden till all förnyelse var för honom omvändelse. All kraft lade han ner på att befrämja sockenbornas omvändelse till en enligt honom levande kristendom. Så snart den nu närmast riksomfattande nyevangeliska väckelsen började ta fart i någon av de många byarna i Kumla fanns Falk där. Hans bevarade almanackor visar att han ständigt rörde sig i de väckta grupperna.

Enligt Falks mening var det obibliskt att andra än omvända kristna tog del av den heliga nattvarden. Falk anordnade därför nattvardsförhör där han försökte förmå de oomvända att avstå från nattvardens bruk. Detta ledde till våldsamt motstånd, lett av socknens riksdagsman Eric Olsson. Det hela slutade 1878 med biskopsvisitation. Vid visitation varnades Falk. Det bestående resultatet av Falks agerande i nattvardsfrågan blev att nattvardsseden i Kumla bröts tio till femton år tidigare än i övriga stiftet.

De väckta grupperna blev snart så manstarka att de kom att bilda slagkraftiga troendeförsamlingar. Falk drömde om att dessa på söndagsförmiddagarna, likt synagogans folk i det heliga landet, skulle dra upp till templet (läs Kumla kyrka). Detta för att markera den kristna enheten. Men väckelsefolket ställde inte upp på det. De ville vara fria.

Axel Per Falk blev alltså frånåkt och det smärtade honom. Frånåkt blev han däremot inte vid tillsättningarna av skollärare i socknen. Genom sitt höga röstetal kunde Falk dominera lärartillsättningarna. I alla sockendelar blev därför väckelsekristna lärare tillsatta, något som kom att få bestående betydelse.

Detta och mer därtill har jag skrivit om i en otryckt licentiatavhandling från 1970. För egen del drog jag åtskilliga lärdomar av min undersökning. Jag lärde mig f a att väckelsen var starkare än den väckte prästen. Vad som därför behövdes var en grundligare undersökning, där Kumla socken och dess sockenbor, främst väckelsens folk, grundligare granskades. Dessutom fick jag idéer om vad jag skulle göra respektive undvika när jag 1977 fick tjänsten som kyrkoherde i Mikaels församling.

(Björn Svärd. Väckt präst och församling från den nyevangeliska väckelsens genombrottsår till och med friförsamlingsbildningen. En studie i A P Falks utveckling som väckelseman i Stockholm och kyrkoherde i Kumla 1856–1900. Otryckt licentiatavhandling vid teologiska institutionen Uppsala universitet 1970)

7 Vad ligger bakom?

 Jag deltog som präst i en familjehögtid i december 2013. En ung man i familjen var mellanstadielärare och tillika på halvtid pedagogisk konsult. Inspirerad av att det han hade en präst vid sin sida berättade han om att han i sin klass just hade aktualiserat Örebros kyrkor och kyrkogårdar. Mer med tanke på den pedagogiska expertisen i sällskapet talade han sen om att han i sitt andra jobb funnit det nödvändigt att ta upp genusfrågan med lärarna i en skola. I ena fallet handlade det om fakta, i det andra om värderingar; Fakta i religionsundervisningen och värderingar som konsult. Kanske är det så det måste vara, mellanstadieelever ska ha fakta, lärare värderingar.

Ändå kunde jag inte låta bli att tänka; i religionsundervisningen är det enklast att krypa bakom fakta. Det bakomliggande trosinnehållet och de bakomliggande värderingarna är det svårare att närma sig. Då är det lättare med frågorna i tiden, genusfrågan till exempel.

Sen gav det ena det andra. Jag minns att jag började tänka på något jag ofta grunnar över, humanistisk forskning. Denna är i långa stycken subjektivt betingad. Det fakta- och idématerial som samlats in, ställs i slutändan mot en subjektivt bestämd och i nutiden aktuell bakgrund och värderas därefter.

Inget att säga om det har jag hitintills tänkt, bara du inledningsvis talar om var du står.

Men nu när jag lyssnade på den unge läraren gick tankarna vidare.

Borde jag inte till orden om det subjektiva lägga; försök i din forskning att med alla medel få tag i vad som ligger bakom, vad som innerst inne driver människor att handla eller tänka på det ena eller andra sättet. Då skulle man förmodligen kunna balansera subjektiviteten. Folk är sig rätt lika över tid.

Detta om humanistisk forskning gäller förvisso i de flesta sammanhang. En lärare skall alltså inte enbart förmedla fakta utan försöka få fatt i de bakomliggande motiven. Detta är svårt. Då är det enklare att enbart hålla sig till yttre fakta. Särskilt i religionsundervisningen är det både svårt och känsligt. Men nödvändigt!

6 Kritisk kyrkohistorieforskning eller konserverande

Det är inte som samhällsvetare jag skrivit om Per Albin Hansson och makarna Myrdal (4 Förkunnaren Per Albin Hansson. doc och 5 Makarna Myrdals sanningar). Jag är präst och som präst har jag under mitt yrkesliv och långt in i pensioneringen varvat vardagsarbete och samhällsanalys med bibeltolkning och kyrkohistoriska studier.

För mig gäller att religion aldrig står på egna ben. Den är en sammansmältnings-produkt av samtid, dåtid, tänkande och tro. Så redan i bibeln.

Men vad har detta med P A Hansson och makarna Myrdal att göra?

För mig bildade dessa socialdemokrater samhällshistorisk bakgrund när mitt huvudmål var att studera 1930-talets uppburna svenska biskopar.

Uppburna är de fortfarande dessa biskopar, med Brilioth, Aulén och Tor Andræ i spetsen. Uppburna och i det närmaste kritiklöst behandlade i kyrkohistorisk forskning, för övrigt närmast glömda.

Nog förekommer även kritiska tongångar i exempelvis Jonas Jonsons 2012 utkomna biografi över Gustaf Aulén. Men beundran för studieobjektet  är starkare än kritiken.

Auléns och andra kyrkomäns synpunkter i konferenser och liknande redovisas av Jonson som vore dessa tankar av yttersta betydelse.  Aulén framställs kort och gott som en kyrkans föregångsman i denna i övrigt underhållande och välskrivna studie.

Med det vill jag inte insinuera att vare sig Jonson eller andra svenska kyrkohistoriker är oskickliga. Tvärtom! Jag litar på deras sakframställningar, utgår från att deras källforskning är gedigen, att de kan sin sekundärlitteratur och så vidare. Det är inte på sådant jag hängt upp mig.

Vad jag kritiserar är samtids- och samhällsanknytningen. Denna missar som regel målet. Kyrkan behandlas som en storhet i sig med sin alldeles egna problematik. Därmed bidrar kyrkohistorikernas forskningar till att konservera, idealisera och idyllisera kyrkans arv.

Vad som behövs är istället kyrkohistoriska studier där kyrkan och kyrkans företrädare konfronteras med företrädare för konkurrerande synsätt och idéströmningar. Detta med syfte att jämföra, kritisera och därmed skapa underlag för bedömning. Med den metoden kan enligt min erfarenhet  även i långa stycken bristfälliga kyrkohistoriska studier, bli för kyrkans reform ovärderliga inslag.

      Närmast för att ge ett exempel på vart ett sådant kritiskt förhållningssätt skulle kunna leda har jag gjort en smal men inträngande studie Herdabrevens vittnesbörd. De från 1932–1940 nyvalda biskoparnas positioneringar i sina herdabrev ställda dels mot några texter av P A Hansson, dels mot makarna Myrdal i deras ´Kris i befolkningsfrågan´. En studie i kristendomsförsvar.

     Ni återfinner studien i elektronisk form när ni går in på min hemsida och väljer rubriken ”hem”.

5 Makarna Myrdals sanningar

Makarna Alva och Gunnar Myrdal gav 1934 ut Kris i befolkningsfrågan. Boken är en programförklaring riktad till den svenska allmänheten och samtidigt en maning till politisk aktion med vädjan om folkligt stöd. Boken blev minst sagt en succé. I denna föregrips stora delar av det socialdemokratiska välfärdsprogram som i grund kom att ändra förutsättningarna för svenskt samhälls- och familjeliv . Hem, familj, äktenskap, samlevnad är framställningens centrala teman. Därmed blir framställningen i Kris i befolkningsfrågan lämplig att jämföra med motsvarande synsätt i trettiotalets svenska kristenhet, som ju inmutat just frågorna hem, familj, äktenskap, samlevnad som sina områden.

För mig gav det sig av sig själv att se makarna Myrdals framställning som exempel på hur en ideologi ersattes av en annan, eller om man så vill hur en kyrka fick ge plats för en annan.

I Guds ställe trädde, som också Yvonne Hirdman uppmärksammat, människan med sina ”ovedersägliga sanningar”, sina utopier och sitt övergripande ansvar. Makarna Myrdal utformar en ”sammanhängande, politisk, ekonomisk konstruktion”, med ett förnyat normsystem som ersättning för det gamla, kristna.

Själv hävdar jag att makarnas ideologi har drag av religion. Jag resonerar så här: Ett livskraftigt samhälle som fört undan gudstron ersätter undantagslöst gudstron med alternativa ideologier. Dessa ideologier förkunnar ”absoluta värden”. Dessa ”absoluta värden” tjänar som ett sammanhållande band medborgarna emellan. Postulaten ”absoluta värden” har ideologier och religioner gemensamt. Varför skulle det annars som i dagens Sverige vara så viktigt för såväl politiker som kyrka att ständigt markera vikten av en gemensam värdegrund? En följd av detta blir att det ligger mening i att påstå att ideologin fungerar som gudstrons ersättning.

Målet för makarna Myrdal var ett harmoniskt liv i hem och familj och detta i en familjestruktur som bättre än den gamla svarade mot en ny tids förutsättningar. Vidare att samhällsliv präglat av samarbete och samverkan. Social harmoni, där harmonin och lyckan framställs som ovanifrån kommande ovedersägliga självklarheter, var den outtalade grundvalen såväl för Myrdals som andra. Ett slags jordiskt himmelrike alltså.

För att nå sitt mål förutsatte makarna arbete, skolning och indoktrinering. Människosynen är motsägelsefull. Å ena sidan omsorg om den enskildes välfärd, å den andra ser de på människorna som ”barn, klienter och brukare.”

Själva ansåg sig makarna Myrdal tillhör de utvalda som kände historiens lagar, något som var dem till gagn i deras fastställande av sina sanningar om det ”lilla livet”.

Makarna Myrdal menade sig företräda ett rationellt synsätt. Själv menar jag mig ha visat att mycket av deras tänkande vilade på tankekonstruktioner av ibland tveksamt förklaringsvärde. Framför allt ställer jag mig tveksam till deras ”materialistiska” grundsyn liksom till deras linjära historiesyn, där epok följer på epok och där en ny epok utesluter en gammal epoks värderingar och handlingsmönster. Denna konstruktion blir ett verktyg att döma ut allt som meningsmotståndarna står för (liberaler, konservativa och de ”irrationella”.)

Hur jag närmare resonerar kan ni bekanta er med på min hemsida, där hela min framställning är offentliggjord i digital form. Se Herdabrevens vittnesbörd. De från 1932–1940 nyvalda biskoparnas herdabrev ställda dels mot några texter av P A Hansson, dels mot makarna Myrdal i deras Kris i befolkningsfrågan. En studie i kristendomsförsvar. 2012.

4 Förkunnaren Per Albin Hansson

Statsminister i Sverige från 1931 till 1946 var socialdemokraten Per Albin Hansson. Dennes dotter Anna Lisa Berkling har i bokform gett ut ett urval av sin fars tidningsartiklar och tal. Bokens titel är Från Fram till folkhemmet. Per Albin Hansson som tidningsman och talare. Urvalet innehåller flera bidrag som ansetts karakterisera Per Albin Hanssons hållning.

Utifrån min tes att sekulariseringen inneburit att den kristna kyrkan ersatts av den politiska kyrkan har jag i en större studie bland annat valt att läsa dessa tal mot bakgrund av traditionell kristen förkunnelse. Här nöjer jag mig med att ge några smakprov från denna studie.

I remissdebatten 1935 blir för Per Albin Hansson ”utvecklingstro” själva nerven i den socialdemokratiska samhällsbetraktelsen. Samhället ser han där som en organism stadd i obönhörlig utveckling, något som politiken måste ta hänsyn till och rätta sig efter för att befrämja en lugn och jämn utveckling.

I en artikel i Folkbladet 52/1931 låter han en fiktiv socialdemokratisk nestor, H Krona, hålla julotta i sitt hem. Där återkommer denna utvecklingstro. Per Albin Hansson låter denne Krona i sin predikan förkunna:

”Egentligen är vi mera utvecklingstroende än de flesta. Vår sociala tro fotar sig på vetskapen om, hur det ena utvecklas ur det andra och vårt samhällsbyggande består i att bevara det goda och bättra det dåliga.”

I samma predikan drömmer sig Krona tillbaka till den tid då Folkets hus fick ersätta kyrkan  och där man ersatte psalmer med egna sånger.

Vid ett annat tillfälle, närmare bestämt ett förstamajtal i Stockholm 1930, inleder Per Albin Hansson sitt tal med orden ”Under röda fanor tåga våra härar fram till seger med den kraft en enig vilja och en samlad mening har”. Han fortsätter: ”Denna strof från en av de många dikterna till första maj kan lämpligen tjäna såsom ingångsord till min predikan i dag om en stark folklig politik”.

Om innehållet i Per Albin Hanssons predikan var en stark folklig politik, vad var då innehållet i de predikningar som Krona mindes från julottorna i Folkets hus? Krona svarar att det var en variation av temat om ljuset, som tränger undan mörkret, om människornas frälsning ur nöd och vånda, om frid på jorden och människorna en god vilja.

Krona påstod om dessa predikningar att de hade ett djupare innehåll och tände gladare förhoppningar än prästernas utläggningar. Socialisterna kunde med skäl göra anspråk på att vara fridens och ljusets bärare,  som vilja mana fram den goda viljan hos människorna att följa rättvisans och broderskapets bud i den samhälleliga och enskilda samvaron.

Han tillägger att några få socialistiska präster predikar vårt evangelium i kyrkorna.

Per Albin Hansson låter alltså i dessa exempel socialdemokratin få drag av just kyrka med utvecklingstro och kamp för det goda som ledande trosföreställningar.

3 Med mina glasögon

 Staten som den nya kyrkan

Kyrkan är sedan länge detroniserad. Hon förmår inte längre göra anspråk på att prägla livet i det västerländska samhället.  I kyrkans ställe har andra aktörer tagit vid med nya tiders sanningar i arsenalen. Bakom dessa makthavares förkunnelse om demokrati, mänskliga rättigheter, värdegrund, ekologi och vad det nu kan vara, döljer sig höga anspråk. Liksom gamla tiders präster gör de anspråk på att bli efterföljda t o m åtlydda. Inget ont att säga om det. Ett samhälle fungerar inte utan ett mått av gemensamma värderingar och någon måste stå i ledningen och peka ut riktningen även i ett demokratiskt samhälle. Ordningen kräver att nya präster ersätter de gamla.

För mig är likheten mellan gammalt och nytt påtaglig. Kyrkan är ersatt av något som bär spår av den gamla kyrkan. Jag går så långt att jag betraktar nutidens samhälle som den politiska kyrkan och samhällets ledare som den nya tidens förkunnare.

Människan står i centrum i den politiska kyrkans förkunnelse. Hon förutsätts vara alltings mått. Av det följer att ordräckan ”nya tidens ritualer.ll n till  ap i framtidens samhälle” människovärde, rättvisa, mänskliga fri– och rättigheter” är obligatoriska bland de politiska förkunnarna.

Om människan är alltings mått, hur är det då med ”urmåttet”? Finns det ett sådant? På den frågan ger vår tids förkunnare sällan svar. Det är för svårt. Det finns nämligen mycket som aspirerar på att vara ”urmått”. Det okränkbara människovärdet har nämligen konkurrenter.  ”Evolutionen” är en av dessa, ”naturen” en annan. Evolutionen lutar sig de flesta mot när de skall förklarar hur det har blivit som det är och att naturen skall värnas bekänner nog alla.

Men att låta vare sig evolutionen eller naturen fungera som ”urmått” för vår livshållning och våra ställningstaganden bär emot. Evolutionen, i den konstruktion vår tids lärda förmedlat den till oss, låter utvecklingen bli obönhörlig, opersonlig och kall.  Och att i naturen den starke segrar på den svages bekostnad, inser redan en tioåring. Både det ena och det andra leder således till relativisering av människovärdet. Inte undra på att man undviker att fördjupa sig i vad som är själva ”urmåttet”.

Även jag står där med min slickade hals. Nog är människan alltings mått även för mig. Samtidigt har jag lärt mig tro på evolutionen. Att naturen skall värnas har jag hört så många gånger att det sitter i själva ryggmärgen.

Jag har således i långa stycken låtit anpassa mig till den politiska förkunnelsen. Skillnaden mellan mig och många andra är att jag bestämt mig angående ”urmåttet”. För mig är urmåttet Jesus Kristus, punkt slut. Märk väl, människan Jesus Kristus.

Vägen till mina värderingar och min tro har huvudsakligen gått genom människan Jesus, inte i första hand genom Jesus den gudomlige. För mig nådde denne Jesus Kristus under sitt liv här på jorden djupt in i det genuint mänskliga samtidigt som han i sina möten med sin omvärld aktualiserade Gud.

Min trosbekännelse kan jag sammanfatta i följande ord:

Jag tror på  Jesus Kristus som i sitt liv förverkligade det sant mänskliga och som i sitt  förhärligande på korset sprängde det mänskligas ramar.

Denna min tro på Jesus Kristus som alltings ”urmått” är minst av allt problemfri. Själv vill jag gärna likna den vid ett trossprång i Kierkegaards anda. Trossprång lär människan för den delen inte komma ifrån, hur mycket man än tiger om dem. Tror man inte på det ena tror man på det andra.

2 Med mina glasögon

Talet om rationalitet och inomvärldsligt betraktelsesätt nonsens

Det är en av alla insedd sanning att kyrkan inte längre har någon självklar förtur i ett sekulariserat Västeuropa. Det har politikerna signalerat genom att definiera samhället som sekulärt och genom att medvetet hålla isär kyrka och stat. Bekännelsen till det sekulära samhället innebär enligt dem ett ja till rationalitet och ett inomvärldsligt betraktelsesätt. Detta anses vara det naturliga i en demokrati. Politik är en sak, tro en annan. Politiken tillhör det allmänna, tron privatlivet.

Gränsen mellan nu och då är på den grunden skarpt dragen i politikers och intellektuellas retorik. Tidigare var kyrkan en privilegierad statskyrka, konstaterar de. Kyrkans tro var dessutom den självklart ledande ideologin i samhället. Nu däremot vilar samhället på demokrati, solidaritet, människovärde, jämställdhet och mänskliga rättigheter.

     Den som vill fördjupa sig i detta sätt att se och det av en författare som tror på dess sanning rekommenderas läsning av Liberalismens idéhistoria av Svante Nycander.

Att denna verklighetsbeskrivning innehåller sakliga spänningar är för mig uppenbart. Man kan inte beskriva samhället som sekulärt i ordets egentliga mening och samtidigt förkunna demokrati, solidaritet, alla människors lika värde, jämställdhet och mänskliga rättigheter som de högsta av värden. Att tilldela människor lika värde oavsett utförsgåvor och kapacitet är nämligen varken inomvärldsligt eller grundat på rationalitet. Demokratiskt sinnelag och känsla för mänskliga rättigheter hör hemma bland de mänskliga värderingarna. Värderingar i sin tur vetter ovillkorligen mot en människas grundsyn och tro.

Man kan naturligtvis, och då i oegentlig mening, kalla det samhälle sekulärt som inte låter sig styras eller påverkas av någon form av gudstro. Men det blir förvirrande eftersom tro innefattar så mycket mer än gudstro i traditionell mening. Dessutom är det så, menar jag, att om en icke rationellt betingad tro överges, träder andra i dess ställe. Detta gäller även i det sekulariserade Västeuropa.

     Vid närmare eftertanke är det dessutom osakligt att hävda att tro och politik inte hör ihop. Det motsägs dagligen av en politisk verklighet som med nödvändighet inte bara handlar om medborgarnas pengar och ekonomi utan också om vad pengarna skall användas till. Och för att ha något att säga om penninghanteringen krävs det värderingar som i sin tur förutsätter någon form av tro.

I själva verket flödar trosutsagorna nu som tidigare både i politiska och andra offentliga sammanhang. Trossatser, påstått absoluta sanningar, kulturella uttryck av diverse slag, liksom höga och luftiga ideal, föds nu som tidigare i människors sinne och intar sin plats i offentligheten.

1 Med mina glasögon 

Avkristningen och kejsarens nya kläder

De flesta är överens om att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Jag håller med om det. Däremot anmäler jag avvikande mening om innebörden i denna sekularisering.

Som jag ser det var den mest påtagliga följden av sekulariseringen att gudstron fördes undan från offentligheten. Det skedde i en långvarig process som inleddes redan under sjuttonhundratalets upplysning. Orsakerna är många, en av dem att tron ansågs störa, ibland t o m hindra utvecklingen. Traditionell gudstro försvårade fruktbar analys av verkligheten, nödvändig för utökad kunskap och i sista hand för välståndsutvecklingen. Det blev enklare att tänka om människan uteslöt Gud.

Vilken Gud var det människorna förde undan? Vid närmare betraktande den Gud som kyrkan och den världsliga makten hållit sig med och använt sig av. Kyrkan behövde Gud i sin uppfostrande och kontrollerande gärning. Den världsliga makten använde Gud i sin strävan att kontrollera och hålla befolkningen samman genom en uppsättning av gemensamma grundvärderingar

Denne Gud ställde sig, beroende på vilka som företrädde honom, bakom sinsemellan motsägande företeelser och sanningar.

Gud så förstådd måste förstås utifrån sina företrädare, deras preferenser och deras maktbegär. Gudens egenskaper kan dessutom härledas till i tiden aktuella världsbilder, verklighetsuppfattningar och värderingar. Samtidens teologi och bibeltolkning spelade också in, till och med i hög grad. Ett gemensamt drag i de skiftande synsätten på vad som var Guds vilja var Guds ”värdekonservativa” inställning. Gud bevarade förment gamla värden som idealiserades.

Framför allt framträdde Gud i alla sina skepnader med anspråk på att vara en personifierad bärare av absoluta ideal med ofelbar kännedom om rätt och fel samt med krav på lydnad.

Slutsatsen blir att denne bortförde Gud till största del var en skapelse av människor. Ett sekulärt samhälle blir mot den bakgrunden ett samhälle som har fört undan en av människor skapad Gud från den offentliga arenan.

Jag hävdar att följderna av gudstrons försvinnande inte blev så dramatiska som de flesta idag föreställer sig. Den av människor skapade Guden ersattes av nya mänskliga skapelser som intog Guds plats. Tydligast skedde detta genom av människor tillskapade absoluta ideal, ofta utvecklade till mer eller mindre heltäckande ideologier. Dessa ideal liknar jag vid från tid till tid framträdande icke personifierade Gudar. Med en icke personifierad Gud menar jag en Gud som mer framträder som princip än som person.

Idealen, dessa den nya tidens av människor skapade Gudar, upplevs av anhängarna i deras existentiella valsituationer som bärare av absolut sanning. Inom sina områden äger de ofelbar insikt om rätt och fel. De ställer som traditionens Gud dessutom krav på efterlevnad.

Ett sekulärt samhälle blir därför med mitt sätt att se inte så vitt skilt från ett religiöst/kyrkligt bestämt samhälle som det schablonmässigt framställs i nutida historieskrivning. En auktoritet har ersatts av en annan utifrån förutsättningar som inte är väsensskilda från varandra. Skillnaden är kanske den, tänker jag mig, att det sekulära samhällets ”Gudar” är flyktigare än den gamla tidens Gud. Dessutom naturligtvis att den nya tidens ”religiösa” sanningar är uppbyggda utifrån en ny tids maktstrukturer, ideal, utopier, vetenskap och kunskap. Dessutom saknas alla metafysiska hänvisningar till utomjordiska makter eller till en himmelsk, överjordisk tillvaro. Det ”eviga” tangeras på annat sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s