51 21 Sekulariseringen ifrågasatt

Dopen blir färre och konfirmationsseden vacklar.  Frikyrkorna kämpar för sin existens och den förr så allomfattande statskyrkan krymper obönhörligt. Jesus har blivit till en dimfigur och var och en stoltserar med sin egen tro. Är inte detta sekularisering så säg?

Naturligtvis, men ändå inte. Sekulariseringen rör djupare skikt i vårt inre än yttre sedvana och påstådd tro. För mig har sekularisering att göra med hur vi förhåller oss till tillvarons själva urunder, livet. Livet  är förvisso inte Gud men det uttryck för Gud som vi oavsett trosbekännelse har att förhålla oss till.

Gudstro förbinder jag med vördnad för livet, sekularisering med att sakna respekt för livet, att hantera livet som en handelsvara.

Tron så förstådd gör vårt land till kyrka och Magdalena Andersson till dess överstepräst. Hennes vördnad för livet avgör ytterst hennes duglighet.

Vördnaden för livet tar sig en mångfald uttryck. Den handlar om att värna de svaga, men också om rättvisa och oväld. Allmänintresset blir viktigare än egenintresset. Finner vi att Magdalena Andersson saknar denna vördnad skall hon kritiseras och om det visar sig nödvändigt bytas ut.

Detta inte sagt för att utmärka just Magdalena Andersson. Det som gäller henne har också sin bärighet på andra. Ytterst är vi alla kallade att vara överstepräster och vårt ansvar är att värna om vördnaden för livet.

Men kyrkan då? Vad är hennes uppgift? För mig är kyrkan samhällets förtrupp. Militärt betyder detta begrepp dem som går före och bereder väg. Kyrkans uppgift är just denna att bereda väg för ett fungerande samhälle. Och det kan hon göra vare sig hon är i majoritet eller i minoritet. Kvalitén är viktigare än kvantiteten.

Vördnaden för livet är inte bara en förutsättning i samhället utan också i kyrkan. Dessutom och framför allt skall hon utveckla gudstron, göra den om möjligt  tydligare. Till sin hjälp har hon Jesus, en Jesus som utvecklat sin gudstro och sin gudsrelation i den judiska trostraditionen.

Vad kyrkan kommer med är sällan absoluta sanningar. Hon måste som alla andra pröva sig fram. Kyrkans lärobildningar måste alltid prövas på nytt. Gör man inte det stelnar lärorna och stelnande  läror blir snart obrukbara.

Detta  blev alldeles särskilt tydligt när väckelsen med början för snart två hundra  år sedan drog över landet. Det som började bra stelnade regelbundet  till förfärande elittänkande.

Men den tiden är över nu. Idag gäller att på nytt få tag i det levande i den tro som Jesus en gång förmedlade till mänskligheten. Här får vi pröva oss fram. Och den prövningen är stimulerande. Det garanterar jag som prövat på i snart ett helt liv. Bibelstudiet har för mig blivit ett sätt att leva.

50 21 Om Lukas och Jesu underbara födelse

Att förhålla sig till fakta en sak att förhålla sig till en berättelsetradition en annan. Båda dock ofrånkomligt sammankopplade.

Å ena sidan berättelsetraditionen  om de fattigas elände och överhetens förtryck då, å den andra statistiska och andra fakta om relativ fattigdom och utsatthet i dag. För politiker på vänsterkanten är detta hett stoff. Man brer på om hur illa det var förr för att få kraft att bekämpa den faktiska fattigdomen idag. På den andra kanten modifierar och korrigerar företrädarna för fakta vänsterns bilder av hur det var förr.

Det ena i tjänst åt det andra och det andra i tjänst åt det första genom kravet på rättvisa och korrekt redovisning.

Så skall det vara, berättelsen skall tjäna fakta och fakta berättelsen. Berättelsen om gårdagens hemskheter skall leda till att vi minskar klyftor och fakta till att vi modifierar vår syn på gårdagens elände. Det ena lika viktigt som det andra. Med förfinade metoder från företrädarna för fakta klarnar bilden allt mer om vad som kännetecknade gårdagens fattigdom och med ökad klarhet kan vänstern med större realism ta sig an dagens orättvisor.

Osanningar och överdrifter om dåtid har varken vänstern eller vi någon nytta av. På sikt tjänar det inte saken. Interaktionen mellan berättelse och fakta däremot signalerar att samhället är friskt och förbättrar dessutom möjligheterna att ta itu med det onda.

På motsvarande sätt förhåller det sig enligt min mening i den religiösa världen. Berättelsetraditionerna i bibeln representerar den ena sidan av saken, de kristnas och de andliga sökarnas verklighet den andra. När ett sunt tillstånd råder betjänar bibelns berättelsetraditioner de kristnas liv och verklighet och de kristnas kunskap, insikter och verklighet påverkar mottagandet av berättelsetraditionerna. Idealt råder en interaktion mellan de båda polerna.

Jag exemplifierar med predikotexten den 19 dec i år, dvs en av texterna i söndagens gudstjänst. Enligt evangelisten Lukas  tilltalar där ängeln jungfrun Maria med orden ”Helig ande skall komma över dig, och den högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.”  Orden från ängeln föregångna av Marias ord till ängeln. Hur skall detta ske; jag har ju aldrig haft någon man.

Innan jag tar till mig dessa ängelns ord måste det vara mig tillåtet att påminna mig om att bibelns berättelsetraditioner, i det här fallet Lukastexten ovan, är vittnesbörd om sanningen, inte sanningen i sig. Vidare att det finns andra berättelsetraditioner i bibeln som inte tycks känna till Jesu underbara födelse. Slutligen att det ena vittnesbördet om Jesu födelse inte är identiskt likt det andra.

För mig är det livsnödvändigt  att våga se detta. Jag måste få brottas med bibelns sanningar innan jag tar dem till mitt hjärta. Det som gäller i det dagliga livet att föreställningar och verklighet måste få bryta sig med varandra, måste få gälla även i den kristna världen.

Om inte blir kristen tro gärna en sanning i sig, förankrad i  en i långa stycken fingerad verklighet. Men Jesus är värd ett bättre öde. 

49 21 Än en gång om de subjektiva värderingarna

Än känner jag mig inte färdig med de subjektiva värderingarna. För tredje veckan i rad återkommer jag till detta ämne. Nu både om deras ”viloläge” och deras ”rörelse”.

Först om viloläget. Mitt exempel hämtar jag från det utgående artonhundratalet och en predikant som vände upp och ner på en väckelserörelse som stelnat. Predikanten hette Emil Gustafson, en man som både befann sig uppe i det blå och djupt nere i verkligheten.

Till det verkliga hörde att han gisslade sin tids predikanter. Dessa hade stelnat i sin förmenta andlighet. De trodde sig äga andlig vishet. Men den andliga visheten hade de gjort till en besittning. De trodde sig äga något som man endast kan få. Men det de i själva verket ägde var andligt högmod och världsligt sinne.

Så sant som det var sagt och för mig ett exempel på att värderingar kan tyckas fasta som stenblock. Men att  sanningen är den att det till synes orubbliga allt som oftast visar sig ha sitt fäste  i en djupt nere i själen rotad drift att upphöja sig själv och sänka andra.

Nu om värderingar i rörelse. Här hänvisar jag till makarna Alva och Gunnar Myrdal och deras trettiotalsstudie ”Kris i befolkningsfrågan”. I denna bok visar makarna Myrdal att urbaniseringen var något mer än en flyttningsrörelse från land till stad. Livet i staden skulle vända  upp och ner inte minst  på hävdvunnen samlevnad. På sikt skulle stadslivet innebära ett nytt sätt att leva och ett nytt sätt relatera sig till omgivningen och därigenom också ett nytt sätt att tänka och värdera.

Allt detta förespådde makarna. Och det blev som de sa. Tankar och värderingar låter sig nämligen påverkas av yttre omständigheter. Det är som vore det ena kopplat till det andra.

Därmed inte sagt att det bara är predikanten Emil Gustafsson och makarna Alva och Gunnar Myrdal som vet besked om reglerna för hur vi tänker, tycker och reagerar. Naturligtvis finns det oändligt mycket mer att säga i ämnet. Men nog är det sant både att värderingar kan stelna i självupptagenhet och att yttre omständigheter påverkar vårt inre.

Dessutom är det inte dumt att veta just detta som Emil Gustafsson predikade och det makarna Myrdal påstod. Det leder ofelbart till fördjupad självkännedom och dessutom förhoppningsvis också till att man  blir lite mer kritisk till rörelserna i tiden.

Slutligen kan man fråga sig hur jag fått upp ögonen för just Emil Gustafson och makarna Myrdal. Det beror på att jag skrivit om dem. Om Emil Gustafson i studien ”När bryggan slås mellan då och nu. Om Emil Gustafsons (1862-1900) bibelförståelse och bibeltillämpning utifrån dennes Samlade Skrifter” (2017). Makarna Myrdal lärde jag känna när jag skrev ”Herdabrevens vittnesbörd…” (2012). Båda studierna återfinner du på min hemsida bjornsvard.com. Gå till rubriken Hem och pila dig sedan ner.

48 21 De subjektiva värderingarnas makt

Så här i slutet av år 2021 går kvinnoprästfrågans i repris i mitt huvud. Jag fogar erfarenheter från den striden till iakttagelser jag gör idag. Vad är det då i dag som skett som fått mig att tänka på den för länge sedan bilagda striden om kvinnliga präster? Det första är Tomas Eneroth som klappat en kvinnlig partikamrat på rumpan. Det andra Annika Strandhäll som har eller haft kronofogden i hasorna. Det ena handlar om ett otillbörligt närmande, det andra om att inte ha gjort rätt för sig.

Nu är det egentligen inte dessa övertramp i sig som intresserar mig. Mera reaktionen på övertrampen. Dessa å sin sida indikerar vad  folk tycker och vilken makt detta tyckande har. När tyckandet stadgat sig och blivit till mer eller mindre allmän mening kallar vi den värdering. Subjektiv värdering blir namnet när man förtydligar begreppet. Egentligen skulle man inte behöva detta förtydligande. Alla värderingar är i grunden subjektivt betingade.

Vad är det då jag har funnit? Att Eneroths klapp på rumpan renderar honom allmänt klander, medan Strandhälls ekonomiska försummelser rör om känslorna mindre. Vidare att dessa olika reaktioner säger något om de subjektiva värderingar som idag råder i kungariket Sverige.

Det är nu som den gamla kvinnoprästfrågan kommer in. Också här står det ena mot det andra. På ena sidan hade vi motståndarna och deras logiska argument, eller kanske pseudologiska. Logiken vilade ju ytterst på förutfattad mening. Om detta kan du läsa i mitt tidigare inlägg här på nätet ”47 21 Logik på de förutfattade meningarnas grund”. På den andra sidan hade vi en samfälld kvinnorörelse som i kvinnoprästmotståndet såg förtryck av kvinnan. I argumentationen för sin sak  resonerade man emellertid framför allt allmänmänskligt.  Så klart segrade kvinnorna. Det allmänmänskliga i deras argumentation drog med sig allt och alla. T o m trons förnekare stod upp för att kvinnan skulle få bli präst.

För mig är detta mer än något ett exempel på de subjektiva värderingarnas makt. När subjektiva värderingar blivit tillräckligt starka slår det ner allt det har i sin väg. Det kan i grund förändra lagstiftning och rådande ordning.

Eneroths klapp på rumpan och Strandhälls ekonomiska försummelser befäster det allmängiltiga i detta faktum. Vi lever i en tid då minsta närmande med sexuell anstrykning döms med yttersta stränghet. Minsta nuddande vidröring förutsätter bådas samtycke. Om något har detta blivit allmän mening.

 På sikt kommer denna etiska stränghet att slå igenom i lagstiftningen, om den inte redan gjort det. Förundersökningen om Eneroths eventuella skuld kommer att visa vartåt det lutar. När detta skrivs är förundersökningens resultat ännu inte klart.

Tack och lov har jag aldrig klappat några flickor på rumpan, så mig själv berör Eneroths överträdelse inte. Inte heller har jag någonsin slarvat med pengar. Så personligen har jag ingen nytta av att man ser över axeln med Strandhälls slarv.

Däremot är jag gammalmodig i min syn på äktenskapet. För mig är det viktigt med löften för livet och trohet intill döden. Men här får jag minst av allt något stöd av allmän mening. Tvärtom har äktenskapet som institution kontinuerligt försvagats. Och fortlöpande öppnas nya alternativ för samlevnad. 

Om en minister i en svensk regering skulle vara otrogen renderar det henne inte minsta anmärkning. Tafsar däremot ministern på någon från motsatta könet och detta låter sig bevisas blir hen avsatt.

Så nog är de subjektiva värderingarna och de subjektiva värderingarnas fluktuationer en maktfaktor. Den kan sätta  logiken och till och med det sansade tänkandet ur spel.

47 21 Logik på förutfattade meningars grund

Jag var med när striden om kvinnliga präster rasade,  t o m indragen i stridigheterna. Intuitivt förstod jag redan då att själva saken var viktigare än principen.  Ock saken var Kristus, inte prästämbetet. Så frågan om kvinnliga präster var för mig en ordningsfråga inte en principfråga.

Nu i dessa yttersta dagar ser jag plötsligt den gamla striden i nytt ljus. Jag ser framför mig alla dessa motståndskämpar som med logikens alla medel försökte påvisa att ordningen med kvinnliga präster både var obiblisk och okyrklig. Felet var bara det att deras logik vilade på en förutfattad mening som inte höll måttet.

Varför tänka på detta nu? Därför att denna logik på förutfattade meningars grund idag går i repris. Men nu inte i kyrkan utan i riksdagen.

Partierna i riksdagen vårdar sina sanningar. En av dessa sanningar är att det finns värden som inte får kränkas. Människovärdet är ett sådant. Nazismen måste därför fördömas. Det tycker alla. Likaledes tycker alla att politik som vilar på orealistiska drömmar om ett mänskligt jämlikt lyckorike är förkastlig. Sånt leder bara till elände och i slutändan till diktatur. Stalins terrorvälde har man här i tankarna.

Partierna vårdar alltså sina sanningar, inte minst grundsanningarna att såväl nazism som kommunistisk diktatur ovillkorligen måste fördömas.

Nästa steg för politikerna är konkretisering. Tyckandet måste förvandlas till handling, av idéer  bli praktisk politik. Samhället kräver nämligen handling. Det duger inte att bara tycka man måste f a göra.

Det är här den skadliga logiken på förutfattade meningars grund kommer in. Denna logik tycks närmast självklar i riksdagspolitikens sammanhang. Åtminstone tyder riksdagsdebatterna på det. Det blir ju extra skärpa i meningsutbytet när man fått spetsa till sina sanningar efter eget tycke.

Är man uppmärksam förmår man så småningom avkoda dessa tillspetsade sanningar. Är man inte det och dessutom tillhör dem som sympatiserar med en viss politisk riktning förmår man inte det. Istället hejar man på sina egna agitatorer och applåderar deras glåpord. Inte undra på att politikerföraktet breder ut sig bland eftertänksamma människor

En illasinnad variant av denna  de förutfattade meningarnas logik inträdde i och med Sverigedemokraternas framgångar. Nu blev det inte bara Vänsterpartiet som kom att betraktas med misstänksamhet utan f a Sverigedemokraterna. På inga villkor var det tillåtet att samarbeta med detta parti. Per definition var Sverigedemokraterna något ont. De var ju nazistanstrukna och i stort omänskliga. 

Detta förbud har så när lamslagit riksdagen. Det för riksdagen nödvändiga samarbetet fungerar inte. Logik på förutfattade meningars grund har förhindrat det.

Logiken i argumentationen från speciellt Annie Lööfs håll må vara glasklar. Det är inte där felet ligger. Felet ligger i hennes förutfattade meningar.

Men är det då inget fel på Sverigedemokraterna? Eller för den delen även på en Vänster som är tydlig i sin solidaritet med de fattiga men otydlig i var pengarna skall hämtas.

Förvisso!  Men kritisera då skarpt, klart och entydigt. Men generalisera inte på oklara  grunder. Det lamslår inte bara riksdag utan även samhället i stort. 

46 21 Nedsättande tillmälen

Nedsättande tillmälen lär man inte få bukt med. Sådana kan ibland t o m vara nödvändiga. Det vet jag som har bibeln aktuell för mig. Sade inte själva Jesus ”huggormar avföda” (Matt 12:34 gamla översättningen) till människor som han ansåg vara oförlåtligt onda.

Men det är en sak. En annan är att dessa tillmälen blivit tillåtna slagord mot dem som har åsikter som inte passar. Dessutom att de spridit sig som Egyptens gräshoppor. Det tillhör ordningen att med ord kränka dem som tillhör en annan gruppering än den egna.

Detta kan för den delen också ha fog för sig. Hur skulle det ha sett ut i Norge under andra världskrigets dagar om inte befolkningen om så i hemlighet sade förgripliga ting mot de tyska ockupanterna. De förgripliga orden stärkte motståndsviljan.

Men även i Norge gick det fel. När kriget väl var över spårade oviljan mot tyskarna över i hat mot de flickor som blivit kära och fått barn med tyska soldater. Som om kriget var deras fel.

Exemplet Norge kan dras ut ännu längre. De nedsättande omdömena om de norska präster som samarbetade med tyskarna hade och har ingen gräns. Man tog och tar sig inte ens tid att försöka förstå varför en grupp tyskvänliga präster tyckte som de tyckte. Det vet jag som hade en vän som skrev avhandling om dessa nazi-präster.  Min väns objektiva skildring fick och får fortfarande kalla handen i Norge.

Det kan alltså ha fog för sig att tala nedsättande. En förutsättning är att man har fog för sitt tal och dessutom försöker vara rättvis. Men att tillhöra hopen som skanderar fördömanden bara därför att andra gör det, är förkastligt.

Ni som känner mig förstår nog att jag här är ute efter våra politiker. Dessa våra folkvalda dirigerar med sina nedsättande tillmälen de mångas sätt att tycka och uttrycka sig.  Desto viktigare att dessa som skall vara våra föredömen styr sina tungor i agitation och debatter.

Här är jag inte ute efter politiker av viss färg. Alla skall känna sig träffande. På ena kanten kastar man ur sig skällsordet ”rödgrön röra” för att gissla sina motståndare, på den andra svarar man med att tala om ”det blåbruna blocket” för att misstänkliggöra samarbetet med de förment nazistiska Sverigedemokraterna.

Jag har ett förslag riktat såväl till politiker som till mig själv. När man känner det motiverat att fördöma en företeelse, en person eller en politisk riktning, tveka inte, fördöm.

Men innan du fördömer, precisera. Nedlåt dig ej att slå utan att samtidigt vara tydlig med vad du slår emot. Jag säger detta inte enbart därför att Jesus alltid motiverade sina fördömanden. Han sade inte enbart ”huggormars avföda” utan han pekade också på vad dessa huggormar gjort och vad det resulterade i.

Jag vädjar särskilt till politikerna att vara noga med precisionen i sina tillmälen. Det är en fara för demokratin när man kastar ur sig omdömen utan att klargöra vad det man säger står för.

45 21 Bindningar och låsningar

Mina allra trognaste läsare vet att jag sedan ett antal år lagt ner min studiemöda på systematisk teologi, av mig översatt till ”förkunnad teologi”. Det betyder konkret  att jag sysslat  med den kristna trons väsen och konsekvenser, speglat i några välkända svenska teologers skrifter.

Ju längre jag kommit i mina studier desto mer förvånande har resultaten blivit. Jag har funnit att teologer inte är något för sig utan motsvarigheter på övrigt håll. Vem kan nämligen komma med en åsikt eller en synpunkt utan att först ha funderat. Och i funderingen ställa det tänkta mot det faktiska och sen efter ett antal tankerundor komma till ett resultat. Det är ju så man måste göra om inte frågeställningen är summan av nio gånger nio är eller sju gånger åtta. Dessa tankerundor ligger även bakom teologers tal.

Eller uttryckt mera precist. Tänkt verklighet måste prövas mot faktiskt verklighet för att den tänkta verkligheten skall  bli så verklig som det är möjligt. Och den prövningen måste teologer göra men också statsvetare, historiker, ledarskribenter eller vilka det nu är. T o m ateisterna undgår inte denna arbetsmetod.

Sen har jag funnit att frågan också påverkar svaret. Det är inte likgiltigt vem jag är och var jag står när jag skall ta ställning till någonting. Detta kan även gemene man utan större ansträngning lära sig inse. Det är bara att under några veckor uppmärksamt lyssna av den politiska debatten för att förstå detta. Snart märker man med vilka förtecken en politiker både tänker och tycker.

Men det finns mer att ta hänsyn till. Det gick upp för mig för en tid sedan när jag cyklade hem 

från ett av mina många besök hos min demenssjuka hustru. Som en blixt slog det mig att bindningar är en sak, låsningar en annan, trots att de två begreppen står varandra så nära. Dessutom att jag kan ha nytta av denna distinktion både när jag fingranskar mina teologer och i andra sammanhang.

Bindningar står här för något positivt. Jag är lika förbunden som tidigare med min demenssjuka hustru trots att hennes själsförmögenheter tas i från henne. Jag är lika trogen mitt kristna arv som någonsin tidigare trots att många av mina bästa vänner vänt tron ryggen.

Låsningar däremot är något negativt. Låst är jag när jag i falsk solidaritet håller fast vid något som visat sig inte vara värt det. Låst är jag när jag per definition håller på de mina och ser ner på mina motståndare.

Den negativa låsningen tycks vara genetiskt betingad. Man håller på de sina oavsett vad frågan gäller och man vänder ryggen till oavsett vad som undslipper fienden.  Detta är så vanligt förekommande och så djupt liggande att jag fnyser så fort jag hör någon talar om fri vilja och rätt att i vårt land säga och tycka vad man vill.

Men vad har detta med min undersökning av teologer att göra? En hel del.  Också hos dessa kan man läsa ut bindningar men också låsningar. Man är inte bara förbunden med sin kristna tro, man är också låst av den. Trons svaga grund  talar man tyst om. Om det får andra tala.

Helt allmänt vinner  även jag på att reflektera över vad i mitt möte med omgivningen är att betrakta som bindning respektive låsning. På kristet språk kallas den reflexionen andlig övning, i dagligt tal självkritik eller självprövning.

44 21 Kyrkan är inte, den blir

Det var för några veckor sedan i S:t Mikaels kyrka som det gick upp för mig. Bakgrunden är följande. Familjegudstjänst i S:t Mikaels kyrka, barntillvänt som alltid, tron skulle i första hand levandegöras för de små. Och jag, en gammal man, som grubblar över tron både morgon och kväll följde med så gott jag kunde, men kunde inte låta bli att tänka på annat.

Då plötsligt hände det. T, pojken som talar sitt eget språk och som möter oss andra på sitt eget sätt, trädde fram. Ackompanjerad av Anna vid flygeln och med Helena som stöd, sjöng T ”Himlen är oskyldigt” blå av Ted Gärdestad. Han gjorde det med musikalisk bravur, inte ett ord fattades, inte en ton blev fel. Han t o m showade när han sjöng.   

Jag har sällan varit med om ett vrål så starkt som efter den sången. Hela församlingen jublade. Själv ropade jag bravo så starkt att jag överröstade mina bänkkamrater.

Sen började jag tänka över vad som skett. Vad var det jag fått vara med om? Var det inte så att kyrkan plötsligt fått bli det hon är menad att vara, en plats för upprättelse. Och den djupare sanningen den, att kyrkan inte är, hon blir.

Hur är det nämligen när kyrkan tror sig något vara, när hon berömmer sig över sin höga bekännelse, sitt rika gudstjänstliv  och sina många gudstjänstbesökare. Då blir hon som alla andra som skryter över sitt och tävlar om att vara bättre än andra.

Men organisationen kyrkan, vad är den då? Dess mening är att skapa möjligheter för sådana som T att förverkligas. Allt skall vara inriktat på detta enda, att låta dem som inget är bli något.

Var det inte det Jesus gjorde! Sin gudomlighet använde han för att göra andra gudomliga. Offrade han inte sitt liv för detta enda?!

Med den utgångspunkten får jag, en gammal man som grubblar över tron både morgon och kväll ett fäste för min tro. Jag får en utgångspunkt för mitt grubblande, ett fäste att utgå från mitt i allt det obegripliga och svårsmälta som tron på Gud i dag drar med sig för upplysta människor.

Tron blir inte en grubbelfråga. Dess sanning träder fram när den förverkligas. Själv fick jag för några veckor sedan uppleva dess sanning i T som fylld av stolthet mottog församlingens jubel.

43 21 Tron som ansats

Kristendomen har från sin begynnelse annekterat trosbegreppet och gjort det till sitt eget. Att tro har blivit att tro på Gud, bibeln, Jesus eller dylikt. Inte tu tal att man lyckats i sitt uppsåt. Troende har i hela världen blivit en teknisk term för den som äger en religiös tro. Till följd av detta har tron i den sekulariserade världen förvandlats till en privatsak. Tron kan man ha eller mista. Detta för att hålla samman en befolkning av både troende och förnekare.

Icke desto mindre innebär detta sätt att hantera trosbegreppet en inskränkning. Verkligheten visar detta. Tron som företeelse frodas nämligen lika starkt som tidigare även i avkristnade länder. Att tro är nämligen en nödvändig del i livet. Den föregår vetandet. Vilken upptäckt har nämligen fallit ner som en klar blixt från himlen. Upptäckten börjar i aning, fortsätter i tro varpå följer  prövning och slutligen vetande. 

Och sen har det i bästa fall gått åt andra hållet. Upptäckten, vetandet har lett till korrigeringar av tron. För att ta det till ytterlighet kort. Vem i dag tror på tomtar och troll. Det gjorde man bland gemene man allmänt från 1820-talet och tidigare.

Själv tillhör jag dem som har ett vidgat trosbegrepp. Jag får svårt att tänka när trosbegreppet blir för inskränkt. Jag behöver vara klar över att tro är mer än kristen tro i traditionell mening.

Det kan dessutom leda till skada, menar jag,  när man tror sig äga tron som en exklusiv egendom. Jag kan rada exempel, historiska som nutida, på hur bakom ett inskränkt trosbegrepp har dolts ondska av värsta slag.

Detta dessutom inte inskränkt till den kristna sfären. Vad kan man inte hitta bakom politisk bekännelse. Förment tro på det egna partiets överlägsenhet har blivit täckmantel för inre drift att härska och lägga andra under  sig.

Dags alltså att vidga trosbegreppet och låta detta få sin naturliga funktion. Det betyder att tron är första steget, ett försök eller  en ansats i en viss riktning. Nästa steg blir prövning. Håller det jag tror på för närmare prövning?

Detta är inte minst nödvändigt i vårt sekulariserade Sverige. Vi behöver på nytt erövra vår kristna tro, nu i ett sammanhang där nya förutsättningar i långa stycken råder  och där en myckenhet av nytt robust vetande ständigt väller över oss.

Idag gäller att pröva och se utan att ta för givet. Detta även i våra kristna sammanhang. Var det inte nya vägar Jesus satsade på   i en tid när trostraditionerna stelnat i på ena sidan anpassning (sadducéerna) på  den andra sidan benhård laglydnad (fariséerna). Bekräftelse fick Jesus i språnget, i handlingen.

Trons yttersta mål är ju att bana väg för det som är sant, inte minst för det som i sammanhanget är sant. Och det gör man inte genom att ta för givet, men inte heller genom att vika undan. Tro idag är istället ansats, ansats som kan gå fel men också leda rätt. Kristen tro är idag ingen förutsättning. Tron är första steget på väg till målet.

42 21 Under tryck

Tryck är ett normaltillstånd. Att leva är att leva under tryck. Ro, vila, stilla lycka står i återhämtningens tjänst. När vilan blir för lång omformas den till leda. Finns inget tryck utifrån, inga spännande uppgifter mer att utföra, träder kravet på underhållning in. Att låta sig roas är ett ersättningsmedel för något som saknas.

Så tänker jag i stort. I smått blir det förstås annorlunda och mer varierat. Vem är väl jag som kan sätta hela verkligheten på formel.

Men inte sällan visar det sig fruktbart att utgå från trycket, att tryck är mer eller mindre ett normaltillstånd. 

Hör och häpna, iakttagelser av tryckets betydelse öppnade texter för mig när jag en gång för ett antal år sedan skiftade fokus från kyrkohistoria och kyrkohistorisk metod till systematisk teologi. Eller tydligare, när jag tog itu med två teologer som varit banbrytande i vårt land. Den ene Einar Billing (1871-1939), den andre Gustaf Aulén (1879-1977). I de yttersta av dagar har jag fullföljt det hela genom studiet av modern kontinental teologi  via Michael Nausners  Eine Theologie der Teilhabe (2020).

Trycket från vidgat vetande och en historisk kritisk metod som inte väjde för bibelkritik tvingade Einar Billing till nytänkande. Bibeln kunde inte läsas rakt av längre. Man måste skilja agnarna från vetet. Och vetet stod profeter för som visste att Guds utväljelse av Israel var en gåva. När av gåvan  blev ett krav förvandlades utväljelsen till en privilegierad besittning som bara förde ont med sig. Förebilder för Billing blev Deuterojesaja (Jesaja 40-55) och f a Jesus.

Gustaf Aulén gjorde det lättare för sig. Trycket från en obönhörlig sekularisering tvingade honom att göra kristen tro till något för sig, en trons livssyn som levde vid sidan av den yttre verkligheten och med hemvist i kyrkan. Allt legitimerat av något han kallade trons grundmotiv som han definierade som kärlek. På det viset skyddade han sig från yttre otro och irriterande bibelkritik. Det tvivelaktiga i bibeln tillhörde inte trons grundmotiv.

Michael Nausner  kände pressen från ett invandrarfientligt, nykolonialistiskt västerland och slog tillbaka. Han lät kristen tro bli en nutidssanning som innesluter allt gott verk. Kärlekens Gud famnar miljörörelsen i lika hög grad som utsatta migranter och sätter inte gränser mellan religioner där trospoliser annars gör det. Och sen viktigare än allt annat,  Nausner gör människan delaktig i Guds stora projekt, alltings fullkomnande.

Så långt iakttagelser vid studiet av systematisk teologi (tillämpad teologi). När jag går från dessa teologer till Jesus själv är trycket fortfarande den springande punkten.

Apokalyptikern Jesus, han som kom med bud om tidens snara slut och gudsriket ankomst blev också han satt under press. Och pressen kom inte från det annalkande gudsriket, vars budbärare i tidens stil han var. Detta gudsrike  skulle bryta igenom  vare sig Jesus ville det eller inte. Pressen kom från de högmodiga, de förlorade och från dem som inte bara ville honom illa utan också såg till att göra honom illa. 

Pressen från de högmodiga avslöjade högmodets väsen för Jesus, pressen från de förlorade lärde honom vad barmhärtighet var och pressen från dem som gjorde honom illa avslöjade försoningens hemlighet för honom.

Om inte Jesus var Guds son redan från början, blev han det utifrån dessa erfarenheter. Ta dessa mina ord som en trosbekännelse från min sida. 

Tillåt mig slutligen följande tillägg. För mig har det alltmera blivit så att existentiell press, press som ytterst hotar min och andras existens tycks vara själva grundförutsättningen för att idag finna en levande Gud och en levande tro.

41 21 Vad får det rätta kosta?

Vad får det rätta kosta? Den frågan aktualiserar vi alltför sällan. I vår enfald tror vi att det rätta är något för sig, ett absolut värde som inte får ha med kostnad att göra. Men se det har det.

Se bara på Lars Wilks och hans rondellhund. Det rätta var här religionsfrihet, rätten att tro men också att tvivla, rätten att lovprisa det heliga men också rätten att bespotta det. Allt aktualiserat i en rondellhund som retade gallfebern på radikala muslimer. Dessa muslimer blev så kränkta att de beslöt döda tecknaren av rondellhunden, i det här fallet Lars Wilks.

Beslutet att döda kom inte som en överraskning. Minsta kännedom om muslimsk radikalism gjorde att dödsdomen var lika förutsägbar som ett brev på posten. Mer än väl visste Nerikes Allehanda chefredaktör  Ulf Johansson detta när han 2007 i sin tidning lät avbilda den beryktade rondellhunden.

Med minsta inkänning måste han också ha förstått att publiceringen skulle komma att kosta skattebetalarna oändligt mycket pengar. Vad kostar det inte med polisskydd dag och natt, år efter år av en person med behov att röra sig som en vanlig människa. Att miljonerna kommer att rulla var en självklarhet, mångmiljonbelopp av skattemedel som annars skulle kunna användas till ökade pensioner för lågavlönade eller till bistånd vid svältkatastrofer.

Nog förstod Ulf Johansson detta men ändå satte han i passion för det rätta igång pengarullningen. Han gjorde det via skattemedel, inte med egna pengar. Vad han satte på spel var egen säkerhet, åtminstone under den första tiden efter publiceringen.

I första hand relaterar jag den problematik som jag ovan målat upp till mig själv. Nästan dagligen möter jag människor uppfyllda av dåraktiga ”tankesanningar”, lika dåraktiga som tanken att döda för att den egna religionen anses kränkt. Inför dessa dåraktigheter tassar jag som katten kring het gröt. Nu och då dristar jag mig att försöka rätta till och ställa till rätta. Kör jag på med sanningen så fort jag möter dumheterna förlorar jag snart kontakten med en människa som jag vet har behov av mitt stöd.

I andra hand börjar jag fundera över vad det är som kännetecknar en fanatiker. En fanatiker av det vanliga slaget vet besked om och hävdar det rätta till synes utan att bry sig om följderna. En vanlig  kommentar från det hållet är; ”det rätta må få kosta”. Och jag tillägger, ”dock aldrig av egna medel”.

I min värld, den religiösa världen tar sig fanatismen uttryck i påståenden som ”bibeln lär”, ”bekännelsen förutsätter” eller dylikt. I den politiska världen att man lämnar rummet när en politiskt misshaglig person kommer in eller att man etiketterar den politiska motståndaren i stället för att argumentera med henne. Sanningen förutsätts kunna sammanfattas i en etikett.

Detta om fanatiker av det vanliga slaget. Sen om fanatiker av annat slag. Deras kännetecken är radikalitet, ibland dåraktig sådan, t o m fanatisk. Men deras fanatism drabbar aldrig andra. De ser alltid till att de själva blir drabbade aldrig andra. 

Frågan var alltså vad det rätta får kosta. Och som ett resultat av min fundering skulle jag kunna tillägga; och vem skall betala? Till på köpet gav mig  min fundering anledning att besinna att det finns fanatiker av två olika slag och att det är en himmelsvid skillnad mellan dessa båda kategorier. 

Men vad det rätta får kosta har jag inget definitivt svar på. Det beror på omständigheterna och till de omständigheterna hör definitivt mina iakttagelser ovan.

40 21 Utvaldheten gåva eller privilegium

Det är som vore det omöjligt. Rättvisan får stryka på foten i de flesta sammanhang. Det räcker inte med orättvisa politiker som i snart sagt alla frågor vinklar till egen fördel. Detta tillhör i viss mån rollen sade Magdalena Andersson i ett svagt ögonblick. Eller var det kanske ett konstaterande.

Jag röstar på att det var ett konstaterande. Konstateras kan nämligen att människor, inte bara politiker, i ständigt nya varianter mer ser  till eget bästa än  till andras. Detta oavsett deklarationer om allas lika värde och allas lika rätt. Vår överlevnad hänger ju på  att vi skyddar eget gentemot andras, att vi skapar livsförutsättningar för de egna före alla andra.

Indignationen mot Trumps och för den delen också  Sverigedemokraternas oförblommerade ”det egna landet först” blir mot den bakgrunden svårbegripligt. Varför angripa dem som är som alla andra, bara så mycket tydligare? 

Så långt konstateranden. Nu till ett försök att göra det till synes omöjliga, förena värn om det egna med omsorg om de andra. Eller överfört till politikernas verklighet. Hur hävda den egna politikens förträfflighet och samtidigt kunna vara rättvis mot andras förtjänster.

Något heltäckande svar blir det här inte fråga om. Mera något från teologihistorien som sätter igång tankarna.

Under den första tredjedelen av 1900-talet uppträdde flera svenska teologer som gjorde avtryck. Mest känd är kanske Nathan Söderblom. Men långt efter honom kommer inte teologiprofessorn och biskopen i Västerås Einar Billing (1871-1939).

Billing var lutherforskare men också bibelteolog. Som bibelteolog skrev han en inträngande om än rapsodisk studie med det märkliga namnet ”De etiska tankarna i urkristendomen” (1907). I denna bibelteologi behandlar han bland annat utväljelsetanken, att Israel är ett utvalt folk före alla andra folk.

Han inte bara behandlar denna fråga, han koncentrerar sig på den, gör den till en huvudsak. Framför allt sätter han förståelsen av denna utväljelse på en etisk formel.

Denna utväljelse av Israel före alla andra folk är en gåva, betonar Billing, en Guds kärleksgåva till det lilla undanträngda folket Israel. Som en Guds gåva skall den mottagas och som en Guds gåva skall den användas i såväl dagligt liv som i umgänget med andra folk. Som gåva blir utväljelsen till välsignelse.

När däremot gåvan av Israel uppfattas som en  rättighet, ett privilegium, blir den tvärtemot sitt syfte till en landets förbannelse. Billing går igenom den ena profetboken efter den andra i Gamla testamentet och visar hur illa det gick för det folk som på grund av sin ställning trodde sig vara utvalda att stå över alla andra.

Fortsättningen är given, från Gamla testamentet går Billing över till Nya testamentet och Jesu utväljelse utifrån samma mönster. Denna var en gåva inte ett privilegium, de kristnas gåva i Jesu efterföljd likaså.

För mig är det inte svårt att associera vidare på samma spår. Snart stöter jag på politiker, går jag djupare stöter jag på folk, släkter familjer, enstaka, alla utvalda före alla andra. Och jag ser hur denna utväljelse som gåva blir till välsignelse, men som privilegium till förbannelse.

39 21 Den dubbelbottnade sanningen

Jag satt i kyrkan häromveckan. Med mig hade jag mina två barnbarn, en av dem nykonfirmerad. Bibeltexten för dagen var  konkret och lätttillämpad. Eller vad sägs om följande:

När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: »Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.« ²Aron svarade dem: »Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!« ³Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. ⁴Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: »Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.« (2 Mosebok 32 v 1-4)

Redan innan prästen hunnit säga ett ord anade jag åt vilket håll hon ville komma. Hon skulle i denna dubbelbottnade text inte fastna vid det faktiska utan vid tillämpningen. Den gav sig för den delen alldeles av sig själv. Guldkalven står för avgudarnas avgud  I stället för Gud väljer människan guldkalven, penningen.

Nu gjorde förstås prästen mer än att påpeka faran i att dyrka guldkalven. Hon komplicerade det hela genom att läsa texten på rabbiners vis. I stället för att begära svar från det gudomliga ordet, ställde hon frågor, komplicerande och fördjupande frågor.

Men jag tänkte mer på henne den nykonfirmerade vid min sida. Hon uppfattade säkert med flertalet av dem som satt i kyrkan berättelsen om guldkalven som menad att vara bokstavlig sanning, för att sen vid närmare eftertanke ställa sig tvivlande till det hela. Och det med skäl. Hur är det nämligen med sanningen i berättelsen om guldkalven? Bottnar den inte i något som kan liknas vid en  skröna?

Jag försökte viska till henne något om judisk berättelsetradition och om att det faktiska i berättelsen var högst osäkert. Men naturligtvis till ingen nytta.

Sen dagen därefter kom jag att tänka på att berättelsen om guldkalven visst inte är unik. Dagligdags illustrerar  vi, vare sig vi gör det av religiösa skäl eller andra, våra visdomar i konkreta subjektivt färgade berättelser. På det sättet blir de lättare trodda och leder lättare till efterföljelse.

Så det jag andades till mitt barnbarn om en berättelsetradition som inte med nödvändighet är bokstavligt sann, borde jag kanske ge mer utrymme. Därav detta inlägg.

Är det inte så att det mesta som sägs, skrivs och berättas har drag av det vi i kyrkan kallar förkunnelse. Det som påstås står i berättarens tjänst och tjänar ytterst dennes syften.

Pappan till mitt nykonfirmerade barnbarn är lärare. Till hans ämnesområde hör källkritik. Det betyder att han lär ut hur man skall granska källorna innan man tar det skrivna för gott. Själv är jag benägen att gå ett steg vidare. För mig är den absoluta objektiviteten närmast en omöjlighet. Det mesta vi säger och gör går in under begreppet förkunnelse.

Så det är mer än källkritik vi behöver utrusta oss med för att inte hamna i sällskap där vi inte hör hemma. Mer än annat behöver vi tänka efter vad den vill som berättar något för oss, vad denne är ute efter att ”förkunna”. Min son talar här om tendenskritik.

Sanningen är den att t o m bakom text kryddad med korrekt statistik kan dölja sig  förkunnelse. Den som skriver eller säger något vill påverka mig i sin riktning. 

Mer än annat  påverkar sympatier och antipatier vad som sägs och vad som skrivs.  Sympatier och antipatier inverkar också på hur vi tar emot det sagda eller det skrivna.

Själv har jag lärt mig att se upp om någon bemöter vad jag säger med ett ”jag hör att du säger”. Närmast ofelbart  är den repliken att tecken på  reservation. Han eller hon ställer inte upp på det  jag påstår.

Summan av det hela blir att legendära bibeltexter visst inte är unika. Det mesta har drag av, låt oss kalla det  ”legend”. Men det betyder inte att vi skall stryka ett streck över det sagda eller det lästa. Till insikt hör att förstå att texter och uttalanden till sin karaktär är dubbelbottnade och att även legender kan förmedla sanning.

38 21 Där läran om Gud heter demokrati

Det sägs att Sverige är mer sekulariserat än något annat land. Det kan så vara, men vad innebär det? Räcker det att med flertalet  påstå att folk inte längre tror på Gud och att kyrkan förlorat det mesta av sin betydelse? Eller är sekularisering liktydigt med att  folk vänt tron ryggen och därför förfallit till synd och tygellöshet som särskilt predikanter anno dazumal påstod? 

Jag har funderat en hel del på den frågan. Inte minst på senare tid när den till synes hårdföra och kunniga  Magdalena Andersson håller på att ta över efter den inkännande och målinriktade Stefan Löfven. Båda måste väl betraktas som sekulariserade om än på olika sätt. Samtidigt kan om båda sägas att de visst inte saknar ideal, t o m ideal som spränger det rena förnuftets gränser. För vad är väl deras tal om jämlikhet och människovärde annat än detta. 

Själv tänker jag i nuläget så här.

Sekularisering  i betydelsen att kyrkans makt och inflytande försvagats går inte att förneka. Lika sant är att andra tagit över denna makt och detta inflytande. Om detta påminns jag närmast dagligen när statstjänstemän av båda könen träder upp som myndighetens företrädare. Vad annat är väl dessa myndigheter annat än den gamla statskyrkans efterträdare. Eller är det inte så att den myndighetsutövning som kyrkan i ett komplicerat samagerande med den världsliga makten ända fram till det demokratiska genombrottet utövade, ersattes av myndigheter styrda av folkviljan. Myndigheten kunde ett samhälle inte klara sig utan,  myndighetsutövarna må däremot växla.

Sekularisering i  betydelsen att Gud förlorat i betydelse går heller inte att förneka. Men vilken Gud kan man fråga sig. I realiteten de läror om Gud som kyrkans läroföreträdare allt eftersom målat upp. Men också de folkliga läror om Gud som allmogen eller folkmajoriteten utformat.

Om vi nöjer oss med gudsföreställningar inom kristendomen, var denna lärobildning i full gång redan när bibeltexterna utformades. Upplevelsen av Guds helighet, Guds välsignelse eller förbannelse, förvandlades allteftersom till läror om Gud. Detta kan närsynt och framför allt obunden läsning av bibeltexterna få oss att upptäcka. Jesu möten med sin Gud är en del i denna process.

I samband med det naturvetenskapliga genombrottet och historievetenskapens fördjupning fick sig dessa gudskonstruktioner törnar som i grunden ändrade förutsättningarna för tron. Att rådande gudstro byggde på en konstruktion blev för allt flera uppenbart. I slutändan släppte många särskilt här i västvärlden sin gudstro. I vissa fall så radikalt att man sade att det inte fanns någon Gud. På det följde som en konsekvens att var och en fick ha den tro på Gud som man själv ville. Religionsfrihet kallas detta.

Men här slog klokheten knut på sig själv. Gudstron visade sig omöjlig att vara förutan. Detta blev tydligt när gudstron i ständigt nya konstruktioner poppade upp.  Den gjorde det som känsla för det heliga eller som  föreställningar om att visst ägde absolut värde eller att vissa etiska förpliktelser hade absolut giltighet.

Nödvändigheten gjorde att denna känsla av helighet accelererade och spreds till ständigt nya områden. Vad annat än tron på det heliga är väl  miljörörelsens alla dogmer om tillåtet och otillåtet uttryck för. Detta samtidigt som dessa dogmer är förutsättningen för människans överlevnad. 

Summan av det hela blev att en ny bibel skrevs på grundval av det nödvändiga i helighet, välsignelse/förbannelse, absoluta värden, etiska föreskrifter. Här i väst stavades överskriften till denna nya bibel, demokrati.

Demokrati blev namnet på den nya tidens heliga skrift. Vad jag menar med det är att att tidens översinnliga ideal i dag samlas upp under något som ej får ifrågasättas, den heliga demokratin. Så Magdalena Andersson må säga att begreppet Gud saknar mening för henne och Stefan Löfven att han inte som sin Ulla är tvärsäker på den kristna trons giltighet. Deras tro kommer ändå till uttryck, men nu under den samlande  bekännelsen till demokratins absoluta sanning.

Sanningen är alltså den att en absolut sanning bytts ut mot en annan, men att släktskap råder mellan de båda sanningarna.

Själv har jag som många vet svårt med en motsägelsefri  gudstro, men kan som många andra gudsbekännare inte vara den förutan. Jag vet så väl att Gud heter kärlek, men jag vet också att livets tragik inte drabbar  Gud förutan. Jag försöker hålla det hela samman i ständig reflexion över Kristi sätt att nalkas Gud.

37 21 Vi och dom

Medvetandet om ett vi kontra ett dom finns där som en klangbotten i det mesta vi företar oss. Vi må försöka skjuta undan denna ”vi/dom” problematik, men på ett eller annat sätt går den ändå i dagen.  Här två exempel valda närmast av en slump.

För en tid sen var det en debatt i radions P1 som väckte mitt intresse. Nationalekonomen och skribenten Arvid Uddfeldt hade skrivit en artikel i Expressen där han dristade sig påstå att skilsmässor närmast förhärligades av samtidens samlevnadsexperter. Detta ledde till ett debattinlägg i P1 Morgon  där  en legitimerad psykolog, specialist på skilsmässor, kontrade genom att påstå att så alls inte var fallet. Programledaren som skulle spegla debatten höll sig i det längsta neutral. Men till sist  kunde hon inte låta bli att ställa sig på psykologens sida. Skilsmässor är en allvarlig sak, inte alls något som förhärligas, påstod psykologen i sina slutord, något som programledaren spontant inte kunde låta bli att stryka under. 

Debatten var som jag ser det helt okej. Men man behövde inte tveka om att en reporter i Sveriges radio med uppgift att spegla inte ta ställning  blottade sig genom att visa  vem hon höll på. Detta i ett ”vi och dom-drama” i det lilla, där vi stod för åsikten att man i debatten förskönade skilsmässor och dom att man alls inte gjorde så.

Detta inte sagt för att racka ned på programledaren, i det här fallet  Anna Hernek. Vad jag med detta exempel vill visa är hur lätt någon kan slinka ur sin roll  som neutral ”speglare”.

Några dagar senare intervjuades  i samma P1 en kvinnlig socialtjänsteman från Göteborg. Frågan gällde nu hur man i Göteborg  tänkte sig mottagandet av de från Syrien utvisade IS-kvinnorna och deras barn.

I intervjun radade den kvinnliga socialtjänstemannen upp  de resurser man i Göteborg hade för ett bra mottagande. Hon betonade framför allt de kompetenser socialtjänsten hade  att ta emot illa medfarna och krigsskadade barn.

Inget att säga om detta. Vad annat göra än att med alla upptänkliga resurser försöka rehabilitera IS-kvinnorna och deras barn. Om man sen lyckas är en annan sak.

Men det var inte det jag här vill ha sagt.  Vad jag är ute efter är att ge ytterligare ett exempel på det ”vi-dom-tänkande”  som genomsyrar snart sagt allting. Här var det inte som i debatten om förhärligandet av skilsmässor, något tvekan om vem som hade rätten på sin sida och representerade vi.  Den svenska modellen för samlevnad, inte IS-kvinnornas, var underförstått den enda rätta. Må så vara att det rätta skulle åstadkommas via  dialog. Men målet ruckade man inte på, detta  att IS-kvinnorna och deras barn skulle rehabiliteras. Dom skulle  bibringas svenska värderingar. Här gavs inte utrymme för några alternativ.

Dessa närmast slumpmässigt framtagna exempel visar hur genomsyrade vi är av en ”vi-dom” verklighet. Samtidigt får särskilt vi som bor i den ”upplysta” delen av världen i skolor, kyrkor och genom media lära oss hur fel det är att dra gränser mellan människor. I den offentliga retoriken finns inte vi kontra dom, bara vi. I våra kyrkor blir ”vi/dom-tänkandet” närmast jämställt med synd.

I själva verket slår man blå dunster i sin omgivning genom detta tal.  ”Vi-dom”-tänkandet ligger i generna. Det lär ingen rå på. Däremot är vi skyldiga att  hantera det. Hantera det faktum att vi lever i en ”vi-dom”- relation  genom att betrakta denna relation som vore den en hävstång. Det betyder lyssna, ta del av, lära av andra. Sen integrera det med det egna. Därigenom skapas fortlöpande nya ”vi-dom-konstellationer” och med det nya konflikter, nytt motstånd att brottas med liksom nya lösningar. Därigenom höjer vi oss, om man så vill förädlas vi som människor. Detta i en ständig, närmast hegeliansk rörelse från tes till antites för att slutligen hamna i en syntes. 

Historien består oss med rader av exempel på en sådan integration. Men den ger oss också exempel på misslyckad integration med  herrefolkstendenser, krig och förödelse som följd.

Själv talar jag inte så gärna om Hegel med dennes ”tes, antites, syntes-schema”. I stället är mitt paradigm Jesus och dennes sätt att hantera den judiska utväljelsetanken. Denna förnyade Jesus genom att se utväljelsens faktum som en utväljelse till tjänst.

Hur som helst kan man inte med retorik göra sig kvitt den grundlag som säger att vi är genetiskt betingade  att leva i ständigt nya ”vi-dom” relationer och att vi som människor inte kommer undan att hantera detta faktum. Det var egentligen bara det jag ville säga.

36 21 Vad som får och det som inte får sägas

Låt mig kalla det retorik, sånt som sägs och tycks och menas i det offentliga samtalet. Tillåt mig framför allt granska denna retorik utifrån vad som får sägas och det som inte får sägas. Särskilt riktar jag in mig på tillåtet och otillåtet i det som vi lyssnar till  i radio, tar del av i massmedia och sen förs vidare i allt vidare cirklar.

Det som då slår åtminstone mig är hur specifik denna retorik är. Man behöver inte lyssna, se, läsa länge förrän man märker något speciellt. Bakom politiska skiljaktigheter, lokala kontroverser, ja även bakom allmänt tal kan man urskilja en moralistisk grundton. Det finns det som både får och skall sägas men också  sånt som varken får vare sig sägas eller tyckas. Överträds gränsen för det tillåtna straffas man, visserligen inte med fängelse, men med fördömanden och framför allt med social isolering.

För mig känns det närmast som en plikt att påtala detta eftersom vi lever i ett land som berömmer sig av sina fri- och rättigheter. Särskilt viktigt eftersom våra makthavare tagit för vana att i en huvudsats hylla frihet och demokrati, men i bisatsen förnekar den friheten genom fördömande generaliserande omdömen.

Nu vore detta trots allt av begränsad betydelse om inte dessa fördömanden fortplantade sig sig närmast som en vågrörelse rakt in i allmänheten. Där mångfaldigas  fördömandena och därmed också skadan.

Den som har öron och ögon öppna lär sig snart vad som får sägas men också vad man måste tiga med. Den vakne medborgaren tvingas därmed in i ett slags självcensur.

Andra har inte den förmågan och blir som öppna mål för omgivningens misstänkliggöranden.

Tro för den skull  inte att dessa osynliga strafflagar består för evigt.  De förändras om än långsamt och över tid. Det som föranledde tyst förakt och isolering för tio år sedan behöver inte göra det idag.

Tyck dessutom inte att de osynliga lagarna om tillåtet och otillåtet behöver vara något odelat ont. Deras funktion är till allt annat också att hålla vår  folkgrupp samman. Det duger nämligen inte att bygga samhälle där alla är individualister, där alla väljer och handlar efter eget huvud, där inte ens de skrivna lagarna förmår hålla oss samman.

Detta får man visserligen inte säga öppet. Tala får man bara om den frihet som påstås gälla oss alla. Det behövs emellertid stöttor för att av människor som alla drar åt olika håll skapa samhörighet. Ett sånt stöd är otvivelaktigt osynliga lagar som tvingar oss samman.

Detta till trots ivrar jag för att påtala denna vår dubbelhet där vi  å ena sidan berömmer oss över att vara fria å den andra fördömer dem som utnyttjar sin frihet. Jag inbillar mig att själva erkännandet kunde ha sin nytta och locka oss till förnyade samlevnadsstrategier.

35 21 Tron nödvändig men svårhanterad 

Tron är inte som många utgår från något bestämt som vissa har andra inte. Det är inte bara vissa som tror. Det gör alla.

Tro står för tankesanning, det betyder en inre föreställning om verkligheten. Såna tankesanningar är nödvändiga. Dem klarar man sig inte utan. Utifrån dem orienterar vi oss i smått som stort.

Tyvärr stämmer våra tankesanningar inte alltid överens med verkligheten. I såna fall behöver vi korrigera det som inte stämmer. Gör vi inte det leder oss våra tankesanningar fel. I värsta fall tvingas vi att leva på en livslögn. Så långt allmänt talat.

Nu till den kristna tron, den kristna tankesanningen. Inte heller den leder alltid rätt. Detta inte ens i bibeln. Nya testamentet kan läsas som en exempelsamling på mycket, bland annat också på hur tron, d v s den kristna tankesanningen, allt eftersom förändras i de olika bibelböckerna. Framför allt stelnar tron till och blir i förstelnad form ofta ett redskap för tankeräckor  som skymmer den Kristus som Nya testamentet proklamerar.

Nya testamentet kan i det stycket liknas vid verkligheten. Jag träffade för mycket länge sedan biskop Helge Brattgård som kunde en del om västsvensk fromhet. Han påstod att schartauanismen när det begav sig i början av 1800-talet var en radikal rörelse, men att den stelnade till och med tiden blev benhårt samhällskonservativ. Själv har jag studerat mellansvenska väckelserörelser, bland annat med väckelseledaren Emil Gustafsons ögon. Denne rasade över att av tron blivit vana och som sådan ett redskap i ogudaktighetens tjänst.

För egen del har dessa insikter lett till att jag tillåtit mig att ständigt brottas med min egen tro, både min politiska och religiösa. Detta för att inte stelna till inombords och därigenom bli okänslig för det sanna och rätta. Skall jag säga som det är har jag nästan gjort det till en sport att pröva mina egna tankesanningar mot verkligheten.

Detta är förvisso ingen enkel sysselsättning. Krockar man i sin självprövning med tidens innesanningar blir det inte nådigt. Förkastelsedomar drabbar minsta avvikelse från proklamerad rätt. Ni som regelbundet tar del av ”Med mina glasögon” förstår säker vad jag menar. Då har det för min del skapat mindre friktioner när jag grubblat fritt om den kristna tron.  

Själv brottas jag sedan ett antal månader  med den filosofiska föreställningen om Gud och gudstankens ifrågasatta nödvändighet. 

Vem kan förneka livets och existensens verklighet, har jag sagt mig. Och jag har frågat mig  om inte namnet Gud ytterst är en beteckning för det faktum som heter liv? Så långt kommen tvingades jag  sedan in på livets pendang, döden. Också döden är ett faktum. Gud måste följdriktigt också ha med döden att skaffa och i förlängningen också med livets tragedier. Annars vore ju Gud inte Gud.

 Hittills har dessa grubblerier lett fram till  följande trosformulering. Gud är i såväl liv som död, i såväl välgång som undergång, men är vare sig  liv eller död. Gud kan inte identifieras med vare sig det ena eller andra.

Dessa tankar har i sin tur lett över i jämförelser mellan troende och gudsförnekare. Är månne inte  bryggan dem emellan gemensam syn på tillvarons själva urunder, livets och dödens obönhörliga faktum och en gemensam uppgift att hantera detta faktum?

34 21 Av mig har blivit en religiös sökare och en religiös finnare 

Gud förbinder jag med varat, livets ofrånkomliga och obegripliga faktum. Och jag föreställer mig att jag inte är ensam om detta. Säg den ateist som förnekar livets under.

Till existensens ofrånkomliga faktum hör också döden, även i form av det blint drabbande dråpslaget, eller i formen av slumpens skördar. Också till dessa förfärande fakta måste jag  förhålla mig. Även ond bråd död tillhör livets obegripliga faktum. Gud måste förbindas också med slumpen och olyckan. Om inte vore Gud inte Gud.

Detta har inte bara jag utan också den upplyste västerlänningen upptäckt. Existensens ofrånkomliga faktum förnekar den upplyste västerlänningen inte. Grunden för alla former av gudstro kommer hon inte undan. Men den personlige guden förnekar hon. Ansvarstagandet för livet har hon berövat slumpens Gud och överlåtit åt sig själv.

Detta överlåtande till sig själv kallas sekularisering. Och vi som kallade oss kristna krumbuktade oss inför detta överlåtande. Inte ville vi höra talas om Darwins syn på liv, död och den starkes seger, inte om en slump trots att slumpen var så tydlig att den gick att räkna på. Vi gav oss så småningom men fortsatte att tala om Gud som kärleken i kyrkor som allt eftersom blev allt tommare.

Ger sig  sig gör däremot inte ett allt mer radikaliserat Islam. Med kraft försöker såväl sunniter som shiiter  förhindra det västerländska avklädandet av Gud. När västerlandet knackar på och bjuder ut sin demokrati säger de därför nej. Med demokratin följer gudlöshet och till gudlösheten hör imperialism, det har erfarenheten lärt dem.  

Själv känner jag mig klämd mellan sköldarna. Tydligare än många andra ser jag den för alla gemensamma nämnaren, livets, existensens ofrånkomliga faktum, något som leder till vördnad för livet och i slutändan tro på en Gud. Men jag ser också hur den västerländska civilisationen i sin självupptagenhet skjutit sin Gud åt sidan samtidig som jag iakttar  de förfärande följderna av teokratins återkomst i den muslimska världen.

Resultatet har blivit att jag tvingats erkänna att Gud är i liv och i död, men jag förstår att Gud inte kan identifieras med vare sig det ena eller det andra. Jag hör ekot från halvtomma kyrkor ropande ut att Gud är kärlek. Men jag kan inte bara svara ja och halleluja när jag har i färskt minne att grannens hustru dog i en bröstcancer. Det skedde när hon som mest behövdes för sitt barn som ännu inte börjat i skolan. Här hjälpte inga böner.

Av mig har  blivit en religiös sökare och en religiös finnare. Detta inte i religionsfilosofisk mening trots att det här kan låta så. Jag söker specifikt efter svaren i den kristna tradition som sedan barnsben är min egen. Jag söker i en bibel läst utifrån min förståelse av Kristus, dennes förkunnelse av Guds rike, men kanske framför allt utifrån ögon som blivit upplysta av dramat vid korset.

Svaren jag får är långt ifrån fullständiga. Dock anar jag vad kärlek är och barmhärtighet. Ibland kan jag också bakom det hav av förutfattade meningar som jag omger mig med finna något av den rättfärdighet som bär upp livet. Så långt har jag t o m  kommit att jag med Johannesbrevens författare kan tala om Gud som kärlek. Detta förutsatt att jag som  denne förbinder denna kärlek med Kristi kärlek.

Men ställ inte frågan om Guds väsen till mig utan att samtidigt be mig tala om Jesu kärlek. För utan Jesus har jag inget annat än ateisten att förtälja, nämligen att jag bekänner mig till livets och dödens ofrånkomliga faktum. 

33 21 Om att kunna förhålla sig, nyckel till mycket

Det har sina fördelar att ha ett gott förstånd. Det mesta går lättare då. Om man förstås inte har goda grannar. Sist installerade en av dem en ”Extender” åt mig. Den  skulle knuffa på min router så att datasignalen nådde mitt sovrum. På så vis kunde jag före aftonbön och bibelläsning i sängläge läsa morgondagens tidning. Detta ett visserligen långsökt men ändå exempel på att bristande förstånd kan kompenseras. I det här fallet av ett gott förhållande till sin granne. 

Om jag satt  i en antagningsgrupp för blivande präster skulle jag i första rummet sätta prästkandidatens förmåga att förhålla sig till sin omgivning. Om han eller hon hade högt IQ eller var bibelsprängd skulle trots allt komma i andra hand.

Själv har jag varit kyrkoherde under den längsta tiden av min tid som präst. Det betydde att jag var huvudansvarig för hur i det här fallet Mikaels församling förhöll sig till sin omgivning. Och jag visste från första dagen hur detta skulle gå till. Kyrkan skulle vara lik en ansvarstagande  öppen famn. I församlingens gemenskap skulle människor mogna inombords och förhoppningsvis också i sin tro. 

Envist fortsatte vi på den inslagna vägen. När biskopen, i det här fallet Jonas Jonson, visiterade församlingen, sa han ”spåren är djupa i Mikaels församling, alltför djupa”.

Men se det varken tyckte eller tycker jag. Det finns inget annat sätt än vårt att bygga församling i en efterkristen tid.

Det betyder inte att jag är okritisk till mitt sätt att se på församlingen. Särskilt sen jag blivit pensionär har jag förstått att de som inte brydde sig, de som inte hade intresse av någon Gud, agnostikerna och ateisterna, inte hade mycket att hämta hos oss. 

Detta har lett till att jag på gamla dagar börjat grubbla över frågan om Gud. Min utgångspunkt har blivit att Gud måste förbindas med ett odiskutabelt faktum; livet, själva varat. Detta vara som pulserar i allt och alla grubblar jag över, detta vara som ges men också tas ifrån oss för att sedan leva vidare i nytt liv. Detta vara  som innefattar osjälvisk kärlek men också meningslös död. Slumpen kan inte skiljas från den varats Gud jag brottas med, inte heller den lag som säger att det starka i slutändan alltid segrar. Spencer och Darwin talar om the survival of the fittest och jag är inte den som kan motsäga dem.

Jag kan inte låta bli att förhålla mig till Gud på detta sätt. Samtidigt förstår jag att här finns mer att få, mer att relatera mig till. Med intensitet närmar jag mig därför den Gud Jesus själv förlitade sig på. Mitt teologistudium har blivit intensivare än någonsin.

I detta spänningsfält lever jag just nu. Det betyder att jag förhåller mig på ett nytt oförsonat sätt till Gud samtidigt som min kärlek till Kristus har djupnat.

Det goda har detta sätt att se fört med sig att ateisterna och agnostikerna inte hamnar utanför. För vem kan förneka livets ofrånkomliga faktum, vem kan förneka  dess obönhörlighet eller blunda för de djup av kärlek som livet också kan innebära. Därmed dras också ateister och agnostiker in i sökandet efter Gud. 

32 21 Naturen är så beskaffad, påstod Agnes Wold

Jag lyssnade till podden ”Agnes Wold om tarmen och bajset”. Ni hittar den på poddar i P1. Det är normalt att ha ont i magen påstod Agnes Wold i denna podd. Naturen är så beskaffad att den korrigerar det som gått snett.

Nu behövde jag inte höra mer. Tankarna gick vidare för egen maskin; livet sammanfattat i personifieringen Naturen, ja varför inte. Naturen är ett faktum och dess kännetecken är liv. På den andra sidan finns livets motsats, döden. Dess signum är avsaknad av liv. Döden är lik lågan som blåsten släckt. Döden varken känner eller kan, den varken gör eller åstadkommer, tillägger jag, inte Agnes Wold.

Så förunderligt likt sig allt är, tänkte jag. Har man inte Gud att hänvisa till så har man något annat att ta till som egentligen betyder samma sak. För vad är naturen med stort N annat än ett annat namn för livet med stort L, som i sin tur är ett annat namn för Gud.

Sen som ett brev på posten följer nästa tanke, tanken på livets motsats döden och på det den oundvikliga slutsatsen att människan föds in i en tillvaro med två oundvikliga komponenter, livet och döden. Kan livet egentligen ses som något annat än en livsvandring där döden ständigt hotar och till slut blir människan övermäktig?!

Men religion då, är inte religion något helt annat? Vem har inte hört dagens sanning bland det bildade innefolket; jag respekterar de troende, men själv är jag inte religiös.

Ändå står man där som alla andra med livet inom sig och döden framför sig. Och man behöver inte heta Agnes Wold för att sätta likhetstecken mellan Livet och Naturen, båda stavade med stora bokstäver.

Likheten mellan då och nu är således slående. För vad är religion annat än att personifiera livet och naturen i talet om Gud.

Nu vet jag förstås en som inte har detta klart för sig. Hon är mitt snart tolvåriga barnbarn som  har haft ont i örat. Jag smsade  till henne för att höra hur det stod till med örat. Inget svar. Jag fick ringa hennes äldre syster och fick då veta att problemet var en vaxpropp, inget allvarligt alltså.

Men sen följde viktigare ting än en vaxpropp. Då ringde hon genast och sa högtidligt att hon hade något viktigt och samtidigt något ovanligt att berätta för mig.  Jag blev rädd och undrade om det hänt något. Sen kom det; jag och Klara har åkt vattenskidor. Klara ramlade två gånger men jag kunde på en gång. I morgon skall jag åka på en skida.

31 21 Formell vetenskaplighet och reell

Jag läste teologi i Uppsala i skarven mellan femtio- sextiotalet. Fakulteten hade på den tiden ett hatobjekt, liberalteologin, och en framliden professor, kyrkohistorikern Helmer Linderholm, som ständigt bestods med svidande kritik för sin liberalteologiska hållning.

På den tiden köpte jag såväl det ena som det andra. Liberalteologin var även för mig något passerat och Helmer Linderholm, liberalteologins profet, en man som inte i tid förstått hur fel han hade.

Först så småningom, efter fortsatta studier och fortsatt reflexion, förstod jag hur fel jag hade haft. Inte så att jag omvände mig och i fortsättningen bekände mig till den förkättrade liberalteologin. Mer så att jag förstod att liberal teologi var något oundvikligt. Den hörde och hör samman med den nya tidens inbrott med sin bibelkritik och sina ifrågasättanden av nedärvda sanningar. När vi i sinom tid fick bibel 2000 med sina såväl filologiska som historiskt betingade noter och kommentarer fick jag svart på vitt på att liberalteologin visst inte tillhörde det passerade. Sanningen är snarare den att liberalteologin kommit för att stanna.

Till saken hör att man under min tid vid teologiska fakulteten i Uppsala var petnoga med det vetenskapliga, skakad som man var av filosofen Ingemar Hedenius angrepp på såväl tro som teologisk fakultet. Men det finns många sätt att vara vetenskaplig på. Det är skillnad mellan formell vetenskaplighet och reell. Formellt vetenskapliga var nog de flesta av mina lärare på den teologiska fakulteten men om de var det reellt är en annan sak.

Så en parentes, vill  ni veta mer om den förkättrade kyrkohistorikern Emanuel Linderholm kan ni läsa min korta skrift ”Med sikte på reform…” som handlar om just Emanuel Linderholm. Den finns både i tryck och färdig att ladda ner på min hemsida, bjornsvard.com. 

Nu kan man tänka sig att det numera blivit bättre på såväl teologisk fakultet som i den vetenskapliga världen. Men så är långt ifrån fallet. Fortfarande är man i den akademiska världen noga med det formellt vetenskapliga men minst sagt slarviga med denna reella vetenskapligheten.

Här ett exempel i högen. Den 20 juli 2021 framträdde professorn i etnologi vid Södertörns högskola, Jenny Gunnarsson, i radions P1. Hon kommenterade bakgrunden till de polska HBTQ-aktivisternas ”The atlas of hate”. Hon gjorde det vältaligt, initierat och utförligt. Inget där att säga om innehållet. Hon ställde sig tydligt på HBTQ-aktivisternas sida, men det var henne obetaget att göra. Nog har man rätt att som vetenskapare ta ställning.

Felet var att hon med en enda mening redogjorde för den polska regeringens hållning. Vad hon sade var att regeringen ville skydda familjen. Det var allt.

Men så får man inte göra om man vill vara saklig. Båda parternas synpunkter skall redovisas sakligt och utan baktankar. Först därefter kan man ta ställning. Det både är och borde vara en grundregel för dem som företräder vetenskap.

Men så var alltså inte fallet. Vad mig själv beträffar hade jag gärna lyssnat till vad privatpersonen Jenny Gunnarsson berättade. Men nu framträdde hon inte som privatperson utan som representant för vetenskap. Och som representant för vetenskap, i det här fallet etnologi, var det hennes skyldighet att redovisa även den andra sidans argument. Varom inte förvandlas en professorstitel från garanti till slagträ.

30 21 HBTQ-halsband och polisuniform

Morgonstudion i TV 1. Ämnet vällovligt. Bedrägerier mot äldre. Gäst i studion en hög polisofficer som varnade och gav råd. Inget att säga om vare sig varningar eller råd.

Det som stack i ögonen var den korrekta polisuniformen han bar kombinerad med ett iögonfallande HBTQ-band runt halsen.

Stack i ögonen, varför? Därför att uniform på markerar myndighetsutövning och HBTQ- halsband på markerar ställningstagande i ett aktuellt debattämne.

Klädd i uniform företrädde polisofficeren en myndighet, talade å myndighetens vägnar. Med HBTQ-bandet runt halsen markerade han ett ställningstagande som inte hade med myndighetsutövning att göra.

Därmed inte sagt att det är något fel på HBTQ-rörelsen. Den har både sina orsaker och sitt berättigande.

Endera alltså av med uniformen eller av med HBTQ-halsbandet. Om inte skapas otydlighet. Är det en polis som talar eller är det en HBTQ-agitator?

 I det här fallet var det självklara valet att den uniformsklädde polisofficeren borde ha tagit av sig  halsbandet eftersom ämnet var bedrägerier mot äldre och endast detta.

Det kan låta petigt att påpeka detta. Men hur blir det om myndighetsutövning sammanblandas med politiska, etiska och religiösa ställningstaganden? Exemplet Nazityskland borde förskräcka. Myndigheterna var där redskap åt makten och all rättsskipning blev därigenom omöjliggjord.

Men man behöver inte ta till det värsta exemplet för att påpeka hur viktigt det är att skilja myndighetsutövning från politik, religion och etiska ställningstaganden. Så snart människor börjar ana att en myndighetsutövare mer styrs av makten än av sitt i lag reglerade uppdrag, reagerar folk med närmast fingertoppskänsla. Förtroendet för gällande lagstiftning faller som en sten. Lagen må vara hur tydlig som helst men vad betyder det om myndigheterna är köpta av makten? Vem drar inte den slutsatsen.

Jag vet så väl när jag tappade förtroendet för generaldirektören Dan Eliasson, senast chef för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Det var inte på grund av tveksamma semesterresor under rådande pandemi. Här iddes jag inte ens sätta mig in i sakförhållandet. Dessutom, vem kan inte göra tabbar. Det gör man på alla nivåer i samhället.

Det var när Dan Eliasson var polischef som jag slutade lita på honom. Närmare bestämt när han i rollen som polischef blandade ihop myndighetsutövning  med politiskt ställningstagande. Utan anledning fördömde han i sin roll som polischef Sverigedemokraterna som vore han en politiker av Peter Hultqvists dimension.  Visserligen sade han inte att Sverigedemokraterna var konservativa grisar. Men hans fördömanden var inte att ta miste på.

Dan Eliasson må ha vilka åsikter som helst om Sverigedemokraterna. Men som ämbetsman skall han syssla med sitt uppdrag, i det här fallet med polismyndighetens myndighetsutövning. Minsta tvekan om att detta var hans prioritet gjorde honom i mina ögon omöjlig som polischef. 

29 21 Den avslöjande drömmen

Härom natten drömde jag att jag var förorättad. Inte så att jag reagerade genom att säga något ofördelaktigt till dem som kränkt mig. Däremot isolerade jag mig i min drömda verklighet, låtsades som om de som förorättade mig inte fanns. Med högburet huvud gick jag min egen väg.

Morgonen därpå funderade jag över min dröm. Jag förstod att det måste ligga något verkligt bakom den. Snart förstod jag vad. I min ensamhet, min fru finns på ett demensboende, hade jag dagen innan i tur och ordning ringt upp mina barn. Det enda jag egentligen ville var att känna något av närhet från dem som står mig allra närmast. Men ingen hade tid. Den ene jobbade, den andre var halvsjuk och den tredje hade just fått besök. Ok tänkte jag, så här kan det bli. Man kan inte begära medkänsla tjugofyra timmar om dygnet.

Men detta ok var inget ok på riktigt. Att jag känt mig förorättad kunde jag visserligen dölja när jag hade sakligheten påkopplad. Men mitt undermedvetna rådde förståndet inte på. Det visade min dröm med all önskvärd tydlighet.

Med den insikten tog jag mig före att mäta mitt andliga tillstånd. Så föga andlig var jag alltså att min min bild av Jesus inte förmått tränga in i mitt allra innersta. Längst därinne fanns något som min Jesus-tro inte rått på. Om någon hade nämligen min Jesus förstått varför mina barn inte ville prata.

Vore ni som läser detta teologer, vilket ni troligen inte är,  hade jag uttryckt mig på annat sätt. Jag hade kort och gott konstaterat att min dröm avslöjade min brist på helgelse.

Nu är förstås detta inte hela sanningen. Min Jesus gör också annat än försöker påverka mitt undermedvetna. I mitt fall  har han gjort närmast storverk på ett annat område. Han har i grunden påverkat min känsla för rättvisa. Min Jesus var och är alltid rättvis. I alla de sammanhang är han rättvis och det både när han dömer och när han fördömer. Rättvis i den meningen att hans domar aldrig är avsedda att vara slutgiltiga. Vad min Jesus vill även när han dömer  är att domen skall leda till bättring och upprättelse.

I detta avseende har min Jesus lyckats bättre än i sina försök att bearbeta mitt innersta när mina barn varken ville eller kunde ge mig sin medkänsla. I alla de sammanhang försöker jag nämligen vara rättvis på det sätt som Jesus var det.  Och när jag trots  min höga förebild inte lyckas får jag dåligt samvete, ett samvete som inga försäkringar om förlåtelse förmår tillfredsställa förrän jag bättrat mig. 

 Så långt är  min  Jesus å ena sidan den Jesus  som inte förmått tränga in i mitt innersta, å den andra den Jesus som påtagligt påverkat mig. Så åtminstone som jag upplever det.

Jag tror att andra kristna kan känna igen sig i detta. Vad jag förstår överensstämmer min bild av Jesus med många andras. Jesus är även för dem både rättvis och upprättande. Och jag skulle misstänka att de också känner igen sig när jag bekänner att det är mycket Jesus inte rått på.

28 21 Jesuiternas Jesus

Vad jag här skall skriva om är hur ett antal jesuiter ser på Jesus. För mig betyder det hur deras tankars Jesus ter sig.

Deras tankars Jesus? Vad står det för? Inget underligt. Tankens Jesus är inget annat än den bild av Jesus som vi äger i vårt inre. Skulle vi sakna Jesus, eller om Jesus blivit något av en dimfigur för oss, är det andra inre bilder som tar Jesu plats. Saknar vi bilder överhuvud taget mår vi inte bra. Utan tydliga föreställningar i vårt inre vacklar tillvaron för oss.

Detta sagt för att påminna om idealens och trons nödvändighet. Fakta utan tro leder till kaos, tro utan fakta till en värld utan kontakt med verkligheten. Det är i detta sammanhang tron på Jesus står.

Varför säger jag detta just nu? Därför att jag har framför mig det senaste numret av de centraleuropeiska Jesuiternas tidskrift, ”Jesuiten”. Ämnet den här gången är Jesus.

Om jesuiterna i Centraleuropa, inklusive Sverige, skall först sägas att deras medmänsklighet och påfallande kulturella öppenhet imponerar. Nog står de i påvens tjänst och nog verkar deras andliga övningar främmande för mig. Men blundar för tidens utmaningar gör de sannerligen inte.

Temat i det här numret av ”Jesuiten” är Jesus. En rad i huvudsak jesuiter vittnar om vad Jesus betyder för dem.

Det är en inbäddad Jesus jag möter, inbäddad i jesuitisk trostradition och trosutövning. Men också en Jesus som för många skulle upplevas bekant. Detta när de som vittnar tänker sig att Jesus osynlig vandrar vid deras sida, eller när Jesus blir till en manande inre röst. Vem kan inte känna igen sig i detta! Har man för den delen inte Jesus levande i sitt inre lär man ha andra förebilder som både manar och talar. Vem har inte ett samvete?! 

Att religiös trosuppfattning till allt annat också är något allmänmänskligt och dessutom vanligt förekommande, glömmer man gärna. Tron görs alltför ofta till något för sig själv, främmande för den normala människan.

Några förbinder uttryckligen sin relation till Jesus med sin gudstro. Ulf Jonsson, professor vid det katolska Newmaninstitutet i Uppsala, talar om Jesus som Guds ansikte i världen. Robert Neinhammer, en filosofidocent från Innsbruck blir krångligare. Levande för honom är att Jesus är Guds son som blev människa och att den troendes  förbindelsen med denne Jesus innebär att hen blir uppfylld av Helig Ande till nytta för liv och leverne.

Neinhammers tankar ger oss en glimt av kyrkans historiska tolkning av Jesus. Vad den unga kyrkan måste få klarlagt var Guds relation till Jesus, liksom förbindelsen mellan Fadern, Sonen och Anden. Sådana spekulationer biter inte i ett upplyst Europa. Det är därför tankeväckande att enbart ett i raden av vittnesbörd var dogmatiskt kyrkligt förankrat.

Själv lägger jag märke till att ingen egentligen brottas med den Jesus som framträder i bibeltexterna. Jesus i dessa jesuiters hjärtan är förunderligt opåverkad  av specifikt biblisk problematik.

När Ulf Jonsson talar om Jesus som Guds ansikte i världen håller jag visserligen med honom. Det är så man måste se det. Men han tar inte upp det som jag själv kämpar med, den bild av Gud som Jesus är uppfylld av, i relation till den bild av Gud som darwinismen lockar fram. Hur kan Jesu rättfärdige Gud förenas med en Gud som lagt livets utveckling i den sanning som Spencer sammanfattat i uttrycket  ”the survival of the fittest”?

27 21 Oheligt i helig text

Jag stör mig inte på att bibeltexterna speglar sin tid inte vår. Inte heller på att det är närmast omöjligt att få reda i alla turer innan Gamla testamentet fick sitt nuvarande utseende. För att gå över till Nya testamentet är det bara spännande att iaktta spänningen mellan Johannesevangeliet och de tre övriga evangelierna. Och  det har  blivit en sport för mig att granska tankegodset i de s k paulusbreven. Det generar mig inte det minsta att de yngsta av dessa mer speglar förhållandena i de första kristna församlingarna än är uttryck för Paulus egna tankar.

Vad jag däremot reagerar mot är de fyrkantiga domar som bibelförfattarna utdömer. Detta mest i Gamla testamentet. Erövringen av Kanaan framställs som vore den ett Guds påbud och de skoningslösa domarna mot de olika folkstammarna i Kanaan som vore de rättfärdiga. Detta för att ta de tydligaste exemplen, men inte de enda. 

När jag läser bibeln har jag därför alltid ögonen öppna för om de domar som fälls är rättvisa. Jag tar alltså inte rättvisan för given ens i helig text.

Man kan fråga sig hur jag vågar göra det utan att bli utsparkad ur den kyrka som är min. Svaret är kanske att den Svenska kyrka som jag företräder har släppt greppet om bibeln. Fortfarande idealiserar man den från våra predikstolar, men skall sanningen fram är det annat än bibelns egentliga innehåll som lockat fram dessa idealiseringar.

Dessutom har jag trätt in på en väg som många före mig vandrat. I och med bibelkritikens genombrott under den senare delen av 1800-talet och den liberala teologins framväxt har hanteringen av helig text förändrats. Det har blivit möjligt att kritisera även bibeln.

För egen del blev jag stärkt i min hållning till bibeltexterna när jag  började studera Einar Billing (1871-1939). Denne skrev 1907 en bok, ”De etiska tankarna i kristendomen”. Där ställer han heligt mot oheligt i bibeln mot varandra och det på ett uppbyggligt sätt. Han visar hur det heliga överlever och fullkomnas dels hos Deuterojesaja, men f a i Kristus. 

Det oheliga använder han alltså för att stryka under det heliga, i sista hand för att upphöja Kristus. Tyvärr har få fattat detta. ”De etiska tankarna” är osystematisk och omständig. Få är de som orkat ta den boken till sig. Det är Billings folkkyrkosyn som intresserat inte hans sätt att läsa bibeln.

Vill du veta mera om Billing och hans bibelsyn kan du läsa vad jag skrivit i detta ämne på nätet. Du hittar boken på min hemsida. Pila dig ner via bjornsvard.com, hem så kommer du till kyrkohistoria. Där  hittar du snart min skrift. Den är dessutom fri att kopiera.

Åter till ämnet. Att söka efter det oheliga i bibeln är alltså för mig uppbyggligt. Det stryker under det heliga. Och det heliga är för mig Kristus.

Inte så att Kristus automatiskt skulle hålla med mig. Han var en man av sin tid med sin tids syn på heliga texter. I Skriften såg han enbart  det heliga, allt i Skriften var heligt i hans ögon. Icke desto mindre har Kristi sätt att läsa bibeln, hans möten med sina medmänniskor, hans domar och hans frikännanden, hans död för ond som god, blivit grunden för mitt liv.

Följdriktigt har han också påverkat min  bibelläsning.

Den bild av Gud som Jesus Kristus förmedlar står i ett uppenbart spänningsförhållande till mycket av det som förkunnas i bibeln. Men mer än annat också mot den bild av Gud som jag själv kan tänka fram. För mig framstår Gud som den som ger liv men också som den som tar liv Hur många gånger har jag inte ropat till min Gud och frågat varför.

Trots detta håller jag mig till Kristus. Jag vill inget högre än att låta hans gudsbild bli också min och jag tackar Gud för att Kristus mer än någonsin Einar Billing, lärt mig att skilja heligt från oheligt i den Heliga Skrift.

26 21 Den fiktiva friheten och den relativa

Du får tänka fritt, så sägs det. Du ska tänka fritt, så påbjuds det. Friheten ses som demokratins själva förutsättning. Och säg den av oss som inte bekänner sig till den fria viljan. Inte är det många.

Bara så att jag är en av de få som inte tror på den fria viljan. Den frihet vi bekänner oss till är i långa stycken fiktiv, menar jag.

Hur är det nämligen med friheten? Är det inte så att denna frihet är inramad i ett socialt kluster av föreställningar. Det betyder att den fria tanken gjort sig beroende av en anhopning av utifrån kommande tankar och föreställningar av bestämt slag. Det för dessa kännetecknande är att de inte låter sig motsägas. Nåde den fria tanke som dyker upp och börjar ifrågasätta. Genast sätts den på plats.

Hur skulle det förresten gå om det inte var på det sättet? Det skulle bli kaotiskt. Vilken fri tanke som helst skulle ju utan motsägelse kunna dyka upp och riva ner sånt som vi lutat oss mot och vant oss vid. De vi i dag kallar ”influencers” med sina populistiska infall  skulle få fritt spelrum. Det som nu är ett  generande inslag i vår demokrati skulle då utvecklas till  en landsplåga. 

Frihet finns alltså men den är noga kontrollerad av föreställningar som varken behöver poliser eller präster för att upprätthållas. Gå naken på gatan eller säg öppet att du sympatiserar med nazisterna så får du se vad som händer. Så den fria viljan i egentlig mening, glöm den.

En sak är att friheten är fiktiv, en annan att vi skall värna om det jag kallar människans relativa frihet. Men när vi gör det duger inte att blunda och säga att vi är fria trots att vi inte är det. Inte heller skall vi förneka att det finns sociala konventioner som gör att frihet i egentlig mening blir något ej önskvärt.

Vad vi i stället behöver göra är att granska våra konventioner och syna dem som hävdar dessa oftast osynliga regler för vår samlevnad. Och detta både förbehållslöst och kritiskt. Först därefter skall vi låta oss ledas in i något jag kallar relativ frihet.

Här skulle jag kunna sluta men gör det inte. Jag fortsätter genom att vittna hur jag själv tänker och handlar. Naturligtvis blir det med religiösa förtecken jag vittnar. Religion och religiös utövning är ju den utgångspunkt jag själv har.

Jag har beskådat den kristna religionens förfall i Sverige. Av något har blivit nästan ingenting. Som jag ser det beror det på kyrkans influencers (läs de kristna ledarna och det på alla nivåer) som inte ställt adekvata frågor till den religion som var deras och sen låtit sig påverkas av de svar de fått. Med andra ord har de inte låtit sig utmanas av sin religion. Av tro har blivit vana. Resultatet har blivit att det kommit att saknas liv i de religiösa föreställningarna. Och med avsaknad av liv har också det specifika med kristet liv och kristen idealbildning hamnat i bakvattnet.

För mig har vägen till ett levande trosliv varit beroende av  ett kritiskt närstudium av de bibliska texterna, kombinerat med ett försök att förstå Jesus utifrån den tid och den föreställningsvärld som var hans. Detta för att finna det för kristen tro karakteristiska och levande.

Jag har inte gått till kyrkliga urkunder förutom bibeln, inte låst mig vid att bibeln per definition skulle vara helig, inte rättat min inre människa efter kyrkans lära. I kyrkan har detta skett, d v s i relativ solidaritet med den kyrka jag tillhör och framför allt   bland kyrkliga människor vilket  även innefattar de i samhället mest utsatta.

Där har jag funnit min sanning liksom riktgivaren för den relativa frihet som är min. Om hur jag konkret burit mig åt kan ni själva bevittna. Sen många hår har jag vecka efter vecka blottat min andliga brottningsmatch på nätet. Detta i bibelstudier och mera fria betraktelser.

25 21 ”Maktens hantlangare”

”Maktens hantlangare”, själv var jag en gång en sån, visserligen i det lilla formatet. Som kontraktsprost i Örebro skulle jag företräda helheten inte bara delen. Hela det kyrkliga Örebro var mitt ansvarsområde, inte enbart Mikael, min egen församling.

För att kunna göra det tvingades jag rätta mig, dessutom rättfärdiga mig för mina rättningar. Jag hade ju ansvar både uppåt och nedåt.

I och med det kom jag in i ett sammanhang där det högre skiktet både historiskt och i nutid består av fogdar och präster, generaldirektörer och biskopar. Alla var eller är de mer eller mindre”maktens hantlangare”.

Trycket på mig var inte särskilt besvärande. Värre måste det ha varit för biskoparna i 1500-talets Sverige. Trycket från den makthungrige Gustav Vasa måste ha varit olidligt. Värst var det kanske för samvetsömma människor i nazi-tidens Tyskland. Det måste ha varit en mardröm att på 30-talet vara lärare i Tyskland. Hur beter man sig för att rättfärdiga det uppenbart orättfärdiga?

Varför tänker jag på det här just nu? Därför att jag på radio lyssnade till generaldirektören för Statens kulturråd när hon försökte rättfärdiga  sig. Hon skulle förklara hur det gick ihop att värna konstnärlig frihet samtidigt som det mer eller mindre tydligt uttalade kravet för statliga bidrag var rätt åsikter i jämlikhets- och hbtq-frågor. Därtill  mångfalds- och interkulturellt perspektiv i den konstnärliga verksamheten.

Och jag tänkte på fogdar, biskopar och nazitysklands lärare och sen om än i mindre grad på mig själv när jag var kontraktsprost i Örebro.

Så lång har jag i det här inlägget framträtt som den ironiserande sanningssägaren. Med ironi kommer man långt. I det här fallet har det hjälpt mig att blotta problemet.

Att komma till rätta med det problematiska är långt svårare. Det är nämligen uppenbart att det är svårt att reda sig utan dessa ”maktens hantlangare”. I bästa fall är deras uppgift att skapa rättning i leden, i andra, som i exemplet generaldirektören i kulturrådet, försöka komma till rätta med uppenbara motsägelser i den förda politiken.

För att ett samhälle skall fungera är det nog bra med sanningssägare men det krävs också annan mer eller mindre tvivelaktig hantering för att ett samhälle skall fungera. Den uppgiften har ”maktens hantlangare” var de än befinner sig på samhällsskalan. När var och en drar åt sitt håll måste det finnas några som värnar helheten. Där vill jag placera ”maktens hantlangare”.

Men detta betyder inte att jag ser upp till dessa ”maktens hantlangare”. Faran är tvärtom att jag i ironi ser ner på dem. Framför allt är det inte hos dem jag söker sanningen.

Sanningens företrädare finns på andra positioner i samhället. Det är dessa jag skall närma mig för att se vad framtiden kan ha i sitt sköte.

En dag får förhoppningsvis dessa den nya sanningens företrädare både makt och uppgift att föra samhället vidare. I och med detta förvandlas de med min terminologi från sanningens företrädare till ”maktens hantlangare”. Därmed är också gräns satt för deras fortsatta inflytande. Nya tider stundar nämligen och med dessa nya människor på samhällstoppen. Detta i en ständigt pulserande rörelse. ”Maktens hantlangare” i nutid är per definition dödsmärkta. Inget som är förblir. Sådant är nu en gång livet.

24 21 Nu är alltid

Jag slog på Tv:n en eftermiddag och kommer rakt in i en friidrottsgala från Göteborg. Sex flickor fanns i startblocken. Efter några sekunder small startskottet och flickorna rusade i väg mot målet två hundra meter längre fram.

Vem som vann kommer jag inte ihåg. Vad som fastnade på näthinnan och i minnet var en flicka i startblocket som var konstfullt tatuerad på stora delar av kroppen.

Och jag tänkte och jag tänker; hur kan det komma sig att en ung flicka vill pryda sin kropp med sånt som inte går att ta bort. Vad skall ske den dag smaken ändras, då vackert blir fult och det som pryder misspryder?

Jag sov på saken och funderade vidare. Min vana trogen försökte jag befria mig från fördomar och tänka positivt.

Är det inte så att nu är alltid för den unge. Vackert är vackert, rätt är rätt och fel är fel utan tanke på att framtiden ofelbart vänder upp och ner på vad som är vackert, rätt och fel.

Och vid närmare eftertanke: Vem revolterar om inte de unga? Vem vågar livet för det de finner rätt? Är inte det unga män och kvinnor.  Det är som nu vore alltid ävenför dessa revoltörer. Den dag finns inte när de skall upptäcka  att det de stått upp för  har  blivit  lika lögnaktigt och falskt som det de bekämpat. Och den dag finns inte för den tatuerade flickan då hennes  kropp har mist  både spänst och skönhet och hennes tatueringar tvärtemot sitt syfte understryker kroppens förfall.

Sen tänker jag vidare i de banor som för mig är uppövade och hamnar då  ofelbart på Jesus.Var inte nu alltid också för honom. Den rike mannen som var fästad vid sina pengar fick inte höra att han skulle bli klokare med åren. För Jesus var den rike mannens rikedom en akut livsfara. På ögonblicket måste han göra sig av med sina pengar. Hans eviga väl hängde på detta.

Och i motsatt riktning var Jesu förbarmande ingen klapp på axeln. Det var ovillkorligt, definitivt och för evighet gällande. Nu var alltid också i det stycket.

Hur är det förresten med den kristna kyrkan? Inte vinner denna sina poäng på eftertänksam klokskap. Poäng vinner hon först när nu är alltid för henne. När dagens mångahanda ges evighetsvärde, när dagens lidande leder till aktiv handling, då lever kyrkan.

Sen kommer förstås eftertänksamheten. Nog har det trots allt sina sidor att som flickan  täcka sin kropp med tatueringar. Vidare hade det förstås inte varit så dumt om Jesus bestått oss med en mera genomtänkt reflexion.  Och hur går det på sikt för en kyrka som visserligen lever i nuet men inte närmare funderat över sitt berättigande? 

23 21 När sak inte skiljs från person och åsikt

Det är många år sedan nu. Jag skulle hålla föredrag i Kumla om de bibliska apokryferna som i och med Bibel 2000 skulle ingå i en komplett bibelutgåva. Jag hade läst på och redogjorde så gott jag kunde om dessa apokryfer; att de inte ursprungligen var skrivna på hebreiska, att de speglade tankelivet under de hundra år som föregick Jesu födelse, att vissa av dem kändes förvånansvärt moderna.

Jag tror folk tyckte jag var intressant. Min yngste kusin Lennart kom fram till mig efter föredraget med berömmande ord. Jag minns vad sade; inte visste jag att du var lärd. Det är för den delen många som sagt så under tider som gått.

Men det var inte det som var intressant utan vad som hände efteråt. Jag mötte några pingstvänner på väg ut från föreläsningssalen. De var till vardags vanliga, enkla, vänliga människor. Nu var de rasande. De fräste åt mig som vore jag en förrädare. Varför? Därför att jag med mitt tal om apokryferna hade hotat deras bibelsyn. Nu skulle de på nytt få ta upp kampen för bibeln som Guds ord. Som om inte försvaret för de brutala texterna i Gamla testamentet var nog.

Dessa pingstvänner skiljde inte sak från person. Min redovisning av  apokryferna hade åstadkommit  att den sympatiske kumlapojken Björn Svärd förvandlats från vän till fiende.

Nu spelar väl det mindre roll. Värre är det när Annie Lööf så fort hon möter Jimmie Åkesson i debatt tappar fattningen och skriker åt honom. Som om hon var ensam om detta. Det tillhör nästa god ton bland våra politiker att puckla på varandra om de så tycker nästan likadant. Det sägs att tonen är en annan när de har rast. Då möts fienderna och har det trevligt tillsammans, sägs det. Men det är så dags då när TV-kamerorna är släckta. Vi som följer riksdagens debatter har bara fått demonstrerat för oss att våra ledande politiker inte kan skilja sak från person och åsikt.

Det vore kanske inte så farligt med dessa utgjutelser i osaklighet om det inte vore så att det lockar fram den flockmentalitet som vi civiliserade människor tror oss ha övervunnit. I flocken, stammen, eller vad det nu kan heta är man per definition närmast dödsfiende med dem som tillhör andra stammar och flockar.

Eller vad sägs om följande som är garanterat sant. Lillbrorsan sa om storasystern; E är så elak, hon måste vara socialdemokrat.

Det för mig värsta när sak inte skiljs från person är den påfrestning detta innebär för våra ledande ämbetsmän och jurister. Hur lätt dras de inte in i den allmänna tidsandan. En generaldirektör må vara en skicklig yrkesman men saknar hen ämbetsmannens saklighet duger hen inte på sitt jobb. Och vem tror att det enbart är juristerna i diktaturer som är köpta av rådande system. Hur lätt viker inte juristen av i vindens riktning när det blåser hårt.

Själv har jag gjort det närmast till en sport att skilja sak från person. Men även jag viker av genom att tiga när omständigheterna kräver det. Priset för mitt tal kan bli för högt. Vem svär för den delen i kyrkan.

22 21 Att inte låta bibeln vara det den är med det värsta jag vet

Mild hjärntvätt är en högst vanlig metod som brukas i de mest hedervärda sammanhang. Den används för att korrigera, ställa till rätta och få folk att gå i anbefalld riktning.

Den som hjärntvättar säger aldrig hela sanningen, högst halva. Dessutom döljer hen visst och framhäver annat. Detta  i en framställning som utåt verkar både trovärdig och hedervärd.

Systematiskt pågår denna hjärntvätt och det från flera håll. Politiker hjärntvättar, lärare gör det liksom reklammakare. Ja de flesta som är satta att leda andra utövar på ett eller annat sätt hjärntvätt. Ofta gör de det utan att veta om vad de håller på med.

Ingen går fri från hjärntvättarnas angrepp. Hjärntvätten tycks vara en nödvändig förutsättning för att ett samhälle skall fungerar. Detta förutsatt att hjärntvätten håller sig inom anständiga gränser. Blir det för mycket av det tillrättalagda och lögnaktiga blir nämligen hjärntvätten uppenbar och därmed också förkastlig.

Med en mild form av hjärntvätt utvecklas samhället och bringas att gå i rätt riktning. Den är en del av det demokratiska systemet. Åtminstone verkar det vara så.

Själv har jag blivit så van vid denna hjärntvätt att jag inte låter mig uppröras. Som den kritiska person jag är värjer jag mig oftast genom att komma med tänkta invändningar. Dock har jag  erfarit att alla inte är som jag. De sväljer utan att tänka efter.

Med halvsanningar drar vi oss fram, halvsanningar som tycks nödvändiga för att ena vårt annars så splittrade samhälle.  Jag har lärt mig att acceptera denna ohederliga ordning. Jag gick inte i taket när Magdalena Andersson sade att ladorna var tomma för att efter valvinsten påstå det motsatta. Och jag upprörs inte när Sveriges värdegrund idealiseras samtidigt som  dess svaga punkter systematiskt fördöljs. Jag är så van.

På ett område tål jag emellertid  ingenting. Jag står inte ut när vi som är bekännande kristna idealiserar bibeln, det betyder gör den enhetlig, helt igenom inspirerad och from. När ungdomar som gått i bibelskola lovprisar bibelns sanningar men är blinda för allt  det andra som bibeln också är så full av, blir jag upprörd. Det är draksådd de sår tänker jag när jag hör deras vittnesbörd. På sikt river de ner trots att  de inget högre önskar än att bygga upp.

Förutsättningen för att man skall finna  bibelns sanningar är nämligen ärlighet mot det som står där, ont som gott, klart som tveksamt. Det är min entydiga erfarenhet. Som jag ser det är det nämligen först när vi vågar ha ögonen öppna som Jesus får tillfälle att utmana oss, först då som trons brottningsmatch kan ta sin början.

21 21 Sanningen, förenklad, tillrättalagd och stiliserad

Jag är översköljd av stiliserad sanning. Det betyder sanning som är förenklad, tillrättalagd och uttalad med syfte att påverka. Pyttsan att det finns något som heter saklig nyhetsförmedling, pyttsan att man kan lita på att det som är sagt också är menat. Ständigt måste man vara på sin vakt när man tar del av samtidens sanningar. Det är inte enbart Putin som färgar sanningen så att den passar hans syften. Mer eller mindre gör vi det alla. Även jag.

Även jag, men det skall tilläggas att jag kämpar emot. Jag minns hur det var hösten 1962 när jag råkade höra ett samtal mellan min lärare i homiletik (predikokonst) Henrik Ivarsson och hans älsklingsstudent Jan Evert Carlqvist. Svärd lär få det svårt när han kommer ut i församlingen sa Henrik Ivarsson. Han är alldeles för öppen.

Visst låg det något i detta men min öppenhet har och hade alltid ett bestämt syfte. Jag var och är öppen för att sanningen skall komma fram. Först med det sanna bakom ryggen kan man gå vidare. Det var och är min devis. Den devisen är jag stolt över. Dessutom besviken skall tilläggas när någon inte litar på min uppriktighet. Särskilt besviken när man gör om mig till en trons och kyrkans partigängare, när sanningen är den att även jag är bland dem som kämpar för min tro.

Jesus är inte problemet, mer Gud vars existens jag för den delen aldrig tvivlat på. Gud är är för mig varat , d v s livet och vem kan förneka detta förunderliga att det finns något som heter vara och att detta vara tar sig uttryck i liv. Problemet är att Gud som liv och livgivare också måste förbindas med den svåraste av sanningar, tydligast uttryckt i  Darwins survival of the fittiest (endast de starkaste överlever).

Jesus är alltså inte problemet här är det den stiliserade sanningen om Jesus som bryr min hjärna. Problemet blev akut när jag förberedde bibelstudiet i Vivalla den 2 juni 2021. Ämnet var aposteln Petrus predikan i Jerusalem på Pingstdagen. Där citerar aposteln Petrus Psalm 16 i Psaltaren och läser i sin utläggning  in såväl kung David som den uppståndne Jesus. Detta var och är en sanning  som är både förenklad och tillrättalagd. Ta fram mitt  bibelstudium på nätet för att närmare se hur jag resonerar.

Till min förberedelse för detta bibelstudium hörde också en översiktlig läsning av hela Apostlagärningarna. Och vad finner jag vid den läsningen? Att Apostlagärningarna är ett aktstycke tillrättalagt för att tjäna den kristna evangelisationen. Detta bland annat genom att förenkla och idealisera förhållandena i den tidiga kyrkan. .

Men sanningen ter sig ju aldrig på detta sätt. Den autentiska sanningen måste ”krångla” sig fram genom svårigheter och hinder. Nu finns det tack och lov vägar att komma åt denna ”kringlande” framfart mot kristendomens seger. Finläsning av evangelierna Matteus, Markus och Lukas när dessa ställs mot varandra ger en del. För att inte tala om när dessa tre evangelier ställs mot närstudium av evangelium enligt Johannes. Även närläsning av övriga skrifter i Nya testamentet ger en mera nyanserad bild av utvecklingen i de första församlingarna.

Varför då inte ta det som det står? Därför att det ger en glättad bild av utveckling. Denna glättade bild kan man visserligen ställa framför sig, bara så att den glättade bilden aldrig håller måttet i längden. När man ställer den glättade sanningen som absolut förebild kan det kanske fungerar till en tid. Men den dagen kommer då allt kraschar och detta därför att trosbygget inte byggde på realistisk och sann grund. Exemplen är mångfaldiga.

Inte nog alltså med att jag måste tampas med förenklade sanningar i vardagslivet. Även i bibelstudiet måste jag hålla ögonen öppna.

20 21 Förhållandet struktur/aktör

Det är min son, historie- och samhällskunskapsläraren, som benar upp problemen genom att se  på skeendet i historien respektive i samhället utifrån perspektivet struktur/aktör.

Det låter lärt att göra så men egentligen förenklar det. Å ena sidan har vi strukturen, mönstret, d v s den rådande ordningen, de rådande värderingarna, de rådande maktförhållandena. Sånt går att läsa in, det är bara att plugga på. Det må sedan  gälla politikens fakta eller historiens.

Å den andra har vi aktörerna. Det betyder i klartext  de stora män som försökt styra utvecklingen i historien eller i samhället. Stora män, varför inte stora kvinnor? Därför att det var män som tilläts bestämma över storpolitikens inriktning förr i tiden. Kvinnorna hamnade med några få undantag vid sidan om. Deras plats var hemmet. Där hade de både sin plats och sin maktposition. Det som skett idag med kvinnornas framryckning på alla fronter är ett av historiens många under.

När man studerar historien, respektive fördjupar sig i statskunskapen, gäller det att å ena sidan se strukturen, d v s rådande mönster,  ordningar, skeenden. Å den andra att reflektera över aktörernas betydelse för den rådande strukturen.

När man inser detta  frågar man sig exempelvis; Hade det blivit någon judeförföljelse utan Hitler? Hade familjemönstren i Sverige blivit annorlunda om inte makarna Myrdahl år 1934 skrivit ”Kris i befolkningsfrågan”? Vad betydde egentligen Margit Sahlin för att vi i Sverige skulle få kvinnliga präster? Det är ingen ände på vad man kan fråga sig.

Inte för att man alltid blir så mycket klokare genom att problematisera på detta sätt. Men låter man bli blir både historien och samhällskunskapen pluggämnen i bokstavlig mening. Den kan mest som kan rabbla mest fakta.

Allt det här visste jag min son förutan. Men han har satt ord på det jag alltid förstått. Och det tackar jag för.

Själv har jag mer än en gång satt in mig själv i detta struktur/aktörförhållande. Vad har jag själv gjort i medvind, d v s i enlighet med rådande strukturer, ordningar, värderingar och tänkande. Och vad har jag åstadkommit i motvind, d v s mot det andra tyckt vara rätt och framkomligt.

Du är så envis Björn, säger mina ungdomsvänner. Du är en träningsprodukt, påstår andra som förklarar min ungdoms framgångar som tennisspelare med min träningsflit.

Själv ser jag det som en av mina gåvor att kunna tänka relativt självständigt. Det har gjort att mitt sätt att ta på  tro och kristendom inte alltid är det vanliga och min syn på en kristen församling definitivt, särskilt tidigare, gått motströms.

Rent påfallande har struktur/aktörsproblematiken  med mina fram- respektive motgångar som kyrkohistoriker och teolog att göra.  I en viss struktur (läs konjunktur) uppskattades vad jag skrev, i en annan med andra aktörer passade jag inte alls. Men sånt får man ta.

Till detta bara ett avslutande tillägg. Verkligheten är ju den att i det levande livet finns inte alltid absoluta sanningar. Men nog kan det vara kvalitetsskillnader även på den relativa sanningen. Det upptäcker man om inte förr när man anlägger perspektivet struktur/aktör.

19 21 Flickvän, sambo eller gift

Flickvän har jag aldrig haft någon. När jag var tjugofyra visade en fem år yngre flicka intresse för mig, men hon ångrade sig snart. Det gjorde ont när hon drog sig undan men hennes nej bättrade samtidigt på mitt självförtroende. Jag visade vid uppbrottet en hänsyn som jag idag fortfarande är stolt över.

Sambo har jag aldrig varit. När jag helt oväntat, som genom ett under, träffade min Gunlög gifte vi oss efter ett halvår. Först för ett antal månader sedan tvingades vi sära på oss. Gunlög har blivit dement och vårdas idag på ett hem.

Man kan fråga sig varför jag varken haft flickvän eller varit sambo. Det första berodde säkert på att jag kom in i puberteten sent och att mina jämnåriga flickor inte ville ha med småpojkar att göra.

Men sambo då? Varför inte sambo. När det begav sig för mig var tiden ännu inte mogen för denna samlevnadsform. Fortfarande skulle man gifta sig. Bodde man ihop utan äktenskap var det ännu inte helt ut legitimt. Stiftelsen Hyresbostäder i Örebro krävde på 60-talet lysningsintyg för att man skulle få en lägenhet. Men sen kom samboendet med oanad hastighet.  Snart hade samboendet blivit den vanligaste samlevnadsformen. 

Men jag hängde inte med. Äktenskap var och är den naturliga samlevnadsformen både för Gunlög och för mig. Därför blev det angeläget för Gunlög och mig att gifta oss. Att vi nånsin skulle skilja oss fanns inte på kartan. Och var det något vi längtade efter så var det att få barn. Så att vi gifte oss  var det enda naturliga.

Men som vi tänker inte andra. Och jag har funderat mycket över varför. 

Vad jag kommit fram till är att samlevnadsformerna skiftar beroende på tid, omständigheter och tänkesätt. Att ge löften för livet, som ju är vigselaktens själva poäng, förefaller många idag mer eller mindre orealistiskt. Då är det mera i enlighet med tidens sätt att tänka att leva i ett trohetsförhållande som gäller här och nu. Troheten behöver däremot inte med nödvändighet vara  livslång. Tanken på jämlikhet och lika värde skjuter dessutom på i riktning mot mera fria förbindelser. 

Mot den bakgrunden känns det naturligt för familjer att idag kalla sig sambos, naturligare än att markera att man är gift.

Nu är det så att folk gör som folk gör. Detta på de flesta områden. Det gäller hur vi tänker, uttrycker oss, handlar, klär oss  och inte minst  hur vi  relaterar oss till varandra. Och har i dag att leva sambo  blivit den vanligaste samlevnadsformen skall alla som lever i ett parförhållande kalla sig sambos. Ännu har det förstås  inte gått så långt. Fortfarande kan man vara gift utan att det låter konstigt eller gammalmodigt. Men kanske är vi på väg åt det hållet.

18 21 Som om det bara fanns en sanning !

Som om det bara fanns en sanning ! När jag påstår det  talar jag inte till  ”räknemästarna” eller programmerarna och för den delen inte heller till bilreparatörerna. För i deras fall finns det oftast inte plats för mer än en sanning. Sist när jag gick till bilverkstaden var det fel på avgasreningen. Nåde mekanikern då  om han inte insett detta och satt in en ny lambdasond. Då hade verkstadsbesöket varit ogjort. 

Nej min invändning mot tanken om en enda sanning är riktad mot alla dem som vet det som inte låter sig vetas. Och i bakhuvudet har jag samtidigt alla de tillfällen jag tvingats väga det ena mot det andra och sedan välja utan att vara säker på att jag valt rätt.

Dessa som alltid vet besked om rätt och fel är det gott om åtminstone på mitt eget område, den kristna trons. De vet precis vad bibeln säger, vad som är rätt lära och vad som är falsk, vad som är bibeltrohet och vad som får den för dem nedsättande beteckningen liberal teologi. Argument hjälper som bekant inte när någon redan vet. Så inte heller för dessa.

På den allra sista tiden har jag mött flera av den sorten för vilka evigt liv är den enda sanning som betyder något för dem.  Kristen tro är för dem evigt liv, punkt  och slut. Utan evigt liv är tron något man kan ha eller mista. När jag i en ansats att försöka diskutera frågan försöker vika av och påstå att det var mycket med Jesus som det är värt att beakta, håller de visserligen med men tar det inte till sig.

Hur var det förresten med Jesus?  Hur var det med  hans sanningar?  Alldeles påtagligt valde Jesus sanning utifrån mottagare. På något sätt förstod han vad den han mötte behövde. Gå du och sälj allt och ge åt de fattiga var den sanning en penningsniken fick höra. Men det var inte repliken när han beskådade  den fattiga änkan som lade en ynka liten skärv i offerkistan. Hon gav sig själv blev Jesu kommentar till detta.

Frågan är förstås ytterst hur jag själv handskas med mina sanningar. 

Eftersom jag inte är något mattesnille som kan mäta mig med vare sig fru eller egna barn, gör jag inga utflykter i matematiken. Konstaterar bara att det finns en sanning, inte två eller flera. Åtminstone inte om man räknar på min nivå.

Men i övrigt är det långt ifrån alltid lika klart.

För att komma någon vart i eget sanningssökande behöver jag göra följande klart för mig. För det första lönar det sig att ställa följande fråga; vad är det i mitt tyckande och i mina värderingar  som är kulturellt eller socialt betingade?

För det andra träna upp mig i saklighet. Om inte öppnar det inte bara för flera sanningar utan för många. För osakliga människor går det att tycka vad som helst.

För det tredje ständigt på nytt aktualisera att i min värld och för den delen också  i alla andra människors världar finns det två sanningar som ständigt samspelar. Å ena sidan har vi den faktiska sanningen, å den andra den tänkta. Uppgiften för mig och andra är att så långt det går få den tänkta sanningen att samspela med och ta intryck av den faktiska sanningen.

Trots all min eftertänksamhet lär jag ändå aldrig bli riktigt säker på att jag valt rätt. Men välja måste jag. Vem vill nämligen likna åsnan som hamnat mellan hötapparna. 

17 21 Den utmaning som hör till själva saken

Ro för sin själ vill de flesta ha ha. Förmodligen var det denna själsro de flesta sökte  när  de som jag slog på Sverige radio P1 den 2 maj 2021 och tog del av gudstjänst från Pingstkyrkan i Västerås. Och ro fick vi. Beskrivningen av trons tänkta och ”ack så märkliga verklighet” (mitt uttryck) lades ut i kärlekens anda. Andens gåvor beskrevs som vore de tillgängliga för alla som tagit steget över till medveten tro. Allt påskjutet av lovsång till den Kristus som är en återspegling av Gud. Och ingen som lyssnade på gudstjänsten behövde känna sig påhoppad. Inbjuden till trons gemenskap blev man visserligen, men inte tvingad.

Och jag tänkte på hur det var när det begav sig, när väckelsen gick som en stormvind genom Sveriges städer, byar och landsbygd. Då briserade en väckelse som så småningom kulminerade i tjugutalets och trettiotalets nordiska pingströrelse.

Nog var det redan då en ”ack så märklig trons verklighet” (mitt uttryck) man förkunnade. Inte så att det för den skull nödvändigtvis måste vara något fel på pingstvännernas visioner. Skall sanningen fram klarar sig ingen utan att styras av någon form av mer eller mindre luftiga visioner. 

Vad det då som nu  i pingstsammanhang handlar om är Andens gåvor. Bara så att på tjugu- och trettiotalen var andeförkunnelsen ingen smekning medhårs. Den var en utmaning till ett liv utifrån nya förutsättningar. För alla dem som gav sig in i den kristna leken förutsattes ett liv på tvärs med det vanliga. Det var inte bara hattar kvinnorna tvingades bära. De förutsattes dessutom leva Andens nya liv i alla dess yttringar.

Och dessa kvinnor i hatt misslyckades naturligtvis i lika hög grad som deras män gjorde det. Moral var  visserligen pingstvännernas signum  och några lurendrejare var de inte även om ”världen” påstod det. Felet med dem låg i deras inre liv med dess dolda krafter. På sikt kunde inte dessa naturkrafter hållas undan. Allt eftersom tiden led blev av de flesta pingstvänners andliga upplevelser inte mer än en yttre fasad för något annat.

Varför skriver jag nu allt detta? Dels för att jag vet mer än de flesta om väckelsens verklighet och inte kan låta bli att ”läcka” i frågan. Men jag gör det kanske främst därför att jag inte gillar inbjudande förkunnelse som saknar utmaning. Jag liknar sånt med musikalisk underhållning som visserligen berör och roar men inte utmanar. 

För mig är nämligen kristen tro med sin ack så märkliga verklighetssyn (mitt uttryck) en utmaning. Löften skall aldrig presenteras utan att kostnaderna redovisas. Och att vara kristen är bland det som kostar mer än annat. I sak betyder det att den märkliga världsbild (mitt uttryck) som kristendomen presenterar måste ställas mot den personliga utmaning tron innebär för att visa sina innersta kvalitéer. Om inte blir av kristen tro bara konstigheter.

Det finns naturligtvis viktiga undantag från detta krav. En kristen grundregel lyder; den som inget har skall inget avkrävas. Och den som sörjer skall bli tröstad. Men hela den barmhärtighetskultur som kristen tro också innebär måste vägas mot den kristna trons alla utmaningar. Som jag ser det är utmaningarna själva förutsättningen för barmhärtigheten.

16 21 Tidsenligt, skickligt och bra utan att vara välgrundat

     Det som följer nedan måste jag berätta eftersom det bottnar i något för mig avgörande. Jag måste få tala öppet om det, om inte tar jag skada till min själ.

     En gång för länge sedan skrev jag en faktatät avhandling i kyrkohistoria. Mitt material var överväldigande stort, min behandling av materialet var enligt allas mening övertygande. Till min hjälp hade jag vänner som hjälpte mig att föra alla mina uppgifter samman i datafiler och därifrån till program som levererade adekvata resultat.

     Samtidigt men oberoende av mig framlade en för mig obekant man en likartad avhandling. Dennes material var långt mindre, tekniken vid behandlingen av materialet skedde för hand och resultaten som jag ser det i långa stycken tvivelaktiga.

     För mig gick det bra men för honom långt bättre. Han höjdes till skyarna och blev snart professor i historia.

     Då tyckte jag det var orättvist. Nu förstår jag bättre. Det min okände vän skrev var tidsenligt. Han skrev som man skulle skriva på den tiden. Dessutom visade han sig i sin fortsatta produktion ha långt större förmåga än jag  att hålla stora kunskapsmassor i huvudet och sen skickligt behandla dessa faktamassor utifrån sin syn på sammanhang och sanning, en syn som sammanföll med mångas under den tiden. Att jag själv ansåg hans försök vara spekulativa är en annan sak.

     Långt senare presenterades för mig en bok om bibeln och gudstjänsten. Jag ombads t o m att i något sammanhang recensera boken. Och det gjorde jag och det med besked. Jag tyckte mig kunna visa att det var ”kilometer” mellan bibelordens egentliga betydelse och dess av författaren påstådda betydelse. Så för mig föll boken platt till marken.

     Men det tyckte inte dom andra. Författaren lyftes upp och gjordes till en av kyrkans ledare. I dag är han biskop. Som jag ser det var det med honom som med historikern som blev professor. Han som skrev om bibelordet och gudstjänsten var ett med den kyrka han företrädde, han var och är social, kompetent och skicklig. Han blev en alldeles utmärkt biskop vad jag förstår.

     För mig var professorn och är biskopen kompetenta utöver det vanliga. De var och är lämpliga att stå i spetsen och leda. Dessutom representativa, kunniga och f a tidsenliga. Kan det väl vara bättre.

     Den svaga punkten är tidsenligheten. Sanningen är att djävulen ofta gömmer sig i tidsenligheten. Befinner man sig i samklang med tidens ideal kan av oklarhet bli klarhet, av påstådd sanning bokstavlig sanning och lögn kan förvandlas till det som kan bevisas.

      Jag har skrivit om en professor och en biskop som om det var om dem det handlar. I själva verket är problematiken generell. Vårt land må vara ”packat” med dugliga ledare men om det dessa ledare står för är mer tidsenligt än riktigt befinner vi oss ändå på ett gungfly.

     För att nå det välgrundade måste det till mer än följsamhet. Det är min poäng. Här duger inget annat än ett hänsynslöst sanningsökande. Och till det går det åt folk som vågar gå  till botten med problemen utan att fråga vad som passar.

     Låt mig bekänna. I ringa mån känner jag mig som en av dessa. Åtminstone är mitt självförtroende grundat på denna min tänkta förmåga. Jag måste få säga det för att inte ta skada till min själ. 

21 Den avslöjande drömmen

Härom natten drömde jag att jag var förorättad. Inte så att jag sade något ofördelaktigt till dem som kränkt mig. Däremot isolerade jag mig, låtsades som om de inte fanns. Med högburet huvud gick jag min egen väg.

Morgonen därpå funderade jag över min dröm. Jag förstod att det måste finnas något verkligt bakom den. Snart förstod jag vad. I min ensamhet, min fru finns på ett demensboende, hade jag dagen innan i tur och ordning ringt upp mina barn. Det enda jag ville var att känna något av närhet från dem som står mig allra närmast. Men ingen hade tid. Den ene jobbade, den andre var halvsjuk och den tredje hade just fått besök. Ok tänkte jag, så här kan det bli. Man kan inte begära medkänsla tjugofyra timmar om dygnet.

Men detta ok var inget ok på riktigt. Att jag känt mig förorättad kunde jag visserligen dölja när jag hade sakligheten påkopplad. Men mitt undermedvetna rådde förståndet inte på. Det visade min dröm med all önskvärd tydlighet.

Med den insikten tog jag mig före att mäta mitt andliga tillstånd. Så lite andlig var jag alltså att min min bild av Jesus inte förmått tränga in i mitt allra innersta. Längst därinne fanns något som min Jesus-tro inte rått på. Om någon hade nämligen min Jesus förstått varför mina barn inte ville prata.

Vore ni som läser detta teologer, vilket ni troligen inte är,  hade jag uttryckt mig på annat sätt. Jag hade kort och gott konstaterat att min dröm avslöjade min brist på helgelse.

Nu är förstås detta inte hela sanningen. Min Jesus gör också annat än försöker påverka mitt undermedvetna. I mitt fall  har han gjort närmast storverk på ett annat område. Han har i grunden påverkat min känsla för rättvisa. Min Jesus var och är alltid rättvis. I alla de sammanhang är han rättvis och det både när han dömer och när han fördömer. Rättvis i den meningen att hans domar aldrig är avsedda att vara slutgiltiga. Vad min Jesus vill även när han dömer  är att domen skall leda till bättring och upprättelse.

I detta avseende har min Jesus lyckats bättre än när han försökte bearbeta mitt innersta när mina barn inte ville eller kunde prata. I alla de sammanhang försöker jag nämligen vara rättvis på det sätt som Jesus var det.  Och när jag trots  min höga förebild inte lyckas får jag dåligt samvete, ett samvete som inga försäkringar om förlåtelse förmår tillfredsställa förrän jag bättrat mig. 

 Så långt är  min  Jesus å ena sidan mannen  som inte förmått tränga in i mitt innersta, å den andra den som påtagligt inverkat på  mig. Detta utifrån min upplevelse av verkligheten inte med nödvändighet utifrån andras. Dock måste jag få tillägga att det jag kallar min Jesus, överensstämmer med något som kan konstateras av de flesta insiktsfulla bibelläsare. Jesus var rättvis på ett upprättande sätt både när han dömde och när han friade. Detta är inte hela sanningen om honom men en viktig del av den. Dessutom i kombination med det som skedde vid korset det i hans  framträdande  som påverkat mig mer än annat.

14 21 Verkligheten en, synvinkeln något annat

Verkligheten en, synvinkeln något annat. Det ena är till för det andra. Synvinkelns uppgift är i slutändan att klargöra det verkliga.

Inte alltid förstås. Vad sägs om följande? Läraren till den lille pojken: Om du har ett äpple och får ett äpple till, hur många äpplen har du då? Pojken svarade: Var det äpplen?

Men verkligheten är mer än elementär logik och matematik och här kommer synvinklarna in för att vi skall hamna rätt eller åtminstone i rätt riktning.

Nu finns det förstås sådana som tror att verkligheten i alla stycken är som matematik och logik. De tillåter bara en synvinkel, alla andra förkastliga. Åtminstone låter det som om de menade det.

Jag har mött den hållningen i kyrkan. Där är den närmast regel. En hållning är riktig alla andra är förkastliga. Ändå är det uppenbart att detta sätt att förhålla sig är lika falskt som pojkens, han som trodde att frågan gällde äpplen inte antal äpplen.

Men inte bara i kyrkan. Även i sånt som rör politik är den hållningen vanlig. Själv visste jag i förväg vilka i min bekantskapskrets som skulle fördöma liberalerna när de röstade fel, d v s för samarbete även med SD om det skulle krävas. Hur  jag kunde det är frågan. Svaret lyder; jag känner mina ”pappenheimare”. Jag vet vilka bland mina vänner som har benägenhet att göra en sanning till den enda. 

Vad mig själv beträffar har jag närmast gjort det till en sport att försöka tillägna mig synvinklar av de mest skilda slag. Jag till och med tränar mig i konsten att sätta mig in i hur andra tänker och vilka konsekvenser detta får. Detta även när det blir närmast pinsamt att göra detta. Ibland är det nämligen så uppenbart att folk använder förstelnade synvinklar eller mallar som närmast blir meningslösa. Som när jag i morse lyssnade till ”tankar för dagen” och hon som tänkte levererade ett trosvittnesbörd garnerat med påståendet att hon inte var troende.

Men det får inte stanna i detta. Jag får på inga villkor bli lik en kameleont som lever på andras färger men saknar en egen. Det finns något som heter avgörelsens stund och den stunden tickar in allteftersom tanke kräver handling.

När tanke kräver handling måste jag välja. Nu duger det inte med två sanningar, två verklighetsuppfattningar utan om en enda.

Men för att kunna välja behöver jag känna till alternativen. Men det gör jag inte om jag låst mig för ett sätt att tänka och uteslutit alla andra. Då blir jag lik en blindbock, vore så mitt intellekt bländande och min logik utan brist.

Verkligheten en, synvinkeln något annat. Det ena är till för det andra. Synvinkelns uppgift är i slutändan att klargöra det verkliga. Med de orden inledde jag min betraktelse och med samma ord avslutar jag den. Det är i slutändan för verklighetens skull jag måste göra mina val.

Med känselspröten påkopplade

    I mina möten har jag känselspröten påkopplade. Jag pratar inte på godtyckligt. En pingstvän bemöter jag inte på samma sätt som en ateist, en ung människa inte på samma sätt som en gammal.

     Jag är långt ifrån unik i detta avseende. Det hör till den sociala förmågan att känna sig för i sina möten. Den första kvarten i ett möte brukar därför gå åt till att pröva sig fram. Vad kan jag säga här och vad måste jag undvika att säga är ofta den outtalade förutsättningen inför mötet med folk man inte känner.

     Det har hänt att jag trampat i klaveret. Jag har i min uppriktighet sagt och tyckt sånt som gjort den andre ursinnig. Men i vanliga fall har det gått vägen. På ett eller annat sätt har jag kommit ”on speaking terms” med dem jag möter.

     Sist tror jag att det gick bra. Jag hade två unga män i tjuguårsåldern på besök. De hade mist sin mamma alldeles för tidigt och jag var prästen som en gång på sextiotalet döpt henne. Nu skulle jag också svara för begravningen.

     Både dom och jag hade känselspröten påkopplade när vi möttes hemma hos mig. Vi prövade oss fram från båda håll och det kändes som om det fungerade. Jag fick min bild av dem och dom sin av mig.

     Ändå våndades jag på kvällen när jag gick och lade mig. Jag kan vara så distanslöst spontan i mina uttryckssätt och man kan därför lätt missuppfatta mitt slarviga tal. Nu tror jag förstås att dom inte hängde upp sig. Men man kan aldrig veta.   

     Nog om detta. Nu till den principiella innebörden av att känselspröt är av nöden i våra möten. Det tyder på att sanningen inte är lika entydig som att nio gånger nio är åttioett.

     Dessutom att de olika sanningarna är socialt grupperade. Förstår man sig på människor vet man i långa stycken hur. Man vet var det passar att säga si och var det går hem att säga så. Bryter man däremot den sociala koden är det ingen ända på hur fel det kan bli. Pröva på att säga ”fruntimmer” bland feminister eller ”djävlar” bland pingstvänner, så får du se hur det går.

     Framför allt betyder det dock märkligt nog att man tvingas till kritisk distans mot sanningssägare. Nog kan man lita på deras faktaredovisning men man skall ha distans när de sätter fakta i sammanhang. Djävulen döljer sig i detaljerna brukar man säga. Men här gäller att djävulen visar sig i sammanhanget.

     Allt detta i stort som i smått. Det gäller politiker men också näringslivets företrädare. Det gäller ledarskribenter men också dem som yttrar sig i sociala medier eller i allmänhetens fria ord. Det gäller inte minst mig själv.

     Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att vara rättvis mot meningsmotståndare. Så fort jag ser någon av dem frestas jag ”dra ner rullgardinen”. Själv har jag därför gjort det till en av mina livsuppgifter att försöka vara rättvis mot dem jag inte gillar. Samtidigt har jag tvingat mig att vara kritisk mot mina egna sanningar väl vetande att det finns en gräns som inte får överskridas. Överskrider man den gränsen blir av sanning lögn. Detta samtidigt som jag måste ha känselspröten påkopplade. 

 12 21 När evidensen blir allt

     Evidens, det betyder försedd med vetenskapliga belägg. När denne evidens blir värdet över alla värden reagerar jag negativt.

     Tydligast känner jag olust när människor påstår att de styrs av denna evidens trots att de uppenbart inte gör det. Hela vår västerländska kulturkrets blundar på ett för mig obegripligt sätt för att de i långa stycken styrs av annat än rationalitet. 

     Nu spelar det förstås inte så stor roll att just jag genomskådar den kultur som är min egen. Viktigare att övriga världen gör det Tyvärr tycks övriga världen, d v s den mindre privilegierade världen, tala för döva öron. Ingen lyssnar när de talar om att väst trots påståenden om motsatsen, styrs av imperialistiskt övermod.

     För egen del nöjer jag mig att med en dåres envishet påpeka trons omvandlingar. När en tro försvinner ersätts den av andra. Så också bland oss. Evidensen må hållas högt, men inte har den ersatt tron som styrmedel. Pinsamt bara att ingen tycks vilja erkänna detta.

     Så långt om sådant jag förmår hantera utan att personligen fara illa. Värre när någon som jag upplever närhet till på allvar tycks mena att evidensen, d v s det bevisbara, blir summan av allt. När så sker blir det för mig outhärdligt.

     Som när jag lyssnade på P 1 och hörde en välbekant röst. Det var stjärnforskaren och teoretikern Ulf Danielsson som talade. Med välbehag lyssnade jag till hans inbjudande dalmål, eller kanske rättare dala-bergslagsmål. Men sen kom dråpslaget. Det han sade stämde lika illa som eld till vatten med det hans dalmål tycktes förmedla. I klartext sade han sig övertygad om att evidensen, d v s det konstaterbara, i slutändan är allt. När det konstaterbara släcks ut är allt utsläckt.

    Jag kommer precis ihåg hur jag reagerade på detta tal. Jag rusade till radion och stängde av den. jag ville inte höra mer av det som skar som knivar i mitt inre.

     Saken är den att det som Ulf Danielsson trodde om det stora, i mitt liv håller på att ske i det lilla. Den jag håller mer av än någon annan, min hustru, håller på att tas ifrån mig i en till synes obotlig demens. I slutändan blir det, som det ser ut, ingenting av henne kvar mer än minnet av en som står mig så oändligt nära. Och när tiden runnit vidare blir också minnet utslocknat.

     Men den sanningen orkar jag inte med. Jag klänger mig fast vid att det finns något som heter eviga värden. Att det bakom allt finns en odödlig sanning, en odödlig rätt, en odödlig mening, ett odödligt bevarande, ett odödligt du.

     Jag vet samtidigt att jag inte kan finna detta något genom evidensbaserad forskning. Låter jag den evidensbaserade forskningen bli allt blir det med mig som det har blivit för Ulf Danielsson. Jag blir blind för annat än det evidensbaserade.

     Min väg ur detta dilemma är den etiskt religiösa vägen. Jag har så här långt inte sökt de eviga värdena i vare sig litteratur eller kultur, utan i en etiskt betingad gudstro, närmare bestämt i tron på Kristi livsverk.

     Men tydligen är jag ännu inte tillräckligt starkt befästad i min tro. Då hade jag inte behövt rusa till radion och stänga av den. Å andra sidan vill jag inte vara framme. Jag har sett nog av självsäker tro. För mig är den inte mer värd än ateismens förnekande.

11 21 Tänkt verklighet och tro

     I mitten på sextiotalet var jag  en entusiastisk kyrkoadjunkt i Längbro församling i Örebro. Jag visste vad jag ville men det visste också andra, inte minst stadens SSU:are. Jag kämpade på med min tro och SSU:arna med sin. Bara så att jag trodde på Gud men det gjorde inte ledarskiktet i SSU. För dem byggde tron på en fiktion som man visserligen både kan ha och mista. Bäst vore det förstås om den försvann, reaktionär som den oftast tedde sig.

     Jag tog inte kontakt med SSU:arna det var dom som ville prata med mig.  Prata vet jag inte,  mer triumfera genom att visa hur ohållbar den kristna gudstro var.

     Jag minns inte exakt hur dessa samtal förlöpte. Men jag har en känsla av att jag försökte påvisa det jag senare insett vara omöjligt att visa. Och SSU:arna å sin sida trampade på med sina argument utan att egentligen lyssna på vad jag hade att säga.

     Nog om detta. Bara så att jag väl kommer ihåg att jag kände mig utmanad von oben och att jag inte kom någon vart med min argumentation. Och dessutom att jag idag skulle möta samma SSU:are, nu vordna gamla män om de ens lever, på ett annat sätt än då.

     Vad jag borde ha sagt var att ingen klarar sig utan en tänkt verklighet. Allt medvetande tar ju vägen genom våra egna huvuden. Vidare att det kan vara nära mellan det tänkta och det verkliga. Att nio gånger nio är åttioett är ett exempel på detta. Men att annat befinner sig långt ifrån det konstaterbara men trots det är en nödvändig tänkt verklighet. 

     Jag skulle tala om de höga ideal SSU:arna hade, om människovärdet och liknande, dessutom påvisa att det är mil mellan människans faktiska värde materiellt sett och människans tänkta värde i partiprogram och deklarationer.

     Sen skulle jag ha klämt till med att gränsen mellan tänkt värde, ideal och tro är flytande. Så betraktat var även SSU:arna troende, bara så att de inte trodde som jag. Kanske hade jag tillagt att tro var en nödvändighet. Det gällde bara att tro på ett vettigt sätt.

     Om sen tiden hade medgivit hade jag gärna kritiserat min egen tro, f a att kyrkan ofta stod på de starkas sida. Detta inte i teorin utan i praktiken. Jag tänker mig att jag sen gått vidare med kritik av den tro som SSU:arna företrädde.

      Tyvärr var jag då inte mogen för den tänkta debatt som jag idag gärna skulle ha sett. Tyvärr var inga andra det heller. Det är därför som det blivit som det är.

     Vi lever i ett land där skarpa gränser dras mellan troende och icketroende. Gränserna betraktas t o m som heliga. De är heliga eftersom de skyddar dem som påstår sig tro men likaså heliga därför att de sätter gränser för trons inflytande.

     I ett annat kulturellt läge vore det på helt annat sätt. Då vore inte kyrkan något privat helt för sig. Kyrkan skulle ses som en trosgemenskap vid sidan av andra trosgemenskaper. Och debatten skulle inte handla om tro respektive otro utan om tro som bygger upp samhället respektive river ner det.

     I ett sånt läge blev det förstås inte lätt för kyrkan. Gemene man behöver inte läsa många rader i bibeln förrän man känner främlingskap. En huvudangelägenhet för kyrkan blev att arbeta med trostolkning.

     Men sen har vi trumfkortet. Jesu möten med människor, efter det att tidsfärg och dåtida föreställningsvärld blivit klarlagda, är oöverträffade. Och hans offer på korset är tidlöst, dessutom överjordisk kärlek samlad i en enda punkt. Men Gud då? Här är trumfkortet att själva varat vittnar om Gud. Detta att det finns något som heter liv vittnar om livets existens. Och vad är livets existens annat än Gud. Sen må Gud kallas vad som helst. Frågan är förstås om det finns en personlig Gud där annat än slumpen råder. Här gör nog kyrkan bäst i att tiga eller hellre göra som jag själv gör. Mot allt förnuft och all rimlighet säger jag; Gud är som Kristus trots allt som talar däremot.

   

10 21 Kropp och själ förenade till ett

      När spädbarnet växer,  tilltar också hennes själsförmögenheter. Och när den åldrade människan dör, dör allt, även hennes själsförmögenheter. Själen är ett med livet. Kropp och själ är två aspekter av ett och det samma.

     Folktron värjer sig för denna sanning. Åtminstone när människan dör är själen något för sig, skilt från kroppen. Många tänker sig att själen i dödsögonblicket lämnar kroppen för att sedan leva vidare i annan form. Hur, har de flesta ingen klar föreställning om.

     Men jag värjer mig inte. För mig har sambandet kropp och själ  sedan länge varit självklart. Inte enbart min hustrus demens har stärkt mig i min övertygelse utan även annat. Jag har haft ont i ryggen under en tid. Det har påverkat mycket. Inte bara så att jag fått svårt att ta på mig strumporna. Humöret har också påverkats och med humöret också mina själ. På topp är man aldrig när man har ont någonstans.

     Som några av mina vänner vet är jag kritisk till den teologiska utbildning jag fick i slutet av femtio- och början av sextiotalet. Men ett fick jag dock lära mig som följt mig genom livet. Det är att den kristna tron vilar på den judiska. Och i det gamla Israel var själen livsprincipen i människan. Kropp och själ var två delar av ett och detsamma.  

     Men konsekvenserna då? Hur reda sig när livet vänder och avtagandet tilltar. Hur reda sig när döden innebär att allt plånas ut? Den frågan undgår ingen.

     Vår tillflykt tar vi till vad andra menar. Vi gömmer oss i vår kulturs kläder, i våra förebilders tänkande. Detta på gott och ont. På ont därför att våra förebilder räknat bort Gud. Vilken Gud? Den tänkta Gud som skapats i människors inre och som sådan nödvändigtvis också till stora delar en  bild av oss själva. 

     Därmed har vi i den nutida svenska tanketraditionen missat Gud som den yttersta livsprincipen, som varat i allt vara. Detta att det finns något som heter liv, tydligast att vi själva finns till, vittnar om Gud. Sen må man kalla denne Gud vad som helst.

     Gud förstådd som liv är per definition omöjlig att begripa, ett mysterium. Förtydliganden och bilder klargör inte. Först genom vittnesmål låter sig denna Gud bestämmas. Och dessa vittnesmål pekar i sin tur åt olika håll, både mot vördnad och förfäran. Vem kan ej vittna om livets skönhet och sammanhang, vem förskräcks ej över alltings obönhörlighet.

     Själv står jag  i den tradition som vittnar om Gud utifrån Kristi vittnesbörd. Denne Kristus vittnade om en Gud som mitt i sin väldighet, obönhörlighet och obegriplighet låtit sig förbindas med ett konkret folk, Israel och därmed med människan.

     Gripen av Kristi vittnesbörd har jag fått mitt grepp om den ogripbare. Med det greppet ser jag inte Gud enbart  som den oåterkallelige, den Gud som är ett med livet och med livets obönhörliga växling mellan liv och död.  Jag ser dessutom  Gud som den ende som i sin omsorg kan bevara  våra dödliga kroppar och själar. I mitt fall just nu är tron på den Guden levandegjord och t o m stimulerad när jag som mest behöver den.  Flera av er som läser mig vet att jag just nu inte är mig själv. Jag tänker ständigt på min hustru vars kropp och själ genom demenssjukdom långsamt men obönhörligt  tas ifrån mig och de mina.

    Själen är som kroppen dödlig, det är alltså min bekännelse. Dess bevarare är ytterst Gud, Kristi Gud. Det är min tro. 

9 21 Du som är troende, sa grannen

    Du som är troende, sa grannen när han installerat en Expander åt mig. Kommentaren var väntad. Tro käbblar han och jag ständigt om. Han har sitt och jag har mitt, så ser han det. Mitt område är tro, hans teknik. Expandern behövdes därför att min router inte riktigt orkade med. Signalen blev alldeles för svag i sovrummet. Inom parentes, för det hör egentligen inte hit, är det ovärderligt med bra grannar.   

     Nu håller jag förstås inte med om att tron är ett specialområde för vissa. Tron är nämligen allmängiltig. Den klarar man sig inte utan. Utan tro kan man inte hantera sin verklighet. Tron är nämligen i grunden inget annat än ett annat namn för en människas föreställningsvärld. Och föreställningsvärlden behöver vi för att kunna placera fakta i sitt sammanhang. Frågan är inte om vi tror utan på vad.

     Du som är troende, sa alltså grannen och menade att tron var något för sig som alla inte delade. I den meningen är detta sant eftersom min föreställningsvärld, min tro, i långa stycken skiljer sig från andras.

      Min egen eftertanke, som för min del inte minst innebär regelrätta studier, är kopplat till ett oupphörligt ”ältande” av trosfrågor.  Detta ”ältande” har många gånger fått mig att gå vid sidan av allfartsvägen. Som präst tänker jag mig  inte främst kyrka, församling, ämbete och nådemedel som av Gud förordnade livsordningar. Jag tänker istället kyrkan som funktion. Och kyrkans funktion idag är att värna om de svaga. Prästerna må vara urusla förkunnare men ser de på svaga och eftersatta människor med kärlek är ändå allt vunnet. Jag åker på turné med det budskapet till församlingarna i min närhet. Jag gör det i Hela Människans regi. Coronan har tillfälligt satt stopp för min verksamhet. Men när pandemin är över fortsätter min odyssé.

      Till vardags brottas jag förstås i min kammare med mina egna trosfrågor. Frågan jag ställer är hur jag och andra skall finna något som det är värt att tro på, något som är större än det som är begränsat av tid och rum. 

     Bibeln är en motspänstig källa till sådan kunskap. I långa stycken är bibeln bestämd av sin egen tid med den egna tidens föreställningar. Att bibeln dessutom i en enda bok är en svårtydd återspegling många tidslager gör det hela inte lättare. Inte minst ger Bibeln Israel genomgående en företrädesställning som är svår att hantera. 

     Eftersom jag försöker vara ärlig kan jag inte bara sortera bort visst och behålla annat. Jag måste åtminstone fundera över principerna för en sådan sortering. Ni som följer mig på i mina varje vecka återkommande bibelstudier vet förmodligen hur jag beter mig.

     Det blir inte ens lätt när jag kommer till Jesus. Också Jesus står i sin tids sammanhang. Man kan svårligen förneka att Jesus framträdde som en ytterstatids-profet. Guds ingripande och Gudsrikets upprättande skulle för honom ske i nutid inte i framtid. Och hans ”handpåläggningar” befinner sig på milsvis avstånd från våra läkares och terapeuters. 

      Ändå är det i honom jag funnit ro för min själ. Bakom evangeliernas förkunnelse och de nytestamentliga brevens tidsfärgningar har jag funnit Jesus, min tros Kristus.

      Inte når jag till klarhet om Gud genom denne min Kristus. Mysteriet Gud har jag inte ens försökt mig på att lösa. Men jag har genom Kristus funnit min väg till Gud, den för mig enda möjliga vägen. Den vägen heter försoning. För mig är min tros Kristus laddad med försoning, hela hans gudom är i min föreställningsvärld betingad av denna försoning.

     Det betyder inte att jag kan berömma mig att ha grepp om denna försoning. För mig som för andra är försoning en undflyende storhet. Men ingen kan ta från mig att jag ständigt jagar den. Försoning är min tros signum. 

8 21 Fri vilja och sammanhang

     Utan den fria viljan som förutsättning vacklar såväl politik som religion… Fri vilja är ett måste, varför annars diskutera?… Om ropet på omvändelse riktades mot dem som saknade fri vilja, vore omvändelsepredikan meningslös… Så resonerar de flesta av mina vänner när de skall motivera sin tro på den fria viljan.

     Trots det vågar jag vara ”kärringen mot strömmen”. För mig är viljan långt ifrån lika fri som mina vänner förutsätter. Friheten tillåts f a  aldrig stå på egna ben. Där frihet råder är den stöttad av ett sammanhang. Det är min tes.

     För mig är alltså sammanhanget den avgörande faktorn. Den är basen för vad vi är fria att tycka och tänka.

     Det sägs att tiden är individualistisk, att var och en får tycka och tänka som den själv vill. Pyttsan. Sant är att man får tänka och tycka på ett annat sätt än vad som förr var tillåtet. Men det finns något som heter omgivningens tryck. Och detta tryck formar oss mer än vad lagar kan åstadkomma. Lagar och förordningar uppstår först när nödvändigheten tvingar fram dem. Men omgivningens tryck behöver inga skrivna lagar. Social isolering är straffet för den som tycker, tror och anser på ett avvikande sätt.

     Nu lever vi förstås i ett splittrat land. Det betyder att flera tanketraditioner tillåts leva sida vid sida. Invandringen har gjort sitt för att åstadkomma detta. Tudelningen rika och fattiga sitt. För att inte tala om den närmast enorma klyfta som råder mellan de ”tanketränade” och alla andra.

     Denna splittring leder till att omgivningens tryck  inte ter sig likadant i alla sammanhang. Vad som är ett måste i ett sammanhang behöver inte vara det i ett annat.

     På denna samhällets splittring behöver rådas bot. Och tidens präster, de må heta politiker eller journalister, vara feminister eller miljöaktivister, var och en försöker  de på sitt sätt finna helhet och sammanhang. 

     Det är från det hållet den nya oskrivna lagen kommit, talet om den svenska värdegrunden. Kultureliten bådar oss alla samman kring en gemensam värdegrund, en värdegrund som om sanningen skall fram mer än annat speglar vad tidens elit håller för sant och riktigt än vad som är allmän mening.

     Efter denna utvikning tillbaka till frågan om sambandet mellan frihet och sammanhang.

     För mig är friheten en fiktion. Vi hålls samman som i ett järngrepp av de värderingar som råder i den grupp av befolkningen som vi tillhör eller vill tillhöra.

     Men det kan som jag ser det ske ett under. Undret består i att jag håller stånd inför omgivningens tryck. Jag vågar och kan tänka egna tankar, kritisera det som de mina håller högt. Jag vågar när det behövs, driven av egen sanningslidelse, t o m distansera mig från min egen grupp. För mig är detta det enda  uttryck för fri vilja som jag kan tänka mig. 

     Som en konsekvens av att jag ser det så  blir för mig den fria viljan som tydligast när en människa vågar byta sammanhang inte en gång utan flera. Men så fri blir förstås aldrig den fria viljan att den kan reda sig utan stöd av ett sammanhang.

 

7 21 När allas lika värde kapsejsade

     Hur ett land skall styras vilar ytterst på folkmeningen. Folkmeningen i sin tur kommer till uttryck i allmänna val. De som företräder majoritetens åsikter får sedan i uppgift att styra landet.

     Åsikter i sin tur speglar vad folk tycker. Vad folk tycker avgör alltså hur ett land skall styras. Och detta tyckande förändras med nödvändighet både på gott och ont av de yttre omständigheternas växlingar. 

     All anledning därför att fundera mer principiellt över mitt eget och andras tyckande. Frågan är varför vi applåderar visst och ruskar på huvudet åt annat. För mig är det uppenbart att det är mer än ett okränkbart samvete det beror på. 

     Tillåt mig med ett övergripande exempel demonstrera vad jag menar. Med lite fantasi kan man tänka sig vårt välfärdssamhälle som en till ytterlighet vidgad familjegemenskap. Samhället har övertagit ansvaret för det som familjen och släkten tidigare ansvarade för. 

     Detta är i långa stycken något som vi hälsar med tacksamhet. Hur skulle det ha sett ut om jag själv och mina barn ensamma skulle ansvara för min dementa hustrus vård. Jag minns hur det var för mig innan äldreomsorgen tog på sig huvudansvaret för henne. En hel månad utan nattsömn tog så när knäcken på mig.

    Välfärdssamhället blev min räddning. Jag och mina barn behövde inte ensamma ta ansvar. Vi har fått hjälp, god hjälp.

     Men allt har sina baksidor, även framväxten av det starka samhället. Samhället har blivit så starkt att familj- och släktband inte längre är av nöden. Av detta följer individualism. Jag behöver inte ta ansvar för mer än mig själv. Det övriga svarar samhället för. Att detta påverkar samlevnadsmönstren behöver man inte vara särskilt djuptänkt för att observera. Av äktenskap har blivit samboende och av samboende särboende och av särboendet växelboende och av växelboendet ensamboende.    

     En sak däremot som jag inte tror så många har uppmärksammat är hur idealen förändras i takt med samhällsförändringen. Förr skulle man ta hand om de sina, nu när välfärdssamhällen vuxit fram i västvärlden skall man ta hand om alla.

     Alla har lika värde har blivit välfärdssamhällets slagord. Alla hör vi samman som vore vi en enda stor familj har jag hört predikas från såväl predikstolar som politikers tribuner ända från min ungdom. Jag minns så väl vad vi sjöng i söndagsskolan. Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Både gul och vit och svart gör detsamma har han sagt. Jesus älskar alla barnen på vår jord.

     Men sen hände något. Från 2015 och några år framåt började det välla in flyktingar i den rika delen av världen. Så många blev de och så fort gick det att välfärdssystemen började knaka i fogarna.

     Då men först då visade det rika väst sitt sanna ansikte. Slagordet allas lika värde visade sig inte vara annat än slagord. Bakom talet om allas lika värde dolde sig oomvända sinnen som mer än annat månade om egen välfärd. 

Jag skulle kunna fortsätta och tala om den imperialism som det upplysta västerlandet svär sig fri från. Även det talet visade sig vara en sanning med modifikation. Bakom slagorden om allas lika värde döljer sig föreställningar om egen överlägsenhet. Vårt sätt att behandla flyktingfrågan visar detta.

6 21 Levande tankar och föreställda

     De föreställda tankarna uppträder först på arenan. De är då levande. Allt eftersom tiden går, omständigheterna förändras och med dem också människorna, skjuts dessa levande föreställningar  undan och blir till föreställda tankar. 

     Blir det lättare att förstå vad jag menar kan vi i det nya skicket kalla de föreställda tankarna, slagord. Folk säger sig ställa upp på det dessa ord påstås representera, men vid närmare beskådande visar sig detta inte vara riktigt sant. I själva verket är de föreställda tankarna, eller slagorden, i realiteten laddade med annan innebörd än den ursprungligen avsedda.

     När tiden gått tillräckligt länge är tiden inne för skrotning. Då skrotas till och med slagordet för att så småningom glömmas. Nu är det nya föreställningar som går från levande föreställningar till föreställda tankar som också dessa i slutändan blir skrotfärdiga och försvinner. 

     Dessa förskjutningar från det levande till det föreställda och vidare till det skrotade pågår i ett aldrig upphörande skeende. Ingenting tillåts stå stilla och förbli i det levande livet.

     Man kan beklaga att det är så men det hjälper föga. Så länge omständigheterna ändras, förändras också idealen och med idealens förändringar också ord, uttryck och innebörd.

     För mig är det dumhet, förlåt uttrycket jag hittar inget bättre, att inte inse att av levande tankar så småningom blir föreställda. Att denna dumhet, eller oförmåga, inte behöver ha med det vi vanligen kallar kognitiv förmåga eller intelligens att göra, har jag uppmärksammat. Många som jag känner till har den mest strålande både minnes- och slutledningsförmåga, men tycks inte fatta att tiden rör sig och därmed också idealen. Detta visar de genom att stelbent hålla fast vid slagord där bästa-datum för länge sedan gått ut.

     Klokskap däremot är för mig att genomskåda tankar och föreställningar och sen hålla fast vid det som håller måttet. Eller om jag uttrycker det på ett annat sätt; ordvalet spelar mindre roll än ärendet. Om ärendet är att upprätta, skydda, ställa till rätta, förlåta eller vad det nu kan heta, lyssnar jag. Sen må föreställningen eller tanken vara klädd i vilka ord som helst. Det spelar mindre roll, bara den bakomliggande tanken är god.

     Själv ser jag det som min uppgift att spåra föreställningar och handlingar av de mest skilda slag och sen förutsättningslöst försöka finna ut vad det som sägs eller görs står för. Om ärendet utifrån omständigheterna är gott, är det min plikt att med gillande ställa mig bakom det som sägs och görs.   

     Denna min självpåtagna uppgift är minst sagt besvärlig. Det är ju så mycket som hänger på omständigheterna. Och att förstå sig på dessa omständigheter är den svåraste av uppgifter. Så det är med ödmjukhet jag tagit mig an min uppgift. Men vad annat att göra än att försöka.

     Jag minns hur det var när den kände bibelforskaren Krister Stendahl var biskop i Stockholm. Han varnade sina prästkandidater för att slösa med begreppet kärlek. Den varningen säger mig att han hade insett det jag ovan påstått.

     Det är nämligen så med bibeln att den består av många skikt och att bibeln till allt annat också är en exempelsamling på  att av levande föreställningar så småningom blir till föreställda och i sinom tid också till skrotfärdiga sådana. Det är också från mitt bibelstudium  som min inspiration till detta inlägg ytterst  kommit. Sen får ni tro vad ni vill. 

5 21 Här är det du som bestämmer inte jag

     Jag börjar bli hemtam på Elgströmska korttidsboendet där min fru vårdas. Koden in till avdelningen kan jag memorera i sömnen och jag håller alltid tillbörligt avstånd på grund av Coronan. Jag nickar numera hemtamt åt alla dem som sköter min hustru. Börjar t o m få lite grepp om vad som skiljer den ena i personalen  från den andra.

     Högburet huvud har de alla, en alldeles speciellt. Hon den speciellt högburna är dessutom både vänlig, förstående, intresserad och omtänksam. Ett vet hon dock och det är att det är hon som bestämmer. Det är inte tal om att jag på egen hand skulle få ta mig till eller från avdelningen. Hon skall alltid beledsaga mig. Det hjälper inte att jag säger, ”kan själv”. Här är det hennes ord som gäller inte mina.

     Efter besöken hos min hustru tar det tre kvart att promenera hem. Från Elgströmska tar jag vägen via Nyponlunden och Öknaskogen till min bostad i Lundby. Tid att tänka alltså. Och jag tänkte den här gången på henne som visste att det var hennes ord som gällde inte mina.

     Om jag så hade varit president i USA hade jag inte rått på henne med det högburna huvudet Hon visste att det låg på henne att svara för att ingen smittades på Elgströmska, inte på någon annan. Mitt ”kan själv” lyssnade hon inte på. Vore alla som hon skulle vi slippa mycket krypande och fjäskande. Tänkte på ett Sverige som uppfostrar sina medborgare till att bära högburet huvud.

     Sen tänkte jag på mig själv som haft ledande befattningar under praktiskt taget hela mitt vuxna liv. Hur van har jag inte blivit att folk lyssnat på vad jag sagt. Att man tar hänsyn till mig har för mig blivit nästan en självklarhet.

     Hur tog då jag hennes, den högburnas, nej till min begäran att få gå ut utan  beledsagning. Först tänkte jag invända, men hejdade mig. Jag vet att jag sa; det är du som bestämmer, inte jag.

     Jag är stolt över att jag kunde säga dessa ord. Stolt över att bo i ett land där även statsministern måste följa reglerna, stolt över att särskilt Arbetarrörelsen lyckades med bedriften att fostra ett folk som bär huvudet högt.

     Dessutom är jag stolt över den kristna tro som jag bekänt mig till ända från min ungdom. Stolt över att den satt så djupa spår i mitt inre att jag  kunde säga det är du som bestämmer inte jag.

     Detta sista är alldeles särskilt viktigt för mig. Jag behöver nämligen påtagliga bevis på att tron ”bitit” på mig. I min självbespegling är det oftast mina misslyckanden som jag ältat. Fler än en gång har jag tänkt att jag kunnat vara förutan den tro som jag vuxit upp i. Jag hade ändå varit den jag är.

     Men ingen kan ta ifrån mig att jag med uppriktigt sinne kunde säga till henne med det högburna huvudet, det är du som bestämmer inte jag.

     Sen det allra bästa till sist. Hon med det högburna huvudet och den stolta blicken är svart, alldeles kolsvart. 

4 21 Befryndad med dem som bejakar det uppenbara

     Jag hukar inte för uppenbar sanning. Det lönar sig inte. Är det något mina kyrkohistoriska studier lärt mig så är det just detta. Det uppenbart sanna breder sig ändå plats om så med fördröjning.

     Hukar gör däremot många av mina kristna vänner. I förment försvar för bibelns sanning finner de ut än det ena än det andra för att komma undan sanningar som hotar den egna tron. Så är det och så har det alltid varit. Hotet från darwinismen med dess tal om det naturliga urvalet är för mig det mest belysande exemplet. Kristenheten i det utgående 1800-talet vred sig som i våndor. De såg den kristna skapelsetron hotad.

     Ja visst var det så. Hotet var reellt. Man kom inte undan med mindre än att man omformade bibelns skapelsemyter så att de bättre svarade mot det som ansågs uppenbart. 

     Det är påkostande med den uppenbara sanningen. Det vet jag mer än många andra. Den tvingar fram ompositioneringar och nya tolkningar i en aldrig upphörande följd. Denna process är dessutom nödvändig. Alternativet är att bygga en mur om kyrka och tro, låta kyrkans lära bli en sanning i sig, fjärran från uppenbar sanning. Detta får till följd att den upplyste kristne får hålla sig med två sanningar, en till vardags och en i kyrkan. Sånt håller i en generation inte i två. Dagens verklighet ger syn för sägen.   

     Nu är det inte svek att ändra sig. Verkligheten förutsätter sådana förändringar. Vetandet skall samspela med tron. Det ena skall utmana det andra i ett fruktbart samspel. I närtid behöver det inte vara så men alltid på sikt. Det är därför tron tar sig olika uttryck under olika tider.

     Däremot är det inte meningen att vetandet i förment överhöghet skall manövrera med tron och i slutändan krossa den. Inte ens vetandets giganter reder sig nämligen utan tro. Samspel vetande tro är ett måste även för dem. De står alla oundvikligen i ett trossammanhang, d v s i ett sammanhang där tron är en för livet vitaliserande och nödvändig faktor. Frågan är inte om de tror utan på vad.  

     Ett av den uppenbara sanningens resultat är iakttagelsen att på födelse följer liv och på  livet åldrande och död, allt i ett undantagslöst förlopp. Denna uppenbara sanning har genomsyrat hela den upplysta världen och bidragit till trosföreställningar som är följsamma mot denna uppenbara sanning. En  följd av detta har blivit att kyrkans tro  förts åt sidan för tro av andra slag.

     Dock inte hos mig, något som jag redovisade för en vecka sedan. Jag håller som exempel på detta  fast vid tron på det bestående i  livet. Jag gör det eftersom livet väsentligen är ett liv i Gud och buret av samme Gud. Tron att det är så har förmedlats till mig genom min dagliga umgängelse med Kristus. Hans Ord har fört mig dit liksom hans kors. 

     I det samspel mellan tro/vetande som pågår också i mig har det med tiden för mig stått alltmera klart att korsets sanning i själva verket är min tros själva fundament. Den  sanningen säger mig att det liv jag har är ett liv i Gud. Detta liv i Gud kan inte ens det uppenbara, att på födelse, följer liv och på liv avtagande och död, rubba.

3 21 Befryndad med dem som förnekar det uppenbara

     Jag har  blivit  extra känslig sen min fru blev demenssjuk. Känsligare än annars för vad jag känner. Det har blivit angeläget för mig att känna efter var jag står, både vad jag gillar och vad jag inte tycker om.

     Ta min känslighet som ett tecken på att jag är ur balans. Det mesta har vänts upp och ner för mig när min hustru hastigt blev sämre, bröt sig och tvingades bo på ett gruppboende. Min extrema känslighet är inte frisk, men pekar ändå på något jag kan stå för.

     Det kan tyckas att jag är motsägelsefull. Men å ena sidan känner jag mig befryndad med dem som förnekar det uppenbara, å den andra sidan också med med bejakarna av samma uppenbara sanning. Vad jag menar skall jag utveckla, först det ena och sen nästa vecka det andra.

 Nu gäller alltså att jag känner mig befryndad med dem som förnekar det uppenbara. Det betyder att jag i min nöd känner samhörighet med alla dem som vägrar acceptera att livet bara tar slut en gång. De vägrar att tro på  att vi som människor är en del av den verklighet där allt levande är indraget i ett oundvikligt skeende, i födelse, växande, avtagande och död.

     Men det betyder inte att jag oreserverat står vid deras sida. För mig finns det revor i deras förnekelse av livets ändlighet, revor som borde göra mig tveksam att låta mig förbindas med dem.

     Religionen förenar dessa förnekare, eller rättare religioner av alla de slag. Och har dessa förnekare ingen religion vilar deras förnekelse i religionsliknande tankesystem. Gemensamt för dessa religioner eller religionsliknande system är att de hävdar det evigas existens och värde trots allt som talar däremot.

     Jag gillar däremot inte deras metoder. Gillar inte deras försök att skapa garantier för sin sanning.

      Vad kristen tro beträffar anar jag redan i den förkunnelse som följde på Jesu död och uppståndelse sådana försök. I den förkunnelsen, dvs i evangelierna, handlar det ofta om Jesu under. Jesus framställs som undergöraren före alla undergörare. Det är som om evangelisterna tänkte sig att de genom att säga samma sak många gånger blev mer övertygande. Vad man vill ha fram är uppenbart. På allt sätt vill man visa att livets och därmed Guds seger var och är förbunden med Jesu framträdande.

     I samma ärende betonar man i evangelierna och än mer i de nytestamentliga breven Jesu gudomliga ursprung. Det skall till en Gud som skall befria oss från dödens bojor. Här duger ingen man av folket. 

     Som det började har det sedan fortsatt. Det gudomliga och därmed också det eviga skall demonstreras fram i heliga riter, i kyrkobyggnader av upphöjd skönhet liksom i en kyrka med ämbeten givna av Gud.

     Detta observerar jag när jag läser min bibel och studerar min kyrkohistoria. Ändå står jag vid dessa trosapostlars sida. Jag är befryndad med dem. Också jag tror på ett liv där inte födelse, växande, avtagande död sätter gränserna. Hur kan det ske?

     För mig är Kristus svaret. Vid djupstudium finner jag bakom de fantastiska och fantasieggande texterna om honom ett Jesushandlande som inte behöver några ytterligare bekräftelser och ett kors som talar för sig själv. Mot den bakgrunden blir därför uppståndelsen för mig ingen överraskning, inget bekräftande pålägg. Den blir en konsekvens. I Kristus finns livet.

     Kristus är alltså svaret varför jag står på deras sida som inte låter sig nöja med livets ändlighet. Jag går inte i armkrok med dem men ändå ger jag dem rätt.  

2 21 ”Dom ljuger”

     ”Dom ljuger” påstår en av mina vänner. Gång på gång upprepar han, ”dom ljuger”. Sen exemplifierar han med det ena goda exemplet efter det andra. Oftast har jag inget att invända. Min väns exempel är väl valda och lögnerna uppenbara.

     En annan av mina vänner vill absolut inte höra talas om lögner. Det är henne främmande att bedöma människor. Tänk positivt, säger hon och gå din egen väg.

     Och där står jag som åsnan mellan hötapparna. Hur är det, skall jag gå min egen väg eller skall jag borra i detta med alla lögner.

    Jag har valt det sistnämnda. Det är värt att ta sig en fundering över alla dessa lögner som omger oss.

     Så här tänker jag när detta skrivs. Det är skillnad på lögn och lögn. Att blåljuga är en sak, en annan att ljuga så att man tror sig själv.

     Att ljuga så att man tror sig själv kan man sammanfattande kalla ideologiska lögner. Sådana lögner tycks oundvikliga. Inom oss har vi nämligen en grundinställning, en ideologi, en tro, en känsla för vilka vi är och vilka vi hör ihop med. Denna grundinställning styr oss inifrån, styr oss så starkt att vi värsta fall blir lögnaktiga. Och detta utan att vi själva är medvetna om att vi far med osanning.

     Mina exempel är tvåfaldiga. Det ena från min egen värld, den kristna trosvärlden. Det andra utifrån den offentliga politiska debatten. Som själv inblandad talar jag om det första initierat, om det andra får jag tänka till för att få grepp om.

     Religiöst betingade lögner  är jag som bekännande kristen särskilt känslig inför. Människor förankrade i kristen tro och sanningslidelse kan påstå sånt som är så långt från uppenbar sanning som det vara kan. Ni som kommer ihåg upploppet mot Capitolium lade kanske märke till att bland  Trumpflaggorna fanns också såna med beteckningen Jesus. Som om Jesus hade med den av Trumps osanningar uppeggade mobben att göra.

     Det andra handlar om lögner bland politiker. Under långliga tider har jag funderat hur hederliga människor kan ”skruva” på sanningen som dessa gör. Ibland ”skruvar” de så mycket att av partsinlaga blir lögn och detta utan att de själva är medvetna om det. Ta vår hedervärde statsminister Stefan Löfven som exempel på detta. Långt fram i tiden sa han att Sverigedemokraterna var nazistanstrukna detta trots att Jimmy Åkesson gått fram med blåslampa för att bli kvitt nazistiska sympatier i de egna leden. Hade Löfven förebrått dem för att vara främlingsfientliga och nationalistiska, hade jag inte haft något att invända. Men nazistiska, det var ju bara inte sant.

     Exemplet Löfven och de nazistiska Sverigedemokraterna har jag tagit upp för att visa på en lögn som jag gett beteckningen ideologisk lögn. Ideologin hade så stigit Löfven åt huvudet att det skadat själva sanningscentrum i hans inre. Därför blev det som det blev.

     Botemedlet mot de ideologiska lögnerna är medvetenhet. Medvetenhet om sambandet mellan fakta, värderingar och tro och om behovet att ständigt låta dessa båda poler sinsemellan utmana respektive korrigera varandra. Varom inte kan man endera fastna i döda fakta och dö invärtes, eller låta sig så överväldigas av sina inre passioner att man blir lögnaktig. (Hur jag närmare tänker klicka över till min hemsida  bjornsvard.com under rubriken ”Fakta värderingar och tro”)

1 21 Med uppriktigheten som tolkningsnyckel

     Sociala begåvningar, dessutom både sympatiska och tilldragande, minnesmästare, snabba som datorer och sen alla dessa skarpa hjärnor. Så fort jag slår på TV-n påminns jag om dem. Vad är då jag som varken är minnesmästare eller har en hjärna som är så värst mycket skarpare än andras.

     Den frågan har jag ställt mig många gånger och svar har jag också fått, svar direkt sprungna ur mitt eget inre. Inte samma svar varje gång men alltid svar som gjort mig till freds. Detta inte minst genom upptäckten att skarp hjärna inte är allt. Mer än annat gäller att komma rätt i sina tankar och det behöver inte alltid vara omöjligt.

     Här två exempel från min egen erfarenhet, ett som fått några år på nacken, ett annat som är en aktuell tankefrukt som skapat reda i mitt inre.

     Först att jag för egen del och på min nivå kommit till rätta med problematiken tro/vetande. Jag tycker mig ha funnit en formel för denna relation som hjälper mig att inte alltid tvingas stanna upp som ett frågetecken när jag bearbetar de problemet. Lösningen för mig  är att dessa två, tron och vetandet, betingar varandra och är menade spela samman för att vi skall se verkligheten så realistiskt som det är möjligt. I vinjetten till min hemsida bjornsvard.com ser du rubriken ”fakta, värderingar och tro”. Där framgår hur jag tänker.

     Sen, och det är nytt, om uppriktighet som frigörande faktor när livssyn bryts mot livssyn. I min värld sker detta allra tydligast i krocken mellan gudsförnekelse och gudstro.

     På ena sidan har vi  ateisten och hennes gudsförnekelse. Själv påstår hon att det är förnuftet som fört henne dit. Det finns inga rationella skäl att tro på Gud. Det må så vara. Men är hon uppriktig måste hon tillstå att hon trots brist på bevis ändå förutsätter att där bortom allt förnuft finns något som heter absoluta värden. Den uppriktige ateisten kommer inte ens undan undret. Vad är nämligen livet, både det egna livet och livet som ett allomfattande faktum annat än ett enda stort under. En uppriktig ateist av idag må därför kritisera gudsföreställningar och påpeka omöjligheten i dem. Det kan t o m ha sitt värde att hon gör det. För vilken upplyst människa kan idag tänka sig en Gud som låter sig fångas i mänskliga föreställningar och bilder. Den Gud som låter sig fångas är ingen Gud. 

     Den uppriktige som säger sig tro hamnar också i svårigheter. Blir hon attackerad hindrar uppriktigheten henne från att försvara sånt som inte låter sig försvaras. Det hon tror på sprängs därför lätt i bitar som fantasier och önskedrömmar.

     Och så må ske på villkor att hon inte låter sig förledas att tro att allt hon tidigare byggt sitt liv på  saknar värde. För egen del är det mig fjärran att ens tänka tanken att förneka Kristus. Det vore att ta död på mig själv. Och för att fortsätta mitt vittnesbörd. I tron på Kristus vinner jag dessutom det bortsprängda tillbaka, men nu i nya tanke- och föreställningsramar. Jag känner mig t o m manad att gå i lag med den uppriktige ateisten och med honom eller henne brottas med frågan om livets under och en Gud som gäckar vårt förstånd.