Med mina glasögon 6

3 21 Befryndad med dem som förnekar det uppenbara

     Jag har  blivit  extra känslig sen min fru blev demenssjuk. Känsligare än annars för vad jag känner. Det har blivit angeläget för mig att känna efter var jag står, både vad jag gillar och vad jag inte tycker om.

     Ta min känslighet som ett tecken på att jag är ur balans. Det mesta har vänts upp och ner för mig när min hustru hastigt blev sämre, bröt sig och tvingades bo på ett gruppboende. Min extrema känslighet är inte frisk, men pekar ändå på något jag kan stå för.

     Det kan tyckas att jag är motsägelsefull. Men å ena sidan känner jag mig befryndad med dem som förnekar det uppenbara, å den andra sidan också med med bejakarna av samma uppenbara sanning. Vad jag menar skall jag utveckla, först det ena och sen nästa vecka det andra.

 Nu gäller alltså att jag känner mig befryndad med dem som förnekar det uppenbara. Det betyder att jag i min nöd känner samhörighet med alla dem som vägrar acceptera att livet bara tar slut en gång. De vägrar att tro på  att vi som människor är en del av den verklighet där allt levande är indraget i ett oundvikligt skeende, i födelse, växande, avtagande och död.

     Men det betyder inte att jag oreserverat står vid deras sida. För mig finns det revor i deras förnekelse av livets ändlighet, revor som borde göra mig tveksam att låta mig förbindas med dem.

     Religionen förenar dessa förnekare, eller rättare religioner av alla de slag. Och har dessa förnekare ingen religion vilar deras förnekelse i religionsliknande tankesystem. Gemensamt för dessa religioner eller religionsliknande system är att de hävdar det evigas existens och värde trots allt som talar däremot.

     Jag gillar däremot inte deras metoder. Gillar inte deras försök att skapa garantier för sin sanning.

      Vad kristen tro beträffar anar jag redan i den förkunnelse som följde på Jesu död och uppståndelse sådana försök. I den förkunnelsen, dvs i evangelierna, handlar det ofta om Jesu under. Jesus framställs som undergöraren före alla undergörare. Det är som om evangelisterna tänkte sig att de genom att säga samma sak många gånger blev mer övertygande. Vad man vill ha fram är uppenbart. På allt sätt vill man visa att livets och därmed Guds seger var och är förbunden med Jesu framträdande.

     I samma ärende betonar man i evangelierna och än mer i de nytestamentliga breven Jesu gudomliga ursprung. Det skall till en Gud som skall befria oss från dödens bojor. Här duger ingen man av folket. 

     Som det började har det sedan fortsatt. Det gudomliga och därmed också det eviga skall demonstreras fram i heliga riter, i kyrkobyggnader av upphöjd skönhet liksom i en kyrka med ämbeten givna av Gud.

     Detta observerar jag när jag läser min bibel och studerar min kyrkohistoria. Ändå står jag vid dessa trosapostlars sida. Jag är befryndad med dem. Också jag tror på ett liv där inte födelse, växande, avtagande död sätter gränserna. Hur kan det ske?

     För mig är Kristus svaret. Vid djupstudium finner jag bakom de fantastiska och fantasieggande texterna om honom ett Jesushandlande som inte behöver några ytterligare bekräftelser och ett kors som talar för sig själv. Mot den bakgrunden blir därför uppståndelsen för mig ingen överraskning, inget bekräftande pålägg. Den blir en konsekvens. I Kristus finns livet.

     Kristus är alltså svaret varför jag står på deras sida som inte låter sig nöja med livets ändlighet. Jag går inte i armkrok med dem men ändå ger jag dem rätt.  

2 21 ”Dom ljuger”

     ”Dom ljuger” påstår en av mina vänner. Gång på gång upprepar han, ”dom ljuger”. Sen exemplifierar han med det ena goda exemplet efter det andra. Oftast har jag inget att invända. Min väns exempel är väl valda och lögnerna uppenbara.

     En annan av mina vänner vill absolut inte höra talas om lögner. Det är henne främmande att bedöma människor. Tänk positivt, säger hon och gå din egen väg.

     Och där står jag som åsnan mellan hötapparna. Hur är det, skall jag gå min egen väg eller skall jag borra i detta med alla lögner.

    Jag har valt det sistnämnda. Det är värt att ta sig en fundering över alla dessa lögner som omger oss.

     Så här tänker jag när detta skrivs. Det är skillnad på lögn och lögn. Att blåljuga är en sak, en annan att ljuga så att man tror sig själv.

     Att ljuga så att man tror sig själv kan man sammanfattande kalla ideologiska lögner. Sådana lögner tycks oundvikliga. Inom oss har vi nämligen en grundinställning, en ideologi, en tro, en känsla för vilka vi är och vilka vi hör ihop med. Denna grundinställning styr oss inifrån, styr oss så starkt att vi värsta fall blir lögnaktiga. Och detta utan att vi själva är medvetna om att vi far med osanning.

     Mina exempel är tvåfaldiga. Det ena från min egen värld, den kristna trosvärlden. Det andra utifrån den offentliga politiska debatten. Som själv inblandad talar jag om det första initierat, om det andra får jag tänka till för att få grepp om.

     Religiöst betingade lögner  är jag som bekännande kristen särskilt känslig inför. Människor förankrade i kristen tro och sanningslidelse kan påstå sånt som är så långt från uppenbar sanning som det vara kan. Ni som kommer ihåg upploppet mot Capitolium lade kanske märke till att bland  Trumpflaggorna fanns också såna med beteckningen Jesus. Som om Jesus hade med den av Trumps osanningar uppeggade mobben att göra.

     Det andra handlar om lögner bland politiker. Under långliga tider har jag funderat hur hederliga människor kan ”skruva” på sanningen som dessa gör. Ibland ”skruvar” de så mycket att av partsinlaga blir lögn och detta utan att de själva är medvetna om det. Ta vår hedervärde statsminister Stefan Löfven som exempel på detta. Långt fram i tiden sa han att Sverigedemokraterna var nazistanstrukna detta trots att Jimmy Åkesson gått fram med blåslampa för att bli kvitt nazistiska sympatier i de egna leden. Hade Löfven förebrått dem för att vara främlingsfientliga och nationalistiska, hade jag inte haft något att invända. Men nazistiska, det var ju bara inte sant.

     Exemplet Löfven och de nazistiska Sverigedemokraterna har jag tagit upp för att visa på en lögn som jag gett beteckningen ideologisk lögn. Ideologin hade så stigit Löfven åt huvudet att det skadat själva sanningscentrum i hans inre. Därför blev det som det blev.

     Botemedlet mot de ideologiska lögnerna är medvetenhet. Medvetenhet om sambandet mellan fakta, värderingar och tro och om behovet att ständigt låta dessa båda poler sinsemellan utmana respektive korrigera varandra. Varom inte kan man endera fastna i döda fakta och dö invärtes, eller låta sig så överväldigas av sina inre passioner att man blir lögnaktig. (Hur jag närmare tänker klicka över till min hemsida  bjornsvard.com under rubriken ”Fakta värderingar och tro”)

1 21 Med uppriktigheten som tolkningsnyckel

     Sociala begåvningar, dessutom både sympatiska och tilldragande, minnesmästare, snabba som datorer och sen alla dessa skarpa hjärnor. Så fort jag slår på TV-n påminns jag om dem. Vad är då jag som varken är minnesmästare eller har en hjärna som är så värst mycket skarpare än andras.

     Den frågan har jag ställt mig många gånger och svar har jag också fått, svar direkt sprungna ur mitt eget inre. Inte samma svar varje gång men alltid svar som gjort mig till freds. Detta inte minst genom upptäckten att skarp hjärna inte är allt. Mer än annat gäller att komma rätt i sina tankar och det behöver inte alltid vara omöjligt.

     Här två exempel från min egen erfarenhet, ett som fått några år på nacken, ett annat som är en aktuell tankefrukt som skapat reda i mitt inre.

     Först att jag för egen del och på min nivå kommit till rätta med problematiken tro/vetande. Jag tycker mig ha funnit en formel för denna relation som hjälper mig att inte alltid tvingas stanna upp som ett frågetecken när jag bearbetar de problemet. Lösningen för mig  är att dessa två, tron och vetandet, betingar varandra och är menade spela samman för att vi skall se verkligheten så realistiskt som det är möjligt. I vinjetten till min hemsida bjornsvard.com ser du rubriken ”fakta, värderingar och tro”. Där framgår hur jag tänker.

     Sen, och det är nytt, om uppriktighet som frigörande faktor när livssyn bryts mot livssyn. I min värld sker detta allra tydligast i krocken mellan gudsförnekelse och gudstro.

     På ena sidan har vi  ateisten och hennes gudsförnekelse. Själv påstår hon att det är förnuftet som fört henne dit. Det finns inga rationella skäl att tro på Gud. Det må så vara. Men är hon uppriktig måste hon tillstå att hon trots brist på bevis ändå förutsätter att där bortom allt förnuft finns något som heter absoluta värden. Den uppriktige ateisten kommer inte ens undan undret. Vad är nämligen livet, både det egna livet och livet som ett allomfattande faktum annat än ett enda stort under. En uppriktig ateist av idag må därför kritisera gudsföreställningar och påpeka omöjligheten i dem. Det kan t o m ha sitt värde att hon gör det. För vilken upplyst människa kan idag tänka sig en Gud som låter sig fångas i mänskliga föreställningar och bilder. Den Gud som låter sig fångas är ingen Gud. 

     Den uppriktige som säger sig tro hamnar också i svårigheter. Blir hon attackerad hindrar uppriktigheten henne från att försvara sånt som inte låter sig försvaras. Det hon tror på sprängs därför lätt i bitar som fantasier och önskedrömmar.

     Och så må ske på villkor att hon inte låter sig förledas att tro att allt hon tidigare byggt sitt liv på  saknar värde. För egen del är det mig fjärran att ens tänka tanken att förneka Kristus. Det vore att ta död på mig själv. Och för att fortsätta mitt vittnesbörd. I tron på Kristus vinner jag dessutom det bortsprängda tillbaka, men nu i nya tanke- och föreställningsramar. Jag känner mig t o m manad att gå i lag med den uppriktige ateisten och med honom eller henne brottas med frågan om livets under och en Gud som gäckar vårt förstånd.