19 24 Med trosgrunden som förutsättning

Med trosgrunden menar jag de åsikter, den kunskap, de föreställningar och de ideal som lägger grund för det vi tänker och det vi gör. Så förstått blir trosgrunden själva förutsättningen för våra reaktioner och handlingar. I denna bottnar både det vi säger och det vi gör.

När jag själv reflekterar över vad jag tänkt och gjort i mitt liv har jag slagits av  hur stor plats reflexioner över trosgrunden krävt. Inte så att jag medvetet slarvat med de praktiska rutinerna och den dagliga omsorgen. Som präst har mina hembesök varit i det närmaste oändliga. Och jag har förstått vikten av att känna igen och bry mig. I tid och otid har jag dessutom hävdat att en präst må må vara en medelmåtta, bara hon  ser dem hon möter.

Trots allt har jag alltså ägnat och ägnar avsevärd tid åt själva trosgrunden, det man också skulle kunna kalla ramverket. Detta inte minst nu när jag sen många år är pensionerad.

Mina tankar om trosgrunden inleddes på ett systematiskt sätt  med undersökningar som syftade till att förstå vad som bar upp de stora väckelserna under slutet av 1800-talet.  Jag fortsatte med att kritiskt granska några kyrkohistorikers verk. Så småningom kom jag i samma syfte över på kritiska analyser av några uppburna svenska nittonhundratals-teologer. Just nu är jag intresserad av den föreställningsvärld som bär upp engagerade kristna av idag. Inte minst hur praktiserande kristna ser på bibeln. Det betyder att jag reflekterar över vad som bär upp kristen övertygelse av idag. 

Här är jag milt uttryckt kritisk. Jag menar att engagerade kristna av idag borde kännetecknas av ett både ärligt och intensivt arbete med sin tro. Med ärligt menar jag att man inte får blunda för det uppenbara. Detta förutsätter inte minst ett både kritiskt och nyfiket förhållande till bibeln. Detta i sin tur borde både skaka om och förnya. Men jag har sett lite av den varan. Istället bättrar man på  sin egen förutfattade mening  med ytliga hänvisningar till isolerade bibelord som mer döljer vad bibeltexten vill säga än blottar innebörden.

Enligt min mening bygger kristet engagemang av idag i långa stycken på föreställningar som inte håller måttet. Detta må leda till engagemang, som just nu när kristna ungdomar jublar över sin tro i Pingstkyrkan i Örebro. Men bestående och omvandlande resultat som bryter och förnyar sociala och religiösa mönster  vinns först när själva grunden erövrats. Och  det sker först i ett ärligt möte mellan uppenbar verklighet och bibliskt grundat trosengagemang. Man måste tvingas se tron i vitögat för att den skall vara något värd, hävdar jag.  Men så sker inte. I långa stycken lever kristna av idag  i en värld som mer utmanats av omgivningen än av Gud.

18 24 Bortom trons Gud

Trons Gud, det är för mig Kristi Gud, aktualiserad bakom bibeltexter och kors, levandegjord i församling och värld. Skall någon få grepp om det otal predikningar jag lämnat bakom mig, eller den strategi som drev mig i mitt församlingsbyggande under mina aktiva år, är det nödvändigt att förstå detta.

Det är inte förrän min hustru Gunlög drabbades av demens som Gud för mig blivit något utöver den trons Gud jag vigt mitt liv åt.

Bakgrunden till min förnyade tro är ett till synes obönhörligt skeende. Min Gunlög försvinner ifrån mig. Det hon tidigare kunde förmår hon inte längre. Hon som alltsom oftast stoppades på gatan av tacksamma komvux-elever som inte visste hur mycket de ville tacka sin mattelärare för att hon lärt dem att räkna, kan inte längre lägga ihop två och två. Och hon som hade bättre handlag med barn än någon jag känner, gråter numera själv som vore hon ett barn.

Vad kan jag mer göra än att hålla hennes händer och följa med i hennes försvinnande? Det låter främmande men jag har tagit på mig ett gudomligt uppdrag. Jag skall vara hennes Gud, detta i den meningen att det hon förlorar skall jag bevara. Hela hennes personlighet skall finnas kvar inom mig. Hennes mjuka händer och hennes omsorg skall jag komma ihåg med en sådan intensitet som stode hon i sitt forna jag framför mig. Om inte någon annan skall jag vara den som i mig bevarar det hon förlorat

Men jag är ingen Gud. Jag kan inte för all framtid bevara min hustru. Även jag blir ju gammal och glömsk. Även jag tappar i balans och minnet kommer en dag även för mig att svikta. Jag kan alltså inte till fullo vara den Gud som jag söker vara.

För det krävs en Gud, som förvisso är levandegjord genom Kristus, men samtidigt är den Gud som förmår det jag själv i längden inte orkar med eller förmår. Det betyder att i barmhärtighet och kärlek bevara henne som jag har kär.

Så förstådd blir Gud inte något jag kan tro på eller låta bli att räkna med.  Gud blir en nödvändighet. Utan Gud kommer allt ytterst att sakna mening. När ingen längre minns kommer t o m min älskade hustrus mjuka händer att upplösas i ett intet.

17 24 Språkets makt

Jag står inför att ta reda på vad ett antal lärde har att säga om relationen språk/verklighet. Men innan jag läser in mig på det har jag behov av att ha något att ta spjärn emot. Det jag nedan närmast spontant påstår om språkets makt står i det sammanhanget. Det är kort uttryckt min förförståelse inför detta studium.

Så här tänker jag.

Med ord och ordkombinationer skapar vi reda och sammanhang i den kaskad av intryck som sköljer över oss under all vår vakna tid. Orden blir ett slags tolkningsnyckel både för eget och gemensamt bruk. Med språket som nyckel ringar vi in det vi ser och hör, bearbetar  det och skapar oss möjligheter att bruka det. Detta på gott, men också ibland på ont.

Jämför med datatekniken. Den är ovärderlig för vissa, hatobjekt för andra. Ovärderlig när man behärskar den, hatobjekt när man inte begriper sig på vare sig dator eller mobiltelefon. Är det inte på liknande sätt med språket.  Språket är ovärderligt för den som förstår vad som sägs, men skapar bara förvirring för den som inte begriper.

Detta för över i att säga något om språkets bedräglighet.

Ordkombinationer tillskapade av slagfärdiga och medvetna människor har en förmåga att i vissa sammanhang bli till slagord. Men med sådana måste man se upp. Nazisterna i Tyskland fick ett helt folk med sig med sina påståenden  om den egna rasens överlägsenhet och judarnas bedräglighet. Och jag frågar mig idag hur det är i Ryssland. Jag misstänker att en majoritet av ryssarna i långa stycken ställer sig  bakom slagord om ett Ryssland som är hotat och för sin överlevnad måste hävda sig.  Detta har i sin tur lett till ett erövringskrig som aldrig tycks ta slut.

Lika illa är det inte med de vetenskapliga teoriernas slagord. Paradigm kallas de i samhällsvetenskaplig forskning. Dessa paradigm, d v s dessa övergripande och  slagkraftiga formuleringar som i korta ord sammanfattar det väsentliga i en frågeställning  kan vara ovärderliga för att föra forskning framåt. Men det blir tvärtom när de ges absolut värde. Då sätter de spärr för nytänkande. Den som kommer med en ny idé blir genast nedtystad.

Erfarenheten visar att det tar tid att eliminera ett paradigm även om bäst-datumet är ute för länge sedan.  Och till dess hinner  många med nya tankar och idéer  bli nedtystade och tillbakatryckta.

Som om detta gällde enbart i samhällsvetenskaper. Problemet är lika uppenbart inom politiken. Politikens paradigm där bäst före-datumet är passerat  krossar man inte så lätt. Och innan det sker blir läget kaotiskt. Folk vet inte vad de skall tro, innan nya ordkombinationer formade till nya slagord vinner terräng och anslutning.

Summa summarum  tycks mig språket vara många herrars tjänare, samtidigt en maktfaktor med kapacitet att forma och omforma upplevd verklighet.

16 24 Tvivla inte utan tro (Joh 20:27 b)

Jag är svältfödd på att få dela mina ”undringar” med andra. Inte ”undringar” i allmänhet utan såna som rör mina inre förankringar, alltså trosfrågor i djupare mening.

Men ibland får jag göra det, eller åtminstone möta någon som inbjuder till ett uppriktigt möte. Det kan t o m ske när jag samspråkar med en person som jag inte känner, till exempel vid ett kyrkkaffe där ljudnivån är hög, barnen stojar och allt mellan himmel och jord avhandlas.

Så var det efter en barngudstjänst i min kyrka, S:t Mikaels kyrka i Örebro. Henne jag pratade med hade frikyrklig bakgrund. Det har för den delen de de flesta i min omgivning. Det uppriktiga för hennes del bestod i att hon erkände sig ha svårt med barndopet. Jag överraskade nog henne med att jag, så präst jag är, bekände att jag förstod henne. Möjligtvis finns det spår av barndop i Nya testamentet, replikerade jag nämligen. Men barndopspraxis uppstod i den tidiga kyrkan som svar på frågan hur man skulle se på de kristnas barn. Var det kristna eller skulle de bli det. Det var frågeställningen.

Hur samtalet sedan i detalj utvecklade sig kommer jag inte ihåg. Vi var fler inblandade. Kommer bara i håg  att någon bekände sig tvivla, varpå jag stämde in med några positiva ord om tvivel som tecken på uppriktighet. Sen vet jag precis vad som sades. Det skulle man inte kunna tro om dig, sade någon. Du verkar ju vara så fast i din tro.

Sen hände inte så mycket mer. Vi skildes åt för att troligen mötas igen i samma kyrka. Till min kyrka återkommer nämligen de flesta.

Men jag funderade efteråt på vad som hade sagts. Inte minst på min del i samtalet. Efteråt känns det bra med mina ord om barndopet. Det jag sade står jag för. Barndop är nämligen ingen självklarhet.

Men min positiva hållning till tvivlet kunde missförstås. F a motsägs den av ett otal uttalanden i bibeln, där frimodig tro är själva förutsättningen. Den uppståndne Jesu ord till den tvivelsjuke tvivlaren Tomas, ”tvivla inte utan tro” är bara ett av dem.

Själv vill jag vara den förste att bejaka frimodig tro. Jag bejakar den t o m när det finns skäl att tvivla. Och sådana skäl finns det ofta i frågor som gäller livets mening och mål. Ingen kan med rationella skäl hävda att livet har en fortsättning efter döden. Ingen bevisa att Jesus uppstått från de döda. Tomas tvivlaren hade sannerligen skäl för sin tvehågsenhet.

Ändå är det en kristens uppgift att utan att vända sig om ta språnget och utropa bekännelsen ”Jesus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden”. Det språnget är nämligen vägen till en livshållning präglad av Jesus. Och det finns inget jag önskar högre än att vara delaktig i denna.

Om tvivel sägs det inte mycket i bibeln, och det som sägs är negativt. Detta utesluter inte att även tvivel kan ingå i en kristens sätt att leva. För egen del sammanfattar jag min positiva syn på tvivlet i att jag närmast automatiskt tvivlar på allt som luktar orättvist och partiskt. Tyvärr är det en hel del i bibeln som är besmittad av den varan. Och ont blir inte mindre ont för att det står i bibeln.

Detta inte enbart sagt för att rättfärdiga mitt tvivel.  Det är min principiella hållning. 

15 24 Min Gud, så långt

Sen någon månad ägnar jag min tankemöda åt att tränga in i jesuitpatern och religionsfilosofen Ulf Jonssons bok, Med tanke på Gud (andra upplagan 2008). Trots att jag läst snart hela boken är jag bara i början av mitt studium. Vad jag nu skall redovisa är mina intryck så långt.

Boken heter ”Med tanke på Gud” men handlar om det rimliga i att tro att Gud finns. Vilken Gud? Inte bibeltexternas Gud utan troslärans Gud, den Gud som är allsmäktig och god i samma andetag

För mig är den frågan meningslös. Skulle jag svara vore det att ta ställning till en konstruktion. Min ingång är istället förundran, förundran över livet som faktum och undran över livets villkor.

Utifrån detta faktum och denna undran närmar jag mig det som människor kallar Gud. Livet som faktum är delvis något begripligt, t o m påverkbart. Mitt eget liv påverkar jag genom att äta måttligt och rätt, göra morgongymnastik fem gånger i veckan, cykla till och från Rostahemmet när jag besöker min sjuka hustru, ständigt bråka min hjärna med minnesträning, desto nödvändigare som jag börjar bli riktigt gammal. Men längre kommer jag inte i mina försök att påverka livet.

Själva grundfaktum kommer jag inte åt. Livet som faktum är givet, inte något åstadkommet. Det står över mig. I vördnad inser jag det. På livet som faktum grundar jag min egen bild av Gud.

Det betyder inte att jag stannat här. För mig är livet som faktum själva grunden för min gudstro. Sen bygger jag vidare med andras hjälp. Inte primärt med hjälp av dem och det som jag känner mer än de flesta, väckelsens pionjärer och genombrottsmän. Inte heller grundar jag mig på  de konvulsioner som tron på Gud åstadkommit i det breda folkdjupet.Detta trots att jag har ägnat dessa fenomen årtionden av studier. 

I stället är det mitt alldeles speciella bibelstudium jag bygger på. Ett bibelstudium där jag ställer det trodda mot det sedda (det med mänskligt förnuft troliga) i ständigt nya variationer för att finna det bärande. Ur detta har tron på Jesus och dennes försoningsgärning vuxit fram och ur detta sätt att läsa bibeln också den bild av Gud som är frukten av mitt studium av bibeln.

Denna min gudsbild står sig slätt inför det som med mänskligt mått kallas trovärdigt. Men jag vore lögnaktig om jag inte bekände att det var på den grunden jag står. Det är också på den grunden jag ber mina böner och det är på samma grund jag vill forma mitt liv.

14 24  Vördnad för livet

Teologen och läkaren Albert Schweitzer (1875–1965) hamnade i ”vördnad för livet” som sin sanning sen han kämpat färdigt med sin tro. För mig är det inte lika dramatiskt. Men trosmässiga omtag gör jag allt eftersom, min höga ålder till trots. Idag är  det just  Schweitzers ”vördnad för livet” som rört  om i mitt inre. 

I orden ”vördnad för livet” står det tredje ordet i satsen,  livet för delaktighet i ett ofrånkomligt mirakel, ett under som inte låter sig förnekas. Vördnaden, det första ordet i ordparet svarar på frågan hur vi förhåller oss till detta under och där är svaret inte alls självklart.

Det ena kallar jag det givna, det andra det trodda. Livet står för det givna och vördnaden för det trodda. 

Miraklet är alltså allas egendom. Det behöver man inte tro på, det har man del i vare sig man tror det eller inte.

Jag utmanar min omgivning, inklusive mig själv, med denna sanning. Att livet i sig är ett under behöver alla höra, inte minst den inbitne ateisten. Tron ligger inte i själva faktumet, tron ligger i hållningen till detta faktum. Sånt behöver ateister påminnas om.

För Schweitzers del hade han lagt ner sin själ i  att upptäcka Gud i Jesus. Men han fann inte i Jesus en gudomlig frälsare utan en profet som i tidens stil predikade tidens snara slut och ett gudsrike i antågande.

Så Jesus förbleknade för Albert Schweitzer och fram trädde i Jesu ställe vördnaden för livet. I och med detta kom  Schweitzer för mig, observera inte för det stora flertalet, att stå fram som en en ateisternas utmanare. Detta tvärt emot vad han själv avsåg

Själv bekänner jag till skillnad från Schweitzer frimodigt min tro på Jesus. För mig är denne Jesus långt mer än en profet som förkunnade tidens snara slut. Han är f a försonare och frälsaren.  Jag vet inte hur många gånger jag i mina inlägg på nätet har vittnat om detta. Detta även om också jag har observerat att Jesus predikade tidens snara slut och Gudsrikets upprättande.

Allt ovan till trots är det det ändå annat som fått mig att nu för tiden aktualisera Schweitzers vördnad för livet.  Jag har nämligen frid i min själ när jag tänker på Jesus, men jag har inte fått någon  reda i min gudstro. Jag kan inte som de flesta andra av mina kollegor som förkunnar tron från predikstolen, identifiera Gud med Jesus. För mig är Gud mer än så. Dessutom är det för mig närmast omöjligt  att sätta likhetstecken mellan Gud och Jesus när världen ser ut som den gör.

Här har Schweitzers paradord kommit mig till hjälp. Den vördnad för livet som Schweitzer talar om har hjälpt mig i mina bryderier om Gud. Livet som faktum, ja livet som tillvarons själva urunder vittnar för mig  om vem  Gud är. Livet som faktum ger visserligen inte hela svaret, men en del av det. Så mycket av svaret ändå att ateism för mig är en omöjlighet

Det som jag i detta inlägg vittnat om utgör  själva essensen i   det ”omtag” som är levande för mig idag, det omtag jag behöver för att än en gång få livas i min tro. 

Med just detta omtag har något skett som jag aldrig fått vara med om tidigare. Jag kan numera få viss förståelse även från de av mina vänner som öppet bekänner att de inte tror på Gud. När jag förbinder Gud med livet som själva urundret hör dessa mina vänner vad jag säger och jag upplever att en brygga skapats mellan dem och mig. 

13 24 Men jag har inte bytt spår

Byt spår sa min förtrogne Carl Erik som förstår mig bättre än de flesta. Teologin har haft sin tid påstod han närmast förmanande, nu skall du tänka fritt. 

Du måste bli läst sa min nyvunne vän Jon, professorn som funnit ett hem i S:t Mikaels kyrka. Att han själv var läst vittnade vår församlingspedagog om. Jons böcker hade tillhört hennes kurslitteratur.

Men jag har inte bytt spår, trots att jag själv inte är läst i något större omfattning. Det var längesen jag fick något publicerat. Däremot har de opublicerade manusen blivit många. De ligger där på nätet och väntar på att någon skall intressera sig.

I dagarna läggs ytterligare ett till raden av opublicerade manuskript. Det har jag gett titeln ”Mikael Tellbes bibel och min”.

Visserligen har det börjat röra sig, åtminstone på en front. Med en dåres envishet har jag upprepat att tron är ett måste. Det handlar inte om tro eller otro utan om vad man tror. Detta utifrån att jag ser tron som något som tillhör föreställningsvärlden. Och utan föreställningar som tolkar det vi ser och hör lär vi inte kunna orientera oss.

För inte så länge sen fick jag en första bekräftelse på att fler ser det som jag. Ateisterna, d v s den rörelse som kallar sig Humanisterna, har registrerat sig som ett trossamfund och därmed blivit berättigad till statsbidrag. Vem kunde tro det för några år sedan.

Ytterligare en bekräftelse fick jag för någon vecka sen. Kulturprofilen Ulrika Knutson kallade på TV det socialdemokratiska partiet en kyrka, d v s ett bland många trossamfund. Äntligen tänkte jag,  det är ju så självklart; tror man inte på ett tror man på något annat.

Trögare är det att få gehör för mitt sätt att läsa bibeln. Här är positionerna låsta. Längst ut på ena kanten  finns folk som ser bibeln som en sagobok, på den andra de som gjort om bibeln till upphöjd sanning. I trosvissa kretsar på den kanten går man så långt att man legitimerar t o m grymheter som i bibeln tillskrivs Guds vilja. Men om detta sistnämnda borde jag tala med små bokstäver. En överväldigande majoritet bland de troende kristna nöjer sig med att tolka bibeln som upphöjd sanning.

Upphöjd sanning när det borde vara självklart att läsa bibeln som både ock, både som ett historiskt dokument och som upphöjd sanning. Dessutom att försöka utröna vad som skiljer det ena från det andra. Och till detta  att bakom allt försöka finna bibelns både tilltal och budskap.

Själv predikar jag om bibelns både ock  i alla de sammanhang, men alltid för döva öron. Mina trossyskon kan inte låta bli att upphöja det som inte håller för att upphöjas. Men i och med det missar de också det som skär som en blixt genom tillvarons mörker. De ser den inte. Blixten är skymd, inte av mörkret utan av det ljus som lyser över den upphöjda sanning som de valt att tro på.

12 24 Demokratins svaga punkt

Folkviljan kommer till uttryck i ett demokratiskt samhälle. Detta på gott och ont, mest på gott. Mest på gott när folkviljan manas fram av insiktsfulla och kunniga människor och sen administreras av dem som handlar i respekt mot majoritetens vilja. Mest på ont när folkviljan är förvänd. Glöm inte att Hitler röstades fram i demokratiska val.

I Sverige har det demokratiska styrelsesättet satt sig. Det betyder att vi respekterar folkviljan även om vi inte gillar den. Vi må tycka hur illa vi vill om Sverigedemokrater och Tidö-avtal och även ge uttryck för detta. Men vi trotsar inte i demokrati fattade beslut genom att göra uppror. Och när ämbetsmän uppträder som inte förstår att de är ämbetsmän utan uppträder som politiker, blir de avsatta. Om inte direkt, så efter en tid.

Så långt allt väl, nu till demokratins svaga punkt , en svag punkt  som tycks ligga i själva det demokratiska systemet och därför svår att utrota.

Å ena sidan förväntas den ledande politikern stå för helheten, och som sådan företräda majoritetens uttalade vilja och handla därefter. Det betyder att hen i officiella sammanhang uppträder statsmannamässigt, väl vetande att hen i sin roll som ledande politiker företräder helheten.

Samtidigt är den folkvalde en politisk agitator. Det förväntas av en sådan att  entusiasmera. Makten hänger ju på antal röster. Detta lockar till fula knep och nedrigt eller orättvist  bemötande av motståndarna. Vill du få exempel på detta är det bara att slå på TV:n och följa debatterna i riksdagen. Eller kanske hellre lyssna till den politiska agitationen på valmöten, i debatter och inlägg.

Själv gläds jag åt statsmannamässigheten hos våra politiker men tycker avgjort illa om alla misstänkliggöranden och all osaklig partiskhet som tillhör politikens vardag.

Detta mitt inlägg kräver ett tillägg. All kritik förutsätter självrannsakan. Vad mig själv beträffar är jag föga statsmannamässig och passar dåligt att representera andra. Eller som fler än en sagt; det är mycket du duger till Björn, men du passar inte som biskop. Däremot har jag lätt att förstå hur min meningsmotståndare tänker. Att kränka någon är för mig uteslutet. Och dessa mina egenskaper hade nog satt sina spår om jag blivit invald i riksdagen. Min kusin Anders blev det. Om honom kan mycket sägas, men kränka andra gör han inte.  I det avseendet är vi lika.

11 24 Också Jesus vände tillbaka

Mig skall man inte fråga om man vill veta mer om Aleksej Navalnyj. Men det jag vet är trots det värt att reflektera över. 

Vad jag känner till kan sammanfattas i följande. När den förgiftade  Aleksej Navalnyj genom att föras till Tyskland räddats till livet och sedan frisknat till, vände han tillbaka till Ryssland. Han gjorde det trots att han måste ha förstått  att detta var det sämsta han kunde göra. Det var livsfarligt och kunde kosta honom livet. I dagarna har vi fått reda på att det också blev som många befarade..

Vi vet också att Navalyjs död åstadkommit en flodvåg av medkänsla och engagemang. Oppositionen mot rysk imperialism har med Navalnyjs död växt sig starkare än någonsin i västvärlden. Om den flodvågen håller i sig vet vi inte. Det får framtiden utvisa.

Ett vet jag och det är att också Jesus vände tillbaka, inte till Moskva men till Jerusalem. Och att  det blev med honom som det blev för Navalnyj. Också Jesus togs av daga av en orättfärdig överhet.

Men om vi inte vet fortsättningen för Navalnyj  så vet vi väl hur det blev med Jesus. Efter korsfästelsen växte engagemanget för Jesus till stormstyrka. Och stormstyrkan blev så stark och så ihållande att  många  kände  att de måste skydda sig. Makthavarna i biblisk tid skyddade sig  genom att med våld försöka utrota engagemanget för Jesus. Hur många som fick sätta livet till för att de bekände sig till Jesus vet vi inte. Men de var många. En hel bibelbok, Uppenbarelseboken, skall läsas mot bakgrund av förföljelserna mot de första kristna. Utan den bakgrunden blir denna bibelbok obegriplig.  Efter biblisk tid  blev reglering metoden. Man reglerade den korsfästes inflytande genom kyrkliga ämbeten och ordningar, genom regler och förordningar. Den utvecklingen började för den delen redan under biblisk tid och har sedan utan uppehåll fortsatt. Det sista knepet  var och är att göra tron till en privatsak, d v s genom att reglera den och tysta ner den.

Men att Jesus vände tillbaka är ett faktum som inte låter sig förnekas. Han vände tillbaka och gav sitt liv för något som för honom var omistligt. Och detta faktum har inte låtit sig utplånas alla försök till trots.

Hur det blir med Navalnyj i det stycket vet vi inte. Själv vet jag inte ens om Navalnyjs nationalism håller för att leva vidare.  Men ett vet jag och det är att Aleksej Navalnyj gav sitt liv för något han trodde på.

10 24 Trons ABC, tillika min bekännelse

1 Erfarenheter, kunskaper, iakttagelser lever aldrig sitt eget liv. Först när de hamnat i föreställningsvärlden blir de brukbara. 

2 Föreställning och tro är inte synonyma begrepp, däremot ingår alltid tro i föreställningen. I den meningen är tron något för livet nödvändigt.

3 Frågan är inte om du tror utan på vad.

4 Utan undantag speglas tron i handlingen. En människas förhållningssätt är alltid en återspegling av hennes föreställningar, d v s av hennes tro. 

5 Förhållningssättet ljuger aldrig. Att förhållningssättet är svårtytt och motiven splittrade  motsäger inte detta faktum.

4 Kristen tro har liksom allt som hamnat i föreställningsvärlden många bottnar. Det finns i den meningen lika många gudar som det finns människor.

5 I min föreställningsvärld är existensen som faktum tillvarons urunder, Gud i föreställd form.

6 I mitt ”trossprång” nummer ett tror jag mig känna igen Gud förkroppsligad i Kristi möten som de skildras i evangelierna. Däremot identifierar jag inte Gud med Kristus.

7 I mitt ”trossprång” nummer två tror jag mig känna igen Gud förkroppsligad i Kristi försoning, men jag identifierar inte Gud med denna försoning

8 I mitt ”trossprång” nummer tre kan jag ana Gud, förkroppsligad,  i det jag sett och mött, men jag låter samtidigt  det motsägelsefulla i min aning tala.

9 Min kristna tro liksom andras blottas dels i bekännelsen men f a i förhållningssättet.

10 Förhållningssättet ljuger aldrig. Att förhållningssättet är svårtytt och motiven splittrade  motsäger inte detta faktum.

9 24 Vad var det jag sa ? !

Vad var det jag sa ?  

Jo, ständigt samma sak; tron är något man inte kan vara förutan. Tror du inte ett, tror du ett annat. Och på det;  utan tro står världen stilla. Inget finns i så fall som livar och styr den verklighet vi lever i. Samtidigt och det säger jag alltid;  tron är som dynamit. Den kan både förinta och befria. Dysfunktionell tro förintar, funktionell befriar och skapar förutsättningar, detta med det obligatoriska tillägget;  tror du inte på ett sätt, tror du på ett annat. Och kan jag tillägga som ett talande exempel; en politisk förening, oavsett partifärg, kan liknas vid en trosgemenskap. Är tron i föreningen levande, blir det liv i verksamheten, utan tro dör den.

Sist jag påstod detta i offentligt rum blev det fiasko. Detta när jag höll föredrag för Svenska kyrkans  präster och diakoner i södra Närke. Dom fattade inte vad jag talade om. Följaktligen teg de.  En diakon försökte dölja mitt fiasko. Hon sa; det är så roligt med dig Björn, du säger alltid tvärt emot vad andra tycker.

Vad tyckte då de till konferens samlade prästerna och diakonerna; att kyrkan företrädde tron. De av dessa präster och diakoner som vuxit upp i frikyrklig miljö med tillägget att tron tillhör det personliga och privata. Den är en hjärtesak.

Sen för några månader sedan briserade bomben. Ärkeateisterna, organisationen ”Humanisterna”, bekände sig vara ett trossamfund. Och som trossamfund begärde de  och fick tillsammans med baptister, pingstvänner och muslimska organisationer, statligt stöd för sin verksamhet.

Borde inte detta vara en ögonöppnare, inte bara för präster och diakoner i södra Närke, utan för alla. Tron är visserligen  en privatsak som inte låter sig tvingas på någon. Men den är också något ingen kommer undan, inte ens ateisterna.

8 24 Det sakliga måste alltid få säga sitt

Skall man förstå mig duger det inte att klä mig i prästdräkt och sen låta mig klä skott för allt man tror sig veta om präster. Mest plågsamt blir det när folk lastar mig för tro som jag inte vill kännas vid, mest pinsamt när jag förutsätts äga tro som kan försätta berg.

Grepp om mig och mitt inre får inte heller mina grannar som ser hur jag i ur och skur dagligen cyklar en halvmil tur och retur Lundby – Rosta för att besöka min hustru på äldrevården. Nog älskar jag min hustru som jag varit gift med i snart sextio år. Men de tänker inte på att som belöning för min möda har jag fått en rad nya vänner. Det gemensamma för dessa vänner är att de tillhör första generationens invandrare. I flertalet fall har de muslimsk bakgrund. Livet skulle bli fattigare utan dem.

Inte ens mina bästa vänner har fått grepp om mig. De gisslar mig för att jag lever sparsamt trots att jag har det gott ställt med bra pension, välisolerat hus, jordvärme och taket fullt med solpaneler. Nog är jag snål men pengar är inte allt för mig.

Inte ens jag själv kan sätta fingret på vad som är mitt innersta kännetecken. Men ett vet jag och det är att jag är fullkomligt besatt av att min tro skall ta det uppenbara på allvar.

Med det menar jag att jag inte tar mig före att tro förrän jag så ärligt som det någonsin går utifrån mina begränsade resurser, tagit reda på förutsättningarna.

Ni som känner mig vet att jag är lyrisk inför bibel 2000. Varför? Inte därför att denna översättning skulle vara perfekt. Långt därifrån. Men därför att det är ärlig när det gäller förutsättningarna. Även det anstötliga tillåts träda fram i texterna. För att inte tala om notapparaten och kommentarerna i uppslagsdelen som är ett mönster av saklighet. Utifrån det utgående nittonhundratalets vetande och utan att väja för det som faller troende på läppen, redovisas där den historiska bakgrund till bibelns texter. Det må visa sig att kommentatorerna i slutändan hade fel. På deras ärliga uppsåt och deras kunnande tvivlar jag inte ett ögonblick.

Så är det nämligen med mig och min tro; den blundar aldrig medvetet för den den sakliga bakgrunden.

När detta skrivs har jag just fått ett telefonsamtal från en vän som sa att profeten Jona, han som befann sig i den stora fiskens buk, var en förebild för Kristus. Liksom Jona befann sig i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter skall människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter (Matt 12:40). Varpå jag replikerade att Lukas i sitt evangelium hade en annan tolkning.

Typiskt för mig, jag rotar i allting innan jag får ro i mitt inre och kan tro. Det för mig uppenbara, det som låter sig klargöras, måste alltid vara klarlagt  när jag tar ställning och tror.

Tror gör jag nämligen. Det gör för den delen alla. I och med det vi kallar föreställningsvärld är något för varje människa nödvändigt är också tron nödvändig. Frågan är inte om utan hur man tror. Och det för mig kännetecknande är att det sakliga alltid måste få säga sitt innan jag tar mina trossprång.

7 24 Omständigheternas makt

Långsamt men omöjligt att förhindra äter sig nya omständigheter in i allt som har liv och skapar förändring. Ingenting får bli vad det varit. Ja liv kan t o m definieras som ständigt pågående förändring, död däremot som ett  evigt stillastående.

Ändå är vi rädda för förändring. Det rubbar det fastslagna, hotar våra ideal. På den grunden befäster vi det fastslagna med motiveringar, skyddar det med lagar och förordningar, slår fast det evigt giltiga. Och om vi trots det besinnar alltings ofrånkomliga rörelse, alltings oundvikliga förändring försäkrar vi oss om att förändringarna skall gå långsamt, helst organiskt så att vi inte omedelbart uppmärksammar vad som sker. Konservatismens idé bygger på långsam närmast omärkbar förändring som skall rida spärr mot revolutionens brutala omkastningar.

Rädslan för förändring får de mest oväntade följder. Mest överraskande är kanske att denna rädsla medverkar i vår idealbildning. Min vana trogen går jag först till kyrkan för att exemplifiera. Vad är nämligen den kyrkliga dogmen annat än ett sätt att försäkra sig om att det trodda skall befästas och få bli bestående. Det för mig närmast liggande exemplet är treenighetsdogmen där förhållandet Gud, Jesus och Anden slås fast som evig sanning av den tidiga kyrkan.

Och till dels har man lyckats i sitt uppsåt. T o m en etablerad och välrenommerad bibelforskare som jag har kännedom om, påstår att treenighetsdogmen närmast av sig själv  faller ut vid studiet av Nya testamentet. Jag ser ingen annan förklaring till detta närmast ofattbara påstående än vilja att befästa och föreviga det man själv tror på. Detta ytterst på grund av att Jesustron är skör och ständigt  behöver befästas. Långsamt men obönhörligt äter sig annars nya tankar in och skapar förändring i synsättet.

Ett mera prosaiskt exempel är synen på samboende i de kyrkliga kretsar jag tillhör. När jag kom ut som präst i början på sextiotalet var idealet klart. Biskop och präster i Strängnäs stift var ense om att en präst skulle vara gift eller ogift. Något mellanting gavs inte. När jag gick i pension 2003 var samboendet så etablerat att ingen lyfte på ögonbrynet om en präst levde i ett samboförhållande. Med andra ord hade ”omständigheterna” ätit sig in även i kyrkliga kretsar och åstadkommit omvälvning i synsättet.

Som om kyrkan ensam var påverkad av omständigheternas makt. Det talas vitt och brett om vikten av gemensam värdegrund som grund för svenskt samhällsliv. Värdegrunden förutsätts stå fast bortom alla förändringar Pyttsan, som allt levande rör sig, så även värdegrunden. Värdegrund i dag är inte värdegrund i morgon. Nya omständigheter och nytt tänkande gröper ur idealen, omformar dem och skapar nya.

Därtill kommer att förändring tillhör definitionerna på liv, stillastående däremot är tecken på död. Observera vidare att Jesus  som han möter oss i evangelierna å ena sidan stod fast vid det gamla å den andra tänkte och f a gjorde nytt. Detta tydligast i sin möten med människor.

Som kristen får jag alltså leva på en knivsegg. Jag tvingas balansera mellan gammalt och nytt. Det tillhör dessutom livet att göra detta.

6 24 Om absolut, social och metafysisk sanning och rätt

På den absoluta sanningen övar jag, på det socialt rätta prövar jag mig fram. Så har det varit och så är det fortfarande. Numera sysslar jag förstås mera sällan med problemlösning, desto oftare med minnesövningar. Läsplattan är här ovärderlig. Har jag tappat ett namn hämtar jag fram det med några få knapptryck. Detta om den absoluta sanningen. Min hållning till det socialt rätta är mera komplicerad. Här får jag pröva mig fram. Låt mig ge ett exempel.

På min frus vårdavdelning flyttade en ny patient in. Hans namn är Bo och jag kallade honom Bosse. Genast blev jag rättad av en av sköterskorna. Han heter Bo, sa hon och Bo fyllde i med att han nog helst ville heta Bo. Så nu vet jag. Bo ska han i fortsättningen få heta. Att kalla honom Bosse vore okänsligt.

För den kristna tro som jag bekänner är de här frågorna centrala. Tron handlar dessutom om den metafysiska sanningen, frågan om Gud, försoning och evigt liv. Så frågan om sanning och rätt kommer jag inte ifrån vare sig som människa eller som kristen.

För mig finns inte en sanning i bibeln, en annan utanför den bibliska föreställningsvärlden. Jag läser bibeln som jag läser den verklighet jag möter till vardags, samtidigt som jag läser min omgivning utifrån mina insikter i bibeln. Detta leder inte enbart till att min bibelläsning blir speciell utan även min omvärldssyn. Bland annat får ni mig inte att tala om en religiös kyrka och en avkristnad allmänhet. Avkristningen grasserar i såväl kyrka som bland de sekulariserade och religionens företrädare i såväl kyrkan som värld. Frågan är inte om man tror utan på vad. Med en dåres envishet hävdar jag det.

Om den absoluta sanningen och det absolut rätta i bibeln finns mycket att säga. Bibeln är ett konglomerat av skrifter från skilda tidsåldrar, sammanhållna av en grundsyn, tron på Gud och Guds utväljelse. Vad som är faktiskt och vad som är legendärt i denna skrift låter sig diskuteras, vad som är historiskt riktigt respektive efterhandskonstruktioner  likaså. 

Det i bibeln som  är socialt betingat sticker ut, detta särskilt vid ett närmare studium av evangeliernas Jesus. Skall man tala om ofelbarhet i reell mening så är det här. Jesu pricksäkerhet i sina möten skiner igenom även i evangeliernas avspeglingar av Jesu liv.

Den metafysiska sanningen är för mig koncentrerad till korset och den tomma graven. Här är livsvillkor och evighetshopp koncentrerade till en enda punkt. Själv är jag överväldigad av denna enda punkt något som resulterat i att jag utifrån Jesus och utifrån dennes död och uppståndelse inte bara läser bibeln utan också den verklighet jag lever i.

5 24 Under den bekända sanningen

Jag tänker på den kyrka jag betjänat under hela mitt yrkesliv. I den var ”bekännelsen” grundläggande. Och bakom bekännelsen härskade den demokratiska ordningen och i hälarna på denna i sin tur underliggande krafter. Starka personligheter satte sin  prägel på församlingarnas liv under min tid för att inte tala om vad opinionen betydde. Folk röstade då som nu med fötterna. Vem gladdes inte när kyrkan var fullsatt.

Jag var så där som kyrkoherde. Efter bästa förmåga hävdade jag den kristna bekännelsen. Och mitt ledarskap  bedömde en kyrkorådsledamot med följande ord. ”Du är för snäll men du vet vad du vill.” Någon chef var jag däremot inte. Det av mig författade regelverket  var visserligen framsynt både skrivet och tillämpat men min auktoritet var begränsad. När någon som yttrade sig  i arbetslaget vädjade om medhåll var det inte på mig de riktade blicken. Där fanns de med större auktoritet än jag.

I dag  går allting i repris i min församling,  bara så att det numera inte är jag som är herde. Nu som då är det inte bara bekännelsen som gäller  utan en rad underliggande faktorer. 

I mitt fall är jag så lyckligt lottad att det mig förutan bara  blivit bättre sen jag slutade. Varenda söndag konstaterar jag det.

Varför denna principiella deklaration och denna bekännelse? Därför att det som gällde mig är i skilda varianter generellt tillämpbart. Det är sannerligen inte enbart regelverket och den påstådda bekännelsen som avgör hur ett samhälle fungerar.

Som det är i kyrkan är det i samhället i stort. Det är således inte bara bekännelsen, d v s regelverket, som betyder något, utan också omständigheterna. Det konstaterar jag dagligen vid mina besök på Rostahemmet där min hustru vårdas. 

För mig har församling och vårdavdelning blivit två delar av samma sak. Båda fungerar utifrån liknande principer. Att vårdpersonalen mestadels är muslimer betyder föga. För mig fungerar de som goda kristna.

Ja hela samhället är i mina ögon att likna vid en församling även om förtecknen är olika. Den vettigaste politiska ordning kan fungera illa om regelverk och praxis befinner sig i otakt, alternativt om regelverket inte håller måttet. 

På båda håll råder dessutom  förhoppningsvis bekännelsen till  livet som under och oskattbart värde. Men bekännelsen är inte den enda gemensamma nämnaren. Motkrafterna är många i både kyrka och samhälle. Det är som bekant inte lätt att leva som man lär.  Min egen självbekännelse ovan är ett av många exempel på detta.

4 24 Samhörighetens två sidor

Inte minst i självrannsakande syfte behöver jag ställa min egen dubbeltydighet inför luppen. Detta när jag hävdar ett inför den ene, ett annat för den andre.

Mina exempel hämtar jag från trons värld. Det första från ”Växtplatser… ” (1980) där jag bidrog med en uppsats om församlingen vid prästmötet samma år. Där hävdade jag att en kristen församling i ett avkristnat Sverige skall ses som en gemenskap där man söker tro, alternativt med gemensamma krafter söker vägar att utveckla det funna. Så här 45 år senare har min uppsats kommit att kallas ”Växtplatser” trots att rubriken var en annan.

Detta hävdade jag i motsats till aposteln Paulus som i sina brev skarpt skilde de kristna från alla andra. Trots det skämdes jag inte väl vetande att mitt nu inte var detsamma som Paulus då. Dessutom hade jag samma mål som Paulus, människors tro. Men att göra som Paulus anvisade, var för mig uteslutet. Dåtidens religiösa förhållanden gick inte att jämför med svenskt 80-tal.

Då blir det svårare att försvara mitt beteende ett antal år senare när jag bidrog med en uppsats om dopet i Nya testamentet. Detta i boken ”Dopet i fokus” (1992). Där gör jag mitt yttersta för att bibliskt motivera samtidens generösa barndopspraxis. Inget fel förstås att motivera barndopet. Men det är sättet jag gör det på som inte är riktigt rent. Jag hårdrar de bibliska motiven utan att riktigt motivera varför nutiden kräver det. Hade jag bara gjort det hade det varit okey. Som det nu blev kommer mitt bidrag  av stränga baptister att framstå som en luthersk partsinlaga. Detta inte utan skäl. Min kärlek till och min bundenhet till den Svenska kyrkan hade helt enkelt bidragit till att jag tryckte på visst och skymde annat utan att motivera varför. Och det är inte rent spel.

Sedan en tid fördjupar jag mig i vad en svensk frikyrklig bibelforskare och bibellärare skriver. Denne gör som jag gjorde. I akt och mening att övertyga sina trossyskon om den rätta vägen trycker han på visst och tiger om annat. Detta när han argumenterar för att hela bibeln är Guds ord, trots alla hemskheter som härbärgeras i denna skrift. Men sånt är trots det höga syftet inte etiskt försvarbart. Kanske blir det en dag med honom som det blev för mig. Han erkänner att kärleken till trossyskonen gjorde att han konstrade med sanningen.

Detta om samhörighetens två sidor i den kristna trons värld där den ena sidan  är berömvärd, den andra klandervärd. Och som det är hos oss kristna är det överallt. Stark övertygelse har nästan alltid en baksida. Den baksidan kan som för min och min refererade medbroders sida heta partiskhet.  Men den tar sig i de allra flesta fall mycket grövre former. Med stark övertygelse om den egna riktningens överlägsenhet följer nästan oundvikligt en partisk inställning och en orättvis hållning mot dem som inte stämmer in i den egna trons och övertygelsens lovsång.

3 24 Dubbla sanningar

Sysslar man som jag dagen i ända med teologer och trosfrågor blir förr eller senare frågan om de dubbla sanningarna aktuell. Ja den frågan tvingar sig på mig. Detta särskilt som bibeln både är en religiös urkund och en historisk källa. En läser som det står och för en annan är det enbart budskapet som gäller. Och teologerna vill gärna tillfredsställa bägge grupperna. Därav dubbla sanningar i oändliga variationer liksom kringmanövrer för att få budskapet att passa alla.

Mitt sätt att bemästra denna problematik har under senare år blivit att jag skiljer fakta från tro. Fakta får sin plats och tron sin. Men fakta i dag är inte det samma som fakta på Jesu tid. Detta tvingar mig att utifrån kunskap och förmåga konfronterar  bibelns fakta med nutidens kunskap. Sen att utsätta  de religiösa utsagorna för prövning utifrån dagens vetande. I slutända funderar jag över hur  detta påverkar de religiösa sanningarna. Allt inför öppen ridå.

På det sättet undviker jag att bjuda ”bokstavstroende” på ett och ”upplysta” på ett annat. Samtidigt är jag inte enfaldigare än att jag förstår att det en förstår, fattar inte den andre. Så kärlek och omtanke tvingar även mig att bli dubbel.

Som om detta med dubbla sanningar och hur man skall hantera dessa vore något som endast gäller teologer och praktiserande  kristna. På alla de områden är frågan om de dubbla sanningarna aktuell, samtidigt som frågan om deras berättigande oftast inte diskuteras.

Nog har gemene man iakttagit att Putins sanningar växlar utifrån behov och omständigheter, men få har försökt tränga in i dessa sanningars mönster. Nästan ingen har förstått att bakom Putins anspråk även ligger försök att värja sig. Värja sig mot en västvärld som med sin demokrati, sina mänskliga rättigheter och sina anspråk på att äga en överlägsen värdegrund ser ner på alla som inte tagit till sig dessa sanningar.

Så nog behöver de dubbla sanningarna både som faktum och företeelse genomlysas generellt. Varför jag koncentrerar mig på tro, teologi och teologer beror av att jag där har kapacitet att få viss precision i mina synpunkter. Med teologi sysslar jag ju dag som natt, i politiska frågor och andra tvingas  jag lägga mig på allmänningen.

Jag planerar att i ”Med mina glasögon” under ett antal inlägg  belysa frågan om de dubbla sanningarnas plats och funktion och då med med en teologisk utgångspunkt. Detta främst därför att teologin är mitt område. Samtidigt är jag övertygad om  att det jag då kommer fram till har en mer allmän tillämpning.

2 24 Bakom det dåraktiga

För några veckor sedan handlade det i kyrkorna om Johannes döparen. Ordet för dagen var Jesu uppmuntrande ord till Johannes när denne i sitt fängelse förtvivlade om sanningen i allt han tidigare stått för. Berätta vad som  sker ”blinda ser och lama går, spetälska blir rena… döda står upp och fattiga får ett glädjebud”.

På det responderade prästen i min kyrka med tal om mänskliga rättigheter och om att vi som kristna  ställer oss bakom förtryckta och fängslade kvinnor i Iran som inget annat vill än få tillbaka sitt människovärde. Och församlingen nickade bifall.

Undrar om kyrkobesökarna  nickat bifall om samme präst gjort Jesu ord ”blinda ser” och ”döda uppstår” till ämne för sin predikan. Det var ju det bibeltexten egentligen handlade om. För min del funderade jag över detta samtidigt som jag lyssnade till prästens förkunnelse.

För min del jag fann jag där i min kyrkbänk att Jesu tal var dåraktigt, t o m besläktat med det dåraktiga tal jag nästan dagligen möter från människor i min närhet med störd verklighetsuppfattning.

Och det fick sjunka in i mig, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att Jesus var en människa, dessutom en människa som med hela sin varelse var uppslukad av sin förväntan på tidens snara slut och gudsrikets seger. Ja mer än så, Jesus inte bara talade om gudsrikets seger, han var ett med denna seger. 

Detta är något att ”bita i” för oss som kallar oss kristna. Det blev ju inte som Jesus förkunnade. Inga döda uppstod och Gudsriket dröjde, det har ännu ej förverkligats.

Jag ”biter” särskilt mycket i det  när jag umgås med människor för vilka det dåraktiga är en sanning som förintar dem inifrån. För mig har de i Jesus en broder t o m  i sin dåraktighet.

Så långt min bekännelse till människan Jesus där i min kyrkbänk. Men mer finns att säga.

Bakom det dåraktiga, eller kanske hellre det tidsbundna i Jesu framträdande, både såg och ser  jag en Jesus som öppnar vägen till Gud. Det var som om Gud objuden tar plats i Jesus i dennes möten. Evangelierna må vara redigerade, till och med tillrättalagda, men detta hindrar oss inte att uppleva Gud tala när Jesus möter en människa, detta  t o m i evangeliernas återgivningar.

För mig är sanningen om människan Jesus, d v s om den domspredikant som misstog sig om Gudsrikets seger, trots allt inte dennes missbedömning. För mig blir människan Jesus som tydligast när denne på korset utropar ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”. Och hans tro som sannast när han i dödsögonblicket ropar ”I dina händer överlämnar jag nu min Ande”.

1/24 Inte om utan vad

1 24 Inte om utan vad

Det kom en dag i mitt liv när jag inte längre lät min kristna tro leva på egna meriter. För mig hade det blivit fel att leva på två sanningar, en sanning i kyrkan och en utanför.

Visserligen hade de båda sanningarna fungerat väl. För att göra något komplicerat enkelt klarade jag det galant att leva med vänner som inte satte sin fot i kyrkan, lika galant som det fungerade bland dem för vilka den kristna tron var deras fasta punkt.

På den tiden fungerade tron som mitt värn. Jag ställde aldrig upp på sånt som var moraliskt tveksamt. Och det föll mig aldrig in att varken röka, dricka eller jaga flickor på dåtidens dansbanor. Den kristna sanningen höll mig borta från sånt.

Jag hade kommit långt upp i åren innan jag fann på att av två sanningar göra en. Dessutom kom inte min nya insikt som en blixt från klar himmel. Hellre förlägger jag min nyorientering till en ständigt pågående reflexion, kombinerad med ökad kunskap, inte minst i samband med avhandlingsarbete med allt vad det i fortsättningen kommit att innebära, samt slutligen till en inneboende drift att förstå inte bara de egna utan även andra.

Det må vara hur det vill med detta. Vad jag numera tror mig veta är att verkligheten inte bara för mig, utan för alla har två sidor, där en sida representerar det sedda, den andra det trodda.

Det trodda är en människas föreställningsvärld och det sedda det en människa kan se, ta på, förstå och hantera.

Sen gäller för var och en oavsett bekännelse att hantera denna verklighetens två sidor. Tidigare isolerade jag den ena sidan från den andra, lät föreställningsvärlden leva sitt eget liv och då i form av kristen tro och livshållning. Med denna tro och livshållning, i mitt fall utifrån min kristna tro, skulle jag sedan påverka omvärlden, på väckelsespråk frälsa den. De icketroende skulle komma till tro.

Detta när sanningen var och är den att alla tror, d v s att alla mer eller mindre tydligt formar sitt liv utifrån sin föreställningsvärld. Och vad är föreställningsvärld annat än tro!

Dessutom, hur skulle det kunna vara möjligt att reda sig utan tro, d v s utan ett inre som formar den verklighet som vardagen skapar. Så frågan gäller inte om man tror utan på vad. Dessutom och det är viktigare än allt annat, hur interaktionen fungerar mellan det ena och det andra, d vs mellan det föreställda och det faktiska.

Det för mig ideala är ett ständigt flöde mellan det faktiska och det trodda, där det ena påverkar och korrigerar det andra. Det skall för min del f a vara fritt fram för det uppenbart sanna och verkliga att påverka det trodda.

För mig står det klart att min tros Kristus hälsar den utmaningen, det gör även evangeliernas Jesus. Jag har svårare med den Gud som framträder, inte minst i Gamla testamentet. Gång på gång får jag erinra mig att den Guden är sprungen ur dåtidens föreställningsvärld och fått sin färg av denna. Dessutom tvingas jag ständigt erinra mig att denne Gud  för Jesus var en levande, formande verklighet.

När jag talar med ateister blir det förstås mer verklighetsnära att aktualisera Albert Schweizers ”vördnad för livet”, dvs  en gudstro som är föreställningar som springer ur det ovedersägliga faktum som heter liv, undret över alla under.