Med mina glasögon 7

44 22 Den obönhörliga tidsandan

Tidsandan kan man inte blunda för. Gör man det hamnar man bland dem som ingen varken ser, hör eller bryr sig om.

 Tidsandan i sin inledningsfas är som en stilla susning, men när den kulminerar blir den till en tornado som urskillningslöst drar med sig allt och alla. Men lika plötsligt som den dragit med sig allt och alla, lika plötsligt förvandlas den till en knappt märkbar vindpust. Det är som om kraften gått ur den.

Att ha sinne för tidsandan är en förutsättning för den framgångsrike. Den framgångsrike har känsla för när det blåser upp, men anar också när det mojnar. Den riktigt framgångsrike  prickar in både det ena och det andra.

Om mig sägs att jag är okänslig för tidsandan. Mina vänner som vet hur vinden blåser får sällan mig med sig när dom säger vad som skall sägas eller tycker det som skall tyckas. För det mesta avvaktar jag.

Men detta är en sanning med modifikation. Sanningen är att jag i ett sammanhang  fördjupat mig i just tidsandans betydelse. Detta när jag en gång fördjupade mig  i den svenska frikyrklighetens historia. Ett enda ”borrhål” hade jag i min undersökning, men där jag borrade gick jag på djupet. (Väckelsen i lokalsamhället. Individ, förening, församling i Kumla 1865-1905)

Vad var det då jag fann?  En rörelse som med hull och hår svalt tidsandan på modet, föreningen. Den frivilliga föreningen står för sammanslutningsformen per preference  under 1800-hundratalet senare del. Den hade utvecklast till en form av gemenskap med sällspord inre kraft.

Med den frivilliga föreningen som bas byggde de väckelsekristna upp sina religiösa muskler. Och med de musklerna kunde de så när bryta ner en statskyrka som förgäves försökte hitta motmedel mot de frikyrkligas attacker.

Men detta var inte det  enda som jag såg. Jag observerade också  att samma frikyrkorörelse missade annat som då befann sig i sitt födelesstadium men som allt eftersom utvecklades till något med kraft att rycka upp strukturer med rötterna. Jag tänker på det som går under namnet bibelkritik och historisk kritisk metod. 

Sånt spottade de frikyrkliga åt. Läs som det står sade de och sen kopplade de ihop utsagor i bibeln från de mest skilda håll och gjorde dem till ett sammanhållet helt. Och folk föll för det till synes orimliga och slöt sig i växande skaror till en frikyrkorörelse som växte sig allt starkare  för att slutligen kulminera under nittonhundratrettiotalet.

Men sen gick det inte längre. På sikt segrade nya tankar, tankar som innefattade  såväl bibelkritik som historisk kritisk metod.  Särskilt väckelsens barnbarn lyssnade till de nya tongångarna och lämnade i ökande omfattning de gemenskaper de vuxit upp i. De kunde inte längre tro och leva som de blivit upplärda. Nytt hade kommit i de gamla trossatsernas  ställe understött av en modernitet med andra ideal.

Om förmågan att tolka tidsandan under väckelsens begynnelsefas varit som vind i ryggen, blev nu oförmåga att hantera samma anda dess fall. 

Detta väcker tankar om den kristna trons möjligheter idag. Om detta handlar nästan allt som jag skriver i mina inlägg. Och mer lär det komma i det ämnet.

42 22 Med gammalt och nytt som tolkningsnyckel

Gå över till Facebook sa min son. Då får du fler läsare. Men det gör jag inte. Mina inlägg är inte av det slaget att de skall reflekteras i ett gillande eller ogillande. Mitt skrivande är en del i mitt tänkande och kan det stimulera någon annans tänkande blir jag glad. Speciellt glad har jag blivit när jag märkt att jag har följare både i Canada och i USA. Förhoppningsvis har även dessa fått ut något av mina skriverier.

Själv har jag frågat mig om det finns någon linje i mina funderingar. Finns det något som håller samman mina undersökningar om väckelsen i Kumla, mina kyrkohistoriografiska studier, mitt försök att tränga in i en praktiskt inriktad romantikers tankevärld, respektive  i en prövad kristens självsäkra lösningsförsök. Finns det någon linje i min granskning av biskopar och nu senast i ett antal systematiska teologer? För att inte tala om den eventuella linjen i alla mina bibelstudier och tidigare i alla min predikningar.

Mest för egen del har jag  behov av att fundera på detta.

Är månne Jesus själva utgångspunkten? Jag vill tro det.

För mig är det uppenbart att Jesus var integrerad i sin samtids judiska föreställningsvärld. Jesus var i genuin mening juden Jesus. Samtidigt attackerade han tidens sätt att vara. Det var som samhällsomstörtare han korsfästes. Det vilar alltså ett både ock över Jesus. Han var bevarare och förnyare i en och samma person.

Det är nog detta som jag prövar i mina undersökningar. Jag vill veta var de som jag sätter sökarljuset på står i förhållande till den tradition de tillhör för att sedan relatera detta till det nya, eventuellt originella de kommer med. Med det sökarljuset eller kanske hellre med den mallen som utgångspunkt blir det tydligare vad som egentligen driver dem.

Mest har jag sysslat med religiöst betingade människor och religiöst betingad problematik. Annat har jag inte satt tänderna i, dock har jag anat hur det förhåller sig även där. Anat därför att jag funnit att religiös problematik inte är så annorlunda annat sätt att tänka. Verkligheten är sig förunderligt lik vare sig man påstår sig tro eller inte, har jag funnit. Ingen kommer undan att leva i två världar, den faktiska och den föreställda. I den faktiska är man förankrad, den föreställda behöver man för att kunna hantera det faktiska.

När min fru var lärare på Komvux kom hon att umgås med en lärare som brann för Vänsterpartiet. Hon tassade försiktigt i sitt umgänge med honom för att inte göra bort sig. Hon föreställde sig att hennes kristna bakgrund passade dåligt in i vänsterpartisters materialistiska föreställningsvärld. Ta det inte så allvarligt sa då hennes socialistiska kollega som haft detta på känn. En lokalavdelning i mitt parti är förvånansvärt lik en kristen församling. På båda sidor möts vi, delar erfarenheter och så tror vi.

Åter till huvudspåret. Jag hävdar att min mall, gammalt och nytt, bevarande eller förnyande öppnar dörrar till väsentlig förståelse. I mitt fall har jag gång på gång kunnat visa att till synes nydanande hållningar ytterst vilar i ängslan för annat nytt. Man är mer för att bevara än förnya, mer för att bevara gamla strukturer än göra kål på dem.

Detta väcker i sin tur frågan; vad är värt att bevara av det gamla för att nytt skall kunna födas? Eller kanske hellre vad i nuvarande samhällssystem och tänkande är det nödvändigt att inte bara ta i beaktande utan t o m utgå från, för att kunna vara förnyande.

För mig är här  Jesus förebilden. Denne förnekade inte, t o m utgick från sin tids tänkande när han i ord och gärning skapade nytt.

41 22 Tron mer utmaning än svar

När jag vill veta koncentrerar jag mig på det lilla. Jag gör det i tron att i det lilla avslöjas det stora. För en tid sen granskade jag vår nuvarande ärkebiskop Antje Jackeléns lilla skrift ”Otålig i hoppet” (2020). Vad jag kom fram till hittar ni i min blogg under rubriken ”Verklighet och tro i Antje Jackeléns ”Otålig i hoppet” (2022). Och just nu har jag göteborgsbiskopen  Bo Giertz klassiker ”Den stora lögnen oh den stora sanningen” (1945, 10:e upplagan 1970) för ögonen. Båda dessa skrifter har jag ägnat intensiv uppmärksamhet av den enda anledningen att jag är övertygad om att det stora avslöjas i det lilla.

Vad är det då jag har avslöjat. För Giertz del att han visste på vilken grund frälsningen vilade. På det saliga bytet hängde och hänger allt. Jesus tog vår skuld och vi hans förtjänst. För Giertz handlar hela Nya testamentet om detta enda. Och han styrker sin tes med en uppsjö av bibelcitat.

Antje Jackelén däremot vet inte, hon hoppas. Hon har en fast förhoppning om att Guds kärlek, för oss synliggjord på korset, skall segra. Den tron delger hon sina läsare. Forskningens alla sanningar inte bara bejakar hon. Hon tror på dem, ser dem som led i Guds uppenbarelse. Men viktigare än dessa är trots allt Guds kärlek.

För mig är det för mycket av katekes i Giertz bibelanvändning. Allt får han att gå ihop. Han låter inte varje bibeltext tala för sig. Allt gör han till en enda entydig sanning.

Jackelén är för mig intressantare. Hon för samman vetenskap och tro och hennes försök att förena det ena med det andra leder inte till lika entydiga resultat som de Giertz presenterar.  Hennes knep är att låta skapelseberättelserna i bibelns inledning bli den avgörande tolkningsnyckeln. Mer än annat öppnar detta grepp för intressanta resonemang om förhållandet vetenskap och tro.  Men jag har mina dubier särskilt när det gäller bibelanknytningarna. Men läs vad jag skrivit om ni vill veta mer om vad jag tycker.

 Säga vad man vill om både Giertz och Jackelén men ett har dessa båda författare åstadkommit. De har fått mig att fundera över kristen tro och trons möjligheter idag.

För mig har detta resulterat i att jag inte längre har  någon lust att som Bo Giertz låta trons sanning mynna ut i ett entydigt budskap om frälsningens väg. Jag är heller inte benägen att okritiskt forma verkligheten och tron som Antje Jackelén gör det.

Mitt alternativ har blivit att se den kristna tron som en utmaning. Den utmaningen består i att erkänna att jag som kristen står i en trostradition med både frågetecken och utropstecken. Men det framför allt speciella är att vi i den traditionen i Jesus äger en utmanare. Han utmanade både samtid och enskilda inte genom att förneka sin samtids frågeställningar men genom sina överraskande svar.

Min uppgift som kristen blir på den grundvalen inte att bygga upp min egen alldeles speciella sanning, mer att utmana mig själv och andra genom att försöka finna Jesu svar på mina frågor.  Detta har lett till ett bibelstudium som inte resulterat i lika entydiga svar som dem Giertz presterade. Mig skall man således inte fråga om vad som i alla sammanhang är rätt väg. Däremot inbjuder jag till ett sökande med svar som långtifrån alltid är givna.

40 22 Det föreställdas verklighet

Drottning Elisabeth är död efter alla dess år på den brittiska tronen. Och det är som himlen rämnade när hon dog. Miljontals britter sörjer som vore drottningen deras närmaste anhörig.

Och ändå vet de så lite om sin drottning. Vad de vet är att hon minutiöst följde protokollet.  Utan att äga någon politisk makt representerade hon sitt folk och stod solidariskt vid dess sida. Inte ett förfluget ord kom från hennes läppar, inte en stötande tanke. Med värdighet och värme fanns hon där hon skulle finnas.

Hon visste mer än väl både sin och sin familjs skyldighet att uppträda som förebilder för sitt folk. Kungahuset förväntades svara mot höga familjeideal. Men hon blev grymt sviken av de sina som alls inte levde i tukt eller obrottslig trohet. Men drottningen  stod ut dock utan att kunna ställa till rätta.

Detta är odiskutabla fakta, egentligen de enda fakta vi har tillgång till. Ur dessa fakta har en föreställningsvärld formats som när hon dog ledde till att ett helt samvälde sörjer som vore hennes död en personlig förlust. Säg sen inte att det föreställda saknar verklighet.

I själva verket är det föreställda något verkligt och det i alla de sammanhang. Dels har vi fakta dels har vi föreställda fakta. Det ena hör samman med det andra. Bilden av verkligheten är många gånger lika viktig som verkligheten själv.

Jag tänker här särskilt på Jesus. Om Jesus vet vi visserligen mer än om drottning Elisabeth. De bibliska vittnesbörden är visserligen långt ifrån heltäckande. Ändå blir bilden av Jesus både mer realistisk och inträngande än av den trots allt undflyende drottning Elisabeth.

Minnesfragmenten om Jesus grundar sig visserligen på minnesbilder, minnesbilder som traderats i de första kristna församlingarna och så småningom nedtecknats. Därefter har evangelisterna komponerat bibelorden och gett dem ett sammanhang där  höjdpunkten är korsfästelse och uppståndelse.

Luftigt kan man tycka tills man trängt in i jesusorden liksom i händelserna vid Golgata. Vi får en jesusbild så levande att den föder liv från generation till generation.

Men där finns också en föreställd verklighet. Själv kan jag vittna om denna. Denna min föreställda bild av Jesus har format mitt liv från tonåren och framåt. Den har format mitt liv, mina ideal och min livshållning.

Inte så att att mina föreställningar om Jesus varit enhetliga. Allt eftersom har nytt tillkommit, annat bleknat eller försvunnit. Detta därför att jag oupphörligen söker korrigera mina föreställningar och fördjupa dem. Ni som läser mig vet att jag här talar sant. Fortfarande under de år som jag publicerat mina bibelstudier på nätet har jag ständigt strävat efter förnyelse något som märks i nya betoningar men även i allteftersom förekommande korrigeringar.

Mina allteftersom förnyade föreställningar om Jesus är en del av min sanning, om man så vill en del av mitt sätt att leva och värdera.

Jesus må befinna sig i himlen. I min föreställningsvärd finns han här och nu, ständigt i färd med att korrigera mig och före mig vidare. Säg sen inte att det föreställda saknar verklighet.

39 22 Andra människors sanningar

 Vi är alldeles för lättvindiga med andra människors sanningar. Alltför lätt skjuter vi undan dem som partsinlagor, alltför slarvigt tar vi dem till oss och gör till våra egna.

Vad göra åt det? Ska jag bete mig som min kollega rekommenderade? Hon sa, det är bara att acceptera att det inte är så noga med sanningen. Du måste ändå förhålla dig till vad folk tycker. Att inte göra det blir som att pinka i motväder.

Det må vara sant. Ändå kan jag inte låta bli att pinka i motväder. Till min natur är jag nämligen inte lättvindig, inte heller gillar jag att tycka något därför att andra bestämt sig för att göra det.

Detta desto hellre som jag blivit allt mer observant på vart det kan leda när människor handskas ovarsamt med sanningen eller är tendentiösa i sina bedömningar. 

Sen ungdomen har jag varit bibelintresserad och passionerad uttolkare av bibeltexter.  Jag tillhör dem som t o m gnetat på med de bibliska språken. Utan att jag sökte efter det kunde jag därför upptäcka att det är si och så med bibelöversättningar. Det finns översättare som satt sin ära i att översätta som man tror att det står (Bibel 2000) åter andra som översatt som de vill att det skall stå (Hedegård, Giertz, Folkbibeln)

Och som det är med bibelöversättningen är det med så mycket annat. Det finns bibeltolkare som gjort sitt yttersta för att göra bibeln etiskt försvarbar och Jesu framträdande religiöst trovärdigt (Einar Billing i ”De etiska tankarna i urkristendomen”.) Åter andra som gjort ”Trons livssyn” representerad av Jesus som i sin tur sågs som ett uttryck för Gud, till något enastående och för sig utan att detta, hör och häpna, kom att innebära minsta skakning i det sociala  och religiösa livet ( Gustaf Aulén). För att inte tala om Bo Giertz som lyckats med konststycket att göra bibeln i all sin spretighet till ett entydigt Guds ord (Bo Giertz. ”Den stora lögnen och den stora sanningen” 1945, 10 upplagan 1970)

Skulle jag när jag upptäckt detta bara tiga, låta vara och gå vidare. Skulle jag utan att reagera bara rycka på axlarna över att vissa personers föreställningsvärldar format deras religiösa uppfattning? Glöm det!

Nu kan ni som läser detta tycka att jag är apart. Varför dessa udda exempel?  Varför hänvisa till sedan länge döda teologer? Därför att jag inte har några andra att hänvisa till. Jag har sysslat med Hedegård, Giertz, Einar Billing och Gustaf Aulén. Dessa är mina referenser av den enkla anledningen jag ägnat möda att tränga in i deras tänkande. 

38 22 När verkligheten rättas efter bibeln

För en tid sedan kommenterade jag boken ”Bibeltro. Nio teologer om bibelsyn och bibelbruk (2022). Ni fick i korthet min hållning till bibeln. Idag fortsätter jag på den inslagna vägen.

Det som håller författarna till ”Bibeltro” samman är att de rättar verkligheten efter bibeln, inte bibeln efter verkligheten. Av bibeln blir ett antal bokstavliga sanningar som vänder upp och ner på sedvanlig historieskrivning. Som det sägs i bibeln så har det också varit, det är grundtesen. Guds frälsningshistoria står över mänskliga funderingar över skeendets gång.

Och jag tänker, det ligger trots allt något i vad de säger. Var det inte så att ingen mindre än Jesus förmedlade just absoluta sanningar på rad och det i ögonblickets inspiration. I mötet med människor såg han verkligheten förklarad, inte verkligheten i stort utan den persons verklighet som han mötte. Det känns som hade han direktkontakt med Gud, en direktkontakt som var förbunden med direktkontakt med den person han mötte.

Rakt inne i det absoluta hamnade Jesus i sina möten, och rakt inne i det absoluta befann han sig när han gjorde han sina vägval. Med det absoluta för ögonen valde han sin livsväg.

Och  denna, låt oss kalla den gudomliga intuition, är något den lyhörde bibelläsaren får ha insyn i. Ja, det tillhör det vi kallar helgelsens väg att få fördjupa sig i detta Jesu handlande. Att vara kristen  är att öva sig  i Kristuslikhet, att pröva på  att leva gudslikt redan här och nu.

Att vara kristen är att vara indragen i ett livsmönster utformat av Kristus själv. Han gjorde och vi får göra. Detta inte i en blind efterföljelse utan i en reflekterad. Det står oss fritt att lära oss så mycket som det någonsin är möjligt av vår mästaren. Vi får till och med ifrågasätta och pröva, dra konsekvenser och stava på varianter i vårt sätt att efterlikna vår Mästare.

Och som det är i vårt förhållande till vår Mästare är det också i andra sammanhang. Fri prövningsrätt råder, ty prövning utvecklar. Detta inte i ett sammanhang utan i alla.

Detta säger jag inte enbart som en allmän sanning utan om en sanning som gäller allt jag som Jesuslärjunge tänker och företar mig.

Det må handla om i tiden gällande värden. Som jesusefterföljare äger jag rätten att pröva, ta till mig, men också förkasta.

Det må handla om i tiden gällande sanningar. Som kristen har jag rätten, ja skyldigheten att pröva dessa sanningar. Allra minst Jesus hindrar mig från att göra detta.

Det må handla om  i tiden gällande sociala och etiska ideal. Som Jesusanhängare får jag vara den förste att pröva, ta till mig eller förkasta. 

Som jesuslärjunge är jag den friaste av de fria att ställa de prövande och inträngande frågorna. Det är t o m med min plikt, förbunden med min frälsare som jag är.

För mig inskränks inte min frihet av bibelns förmenta helighet och påstått höga ursprung. Har jag funnit att bibeln till allt annat också har en mänsklig tillkomsthistoria, det är t o m min skyldighet att erkänna det. Gör jag inte det skaver det mot min relation med Kristus. Ja, inte bara mot den. Det skaver mot det i mig som säger att man måste vara sann mot det uppenbart sanna. 

37 22 Bibeltro/mitt bidrag

Läser just ”Bibeltro. Nio teologer om bibelsyn och bibelbruk 2022”. I olika varianter försvarar där åtta av nio medverkande teologer bibelns höga ställning. Den nionde, Torbjörn Aronson, sticker ut genom att inte ta ställning. Denne redovisar utan tendens och till ytterlighet förkortat bibelsyn i Svenska kyrkan under 1800-talet.

Själv platser jag inte som bidragsgivare i en  bok som denna. Jag skulle inte ens duga att som Torbjörn Aronson dölja sina preferenser i något slags objektiv framställning. Däremot intresserar ämnet. Gärna delger jag andra min syn på vad bibeltro är för mig.

För mig är bibeltro att bekänna sig till ett sammanhang, det judiskt kristna. Jag tillhör dem som har mina rötter i den bibliska föreställningsvärlden, med allt vad det innebär. Jag är knuten till detta sammanhang genom tros-och ödesgemenskap med Kristus.

Det betyder inte att jag är låst till detta sammanhang, däremot av ett bestämt sätt att förhålla mig till det. Förebilden är här Kristus som gör de mest överraskande tillämpningar. Min uppgift som kristen är inte att imitera Kristus, däremot att komma min mästare så nära som det någonsin är möjligt.

Mot den bakgrunden blir bibeltro för mig ett oupphörligt  improviserande utifrån omständigheter som ständigt är nya. Bibeltron låter sig nämligen aldrig fångas i formler. Fångas den förvandlas den från  något genuint till något regelstyrt, till något som är menat att upprepas i ständigt nya situationer.

Det regelstyrda behövs förstås. Det ger nödvändig fasthet. Detta har jag mer än de flesta förstått. Det visste inte minst min förre biskop Jonas Jonson som vid en visitation av Mikaels församling, där jag var kyrkoherde,  yttrade. ”Hjulspåren är djupa i Mikaels församling, alltför djupa”.

”Hjulspåren”, det står för den regelstyrning jag tror på. Den regelstyrningen har till uppgift att befästa sånt som skapar trygghet i samlevnaden och som befäster orubbliga värden. Men hjulspår kan bli för djupa, det hade Jonas Jonson alldeles rätt i. Då har regeln blivit regel för sin egen skull.

Skall någon nämnas bredvid Kristus, så är det Paulus. Inte så att Paulus tro på Guds ofelbara lag också är något som kännetecknar min egen tro. Skolad som jag är i historiskt tänkande är alla former av lagstiftning historiskt betingade, beror alltså till stor del av omständigheterna. Men Paulus inställning gillar jag. Själv vill jag stå i Paulus sammanhang och tala om Guds heliga lag som han, så gott jag det någonsin kan.

Men framför allt har jag med Paulus fastnat för att evangeliet är lagens frigörare. I tron på Kristus förvandlas lagen från krav till gåva.  Det lagen säger går som en dans. Uppfyllelsen följer med min hängivenhet  till Kristus.

Sen har jag förstås respekt för uppenbar sanning. Uppenbar sanning kan inga trosföreställningar krossa. Ett och ett är två om så en ängel i himmelen säger att det är tre.

Trosföreställningar har sin bestämda plats. De skall hjälpa mig att leva i verkligheten, inte i en fiktiv verklighet. Och min egen bekännelse till det kristna sammanhanget, vad är det annat än en trosföreställning, om än det i mig som är viktigare än allt annat. 

36 22 Tron låter sig inte säkras

Tron, det betyder idealen, drömbilderna, min innersta sanning, det i mig som jag står för, håller på, min innersta passion för det som är dyrt och heligt.

Så förstådd blir tron något de flesta känner igen sig i, förhoppningsvis även vi som benämner oss kristna. Dessutom något vi är skyldiga att värna.

Mitt budskap är att denna tro inte låter sig säkras. Säkrar vi den förlorar den i kvalité. Sker det om och om igen förvandlas den från tro till försäkring, till skydd för det egna mer än till det vi tror på. Äkta tro låter sig därför aldrig säkras

Vad innebär det då att försöka säkra det som inte låter sig säkras. Det innebär att inte släppa fram sådant som hotar det jag satt min tilltro till. Och det som hotar är det som talar emot det jag satt min tillit till men också  alternativ till det jag håller för heligt. Hotar gör också tanken att mina trosfundament kanske inte håller, att det finns annat och nytt som behöver inta platsen närmast mitt hjärta. Sånt får jag inte värja mig mot.

Min tro behöver nämligen prövas, prövas för att kunna utvecklas och förnyas. I kristna sammanhang talar vi om helgelse. Helgelse är inget annat än utsatt tro som prövats och genom denna prövning förnyats. 

För mig är det tron på Kristus som prövas,  nödvändigtvis tron på Kristus eftersom Kristus mer än annat är min tros föremål. Först genom genomkämpad prövning av denna min tro förblir jag frisk till min inre människa.

Detta aktualiserat med anledning att en av min trosprövningar kom på tal. Det var vännen Yngve som i vördnad vittnade om sin tro på  Guds treenighet samtidigt som han inte med sitt förstånd kunde ta denna treenighet till sitt hjärta. Han ville höra vad hans vänner teologerna ansåg. Bland dem fanns jag.

Och jag sade för vilken gång i ordningen vet jag inte,  att treenighetsläran är senare än bibeln. Den utvecklades i den tidiga kyrkan till det trosfundament den är idag.

Och han replikerade att dopbefallningen i Matteus 28 talar om dop i Faderns, Sonens och Den helige Andes namn. Är inte det treenighetslära så säg?

Och jag sade att de kristna som upplevt Jesu död och uppståndelse och sedan  berättade fram detta evangelium nog hade dröjt innan de var färdiga med de ord som vi kallar dopbefallningen. Denna säger mer om hur de kristna så småningom förstod hur det gick till när Jesus gav sin befallning än vad som bokstavligen skedde. Denna del i Matteusevangeliet skiljer sig ju så markant mot annat i detta evangelium. Det som tidigare berättats var upplevt inte färdigformat. Nu plötsligt var aktionsplanen definierad och satt på ord.

Nog om detta. Vad som utspelades mellan mig och min vän är del i något större. Nämligen den utmaning som en historisk läsning av den Heliga Skrift innebär. Denna läsning var för mig tidigare något som hotade tron, men den omvandlades snart till en utmaning.

Den har varit och är en del av min helgelse.

35 22 Jag, ateisten och vördnaden för livet

Vad är det egentligen en ateist förnekar? Det är en personlig Gud, en Gud som griper in, en Gud som tar hand om mitt öde efter döden. Vad ateisten däremot inte förnekar är undret över alla under att det finns något som heter liv, existens, vara. Universum, det yttersta uttrycket  för detta vara är för de flesta av oss något  högst påtagligt. Det öppnar sig för oss när vi skådar ut över himlavalvet eller när  via mikroskopet vi ser ner i en för oss annars osynlig men högst reell värld. Det ger sig f a till känna eftersom vi själva är en del av den existens vi beskådar.

Inte heller slumpen eller evolutionen är något som mina ateistiska vänner förnekar. Tvärtom är de alla medvetna om livets slumpmässighet. Men när jag säger; varför inte kalla evolutionen Gud, har hittills alla mina ateistiska vänner visat sig oförstående. Det sitter så fast i dem att begreppet Gud måste förbindas med något personligt, något man kan jämföra med mänskliga förhållanden.

Däremot skulle jag nog nå fram till mina vänner om jag presenterade den tysk-franske teologen, filosofen, bibelforskaren, musikern, läkaren, missionären  och nobelpristagaren Albert Schweizer (1875-1965) för dem. I sin brottning med Nya testamentets texter hamnade denne i att Jesus var en av sin tids radikala profeter som förkunnade tidens slut och den nya tidens snara ankomst. Mycket av Jesu radikalitet var enligt Schweizer  livat av dessa föreställningar. I kunskap om detta drog sig Albert Schweizer sakta tillbaka. Det var för primitivt för honom att tänka sig Guds son i gestalten av en primitiv profet. Han drog sig undan men behöll det för honom viktigaste, vördnaden för livet; vördnad för livet blev i fortsättningen hans livs paroll, hans drivkraft till insats.

Denna vördnad för livet känner jag igen i många av tidens strömningar. Ingen vore lyckligare än jag om denna vördnad också vore kännetecknande för mina ateistiska vänner. Det skulle kunna vara den brygga av gemensam förståelse som skulle kunna föra oss närmare varandra.

Därtill kommer att också jag brottas med frågan om en personlig Gud. Också jag är brydd över livets obönhörlighet, en obönhörlighet som relativiserar allt personligt. Det är som det vore omöjligt att tränga sig bakom  denna obönhörlighet och där innanför få möta en personlig Gud.

Men jag har inte som Schweizer gett upp, inte nöjt mig med att möta livet med vördnad. För mig är Jesus mer än en av tidens profeter. Hans möten med människor hade den för andra okända följden att han öga mot öga med människor skådade Gud och i ögonblicket visste vad Gud ville. I förväg såg han det inte, men i ögonblicket. Till detta kommer  hans död som jag mer än allt skulle vilja gå igen i min egen. Jag vill med Jesus  på korset ropa ut mitt ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”. Men jag vill också i dödsögonblicket kunna ropa. ”I dina händer Herre Gud befaller jag nu min Ande.”

Om nu inte vördnaden för livet är den definitiva  brygga som förenar mig med ateisten så är den ändå förenande. Förenande i och med att sikten är skymd för oss båda, dock förenade i vår vördnad för livet.

Däremot tycker jag oavsett detta att det är trångsynt att utnämna sig själv till ateist. Det är som menade man att avsaknaden av en personlig Gud skulle bevisa att ingen Gud fanns. Som om Gud, intäkten för liv, existens, vara är något som kunde begränsas av mänskliga kategorier.

34 22 Vetande och tyckande

Det hakar upp sig när jag diskuterar. Det jag tycker, tycker inte den andre och sen är det inte mer med det. Särskilt när jag diskuterar med mina barn, eller för den delen också med någon av mina allra bästa vänner,  försöker jag komma ifrån ett sådant meningslöst munhuggande. Ofta försöker jag redan under diskussionens gång genom frågor komma bakom min samtalspartners positioner. Allt för att pröva om jag möjligen kan förstå och bejaka dennes utgångspunkter.

Dessutom har jag kommit fram till att  det är ofrånkomligt för en bra dialog att jag och min samtalspartner inser det ofrånkomliga sambandet  mellan vetande och tyckande. Utan den insikten blir det svårt, oftast omöjligt, att få till något samförstånd som det är värt att bygga vidare på. Därav detta inlägg som handlar om just sambandet mellan vetande och tyckande.

För mig  ligger grunden i det vi vet. Dessutom att vetandet idag expanderar och rör allt fler områden. En del av detta vetande kan jag bara registrera men inte göra mycket av. Annat berör både mig och andra. Ett sådant vetande är vi skyldiga att hantera och sätta i sammanhang.

Det är här som tyckandet kommer in, tyckande i betydelsen åsikter, känslomässiga eller rationellt grundade ställningstaganden. I religiösa sammanhang talar vi här om tro, i politiska sammanhang gärna om ideologi. Både tro och ideologi är grundat på, eller kanske hellre borde vara grundat på,  vad vi tror oss ha erfarenhet av, alltså veta. 

På den grunden sade Jesus visst, Muhammed något annat, påstod Marx visst, liberalismens fader John Stuart Mill något annat. Eller för den delen min son eller dotter visst, jag själv något annat.

Min huvudpoäng i detta inlägg  är kort och gott att det vi tror oss veta, på vilken nivå eller i vilket sammanhang spelar mindre roll, måste hanteras. Låter vi bli denna hantering  blir vi lika räknemaskiner.

Som räknemaskiner har vi inga känslor, saknar förmåga att dra annat än slutsatser byggda på ren logik. De sociala konsekvenserna är inte vårt område. Men vem ”i glödheta” vill vara sådan!

Tyckande, eller vad man nu väljer att kalla det subjektiva i tillvaron, behövs, är till och med nödvändigt. Om inte är vår kunskap till ingen eller ringa nytta.

Av den anledningen ligger det i utvecklingens riktning att på ökat vetande behöver följa ett ”fördjupat” tyckande, där våra känslor är inräknade. Det ena är nämligen intimt förbundet med det andra. Vetande och tyckande hör samman.

Därför  behöver vi politiker som både kan och känner, företagsledare som både är rationella och mänskliga, filosofer som både tänker klart och är socialt medvetna, religioner som är förankrade i verkligheten samtidigt som de har till uppgift att ha ögonen öppna för  tillvarons under. 

Åter till de ofruktbara diskussionerna där jag och flera med mig kastar argument mot varandra utan att lyssna på vad den andre säger. Det lönar sig ofta att stilla sig och besinna vad i debatten som är grundat på vetande respektive på tyckande. Dessutom, men det är väl en överkurs, på vilket sätt det ena påverkat det andra. 

Dessutom borde det jag ovan sagt om vetandets och tyckandets samband riva ner barriärer, inte minst mellan politiker och teologer. Båda står ju så tydligt på både vetandets och tyckandets grund. Sekulära politiker borde lära sig inse att deras tyckande måste bära spår av religiöst glöd  för att vinna framgång. Troende kristna å den andra sidan att deras övertygelse måste relateras till vad vi tror oss veta för att inte sluta i världsfrånvända fantasier.

33 22 Om den socialt betingade sanningen och min religiösa sanning

Om rätt och fel talas det mycket, liksom om sant och falskt. Det är som om det ena uteslöt det andra. Åtminstone låter det så i dagligt tal. Ingen tänker på att det oftast kommer något däremellan. Detta något kallar jag här den sociala sanningen.

Så här tänker jag om denna sociala sanning.

Sanningen, verkligheten, fakta liksom upplevelser och händelser inte enbart är. De låter sig dessutom bearbetas, analyseras, tas vara på. När vi människor gör så på ett lyckosamt sätt ökas våra egna resurser och förmågor och det blir lättare att leva.

Men för att detta skall kunna ske måste denna sanning och denna verklighet ta vägen över vårt inre för att där göras brukbar. Och det är där den socialt betingande sanningen föds. Detta därför att  verkligheten inte alltid är så odiskutabel som multiplikationstabellens sanningar. Allt kan inte jämställas med den otvetydiga sanningen. Det mesta vi tar in kan man uppfatta på flera sätt och sättas in i sammanhang som inte alltid är självklara. Dessutom, vad som är sant i ett sammanhang behöver inte vara det i ett annat. Sanningen blir med mitt sätt att uttrycka det socialt betingad. 

Ni som läser mig associerar kanske till att jag här brukar tala om tankesanningar. En tankesanning är inget annat än  en socialt betingad sanning. Bara så att begreppet socialt antyder att att man måste göra det bästa möjliga av den tänkta sanningen. Den måste fungera, d v s göra det möjligt att leva tillsammans på ett så gott sätt som det är möjligt.

Varför ta upp detta här och nu? Därför att jag under några veckor dag efter dag läst ett enda avsnitt i 2 Korintierbrevet kapitel 5 där aposteln Paulus inför motvilliga korinthier motiverar sitt sätt att se på verkligheten. Han gör det genom  att ta upp ett enda, betydelsen av Kristi korsdöd.

I Paulus tanke ges avrättningen av Jesus en enda mening. Den meningen är att Jesu död är allas död. Och allas död är i sin tur  allas liv men med nya förtecken. Det är ett liv för ”honom som dog och uppväcktes för dem”. (2 Kor 5:14 f)

Korset betyder således ett upp och ner på allting, en ny världsordning där allt  görs beroende av en mans död för alla.

Innan jag går vidare skall i ärlighetens namn sägas att Paulus i sina tidiga brev gör det ena försöket efter det andra att med nya associationer till korset  för sig själv och andra tydliggöra betydelsen av Jesu kors. Alla dock med samma poäng; det avgörande i Jesu korsdöd.

Att vi här har att göra med en tankesanning är uppenbart, dessutom en socialt betingad sanning, inte en absolut sanning. Eller för att inga missförstånd skall råda, Jesu död på korset är förvisso en absolut sanning. Det är tolkningen som är socialt betingad.

Men och det är poängen i detta inlägg, denna socialt betingade sanning är också min sanning, eller man så vill, den religiöst betingade sanning som jag avgjort mig för. Den skall  förutom all den saklighet jag kan uppbåda i min strävan att både vara sann och trovärdig betinga  alla min övriga sociala sanningar.

En mans död för alla är är alltså  i all sin nakenhet den sanningssträng  som inte bara jag utan många kristna med mig gjort oss beroende av. Frågan är om detta låter sig göras och vilka konsekvenser det leder till? Befrämjar denna min sanning det sanningssökande som det mesta i livet går ut på? Eller innebär den ett försvårande av sökandet efter sanningen? Den frågan ställer jag inte bara till mig själv utan också till min sekulariserade medsyster och medbroder.

32 22 Rätten till abort en grundlagsfråga och de tankar som detta väcker

Rätten till abort borde vara inskriven i själva grundlagen. Det säger idag inte bara en svensk riksdagsledamot utan många. Och den direkta anledningen till detta är inte svår att lista ut. 

Högsta domstolen i USA slog i början på sommaren fast att aborträtten visst inte kan läsas ut ur amerikansk grundlag. Detta besked åstadkom en chockvåg i västvärlden. Inte minst svenska riksdagsledamöter blev upprörda. Om inte amerikanarna kan hänvisa till grundlagen skall åtminstone vi i Sverige kunna göra detta, ropade de närmast samfällt. Därav deras krav på tillägg i grundlagen.

Min första tanke inför detta var funderingar, inte över lagändringen som sådan, utan över de motiv som i så fall skulle anges i den nya lagens förarbeten. Man lär inte i dessa påstå att fostret tillhör kvinnans kropp. Det skulle juristerna aldrig förmås att skriva. Det vore för galet. Istället skulle det förmodligen i förarbetena förutsättas att livet i sitt begynnelseskede inte inleddes i och med konceptionen. Livet skulle istället antas ta sin början en viss vecka efter konceptionen. Från den veckan skulle abort inte längre var tillåten. Att ett begynnande liv inleddes när ägget och spermien förenades till ett skulle juristerna förmodligen tiga med.

Min andra tanke gick till filosofen Axel Hägerström (1868-1939) och dennes anhängare juristen Vilhelm Lundstedt (1882-1955). Båda var värdenihilister. De trodde inte på att det fanns något som hette absoluta värden. Värdeomdömena uttryckte i tiden rådande känslor. Och känslor  är varken sanna eller osanna. 

För Lundstedts del ledde detta till att denne förordade en rätt som fungerade under rådande omständigheter, inte en rätt som återspeglade det med stor bokstav Rätta.

Och jag tänkte, hur rätt fick inte denne Vilhelm Lundstedt! Vore inte en aborträtt inskriven i själva grundlagen dessutom  ett paradexempel på detta. Skall nämligen sanningen fram är ju en lag som ger rätt till abort mest av allt en anpassning till rådande samlevnadsmönster, alternativt  ett sätt att rädda någon ur en olycka. Detta mer än vad som i formell mening skall betraktas som  rätt respektive fel.

Själv är jag inte värdenihilist. Jag tror på att det finns något som oavsett omständigheter är rätt respektive fel. Det ligger i min gudstro.

Det betyder inte att jag  tror mig äga kunskap om vare sig det rätta eller det felaktiga. Däremot jagar jag efter att nå fram till  den kunskapen. Detta jagande påverkar såväl min reflexion över samhället som min inställning till samlevnad. 

Den hjälp jag får uppifrån är inte främst tio Guds bud. Detta trots att jag vet att dessa bud är svar på tal. De är vårt svar på Guds största gåva, våra liv. De är inte lagparagrafer huggna i sten, trots att bibelns myter kring dessa bud påstår det.

Däremot jagar jag genom att försöka fånga min frälsare i flykten. Det betyder att jag läser de ord av honom som jag finner i Nya testamentet, liksom för övrigt allt annat som står i bibeln, som sprungna ur situationen. Orden så lästa ger mig glimtar av det annars undflyende, det objektivt rätta, respektive det objektivt onda.

31 22 Där andra ser fakta ser jag tankesanningar

Där andra ser fakta ser jag tankesanningar. Och det förvånar mig att jag skiljer ut mig på det sättet. Det borde ju vara uppenbart för alla att där verkligheten sveper fram stannar visst i eget huvud som en tankesanning. Kan det vara på annat sätt?!

Lika självklart borde det vara att utsätta sina tankesanningar för kritisk prövning. Och kritisk prövning är att gnugga sina tankesanningar mot så mycket verklighet som det någonsin går för att ur detta försöka filtrera fram åtminstone något av sanning.

Nu är det förstås så att begreppet tankesanning inte är ett begrepp som folk använder. Man klär sitt kritiska tänkande i andra föreställningar. Tyvärr måste jag säga. För vad är mer klarläggande än att tänka sig ett samspel mellan verklighet och tänkt verklighet, där det ena stimulerar det andra i ömsesidig påverkan.

Finns det något mer upplysande  än att,  som jag ovan påpekade, förstå att där verkligheten sveper fram i all sin mångfald, visst registreras i  människors hjärnor och där blir till en i raden av en oändlig mängd tänkta sanningar? Nej svarar jag.

Och vad är väl naturligare att tänka sig än att detta växelspel mellan tänkt och verkligt kan iakttas på alla livets områden och på livets alla nivåer.

Åtminstone har det blivit självklart för mig. Jag tränar mig därför dagligen och stundligen på att reflektera över förhållandet tänkt verklighet relativt det verkliga. Och nästa allt som jag uppfattar av såväl smått som stort kan jag  inordna i detta växelspel. 

Somliga uppfattar mig som kreativ och nytänkande, andra som en person som är enveten och vet vad hon vill. De som uppfattar mig som kreativ vill jag upplysa att min kreativitet till största delen beror av min distinktion mellan det tänkta och det verkliga.

Detta att se skillnaden mellan det tänkta och det verkliga gäller inte minst min religiösa reflexion. Vad annat är väl bibel och tro, påstår jag, annat än skeenden och händelser konverterade till tänkt verklighet nedskriven i religiösa urkunder (främst bibeln) och vittnesbörd?! Som sådan är såväl bibel som vittnesbörd som gjorda för prövning mot verkligheten för att sedan leva vidare i förnyad form utifrån denna prövning.

Kan för den delen inte partipolitik beskrivas på motsvarande sätt. Där handlar det om att hantera tänkta ideal och ställa dem mot nuets verklighet för att om möjligt skapa ett bättre samhälle.

Det är en gåta för mig att den tänkta verklighet som heter religion skall undantas från inblandning i offentliga ting. Om man bortser från historiska orsaker beror detta möjligen på religioners stelhet. Man tror sig äga sanningen mer än vara på väg mot den. Detta betyder i sin tur att man inte prövar tron (=den tänkta sanningen) mot dagens verklighet och är öppen för vad som faller ut av detta. Motsvarande kan för den delen sägas om undermålig politik.

30 22 Annie Lööfs röda linjer

Annie Lööf har satt upp röda linjer. De röda linjerna markerar gränsen. Hit men inte längre går vi i vårt samarbete med andra partier.

Det är henne obetaget att göra så. Jag funderar bara om det är möjligt. Kan man i en demokrati säga hit men inte längre utan att kostnaden blir orimligt hög , så hög att själva demokratin sätts på spel? Ligger det inte i demokratins själva väsen att det är folkviljan som skall gälla oavsett om folkviljan vill sitt eget bästa eller inte. Och är man egentligen demokratisk om man vänder ryggen till när folkviljan tycker annorlunda än jag själv.

Mitt svar blir; visst kan man i en demokrati säga ”hit men inte längre”. Men kostnaden blir hög. Vem röstar i längden på ett parti som drar sig undan och inte gör det bästa av situationen?  Detta  när valresultatet inte blev som man själv hoppats. Dessutom, och det är viktigare, saboterar man genom sitt ”hit men inte längre” det demokratiska system som man själv bekänner sig till.

Detta sabotage mot demokratin kan förvisso vara berättigat. Glöm inte att det var folkviljan som röstade fram Hitler (nazismen) och att det är de breda lagrens sympati som gör Putins anfallskrig möjligt. Skulle folkviljan bli nazistisk eller imperialistisk vore det förvisso rätt att söka alternativ till demokratiska lösningar.

Men är det värt att vända valresultatet ryggen för att man inte vill ha med ett skattehöjarparti 

(= Vänsterpartiet) att göra? Skatteintäkterna skall ju ändå användas för att stötta de svaga i samhället. Och kan det vara värt att lämna den demokratiska spelplanen med sina regler för inflytande därför att ett högernationalistiskt parti (Sverigedemokraterna) pockar på inflytande motsvarande valresultatet? Jag tycker inte det.

Ändå drar Annie Lööf upp sina röda linjer. Det är som hade hon inte tagit till sig  demokratins villkor. Kan detta månne bero på att hon idealiserat demokratin och gjort den till något den inte är? Eller har hon inte inte till fullo förstått demokratins svaga punkt, en svag punkt som blir som tydligast när man i demokratisk ordning kan rösta fram något som i förlängningen tar död på den demokrati som man samtidigt hyllar? Och att man därför ibland får finna sig i att stödja halvdåliga lösningar för att inte göra ont värre.

Och hur är det för den delen med Joe Biden, dennes höga ställning till trots? Denne förbannar högsta domstolen för att den tycker fel i abortfrågan. Han tycks inte ha insett att juristerna i denna domstol, valda i demokratisk ordning, följer amerikansk grundlag och att denna grundlag inte ger delstatsregeringarna rätt att proklamera rätten till fri abort. Åtminstone tycker inte en majoritet i den amerikanska högsta domstolen detta.

Vad Biden i detta läge skall göra när han nu tycker som han gör, är att stå upp för en förändrad grundlag, inte smäda en  domstol som bara gör sitt jobb. Hur Annie Lööf tänker sig hantera sina röda linjer får hon själv svara på.

29 22 Tron obeaktad på det mest gruvliga sätt

Jag gör inte mycket väsen av mig, har aldrig gjort det i egentlig mening. Men jag vet vad jag vill, har alltid vetat det. Detta har lett till att jag klarade skolan bra och det även i såna ämnen där jag saknade talang. Jag  blev redan som tonåring Kumlas bästa tennisspelare, inte därför att jag hade mer bollsinne än mina kamrater, men jag tränade mer än de andra.

Som det började har det fortsatt. Har jag fått något på hjärnan återkommer jag till detta något i ständigt nya tankefigurer.

Så med mitt älsklingsämne, tron. Till den återkommer jag i ständigt nya tankeattacker. Men det finns konsekvens i dessa attacker. Jag vet nämligen vad jag vill och i botten ligger en övertygelse som inte låter sig rubbas utan betydande insats.

Bland det jag vet är att tron i den demokratiska kultur som är vår både är obeaktad och missförstådd.

Obeatad på det mest gruvliga sätt. Som om den var en privatsak som den demokratiska dogmen slagit fast, detta när det sant mänskliga i oss vilar på att vi äger en tro. Vad jag menar med tro är då:  en inre övertygelse som samspelar med det vi vet och det vi ser som i sin tur leder till att vi kan orientera oss i den komplicerade värld som är vår. 

Detta att missa trons betydelse får till följd en blindhet som leder till de mest dramatiska felslut. Ty tron styr, vare sig vi vill det eller inte. 

När nämligen tron i vår omgivning är konjunkturkänslig och partsinriktad får det elakartade följder. Den partsinriktade politikerns påståenden duger nämligen inte att lita på, de konjunkturkänsliga  juristernas domslut blir inte rättssäkra och massmedias populistiska rapportering leder till att en rättänkande människa  varken vet in eller ut.

Dessutom, när vi blundar för den tro vi själva äger blir det andra som styr oss. Och de andra kan heta just partsinriktade politiker, konjunkturkänsliga jurister eller senstionslystna journalister. Vi blir kort uttryckt  lika rön  för vinden.

Men lätt är det inte med vare  sig tro eller tilltro, vore så ögon och öron öppna och sinnet skärpt.

När detta skrivs meddelas att ryssarna lämnat Ormön i Svarta havet vilket öppnar för Ukrainas leveranser av säd till av hunger hotade länder i Afrika. Ryssarna säger att detta skett av humanitära skäl och Ukraina påstår att deras artilleribeskjutningar tvingat ryssarna att evakuera ön. Vem skall man tro ?

Och som ett mellanstick i rapporteringen för dagen får jag än en gång via radio och TV höra vilka förödande  följder den amerikanska högsta domstolens aviserade omsvängning i abortfrågan kommer att få. Abort skall inte längre få betraktas som en grundlagsskyddad rättighet i de amerikanska staterna lagstiftning. Och inte  underlättar det för mig att skaffa mig en mening i frågan när jag samtidigt har den svenske rapportörens ord ringande i mina öron. I sin rapportering kallade han oemotsagt abort för abortvård. Som om dessa två begrepp vore synonymer. Säg sen inte att det är oviktigt att det inom oss som har med vår inre övertygelse att göra och  kallas tro, medvetandegörs, utsätts för kritik och bearbetas. 

För egen del sker detta f a  i daglig övning. Jag tränar min känsla för rättvisa genom att närmast automatiskt  pröva de utsagor som jag dagligen möter. Jag gör det genom att förstå dem som trosutsagor. Och jag prövar den tro på Jesus som blivit min replipunkt i livet genom att automatiskt vid min bibelläsning och i min bön både fråga och ställa kritiska frågor. Ni som läser mina bibelstudier som jag publicerar samtidigt med mina inlägg i ”Med trons glasögon” förstår vad jag menar.

28 22 Jag har den största respekt för dem som har en religiös tro

Jag har den största respekt för dem som har en religiös tro, sa Fredrik Malm när han tillkännagav liberalernas nya hållning till religiösa friskolor. Såna skall förbjudas från nästa mandatperiod om liberalerna får bestämma, meddelade han. 

När nån uttrycker sig på det sättet lägger jag alltid till ett osagt men. Man kan nämligen ge sig tusan på att den som uttrycker sig så sväljer en fortsättning som lyder: men jag för min del har ingenting med religion att göra.

Om detta stämmer på Fredrik Malm vet jag inte. En sökning på nätet gav inget resultat och jag har inget behov av att gräva djupare i frågan.

Vad jag däremot vet är att Fredrik Malm drar en skarp gräns mellan sekulära och religiöst betingade samhällen. Dessutom att han föredrar samhällen med sekulära förtecken.

Själv rotar jag i frågan och då på detaljnivå. På detaljnivå för att komma djupare in i probematiken. Ytterst gör jag det för att se om det håller att renodlat skilja dels det sekulära från det religiösa, dels det religiösa från det sekulära.

Att det går att göra detta i stort står nog klart för alla. Hädelse är straffbart i det religiösa Iran men skyddas i det sekulära Sverige om det så kostar skattepengar. Hur mycket gick inte skyddet av Lars Wilks på, han som hädade genom att sätta  profeten Muhammeds ansikte på sina rondellhundar.

Men hur är det om man tränger djupare. Är inte det religiöst betingade färgat av inomvärldsliga frågeställningar och inomvärldsliga problem. Går det att förstå exempelvis Nya testamentets skrifter utan att äga insikt i de politiska och sociala förhållandena i den nytestamentliga världen? Blir inte utläggningar som bortser från den inomvärldsliga bakgrunden och de inomvärldsliga influenserna sagor och om inte sagor så konstruktioner.

På motsvarande sätt i moderna sekulära samhällen. Går det att förstå sig på åsiktsbildning eller för den delen också praktisk politik, om man bortser från idégivarna. Och idégivarna, såväl politiker som intellektuella måste ju bäras av idéer, fantasier och idealbilder för att kunna utforma sin politik. Nog fungerar det med en autistisk verklighetsuppfattning på vissa jobb och t o m i vissa ledningsfunktioner, men aldrig i stort. Idéer och drömmar är förutsättningen för det mesta. Men märk väl idéer och drömmar som tvingas konfronteras med verkligheten. Utan den konfrontationen blir den ena villan värre än den andra. Men vad är idéer, drömmar, idealbilder annat än tro om än inte specifikt kristen tro.

Men vad har detta med att jag studerar frågan på detaljnivå att göra? Svaret lyder att jag fullkomligt lusläser Antje Jackeléns lilla skrift ”Otålig i hoppet” (2020) utifrån frågan om boken är sekulärt betingad eller religiöst. Redan nu vågar jag säga att Antje Jackelén formar sin verklighetsuppfattning påverkad av sin kristna tro men också att hennes trosuppfattning är påverkad av den naturvetenskapligt betingade verklighet som hon har den yttersta respekt för. Till detta kommer att hennes bibelläsning  har mycket av  nutida svensk common sense inbakad i sig.

Hur hon utformar detta samspel mellan sekulärt och religiöst är således mitt nuvarande forskningsområde. Jag tror mig veta att liberalernas Fredrik Malm har skrivit en hel del. Också detta går att syna utifrån samma perspektiv. Jag inbillar mig inte att hans skriverier är helt igenom sekulärt betingade. Då vore han inte den han var. Så på papperet och grovt  går det att skilja det sekulära från det religiösa men det lär var omöjligt när man går på djupet.

27 22 Om ett ledarskap som jag burit med mig

Den fasta punkten  var för mig i början på 1960-talet en plats, närmare  bestämt Längbro församlings pastorsexpedition på Hagagatan 19 i Örebro. Där kunde jag spänna av och vara mig själv. Inte så att jag älskade folkbokföring, som på den tiden handhades av Svenska kyrkan. Mer så att jag kände mig hemma med personalen där som tog mig för den jag var.

Redan tidigt förstod jag att det i en församling var skillnad mellan formellt ledarskap och reellt. Formell ledare var prosten Bäcklund, reell Ulla Ackebo som förestod pastorsexpeditionen och samtidigt tog ansvar för gudstjänstlivet i Stjärnhussalen. Nog fanns där en präst som formellt ansvarade för Stjärnhussalen, men reellt hängde det mesta på Ulla.

Mer än vad många förstod behövde jag den fasta punkt som pastorsexpeditionen förmedlade. Det stormade nämligen i Längbro församling på den tiden och det drog åt olika håll. Och jag började redan tidigt att dra åt mitt eget håll. Så den fasta punkten personifierad i Ulla Ackebo var mer än nödvändig.

Jag har mer än en gång tänkt på att en djupstudie i Ulla Ackebos ledarskap skulle ge förmerad insikt i vad egentligt  ledarskap står för. Själv är jag stolt över att jag fick göra en djupintervju med Ulla och hennes Gösta innan de gick ur tiden. Den intervjun ger åtminstone vissa insikter i det icke formella ledarskapets betydelse.

Det fasta i Ullas ledarskap var att man kunde lita på och få stöd av henne. Lita på henne kunde inte minst prästerna i Stjärnhussalen göra, allra mest den karismatiske och för katolicitet brinnande Rolf Lyshöi. Till katoliciteten hörde motstånd mot kvinnliga präster. Och Ulla Ackebo var en av dem som solidariskt ställde upp på kvinnoprästmotståndet.

Vid intervjun med henne frågade jag rent ut. Ulla, hur resonerade du när du så konsekvent sade nej till kvinnliga präster? Jag litade på det myckna goda som kvinnoprästmotståndarna Rolf Lyshöi och de andra högkyrkliga prästerna stod för, svarade hon. Jag tog för givet att kvinnoprästmotståndet var ett av detta goda. Någon egen genomtänkt åsikt i kvinnoprästfrågan hade jag aldrig. 

Nu till mig själv och min egen livsvandring. I Längbro stannade jag i sex år, på det följde åtta år i Södertälje, varpå jag avslutade min prästgärning  med tjugufem år i Mikael i Örebro. Och nu på gamla dar har jag allt som oftast börja fråga mig  vad de första sex åren i Längbro betydde för mig.

Att Ulla Ackebo betytt mycket är satt utan allt rimligt tvivel. Att äga en fast punkt när det stormar är något man inte glömmer. Den fasta punkten har på något sätt omvandlats och blivit ett med min egen personlighet. I den meningen bär jag med mig åren i Längbro den dag som idag är.

Själv är jag långtifrån någon kopia av Ulla Ackebo. I grunden var vi olika. Men något av hennes fasthet har jag ändå fått med mig. Om det är från henne jag fått den är en annan fråga. En av mina förtrogna i Mikael, numera bortgången, Kerstin Freudenthal sa en gång till mig. Du Björn är alldeles för snäll, men du vet vad du vill. Den karakteristiken står sig förmodligen. Min fasthet består i att jag vet vad jag vill.

När det gäller mitt förhållande till det heliga, till det jag tror på, det som har med mål och mening att göra, vill jag inget hellre än att behålla min öppenhet och mina frågor. Vad jag än funnit i mitt andliga liv får detta aldrig bli till fast egendom. Förundran och frågor tillhör trons väsen. Andligt vetande är för mig det samma som förstening. Tron måste får vara det den är, fast men inte låst. 

26 22 Det föreställda och det sanna

För mig är förälskelse själva paradigmet på något föreställt och samtidigt obeständigt. För inte är hon min kära som henne jag föreställde mig när vi första gången träffades. Men tack Gud för min förälskelse. Passionen var den schimär som var nödvändig för att vi skulle föras samman.

Så tänker jag och med mig de flesta. Men jag vet inte om så många med mig har klart för sig att förälskelsen i betydelsen det föreställda, men inte sanna, spelar roll även i det övriga sociala spelet. Men då oftast i negativ mening.

För mig är hållningen till Sverigedemokraterna här belysande. Hur många gånger kastade inte Stefan Löfven ur sig att detta parti var nazistanstruket. Varför gjorde han det? Naturligtvis för att varna. Och varningen fungerade. För breda lager i den svenska befolkningen blev detta parti som ett rött skynke. Anständiga människor tordes inte andas att de hade sympatier åt det sverigedemokratiska hållet. För inte ville man väl ha med nazister att göra.

Omsider sprack emellertid bubblan, åtminstone för de insiktsfulla. Sverigedemokraterna var inga nazister. Att partiet hade rötter i nazistiska miljöer innebar inte att Sverigedemokraternas ledning i dag skulle ha det. Skulle man angripa detta parti måste det vara från annat håll. Att varna för nazistspöket dög inte.

Vad gör man då om man vill bekämpa detta parti? Man gör som Nooshi Dadgostar och  kallar Sverigedemokraterna högernationalister. Mitt i prick. För högernationalism är precis vad detta parti står för. Nazistspöket hade haft sin tid. Nu kunde man börja angripa detta parti från rätt håll. Det har åtminstone Nooshi Dadgostar förstått.

Men hur många är det som med mig applåderar Nooshi Dadgostar för hennes korrekta beskrivning? De flesta har inte ens observerat den.

Trots att jag alltså vet att det föreställda, schimären, de blå dunsternas sanning, både har och har haft en enorm betydelse i den mänskliga samlevnaden vänder jag mig intuitivt mot allt vad föreställt heter. Föreställningar, propaganda, vackra ord utan täckning gillar jag inte. Populära och upphöjda personer ser jag närmast automatiskt med misstänksamhet på.

Denna min instinkt har varit mig både till hinder och till nytta. Jag går sällan med i de mångas tåg, applåderar sällan idoler. Den gången jag tillsammans med kontraktsprostar från hela Sverige hade audiens hos påven i Rom, var jag nog den ende som inte deltog i hyllningen. Men inte höjde detta mitt anseende. Till nytta är min instinkt när jag undersöker saker. Mina teologiska avhandlingar håller oftast, även när många inte insett detta.

Men nu i de yttersta av dagar har förstås min sanningslidelse fått sig en törn. För mig har åter det föreställda blivit det nödvändiga. Min dementa hustru har förlorat det mesta av vad hon en gång ägde. Men min föreställning om henne som den som hon en gång var är så stark att den för mig är den sanna bilden. Förälskelsens schimär har blivit sannare än sanningen.

25 22 Förankrad i överlåtelse

Jag har sedan en tid fördjupat mig i Antje Jackeléns lilla bok ”Otålig i hoppet” (2020). Jag tror inte hon vet det själv, men hon sticker ut. Det fick jag bevis för häromdan när en god vän ringde och ville prata tro. Inte för att han trodde, men han var sysselsatt med att kolla, kolla på djupet hur det var med de kristna grundvalarna. Inte heller så att han ville att jag skulle vara något slags auktoritet. Såna hade han själv skaffat sig i form av  litteratur skrivna av välrenommerade filosofer som syssslade med religionen på hög abstraktionsnivå. Men jag var ändå någon han kunde dela tankar med.

Jag kunde naturligtvis inte hålla inne med  att jag fördjupat mig i Antje Jackeléns bok om det kristna hoppet. Jag talade om för honom att för Antje Jackelén var döden definitiv. I det stycket liknar vi djuren. Jag tror jag citerade Antje Jackeléns hänvisning till Predikaren i Gamla testamentet. Där står Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren. Allting är tomhet. Pred 3:19

Sen fyllde jag på med Antje Jackeléns fortsättning; vårt hopp är därför vår relation till Gud. I oss själva har vi inget liv efter döden. I Gud äger vi hopp om det liv som vi förlorat i döden.

Varpå min vän blev upprörd, han började säga emot i högt tonläge och med skärpa. Antje Jackeléns tankar var nonsens. Det är på existensens fortsättning efter döden det hänger. Endera lever vi vidare efter döden, eller så gör vi det inte. Gud är i det stycket en bisak.

Varpå jag fick bekräftelse på det jag redan visste, att vår ärkebiskop Antje Jackelén inte behöver vara  folklig därför att hon talar med för alla begripliga ord. Det hon säger kan vara obegripligt trots detta. Folk i allmänhet vill nämligen att själen i dödsögonblicket skall skiljas från kroppen för att leva vidare i en överjordisk tillvaro. De begriper inte talet om att döden är definitiv och att det eviga livet vilar i vår relation till Gud.

Sen började jag tänka bakåt på den tid främst under 1800-talet då tron på själens odödlighet började vackla på allvar. För den kristna tron blev det en katastrof som kristen tro inte hämtat sig från den dag som idag är. 

Slutligen förde mig mina tankar till nutid och till relationen med en av mina vänner, en relation som jag förväntar mig mycket av för framtiden. Denne man, en pensionerad missionspastor, är betydligt mera karismatisk än jag. Hans andliga erfarenhet kan jag inte mäta mig med. Men ändå visade det sig att vi hade det väsentliga gemensamt.

Båda är vi i åttioårsåldern och slutet börjar så smått att göra sig påmint. Min vän bekände sin oro inför döden och jag instämde. Då frågade han var jag hade min förankring. Utan att tveka svarade jag, i min överlåtelse. Jag överlåter mitt liv till Gud, längre kommer jag inte. Längre kommer vi inte sa han. Sen var vår vänskap befästad.

Överlåtelse, det betyder att jag överlåtit mitt liv i Guds händer. Längre kommer ingen. Det är i Gud som livet finns, inte i oss själva.

24 22 Kärleken bara finns där

Kärlekens plats är mitt eget inre. Den är en föreställning om något som inte är men som jag föreställer mig. Dess sanning är tänkt. Den som jag älskar motsvarar aldrig, säger aldrig, till fullo mina föreställningar om honom eller om henne.

Kärlekens verkan är dubbel. Den förenar människor i trofast och uthållig samvaro, men kan också bryta ner och skapa katastrof.

Kärleken är en naturkraft när dess föremål är egen avkomma. Inget är lättare än att älska de sina. Dess nytta är uppenbar när den skapar förutsättningar för det växande släktets framtid.

Nytt för mig var när jag en dag upptäckte att kärleken var en aspekt av tron. Jag såg att tro, och kärlek hörde samman och ej lät sig skiljas åt. Vid närmare eftertanke skulle jag inte behövt ha Paulus ord om tron, hoppet och kärleken ringande i mina öron för att inse detta. Det är ju uppenbart att kärleken liksom tron bygger på sammanflätade föreställningar i människans  inre, att tron är en aspekt av kärleken liksom vice versa att kärleken är en aspekt av tron. 

Lika uppenbart har det med tiden blivit för mig  att lödigheten i min inre föreställningsvärld prövas mot verkligheten. Ingen vet sig genom livet lika lite som någon tror sig genom livet. Vetande och tro, föreställning och verklighet,  behöver mötas i ständig tvekamp för att livet skall gå vidare.

Nytt för mig, eller åtminstone aldrig lika uppenbart för mig som idag, är att livet har två sidor, där den ena framstår som ett under, den andra som dyster verklighet. Uppbyggnaden, d v s födelse, växande, mognad, står för undret. Den andra sidan, avklädandet, vissnandet, försvinnandet  lockar inte till tro. Den är obönhörlig verklighet.

Ingen som känner mig borde förvånas över min meditation över dessa ting. Vad skall man annars meditera över när man som jag snart skall fylla åttiofyra och dagligen möter min dementa hustru, vars sinnesförmögenheter dag för dag tas ifrån henne. Att både jag och hon lever i avklädandets tid är uppenbart.

Likaså nytt för mig under detta vårt gemensamma avklädande är de nya aspekter av kärlek som jag upptäckt. Inte så att min grundsyn förändrats. Jag är t o m stärkt i min syn på kärleken som tänkt, föreställd verklighet, för min del att min kärlek inte beror av att min kärleks föremål motsvarar den bild av henne som jag bär på. Det jag förundras över är att styrkan i min kärlek inte avtar trots att den jag älskar inte längre är den hon var.

Och eftersom jag blivit ett med att  kärleken är en aspekt av tron förundras jag över styrkan i min egen tro. Jag, den borne skeptikern och ifrågasättaren, äger en tro som inte låter sig rubbas. Jag tillhör dem som i Nya testamentet benämns de kallade, de av nåd utvalda. Jag behöver nämligen inte anstränga mig det minsta för att älska min hustru. Kärleken bara finns där.

23 22 Psykisk hälsa och mytens Jesus, en kommentar

Förra veckans ”Med mina glasögon” mår väl av en kommentar för att inte skapa onödig förvirring. Okommenterad finns det anledning att misstänka att Jesus för mig är en mytisk person, en fantasifigur utan förankring i verkligheten.

Låt mig gå vägen över karikatyren för att visa vad jag menade. En karikatyrteckning framhäver det karakteristiska på ett skrattretande sätt, detta endera för att hylla eller bespotta. I den egenskapen är karikatyren ett kraftfullt medel att påverka omgivningen, detta endera på gott eller ont.

Karikatyrens motsvarighet heter myt. Mytens historiska kärna är osäker, men säkert är att den myt  som är värdig att kallas myt lockar fram något väsentligt ur den människa som tar till sig myten. Mytens funktion är att hjälpa människor att tänka, förstå och leva.

Ingen tänker på det men vad jag vet används myten t o m i naturvetenskapliga sammanhang. Mytens skiftande bilder av verkligheten hjälper t o m matematikern att  tänka och i slutändan förstå. För att inte tala om hur viktig myten är i samhälls- och historievetenskaperna. Utan spännande renodlingar av tankar, händelseförlopp  och sammanhang som alla har smak av myt blir av en historisk redovisning fakta radade på hög. Men samtidigt innebär bruket av myter, om så i små portioner och väl dolda, att allt vad historisk och samhällsvetenskaplig framställning heter, bär drag av osäkerhet.

 I den kristna tron är myten ett faktum redan av det skälet att Jesus levde för så länge sedan att hans liv aldrig låter sig helt igenom rekonstrueras. Vi måste skapa oss bilder av honom för att han skall få liv i vårt inre. Dessa bilder kallar jag myter därför att mytens karaktär av att renodla och öppna för nya sätt att se och handla hjälper mig att se väsentliga sidor av den verklighet som jag annars  skulle missa. Mytens Jesus är för mig personligen främst försoningens Jesus. Detta inte så att jag för andra sidor av hans personlighet och gärning åt sidan, mer för att jag lägger huvudvikten vid hans försoningsgärning. Jag har dessutom en tendens att tolka allt vad Jesus åstadkom i ljuset av just försoningen. 

Det är främst denne Jesus, som jag kallar mytens Jesus,  som formar min bild av honom. Detta i sin tur färgar min verklighetsuppfattning och mina prioriteringar. Hans sanning tar sig för mig främst uttryck  i den påverkan  han har på min inre människa. 

I begreppet myt ligger också, och det får inte gömmas undan, ett mått av osäkerhet. Ingen vet här och nu med säkerhet om mytens Jesus är den sanne Jesus. Eller som redan aposteln Paulus betonar, vi vandrar här i tro inte i åskådning (2 Kor 5:7 1917 års översättning).

Jag kan slutligen inte låta bli att säga att denna min  hållning till verkligheten speglar de flestas. För vem av oss skapar sig inte myter för att få sammanhållning och mening i livets mångahanda. Utifrån mina värderingar beklagar jag visserligen att det är andra än Jesus som intagit mytens plats i mina medmänniskors inre. Dessutom att de inte har en aning om hur viktiga dessa myter är för dem.

22 22 Psykisk hälsa och mytens Jesus

Jag tänker mig en genomfrisk människa och det med dagens mått mätt. Hon kan både arbeta och älska. Med arbeta menar jag inte i första hand förvärvsarbeta i vanlig mening även om det är viktigt. Mest tänker jag på att hon förmår företa sig sånt som känns meningsfullt både för henne själv och andra. Med älska avser jag inte främst förmågan att bli förälskad eller  gåvan att vandra på moln av  kärlekslycka. Sånt har jag själv erfarenhet av och det var, visade det sig, ingenting att stå efter. Jag tänker mer på att äga förmåga att knyta an känslomässigt, att vara sig själv i mötet med sin själs älskade och att känna omsorg om både henne och andra.

Vidare tänker jag mig en genomfrisk människa som en person som har en grundmurad känsla för sin egen identitet som människa. Hon känner att hon är ett med sin egen kropp, sina egna förmågor, sin egen begränsning. Därtill äger hon förmågan att anknyta i förtroende till andra. Kort uttryckt lever den friska människan i en grundmurad tillit till sig själv och till sin omgivning.

Jag har funderat en del över dubbelheten i den person som jag här beskrivit. Å ena sidan är förutsättningen för hennes hälsa en fungerande kropp, ett fungerande nervsystem och en nyfiken hjärna som gärna tar emot och ger ifrån sig impulser som signalerar sympati, samhörighet och uthållig medkänsla. Å den andra sidan beror hennes psykiska stabilitet på den inre bild av sig själv som hon skapat. Man brukar tala om myten om sig själv som en viktig faktor i en människas liv.

Livet i hälsa beror som jag ser det av fysiska och psykiska faktorer. Och till de psykiska faktorerna hör stabiliteten i den myt om sig själv som hon byggt upp.

Detta sagt för att uppmärksamma mytens betydelse för all mänsklig samlevnad. Myter förpassar vi annars gärna till sagornas värld, till sånt som man tror på som barn men sedan växer ifrån. Men så är det inte. Goda myter har alltid sanning i sig. Framför allt ger de stabilitet, inriktning och trygghet. Dessutom klarar man sig inte myten förutan. Det är med myten som med fantasier och trosföreställningar, vi behöver dem för att kunna leva. Detta förutsatt att myten tillåts konfronteras av verkligheten och låter sig påverkas av dessa möten.

Allt detta tänkt och uttryckt här och nu och i ett västerländskt samhälle. Glöm vad jag här sagt om du lever i ett förvetenskapligt sammanhang, eller i en kultur som betraktar samhörighet och samverkan på ett radikalt annorlunda sätt.

Men du som kan definiera psykisk hälsa ungefär som jag ovan ber jag om fortsatt uppmärksamhet. Vad händer nämligen med dig om du konfronteras med myten Jesus?

Myten Jesus, det betyder för mig levande föreställningar om Jesus där tolkningsnyckeln till Jesu liv hämtas från korset. Innebörden blir i så fall   att Jesus i alla sammanhang förstås utifrån att denne är försonaren.

Förskjuts inte då min syn på vad det innebär att vara en psykiskt frisk människa? Kan då min stabilitet som människa idealiseras på sätt som jag gjort ovan? Hur blir då min syn på sjukdom och svaghet? 

Men framför allt, hur blir det om mytens Jesus kommer att genomsyra församlingar och kristna sammanslutningar. Vad skulle detta innebära för  dessa ?

Jag föreställer mig i så fall kristna gemenskaper där friskt fortfarande  får vara friskt och sjukt betraktas som sjukt. Men där de friska inte stirrar sig blinda på sin egen hälsa utan ger sig tid med de svaga utan att för den skull alltid försöka omvända och bota. Det friska blir inte en pådrivare att befästa det eget friska utan ett redskap att dela andras svaghet.

21 22 Den föränderliga tron

Man kan med blotta ögat se hur min stad Örebro kontinuerligt förändras. Bara för några år sedan behövde jag inte fundera när jag skulle hälsa på någon bekant på öster. Numera får jag ta till min GPS för att hitta rätt. Att motsvarande förändring, om än i långsammare takt, pågår i örebroarnas inre värld, ser man inte lika tydligt, men är likväl ett faktum.

På yttre förändringar följer nämligen, och då  inte enbart i Örebro utan överallt, nya tankar och nya föreställningar. Dessa samlar sig bildlikt talat på hög och formeras på ett ofta överraskande sätt i nya föreställningar, antaganden och övertygelser och nya sätt att leva

Men allt sker med viss fördröjning. Bland vissa grupper av människor biter sig äldre sätt att handla och värdera fast och kan för en tid fortfarande betyda mycket. Detta trots att dess tid egentligen är ute.

Om detta tror jag mig veta en del. Jag har nämligen skrivit en doktorsavhandling som djupast sett handlar om just detta.  Men då gällde det inte Örebro utan Kumla under andra hälften av 1800-talet. Och det som var ett faktum då förblev fortfarande långt i på 1900-talet samma faktum.

När jag växte upp i Kumla hade jag därför påtagliga känningar av både det ena och det andra. Jag hade f a kamrater både från den ena kanten och den andra. Det betyder att jag umgicks med både dem som representerade det gamla och det nya. Själv påverkades jag från båda hållen.

Men skall sanningen fram var det de gammalmodiga jag påverkades mest av. De flesta av deras ideal blev också mina. Kristen tro kom också att bli min tro och kristna trohetsideal också mina. Samtidigt är jag av naturen mottaglig för intryck och argumentation. Därav har jag gått in i livet med egenskapen av en påtaglig dubbelhet i mitt sinne.

Denna dubbelhet har gjort att jag vågat se att kristen tro inte ligger i utvecklingens riktning. Det blir allt svårare att få medelsvensson att förstå att Jesus dog för mina synder eller att tron på Jesus skulle vara den enda vägen till salighet. Tidens tankar och föreställningar har lett till nya sätt att se på mening och mål, d v s till nya trosföreställningar.

Men stillar jag mig och tillägger; har människor i allmänhet förstått detta? Inser de att yttre förändringar påverkar tron, inte tar bort den.

Jag tror inte det. Jag anser t o m att denna brist på insikt är den blinda fläcken i samtidens sätt att reflektera. Alternativet är inte tro eller otro. Tron som företeelse är en nödvändighet. Utan tro och hopp går det inte att leva. Frågan är inte om någon tror utan på vad.

Och plötsligt öppnar sig nya vyer. Kristen tro kan som jag ser det fortfarande formeras så att den kan träda upp i ädel tävlan mot andra former av tro. Detta förutsätter att den kristna tron än en gång vässar sig för reflexion och granskning. För egen del är det inget jag önskar högre än att själv få vara delaktig  i såväl denna reflexion som denna granskning.

20 22 Tron ett sätt att förhålla sig

För mig är det viktigt med tankereda. Gör man inte klart för sig vad något handlar om kommer man in på sidospår. Och på sidospåren hamnar man i ofruktbara låsningar. Så har det avgjort blivit när vi talar om tro. Tro står för de flesta för religiös tro i bestämd mening, alltså något specifikt, något som vissa har, andra inte. 

Men så är det ju inte. Tron är ett sätt att förhålla sig till det verklighetens drama som vi bevittnar i såväl stort som smått. I stort möter vi detta drama när vi betraktar universums storhet och naturens förunderliga värld. I smått är tron ett sätt att förhålla till det samlevnadens drama som obligatoriskt följer på att vi föds till denna jord.

Till detta märkliga som vi under ett antal år är idragna i måste vi förhålla oss. Ingen kommer undan. Alla måste vi göra oss en bild av både det stora och det lilla, både av universums storhet och av hur vi skall förhålla oss till varandra. Tron är helt enkelt ett sätt att förhålla sig. Tron blir så tänkt något nödvändigt.

När tron är sund ändrar den sig utifrån omständigheterna. Ny kunskap, vidgat vetande påverkar vårt sätt att förhålla oss till verkligheten och det skapar, vilket vi vill det eller inte, nya trosföreställningar. Denna påverkan pågår när livet är friskt livet igenom. 

För egen del tror jag idag inte  på samma sätt som jag trodde när jag var barn. Skulle jag mot förmodan göra detta vore det ett tecken på att det var något fel på mig. Generellt menar jag att stela oförändereliga lärobildningar vare sig de är politiskt betingade eller religiöst, indikerar att allt inte är som det skall.

Så långt min grundinställning, nu om min personliga tro både i stort som i smått. I stort, det betyder hur jag betraktar universum och naturens underbara värld, i smått utifrån hur jag beskådar det samlevnadens drama som också jag är indragen i.

Själv är jag betagen i psalm 104 i Psaltaren. Den är i mina ögon en överlägsen beskrivning av själva urundret, d v s den underbara värld vi lever i. Framför allt gör psalmisten verklighetens drama till en Guds angelägenhet. Det är Gud som skapar och uppehåller. Allt utifrån sin tids världsbild.

För den delen skulle jag inte ha något emot en bearbetning så att psalmen stämde bättre överens med dagens faktaunderlag och därmed också tydligare speglade dagens trosföreställningar. Men en sån behövs inte.

Dock är det inte utan betänkligheter  jag med psalmisten tolkar in en god Gud i skapelsen. I själva verket blir jag inte klok på hur en god Gud kan låta utvecklingen gå framåt utifrån att den starke förgör det svaga i ett ständigt pågående skeende. Men att världen är en skapelse, inte en produkt av en blind slump, kommer jag inte ifrån. Livet som ett obestridligt  faktum är för mig ingen slumpens skapelse.

Till det samlevnadens drama som jag  liksom alla andra är  är indragen  i har jag klarare föreställningar och mindre betänkligheter. Nog har jag under årens lopp fortlöpande fått ändra mig utifrån mina livserfarenheter. Men här har jag ändå något fast att luta mig mot. 

Detta fasta är  min bild av Jesus Kristus som visserligen ständigt förskjuts allt efter som jag relaterar mig till honom. Dennes sätt att hantera mötet med sina medmänniskor och framför allt att hans sätt att förhålla sig till dem han mötte, skapar i mig ständigt nya trosföreställningar. Ett står dock över tid fast. För Jesus var livet värt ett kors. På detta faktum har jag hängt upp mitt liv och förankrat mitt hopp.

Detta om mitt sätt att förhålla mig till det stora och till det närliggande. Andra förhåller sig på andra sätt, men ingen kommer ifrån det nödvändiga i att ständigft föreställa sig och skapa sig bilder,  d v s att tro. Utan tro blir allt en stapelvara, d v s  ett enda sammelsurium. 

19 22 Yttrandefriheten socialt betingad 

Lars Wilcks rondellhundar då och Rasmus Paludans koranbränningar nu, väcker automatiskt funderingar om vår lagstadgade yttrandefrihet. Finns det gränser för vad man får tycka och säga även i ett liberalt land som vårt?

Ja, hävdar jag bestämt.  Yttrandefriheten är ingen absolut rättighet utan som det mesta som rör vår mänskliga samlevnad, socialt betingad och som sådan begränsad.

Hur är det nämligen till vardags? Inte går det att säga vadsomhelst till vemsomhelst. Ständigt måste man anpassa sig till omständigheterna. Det tillhör det sociala spelet. Gör man inte det handlar man utanför. Man får svårt att skaffa jobb, får förgäves leta efter kamrater och längtar man efter att få bilda familj, blir det om möjligt än värre.

Jag kommer ihåg hur det var för mig en gång under slutfasen av min teologiutbildning. Jag råkade höra vad min lärare i predikokonst, Henrik Ivarsson, sa till en av sina älsklingselever, Jan Evert Carlquist. Den där Björn Svärd kommer att få det svårt när han hamnar i en församling. Han är alltför öppen. Det betyder; han anpassar sig inte tillräckligt till det sociala spelet.

Ni må tro vad nyttiga dessa Henrik Ivarssons ord blev för mig i fortsättningen. Jag förstod att jag måste lägga band på min öppenhet, med andra ord på min frihet att säga det jag tyckte.

När detta är sagt måste tilläggas att vår lagstadgade yttrandefrihet, juridiskt bestämd utifrån tidsomständigheterna från 1700-talet och framåt, väsentligen har bidragit till vårt lands utveckling och välstånd. Täpper man nämligen till munnen på folk blir det ingen utveckling vare sig framåt eller bakåt, bara förstelning.

Så långt det principiella, nu till det aktuella problemet där Rasmus Paludans koranbränningar retar våra muslimer och blir till förevändning för kriminella att kasta sten på poliser, slå sönder fönsterrutor och bränna upp bilar. Hur skall man se på detta?

Uppenbart har koranbränningarna, en konkretisering av påstådd absolut yttrandefrihet, blivit till vapen riktade främst mot våra invandrande muslimer. Meningen är att dessa skall eggas till vansinne, göra brott och därefter kastas ut ur vårt land. Det betyder att rådande yttrandefrihet tillämpats på så sätt att det  förvandlats från att vara ett skydd till att bli ett vapen.

Skall vi tillåta att detta sker? När vi funderar över det problemet är det nyttigt att tänka klart. Och den som tänker klart lär inse att yttrandefriheten inte är något absolut utan socialt betingad. Lagens  syfte är att skydda samlevnaden, inte att till varje pris  försvara något abslut, om det så kostar liv.

Min slutsats blir att vi i dagens läge inte skall tillåta Rasmus Paludan att bränna Koraner i offentliga sammankomser. Det kostar för mycket och ger för lite. Däremot skall vi i andra sammanhang hävda rätten att yttra sig fritt i så många sammanhang som det någonsin är möjligt.

Att detta är angeläget även för mig personligen förstår alla som läser mina bibelstudier på nätet. Jag bryter där gång på gång mot konventionell utläggning och påstår saker om bibeln som skulle reta gallfebern på mina kollegor om de tog sig tid att läsa vad jag skriver. Bibelstudiet är mitt vapen mot det jag menar vara en förstelnad kristendom. Men nog skulle också jag tiga om jag märkte att det jag gjorde var mer till skada än till nytta. 

18 22 Förutsättningen kommer före uppgiften

Jag har redan noggrant läst Antje Jackeléns (AJ) ”Otålig i hoppet” (2020). Återstår för mig att studera denna skrift ingående. Varför,  hoppas jag skall framgå av det följande.

I sin inledning beskriver AJ kyrkans uppgift i enlighet med Kyrkoordningens ordalydelse som gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Och tillägger jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att förutsättningen kommer före uppgiften. Det duger inte att predika om det inte finns någon som har någonting att säga. 

 Det innebär att i en tid där kyrkan inte längre skapar de bärande tanketraditionerna (ni som läser mig vet att jag här gärna använder begreppet tankesanningar) måste kyrkan före allt annat skapa förutsättningar för att kunna fullfölja sin uppgift. I praktiken innebär detta för det första att kyrkan skapar miljöer där människor, höga som låga, privilegierade som utsatta, känner sig hemma. För det andra och minst lika viktigt att församlingen ger plats för att bärande kristna tanketraditoner (= trosföreställningar som slagit rot i människors föreställningsvärld)  utvecklas och att utrymme ges för handling utifrån dessa.

Efter min första genomläsning av ”Otålig i hoppet” misstänker jag att AJ inte är någon mästare på det första men att hon som reflekterande teolog förhoppningsvis kan bidra med att utveckla ett bärande teologiskt tänkande.

Om det är så bidrar AJ med sin bok till att skapa förutsättningar för att kunna se med trons ögon på tillvaron. Detta skulle i sin tur innebära att jag slapp denna evinnerliga replik som jag sedan länge blivit utledsen på.

Björn, jag respekterar din tro och jag skall göra allt för att du skall få behålla den. Men jag ser det hela på ett annat sätt.

Upplägget i ”Otålig i hoppet” tyder på att AJ i den kris som Coronaepidemin har inneburit vill visa att tron bär även i en svår tid. Och hon gör sitt bästa för att klargöra att trons sätt att betrakta tillvaron innebär en fördjupning av ett sätt att tänka och vara som borde komma alla till del.

Jag vet ännu inte hur min granskning skall gå till. Men bibelanvändningen skall jag syna, det utgår jag från, liksom de många citaten. Och den bakomliggande interaktionen mellan tidens sätt att se och teologins sätt att tolka lär det också gå att säga en del om redan på ett så begränsat material som AJ:s småskrift.

Själv sätter jag mig inte på några höga hästar. Jag var visserligen duktig på att i mitt församlingsbygge skapa bärande gemenskaper. Men mina teologiska reflexioner bet aldrig på riktigt. Numera som pensionär gör jag mitt bästa för att reparera den skadan. Det vet ni som läser mig på nätet.

17 22 För att undvika tvärstopp

Man måste undra över varför jag vecka ut och vecka in trummar på med mina budskap i både bibelstudier och mera fria reflexioner. Det kortaste svaret är; för att undvika tvärstopp, tvärstopp för fortsatt kristen trosutövning. 

Hittills är denna tro intvingad i sitt eget rum där det är tillåtet att inom vissa ramar även tycka det som samhället inte tror. Man får t o m statsbidrag för att hålla sådana udda gemenskaper vid liv. Detta för att värna om religionsfriheten säger de som bestämmer.

Dessutom är det inte bara därför som troende hålls avskilda från andra. De troende själva har sett till att det blev så.  Eller kanske hellre, gjorde det tidigare. När väckelsen under andra hälften av 1800-talet gick som en stormvind genom landet, sa ”de mest väckta” att de troende inte skulle beblanda sig. Bara troende skulle få tillhöra församlingen, bara troende få delta i nattvarden. Så var det i den nytestamentliga församlingen och så skall det vara idag, förkunnade de.

Till det kommer att instängdheten rullar på, ja t o m förvärras trots att kyrkornas dörrar sedan lång tid  blivit allt mera öppna och välkomnande. Nu är det inte de kristna själva som ser till att de får får leva i fred.  Nu är det gemene man som gör det.  Gemene man  går inte längre i kyrkan, döper inte sina barn, skickar inte sina barn till söndagsskolan. Varför? Därför att gemene man inte vill gå till något man inte längre tror på.

Här kommer det för mig angelägna in. Det är för att spränga föreställningen att kristen tro är ett passerat stadium, att tro är något för andra, inte för mig som jag skriver. Jag skriver och agiterar  för att undvika ett framtida tvärstopp, där kyrkorna  blir tomma därför att  ingen längre egentligen bryr sig om vad kyrkan säger. Jag vill en gång för alla slippa höra det välvilliga men avvisande i uttrycket, jag respekterar din tro med det underförstådda tillägget, men den är inget för mig.

Hur beter jag mig då i mina försök? Jag går på två fronter, bibelstudierna är den ena. I mina bibelstudier har jag öppnat mig för bibelkritik. Jag läser inte texten som helig skrift utan som litteratur. Det betyder att jag inte  rättar bibelordet efter kyrkans lära. Förutsätter inte att trosbekännelsen lägger grunden för en rimlig tolkning av det skrivna. Jag försöker kort uttryckt se vad som innerst inne döljer sig bakom det skrivna. Detta gör jag frimodigt. För mig håller såväl Jesus som Paulus för det. Förmodligen träffar jag ibland rätt, ibland fel. Men mitt ärliga uppsåt är att göra Jesus tydlig bakom all kyrklig traditionsbildning.

Det andra är mina fria reflexioner ”Med mina glasögon”. Budskapet i dessa handlar ytterst om tro. Jag driver bakom alla mina formuleringar att tron i ett sekulariserat samhälle lever vidare  som tidigare. Det går för den delen inte att leva utan tro, endera tror man si eller tror man så. Frågan är om man vågar låta sin tro konfronteras med verkligheten. Jag menar att i detta möte mellan tro och verklighet framtiden formas.

På den grunden menar jag att t ex det socialdemokratiska partiet är en trosgemenskap, t o m att partiet måste vara det. Frågan är om socialdemokraterna vågar låta sin idelogi, det jag kallar tro, konfroneras med verkligheten i ett fruktbart möte. Varom inte blir deras budskap likt dåliga trosformleringar som inte handlar om verkligheten utan om en låtsad verklighet, eller det jag kallar ofruktbar, t o m skadlig tro.

Alltså tron lever vidare om än i nya former och den kan vara både till skada och till nytta. Frågan gäller alltså inte om du tror utan på vad och till vad nytta. På den grunden skall även kristen tro prövas.

Och jag föreställer mig att om den insikten inte enbart har gått in i mitt huvud utan även i andras, skulle det  se annorlunda ut i både vår kyrka och i samhällslivet.

16 22 Klokhet och intelligens är inte samma sak

Vi skall vara tacksamma att det finns intelligenta människor. På dem hänger mycket. Man måste kunna tänka klart för att kunna förbättra det som redan fungerar bra. Utan intelligens blir det inga bilar som fungerar bättre, smutsar ner mindre, håller längre och drar hälften så mycke bensin. Utan intelligenta programmerare blir det i framtiden inga apparater som även en fumlig hand kan sköta och som kostar hälften av vad de gamla ineffektiva modellerna gick på. Utan intelligens utöver det vanliga skulle utvecklingen stå stilla men nedsmutsningen av vår omvärld däremot tillta och utvecklingen gå bakåt.

Vi skall vara tacksamma för alla våra minneskonstnärer. Jag tänker på alla dem som bara behöver höra en gång för att sen komma ihåg. Inte bara tacksamma, dessutom bereder de oss både nöje och ger oss underhållning. Finns det något mera avslappande än att bänka sig framför TV:n när det blir dags för ”På spåret”. Hur kan dom så mycket och uppfattar så snabbt har jag mer än en gång frågat mig.

Som ung präst minns jag hur jag beundrade en av kyrkans ungdomar, han hette Rolf Nygren. Han blev sedermera professor i historia. Jag minns hur han som tonåring satt framgör sin radioapparat och mer än en gång klarade tiotusenkronors frågan utan att få ett öre i belöning. Det var de officiella deltagarna i radions frågesport som kammade hem belöningen. Tänk vad bra det är att det finns folk lika Rolf Nygren som kommer ihåg. Det har vi andra som lätt glömmer och har svårt att komma på, glädje av. Dom klarar jobb som är långt över andras förmåga.

För att inte tala om hur tacksamma vi skall vara mot människor som både är intelligenta och har gott minne. Det är människor av den sorten som får de kvalificerade jobb som behövs och  som vi dödliga inte klarar av.

Men trots allt är detta bara en sida av sanningen. Man skall nämligen inte tro att en intelligent människa bara därför har ett gott omdöme. Klokhet och intelligens är nämligen inte ett och detsamma.

Vad jag förstår är de flesta som låtit sig skolas i de politiska ungdomsrörelserna på det klara med just detta. F a vet de att politisk klokskap är något mer än intelligens och minne. I dessa ungdomsrörelser skolas nämligen fram politiker som inte låter sig förblindas av människors talanger. De vet att klokhet och omdöme är de viktigaste egenskaperna i en demokrati. Därför skolas i dessa kretsar människor vars främsta egenskaper skall vara just deras klokhet och deras omdöme. Klokhet och omdöme går före intelligens och gott minne.

Hur kan du veta detta frågar sig då vän av ordning. Jag grundar mig på att politiker av alla sorter håller fast vid ett demokratiskt styrelsesätt. I en demokrati är det inte specialisterna, inte intelligensaristokratin, som styr. I stället väljer vi människor till våra politiska poster på grund av att vi litar på dem. Vi röstar fram dem vars främsta egenskap är att de har ett gott omdöme. 

Jag är innerligt glad över att det inte är specialisterna som styr vår land utan dem som vi röstat fram för att vi litar på dem. Det visar att vi inte fallit för frestelsen att låta klokhet och intelligens vara samma sak. 

15 22 Möt mig nu som den jag är

”Möt mig nu som den jag är” sjunger vi i en meditationssång som ingår i den Svenska psalmboken. Jag har sjungit denna sång hundratals gånger men inte förrän nu blivit berörd av den.

Det är formuleringen ”den jag är” som gripit tag i mig. ”Den jag är” står för ”den jag verkligen är”, t o m den som ”jag är menad att vara”. Kan begreppet själ uttryckas klarare än i dessa ord?! Min själ är inget mer och inget mindre än ”den jag verkligen är”.

Därmed inbegriper begreppet själ mitt vardagliga jag men pekar samtidigt utöver detta vardagliga. Själen blir så tänkt inbegreppet av bestämda kopplingar i min hjärna och av att min övriga kropp är i funktion. Men den är mer än det. Själen äger till detta också en ideell tillvaro. Den är mer än kroppsfunktioner eftersom den också är den jag är menad att vara. Själen är på den grunden både faktisk och tänkt.

Det är alltså med själen som det är med så mycket annat. Den är indragen i det växelspel som styr hela min tillvaro som människa, växelspelet mellan faktiskt och tänkt. I det här fallet hjälper mig det tänkta att ana mitt faktiska jag, d v s ”den jag verkligen är”.

Materiellt förankrade filosofer förnekar denna dubbelhet. För dem vilar allt i det faktiska, d v s i hjärnans kopplingar. När kopplingarna inte fungerar förvandlas vara till ickevara. Med ideellt tänkande filosofer blir det naturligtvis annorlunda. Och sådana finns det gott om, särskilt på kontinenten.

Själv är jag ingen filosof däremot ideellt tänkande Jag tror att om mig och andra gäller att vi inte bara är, till oss hör också vad vi är menade att vara.

Frågan är hur jag skall förankra denna min idealitet. Två vägar står öppna. Den ena förkunnar att jag äger en odödlig själ. Hur många gånger har jag inte mött denna föreställning. Det är inte en utan många människor som vittnat för mig om upplevelser som bekräftar tron på denna odödliga själ. När min make dog kände jag hur hans själ lämnade honom och steg upp mot himlen. Det vittnesbördet har jag hört från många.

Den andra som är min väg förankrar min själ, dvs ”den jag verkligen är” i tillvarons urgrund, livets, varats, blivandets faktum, d v s Gud, den Gud som gav mig Kristus. I denne Gud finns mitt sanna jag bevarat även när jag dragit mitt sista andetag. I Gud förankrar jag inte bara mitt jag utan också det jag jag är menad att vara. 

Min yttersta trygghet har jag alltså inte inom mig utan i Gud. Själv tror jag att döden är total. Allt dör när människan dragit sitt sista andetag. Samtidigt är allt bevarat, bevarat i Gud.

14 22 När trons stängsel brister

Tro och ideologi, det är för mig samma sak. I båda fallen handlar det om en tänkt sanning, en förhoppning, en förmodan, en dröm, en fantasi, en idé. Denna tänkta sanning äger inte frihet. Den är stängslad, styrd, tvingad  att prövas mot påtaglig verklighet. Ur denna prövning springer handling fram som i sin tur föder nya trosföreställningar och idéer som inte heller dessa äger frihet. Även de skall prövas mot påtaglig verklighet. Allt detta sker av nödvändighet. Livet förutsätter både tro och prövbar verklighet för att gå vidare. Utan tro blir människan en maskin och utan verklighet blir tron en fantasi eller en lära som i frid får leva sitt eget liv.

Men vad kan hända om trons stängsel brister och tron tar sig nya vägar och aldrig når målet det prövbara, aldrig konfronteras med det uppenbart sanna. Är det hela sanningen att tron då förvandlas till en lära, fjärran från verkligheten, en lära  som i frid får leva sitt eget liv?

I dagarna har vi fått uppleva att så inte behöver bli fallet. Tron/ideologin kan söka samband med det påstått, inbillat sanna och därigenom skaffa sig en ofattbar, destruktiv kraft. Inför våra ögon spelas katastrofen upp. Städer bombas sönder, människor dör eller flyr. Soldater får sätta livet till och hatet växer. Det har gått så långt att vi är farligt nära ett tredje världskrig.

Kom sedan inte och säg att tron är en privatsak, att var och en får tro och tänka hur den själv vill. Se på resultatet. Felriktad tro/ideologi kan leda till en hel värld satt i brand. Säg istället att tron och ideologin är fri såvida den låter sig prövas av påtaglig verklighet och uppenbar sanning. Först så renas tron och övergår i befruktande handling.

Det är uppenbart att Putin är farlig, lika uppenbart att stora delar av den ryska befolkningen låtit sig påverkas av Putins ”sanningar” och att Ryssland därigenom blivit ett hot mot världsfreden.

Putin är förvisso ett exempel på vart missriktad tro kan leda, men han är långtifrån ensam. Själv minns jag som barn Hitler och hans upphetsande hatiska utfall. Jag hörde honom i radion tillsammans med min pappa och mamma. Och långt senare har det stått klart för mig att Hitler fick praktiskt taget hela den tyska befolkningen på sin sida. Så jag förundras inte över Putins inhemska propagandasegrar.

När detta väl är sagt är det dags för självrannsakan. Missriktad tro är förvisso Putin inte ensam om. Grunden till farlig, missriktad tro hämtar vi inte enbart från Ryssland. Den finns i hög grad även i vårt välmående västerland. Här tror vi som aldrig förr, bara så att det inte är den traditionella gudstron som får våra kinder blossa av hänförelse. Det är annat som hänför oss. Det är inte helt utan skäl som ryssarna kallar oss dekadenta.

Och för att kriget mot Ukraina är ett orättfärdigt krig behöver för den skull inte ukrainarna vara några helgon. Deras nationalism och den ukrainska majoritetens hänförelse för västerländska världen kan till vissa delar kännas hotande för grannlandet Ryssland. Och det lär inte vara enbart i Ryssland som tron/ideologin tar genvägen över lögnen för att vinna i styrka. Även Ukraina kan vara drabbat, vad vet jag. Själv känner jag bättre till hur det förhåller sig hos oss. Själv ryser jag när politikers tro/ideologi inte riktas mot det uppenbart sanna utan mot en delvis falsk verklighetsbeskrivning. Detta för att vinna röster och vinna val.

13 22 Din gudstro dräper dig

Din gudstro dräper dig, sa jag. Aldrig nånsin tidigare har såna ord kommit ur min mun. Men nu rann dom ur mig och träffade dessutom sitt mål. För är det någonting som underminerar min väns liv så är det dennes gudstro. Gudsföreställningarna omformar hans yttre verklighet men tränger sig dessutom inåt och är förbunden med oro och en ångest, som tär t o m  på organen. Den ger sig på hjärta, lungor och magsäck.

Din gudstro dräper dig sa jag. Sen tänkte jag på Sören Kierkegaard. Få har väl haft Gud så nära sig som han. Gud var för honom nuets Gud som ställde människorna inför nuets absoluta utmaningar. Endera lyssande man till Guds utmanande befallningar eller så förde man Gud åt sidan. Något mellanting fanns inte. Med detta ständiga krav på avgörelse i nuet brottades han dag och natt. Och i  rasande fart utvecklade han sitt ”antingen eller” i  den ena skriften efter den andra. Också om honom gällde att hans gudstro dräpte honom. Han dog 1855, fyrtiotvå år gammal , totalt slut, utbränd inifrån.

Din gudstro dräper dig. Slutligen tänkte jag på Jesus. Han fick inte leva mer än trettio år. Sen dräpte honom hans gudstro. Utan att  som Sören Kierkegaard vara underminerad inifrån skedde det.  Människor som inte tålde höra hans hädiska tal dödade honom.

 Dessa av gudstron dräpta känner jag samhörighet med. Min vän vars gudsföreställningar omformade hans yttre och inre verklighet, alldeles särskilt. För är det något jag ständigt brottas med så är det hur gudstron påverkar också min verklighetsuppfattning. Utan en bild av Gud i mitt inre, utan en känsla inombords att det finns absoluta värden, öppnas en värld av hänsynslöshet och känslokyla i mitt inre. Men vad blir fallet om min bild av Gud är grundad i vanföreställningar? Till detta måste dock läggas att vanföreställningar om Gud trots allt har det goda med sig att de inte förnekar gudstrons själva grund,  varats, livets, existensens under. Och vem går för den delen fri från vanföreställningar. Sanningen om Gud hör evigheten till. Detta inte sagt för att förminska  det förödande i vanföreställningar.

Illa är det att bli dräpt av sin gudstro.Värre trots allt  när gudstron dräper andra. Här anklagar jag inte främst tidigare generationers kristna som bäddade för att vi lever i en generation som medvetet tänker bort Gud. Deras ogenomtänkta biblicistiska gudstro, jag tänker främst på den närkiska väckelsens pionjärer, bäddade för att deras barnbarn och barnbarnsbarn skulle tappa intresset för Gud. Här travesterar jag Jesus och säger; Fader förlåt dem ty de veta icke vad de göra

Min anklagelse gäller främst en teologi och en förkunnelse som inte ens idag på allvar brottas med gudstrons både problem och möjligheter. Man nöjer sig med att idealisera Gud och Jesus på samtidsvärderingarnas breda  grund. Sen må man heta pastor, präst, biskop eller teologiprofessor.

12 22 Jag tror på en Gud som bor inom mig och som bor i allt utanför 

För några veckor sedan var det mässa för stora och små i S:t Mikaels kyrka i Örebro. Då sjöng  vi som trosbekännelse psalmen 766 där en av versarna lyder; Jag tror på en Gud som bor inom mig och som bor i allt utanför. 

Psalmförfattaren Christina Lövestam lär ha hämtat sin formulering från bibeln, tänkte jag när jag sjöng.  Det borde vara följande formulering i Psaltaren 139 som inspirerat henne; Du (Gud) omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. För det var väl inte Psaltaren 8 som fått henne att bekänna som hon gjorde. Där står det; Du (Gud) gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Och sen gick tankarna blixtsnabbt  till alla dem som inte har en aning om vad som står i vare sig bibel eller Psaltare. Alla rörs vi till tårar över övergreppen på människovärdet i Ukraina. Och jag konstaterade när jag fortfarande sjöng att det inte enbart är bekännande kristna som förstått människans höga värde.

Det är konstigt att så många tankar och så många associationer på några sekunder kunde gå genom min  hjärna. Men vad annat är att vänta om man sysslar med  bibeln varje dag och dessutom  gjort det i nästan hela sitt liv.

Men inte nog med tankarna i mitt huvud när vi sjöng sången. När jag så småningom kom till ro i min ensamhet därhemma, dök nya tankar upp. Jag började fundera över det för oss kristna eviga problemet om Jesu förhållande till Gud. Teologerna, observera inte bibeltexterna, har lärt oss att Jesus på samma gång var sann Gud och sann människa. En omöjlig tudelning naturligtvis. Man kan inte vara såväl det ena som det andra samtidigt. Väger det över åt Gud, vad är då Jesu lidande värt. Det blir ett låtsas-lidande. Å andra sidan om det är människa han var, hur blir det då med hans sanna gudomlighet? Problemet blir inte lättare av att två evangelier, dvs inte alla fyra, förutsätter Jesu obefläckade avlelse för att visa att Jesus rent fysiskt var två i ett, d v s både Gud och människa i en och samma person.

Och jag gick tillbaka till Christina Lövestams psalm där hon bekände sig till en Gud som bor inom mig och som bor i allt utanför. Kan dessa ord ge  någon ledtråd?Kanske! Var det inte  med Jesus som för oss att Gud bodde i honom, bara så mycket intensivare och mera tydligt. Dock inte i den meningen att det för Jesus  bara  var att trycka en knapp så kom det rätta svaret från Gud. I möten där Jesus i förväg inte visste svaren och i underverk där Jesus inte kunde garantera utfallen, handlade Gud genom honom. Glöm dessutom inte att Jesus på korset våndades som varje dödsdömd troende skulle göra. Det var inga låtsasord som undslapp honom när han ropade Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Samtidigt visade hans sista ord på korset att hans förbindelse med Gud var obruten. I dina händer Herre Gud befaller jag nu min Ande.

Gud bodde i Jesus på ett osedvanligt tydligt, ja unikt sätt, det blir utifrån detta min bekännelse. Men, först i uppståndelsen blev han fullt ut det han skulle bli, Gud och Guds son i hela sin fullhet.

Men är det inte på motsvarande sätt för oss som bekänner oss till Jesus. Trots att det är en himmelsvid skillnad mellan Jesus och oss är vi lika i den meningen  att Gud också bor i oss och att vi en dag skall uppfyllas av Gud så att Gud blir allt i oss. 

Det är dessutom vår förhoppning att detta inte bara skall gälla oss bekännande kristna utan alla.  På den tron är åtminstone min syn på alla människors lika värde grundat. 

11 22 Interaktionen kyrka stat

Kyrka och stat är formellt skilda från varandra. Och tur är väl det. Med bevarade band föreställer jag mig kyrkan som ett privilegierat reservat. För vad skulle den annars bli i ett samhälle som gjort sig fri från både kyrka och kristendom.

Formellt råder alltså skilsmässa. Men i realiteten är de två storheterna inte skilda från varandra. De lever i det jag kallar interaktion med varandra. Tyvärr tycks mig interaktionen ensidig. Det är mer staten som påverkar kyrkan än tvärtom. Detta genom de ledande tankar som genomsyrar samhälle och statsapparat. Dessa tankar har också genomsyrat kyrkan som gjort dessa till sina. Säg den kyrkans representant som inte frimodigt ställer sig bakom det som i samhället kallas värdegrund. Detta osmält, d v s utan att relatera det till sin kristustro.

I det stycket är kyrkan lik den liberalteologi som genomsyrade kyrkans bildade företrädare i början på 1900-talet. Man lovprisade Jesus men man klädde honom i tidens ideal. Av Jesus blev åtminstone delvis en  ädel människa med en ädel människas ideal anno 1900.

Men hur skulle det se ut om kyrkan hade en egen mening och med denna sin egna mening försökte påverka samhällssyn och allmän mening. Vad jag förstår skulle det i så fall leda till  de mest olikartade utfall. I kyrkan finns samhällsbevararna, människor som håller på det gamla och i princip är mot alla förändringar. Nu vädrar de sina åsikter i stängda rum och i avgränsade gemenskaper. Och bäst är väl det. Om de vädrade sina åsikter offentligt skulle de framstå som hopplöst förlegade.

Andra påstår sig vara bibliska eller företrädare för en förment kristen lära. Men också dessa skulle komma till korta i den dagliga debatten. För vad är väl kyrkans lära, närmare betraktat. Den innehåller frysta trotsatser av sinsemellan skilda slag. Men tron är inte frysta trossatser och låter sig inte förmedlas av frysta trossatser. Se hur det gick med en frikyrklighet som försökte kopiera den nytestamentliga församlingstrukturen när de byggde upp sina församlingar vid sidan om och i protest mot en kyrka som de ofta med rätta bedömde ha förlorat sitt andliga liv. Av den bibliska församlingsordningen skapades nog ordning och reda, men den innebar också förbannelse. Vilka sår rev man nämligen upp när man utifrån summariska rättegångar uteslöt dem som förbrutit sig.

Mer framkomlig är enligt min mening det jag kallar den ”ärliga kristna vägen”. Den vägen har Kristus själv banat. Obönhörligt ärlig men med blick för enskilda människors behov sade han och levde han sina sanningar. Av detta skulle jag vilja se mer i den offentliga debatten och i det politiska samtalet. Se hur det blir när taktiken vinner och sanningen beror av vad man vill uppnå. Till slut kan man inte lita på något. Jag vet inte hur många gånger jag sagt det. Men den raka och hederliga Magdalena Andersson sade när hon satt i opposition att ladorna var tomma, men direkt efter valsegern vittnade hon om fyllda lador. Tyvärr har just dessa yttranden gjort att jag misstror praktiskt taget allt som politiker säger. Eller sannare, det har inneburit att jag alltid måste fundera över varför politiker  säger som de säger, innan jag kan ta ställning.

Slutligen har jag upptäckt ett drag i den kristna tron som är fördolt för de flesta, nämligen att det finns metoder att finna ut hur man skall ändra sig. Att ändra sig är nämligen nödvändigt. Frågan är nämligen när man skall ändra sig och när man absolut inte får göra det.

Här är Kristus min förebild. Berättelsen om den kanaaneiska kvinnan i Matteusevangeliet är en exempelberättelse i detta avseende. Se mitt bibelstudium som publiceras samtidigt med detta inlägg.

Men det är väl att hoppas för mycket att det från kristet håll skall komma fram signaler som påverkar sättet att på ett trovärdigt sätt förändra ett samhälle.

10 22 Mina tankar om Gud sammanfattade i trossatser

1 Alla gudsföreställningar, så även Jesu, är konstruktioner. Ytterst är Gud den oåtkomlige. Den slutgiltiga sanningen om Gud tillhör evigheten.

2 Religionerna förutsätter i regel en konkretiserad gudsbild. En konkretiserad gudsbild är alltid preliminär.

3 Jesu gudsbild var konkretiserad. Att förneka detta vore att förneka Jesus som människa. 

4 När jag med mitt förnuft tänker mig Gud står Gud för livet i betydelsen den/det/något som ytterst ger och tar liv. Till det hör att Gud ligger bakom naturkrafternas,  evolutionens och slumpens faktum. Så förstådd är Gud för mig den yttersta verkligheten. I sak står jag här på samma grund som alla dem  som är medvetna om livet och döden  som allt övergripande fakta.

5 Ateisten förnekar Guds existens.  Dock låter sig livets/varats/blivandets faktum ej förnekas, inte heller evolutionens, naturkrafternas eller slumpens faktum.  Dessutom är även för ateisten behovet av fantasier/förmodanden/ förhoppningar drivkrafter i hennes liv. Behovet av ett övergripande begrepp för dessa grundläggande fakta, respektive dessa för existensen nödvändiga förhoppningar föreligger därför även hos ateisten. Detta övergripande begrepp får ersättas av hänvisning till slumpen, evolutionen, naturkrafterna el dyl samt att man håller sig med det man kan kalla okränkbara värden.

6 Jesus  levde i och  utvecklade föreställningar om Gud som hade sin rot och sitt ursprung i den israelitiska trostraditionen. Hans gudsföreställningar var  f a direkt förbundna med hans egen livsresa, hans egen tro på gudsrikets närhet, hans egna gudsmöten liksom med hans egna möten med andra människor. Vi som tar del av evangeliernas berättelser har satt vår lit till att Gud talade till honom och gjorde sig begriplig i dessa möten.

7 Jesus utvecklade inte någon egen lära om Gud och hans tal om Gud lade inte grunden till en  heltäckande gudsförståelse. Jesus stod uppenbart i den israelitiska trostraditionen som han utvecklade på ett nydanande sätt.

8 Jesu tal om och förbindelse med Gud är omvittnad i evangelierna, d v s i den nytestamentliga berättelsetraditionen, och uttolkad i den nytestamentliga brevlitteraturen. Detta är för mig den ena källan till kunskap om Jesu gudstro liksom om hans relation till Gud. Den andra öppnar sig för min del vid meditation över korsskeendet.

9 Det jag uppfattat som Jesu gudstro försöker jag kanalisera över i egen gudstro. Den kompletterar mitt mera rent tankemässiga närmande till Gud (Gud som ofrånkomligt varande och blivande).

10 Jag har därigenom i en medveten trosakt låtit mig införlivas med  den israelitiska trostradition. Detta  via den uttolkning som Jesus gett mig via sitt ord och i sitt liv. Men jag jag tror mig också veta att Gud är förbunden med livets och dödens oåterkalleliga verklighet liksom med naturkrafternas och evolutionens faktum. Detta komplicerar bilden. Jag har inte tillgång till en motsägelsefri bild av Gud.

11 Min gudstro är öppen för kritik, f a har den inga svar att ge på de frågor som teodicé-problematiken aktualiserar.

9 22 Folk är som folk är

”Folk är som folk är”, det fick jag lära mig därhemma. Det var inte tal om att vissa i det frikyrkliga Kumla  per automatik var bättre än andra. Hög bekännelse var för min pappa minst av allt ett tecken på hög moral. När jag var liten ställdes unga medlemmar i Ebeneserförsamlingen till svars inför församlingens äldste om man blev med barn utan att vara gift. Om man inte bekände sin synd blev man utesluten. Men hur blev det då med alla dem som inte blev med barn? frågade sig min pappa. Har det någonsin hänt att någon av dessa ställts inför äldstekåren?

”Folk är som folk är” sade alltså min pappa. Det har jag fått med mig som en grundinsikt. Och jag lägger till, längst därinne i själens djup är vi varandra förunderligt lika vare sig vi har den ena bekännelsen eller den andra.

Men till det yttre, och när det gäller beteendemönster, är vi långt ifrån lika. På frikyrkligheten i Kumla har jag prövat detta mer än någon annan någonsin gjort. Jag har på upp till 6000 personer som var i sin krafts dag från 1860-1900 bland annat prövat hur det var beställt med deras äktenskapliga trohet. Och jag fann att det fanns en signifikant skillnad mellan väckelsens folk och alla andra. Tror du mig inte är det bara att beställa hem ”Väckelsen i lokalsamhället” (1987) och läsa innantill.

Däremot kunde frikyrkligheten all sin stränghet till trots inte ändra på tidsutvecklingen. Allt tydligare har de frikyrkliga både i Kumla och annorstädes mer och mer blivit som alla andra. Dessutom är beteendemönster och sociala konventioner en sak. En annan hur man är längst därinne. Och därinne är vi oss förunderligt lika. Att bemästra sitt inre från det som inte är som det skall vara, är bland det svåraste som finns. Det vet jag bättre än många. Mina besvikelser i livet har jag långt ifrån alltid hanterat som min bekännelse lärt mig vara riktigt.

Detta har idag lett mig till att se samhälle och kyrka på ett eget sätt. Eftersom jag är rotad i en stark församlingsgemenskap, jag lever mitt liv i Mikaels  församling i Örebro, har jag börjat jämföra församlingslivet med samhällslivet och funnit förvånande likheter. Det har gått så långt att jag börjat se på samhället som en form av kyrka. Det som gäller i den kyrka jag lever jämför jag med det samhälle jag har utanför mig. Som det är idag tillbringar jag några timmar varje dag på en demensavdelning på Rostahemmet där min hustru vistas. Där är majoriteten av vårdbiträden och undersköterskor muslimer. Men detta gör inte att de behandlar min hustru annorlunda än bekännande kristna skulle göra. Och i långa stycken tänker och känner de som de jag möter i kyrkan. Alltså, folk är som folk är.

Men nog finns det skillnader, förmodar jag. Men här jag inte tillgång till statistik, åtminstone sådan statistik jag hade för väckelsen i Kumla under slutet av 1800-talet.

För mig är en förmodad skillnad mellan samhälle och kyrka, mellan sociala institutioner i kommunens regi och en kyrkoförsamling som den i Mikael, förankringen. Inte den verkliga förankringen utan den påstådda och förhoppade.

Den påstådda förankringen på Rostahemmet avd E är att skapa trygghet för patienterna och i mån av möjlighet tillit. Gud får man inte blanda in. Tryggheten finns inom människan.

I den församling jag tillhör tänker man i långa stycken på samma sätt. Men hela tiden söker man också att finna en grundtillit som sträcker sig utöver tid och rum.

8 22 Hederliga lögnare

Katolikerna har sitt att släpa på, i dag tydligast i sina bemödanden att sona sina prästers sexualförbrytelser. Om det nu går att sona detta svåra. Folkets dom är obönhörlig. För pedofili finns ingen förlåtelse och för pedofilen inget förbarmande. Övrigt i pedofilens karaktär räknas ju inte. Att en pedofil i långa stycken också kan vara en hederlig människa finns inte på kartan.

Men det är detta jag fastnat för, denna dubbelhet hos pedofilen, att det även hos pedofilen kan finnas mänskliga drag. 

( För att jag inte skall missuppfattas anser jag att övergrepp mot barn är med det värsta jag vet, men också att pedofili är en svårbotad inre drift. Ett råd till katolikerna, slopa celibatet)

Denna dubbelhet tar jag igen också i mitt eget kristna sammanhang. Men nu har det inte med sexualdrift att göra utan med kontrasten hederlighet och lögn som i närmast renodlad form kan finnas i en och samma ledande företrädare för kristen tro. I mitt fall relaterat till det frikyrkliga Närke, där jag har mina rötter.

Å ena sidan möter jag en frikyrklig kristen med avundsvärda egenskaper. Hon lever som hon lär, tar sin tro på allvar. Hon befinner sig på de svagas sida och står för det genom personliga offer. Vanligt folk anar inte hur mycket hon varje månad avstår för det gemensamma bästas skull. Allt ont tal om de frikyrkligas  girighet eller att de bara gynnar sina egna, håller jag för lögn. Den inställningen har jag lärt mig av min pappa. Han skramlade bössa åt Röda korset och han märkte, och det sade han till höger och vänster, att det var de frikyrkliga som gav mest.

Å den andra sidan har jag hos samme frikyrkokristne upptäckt en lögnaktighet som inte är av denna världen. I bestämda trosfrågor lägger hon nämligen locket på. Visst i bibel och bekännelse får inte diskuteras på allvar. Tar man upp sånt till samtal är ramarna snäva och att den jag talar med är försvarsadvokat märks mer än tydligt.

Själv är jag i detta stycke drabbad. Mer än en gång har jag blivit nertigd när jag påpekat godtyckligheter i bibeltolkningen. Tydligast har detta skett när jag för frikyrkoteologer påpekat det godtyckliga i väckelseledaren Emil Gustafsons bibeltolkning.

Roten till det onda är att man saknar respekt för uppenbar sanning. Själv utgår jag från att kristen tro skall stå pall för den  utmaningen. Det är ur konfrontationen mellan tro och verklighet sann tro skall uppstå. Tron får aldrig bli ett reservat. På sikt kommer den då att dö.

Nu kan man tycka att jag är ensidig när jag exemplifierar de kristnas dubbelhet med exempel från frikyrkovärlden. Men detta inte i illvilja. Här i Närke är det frikyrkligheten som har ledartröjan.  Det är från det hållet levande kristendom i första hand är att hämta.

Men exempel är exempel. Det jag ovan tagit upp gäller i hög grad  oss alla, även mig personligen. Och vad jag vill säga är att vi skall passa upp så att vi inte blir hederliga lögnare. Dessutom se upp så att lögnen inte härrör från vårt sätt att hantera det käraste vi har, vår kristna tro. Och jag säger slutligen  till mig själv liksom till mina trossyskon. Vi behöver inte vara rädda för den uppenbara sanningen. Vår tro går renad igenom detta möte.

7 22 Sökandet får aldrig upphöra

Livet, undret att det finns något som är och finns till, mest av allt att jag är en del av detta liv är ett faktum som jag inte kan förneka. Inte heller duger det att stryka ett streck över det som heter kärlek och rättvisa och säga att det är mänskliga tankekonstruktioner. Så lätt kommer man inte undan. På ett eller annat sätt gör sig kärleken ändå påmind. Den knackar på även hos de mest hårdhjärtade som en storhet i sig.

Sedan är det en annan sak att få grepp om mening, liv och om rättvisans och kärlekens väsen. Det duger inte att förvandla frågan till en privatsak. Det vore att ge fritt rum för godtycket. Hur skulle det gå om var och en fick ha sin egen syn på liv, mening och rättvisa. Det skulle bli kaos, i slutändan allas krig mot alla.

Den väg vi som samhälle måste gå är att gemensamt söka oss fram och sedan korrigera oss efter hand. Livet upphör ju inte utan går vidare i ständigt nya formationer och inte heller den tvingande frågan om kärlek och rättvisa.

Söka oss fram är vägen och sedan allt eftersom slå fast i lagar, regler och ideal. Detta för att värna om livet liksom om kärleken och rättvisan. Det är också det som med växlande framgång sker i en ständigt föränderlig värld.

Att ta för givet duger inte. De mest stabila strukturer blir med tiden instabila. Det mest perfekta politiska system kan degenerera. Ideal som vi tagit för givna kan vittra sönder. Allt detta i enlighet med lagen om alltings förgänglighet.

Som när min hustru i ett hastigt förlopp drabbades av demens. Efter en sömnlös månad när jag dag dag och natt fick vaka över henne, grep hemtjänsten in. Det dröjde inte förrän hon genom kommunens försorg fick ett skyddat boende med omsorg dag som natt. Och jag fick i fortsättningen vara tillsammans med min livskamrat utan att samtidigt slitas ner av trötthet.

Men vem kan lita på att det skall förbli vid detta. Vården på Rostahemmet där min fru numera har sitt hem kan bli sämre. Vårdbiträden och undersköterskor behöver inte för alltid vara lika kärleksfulla som de nu är.

Att tro sig äga kommando över livet duger inte. Att tro sig behärska livets spelregler inte heller. Till livet hör att alltid vara på väg och att alltid söka förnyelse, att alltid förundras över livets under och att alltid söka efter kärlek och rättvisa.

Men hur är det då med oss som tror oss veta. Jag tänker på alla dem av oss som tror sig veta vad som oåterkalleligen och evigt är sant liv, sann rättvisa och sann kärlek. Jag tänker på människor både bland dem som förnekar sambandet mellan livet och Gud, och på oss som bejakar detta samband. Hur skall vi förhålla oss. Om hur vi som tror skall förhålla oss, har jag tankar. Om detta i det bibelstudium med en text hämtad från Jona bok som publiceras samtidigt med detta inlägg.

6 22 Mer tilltal än redskap

”Mer tilltal än redskap” lyder alltså rubriken. Det är bibeln jag tänker på, närmare bestämt mitt eget bruk av denna skrift.

För mig kommer tilltalet i första rummet av flera skäl. Främst kanske för att jag behöver bibeln som samtalspartner. Det är mina frågor jag  behöver få svar på. För att få det behöver jag gå ner till den enskilda texten och där specifikt söka efter tilltalet.

Detta tilltal är inte lättfunnet. Enda vägen för mig är att behandla bibeltexten som vore den en människa som jag möter på djupet. Jag måste in bakom alla förklädnader för att finna bibeltextens puls, hjärta och sinnelag.

Detta i sin tur förutsätter bibelkritik. Texterna måste prövas som vore de litteratur av vanligt slag. Här duger inte att huka för det anstötliga. Allt skall vägas, allt skall kritiseras, allt skall observeras. Detta inte för att racka ner på utan för att finna.

Vänskap, tillgivenhet och kärlek i det mänskliga livet förutsätter att man känner till även den älskades svaga sidor. Den kännedomen tillhör kärlekens förutsättning. Så är det också med bibeltexten. Så fort man blundar för det som tycks ofromt eller osmakligt, förlorar man också finkänsligheten för det heliga och nära och därmed också för bibeltextens tilltal.

Jag är en given motståndare till alla fromma tillrättalägganden. Jag gillar inte textutläggningar som ställer till rätta, inte bibelöversättningar som harmoniserar uppenbara motsättningar, inte kristna som får allt att gå ihop.

Predikanter av idag har tagit sig till med att sätta den bibeltext man predikar över i sitt bibliska sammanhang. Det låter ju bra. Bra om man inte därigenom suddar ut den enskilda bibeltextens egen puls, dess egna svaghet och styrka.

”Mer tilltal än redskap” lyder alltså rubriken till detta inlägg. Det betyder att jag trots allt erkänner att bibeln också skall fungera som redskap. Den är ett givet redskap i alla former av kristen gemenskapsbildning.

Bibeln har sin givna plats också vid mitt nattduksbord. Den är ett många gånger försummat redskap vid präst- och religionslärarutbildningen osv. Utan bibeln förlorade vi kontakten med den gammaltestamentliga världsbilden som i sin tur är en förutsättning för att förstå Jesus.

Men stelnar bibeln och blir till fastlåst lära är den mera till skada än till nytta. Först när bibeln får tala sitt eget språk, när den får framträda i all sin svaghet och styrka blir den oumbärlig.

5 22 Knepet när biskopen avsattes

Biskopen i Visby, Thomas Petersson avsattes för några dagar sedan av Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar. Det skedde med  ärkebiskopen Antje Jackeléns gillande. Ärkebiskopen var i sin tur uppbackad av professorn i kyrkohistoria, Joel Halldorf. Allt enligt P1 som var först med att meddela beslutet.

Detta satte fart på mina tankar. Inte så att jag ondgjorde mig över biskopens otrohet, mer över hur det förhåller sig med maktförhållandena  i det svenska samhället. För nog är det väl så att det är  samhället, staten eller vad vi nu skall kalla denna allomfattande apparat, som styr det mesta i vår omgivning. Dock inte allt. Det måste också finnas plats för det fria initiativet. Ett genomreglerat samhälle hotas av sotdöden. Titta bara på Nordkorea där folk svälter ihjäl i sin ofrihet.

Men friheten är relativ. Det duger inte att nonchalera folkviljan. Har det blivit allmän mening att det är avskyvärt att våldföra sig på kvinnor, tycker också statsapparaten likadant. Och straffen för våldsverkarna blir hårdare allteftersom folkviljan hårdnar. 

Å andra sidan har otroheten klassats ner. Otrohet renderar inte automatiskt i avsättning.  Varför? Därför att folk i allmänhet inte tycker att man kan råda över människors känslor.

Och sin höga bekännelse till trots följer kyrkan, om än med eftersläpning, efter. Under mina många år som präst i Svenska kyrkan har jag iakttagit detta. När jag blev präst var det självklart att den som jobbade pastoralt (med kyrkans egentliga uppgift) endera var gift eller ogift. Men när jag gick i pension hade det blivit alltmera vanligt att våra medarbetare levde i  mellanformen samboende och det utan att någon ens rynkade på näsan.

Så för några dagar sedan  kom detta med biskopen Thomas Peterssons otrohet och hans avsättning. Mer än en journalist rynkade på näsan åt beslutet. Avsättning frågade de sig, borde det inte räcka med att biskopen bad om förlåtelse för sin överträdelse. Man kan ju inte råda över en människas känslor.

Men kyrkan tog till hårdhandskarna, d v s obönhörlig avkragning. Thomas Petersson fick i fortsättningen inte vara varken präst eller biskop. Jobba i kyrkan gick bra men inte i någon av kyrkans vigningstjänster (biskop, präst, diakon).

För mig är detta  tal om kyrkans vigningstjänster som motivering ett kyrkans knep för att legitimera sitt beslut. Som om trohet var allvarligare för en biskop än för en församlingsassistent eller för någon annan som företräder kyrkan. Inför Gud spelar det ingen roll om man är präst eller lekman. Alla har vi ansvar utifrån gåva, förmåga och uppgift oavsett om vi är vigda till vårt uppdrag eller inte.

Detta ifrågasättande betyder inte att jag ogillar beslutet i sig. Det duger inte att vara kyrkans ledare om majoriteten av  kyrkoherdarna i stiftet, d v s biskopens närmaste medarbetare, inte längre har förtroende för sin chef. Sånt skall rendera i omplacering, inte med nödvändighet i avkragning.

4 22 Jag och korset

Min hållning till korset är subjektivt betingad, alltså min sanning, inte nödvändigtvis någon annans.

Själv har jag ägnat mitt yrkesliv som präst att i predikans och meningsutbytets form  förmedla min då aktuella sanning till andra. Det har inneburit att min sanning i bästa fall tagits emot och där slagit rot, men i mottagarnas sinnen alltid mängts in i deras egna föreställningar och där omvandlats och blivit deras egna.

Nödvändigtvis är det så att visst i vårt inre, i kristna sammanhang kallar vi det tro, är och skall vara subjektivt betingat. I andra sammanhang än specifikt kristna ges det subjektivt betingade andra beteckningar. Oavsett beteckning är det subjektiva inom oss nödvändigt. I människans inre måste en ständigt interaktion mellan det subjektivt betingade i henne och och hennes vetande pågå. Det ena skall påverka det andra, korrigerande eller stimulerande, för att livet skall bli helt.

När jag skall redovisa min egen hållning till korset betyder det inte att allt är fött i eget inre. Influenserna utifrån har många gånger varit avgörande. Jag står som många med mig  i ett sammanhang av bibeltolkning. Förståelsen av evangelierna har alltid intresserat mig liksom av Paulus.  Det jag här skall skriva om korset är mina aktuella intryck av just evangelierna och Paulus.

Mot denna bakgrund blir min bekännelse till korset som följer.

Jag ser i skrivandets ögonblick tillvaron, Gud, ja allt, i ljuset av främst korsfästelsen. Nog vet jag att korset fick sin fullbordan i uppståndelsen och nog tror jag på andens nya liv. Men min reflexion kretsar kring Långfredagens kors.

På korset ser jag avrättningen av Jesus, profeten som väntade på tidens snara slut mannen med rykte om sig att vara en religiös uppviglare. Jag slås av att avrättningen kunde ske utan att Jesus gjorde några försök att undkomma sitt öde.

Jag förstår för det första denna korsfästelse som ett kärlekens offer. Det var kärlek till människorna som ytterst ledde till hans avrättning. Till denna kärlek hörde hans rättfärdighet, hans religiösa anspråk och med det hans fördömanden. Inte minst hans religiösa anspråk blev den direkta orsaken  till hans död.

Jag observerar för det andra att Jesus dog med bevarad gudsförtröstan trots att han upplevde sig övergiven av Gud.

Både det ena och det andra väcker anklang i mitt inre. Korsfästelsen som ett kärlekens offer lägger grunden för min kristna tro. Och Jesu förtröstan på Gud trots att han upplevde sig övergiven av Gud är ett stöd för mig som inte får min egen gudstro att gå ihop. Jag kan i min gudsövergivenhet med Jesus ropa: I dina händer befaller jag nu min Ande. 

Utanför dessa, låt oss kalla dem insikter utan metafysiska övertoner, finns för mig ingen avgörande religiös upptäckt att hämta,  men i korsets förlängning mycket att ta vara på. Jag tänker här främst på de metafysiska sanningarna, uppståndelse, himmelsfärd och gudomlig närvaro, eller varför inte också de metafysiska  växlar Paulus drar av händelserna på Golgata. 

Paulus kopplar Jesu offer till en ny rättsordning. Förbunden med den korsfäste kan du leva utan  att behöva luta dig mot lagar och förordningar. I tron på Kristus är du bevarad utan laglydnadens hjälp. Den uppståndnes Ande leder dig rätt. De gudomliga lagarna består visserligen,  men nu som stöttor och påminnelser. 

3 22 Om min gudstro

Som jag ser det  grundar sig gudstron på  förmodanden utifrån att tillvaron är verklig och att begreppet Gud står för denna ofrånkomliga verklighet. På grundval av  denna insikt formar vi vår bild av Gud.  Detta i en inre uppgörelse mellan vad vi erfarit och våra önskedrömmar. Bilden av Gud blir därför alltid subjektivt betingad.

I dag stimuleras vi från fler håll än någonsin att forma gudsbilder utifrån ständigt nya kunskaper och erfarenheter. Detta sker fortfarande i en inre uppgörelse mellan erfarenhet och önskedröm.

Att gudsbilden är subjektivt betingad gäller som jag ser det alla av kvinna födda, detta inklusive Jesus. Dennes inre  bilder av Gud bottnade i religiös tradition och utformades tydligast  i hans möten med andra människor. Gud talade till Jesu inre i dessa möten och Jesus lät sig formas av detta tilltal. Det som är vår utgångspunkt i vår gudstro, det ofrånkomliga varat och existensens obestridliga  faktum, var för Jesus en självklarhet.

Erfarenheten av Gud, ytterst erfarenheten av existensens obestridliga faktum, är för mig kopplad till det ofrånkomliga i liv och död. Vi må vara livet på spåren genom all vår kunskap, men överlista döden förmår vi inte. Och alla våra böner till trots skördar slumpen sina skördar och låter Gud den starke leva och den svage dö.

Förvisso är detta inte allt. Det finns också annat som vittnar om Gud. T o m gudsförnekaren måste bekänna att det finns bråddjup av mening att få del av, bråddjup av skönhet, bråddjup av samklang och harmoni, bråddjup av kärlek som spränger sönder vittnesbörden   om alltings intighet.

Jesu ord på korset, min Gud, min Gud varför har du övergivit mig, var sprungna ur äkta förtvivlan som jag känner igen mig i. När Gud inte tycks lyssna på mina böner eller när olyckan drabbar mig kan också jag brista ut i min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.

Men denna förtvivlan skilde inte Jesus från Gud. Hans sista ord på korset,  i dina händer överlämnar jag nu min ande, var uppfyllda av gudsförtröstan. Med de orden vill också jag lämna mig åt Gud. 

2 22 Att söka det man inte äger

I samspelet människor emellan gäller ovillkorligen och alltid att man ibland skall dra isär ibland förena, ibland gilla, ibland ta avstånd från. Det tillhör livets villkor att det är på det sättet.

Den som läser mina inlagor på nätet har säkert märkt att jag gjort det till en av mina huvuduppgifter att kritisera dessa rörelser i motsatt riktning. F a att jag  närmast är allergisk mot det jag anser vara falska motsättningar, sådana som egentligen inte har skäl för sig.

Idag tar jag upp en sällan observerad gemensam nämnare, något som vi äger gemensamt utan att riktigt förstå att det förenar oss.

Vad är nämligen det för religionen kännetecknande om inte ett sökande efter det man inte äger.

Låt mig belysa det personligt. Varför upprepar jag mig  i ständig bön och tillbedjan, varför vänder jag dagligen upp och ner på bibeltexterna för att finna det jag hittills inte sett. Varför är jag närmast ett inventarium i S:t Mikaels kyrka på söndagarna. Tills för några år sedan visste kyrkobesökarna i Mikael att där till vänster sitter Björn och Gunlög Svärd. Det gör dom alltid. Numera sitter jag där ensam. Min fru har jag på ett vårdhem. Till henne går jag när gudstjänsten är slut. Men i kyrkan är jag, alltid. Idag med Coronapass och på tillbörligt avstånd från alla andra.

Varför denna ständiga upprepning.  Naturligtvis därför att jag söker det jag inte äger. Jag söker en Gud som förbarmar sig över mig. Denne Gud är inte min egendom men jag söker honom ständigt.

Nu till den värld jag möter i min omgivning. Så här i Coronatider kommer den mig till mötes via radio, TV och dator. Träffar folk gör jag inte. Det är alltför lätt att bli smittad. Men det behövs inga människor i min närhet för att jag skall märka hur det är. Så fort jag slår på radions P1 handlar det om kultur. Det är som om P1 är besatt av kultur. Slår jag på P3 slipper jag kulturen. Istället sköljs jag över av populärmusik i ständigt nya varianter. Det är som om folk inte kunde få nog av denna musik. Till slut orkar jag inte mer. Slår av för att finna mig själv i tystnaden.

Varför denna kultur och denna eviga musik? Därför att människor behöver den. De är precis som jag i min religionsutövning. De söker det de inte äger. 

Jag läste om  kulturpersonligheten Per Wästberg. Han vittnade, jag tror det var i någon tidning. Jag kan inte leva utan litteratur, ständigt ny litteratur. Den ger mig det jag inte äger. 

Kom sen inte och säg att vi människor lever i olika världar så att jag i min kyrka är något helt annat än hon med P3 påslagen. Alla är vi lika i den mening att vi söker det vi inte äger. Vardagens rutiner är inte nog för oss. Vi längtar till något som är utöver oss själva.

Denna längtan är ingen privatsak. I stället är den något som förenar oss alla.

1 22 Forskning säger eller forskningen säger

”Forskning säger” betyder ett, ”forskningen säger” något annat. Det första bekräftar ett resultat, det andra att resultatet håller generellt.

Jag har fått för mig att radiopratare inte alltid har denna skillnad klar för sig. Eller också vill de att av forskning skall bli forskningen. Begreppet forskning byter de nämligen oftast ut med  forskningen.

Detta till men för oss som lyssnar. Vi är nämligen i trängande behov av att veta vad som är fastslagen sanning och vad som inte är det. Dessutom behöver vi kunna lita på våra hallåor. Minsta misstanke om att de säger det som opinionen ålagt dem att säga gör att vi täpper till öronen. Förmodad sanning får aldrig bli bekräftad sanning därför att opinionen säger det.

Nu finns det förstås gränsfall. I klimatfrågan är förmodligen ”forskning säger” för vagt när man påstår att 1,5 graders målet inte går att nå om vi fortsätter med vår kolbrytning och våra bensinbilar. Här skall det nog heta ”forskningen säger”, även om vi vet att vädervariationer förekommit sedan världens begynnelse.

Nu är det inte enbart radiopratare och hallåor jag har behov av att klanka på. Viktigare är att jag kan lita på våra folkvalda. Men det kan jag inte. Själva det politiska systemet gör det omöjligt.

Nu känner jag förstås  inte till något  bättre styrelseskick än det demokratiska. Men det  hindrar inte att det på demokratin följande partisystemet med sin gruppsolidaritet har sina baksidor. Man tvingas tycka som gruppen. Gör man trots allt inte det försvinner man ut i periferin.

En följd av detta blir att man inte helt kan lita på uppriktigheten i politikers uttalanden. Det ligger ofta självbevarelsedrift och partisolidaritet i deras utspel.

Som om det är något speciellt. Vi människor är som djurart flockvarelser och i den egenskapen måste vi rätta oss efter det gruppen tolererar. En gång blev jag i  min förmenta uppriktighet riktigt bränd när jag förbisåg detta. I samband med ett dopsamtal sade jag något som var förgripligt för unga människor som tyckte som man just då skulle tycka. Mitt uttalande fungerade som en käftsmäll. Inte tal om att jag skulle få döpa deras barn. 

När detta väl är sagt åter till utgångsläget och skillnaden mellan forskning och forskningen. Distinktionen mellan dessa båda går att upprätthålla trots tryck från tidsandan. Och går det måste vi upprätthålla skillnaden. Det vore till men för det förtroende som vi trots allt har för varandra om vi inte gjorde det.