Med mina glasögon 7

2 22 Att söka det man inte äger

I samspelet människor emellan gäller ovillkorligen och alltid att man ibland skall dra isär ibland förena, ibland gilla, ibland ta avstånd från. Det tillhör livets villkor att det är på det sättet.

Den som läser mina inlagor på nätet har säkert märkt att jag gjort det till en av mina huvuduppgifter att kritisera dessa rörelser i motsatt riktning. F a att jag  närmast är allergisk mot det jag anser vara falska motsättningar, sådana som egentligen inte har skäl för sig.

Idag tar jag upp en sällan observerad gemensam nämnare, något som vi äger gemensamt utan att riktigt förstå att det förenar oss.

Vad är nämligen det för religionen kännetecknande om inte ett sökande efter det man inte äger.

Låt mig belysa det personligt. Varför upprepar jag mig  i ständig bön och tillbedjan, varför vänder jag dagligen upp och ner på bibeltexterna för att finna det jag hittills inte sett. Varför är jag närmast ett inventarium i S:t Mikaels kyrka på söndagarna. Tills för några år sedan visste kyrkobesökarna i Mikael att där till vänster sitter Björn och Gunlög Svärd. Det gör dom alltid. Numera sitter jag där ensam. Min fru har jag på ett vårdhem. Till henne går jag när gudstjänsten är slut. Men i kyrkan är jag, alltid. Idag med Coronapass och på tillbörligt avstånd från alla andra.

Varför denna ständiga upprepning.  Naturligtvis därför att jag söker det jag inte äger. Jag söker en Gud som förbarmar sig över mig. Denne Gud är inte min egendom men jag söker honom ständigt.

Nu till den värld jag möter i min omgivning. Så här i Coronatider kommer den mig till mötes via radio, TV och dator. Träffar folk gör jag inte. Det är alltför lätt att bli smittad. Men det behövs inga människor i min närhet för att jag skall märka hur det är. Så fort jag slår på radions P1 handlar det om kultur. Det är som om P1 är besatt av kultur. Slår jag på P3 slipper jag kulturen. Istället sköljs jag över av populärmusik i ständigt nya varianter. Det är som om folk inte kunde få nog av denna musik. Till slut orkar jag inte mer. Slår av för att finna mig själv i tystnaden.

Varför denna kultur och denna eviga musik? Därför att människor behöver den. De är precis som jag i min religionsutövning. De söker det de inte äger. 

Jag läste om  kulturpersonligheten Per Wästberg. Han vittnade, jag tror det var i någon tidning. Jag kan inte leva utan litteratur, ständigt ny litteratur. Den ger mig det jag inte äger. 

Kom sen inte och säg att vi människor lever i olika världar så att jag i min kyrka är något helt annat än hon med P3 påslagen. Alla är vi lika i den mening att vi söker det vi inte äger. Vardagens rutiner är inte nog för oss. Vi längtar till något som är utöver oss själva.

Denna längtan är ingen privatsak. I stället är den något som förenar oss alla.

1 22 Forskning säger eller forskningen säger

”Forskning säger” betyder ett, ”forskningen säger” något annat. Det första bekräftar ett resultat, det andra att resultatet håller generellt.

Jag har fått för mig att radiopratare inte alltid har denna skillnad klar för sig. Eller också vill de att av forskning skall bli forskningen. Begreppet forskning byter de nämligen oftast ut med  forskningen.

Detta till men för oss som lyssnar. Vi är nämligen i trängande behov av att veta vad som är fastslagen sanning och vad som inte är det. Dessutom behöver vi kunna lita på våra hallåor. Minsta misstanke om att de säger det som opinionen ålagt dem att säga gör att vi täpper till öronen. Förmodad sanning får aldrig bli bekräftad sanning därför att opinionen säger det.

Nu finns det förstås gränsfall. I klimatfrågan är förmodligen ”forskning säger” för vagt när man påstår att 1,5 graders målet inte går att nå om vi fortsätter med vår kolbrytning och våra bensinbilar. Här skall det nog heta ”forskningen säger”, även om vi vet att vädervariationer förekommit sedan världens begynnelse.

Nu är det inte enbart radiopratare och hallåor jag har behov av att klanka på. Viktigare är att jag kan lita på våra folkvalda. Men det kan jag inte. Själva det politiska systemet gör det omöjligt.

Nu känner jag förstås  inte till något  bättre styrelseskick än det demokratiska. Men det  hindrar inte att det på demokratin följande partisystemet med sin gruppsolidaritet har sina baksidor. Man tvingas tycka som gruppen. Gör man trots allt inte det försvinner man ut i periferin.

En följd av detta blir att man inte helt kan lita på uppriktigheten i politikers uttalanden. Det ligger ofta självbevarelsedrift och partisolidaritet i deras utspel.

Som om det är något speciellt. Vi människor är som djurart flockvarelser och i den egenskapen måste vi rätta oss efter det gruppen tolererar. En gång blev jag i  min förmenta uppriktighet riktigt bränd när jag förbisåg detta. I samband med ett dopsamtal sade jag något som var förgripligt för unga människor som tyckte som man just då skulle tycka. Mitt uttalande fungerade som en käftsmäll. Inte tal om att jag skulle få döpa deras barn. 

När detta väl är sagt åter till utgångsläget och skillnaden mellan forskning och forskningen. Distinktionen mellan dessa båda går att upprätthålla trots tryck från tidsandan. Och går det måste vi upprätthålla skillnaden. Det vore till men för det förtroende som vi trots allt har för varandra om vi inte gjorde det.