23 23 Med stängsel som förutsättning

På ett gärde mellan Vivalla och Lundby flockades invandrare från Mellanöstern. Där hade de mutat åt sig en bit kommunal mark, satt upp primitiva plastskydd, placerat uttjänta bänkar och bord och sen grävt, krattat och odlat. För vän av ordning såg det förskräckligt ut. Andra och bland dem fanns jag såg bakom bråten människor som kände sig hemma och mådde bra. Det var inte dumt att ha en mötesplats, som påminde om hemlandet, inte fel med egenodlad gurka och potatis.

Sen kom myndigheterna in, inte för att ta tillbaka kommunal mark, mer för att ställa till rätta och bättra på. Det hade visat sig att marken var kontaminerad. Så fram med schaktmaskiner som tog bort förgiftad jord och ersatte den med prima matjord. Och sen som kronan på verket upp med stängsel, låsta dörrar och nycklar enkom för registrerade hobbyodlare.

Som genom ett trollslag hade allt blivit annorlunda. Nu kunde hobbyodlare till en billig hyra få odla sina tomater och sätta sin potatis och sen dricka sitt kaffe i prydligt uppsatta vindskydd. De slapp de primitiva vindskydden av plast, slapp all bråte och f a behövde de inte befara att de odlade på förgiftad mark.

Men vad var priset? Priset var stängsel, nycklar och tvång på registrering. Och jag tänkte; har inte det jag här ser i det lilla en motsvarighet i något generellt. Stängsel är en av förutsättningarna för att vi skall få det bra. Frihet och välstånd förutsätter att vi stänger ute oordning och oreda. Men jag tänkte också; det har sitt pris att sätta upp stängsel.

Tanterna från Mellanöstern med sina hucklen och farbröderna med sina käppar och sina krokiga ryggar är borta. I deras ställe har kommit välartade svenskar med höga ideal, raka ryggar tillsammans med väl integrerade invandrare, som talar om jämställdhet men aldrig för egen del smakat på den jämställdhet som de förespråkar.

Det är som om mina vänner inte ser dessa stängsel, inte ser att stängsel är själva förutsättningen för välstånd, att västerlandets välstånd innerst inne bygger på stängsel.

Men det finns andra som sett, ett helt parti med tjugu procent av väljarkåren som förstått stängslens nödvändighet. Tyvärr har dessa tjugu procent inte insett stängslens pris.

Och där står jag som med hjälp av ett förvandlat gärde mellan Lundby och Vivalla fått problemets allvar konkretiserat för mig samtidigt som jag lärt mig inse hur svårlöst det är.

22 23 Den halva i oss som heter föreställningsvärld

Nog är tron viktig, inte minst tron på Jesus. Själv har jag  satt mig före att forma hela min föreställningsvärld utifrån tron just  på honom. Att jag menar allvar förstår den som observerat den oändliga rad av bibelstudier som jag producerar, eller som känner till den dagliga möda jag lägger ner på att förstå Jesus rätt och sätta in honom i ett rättvisande sammanhang.

Vad då för sammanhang? Å ena sidan sitt sammanhang då, å den andra sitt sammanhang nu. Det senare betyder i min inre föreställningsvärld. Det ena nog så viktigt som det andra.

Utan en inre  föreställningsvärld lär nämligen ingen av oss kunna leva. Frågan är inte om vi föreställer oss något utan hur. Allt som vi tänker och gör tar vägen över våra inre föreställningar. Våra föreställningar utgör ena halvan av vår verklighet.

För mig är föreställning det samma som tro. Frågan är alltså inte om vi tror eller inte. Tron som föreställning är något som berör alla. Tror vi inte på ett sätt, tror vi på ett annat. Det är vad vi tror som är avgörande. Eller för att uttrycka mig mera precist. Det är vad vi föreställer oss som formar våra liv.

Det är här som tukten kommer in, den nödvändiga tukten av våra inre föreställningar. Till den tukten hör mer än annat att rannsaka sig. Föreställningar har nämligen olika kvalité, en del håller måttet, andra inte. Självprövning och omprövning tillhör eller borde därför tillhöra vår dagliga sysselsättning. Att grotta ner sig i sina egna förställningar, sina egna älsklingstankar och sina egna hatobjekt är ingen framkomlig väg.

Den halva i oss som heter vår föreställningsvärld skall därför utsättas för prövning, detta  i ett ständigt pågående sanningssökande, närmare bestämt i ett självkritiskt, inkännande sanningssökande. Detta skall ske  med respekt inte minst för uppenbar sanning. Nog skall vi hålla fast vid det vi funnit hållbart, men aldrig till vilket pris som helst.

Åter till Jesus och tron på honom. För mig är Jesus en del av min föreställningsvärld, närmare bestämt den del som jag skulle önska dominerade mitt inre. Därav min ständiga bibelstudier, min bibelläsning, mitt församlingsliv.

Det betyder därför  inte att jag släpper loss Jesus utan urskillning. Jag måste få möjlighet att pröva, till och med tvivla, f a utsätta den  Jesus jag tror på  för rannsakning inför det uppenbart sanna. Men f a behöver förstås  den Jesus jag tror på ha så mycket kurage att han påpekar mina svek, mina undantag, mina hemliga laster.

21 23 Samstämt eller disharmoniskt

Samstämt eller disharmoniskt? Hoppingivande eller tröstlöst?  Inkluderande eller exkluderande? Dessa frågor finns anledning att ställa till oss som söker oss till S:t Mikaels kyrka i Örebro för att fira gudstjänst och därefter vid kyrkkaffet möts för att lära känna varandra. 

För min del är jag privilegierad. Folk känner mig och de flesta vet att jag efter kyrkan cyklar vidare till Rostahemmet för att där umgås med min sjuka hustru. Med mig har jag ett dussintal hälsningar.

Samstämt eller disharmoniskt? Hoppingivande eller tröstlöst?  Inkluderande eller exkluderande? Inte underligt då att jag svarar; hoppingivande och inkluderande på de uppställda frågorna. Men jag vet också att det kan hända att det finns dem som upplever sig icke-sedda, trots att präster, diakon, vaktmästare och stamgäster står på tå för att se till att alla har någon att prata med. Jag lovar,  i Mikael finns det inget bord reserverat för personal.Det vore att svära i kyrkan med en sånt bord.

Svårare är det med dem som vill vara i fred. Det står ju inte skrivet i pannan att någon vill vara anonym.

Som jag ser det är den kyrka jag lever i en framtidens kyrkan, d v s  en kyrka som fungerar som en kristen miljö där vi får vara tillsammans för gemensam utveckling, uppmuntran och mognad. Såna kyrkor borde det finnas flera av i ett sekulariserat Sverige.

Så till den återstående frågan om samstämt eller disharmoniskt. Sånt ser man bäst i de små detaljerna. Som när en pojke med särskilda problem härförleden tyckte att han ville vara med i processionen trots att han inte var det. Han tog helt enkelt ljusbäraren från sin mamma som smög undan med ett leende på sina läppar. Och jag som ser sånt blev varm inombords.

Varm inombords blir jag också när vi sjunger. En van kantor vet att den skönsång som kan uppstå i en församling mår bra av en nedtonad orgel. Varm blev jag också när prästen i sin predikan citerade ur Kyrkans tidning om osämja och bråk i en församling. Och jag tänkte; är det något som kännetecknar min församling så inte är det bråk eller missämja.

Och slutligen för att fullfölja min lovsång, inte gör det mig något om prästen sjunger falskt eller kommer av sig. Inte heller om barnen väsnas och mobiltelefonen ringer. 

Dock finns det en sak som skorrar inom mig och det i praktiskt taget varje gudstjänst. Det att samstämmighet mellan bibelord och förkunnelse saknas. Det är som om prästerna måste hålla bibelordets innebörd dold till och med för sig själva för att inte oroa församlingen. Och ingen finns vare sig i vår församling eller i andra som tagit bibelordet i hornen för att i närkamp undersöka vad Ordet egentligen står för.

Men jag vet ingen som tycker som jag. Alla vittnar om gripande förkunnelse, men det är ju inte den jag klankar på. Om jag tar upp bibelproblematiken med med någon i vår församling som studerat teologi, inte ens då möter jag något gehör. Det är som om heligheten i orden gjorde att vi blir blinda för innebörden.

20 23 Jag tar emot och håller ifrån mig i ett och samma andetag

Frihet att välja, skyldighet att rätta sig, på den grunden vilar vårt samhällsbygge. Det gäller i stort som i smått. Det ena som det andra är värt att skydda, tycker jag och med mig de flesta andra som lever i västerländska demokratier.

Men jag gör det med andra förtecken än de flesta. Jag inser nämligen att vår frihet i långa stycken är illusorisk. Jag tror inte utan reservationer på människans fria vilja. Mer än vi anar är vi påverkade av  tankar utifrån.

Min svärmor sade på sin tid; ”folk går dit folk går”. Mer sofistikerat skulle man kunna säga att vi utan att reflektera över det dras in i tanke- och handlingsmönster som inte är våra egna men som vi gjort till våra egna. Det tillhör själva  förutsättningarna för mänskligt samliv att det är så. 

Jag har svårt att med de flesta tala om tidens individualism. Män som exempelvis klär sig originellt eller beter sig originellt vill visserligen framstå som originella. I själva verket är de oftast inte sina egna herrar. Bakom det originella döljer sig kollektiva ideal och förebilder. På samma sätt med kvinnor som sticker ut. Utan att hamna helt fel går det t o m att  kategorisera människor utifrån klädsel och yttre beteende. 

Att inse det jag hittills påstått är för mig grundläggande. Jag vore inte den jag är om jag inte förhöll mig till frihet och bundenhet utifrån dessa förutsättningar. Det har påverkat mitt sätt att betrakta min egen kristna tro men också mitt sätt att förhålla mig till min omgivning. Jag tror mig t o m kunna sätta på formel vad mitt tänkesätt lett till.

När jag är som jag vill vara tar jag emot och håller ifrån mig i ett och samma andetag.

Det betyder att jag vill ta emot det jag möter med rättvisa och öppenhet. Jag vill inte vara låst vare sig socialt eller religiöst. Ni som studerar mina bibelstudier vet vad det innebär i mitt sätt att tolka bibeln och ni som regelbundet läser ”Med mina glasögon” vad det för med sig i min vardagliga iakttagelse. Ni vet att tro och sanning för mig är samspelande begrepp, där det ena skall påverka det andra och göra mig till den människa jag är menad att vara.

Vad detta leder till både kan och skall ni ha synpunkter på. Vad jag tycker och tror är naturligtvis ”endels”. Förvisso äger jag inte sanningen.

Det andra är att jag ”håller ifrån mig”. Medvetet håller jag ifrån mig sånt som enligt mig inte håller måttet. Just nu är det den allmänna hållningen till tro som jag inte bara håller ifrån mig utan också krigar emot.

Här är jag mera säker på min sak. Sättet att betrakta tro i vår kulturkrets är i grunden felaktigt. Tron som är en grundläggande ingrediens när vi skall betrakta verkligheten har vi skjutit undan och gjort till en privatsak.  Detta i ett misslyckat försök att bli kvitt övertro och irrationalitet när tro som företeelse rätteligen tillhör det för människor oundgängliga. Frågan är ju inte om vi tror utan på vad.

19 23 Syndens två ansikten

Synd som jag upplever den har två ansikten. Dels personifieras den i människor som förfalskar det uppenbara, dels i dem som förnekar detta uppenbara. Förfalskarna gisslar jag i mina tankar, förnekarna beklagar jag.

Det låter övermaga att påstå detta som om jag vore den som visste. Ändå gör jag det. Min egen livshållning, liksom mina ställningstaganden blir oförklarliga om jag inte säger som jag tycker. Och jag tror verkligen på dessa syndens två ansikten.

Förfalskarna av det uppenbara upptäcker jag i de egna kristna leden och då främst bland dem som borde veta bättre. Tror man på påven har man alltid ett ord till dennes försvar, tror man på bibeln förnekar man konsekvent det etiskt oförsvarbara som trots allt förekommer även i denna skrift, tror man på den egna profetens förträfflighet är man noga med att dölja sånt hos denne som inte håller måttet.

Sånt kallar jag synd, medveten eller omedveten synd. Det är synd som leder till att jag reserverar mig. Jag pratar allmänt med trossyskon som jag borde dela hjärtesorger med och håller mig undan från sammankomster där många anser att jag har en given plats.

Detta väl medveten om att jag själv är en av dessa syndare. Mitt motdrag har  blivit att jag för egen del blivit överdrivet öppen om det i tron som förefaller tveksamt. Vad tror du egentligen på sa en av mina bästa vänner i ett av våra uppriktiga samtal.

Om jag gisslar förfalskarna i de egna leden beklagar jag dem som förnekar inte bara kristen tro  utan tron som företeelse. Som om livet kunde levas utan tro. I själva verket innebär livet ett ständigt växelspel mellan det trodda och  det sedda. Trons uppgift är att sätta färg på det sedda och det sedda att korrigera en tro som blivit till fantasier.

Allt och alla är indragna i detta växelspel. Det gäller i familj som i samhällsliv, bland politiska partier som i kyrkor. Där detta växelspel upphör inträder andlig död. Kyrkan blir till läror och dogmer och politik till specialiststyre där hjärta och medmänsklighet saknas.

Det är tragiskt att märka att av tron blivit en privatsak, tragiskt men inte mer. Tron låter sig nämligen inte utplånas av att ingen räknar med den. Den tar sig uttryck i alla fall. Det handlar inte om vi tror utan på vad.

Trons förnekare, varför är de då syndiga i mina ögon, beklagansvärt syndiga. De är syndiga i den meningen att de genom sitt förnekande hämmar det trons spel som ändå är ofrånkomligt. För mig allra mest genom att de inte låter Jesus delta. Han får inte bli det alternativ han vill vara i det trons spel som kallas livet.

18 23 Det nödvändiga växelspelet

Tankemönster är på gott och ont, mest på gott. Hur skulle det nämligen gå om alla var originella och kom med sina egna lösningar. Det skulle bli kaos. Sen är det en annan sak att vi låtsas som om vi alla var originella,  fria att tänka som vi vill. Hur många av oss förutsätter nämligen inte människans fria vilja. Bygger inte t o m demokratin på denna tanke.

Hur som helst klarar vi oss inte utan gemensamma tankemönster av någorlunda stabil kvalité. Men allt har en baksida så också våra gemensamma tankemönster. Kollektivet kan tänka galet. Se hur det är i Ryssland idag. Hur många ryssar tror inte att kriget i Ukraina är ett rättfärdigt krig. Som om detta tyckande är ett uttryck för människans fria vilja, så säg.

Nu tänker jag  inte främst på ryssar när jag accentuerar kollektiv galenskap. För mig står kollektiv galenskap främst för religiös vilsenhet. Och för mig grundar sig denna religiösa vilsenhet främst på att av tron blivit en privatsak.

Nu kan det förstås ligga en hel del sanning i att tron skall betraktas som en privatsak, t o m så mycket sanning att exempelvis ärlig kristen tro med rätta vilar på den enskildes fria ställningstagande.

Men i grunden är tron ändå inte en privatsak utan en del i ett nödvändigt växelspel. I detta växelspel finns tron gestaltad som fantasi, föreställningar, antaganden, övertygelser som den ena parten i detta växelspel. På den andra sidan finns där förmodad eller omvittnad verklighet. Mänskligt liv springer fram ur växelspelet mellan dessa båda parter, ur ett växelspel där tron korrigeras av verkligheten och verkligheten av tron. Ur detta spel skapas utveckling medan däremot allt stannar upp i dogmer och stelbenta sanningar om inte den fria tanken får befrukta den materiella verkligheten och den materiella verkligheten i sin tur fårbefruktas av tron.

När man som jag tänker i dessa banor blir frågeställningen inte tro eller otro. Istället frågar sig sanningssökaren vilken tro skall jag välja, eller vad är det värt att tro på.

Med den utgångspunkten får kristen tro den chans som hittills förnekats den. Den kan på rättvisa grunder jämföras med andra former av tro. För mig innebär detta att ge Jesus den chans som hittills förmenats honom i det moderna samhället.

Mot bakgrund av detta resonemang menar jag att praktiskt taget hela svenska folket har drabbats av en religiös låsning Detta när vi inte ser att tron som företeelse är något allmängiltigt, medan däremot kristen tro är något specifikt.

Denna religiösa låsning har drabbat ung som gammal, man som kvinna, ja praktiskt taget alla. T o m ett av mina egna barnbarn är drabbad. Hon har av sin mamma fått reda på att Gud kanske inte finns. Och i och med det är ju tron per definition utslagen ur det verklighetens spel som pågår i flickans inre. Och hon missar Jesus i sin inre kamp för att finna mening i sitt liv.

Som om Gud, inbegreppet av existensen, varat, tillvarons under skulle kunna manövreras ut så enkelt. Det förutsätter att  Gud i tanken förvanskats till en förstorad mänsklig gestalt. Men så sker inte när tro ställs mot fakta i ett nutida växelspel bedrivet av tänkande och kännande människor. Det tillhör gamla tider, återspeglat i primitiva samhällens tankar om Gud.

17 23 Ska jag sticka ut hakan?

Jag har precis blivit färdig med en kort studie om Bo Giertz. Jag har i denna behandlat  dennes syn på bibeln och vilka konsekvenser detta synsätt fick för hans bibeltolkning. Detta utifrån två skrifter ”Den stora lögnen och den stora sanningen” (1945) och ”Tjugutre teser om skriften kvinnar och prästämbetet (1958).

Jag kallar min studie ett stickprov.

Nu är detta stickprov visserligen något mer än en aptitretare. Fingranskning på ett begränsat material brukar vara fruktbärande. I det lilla brukar man kunna ana helheten. I detta fall desto troligare som min korta studie behandlar en agitatoriskt anlagd troslära av Bo Giertz när dennes trosåskådning hunnit bli mera definitiv. Tre år efter den aktuella troslärans publicering utsågs Giertz till biskop i Göteborg. Dessutom kom den ut i tio upplagor utan några korrigeringar. ”Tjugutre teser…” var ursprungligen en stencil som Giertz delgav övriga biskopar under överläggningarna om kvinnliga präster.

Må så vara, men det för min studie speciella är att jag konsekvent ställer min egen teologi vid Giertz sida  och det som ett alternativ. Mina egna synsätt sprang på ett förunderligt sätt fram, eller kanske hellre förlöstes, vid läsningen av Giertz.

Nu är frågan om jag ska sticka ut hakan med detta. Det jag framför är nämligen kontroversiellt. Jag bryter med sedvanlig syn på skillnaden mellan världsligt och andligt. Dessutom gör jag alla till troende. Frågan är inte om man tror utan på vad.

Jag påstår dessutom att det tillhör mänsklig normalitet att ha huvudet fullt med fantasier, aningar, förhoppningar och trosföreställningar. Det som skiljer människor åt är inte om utan hur de behandlar sina trosföreställningar. För mig gäller att ställa trosföreställningarna mot det man i sin  tid  uppfattar som verklighet. Ur kraftmätningen mellan dessa storheter faller något jag kallar  trons verklighet ut. Låter man bli att utsätta sin tro för detta blir av tron fantasier.

Alternativen jag nu  funderar över är följande.

Det ena är att jag nöjer mig med den påannonsering som detta inlägg innebär. Då når jag er mina vanliga läsare. Ni i er tur får på min hemsida möjlighet att läsa vad jag skrivit. Dessutom kan ni kommentera innehållet. När jag tagit del av era synpunkter, slutredigerar jag min uppsats, förvandlar den till en pdf-fil och placerar den bland mina elektroniskt publicerade skrifter. På det viset når den allmänheten.

Det andra alternativet är att jag dessutom sticker ut hakan och tar initiativ till samtal över min uppsats och f a över mina alternativ till Giertz. Som jag nu ser det ämnar jag inte göra det. Initiativet skall inte komma från mig utan från andra. Detta utifrån att rörelse i någon riktning alltid utgår från respons.

16 23 Andliga och oandliga fundamentalister

Jag är rundligt trött på mina trossyskon, inte på alla förstås men på dem som vet allt. Med dem går det inte att resonera om annat än det som befinner sig vid sidan om. Teknikaliteter går det att dryfta, åsikter kan man debattera, ordningar kan man ha åsikter om. Men kommer man till kärnan, till trons innersta fäste, blir det stopp. Det är heligt område, oberörbart t o m för den troende själv, ett reservat stängt för alla närmanden. Jag kallar sånt fundamentalism.

Det blir i längden så fruktansvärt långtråkigt att leva nära människor som har ett reservat inom sig som man inte får beröra. Detta så vitt det inte sker i bekräftelsens form som när ett halleluja besvaras med ett likalydande halleluja. Allt kan man prata om, bara inte detta.  Trons innersta är helig mark och som sådan oberörbar.

Men vad är denna hållning  annat är inledningen på trons död. Det man inte odlar, sköter, utsätter för prövningar är ju dömt att dö. Dör inte tron i vår generationen så dör den i nästa.

En av mina allra närmaste vänner är i detta avseende ett undantag. Vi kan tvivla och tro tillsammans utan att detta generar. Att detta ger oss båda andlig näring kan nog även han intyga. 

Nu är det förstås så att solen har sina fläckar. Mina fläckar kan min vän förmodligen beskriva, jag kan bara vittna om hans. Denne min barndomsvän är betagen i Svenska Missionsförbundets store ledare, PW, Paul Peter Waldenström. Denne ledare visste  enligt honom allt om hur bibeln skulle läsas. Det hjälper inte att jag pepprar honom med motargument. Det är som lyssnade han inte.  Men vad gör väl det, när vi kommer till de väsentliga trosfrågorna är han öppen för argument.

Själv har jag gott om  vänner utanför trosgränserna. Även så kallade ateister kan tycka att det är givande att umgås med mig. Ateisternas älsklingsämne är att visa att min tro vilar på bräckliga grundvalar. Detta återkommer de ständigt till. De tror sig dessutom exakt veta min trosposition, detta trots att de aldrig tagit sig tid till att fråga.  Och deras angrepp på tron riktas alltid, säger alltid, på teodicéproblemet, dvs hur Gud kan tillåta att det sker som inte får ske.

Det hjälper inte att jag försöker luckra upp frågeställningarna genom att ställa  upp på deras problematik. Det leder ingen vart när jag påpekar att gudsfrågan kan ha att göra med det vi har gemensamt, insikten att tillvaron vilar på ett under, undret att det finns något som heter vara, något som heter liv.

Alla upplucktingsförsök är förgäves. Mina vänners ateism är grundmurad, den är självklar, odiskutabel, oberörbar. Samtal i frågan blir som att försöka tala med ett självspelande piano. Det enda som gäller är att tiga, lyssna på en melodi som aldrig tar slut.

Är alltså inte mina vänner  ateisterna förvånansvärt lika  mina troende dito. För båda är tron, respektive otron reservat som man inte får beröra och i och med det   också något som inte har framtiden för sig.  Är inte detta fundamentalism, så säg?

15 23 Jag är tveksam sa S

Jag är tveksam sa S som är ansvarig för min hustru på demensboendet, tveksam till nyttan av vaccination mot Covid. Detta replikerade hon när jag berättat för henne hur glad jag var över att ha fått tid för en sjätte Covid-spruta.

När jag cyklade hem efter mitt besök hos min hustru vilade inte min hjärna. När jag kom hem hade jag nämligen kläckt en teori om varför S inte tyckte som jag.

S måtte inte fullt ut lita på svensk kunskap och svenska värderingar, tänkte jag när jag klev över dörren hemma. Hennes referenspunkt är Kosovo, ett Kosovo som är politiskt oroligt, men trovärdigt vad  gäller både värderingar och tro. Ur denna förankring i egen bakgrund hade hos henne vuxit fram att man skulle se upp med svenska vaccinationssprutor, åtminstone de som påstods skydda mot Covid.

Hur är det då med mig som reservationslöst litar på att vaccination skyddar från allvarlig sjukdom eller död i Covid?

Tvärtemot S litar jag på svensk kunskap, f a den som vilar på konstaterbara fakta. Har Smittskyddsmyndigheten sagt att covidsprutor t o m räddar liv, tror jag på det. Utan några betänkligheter låter jag mig stickas i armen utan att oroa mig för att jag efter några dar kommer att bli lite stel i armen. Värre blir det nämligen inte.

Svenska värderingar är jag däremot kroniskt misstänksam mot. Den så kallade svenska värdegrunden ger jag inte mycket för. Varför? Därför att värdegrunden i en myckenhet av utformningar har en tendens att relativisera fakta, t o m ändra på det uppenbara.

Hur kan detta ske? Jo genom att fakta och värderingar både befinner sig i ett ständigt växelspel och i ömsesidig påverkan av varandra. Det är resultatet av detta växelspel och denna påverkan som jag är misstänksam mot. Detta alldeles särskilt i svensk kontext,  så misstänksam att jag många gånger känner mig mindre svensk än t o m S med hennes ursprung i Kosovo.

Men det finns saker jag litar på, inte minst sånt där värderingar inte tillåtits påverka fakta. Till detta  hör vaccination mot Covid. Den statistik som säger att vaccination hindrar eller lindrar från svår sjukdom litar jag på. Den låter sig ej  manipuleras.

14 23 Du och jag

Det är som hopplöst att via face-time (bildtelefon)prata med mamma Gunlög, min dementa hustru och Kristinas mamma. Jag håller med utsträckt hand telefonen framför Gunlög så att hon har sin dotter framför ögonen samtidigt som hon anar  mig skymd bakom telefon och utsträckt arm. Kristina hittar på det ena efter det andra för att få liv i kontakten, men det är som funnes hon inte. På sin höjd kan det bli ett ögonblicks kontakt mellan mor och dotter men inte mer. Till slut försöker jag få liv i samtalet. Jag blandar mig i genom att säga de finaste ord jag just nu äger: du och jag Gunlög, du och jag. Och genast vaknar Gunlög, fäster blicken bakom telefon och utsträckt arm, ser mig i ögonen och ger mig ett varmt leende.

Varpå Kristina förnärmat replikerar; du och jag, det är min replik, du och jag, det är mamma och jag.

För mig kan inte kärlek uttryckas tydligare än i denna Kristinas förnärmade replik; du och jag, det är mamma och jag. Den visar både en dotters kärlek till sin mamma och samtidigt hennes trygga relation till sin pappa. Vår relation är  så självklar att hon vågar vara avundsjuk på mig.

13 23 När det grundläggande känns främmande

Tro står för föreställningar, tankeräckor, tankesanningar. Trosföreställningar i den meningen har egenskapen att under vissa omständigheter flocka sig och bilda  föreställningar som delas av många,  ibland t o m av alla i en bestämd kulturkrets. I den egenskapen blir de maktfaktorer av enorm vikt. De kan på gott och ont sätta prägel på ett helt land, en hel kulturkrets, en hel generation människor.

Detta behöver uppmärksammas. Tro får inte begränsas till tro i betydelsen kyrkans tro, eller kristen tro. Och det duger inte att säga att dom i kyrkan tror, alla andra tror inte. Tror gör vi nämligen alla. Den fråga som är relevant är inte om vi tror, utan vad.

När jag sade detta självklara i ett föredrag för präster och diakoner i den södra delen av Närke sade en av deltagarna ungefär så här; men man kan väl inte säga att dom tror som inte säger sig tro. Min replik var det självklara; det handlar inte om man tror utan vad.

Och sen sa en av deltagarna: Varför talar du hela tiden om att attackera, vad menar du? Mitt svar löd, jag attackerar i betydelsen angriper en bibeltext i syfte att klargöra. Jag attackerar exempelvis Filipperbrevet för att finna ut vad Paulus i detta brev är ute efter klargöra, Det hjälper mig att se att den Paulus som talar i detta brev inte är densamme som exempelvis vittnar i 1 Timoteosbrevet. Det ena är Paulus, det andra är Paulus efterföljare, detta trots att Paulus anges som författare. Svaret berodde på att jag visste att frågeställaren visste mycket om  f a Filipperbrevet.

I övrigt var församlingen tyst. Det var som den inför dessa självklarheter kände sig främmande. Det var ju så annorlunda mot hur de själva vant sig vid att tänka.

Och jag tänkte vidare och då på hela vår västliga kulturkrets som är blind för sina egna trosföreställningar.  Som det i dag är  står dessa trosföreställningar så självklar för det rätta att de inte kallas trosföreställningar. Man klär dem hellre i begreppen upplysning, humanitet, rättvisa eller vad de nu får heta. Så självklart är de egna sanningarna det rätta att de med självklarhet skall spridas ut över hela världen. I dag främst öster ut.

Och där i öster ser jag ett revanschsuget Ryssland som vill ta tillbaka det de förlorat om så med vapen. Och dessutom gör vad de säger i ett orättfärdigt anfallskrig mot Ukraina. Och värst av allt, Putin får majoriteten av befolkningen med sig, därtill eggad av avsky för västerlandets arrogans och förakt för andra föreställningar än sina egna.

Och jag tänkte; trots allt är det bäst att jag fortsätter mitt upplysningsarbete, där jag låter tro  vara tro vad man i övrigt än må kalla den. 

Det handlar inte om man tror utan på vad. Det är skillnad på tro och tro. Men tro är alltid tro. Så låter jag som bekant i enveten upprepning. För den som inser sanningen i det jag förkunnar blir tron aldrig en privatsak utan en maktfaktor som hanterar verklighet. Ser väst det blir västmakterna mera klarsynta och analytiska i sitt upphöjande av egna värden. Och präster och diakoner i Södra Närke sitter inte längre och funderar på vad Björn Svärd egentligen ville säga. De ser att kristen tro är en tro bland flera.

12 23 Jag behöver någon vid min sida

Jag  behöver någon vid min sida. Men det handlar inte om nya familjerelationer. Min hustru Gunlög är allvarligt dement, finns på ett hem, men jag är lika förbunden med henne som någonsin tidigare. Jag är hos henne varje dag och jag gläds åt att hon fortfarande känner igen mig och mår bra av att vi är tillsammans.  Dessutom har jag barn och barnbarn som knyter an till oss.

Det är vänner av annat slag jag behöver, vänner som jag kan förena mig med i  i min kamp för tro och sanning.  Men såna är det tunt med. Det är ytterst sällan det tillfogas ett ”gilla” i marginalen när jag varje onsdag släpper nya bidrag på min hemsida.

Det har inte alltid varit så. Det har hänt att jag fått stöttning från helt oväntat håll. När jag en gång skrev en uppsats i kyrkohistoria för att bättra på mina insikter i detta viktiga ämne hände något fullkomligt oväntat. Professorn i ämnet gav inte bara beröm. Under en rad av år lärde mig samme professor att tänka både konstruktivt och historiskt. Resultatet av hans ledsagning får ni bevis för varje vecka i mina nypublicerade bidrag.

Men någon ny intellektuell partner sen denne min välgörare gått in i evigheten har jag inte fått. Nya skolbildningar har tagit vid både när det gäller bibeltolkning, historiesyn och människouppfattning. Men i dessa nya sammanhang står jag mig slätt. Mer och mer har jag blivit en outsider. Jag står alltmera ensam i mina försök samtidigt som jag mer än någonsin behöver både kunna ge och ta från andra.

Det sägs att vi svenskar blivit alltmera individualistiska. Men jag håller inte alls med om detta. Lika lite som tidigare klarar vi oss ensamma. Att leva i ett sammanhang är lika nödvändigt som tidigare. Den enklaste bekräftelsen på detta hämtar jag från modet. Börjar det bli på modet att kvinnor skall bära långbyxor gör alla det, även dom som naturen inte skapat för byxor. Och vad pojkar beträffar skulle man när jag gick i folkskolan ta på sig pyjamasen när man gick och lade sig. När jag på skolresan till Sunne i Värmland envisades med att ha nattskjorta i stället för pyjamas stack jag ut som en särling.

I själva verket formar vi aldrig våra liv självständigt. Vi tar hjälp av varandra, då kommer vi längre. Inom vissa gränser både tänker och gör vi som andra. Våra egna personliga bidrag finns men de skyms av det vi har gemensamt. Det brukar alla tjäna på. 

Varenda dag får jag bevis på att jag här tänker rätt. Kosovaner, afghaner och en sköterska från Filippinerna sköter min hustru till vardags. Till det kommer några sköterskor av svenskt ursprung. Men alla är lika kärleksfull i sin omvårdnad.. De sköter min hustru utifrån svensk modell, berikat av omsorg med ursprung i egna länder. Olika erfarenheter och kunskaper krokar i varandra för det gemensammas bästa.

Men nu gällde det mig och min ensamhet. Du kanske säger, var inte så självtillräcklig, koppla på och lär av vad andra tycker. Problemet är att jag har svårt för detta. Tycker helt enkelt att andra är på fel väg. Det där med nattskjortan sitter i. Jag vill samarbeta på grundval av idéer som jag tror håller. Och såna är det klent med i sammanhang som har med tro och värderingar att göra.

11 23 Ja till bibeln men nej till trosbekännelsen

I Mikael i Örebro finns det ett icke föraktligt antal människor som varje söndag möter upp inte bara till gudstjänst utan också till gemenskap. Det dröjer därför inte förrän vi som regelbundet firar gudstjänst i S:t Mikaels kyrka lär känna varandra, inte minst trosmässigt.

Jag har inte märkt att nån av oss har problem med bibeln. Vi tillhör inte majoriteten av befolkningen, den majoritet som aldrig nånsin öppnat sin bibel men som ändå exakt vet vad den innehåller. I stället tänker man sig bibeln som en historisk skrift som i lång stycken speglar sin tid men som i sin skildring av Jesus ger oss något vi inte kan vara utan.

Däremot gnyr flera av oss när vi kommer till det obligatorium i gudstjänsten som heter trosbekännelsen. Några av oss har gått så långt att de då tyst och för sig själva bekänner sin tro med egna ord eller med formuleringar från andra moderniserade trosbekännelser. Man ser alltså inte på trosbekännelsen som man ser på bibeln. Bibeln förstår man historiskt men trosbekännelsen vill man förstå som en personlig  bekännelse, där varje ord skall motsvara egen övertygelse.

För mig personligen är det inte så. I mina vänners bibeltro känner jag igen mig. Bara så att jag vill knuffa dem i ryggen för att finna ut mer i bibeltexterna och f a fördjupa sig i sin bibeltro. Ni som känner mig vet att detta har blivit något av min livsuppgift. 

Däremot har jag haft svårt att förlika mig med dubierna inför trosbekännelsen. För mig är det så självklart att även trosbekännelsen är ett historiskt dokument som till allt annat också speglar tiden då den tillkom. Vad den apostoliska trosbekännelsen beträffar har den sitt ursprung i fornkyrkan och den har följaktligen drag av den tid då den tillkom.

Man kan naturligtvis modernisera trosbekännelsen så att den mer speglar vår tids bekännelse än fornkyrkans. Mycket talar för det. Nackdelen är att detta förmodligen snabbar på den splittring i kristen trosuppfattning som nutidens vidgade vetande och allt mer splittrade föreställningsvärld åstadkommer.

Min lösning blir i stället att göra tydligt att trosbekännelsen i lika hög grad som bibeln är ett historiskt dokument och skall förstås som ett sådant. Detta kan antydas redan i introduktionen till trosbekännelsen.

I dag introduceras trosbekännelsen med  följande formulering; låt oss bekänna vår kristna tro. Jag föreslår att prästen i stället skall säga; låt oss nu med ord från den tidiga kyrkan bekänna vår kristna tro. 

10 23 Tankemönster, ständigt närvarande

Personligen har jag klarat mig lindrigt undan min höga ålder till trots. Nog är förstås mitt avtagande märkbart. Jag har ingen chans när jag tävlar memory med mina barnbarn och jag tror mig märka att jag blivit sämre på huvudräkning.

Men det finns också saker som jag klarar av bättre än tidigare, särskilt sånt som jag bryr min hjärna med. Och detta något är, hur underligt det kan låta,  något jag kallar tankemönster.

Jag är närmast besatt av dessa tankemönster. Så fort jag börjar prata med en människa eller så snart jag hör någon säga nåt, funderar jag över min motparts tankemönster.

Senast var det en av mina vänner som önskade Ulf Kristersson dit pepparn växer och genast satte det i gång i mig. Hur tänker hon, varför säger hon så, vad har hon för helhetssyn och vad grundar den sig på? Osökt blixtrade dessa tankar genom min hjärna.

Ständigt likadant, bakom yttranden anar jag alltid tankemönster, som jag tar hänsyn till när jag går in i dialog. På motsvarande sätt när jag läser vad andra skriver. Jag får inte lugn i min själ förrän jag fått åtminstone något hum om författarens tankemönster. Om jag inte får det hänger allt i fria luften, jag vet inte vad jag skall tro eller vad jag skall tycka.

Den här egenheten har varit mig till stor nytta. Den har gjort att jag, trots min relativa medelmåttighet i övrigt,  lyckats väl i studier, särskilt högre studier. Andra ser mina framgångar  på annat sätt. Det är drivet i dig som gjort det och energin. Må vara som det vill med den saken.

Min känsla för tankemönstrens avgörande betydelse  har också gjort att jag undvikit att liera mig med sånt som jag egentligen inte kan stå för. Dessutom, vid ett antal tillfällen hjälpt mig att satsa på sånt som i längden är hållbart.

Varför nu denna självbekännelse? Egentligen kom den av sig själv när jag funderade över det som i djupet av mitt hjärta berör mig, nämligen våra svenska religiösa tankemönster. Dessa är nämligen uppåt väggarna tycker jag. Dessutom sitter de så djupt att de i sina finaste rottrådar trängt ända in i våra grundlagar.

Vad jag avser är trons isolering genom att se den som en privatsak. Sanningen är ju den att trosföreställningar är en av förutsättningarna för att livet skall bli drägligt. Om detta ”tuggar” jag om och om igen och vecka ut och vecka in i ”Med mina glasögon”.

Inte lika ofta har jag berört det i vår kulturkrets gällande tankemönstret  att Gud måste upplevas för att finnas. Det är inte säkert att Gud finns, sa mitt älskade barnbarn. Bakom låg ytterst tanken på en antropomorf (människoliknande) Gud som hittills inte givit sig till känna för henne.

Här behöver brytas ny mark, nya tankemönster skapas och det måste ske från grunden. Gud måste tänkas på nya sätt. Vi måste börja med att tala om Gud som ett faktum för att bryta rådande tankemönster.

För mig del förbinder jag Gud med tanken på varat som faktum och går vidare genom att meditera över kärleken som faktum liksom om ondskan som ett oundvikligt faktum. Sen låter jag  i min meditation dessa fakta smälta samman i begreppet Gud.

Sen går jag vidare och mediterar över tron, som i vidgad betydelse står för ett allmängiltigt faktum som berör livets alla områden. Utan tro, utan förhoppning, utan fantasier förtvinar livet. Detta gör jag främst för att förnya och få liv i min egen gudsbild. Men också för att rucka på rådande tankemönster om en Gud som man kan ha eller mista.

9 21 Guds ord, föränderligt vare sig vi vill det eller inte

Som vanligt är mina referenser teologiska, det är ju det området jag är mest hemma på. Men ju mer jag tänker teologiskt desto mer allmänmänskligt tycks det bli. I dag handlar det om Guds ord, som om inte den sekulära världen också hade sina okränkbara ord, ord som vetter mot det översinnliga. Och det som gäller det ena, gäller också det andra.

Men nu gäller det Guds ord, i första hand Guds ord utifrån Bo Giertz synvinkel, denne biskop som var den kyrkliga världens dominant i Sverige från mitten av 1900-talet och sedan tre fyra årtionden framåt. Honom fingranskar jag nämligen och då utifrån en av hans böcker, ”Den stora lögnen och den stora sanningen” som kom ut 1945 och nytrycktes i tio upplagor.

Sällan har någon betonat Guds ords okränkbarhet som Bo Giertz. Hela bibeln är Guds ord var dennes devis och du skall läsa som det står. Du har inte makt över Ordet,  Ordet har makt över dig, upprepade han i ständigt nya variationer.

Fördelen med min metod, att studera ett begränsat material intensivt, visade sig snart vid mina djupborrningar i Giertz text. Nog var det nämligen sant att Giertz månade om bibelns okränkbarhet. Bibeln var Guds ord och Ordet var i detalj som Gud ville att det skulle vara, påpekade han ständigt. Men hur var det i praktiken? Sanningen är den att Giertz i sin iver att hävda Ordets okränkbarhet omtolkade så att det stod härliga till. I slutändan blev resultatet av hans trohet mot Skriften att han förkunnade;  du skall lyssna till predikan, delta i nattvardsfirandet och sen leva i en daglig omvändelse. Till det kom nådens ordning. När Gud handlar med en människa följer det ett bestämt mönster där slutstationen är tro, en tro som den troende själv inte fick känna av.  Kände man av den blev av tron självtillräcklighet.

Som om bibeln var källan till allt detta. Som om inte främst Luther var inblandad och i slutändan Henrik Schartau ?!

Inget ont sagt om Bo Giertz. Men sanningen är den att hans slagkraftiga budskap var beroende av att han format bibeln dels eget huvud, men framför allt utifrån sin tids förutsättningar. Dessutom att formandet som sådant är nödvändigt för att Skriften skall få behålla sin slagkraft. 

Det gäller bara att omforma på rätt sätt, vilket inte är det lättaste.

En komplicerande faktor är att detta formande är ifrågasatt, t o m ifrågasatt av Skriften själv. I bibelns egna sammanhang  förutsätts  att Guds ord är okränkbart och därigenom oföränderligt. De bibliska författarna har ingen aning om att själva omformandet är av nöden för att Ordet skall behålla sin slagkraft. 

Guds ord i i själva verket oföränderlig när det utsägs, inte längre. Jag tänker då inte på allmängiltiga deviser.  Nya omständigheter, nya tider, nytt tänkande, nytt vetande tvingar fram förändringar i förståelsen av Ordet  för att Ordet skall behålla sin kraft. 

Biskop Brattgård i Skara sade en gång till mig att schartauanismen började som en radikal rörelse men slutade som en konservativ kvarleva. Varför? Man förändrade sig inte utifrån nya tiders förutsättningar.

Hur då hantera detta gudomliga ord så att det får behålla sin sanning. För min del sker detta genom att jag orienterar mig utifrån centrum. Och centrum är för mig Kristus, Kristus i dennes möten och Kristus i dennes kors. Sedan skall denna koncentration på Kristus relateras till en omgivning som ständigt befinner sig i förändring. Först när jag gör det blir jag trogen det Ord som även jag betraktar som heligt.

8 23 Tro, när sanningen blir ett du

Om verklighetens två sidor funderar jag mest varenda dag. Det finns ständigt nytt att finna trots att allt i grunden är så självklart. Å ena sidan har vi kunskap å den andra insikt. På kunskapens sida befinner sig inte enbart ”frågesportkunskap” utan i frågesportens förlängning mycket annat. Jag tänker på matematik, fysik, logik och allt vad det nu kan heta. Kort uttryckt sånt som man skall ha mycket av för att kallas intelligent. Å den andra har vi insikt, f a insikt i det mänskliga samspelets villkor, känsla för hur människor är, vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Själv ligger jag mest åt det senare hållet. Jag saknar inte känsla för hur människor är bakom deras attityder och deras kunskap och kompetenser. Det sas om mig när jag var kyrkoherde; nån chef är Björn inte, han är mer ledare än chef. Så sant som det är sagt. Skulle jag ha valt att bli militär hade jag varit en dålig överste, men en utmärkt fanjunkare.

De två sidorna kunskap och insikt är menade att samverka och det i ett ständigt växelspel. Ni som läser mig vet att jag ständigt återkommer till detta. Jag talar här om sampelet mellan fakta  och tankesanningar (inre föreställningar). Dessa våra tankesanningar (inre föreställningar) behöver ständigt prövas mot verkligheten men verkligheten behöver samtidigt ständigt påverka våra föreställningar.

Men vad har nu detta med rubrikens tro att göra? Så här tänker jag.

Tro till vardags är något preliminärt. Den är våra föreställningar om verkligheten. Som sådana skall de per definition vara preliminära. Om inte stelnar de snart till och blir till schabloner som gör mer skada än nytta. Man blir som en som tror sig veta men ingenting kan och ingenting förstår. Det hör därför till min andliga hygien att låta min tro (mina tankesanningar) vara just preliminär Den är ju ännu inte tillräckligt prövad av verkligheten.

Detta även i kyrkan. Den präst eller den predikant som ständigt vet och ständigt förstår blir lik min ungdoms tältmötespredikant. Inför ett fullsatt jättetält uppställt i det centrala Kumla förkunnade han som Guds ord att alla som inte trodde som han levde ett fattigt och meningslöst liv. Jag glömmer det aldrig. Detta när sanningen var den att vi som bodde i min ungdoms Kumla var som alla andra. Vi trodde och vi tvivlade, vi sökte och vi fann. Vad predikanten borde ha gjort var att stimulera oss att ta ett steg längre i vårt sökande än till det preliminära. Tro till vardags är nämligen något preliminärt. Så i kyrkor som i andra sammanhang,

Men tro är inte enbart något preliminärt. Den kan leda över i egentlig tro. Vad är nu det? Utan att klampa in på områden som jag inte begriper vågar jag ändå utifrån egen erfarenhet säga något om denna tro.

För mig är tro i egentlig mening ett  skeende när tankesanningen, min inre föreställning om det rätta och det sanna för min inre blick förvandlas till ett självständigt du.  Det äger, upptäcker jag i ett plötsligt trossprång en egen existens som tillvarons Du, gemenligen kallad Gud.

Och slutligen, tro i kristen mening inträder när jag anar att detta självständiga du inte främst är förbundet med underverk och mirakler utan med korset. När jag läser korset som försoning och  denna försoning tränger in i minsta por av min varelse blir jag med bibliskt språkbruk inte bara troende utan därtill  andedöpt. Om jag sedan talar i tungor eller inte spelar mindre roll. 

7 23 Hej sa jag, han svarade god morgon

Hej, sa jag, han svarade god morgon. Det måste vara doktorn tänkte jag och drog rullstolen vidare i Rostahemmets långa korridor. 

Varje dag likadant, rullstol i korridoren, hej till alla jag möter. Allt för att min demenssjuka hustru ska möta liv och mänsklig värme. Men nu blev det god morgon i stället för hej.

Och jag fick rätt. Någon minut senare mötte jag samme man, men nu med ett stetoskop runt halsen och en sjuksköterska vid sin sida.

Det är en förunderlig förmåga jag äger. Ofta ser jag det andra är blinda för. Dessutom är min förmåga brukbar, inte minst när jag reflekterar över hur vår föreställningsvärld formar oss som människor.

Föreställningsvärlden är den inre sidan av oss. Den speglar hur vi ser på oss själva och andra. Som här när ett markerande god morgon mötte alla andras hej.

Ja mer än så, föreställningsvärlden är halva vår verklighet. Den ena delen av oss föreställer sig verkligheten, den andra konfronteras med den. Båda delarna lika nödvändiga för att vi skall kunna orientera oss.

Föreställningsvärlden tillhör trons domäner, är en del av det vi betecknar som tro. Tro  kan definieras som summan av våra föreställningar, som vår inre hållning i sammanfattning. Att begränsa tron till ett specifikt område, göra den avhängig av ett religiöst ställningstagande, är konstlat om än det i västerlandet vanliga.

Så sedd blir tron på gott eller på ont. 

Den uttrycker det bästa i oss men samtidigt också det sämsta. 

Den är tuppkammen hos en diktator samtidigt undergivenheten hos en kuvad människa. 

Den gör att man kan döda men också att man i kärlek kan ge sig själv. 

Den låter sig prövas, t o m omprövas.

Tron är slutligen  en social markör, som när doktorn i Rostahemmets korridor sa god morgon när alla andra sade hej.

6 23 Tron sedd som  förutsättning, inte som alternativ

Det skadar inte att ta det från grunden. Tron har två funktioner, i den ena funktionen är den en förutsättning, i den andra ett alternativ.

Oftast är tron förutsättning. Då finns den inom oss som en möjlighet, till formen någon gång t o m som en fantasibild. I den funktionen är prövningen ett obligatorium. Tron skall prövas mot verkligheten för att där transformeras till nya prövningar i en serie som inte tillåts upphöra förrän målet är nått. Då har av tron blivit prövbar övertygelse och som sådan en av livets själva grundvalar.

Denna form av tro bär upp såväl kunskap som insikt, såväl vetande som aning. Matematikern måste pröva sin logik och samlevnadsexperten testa sina aningar. Även teologen är indragen. En tro som inte ses som en förutsättning är inte längre någon tro. Den stjälper mer än den hjälper. 

Slutligen, det som här är sagt gäller oss alla. Alla behöver vi öva oss för att nå fram. Det må gälla praktiskt handlag eller förmåga att relatera oss till andra. Tron i denna prövningens form är sällan fullödig från början, behöver inte vara det. Den är mer än annat något som representerar, inte vägen mer en bit på väg. Tron så förstådd ser inte målet men sträcker sig mot det.

Låt mig ta kristustron som exempel. Som jag uppfattar den  växte den sig stark underifrån, grundlagd som den var av en  botpredikant som trodde på Gudsrikets snara ankomst  Så småningom var det många som insåg att denne botpredikant var något mer än en vanlig förkunnare. Gud var inte bara med honom utan också i honom,  f a verkade Gud genom honom. 

Tron på den Gud som Jesus förkunnade växte  fram liksom underifrån. Underifrån  visade den också sin styrka. Så förstådd har den kristna tron med sin  hisnande bekännelse   sin grund i något påtagligt, dessutom i något prövbart, som i slutändan visade sig vara något verkligt.

Hur vidmakthålla denna sanning när det kryllar av underverk i evangeliernas skildringar. Dessa är så många och så väldiga att de skymmer tron som förutsättning. I stället träder tron i Nya testamentets skildringar fram som  ett hisnande alternativ till vardagens verklighet. Vårdslöst läst blir Jesus representanten för tro, men inte för den prövande tron utan för en tro som ersätter vardagens verklighet.

För mig finns bara ett att göra , nämligen  läsa evangelierna som de första kristnas förkunnelse. Och med utgångspunkt i denna förkunnelse försöka läsa ut de bakomliggande jesusorden och de bakomliggande jesussanningarna. Alternativet är att tvingas leva med dubbla sanningar, en den erfarna sanningen, en annan den trodda sanningen som ersätter den erfarna sanningen, gärna i den variant som den kyrkliga traditionen förkunnar.

För mig låter sig detta inte göras. Jag försöker tränga mig in bakom texterna, försöker se dessa som förutsättningar för det trons liv som har sin förankring i verkligheten.

5 23 Tron också en social skapelse

I min barndoms och ungdoms Kumla fick man två svar på frågan vem som var kristen på riktigt. Det ena kom från det man då kallade statskyrkan. Där kvalificerade att delta, vilket i första hand innebar att regelbundet gå i kyrkan. Det andra svaret bestod de många frikyrkorna mig med. Där skulle man bli frälst. Annars var det inte på riktigt. Sen fanns det förstås mellanformer här exemplifierat av en ung man som sa så så här om mig; han är kristen men inte religiös. Vad nu det kunde innebära?

Nu på gamla dagar har frågan för mig blivit än mera komplex. Detta idag aktualiserat när jag närläser  ”Den stora lögnen och den stora sanningen” av Bo Giertz. Boken utkom 1945 och gavs ut i 10 upplagar, den sista 1970. Läsningen beror ytterst av att jag behöver någon att brottas med när jag kämpar med mina egna livsfrågor.

Det Giertz förfäktar känner jag igen från min ungdoms statskyrka där deltagandet kvalificerade. Bara så att Giertz är så mycket allvarligare i sitt anslag. Han talar om att kristen tro förutsätter omvändelse. Att bli omvänd förutsätter i sin tur kyrkan. Kyrkan med sitt ord, sina sakrament och sina gudstjänster ser han som nödvändiga kanaler för saligheten. Genom kyrkan och i kyrkans gemenskap verkar Gud omvändelse. Utanför kyrkan ingen frälsning, blir det outtalade tillägget.

Detta är minst sagt något att bita i. Mig lockar det till ett givande ifrågasättande.

Här skall jag nöja mig med att ta upp en av de många frågor jag ställer när jag tar del av Giertz syn på omvändelsen. Detta desto enklare som jag kan hänvisa till gammal kunskap. Jag erinrar mig en kursbok jag läste under min utbildning. Den handlade om gruppomvändelser, i det här fallet i Indien, där västliga missionärer verkade.  Hur skulle missionärerna agera när inte bara en blev omvänd till kristen tro utan hela byar, hela regioner och det i ett enda huj?

Det som gällde då i Indien gäller fortfarande. Den enskildes omvändelse är förankrad i kollektivets omvändelse. Närmast genomgående är omvändelsen beroende av  att människor man sympatiserar med och vill efterlikna, är omvända.  Omvändelsen visar sig därmed vara besläktad med massrörelser, ja är till dels en massrörelse. Det gäller också tron. Tro förutsätter kollektivets tro. I en miljö där kollektivet tror, faller den enskildes tro ofta ut närmast av sig själv.

Kyrkan med sitt Ord och sina sakrament  är i Giertz beskrivning frälsningsmedel. De facto är kyrkan det på de i kyrkan rådande föreställningarnas grund, lägger jag till. 

Sen är det på motsvarande sätt i samhället. Börjar det röra sig i opinionen kan det gå fort. Det kan räcka med enstaka influencers avviker från allmän mening så följer alla efter.

Tala om problem! Är inte massomvändelsens problem ett grundläggande problem för såväl samhälle som kyrka.

Men om detta talade inte Bo Giertz, inte heller vad jag vet vare sig Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson. Giertz bet sig fast vid tanken på omvändelsen som en religiös fråga enbart och såväl Kristersson som Andersson nöjer sig med att sjunga demokratins lov.

Själv har jag problem med såväl omvändelse som demokrati, mest förstås med omvändelsen, kristen som jag är om än inte religiös, enligt min väns utsago.

Hur griper då  jag mig an problemet? Kort uttryckt i strävan att forma det kyrkliga kollektivets föreställningsvärld, inklusive min egen på ett sätt som i vår tid svarar mot Kristi tal om omvändelse. Jag ser detta  som en av mina huvuduppgifter när jag vecka efter vecka på nätet återkommer med mina inlägg.

4 23 SAMSPELET FÖRANKING OCH TRO

Väckelseforskning var mitt tidigaste gebit, lokalhistorisk väckelseforskning på ett lokalt men brett material. Enkelt uttryckt räknade jag själar, många tusen omvändas själar, rikas som fattigas, bönders som backstugesittares. Och jag fann en väckelse som skakade om kumlabygden och omvandlade bygdens religösa karta.

Men det var skillnad mellan folk och folk. En icke ringa andel av de väckelsekristna vände snart de nybildade församlingarna ryggen och återgick till det vanliga, medan majoriteten stannade kvar i livslång friförsamlingsgemenskap. Och detta  märktes på mycket. Jag kunde med statistiskt material visa påtaglig inverkan på de väcktas samlevnadsmönster. Deras tro hade således inneburit en bestående förändring i deras förankring. Tron hade hade haft inverkan på deras sätt att leva.

Mer än trettio år senare fick jag anledning att tränga in i väckelsemannen Emil Gustafsons (1862-1900) skrifter. Det som mest slog mig var dennes rasande kritik mot sin samtids väckelse. Den var yta tyckte han. Bakom fasaden fanns inget annat än samma gamla oomvända människa som före det andliga genombrottet. Tron var inte förankrad. Förankrad tro nöjer sig aldrig med yta.

Det är synd att jag här inte kan föra över resonemanget på sekulär tro. Sån tro är idag långt vanligare en religiös tro. Bara så att de sekulärt troende inte tror sig veta att de tror. Det är som om dom inte förstod att tro är en livsnödvändighet. I mötet mellan tro, förmodanden, antaganden, längtan och den påvisbara verkligheten sker alla genuina ställningstaganden, dras de rätta slutsatserna och görs de klokaste övervägandena.

Tyvärr kan jag inte mer ingående utveckla detta.  Jag kan för lite, religion och speciellt kristen tro är mitt område. Det är från religionens värld jag tvingas hämta mina exempel. Så även här.

Jag har lagt märke till  att det är skillnad mellan kristen och kristen. Där finns de enkelspåriga, dem för vilka kristen tro är något för sig, något helt annorlunda. Detta hindrar inte att det även bland dessa är skillnad mellan folk och folk. Hos en del av dem tycks tron förankrad i stora delar av deras personlighet. Dock har även dessa  genomgående en blind fläck som hindrar dem att se. Deras enkelspåriga tro tvingar dem att blunda för visst för att kunna se annat. Hur är det nämligen med en människa som när han/hon läser om en massaker i Gamla testamenet blundar och säger att hela bibeln är Guds ord och att Guds ord samtidigt är ett kärleksbudskap. Kort uttryckt; när man säger så är har man isolerat tron från viktiga delar av personligheten.

För att inte tala om ”vanans tro”, den idag vanligaste religionsformen. Det ligger i sakens natur att vanan vill leva sitt eget liv, opåverkad av intryck utifrån. Inte ens Jesus får titta in och röra om i personligheten.

Slutligen min egen tro, i det här fallet min egen Kristustro. Nog har den tron haft inverkan på min personlighet. För omgivningen tydligast är förmodligen  att jag inte vågar förneka det uppenbart sanna. I övrigt är det mycket som återstår av Kristuspåverkan i mitt sätt att tänka och vara.

Men nog satte Emil Gustafson fingret på den ömma punkten när han bestämde trons bristande förankring i personligheten som det avgörande problemet.

3 23 Om rättens subjektiva grundvalar

Jag har just läst Marianne Lindberg De Geers pamflett ”Några ord till en ung feminist” (2022). Den kan sammanfattande beskrivas som en explosion av subjektivt betingade påståenden om rätt och fel. Hon argumenterar inte. Hon visar och hon påstår, visar att unga flickor av naturen klär ut sig som sexobjekt, påstår att män närmast självklart är ansvarslösa och utnyttjar kvinnor. Mot den bakgrunden ställer hon sin egen kamp för kvinnors rätt.

Och jag tänkte när jag läste, så är det naturligtvis. Det är som Marianne Lindberg De Geer i sin pamflett demonsterar. Rätten är grundad i det subjektivt påstådda, måste i själva verket vara detta. Hela den västerländska rättsordningen är grundad på värden som är subjektivt frammejslade. Visserligen har detta skett utifrån omständigheter som många gånger varit tvingande. Orättvisor och missförhållanden hade naturligtvis sin del i rättsskipningens utveckling. Men rättsskipningens subjektiva grund kommer man inte ifrån.

Men juridiken då, den skall ju vara objektivt betingad? Naturligtvis! Men juristerna bedömer objektivt de rättsregler som subjektiviteten skapat. 

Nyligen har jag läst det som närmast motsvarar Marianne Lindberg De Geers pamflett, nämligen Bo Giertz ”Den stora lögnen och den stora sanningen” (1945).  Bara så att där en säger si, säger den andra så. Sanning hos den ene är lögn hos den andre. Även vid den läsningen slog det mig hur subjektivt grundad rätten är. Redan då förstod jag att så måste vara fallet.

Och på den grundvalen började jag fundera över vad den kristet grundade rätten stod för. Och jag kom naturligtvis fram till att den helt allmänt borde grunda sin rättsuppfattning på en tänkt Gud och vidare på reflexioner över Jesu betydelse.

För att få reda i mina tankar har jag gjort följande uppställning av olika former av rätt grundad på en kristen livssyn. Detta för att möjligen ligga till grund för nya funderingar.

1 Relationsrätt som utifrån kristen tro har kopplingar till absolut rätt och därigenom till Gud, tillvarons du. Relationsrätten vilar för mig i förpliktelsen mot de egna med syfte att stärka de egna så att de kan foga nya människor under en sköld av skydd, ansvar och förpliktelser.

2 sammanhangsrätt ( en form av relationsrätt) dvs sammanhangets betydelse för bedömningen av rätt och fel. Sammanhanget tvingar till eftertanke och rigorösa försök att söka det möjliga och samtidigt utifrån detta det etiskt försvarbara. Sammanhangsrätten är kopplad till relationsrätten.

3 ögonblicksrätten/Jesusrätten. Omvända förpliktelser gentemot de normala, sprängt rättsschema. Denna rätt vilar på intuition och känsla mer än på rationalitet.

Tron på gudsrikets snara ankomst under Jesu tid, en tro som Jesus delade, gav denna rätt viss rationell motivering.

4 Den fullkomliga rätten, som förutsätter tro,avslöjar och leder till behov av egen förnyelse (omvändelse) )

2 23 Med Guds rike som nyckel

Guds rike som nyckel, till vad kan man fråga. Till ingen mindre än Jesus. I och med det ”rundar” jag  bland annat vittnesbörden om  dennes underbara födelse, jag rundar herdar och vise män, rundar Matteusevangeliets skildring av  flykten  till Egypten, trots att det kryllar av profetior som bekräftar denna flykt. Detta varken för att förneka eller betvivla. Bara så att jag behöver ta det hela i en annan ordning  för att få en tydligare förankring i min tro på Jesus.

För mig blir då det enda rätta att förankra Jesu framträdande i dennes övertygelse att Guds rike var nära, ja att Guds rike redan hade börjat förverkligas.  Min poäng är att Jesus inte enbart riktade sig till andra när han förkunnade att Guds rike var nära (Mark 1:14 f). Han talade också till sig själv. Det kan vi bland annat upptäcka vi när vi skärskådar Jesu möten med människor som närmade sig honom.  I dessa möten fanns ingen tid för terapeutisk belysning eller omständiga resonemang.  Tiden var kort, Guds rike var nära. Nu gällde det att fånga det väsentliga och sen uttrycka det i ord som som sedan visade sig ha  den förunderliga förmågan att verka vad de sade.

Dessa ord har till all lycka till dels bevarats i våra evangelier och där givits en ram, där orden är viktigare än ramen. Det är på dessa, som jag kallar  kärnord, jag riktar min uppmärksamhet. För mig säger dessa ord allt. De ger mig nyckeln till Jesus. I kärnorden förenas allvar med kärlek, dom med förlåtelse och upprättelse. Allt nödvändiggjort av att tiden var kort och Guds rike nära.

På motsvarande sätt betraktar jag Jesu kors. I slutfasen av Jesu liv  fanns inte längre tid för vare sig varningsord eller revolution. Guds rike var ju i antågande.  Det fanns för Jesus bara ett att göra,  att offra sig själv för att andra skulle undkomma.

Så förstådd var Jesu förkunnelse om Guds rikes snara ankomst inte enbart riktad utåt utan också och framför allt inåt, inåt mot honom själv. Hans gudsrikesförkunnelse fick följder också för hans eget liv.

När jag väl sett detta kan jag backa tillbaka till berättelserna om Jesu underbara födelse. Jag vågar se dessa som delvis legendära, som berättelsetraditioner vars syfte var att väcka tro bland de utomstående  och stärka tron bland de redan vunna. 

Jag vågar t o m se Matteusevangeliets berättelse om flykten till Egypten som uppkommen liksom bakifrån. De gammaltestamentliga beläggen skapar berättelsen, inte tvärtom. Jag skräms i vilket fall inte  om det skulle förhålla sig så.

Ingen kan nämligen ta ifrån mig Jesu möten, ingen beröva mig Jesu kors och den försoning som från detta kors strömmade ut till en hel värld. Dessa möten och detta kors, sprunget ur Jesu övertygelse om Guds rikes närhet, har i mig fött övertygelsen att Jesus kommer från Gud och är sprungen ur Gud. På den grunden vågar jag gå bakåt och betrakta Jesu underbara födelse i alla dess varianter  som sanningar trots att dessa sanningar i långa stycken har drag av och är legender. 

1 23 Kultur, motkultur och tro som konstruktioner

Jag tar ofta spjärn mot 1800-talet. Detta nog främst därför att jag på en punkt fördjupat mig i ett lokalt skeende under detta århundrade. (Avhandlingen Väckelsen i lokalsamhället… 1987). Och det är så med en fördjupning att den hjälper till med överblicken, hur underligt detta än kan låta.

På 1800-talet och en bit in i 1900-talet gällde att det börjat röra sig i det gamla Sverige. Moderniteten var på ingång och med denna också genomgripande samhällsförändringar.

Och med samhällsförändringarna under 1800-talet  var det så att dessa grundade sig på ny kunskap, ny teknik, nya möjligheter. På det följer nödvändigtvis  nya sätt att tänka, handla och organisera för att kunna dra nytta av allt det nya.

Det är här krafterna och motkrafterna kommer in. Vissa tycker nämligen att man ska tänka si, andra så, vissa att man skall göra si andra så för att kunna utnyttja allt det goda som den nya kunskapen öppnat för.

Det långa 1800-talet, där nyupptäckterna kom slag i slag, blev därför ett  explosivt århundrade med ständigt nya krafter, respektive motkrafter.  Allt grundat på olika sätt att förhålla sig till den ofrånkomliga omdaningen av det gamla bondesamhället.

När man i historieforskningen konkretiserar dessa krafter och dessa motkrafter talar man gärna om olika kulturer,  nämligen ledkulturen respektive motkulturen. Ledkulturens företrädare ville behålla så mycket som möjligt av det gamla. Gammalt och nytt skulle smälta samman lugnt, harmoniskt och organiskt utan snabba samhällsförändringar.  Låt oss kalla företrädarna för denna riktning för de konservativa, alternativt de moderatliberala. Alternativet återfinner vi i  motkulturen. Här hittar  vi under slutet av århundradet socialister, kulturradikaler och även i viss mening också de väckelsekristna. Denna s k motkultur hade en benägenhet att vilja välta allt över ända. Samhället skulle i grund förändras,  religionen göras överflödig. Alternativet var de väckelsekristna som ville störta statskyrkan och grunda  trosförsamlingar efter mönster av Nya testamentet. 

Vart vill jag nu komma med allt detta? Jo att såväl ledkultur som motkultur inget annat är än konstruktioner, eller om ni så vill ”tankesanningar”.  Både det ena och det andra är försök att tolka verkligheten och anpassa sig efter den. Nödvändiga konstruktioner alltså, konstruktioner som i konfrontation med verkligheten får visa sin eventuella sanning. 

Vad beträffar historieskrivning blir den ”faktarabbel” om inte historiska  fakta sätts i sammanhang. Och att sätta i sammanhang är i sin tur inget annat än att med rimliga argument i ryggen  konstruera.

Konstruktioner, eller ”tankesanningar”, kalla det vad ni vill, är nödvändiga för oss människor. Det är med dessa konstruktioner som mellanled som vi tar oss fram under vår livsvandring.

Kom sen inte och säg att tron är något för sig när den i själva verket är en grundläggande del  i det vi ovan kallat kultur, respektive motkultur. Det är följdriktigt med tron som det är med kulturen att den måste visa sin sanning i konfrontation med verkligheten.