52 23 Jag som den kristna trons Lars Ströman

Det händer att jag drar mig tillbaka när min sanning krockar med den andres. Drar mig tillbaka genom att lyssna, spegla, låta den andre tala till punkt, utan att nödvändigtvis blotta min egen mening. Inget märkvärdigt med detta. Som jag gör de flesta. Det tillhör vanligt umgängeskultur. Hur skulle det se ut om alla var som ledarskribenten i Nerikes Allehanda, Lars Ströman, som  praktiskt taget varenda dag är  beredd till förnyad attack.

Nog kan för den delen också jag ikläda mig Lars Strömans roll, för min del då som en den kristna trons Lars Ströman. Och jag gör det också men för min del inför en mycket begränsad grupp människor, närmare bestämt inför dem som varje vecka på nätat läser min bibelstudier och tar del av mina mer allmänna bidrag i trosfrågor.

I den rollen tänker jag principiellt om den kristna trons plats och roll i samhället. F a försöker jag då  blotta dolda bevekelsegrunder bakom religiöst liv och beteende. Där finns mycket att hämta, vill jag lova, mycket att tänka på, mycket i behov av grundläggande förändring.

Min metod att fånga in problematiken blir tydligast  i mina försök att  i ständigt nya varianter göra klart att verkligheten har två sidor. Den ena är den för ögonen synbara i form av dagligt skeende, den andra  den inre föreställningsvärld som ingen människa kan vara förutan. Till den senare hör tron.  Att den inre föreställningsvärlden och därmed också  troslivet tillhör nödvändigheten påvisar jag och det med en dåres envishet.

Vad jag mer gör är att jag sedan ett antal år granskar och kritiserar av mig utvalda teologer och deras budskap. För mig gäller att utifrån ett begränsat men representativt urval skrifter fånga det väsentliga i deras budskap och sedan bedöma det.  Jag gör det i tron att man i det lilla kan fånga det stora.

Mina försök i den riktningen kan den som vill enkelt ta del i via nätet. Mina försök hittills kan dessutom fritt kopieras och förmeras.

Nyligen firade S:t Mikaels kyrka i Örebro fyrtio år. Firandet inleddes med två föredrag, ett av Mikaels Tellbe, som höll föredrag om ängeln Mikaels plats i bibeln, ett annat av Michael Nausner i en mera allmän betraktelse om samme ärkeängel. Michael Nausners vittfamnande och livsbejakande teologi har jag försökt fånga i en intensivstudie av dennes teologiska magnum opus ”Eine Theologie der Teilhabe”. Studier i hur exegeten Mikael Tellbe läser bibeln för att få den att bli Guds ord håller jag just på med.

Dessa mina ansträngningar är inte minst till för mig själv. Jag ser dem som andlig träning. F a tränar jag mig i att försöka vara rättvis mot dem som inte alltid tänker och tycker som jag. Dessutom och f a får jag möjlighet att via kritik av andra finna nya tankesätt och nya utvägar.

Tron är visserligen en nödvändig del i livet, men hur vi tror är inte hugget i sten. Allra minst är kristen tro en ofrånkomlig sanning. Även den kristna tron är levande materia med daglig inverkan på vårt sätt att tänka och vara. Och den får inte stelna till och bli till manér som äger sitt liv av tro på nutida auktoriteter. Mot den bakgrunden vill jag se mina insatser.

51 23 Misstro – trons baksida

Hur många gånger har jag inte på min hemsida slagit fast att tro är en nödvändig ingrediens i livet. Senast tror jag att jag hänvisade till filosofen Immanuel Kant som lärt en hel värld att ”tinget i sig” inte låter sig finnas.  Det är tinget som vi uppfattar det som låter sig beskrivas. Eller för att uttrycka det mera begripligt; den verklighet vi till vardags handskas med består av två delar, det sedda och det trodda. Det närmaste objektiv sanning vi lyckas erövra är den sanning som uppstår när det sedda och det trodda tillåts utmana varandra och påverka varandra. Eller för att slutligen tala till naturvetenskapliga ”nördar”. Multiplikationstabellen måste sättas in i ett mänskligt sammanhang för att bli det den är menad att vara.

Nog om detta. Nu till den andra sidan av detta faktum. Den tro som bitit sig fast i oss, särskilt de värderingar som är oss kärare än andra, har en baksida, misstron. Och denna misstro är inte att leka med. Om tro i god mening bygger upp, raserar misstron.

Själv tror jag mig ha känsla för var jag kan hitta denna misstro. Detta främst därför att mina ständiga reflexioner över trons plats och uppgift gjort mig uppmärksam på problemet. Men även därför att jag genom mina ställningstaganden i trosfrågor blivit utsatt för misstro.

I själva verket är det så att jag i förväg anar var misstron är som starkast. Stark och brinnande övertygelse för närmast per automatik med sig misstro mot dem som inte delar den egna övertygelsen.

Jag ser det när jag granskar min egen religiösa omgivning. Där tron är stark grasserar också misstron. Baksidan på trosglädje är misstänksamhet särskilt mot dem som inte tror som jag.

Jag kommer ihåg att jag i ett tidigare inlägg exemplifierat denna misstro. Då gällde det aggressivitet mot mig därför att jag i ett föredrag graderat upp bibelns apokryfer och jämställt dem med Helig Skrift.

Men nu är tro och övertygelse inte förbehållet den religiösa sidan av tillvaron, utan alla. Och de uttryck för misstro jag funnit i den religiösa världen har jag också upptäckt inte minst  i den politiska. Här har det gått så långt att minsta uttryck för ”felaktig” åsikt brännmärks. Och av meningsutbyte blir munhuggning inte bara nu och då utan alltid.

Allt detta har gjort mig till en trospolis. Både medvetet och omedvetet spårar jag baksidan på alla former av trosyttringar och brännmärker dem. Och ju mer jag inriktar mig på detta område desto tydligare blir det att jag sysslar med något angeläget.

Sen gäller det förstås att hålla rent i eget hus och detta förutsätter självprövning. Och självprövning innebär å ena sidan att bejaka den egna övertygelsen å den andra att försöka vara rättvis mot dem som inte tycker som jag. Och lyckas jag med det har jag med kristen terminologi blivit en ”helgad” människa.

50 23 Det trodda och det sedda

Jag kan gå ed på att det är sant. Jag såg ju det med egna ögon. Så kan jag och med mig  många uttrycka sig. Samtidigt vet vi att minnet är bedrägligt och ständigt omformar verkligheten, innan det slutligen en dag slocknar. Så hur bete sig inför detta ofrånkomliga faktum?

För mig personligen har detta problem blivit allt tydligare ju äldre jag  blivit. Jag vet ju att min andliga kapacitet i form av minne och förmåga avtar med åldern. Jag var kvickare när jag var yngre. Jag sprang snabbare, orkade mer och hade större kapacitet både att minnas och ta vara på.

Men jag kämpar mot. Kämpar emot med knep för att komma ihåg bättre. På hemmet där min hustru vistas demenssjuk som hon är, finns ett gäng vårdpersonal med de mest omöjliga namn. Med minnesknep håller jag dem i huvudet allihopa. Och de som sköter min hustru förvånas. De fattar inte hur jag kan hålla alla deras namn i huvudet. De känner inte till knepen som gör det möjligt. 

En del får jag dessutom gratis. Gratis om det är sant att regelbunden motion befrämjar minnet.  Och motionerar gör jag regelbundet. Jag cyklar, promenerar och går. Ett kort gymnastikpass tillhör också morgonrutinerna.

Trots det märker jag avtagandet. Det har blivit allt svårare att på momangen uttrycka vad jag vill säga. Visserligen kommer det så småningom. Men då är det ofta för sent.

Men det överlägset bästa har jag sparat till sist. Det är min distinktion mellan det trodda och det sedda. Det trodda är min föreställningsvärld, mitt eget inre universum. Här smälter jag och omformar det jag tagit till mig. Här skapas min helhetssyn. Det sedda är min iakttagelse, det jag uppfattar som uppenbart sant.

Helt automatiskt i en normal människas liv smälter det trodda och det sedda samman och bildar en enhet. Det sker utan att hon tänker på det. Den blandprodukt som bildas blir hennes sanning. Att det i själva verket  är en blandprodukt och inget annat visste redan Immanuel Kant. Det var ju han som fått mänskligheten att inse det närmast omöjliga att fånga ”tinget i sig”. Min sanning går att fånga men tinget i sig slingrar sig undan hur vi än försöker.

Det är här jag kommer in med min specialmetod. Allt som berör mig på allvar utsätter jag för en alldeles speciell prövning. I praktiken blir det i flertalet av fall trosfrågor, inte minst frågor som gäller bibeltexters betydelse och relevans som jag behandlar med min metod.

Det hela går till så att jag skiljer det sedda, d v s det som tycks uppenbart, från det trodda i exempelvis en bibeltext. Detta sedda utsätter jag sedan för min prövning. Det betyder att jag så gott det går prövar dess sanningshalt så ärligt som jag förmår. Men det slutar inte där. Efter min granskning för jag det påstått sanna tillbaka till det trodda. Det är ju där det hör hemma. Väl tillbaka till ursprunget påverkar sedan det sedda det trodda i en förnyad syntes mellan det trodda och det sedda.

För mig är det så det måste gå till för att få del av så mycket sanning som möjligt. Samtidigt är det en metod att hålla sig vaken och medveten. Och bidrar inte detta till att hålla minnet i trim så säg. 

49 23 För att ett snille skall bli vis

Ett snille är inte automatiskt vis lika lite som en kunskapsbjässe är det. Vishet måste man nämligen förtjäna och det sker inte utan ansträngning. Hur har jag mina åsikter om och det är om detta inlägget idag handlar.

Som jag ser det har det mesta två sidor. Det ena kallar jag ”det sedda”, det andra ”det trodda”. 

”Det sedda” står för det uppenbara, det vi ser med våra ögon, hör med våra öron och som dessutom låter sig prövas. Fakta med andra ord, prövbara, odiskutabla fakta. ”Det trodda” motsvarar överblicken, det sammantagna, det vi tagit till oss och som håller samman det vi ser, hör och uppfattar.

Samspelet mellan dessa båda ”det sedda” och ”det trodda” avgör om snillet är vis eller inte, det är min filosofi i korthet. Det är dessutom med snillet som med oss andra. Avgörande även för vår visht är hur samspelet fungerar, växelspelet mellan ”det sedda” och ”det trodda”.

Det vi ser skall nämligen vidare och på ett eller annat sätt få konsekvenser. Vart? I bästa fall till vårt inre, till vår föreställningsvärld, till det jag oftast kallar trosvärlden. Och när denna vår trosvärld är vital, låter den sig påverkas, vilket i sin inverkar på vårt sätt att leva och vara.

I vår ofullkomliga värld är missförstånden legio. Praktiskt taget allt kan missuppfattas, ”det sedda” såväl som ”det trodda”. Vad är för den delen sinnessjukdom annat än skada på förmågan och inlevelsen i det för varje människa nödvändiga samspelet mellan ”det sedda” och ”det trodda”. Men hur är det egentligen med den s k sinnessjukdomen. Lever inte de flesta av oss i ett tillstånd som pendlar mellan det friska och det sjuka!

Det var förstås inte dit jag ville komma med detta inlägg. Vad jag vill är att göra inte minst mig själv öppen för en frisk relation  mellan ”det sedda” och ”det trodda” inom mig.

Så idag är det jag som motsvarar snillet som behöver bli vis, trots att mitt intellekt är högst medelmåttigt. Både snillet och jag behöver bli visa. Hur skall vi då bete oss? Hittills har jag betonat hur viktigt samspelet mellan ”det sedda” och ”det trodda” är för att nå vårt mål.

För egen del tränar jag upp denna min förmåga till samspel mellan det sedda och det trodda i ett intensivt bibelstudium. Bibeltexten har för mig två sidor där den ena står för det faktiska, det andra för det trodda. I stället för att läsa texten som Guds ord söker jag upp det i bibelordet som står för det faktiska och utsätter detta för kritisk prövning. Sen går jag till det ”trodda” i texten och låter det ”sedda” konfrontera ”det trodda”. Hittills har resultatet inte för mig lett till otro utan  förnyad tro men på ständigt förskjutna  grunder. 

Alternativet är att ta allt som står för Guds ord och dra lärdom av detta. ”Det trodda” och ”det sedda” blir ett och detsamma. Resultatet blir obearbetade förut bestämda sanningar. För mig leder detta till dogmatiskt betingad kristendom och dogmatiskt betingad tro.

Som om detta vore något unikt! Är det inte så på de flesta områden? Dogmatiken får stå för sanningen. Men dogmatiken föder aldrig vishet.  

48 23 Religionsfrihetens två sidor

Jag har sett det länge, nu har det blivit övertydligt, att rådande religionsfrihet har två sidor. Å den ena sidan skall den skydda å den andra eliminera. Skydda så att folk ska ha frihet att tro vad de vill, eliminera så att religionen inte skall kunna rubba rådande mening.

Det geniala i hela upplägget var och är grundsatsen; religionen är en privatsak.

Men så enkelt är det förstås inte. Religion är ju mer än religiösa trossatser. Religionen ingår i det som människor föreställer sig och är som sådan något vi inte kan vara förutan. Verkligheten för arten människa är å ena sidan att se å den andra att tolka. Och tolkningen hör hemma i  föreställningsvärlden och är som sådan  något för människan är omistligt. Så tror man inte på ett, så tror man på ett annat. Till det kommer att det i  en samhällsgemenskap behöver finnas tillräckligt mycket av gemensam tro för att samhället skall fungera.. Blir det för mycket motsättningar kan det gå så långt att hela samhället kraschar. Somalia är väl paradexemplet.

Mot den bakgrunden blir religionsfriheten med rötter i 1700-talet ett sätt att förhålla sig i en brytningstid. Man bakbinder något i samhället som anses förhindra utvecklingen samtidigt gynnar man det man anser föra samhället framåt. En föreställningsvärld gynnas genom att en annan bakbinds. Det var frihetstidens signum bakom alla paroller.

Detta  har jag sett länge, nu börjar allt fler fatta, eller tvingats fatta.  Nu när välståndets västerland  översköljs av människor med annat sätt att tro och värdera har allt fler fått ögonen öppnade.  De förstår det nödvändiga i att stävja de olikheter i värderingar som hotar det gemensamma framåtskridandet.

Integration har blivit tidens slagord liksom gemensam värdegrund. Gemensam värdegrund vad är det annat än ett gemensamt sätt att föreställa sig mening och mål? Och vad leder dit om inte  en gemensam föreställningsvärld, med andra ord en gemensam religion eller hur vi ni vill  benämna detta gemensamma.

På sjuttonhundratalet var medicinen; religionen är en privatsak. I dag duger inte den hälsokuren  längre. Det är alltför starka krafter i rörelse för att med religionslagstiftning kunna häva en hotande utveckling, där samhälle och enskilda hotas av en allt mer splittrad syn på mening och mål. 

Nu gäller istället hårda tag. Hela invandringsdebatten handlar ytterst om detta. Förslagen till lösningar kommer idag slag i slag. Asylprövningar skall ske utomlands, helst i utvecklingsländer varifrån immigranterna kommer, är det allra senaste.  Vad är det annat än ett av många förslag vars egentliga syfte är att hålla människor med främmande livssyn ifrån sig?!

Rådande läge har bidragit till ökad klarsyn över den rådande religionsfrihetens två sidor, d v s dels att skydda dels att eliminera, skydda genom att folk inom vissa gränser får tro vad de vill, eliminera genom att försvaga religionen så att den inte kan utgöra ett hot mot rådande värderingar. 

Men lösningen på dagens problem lär inte bli repris på sjuttonhundra talets religionsfrihetslagstiftning. Men vi lär nog se en besläktad lösning där människor får tro vad de vill bara de talar så tyst om det att det inte stör allmän mening. 

47 23 I vilkens intresse

Matematiker kan man tro på. Nio gånger nio är åttioett. Det kan man lita på. Och allvetarna talar sanning. På frågesporter är det endast korrekta svar som räknas. Men jag är varken matematiker eller allvetare. Nog kan jag räkna även om det börjar bli skralt med huvudräkningen. Och när jag var ung var jag inte så dum på frågesport. Men idag sitter svaren så djupt in i mitt huvud att det tar evighet att få fram dem. Och det är bara att acceptera faktum. Jag börjar bli gammal.

Förstås inte bara. Man kan träna minnet trots att man kommit upp i åren. Har man sen en i-pad (läsplatta) kan man smidigt plocka fram sånt som man glömt. Dessutom finns det knep för att komma ihåg. Dagligen är jag på Rostahemmet i Örebro hos min dementa hustru. Där kommer vårdpersonalen från alla världens hörn och deras namn är minst sagt krångliga för oss med svensk bakgrund.  Men man kan ha minnesknep för att komma ihåg. Det kan jag intyga som med hjälp av såna kan nämna alla som sköter om min hustru vid namn. När detta skrivs har jag just träffat Anisa från Somalia för första gången. Henne missar jag inte i fortsättningen. Det är bara att tänka på Anita.

Men på ett område är jag obruten. Alltför ofta är det inte vad som påstås som är avgörande utan vem som säger vad. Och det fattar jag idag lika bra, om inte bättre än jag gjort tidigare. Mina dagliga studier av teologer och deras sanningar har skärpt min uppmärksamhet på det området. Vad dessa är ute efter är ofta minst lika viktigt som de fakta de meddelar.

Egentligen är det självklart att egenintresse påverkar vad man säger, påstår och hävdar. Fakta är ju inte allt i denna fallna värld. Egenintresset är ofta lika viktigt. Och naturligtvis använder man både sin kunskap och sin insikt för att positionera sig själv. Det är ju inte konstigare än  att stolta mammor gärna berättar om sina telningar med baktanken att den egna familjen skall framstå i god dager.

På vilka områden skall man vara uppmärksam på detta faktum? På de flesta är mitt svar. Folk talar nämligen i egen sak såväl till vardags som yrkesmässigt. Så lika lite som vi automatiskt kan förlita oss på vad Vladimir Putin påstår kan vi automatiskt förlita oss på riktigheten i lokala politikers utsagor.

I skolan har källkritik blivit ämnet för dagen. Detta huvudsakligen för att den digitala världen öppnat för lurendrejeri i den högre skolan. Men källkritik är inte allt. Kritik av sagesmannen eller sageskvinnan minst lika viktig.

Dubbel ansträngning är således av nöden. Å ena sidan måste man kolla det sagda eller det skrivna, å andra sidan också sagesmannen eller skribenten.

Och vad är det man behöver granska? Framför allt vilket intresse som ligger bakom det sagda eller det skrivna och i vilket sammanhang det står. Och för att kunna göra det krävs en viss begåvning som inte nödvändigtvis har med formella gåvor att göra. Den gåvan kan även den klent begåvade äga.

Dessutom kan man träna upp sig. Detta inlägg är menat att stimulera till sådan träning. Kritisk träning kallas det. Och på sådan träning är jag själv uppövad och det nästan i överkant. Det goda har detta fört med sig att mitt kritiska tänkande inte blivit sämre med hög ålder. Och det kompenserar att det många gånger är svårt att få fram ord eller vara rapp i svaret. 

46 23 Politisk sanning och religiös

Det är mycket jag kallar politisk sanning. I begreppet inryms religiös, ideologisk, estetisk med flera sanningar. Det för dessa gemensamma är att de är kopplade till ett kollektivt tyckande. Och till det kollektiva tyckandet hör att man måste se och värdera som de andra. Om inte blir man på ett eller annat sätt straffad, i sämsta fall utesluten ur gemenskapen.

Det är lätt att ironisera över och se ner på detta kollektiva tyckande. Och det är många som gör det. Till dessa hör dock inte jag. Hur skulle det se ut, om var och en hade sin egen självständiga mening, frågar jag mig. Skulle då inte det totala kaoset utbryta.?! Människan är en gruppvarelse och en gruppvarelse reder sig inte om hon inte gör som alla andra. Som människor är vi skapade att rätta oss efter kollektiv mening och kollektiva trosföreställningar, om vi nu inte har en stark ledare att följa. 

Inte heller ironiserar jag över högstämt tal om demokrati, höga ideal och mänskliga rättigheter. Detta trots att jag vet att även dessa höga värden står i den politiska sanningens tjänst, ja i svåra tider visar sig vara lakejer  åt denna sanning. Hur blir det nämligen med exempelvis asylrätten när flyktingar väller in över Europa. Främlingsfientliga politiska partier får allt fler röster, till slut så många att det ruckar på sedvanlig politisk sanning. Av en politisk sanning blir då en annan. Idag är vi mitt uppe i just detta.

Vad jag däremot förbehåller mig rätten att göra är att nu och då slå mig fri från alla former av politiska sanningar, däri medräknade alla de religiösa sanningar som jag som bekännande kristen ställt mig under. Och sen så uppriktigt jag förmår tänka igenom de grundvalar jag grundat mitt liv på.

För min egen del handlar det förstås mindre om politikens grundvalar, mer om min hållning till bibel och bekännelse. Till min dagliga rutin hör ett bibelstudium som mer står i sanningens tjänst än i uppbyggelsens. Bibelkritik heter företeelsen på fackspråk eller att läsa bibeln historiskt. Detta för att pröva min tros grundvalar, ytterst för att pröva min relation till min frälsare. Detta sätt att nalkas tron är mitt sätt att leva i tro.

Först i andra hand kommer min prövning av den politiska sanningen. Men även där försöker jag vara så förutsättningslös som jag förmår. Detta har inneburit att jag före sak prövar syfte. Först därefter tar jag ställning i sak.

Så nog förstår jag för att återgå till vad jag påstod inledningsvis att vi som gruppvarelser måste foga oss i opinioner som  inte är våra egen och hålla oss till dem som vi egentligen inte borde stå bakom. Som gruppvarelser får vi finna oss i detta.. Men bakom detta naturbetngade förhållningssätt måste få finnas en underström av förutsättningslös reflexion. Jag föreställer mig att detta är nödvändigt för demokratins fortlevnad.

Men som sagt, jag är teolog inte politiker. Och som teolog har jag  erfarenhet av att försök till förutsättningslöst studium av bibel och fromhetsliv är en förutsättning för min egen religiösa förnyelse.

45 23 Om att läsa verkligheten med hjälp av förebilder

Det som är verkligt, sant och riktigt är aldrig något som vi äger, hur mycket vi än tror det. Det vi som enskilda individer erfarit, sett och förstått är som bäst en flisa av en verklighet som är större än det vi i oss själva har uppfattat. Eftersom det är så måste vi ovillkorligen söka  oss till gemenskaper och tankesammanhang som fyller på det vi i oss själva funnit ut. Det ligger i våra gener att göra detta. Att leva i ett sammanhang är en förutsättning för livet. 

Vi talar i dag så mycket om individualism, men individualism i egentlig mening är en omöjlighet. För oss människor är den en förbannelse, en dödlig sjukdom. Det vi  dag kallar individualism är något annat än individualism i egentlig mening.

Detta betyder att om vi stänger en dörr måste vi öppna en annan, om vi vänder ryggen åt visst måste vi rikta våra blickar mot annat. Något tredje finns inte.

För mig är gängbrottsligheten ett paradigm (ett giltigt tankemönster) på att det jag här påstått är riktigt. Det ungdomar inte fått på ett håll, finner de på ett annat. En verklighet byts d ut mot en annan och det med de mest förfärande följder.

Sammanhang är alltså inte bara viktigt, det är nödvändigt, ett sammanhang som rör både det tankemässiga och det fysiska, både det vi vet och det vi tror.

Tror vi inte på en sak, tror vi på en annan. Vet vi inte ett, vet vi något annat. Och om vi varken vet eller tror faller mörkret över oss och livet blir outhärdligt.

Även religionen är indragen i detta växelspel. Den är en del i detta det mänskliga livets drama. När det sägs att religionen spelat ut sin roll är detta lika missvisande som påståendet att vi är individualister. När en religion, d v s ett sätt att föreställa sig tillvaron i sin helhet, spelat ut sin roll, kommer en annan i dess ställe. Det ena byts automatiskt ut mot något annat. Att inte se något sammanhang över huvud taget blir outhärdligt och leder till död. Men folk dör inte därför att de vänt kristen tro ryggen. De har funnit annat i det gamlas ställe. Så glöm talet om sekularisering, tala hellre om religionsbyte.

Låt oss kalla detta mitt tal preludier, alternativt mitt sätt att uppfatta det liv som också är mitt eget. I vilket fall som helst orienterar jag mig utifrån dessa tankar. Jag vill åtminstone göra det.

Jag talade ovan om den flisa av verkligheten som är vår egen. Själv går jag in för att vårda detta egna på ett tvåfaldigt sätt. Å ena sidan vårda under respekt för det faktiska, å den andra vara noga med det sammanhang jag fogar det jag äger i mig själv.

Vart detta lett får andra än jag själv vittna om. Till sin ledning kan nätanvändarna använda det otal bibelstudier jag sedan ett antal år publicerat digitalt liksom de inlägg under rubriken ”Med mina glasögon” som jag också publicerat på nätet.

44 23 ”Anden i människan” och den Helige Ande

Jag granskar sedan en tid bibelforskaren Mikael Tellbes kommentar till 1 Korinthierbrevet. Den publicerades för lite drygt tio år sedan. Det står en hel del om den Helige Ande i Tellbes framställning som jag kände att jag för egen del behövde brottas med innan jag kunde ta det till mitt hjärta. Detta ledde till tankarna nedan om förhållandet  ”Anden i människan” och den Helige Ande.

Ni får förlåta den komprimerade formen. Jag behövde formulera mig kort för att försäkra mig om att mina tankar höll ihop.

Anden i människan

Det som allmänt går under beteckningen en människas föreställningsvärld kallar jag ”Anden i människan”.  Denna ande är såväl individuellt som kollektivt betingad.  Den låter sig konkretiseras i den enskildes känsloliv och personlighet, liksom kollektivt i socialt betingade gemensamma värderingar. Inte utan skäl talar vi om ”tidsandans” avgörande betydelse för hur en människa föreställer sig verkligheten.

Den Helige Ande

Den Helige Ande är för mig relaterad till ”Anden i människan” (en människas föreställningsvärld, tidsandan). I långa stycken lever den Helige Ande  i symbios med denna.

Den Helige Ande  skiljer ut sig genom sitt anspråk på att stå i kontakt med Gud och den uppståndne Kristus. Samtidigt har den rent faktiskt låtit sig förenas med föreställningar  som hämtat sitt innehåll från bibelläsning och förkunnelse. Dessutom finns en god portion ”tidsanda” även i den kristna anden, alias den Helige Ande.  Det lär oss såväl studium av Skriften som kyrkohistorien.

Detta sätt att se på den Helige Ande går inte att förena med det synsätt som kommer till uttryck i exempelvis 1 Kor 2:6-16. Paulus skiljer där radikalt Guds Ande från ”mänsklig vishet”. Den som är delaktig i Anden kan ”bedöma allt”, men ”inte bedömas av någon”. Det går en rak linje mellan Gud och Andens uttryck.

Mitt sätt att se befinner sig dessutom rakt ”på tvärs” mot allmän mening bland bekännande kristna. Där ses den Helige Ande oftast som en exklusiv gåva från Gud, åtskild från andra gåvor.  Ändå vidhåller jag mitt sätt att se. Bibliskt har det  tydligast gammaltestamentliga anknytningspunkter. Dessutom svarar det mot verklighetens vittnesbörd.  Nog talar Gud direkt till oss genom sin Ande. Men anknytningspunkten mellan ”Anden i människan” och den Helige Andes uttryck vittnar i så många fall så tydligt om besläktat ursprung att det inte låter sig förnekas.

43 23 Kärlekens höga visa mer ideal än verklighet

Jag läser i dagarna kärlekens höga visa i Paulus första brev till korinthierna (kap 13). Jag gör det i en granskning av bibelforskaren Mikael Tellbes kommentar till första Korinthierbrevet.

Tellbe kopplar denna lovsång till allt övrigt i brevet. Kärleken blir för honom ett överordnat värde, tätt kopplat till övrigt i brevet. Jag är den förste att erkänna att det synsättet har skäl för sig. Ändå gör jag tvärtom. Jag låter denna lovsång stå på egna ben. Den får helt enkelt tolka sig själv.

Så läst speglar den kärleken som något fullkomnat, något i alla sammanhang giltigt, ytterst en återspegling av Guds väsen. Inte en bokstav i denna kärlekshymn bär spår av det ofullkomliga. Kärlek är det slutliga svaret på det vi kristna hoppas, ger det rätta svaret på det vi tror.

Till och med formuleringarna är fullkomnade, inte ens en dålig översättning tar bort det fullkomliga i de heliga orden. ”Allt bär den, sägs som kärleken, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den” (1Kor 13:7). Vem kan ha något att invända mot detta tal.

När detta är sagt frågar man sig om verkligheten bakom orden. Ett står då klart att kärleken så beskriven är svårgripbar. För att fånga den behöver tid, rum och sammanhang spela med. Vem vet vad som är det absolut rätta i en komplicerad och motsägelsefull situation och i ett svårbegripligt sammanhang? 

Till det kommer människans inre håg som oemotståndligt, tycks det, driver oss att söka vårt eget bästa, tvärtemot vad kärleken bjuder. Och har vi gjort oss fria från den driften fastnar vi av bara farten  i övergripande föreställningar och åskådningar som nog passar i vissa sammanhang men långt ifrån alla. Så det en menar svara mot kärlekens och rättvisans  krav anser inte den andre.

Mer behöver inte sägas för att vi skall förstå att kärlekens höga visa hör hemma i himlen, inte här på jorden. Men därmed är också sagt vad dess uppgift är.

Kärlekan som Paulus beskriver den skall vara vår längtans mål. I alla de sammanhang skall vi som kallar oss kristna fråga efter kärlekens svar. Och nog får vi hjälp, till och med en hjälpare. Hjälparen heter den helige Ande i Johannesevangeliet och dennes kännetecken är att den är en nutida återspegling av evangeliernas Jesus.

Men jag har inga föreställningar om någon slags fullkomlighet  redan här och nu. Helgelse är nog bra, men att den kan leda till fullkomnad kärlek är ren och skär lögn. Det fullkomliga  hör himlen till och det gör också kärlekens höga visa.

42 23 Den sköra asylrätten

För mig vilar tron på insikten att livet är ett under. Att tro är att förhålla sig till detta under. Ett av dessa förhållningssätt är att bekänna sig till människovärdet. Denna bekännelse kan ta sig skilda uttryck. Ett av dessa är stadgan om rätten till asyl. En flykting skall få uppehållstillstånd i ett främmande land om vissa villkor är uppfyllda, ytterst att en utvisning vore ett hot mot flyktingens liv.

Asylrätten må alltså tillhöra folkrätten och höra till  demokratins grundpelare. Stöttas den inte av folkmajoriteten faller den i den stabilaste av demokratier.

Enklast är att belägga detta med exemplet Tyskland. I dag väller det in flyktingar i detta land, just nu mest via Polen. Och folket protesterar. Vi orkar inte med mer flyktingar, hörs det från alla håll och i allt gällare tonarter. Och med protesterna växer AfD, Alternativ für Deutschland, tyskarnas motsvarighet till Sverigedemokraterna. Varpå övriga partier börjar vackla. Bayerns ministerpresident Markus Söder (CSU) har redan ett färdigt förslag som innebär ett åsidosättande av asylrätten. Och blir det bara tillräckligt många som går över till AfD, faller asylrätten lika säkert som amen i kyrkan. Sen må den vara fast grundad i folkrätten.

Ett av trons kännetecken är nämligen dess skörhet. Tron må ha hur många skäl som helst för sig, den är ändå bräcklig. Som bekant bryter inte Gud in och skyddar tron. Tron måste skydda sig själv.

Asylrätten vilar alltså på folkrätten och folkrätten i sin tur på en rätt som inte tar hänsyn till hur många flyktingar som väller in i ett land,  utan på ideal som i sin tur vilar på tro. Och med tron är det så att den i den här världen kan elimineras om tillräckligt många enas om det.

Detta gäller  för den delen de flesta av våra grundläggande lagar, som barnens rätt, kvinnors rätt, stadgan om alla människors lika värde, ja i princip alla våra lagar som skall skydda den enskilda människan. Dessa vilar på tro och med det följer skörhet. 

41 23 Samspelet saklighet/engagemang

Jag har som de flesta två sidor Å ena sidan kan jag vara  saklig å den andra engagerad. Med den ena sidan av mitt jag konstaterar jag och slår fast, med den andra får jag liv i det jag sett och förstått.

Jag är tacksam över att besitta dessa båda förmågor. Det visar att jag är en människa. Men som alltid finns det avigsidor. Detta när det ena hotar att störa ut det andra. Det är om detta dilemma jag  nu skall reflektera och det mest som ett personligt problem.

Om det sakliga i mig är egentligen inte mycket att säga. Jag är saklig av naturen, dessutom vittnesgill. Skulle jag bli kallad som vittne i en rättssak behöver domaren i målet inte kalla in psykologer för att tolka mitt vittnesmål. Som politiker vore jag däremot en katastrof. Rätt som det är och vid de mest olämpliga tillfällen skulle jag kunna ställa mig på min politiske motståndares sida om jag finner sakliga skäl för detta.

Om den andra sidan av mig är desto mer att säga. Jag kan vara medkännande och uppoffrande, men i nästa ögonblick osolidarisk, avståndstagande, snål och orättvis. Jag kan känna samhörighet, men där finns också utrymme för avståndstagande och förakt. Detta är för mig desto mer plågsamt som jag samtidigt är saklig av naturen och inte kan ljuga ens för mig själv.

Frågan gäller alltså hur jag skall hantera dessa båda sidor inom mig. Hur skall jag  bete mig för att kunna förena min saklighet med mitt engagemang, det för mig uppenbart sanna med mina inre känslor. För mig har det blivit närmast en daglig plåga.

Om ni inte förstår vad jag menar, låt mig exemplifiera. För en tid sen ställde jag mig i flera sakfrågor på Sverigedemokraternas sida. Hur tror ni detta kändes när jag samtidigt känslomässigt är djupt oense med denna rörelse och jag dessutom visste att mina ställningstaganden gjorde att t o m mina vänner började se snett på mig?

Under årens lopp har detta dilemma upprepats i ständigt nya former. Allt till plåga för mitt anseende och min inre sinnesfrid.

Hur alltså förena saklighet med engagemang, eller med andra ord det sanna med det jag innerst inne känner. Ytterst handlar det om att vara rättvis även mot den jag tycker illa om.

Och jag har funnit att det inte finns någon patentmedicin för att nå mitt mål. Jag får nöja mig med att streta på i det lilla. Det betyder att jag dagligen tvingas stålsätta mig för att bli den jag vill vara, en hederlig människa som t o m den jag ogillar kan lita på.

Mer överens med mig själv är jag när jag granskar det som inte rör mig själv. Oftast är det då inte särskilt svårt att se när sakligheten fått stryka på foten. Jag känner exempelvis inte till något styrelsesätt som överträffar det demokratiska. Samtidigt lockar detta samhällssystem redan genom att det existerar till att politiker skönmålar det egna på  de andras bekostnad. I den politiska debatten har detta tilltag satts i system. Det betyder en katastrof för det oumbärliga sambandet saklighet/engagemang. Samtidigt tvingar det fram uppgörelser i det slutna rummet. 

Och tänk vad mycket gott den digitala revolutionen åstadkommer. En återgång till gamla tiders kommunikation och administration är otänkbar. Samtidigt hotar denna revolution att bli  ett osaklighetens redskap. Det blir genom dess genomslagskraft  dubbelt svårt att värja sig mot opinionstryck om det så är uppenbart att detta inte vilar på saklig grund. Det känns inte svårt inombords att konstatera detta.

40 23 Tron som avvikelse

Förra veckan såg jag på otron som avvikelse. Nu betraktar jag tron på motsvarande sätt. Jag ser den som något för den mänskliga naturen avvikande. Detta utifrån att människan har ett inbyggt hopp i sig som gör henne nyfiken och driver henne att ständigt gå vidare. Tron avviker från denna normalitet när den stävjar sökandet. Så är min tanke.

Detta påstår jag samtidigt som jag själv bekänner mig som troende. Dessutom kan jag vittna om att jag har troende människor att tacka för att jag är den jag är. Dessa, huvudsakligen var de missionsförbundare tillhörande Johanneskyrkan i Kumla, låg bakom att vi ungdomar kom under den kristna trons inflytande. Samtidigt låg deras offervilja bakom att vi hade någonstans att träffas och någonting att ta ställning till. Ju äldre jag blir desto tydligare ser jag hur mycket denna äldre generations kristna betytt för mig.

Avigsidorna såg jag inte då. Dem har jag upptäckt senare. Avigsidan är att tron nästan oundvikligt, samtidigt som den skapar mening och samhörighet, också är grogrund för osaklighet och missuppfattningar.

Denna trons baksida hör samman med trons absoluta sanningsanspråk. Till detta hör avgränsning och illvilja mot allt som inte stämmer överens med vad jag själv tycker.

Det är som om denna illvilja satt i generna på oss som säger oss tro. Samtidigt som vi tror är vi också på det klara med vad vi inte tror. Och detta som vi inte tror behandlar vi inte neutralt, låter det inte vara vad det är. I stället motarbetar vi det öppet eller mentalt, mest mentalt.

Jag skulle kunna ge exempel från mitt eget liv men det blir för sofistikerat. I stället illustrerar jag min tanke med vad som hände en gång när jag hållit föredrag om den bibliska apokryferna. Bland åhörarna fanns bibeltroende som djupt ogillade att jag lät de gammaltestamentliga apokryferna få ställning som närmast Helig Skrift. Jag har sällan mött en så oförställd aversion som jag mötte från dessa när jag avslutat mitt föredrag.

Trons baksida är således osaklig hållning gentemot det som inte stämmer överens med egen övertygelse.

Nu låter sig förstås inte de troende inskränkas till bibeltroende människor.  Troende som menar sig äga sanningen finns det inom alla de områden. Politisk sanning är förvånansvärt lik religiös. Båda sanningarna svetsar samman samtidigt som de utgör grogrund för orättvisa, misstro och hat.

Vad jag här påstår om tron och trons baksida är inget som jag skriver därför att jag just nu kommit på det. Det ligger tvärtom djupt inbakat i min personlighets inre. Jag har t o m vant mig vid att hantera den. Bland dem jag känner tror jag mig veta vad hos dem jag kan lita på och vad jag ska ta med en nypa salt.

Men skall det då vara nödvändigt med denna trons baksida?  Jag tycker inte det. Tro, hopp, kärlek heter det i bibeln. Till tron hör alltså även hoppet. Och till hoppet hör öppenhet för, eller kanske hellre en prövande inställning även till det som i förstone tycks strida mot egen övertygelse.

39 23 Otron som avvikelse

Den här veckan ser jag otron som avvikelse, nästa vecka tvärtom tron som något avvikande. 

Jag gör det i båda fallen utifrån det specifika att vara människa. Drifterna i all ära, dessa delar hon med djuren, men hoppet är hon ensam om. Det är utifrån detta hopp jag granskar trons yttringar och kommer till två så skilda resultat.

Till hoppet hör att inte stanna upp. På en teknisk landvinning följer en ny, på en tankeformation läggs ytterligare en, och på en trosföreställning följer en ny. Drivkraften i människan  är ett ständigt sökande efter det absoluta, det slutgiltiga, det fullkomnade.

Den som med mig lever i en av kristen tro färgad föreställningsvärld tror på fullkomnad kärlek. Vi kristna säger att den fullkomnade kärleken står att finna vid ett kors och framför en öppen grav. Korset står för kärlek och försoning, den tomma graven för kärlekens och försoningens verklighet. Så förstådd är kristen tro något som är inte något som skall bli.

Tvärtom med tillägnandet. Dess kännetecken är hopp. Och den som hoppas är aldrig framme.

Att tro blir med hoppet som bakgrund att sträcka sig mot, det är att ständigt finna mer, att ständigt erövra nytt.

Detta hopp exemplifieras kanske tydligast i  1 Kor 13, kärlekens höga visa, samtidigt en trons lovsång.  Denna text beskriver inte i första hand vad kristen tro är eller vad en en kristen i sin tro äger. Däremot skall den läsas som något vi kristna sträcker oss mot. Den skildrar något framför oss inte i första hand något inom oss. Dess teckning av kärleken hör framtiden till, aldrig någonsin har dess beskrivningar fullt ut realiserats i verkligheten. Tvärtom, den som gjorde det mest allvarliga försöket dödades innan han fullbordat  det han var satt att fullborda.  När andra försökt göra likadant hamnade de endera i utopier långt vid sidan av verkligheten eller tvingades låtsas vara vad de i själva verket inte var.

Till detta kommer  att tider och omständigheter ständigt växlar. Detta  gör att kärleken, trons signum, måste beskrivas  i ständigt nya formuleringar.

Att tro må förutsätta överlåtelse, till och med visshet, men dess signum är ändå att sträcka sig mot det som hör evigheten till.

När man tänker så samspelar tron med den mänskliga naturens ständiga sökande efter något som man i full utsträckning ännu inte äger. Att tro blir att befinna sig på en väg där nytt ständigt låter sig upptäckas.  

Otro blir mot den bakgrunden något avvikande. Otrons signum är att avvisa utan att pröva. Det är att säga nej till den Gud som gav oss Kristus, ytterst ett nej till att pröva sig fram på den väg vars mål är försoning,  vars namn heter kärlek.

38 23 Tvivla inte utan tro, sa Jesus till Tomas

Tvivla inte utan tro, sa Jesus till Tomas (Joh 10:23). Men det säger han inte till mig. I min inre dialog med min Mästare hör jag alldeles tydligt Jesus säga till mig: Tvivla för att finna vägen till tro.

I det stycket tar jag min inre Jesus på orden. För tvivlar gör jag, inte minst i mina dagliga bibelstudier och jag gör det för att få liv i min tro.

I dagarna har det gällt mitt studium av Paulus och då i hans första brev till korinthierna, närmare bestämt i det tolfte kapitlet om nådegåvorna.

Nådegåvorna som räknas upp är följande

vishet 

kunskap

tro 

bota

göra under

tala profetiskt

skilja mellan andar

tala tungomål

tolka tungomål

Vad som skedde var att jag vid närmare betänkande  började tvivla på det unika i dessa gåvor. Fem av  nio av de uppräknade gåvorna hörde ju inte enbart hemma i specifikt kristna sammanhang. De förverkligades även hos välsinnade, välvilliga och kunniga människor oavsett bekännelse.

För mig gav det ytterligare styrka åt det jag faktiskt redan visste,  att Gud är mer än sin kyrka, mer än dem som bekänner Jesus som sin Herre. Och jag fick alltså bekräftelse på min övertygelse vid djupstudium av Paulus.

Nu rör mitt tvivel också annat. I princip tvivlar jag på allt som inte är styrt av uppenbar sanningslidelse. Ett samtal som mer är markering än vilja till möte, en debatt där seger är viktigare än att söka sanningen, en vänlighet där vänligheten tillhör spelet, allt detta tvivlar jag på.

Och tvivlet får inte näras av vilja att övertrumfa, eller försvara egna positioner, utan av genuint sanningssökande. Först så kan jag vandra vidare på min livsvandring utan att sjunka in i mig själv och i mina egna positioner.

Nu är det naturligtvis mycket inom mig som inte svarar mot detta konstruktiva tvivel. Även jag sjunker ner i tron på absoluta sanningar fria från befriande tvivel. Även jag kan straffa dem jag möter utan att besinna orsaken till min ovilja.

Med mig är det förmodligen så att jag i mina unga år var bättre på mitt konstruktiva tvivel än vad jag är idag. Mitt signum var då öppenhet, åtminstone tyckte mina vänner det. Eller som min lärare i predikokonst sa när han skulle karakterisera mig : ”Svärd är så öppen att han kommer att få det svårt när han hamnar i en församling.” Och öppenhet har nog sina sidor, men sambandet med det konstruktiva tvivlet kan inte förnekas.

37 23 Med Kristus som utgångspunkt

Jag var bara i tjuguårsåldern när en av mina bekanta karakteriserade mig med följande ord: ”Han är inte religiös men kristen”. Då tog jag det som beröm, idag har orden blivit något av ett motto och en målsättning.

Jag vill nämligen se Kristus som själva utgångspunkten för det jag är och gör, utgångspunkt inte färdigt svar. Som utgångspunkt möter jag honom t o m i bibeln. Jag brottas med hur han tänkte, brottas med hur han uppfattades i de bibliska texterna. För närvarande är jag  åtskilliga timmar om dagen upptagen med att försöka förstå hur Paulus uppfattade honom i 1 Korintierbrevet. Och när jag inte borrar i detta finns jag hos min dementa hustru på Rostahemmet. Där möter jag rader av muslimska undersköterskor och sjukvårdsbiträden. Och där funderar jag över vad det egentligen är för skillnad mellan kristen tro och muslimsk. I mötet mellan mig och dom tycks det inte finnas någon skillnad över huvud taget.

I min hemstad Kumla  skilde man så länge jag bodde kvar där mellan frälsta och ofrälsta. De frälsta tillhörde någon frikyrka, de ofrälsta var alla övriga. Själv ville jag på inga villkor bli frälst. Jag förstod redan då att det skulle förhindra min andliga utveckling. Att vara frälst innebar att vara bevarad och som bevarad färdig med de avgörande frågorna. Allt hade för de frälsta sina svar och svaren fanns i bibeln. En frälst brottades inte med bibeln. Det vore att vanhelga den heliga Skrift. I bibeln hittade man svaren inte frågorna.

Redan som ung vände jag mig mot detta. Det stred ju mot alla former av sanningssökande att veta redan innan man sökt.

Sen gick jag vidare och trodde mig hitta sanningen i Svenska kyrkan, därtill uppmuntrad särskilt av unga präster som hellre talade om kyrka, sakrament och ämbete än om personlig frälsning.

Men inte blev det bättre av det. Nog gav mig mina teologiska studier mycket, men summan av kardemumman var ändå att jag skolades in i en kyrka som ägde svaren som nu visserligen inte hette frälsning, utan kyrka, ämbete, nattvard och kyrkogång.

Som om det var nog med detta. Livet är fullt med färdiga svar. Och ställer man inte upp på dessa svar hamnar man utanför. Det är som vore det en naturlag för människan som gruppvarelse att tycka som andra och göra som andra. Det sägs att vi idag är individualister, att tanke och handling i ett demokratiskt samhälle är fritt. Pyttsan! Den som går emot gruppens mening utesluts effektivt såväl i kyrka som samhälle.

Mot den bakgrunden har jag själv satt ner foten. Och jag har till skillnad från många andra satt ner foten hos Kristus och sagt: Du är min utgångspunkt. Dig vill jag söka och utifrån det jag har funnit orientera mig i tillvaron. Sen förbehåller jag mig att söka med öppna ögon.

36 23 Ifrågasatt kristen tro

Förra veckan argumenterade jag för ifrågasättandet. Den tro som ger liv och sammanhang åt allt vad vi företar oss måste samtidigt ifrågasättas. Om inte upplöses det nödvändiga i intighet. Idag fullföljer jag mitt resonemang, men nu specificerat till kristen tro. Också den måste ifrågasättas för att inte upplösas i godtyckligheter.

Förra veckan resonerade jag principiellt. I dag blir det mer av vittnesbörd. Kristen tro är ju ingen självklarhet. Tro måste man visserligen, det tillhör livets villkor, men vad man tror är långt ifrån självklart. Kristen tro varken är eller kan bli en självklarhet.

Jag börjar med mitt förhållande till bibeln. Den boken tar jag både avstånd från och tror på. Senast jag läste den, det var när detta skrivs i går kväll i min kvällsandakt, handlade det om ett mord. Det var kung Salomo som oprovocerat mördade sin bror Adonia (1 Kung 2). Som om det skulle vara Guds ord !?

Men den läsningen försvårade inte min nattsömn. Jag har lärt mig att läsa bibeln historiskt, förstå den utifrån tid och sammanhang, f a att Gamla testamentet leder fram till Nya testamentet och att vi där har Jesus. Och han mördade inte, blev i stället mördad.

Mitt ifrågasättande av bibeln kan sammanfattas i att jag läser som det står. Jag tar till mig texterna som jag föreställer mig att litteraturvetaren eller historikern gör när de i sitt studium  försöker se vad andra inte upptäckt.

Men med detta  låter jag mig inte nöja. Bakom min kritiska inställning ligger ett sökande. Jag söker det bärande, det som leder fram till något jag kan hålla mig till. Det är som behövde jag två par glasögon när jag studerar den Heliga Skrift, dels den uppriktige forskarens glasögon, dels mina Jesusglasögon.

Som det är med min bibelläsning är det med mitt förhållande till  vardagens mångahanda. Jag försöker läsa av verkligheten med glasögon som skärper min blick för det jag finner rättvist, rimligt och sant. Det uppenbart sanna är målet för mitt sökande. När detta uppenbara skyms av tal i egen sak, när någon formar verkligheten så att det skall gynna henne själv, blir jag misstänksam. Inte minst när mina trossyskon på ett partiskt sätt agiterar för den egna trons företräden före andras.

För mig är den hållningen själva förutsättningen för att finna det heliga. Predikanten som skyggar för objektivitet och rättvisa är inte längre Guds tjänare om denne så framlägger Jesu försoningsbudskap på ett fullkomnat sätt. Mitt ifrågasättande av kristen tro står mot den bakgrunden i trons tjänst. Jag är kritisk för att genom min kritik komma åt det som står över ifrågasättanden.

Ta nu inte detta som självberöm. Jag vet så väl att även jag är drabbad av det jag anklagar andra för. Men ingen kan ta från mig mina intentioner.

35 23 Ifrågasatt tro

Tron skall ifrågasättas, både kristen tro och annan. För det tänker jag nu argumentera. Och detta utifrån att trosföreställningar följer oss i vår livsvandring från första andetaget till det sista.

Trosföreställningar behöver vi för att få liv i tillvaron och sammanhang. Genom tron blir verkligheten brukbar, levande och fungerande. Detta nämligen om vår tro tuktas och ifrågasätts. Om inte förvandlas det nödvändiga till börda. Trosföreställningar utan liv och sammanhang kan föröda det mesta.

Om detta behöver vi tala, detta särskilt som tron regelmässigt är skymd i ett modernt sekulariserat samhälle. För att göra sig kvitt beroendet av kristna trosdogmer och en kristet färgad föreställningsvärld har trosbegeppet blivit ifrågasatt. Tron har kommit att stå för fantasier, allt har lagts under ett förmodat vetande.

Men så fungerar inte det hela. Tron ingår inte i vetandet, tron är vetandets utmanare. När den utmaningen blir reell fungerar samspelar tro och vetande. Tron stimuleras av vetandet och vetandet av tron. Så skapas utveckling

Till detta spel mellan tron och vetande hör att tron skall ifrågasättas. Ja, det är t o m så att tron inte kan fungera om den inte samtidigt är ifrågasatt, ifrågasatt av uppenbar verklighet. Är den däremot ifrågasatt får tron ständigt förnyat liv och kan utveckla sina visioner och sin verklighetsbeskrivning.

Egentligen borde det vara onödigt att påpeka dessa självklarheter. Alla borde ju veta att vetandet måste sättas i sammanhang för att detta vetande inte skall stelna till och bli obrukbart. Ändå behöver det sägas. Det är sannerligen inte bara avståndstagandet från traditionell kristen tro som gör att man skyggar för att tänka närmare över trons funktioner. Men hur mycket missar man inte då. 

Jag tänker här främst på tron som kollektivt sammanbindande. För mig är denna funktion oundgänglig om än på gott och ont. Den är på gott när den hjälper den ene att dra nytta av den andres föreställningar. Då står den kollektiva tron i utvecklingens tjänst. Dessutom binder den oss samman, gör att vi känner samhörighet och dessutom lättare kan samspela.. Men det kan också vara tvärtom. Hur illa är det inte med grannfejder där den enes sanning krockar med den andres och hur fruktansvärt kan det inte bli när det ena folkets eller partiets sanning krockar med det andras. Tänk på kriget mellan Ryssland och Ukraina så blir problemet konkret. Eller följ en debatt i riksdagens andra kammare så inser du hur det blir när den ene inte förmår lyssna på den andres sanning, något som osvikligt visar att tron inte fungerar som den skall. Tron som skulle vara prövande och utvecklande har förvandlats till redskap inte åt sanningen utan åt den egna sanningen.

Hur få bukt med detta. Mitt svar är att ifrågasätta sin egen tro, vilket inte betyder att förneka den. Hur skall då detta ifrågasättande ske? Genom att den egna tron ständigt låter sig påverkas av det som jag kallar det  uppenbara och låter sig formas av detta uppenbara. Sker detta i det enskilda fallet och smittar det sedan av sig på kollektivet har ifrågasättandet fungerat. I bästa fall slipper vi då dessa ständiga kompromisser, dessa halvsanningar som visserligen låtit sig påverkas av det uppenbara, det förnekar jag inte, men inte genomsyrats av det.

34 23 Fasthet och fakta, fantasier och idéer

I mitt huvud står fasthet och fakta för min mamma, fantasi och idéer för min pappa.

Det var min pappa som berättade om den unge mannen som skulle lära sig att dansa. Bra gick det först när han fick ta de första dansstegen från ett bestämt hörn i lokalen. En sån skröna skulle aldrig komma ur min mammas mun.

Jag däremot känner igen mig i historien. Också jag måste börja i ett bestämt hörn för att få det hela att gå ihop.

I religiösa sammanhang  heter  hörnet fakta. Det är med fakta jag måste inleda min trosvandring för att det skall bli något med den.  Och fakta är för mig att Jesus på korset i ångest ropade: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”. Och sen när han drog sitt sista andetag, ”i dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min ande”.

Men fakta är inte allt i religiösa sammanhang. Till fakta måste läggas tro. Och tron 

grundläggs inte på Golgata utan vid den tomma graven. Kvinnorna vid den tomma graven mötte den uppståndne och de trodde på vad de såg.

Det ena är för mig bevisbart faktum, det andra grundas i upplevelse och tro. Det ena låter sig konstateras, det andra förutsätter tro. När det ena kopplas till det andra uppstår liv. Det  som var en katastrof visade sig vara en seger. Av en Gud som inte brydde sig blev i slutändan en Gud som offrade sig själv på korset för människornas skull.

Som det är i religiösa sammanhang är det i de flesta. Fakta och tro måste ingå förening för att livet skall vara liv. Enbart fakta och vi blir lika räknemaskiner, enbart tro och vi mister förbindelse med verkligheten. Liv uppstår där fakta och tro möts i en ständig konfrontation, i en ständigt  pågående verklighetsprövning.

Det för mig personligen allt överskuggande är det  faktum att min hustru Gunlög är gravt dement och befinner sig på ett vårdhem. Jag besöker henne varje dag. Till min lycka känner hon igen mig. Hon till och med förmanar mig som hon gjorde när hon var mitt uppe i livet. Visserligen är förmaningarna svårtydda. Oftast bannar hon mig för att jag har kalla händer. Men den självklara samhörigheten mellan mig och henne är ännu inte bruten.

Tron står för att hon är i goda händer. Och med det menar jag inte människohänder. Hon är omsluten av en Gud som tar hand om henne när andningen upphör och hjärtat slutat att slå.

Först när jag tänker så förtvivlar jag inte.

33 23 När religionsfriheten blev till en förstahandsfråga

När religionsfriheten blev till en förstahandsfråga, d v s när sista spiken skulle sättas i kistan på en privilegierad statskyrka, gällde det att säkra att kristen tro var en privatsak, inte något påbjudet. Och till det hörde att lagfästa att var och en var fri att tro som han eller hon själv kände för. Det skulle vara tillåtet att till och med bränna Den heliga skrift om man kände för det. Och tyckt blev beslutat.

Vad jag vet blev aldrig resultatet av denna trosfrihet några bokbål. Däremot blev det ingen hejd på kristendomskritik av t o m osakligt slag. Men, och då särskilt  Svenska kyrkan, inte bara fann sig utan anpassade sig efter nyordningen. Detta desto hellre som staten tog med den ena handen och gav med den andra. Som bekant beviljas religiösa organisationer statsbidrag.

Men det som iscensatts under Olof Palmes tid kraschlandade under Ulf Kristerssons. Men nu är det inte längre kristen tro som skall veta sin plats utan Islam. Så när aktivister började bränna Koranen utanför muslimska länders beskickningar, blev det uppror i hela den muslimska världen och det med förödande följder.

Själv religiös ledare, om än i de lägre regionerna, förstår jag hur mullor och islamiska opinionsbildare känner. Däremot delar jag inte deras tankar.

Jag vet hur det känns att bli påhoppad för min tros skull och det utan möjlighet att försvara mig. Försöker jag är det ingen som lyssnar. Alla vet nämligen precis vad tro handlar om och det utan att närmare ha funderat på saken. Bibelns innehåll känner man till utan att ha läst vad där står.

Inför döva öron talar jag om tro som en nödvändig del av verkligheten, en tro som när den är frisk hela tiden konfronteras med det uppenbart sanna och utvecklas i den konfrontationen. Och hur många gånger har jag inte sagt att tron inte är problemet, det är vad man tror som avgör saken.

Slagordet ”tron som privatsak” har jag i desperation hamrat på ända sedan mina ungdomsår. Det står naturligtvis var och en fritt, jag vet inte hur många gånger jag sagt detta, att tro som han eller hon själv vill. Trots det är tron som funktion en nödvändighet för att hålla hop ett samhälle. Utan gemensamma föreställningar faller ett samhälle sönder.

Och när jag säger att tron på intet sätt mist i betydelse, det är vad vi tror på som förändras, tittar mina annars så kloka vänner bort.

Jag måste erkänna att jag blir närmast vansinnig när jag möter denna ignorans. Så jag förstår hur mullorna känner när det för dem heliga bränns på bål.

Däremot förstår jag inte hur de tänker. Som om det vore möjligt att bränna helig skrift. Som om det går att ta död på tro genom att försöka utplåna den. Med försöken att förinta den blir ju trons eventuella helighet bara tydligare

Dessa mullor och dessa muslimska andliga ledare borde istället inse att koranbränningarna leder till fördjupad andlighet, till nya upptäckter i den skrift som för dem är helig.

32 23 Skurken i dramat

Gängkriminaliteten är temat för dagen. Hur bekämpa detta plågoris som drabbat Sverige mer än andra länder? Och vad beror detta onda på? Det är ju ändå så, påstår Lena Andersson, att människan oavsett bakgrund har en inre förmåga att skilja rätt från fel. 

Men kan hon det, frågar jag mig. Är inte synen på rätt och fel i hög grad bestämd av en människas position. Exemplifierar gängkriminaliteten inte just detta?

I en position med pengar, dyra bilar och anseende bland likasinnade kan man uppenbarligen döda för att hävda sin ställning. Det är nämligen det som sker, både här och där i vårt land, inte en gång, utan vecka ut och vecka in.

Positionen tycks alltså vara skurken i dramat. För att hävda sin position i maktspelet är gängkriminella t o m beredda att döda. Det betyder att alla hänsyn till rätt och fel kastats över ända för detta enda, den egna positionen.

Positionen tycks alltså vara skurken i dramat.I och med det konstaterandet förvandlas problemet med tonåringar som skjuter ihjäl varandra till något generellt. Det får oss att fundera över vår egen plats i spelet om rätt och fel, ett spel där skjutningar trots allt är en ringa del av något som berör alla.

För min del har jag så länge jag minns hävdat sambandet mellan etik och position. Ska man komma en människa inpå livet är det närmast tjänstefel att inte ta hennes position med i beräkningen. Jag menar hennes position  i det maktspel som livet närmast per definition innebär. (Kan inte till och med försvar av egna positioner ses som en förutsättning för livet.) 

Och det som gäller den enskilde har också bäring på kollektivet. Politik kan till allt annat också beskrivas som ett maktspel där olika intressen står mot varandra och där målet är att finna kompromisser som ger alla rimligt utrymme.

Nu låter detta tal tröstlöst, särskilt som det kommer från en andens man som ägnat hela sitt yrkesliv att försöka lyfta fram det goda och det bärande inte bara för sig själv och de sina utan för hela sin omgivning.

Mitt eget ledarskap har gått ut på att ge alla så mycket utrymme som det någonsin var möjligt. Detta utifrån att det absolut rätta är något översinnligt. Här på jorden kan rättvisan skymtas i rörelsen. Detta hindrar inte att jag är för hårda tag och långa inlåsningar. Det måste till tvång för att hindra gäng-kriminella att döda varandra. Men skall man komma åt roten till det onda behöver även missanpassade unga pojkar ges utrymme. Det de inte äger tar de sig.

31 23 Om det bakomliggande

Jag läser just Mikaels Tellbes kommentar till 1 Korinthierbrevet. Den är originell i den meningen att Tellbe hela tiden kopplar textens då till de ”troendes” nu. Det betyder i Tellbes fall  till en församling som enbart består av ”troende” kristna, med andra ord till den klassiska svenska friförsamlingen.

Detta grepp öppnar för reflexioner. Är inte de bakomliggande omständigheterna mellan församlingen i Korint i biblisk tid så vitt skilda från det folk tänker, tycker och gör idag att den uppgiften är är närmast omöjlig.

Förvisso är den det och då inte bara för Tellbe i dennes försök att begripa sig på 1 Korinthierbrevet. Bakomliggande omständigheter måste man alltid räkna med. Och det är minst sagt klurigt att begripa sig på dessa. Detta särskilt som dessa skiftar över tid. Vad man tyckte vara bra och riktigt då behöver inte vara det idag. Nya tankar och nya omständigheter kan komma emellan och förändra bilden.

Därför menar många att det inte går att på bevisbar grund bestämma vad som är rätt respektive fel i etisk mening. Det beror på vilka ingångsvärden man har. Och dessa kan växla, säger man på det hållet. Och jag håller med.

Själv blir jag närmast dagligen påmind om detta det rättas relativitet Det blir man för delen alltid när man som jag sysslar med andevetenskaper, dvs med ämnen som innefattar både fakta och värderingar. Fakta står fast men värderingarna växlar över tid.

Jag skulle vilja göra studier av det bakomliggande till ett särskilt forskningsområde. Att undersöka värderingars växlingar vore inte det värt ett separat studium! Ett sådant studium skulle tvinga fram funderingar över vad ökad kunskap för med sig, men också över vad som betingar opinionsbildningar. För att inte tala om vad  opinionen betyder för vad som anses efterföljansvärt, respektive förkastligt.

Borde inte detta ämne dessutom locka till reflexion över egna och andras värdeskalor, egna och andras sympatier, respektive antipatier.

Skall jag vara ärlig har jag redan börjat. När jag möter en människa mera regelbundet har jag alltid om än omedvetet den människans bakgrund i åtanke. Utifrån vad jag tror mig veta relaterar jag mig till henne. Framför allt är kunskap om hennes tankegrund, hennes sympatier och antipatier avgörande för mötet med henne. Vill du något när du träffar mig, se då upp om jag bara är snäll. Det kan vara ett tecken på att jag inte vågar mig på ett äkta meningsutbyte. Endera vet jag för lite om dig eller anser jag det meningslöst med en dialog på riktigt.

Åter till Tellbe och dennes kommentar till Första korinthierbrevet. Tellbe kämpar på för att korrekt redovisa Paulus tankar om  förhållandena i Korinth under tidig kristen tid. Men han bortser i långa stycken från tidsspannet mellan då och nu. Åtminstone är han mer benägen än jag att direkt överföra då till nu. Och när  han gör det blir det mot bakgrund av och i kärlek till en svensk radikal friförsamling som varit och är  av avgörande betydelse för hans eget sätt att leva.

30 23 Med det uppenbara som prövningsgrund

Hur vi skall leva är sannerligen inte självklart. Vad som är rätt och vad som är fel kan för det mesta diskuteras. Omständigheterna tvingar fram visst och nödvändigheten annat. Sen kommer det sociala trycket som visserligen i det korta perspektivet inte påverkar alla men i det långa loppet tvingar sig på även den mest motståndskraftige. Ofta funderar jag över mina grannar på andra sidan Vivallaringen /Blåbärsstigen. Hur lång tid skall det ta innan de äldre kvinnorna där med ursprung  i Somalia skall börja tänka, tycka, tro, leva och klä sig som vi andra. Aldrig! Men med deras barn lär det bli annorlunda.

Säger inte detta att vår föreställningsvärld, med andra ord våra trosföreställningar, visserligen är seglivade, men att de när tiden är mogen ändå låter sig påverkas. De somaliska kvinnorna i Vivalla lär väl inte vara något undantag.

Trots det skrattar vi med lustigkurren och dennes ”tro får man göra i kyrkan”. I vår enfald tänker vi som han att tron enbart har sin hemvist i kyrkan. Den är något man kan ha eller mista. 

I själva verket är det ju så att den verklighet vi lever i äger två samspelande poler, den ena heter verklighet, den andra tro. Vad verkligheten beträffar tvingas vi på sikt förhålla oss till den vare sig vi bor på hitsidan eller på andra sidan Vivallaringen/Blåbärsstigen. Tron måste å sin sida prövas. Detta vare sig vår tro är religiöst betingad eller står på annan grund. Varom inte tar samspelet verklighet/ tro skada.

För mig har ”det uppenbara” en avgörande roll i denna prövning. För ett antal veckor sedan prövade jag min metod när jag lyssnade på våra partiledare under Almedalsveckan. Och fortlöpande har jag använt  den  när jag granskat teologiska alster av skilda slag. För en tid sedan gjorde jag det vid läsning av en bok av vår förre ärkebiskop Antje Jackelén samt nyligen  vid studium av förre biskopen Bo Giertz.

”Det uppenbara” är för mig ”det uppenbart sanna”, det som inte utan bortförklaring låter sig föras åt sidan även om det svär mot eller ifrågasätter intagna politiska respektive teologiska positioner.

Och vad fann jag då? Att våra partiledare gav litet om något utrymme för det ”uppenbart sanna”. I synnerhet om sanningen kom från politiskt motståndarhåll. Detta ledde till att mitt lyssnande som politisk amatör kom att sakna fäste. Jag visste inte vad jag skulle tro om det som sades. Allt blev för mig till känsloyttringar och halvsanningar.

När det gällde min  prövning av teologerna Jackelén och Giertz hade jag bättre på fötter. Teologi är ju mitt intresseområde och bibeln har till allt annat också en historisk sida, möjlig att få visst grepp om med historisk metod. Giertz gav sammanfattningsvis det uppenbart sanna i historisk mening litet om något utrymme. Tron fick omsluta allt. Och Jackelén var noga med det uppenbart sanna i naturvetenskaplig mening, men visade mindre respekt för bibelordets egentliga betydelse. Bibelcitaten sade kort uttryckt mer om nutid än om dåtid.

För mig innebär detta  förringande av det uppenbart sanna hos såväl politiker som hos mina teologer att processen tro/vetande inte kan fortlöpa på avsett sätt. Dess uppgift att berika verkligheten försvåras. Att den däremot skulle stanna av har jag ingen förståelse för. Processen tro/vetande fortlöper vare sig vi tror på den eller inte. Den är ett med det mänskliga livet.

29 23 Respons trots allt

Respons får jag sällan på det jag tänkt fram eller tänkt ut. Ändå är det med sånt som bryr mitt hjärta och min hjärna som upptar det mesta av min tid.

Hjärtat står för det jag tänker, känner och står för. Hjärnan för vad jag ser, registrerar och konstaterar. Ni som känner mig vet också att min älsklingstanke är  att allt inte ryms i vad jag ser, registrerar och konstaterar, med andra ord objektiva, bevisbara fakta. Det jag tänker, känner och står för måste också få sin del av uppmärksamheten.

För mig blir lösningen att det ena skall ställas mot det andra i en ömsesidig dialog där det skall ges och tas från båda hållen. Bara ett område är fredat, det uppenbart sanna får inte manipuleras.

Ur denna dialog föds en människa med makt att möta framtiden, en människa trogen både kunskap och ideal; trogen en kunskap som inte låter sig manipuleras och trogen en tro som vågat genomgå den sakliga prövningens reningsbad.

Som sagt, det är inte många som reagerar på mitt dialogtänkande. Men dom finns.  När detta skrivs har jag just fått ett mejl från en vän som undrar om jag glömt honom. Är det bara Giertz som bryr din hjärna nuförtiden, skriver han. Och när han skriver så förstår jag att han han läst min skrift ”Bibelsyn och bibelbruk hos Bo Giertz”(2023), nyligen publicerad som pdf-fil på nätet. Den skriften är en enda stor brottning med problemet tro-vetande utifrån mina ovan anförda premisser.

Och för några dagar sedan hittad jag i min brevlåda ett avdrag ur en skrift av Karlfried Dürckheim ”Meditera – vägen till förvandling”. Avdraget bara låg där utan någon angivelse om vem som stoppat skriften i min postlåda.

Karlfried Dürckheim (1896-1988) tysk diplomat, terapeut och lärd med viss anknytning till buddhistiskt tänkande, menar som jag att sanning är mer än fakta. Till sanningen hör också ”människans innersta väsen”. Detta innersta väsen når vi genom meditation.  Utan denna meditation blir människan ”begränsad till drifternas, känslornas och intellektets plan” och ”hon sekulariseras”, skriver D. Så sant som det är sagt.

Nu är det förstås inte meditation som jag själv förordat, mer den ärliga brottningskampen mellan det sedda och det trodda. Meditation har jag för egen del aldrig prövat på, desto mer den dagliga kampen mellan det jag tror och det jag vet.

Hur som helst, den som lade avdraget i min postlåda visste vem hen riktade sig till. Hen visste att det som låg i lådan skulle bli läst av en som brottades med problem liknande, Dürckheims. Och det kunde hen inte veta om hen inte läst mina inlägg.

28 23 Trons herravälde

”Trons herravälde brutet” är den sammanfattande rubriken på mycket som skrivs, talas och tänks. Och det djupt ner i den kultur som är vår. Mitt barnbarn var inte särskilt gammal när hon sa: Gud kanske inte finns.

Det tog sin tid att knäcka kristen gudstro, närmare bestämt flera hundra år, med åtskilliga rekyler. Väckelserörelserna, som vad Sverige beträffar kulminerade på nittonhundratrettiotalet, är ett sånt tillfälligt återtagande av gamla positioner.

Att trons herravälde är brutet är  allmän mening i bildade kretsar. Det har t o m slagit igenom i lagstiftningen. Kristen tro har förvandlats från påbjuden till tillåten, något tillåtet som inte får kränkas.

Trots att det jag ovan påstått har skäl för sig går jag inte med på att trons herravälde är brutet. Tvärtom, trons herravälde består men i dag utifrån nya förutsättningar.

Trons herravälde låter sig nämligen inte brytas. Tron är, förstådd som tankesanning, något människan inte kan leva förutan. Vetandet behöver som tankesanning omformas i människans inre för att verkligheten över huvud taget skall bli begriplig. Och detta utifrån en ständig interaktion mellan det man tror och det man tror sig veta. Ur denna uppgörelse mellan tro och vetande skapas utveckling.

Men denna process fördunklas om man låtsas som om tron inte fanns. Betoning på sekularisering åstadkommer tvärt emot sitt syfte att verkligheten blir mera svårfångad.

Ta debatter i riksdagen som exempel. Debattörerna hävdar att de har skäl för sina respektive hållningar. De talar som vore de sanningsägare, anför hela tiden påstått rationella skäl för sina hållningar.

Men tror man att detta är sant är man förblindad. De påstådda absoluta sanningarna måste förstås utifrån respektive talares grundhållning, hennes ideologi, hennes politiska mening, sammanfattande benämnt, hennes trossanning.

Fattar man inte det, utan tvärtom tror att det en säger är absolut sanning och vad en annan påstår är lögn, har man blundat för verkligheten. Och inte bara det, man har skapat grogrund för falska, mer eller mindre påhittade verkligheter. I förlängningen har man skapat grogrund för demokratins motsats, diktatur.

Det här behöver våra politiker tänka på. De borde sätta en ära i att motivera sina ställningstaganden allsidigt, inte dundra på som vore det de sade ovedersägligt sant. Nu finns det mycket som bidrar till deras svartvita sanningar, bland annat röstfiske. Men de tänker inte på biverkningarna.

För min del tänker jag mig att den västerländska sedan Upplysningstiden pågående nedmonteringen av tron en viktig orsak till denna hållning. I ivern att ta död på en västerländsk överspelad kristen tro, har de angripit denna tro som vore den inbegreppet på tro. I den övertygelsen har de desarmerat tron till något frivilligt, något man kan ha eller mista. De har inte insett att tron är ett med mänsklig verklighet. Tar den sig inte en form tar den sig en annan. Verkligheten kan inte förstås annat än i en ständig interaktion mellan tro och vetande. Så trons herravälde består, sen må vi i väst påstå motsatsen. 

27 23 Carina Bergfeldt och Tareq Taylor

Det är en fröjd att följa TV-serien ”Drömlandet, på roadtrip genom sex delstater i södra USA” med Carina Bergfeldt och Tareq Taylor. Vilka TV-personligheter är dom  inte, utrikeskorrespondenten Carina Bergfeldt och mästerkocken Tareq Taylor. De interiörer som de presenterar på sin roadtrip får mig att skratta, gråta och känna med.

Men det är inte därför jag skriver detta inlägg. Orsaken är att Carina Bergfeldt och Tareq Taylor för mig står för popularitet kopplad till tyckande och värderingar. De personifierar genom sitt sätt att vara och tycka svenska värderingar av idag. Detta närmast per definition. Avviker de från vad folk känner för och värderar kostar det i popularitet och framgång. Bergfeldt och Taylor lever kort uttryckt på att vara populära, de har sin utkomst av det. Att samla ”likes” är deras jobb.

Och eftersom jag skrattar, gråter och känner med under deras roadtrip visar jag samtidigt att jag till stora delar gillar deras sätt att reagera under deras resa i det färgade Södern. Jag känner igen mig i deras uppskattning av de svartas livsstil, i deras förmåga att smälta in i för dem främmande miljöer, men också i deras indignation över fattigdom och orättvisor. De är precis som jag upprörda över den amerikanska statens passivitet. Privata initiativ får ersätta social trygghet.

Och visst känner jag med Tareq Taylor när denne ondgör sig över mat som sockras och när tomma kalorier som bara skapar fetma får ersätta nyttig och vällagad föda. Jag riktigt myser i TV-soffan över att vi i Sverige förstår bättre.

Jag gillar f a de bådas samhällskritik, som är både tydlig och  barmhärtig. Varken Bergfeldt eller Taylor är några översittare. Deras kritik andas medkänsla och kärlek.

När de två kom till Montgomery i delstaten Alabama, en kristet konservativ delstat känd för benhårda abortlagar, ändrades emellertid bilden och jag fick mig en ögonöppnare.

Den annars så försiktige och inkännande Taylor visade en annan sida av sitt jag.  Han började smäda de kristet konservativa och han svor över omänskliga abortlagar. Och Bergfeldt fyllde indignerat på med att påpeka att inte ens våldtäkt gav rätt till abort. 

Och jag tänkte; precis så skall man tycka och känna i kungariket Sverige. Inte ett ord om att fostret är ett begynnande liv. Ingen känsla för att detta faktum åtminstone borde förhindra svordomar riktade mot dem som tycker annorlunda.  Det är som om lögnen att fostret tillhör kvinnans kropp och inte äger en egen existens hade blivit sanning inte bara i tankevärlden utan också biologiskt. Är det så Bergfeldt och Taylor måste se det för att bli ett med den folkmening som samtidigt lägger grund för den egna försörjningen?

26 23 Känslans makt över rätten

Mer än vi anar styrs vi av våra känslor. Jag vågar påstå att till och med lagstiftningen bestäms av våra känslor. Det majoriteten känner för blir lag och rätt i ett demokratiskt samhälle.

Nu är det förstås så att en enskild människas känslor inte är så privata som vi föreställer oss. Våra känslor både skapar och är beroende av rådande opinioner. Och det är som folkopinion våra känslor tar sig in i lagstiftningen och blir till gällande lag. Folkopinionen i sin tur är påverkad av samhällsförändringarna. Så nog styr känslan när folk går och röstar på valdagen. Men det är en av yttre omständigheter kringskuren känsla.

Så är det men så prosaiskt vill vi inte se det, vare sig vi är politiker eller som jag företrädare för en kyrka.

Politikern har behov av att klä folkmeningen i höga ideal.  Tydligast illustrerades när Sverigedemokraterna gjorde sitt intåg i riksdagen. Klockrent skedde detta utifrån demokratins principer. Människor kände inte för ökad invandring, deras känslor blev till folkopinion och folkopinionen så stark att ett invandrarfientligt parti  tog sig in riksdagen med makt att också inverka på svensk lagstiftning. 

På detta reagerade ett antal ledande politiker. För dem var Sverigedemokraterna ett hot mot demokratins ideal.  Demokrati stod för mer än känslans makt över rätten. Den var helig och måste med alla medel försvaras. I fåfängt nit drog de upp sina röda linjer, blockerade och förkastade. Allt naturligtvis förgäves eftersom demokratin som samhällsordning inte vilar på heliga principer utan på känslans makt över rätten.

Hur reagera på detta som kristen samhällsmedborgare? För min del skakade jag på huvudet åt detta pennfäkteri. Det enda raka hade ju varit att gå in i koalitioner som eliminerade Sverigedemokraternas inflytande.  Ville man inte det var samarbete den enda möjligheten. Som bekant valde en knapp majoritet samarbete. Sannolikt skedde detta därför att majoriteten innerst inne tyckte att det låg något i Sverigedemokraternas argument.

Men hur ställa sig till demokratins helighet när dess yttersta konsekvens är känslans makt över rätten? Naturligtvis är demokratin som samhällsordning inte helig. Den är en teknik som ger alla samma chans. I så måtto är den rättvis och i den meningen ovärderlig.

För mig förutsätter en demokrati, som är mer än den i sig själv är, skolning.  Den skolningen handlar om övning i att skilja fakta från värdering, verklighet från ideal men också genom att ständigt  låta dessa båda storheter prövas mot varandra innan man lägger sin röst. 

Det måste få vara med demokratin som det är med min kristna tro. Trons sanningar måste tillåtas prövas mot verkligheten. Om inte blir tron ett reservat för sig som föga berör min inre människa. På motsvarande sätt blir det med oreflekterad demokrati. Den blir inte mer än den i sig själv är,  en rättvis teknik som står för  känslans makt över rätten.

25 23 Som om Gud inte vore aktuell

Som om Gud inte vore aktuell. Jag kan förstå åsikten om det gäller forna tiders gudar. Att dessa är inaktuella bland folk i allmänhet lär inte gå att förneka. Detta gäller även flera av de bibliska gudsbilder och gudsföreställningar som särskilt Gamla testamentet består oss med.

Men Gud som aktuell tankesanning är sannerligen inte inaktuell. Om nämligen Gud står för det eller den fullkomlige/det eller det sanna, är sökandet efter denne Gud aktuell mer än någonsin. Finns det för den delen någon bättre definition på Gud än det fullkomliga, det sanna? Definitionen är dessutom användbar även när forna tiders gudar kommer på tal.

Vad är det nämligen som sysselsätter mänskligheten av idag annat än att vi söker den fullkomlige/ det fullkomliga, den sanne/ det sanna? Utfallet är avgörande för oss. På utfallet hänger vår möjlighet att försörja oss, t o m vår överlevnad. 

Därför forskas det idag mer än någonsin. På alla områden är det sanningen vi söker, den grundmurade, absoluta sanningen. Om sanningens väsen i alla dess skiftande aspekter  vet vi därför idag mer än någonsin. Så säg inte att gudsfrågan är inaktuell. Det kan den inte bli eftersom den är kopplad till vår överlevnad.

Så tala inte om oss kristna som troende, alla andra som icketroende. Benämn oss hellre sökare, sökare bland alla andra sökare.

Det för oss kristna specifika är att vi koncentrerat vårt sökande till  en specifik punkt, till Kristus. I detta vårt sökande har vi förhoppningsvis funnit en del, helst om försoning, kärlek och upprättelse. Men tro för den skull inte att frågetecken saknas, att sökandet haft sin tid. Det som är rätt i ett sammanhang behöver inte vara det i nästa. Att vara kristen innebär ett ständigt sökande. Sökandet tillhör trons väsen.

Det är alltså med oss kristna som med andra. Skillnaden  är att  vi söker med olika målsättningar, utifrån skilda förutsättningar och med skilda ideal. Det gemensamma för oss alla är  att vi sträcker oss mot det fullkomliga/det sanna. 

Det känns därför snubblande nära att tala om att resan är resans mål. Men så är det ju inte. Att vara kristen är som för alla som sträcker sig mot det sanna, det hållbara, det giltiga,  att det måste hända något, att vi behöver finna nya fästen, att vi behöver komma vidare.

Det är mycket som hotar i vårt sanningsökande. Självtillräcklighet är förmodligen det mest elakartade. Självtillräcklighet står i kristna sammanhang  för att göra sig själv till Gud, att ha skaffat sig en avgud. 

Som om detta bara gällde oss kristna. Är inte alla former av självtillräcklighet ytterst en form av avguderi?!

23 23 Med bilden som utgångspunkt

Det är förmodligen inte så vanligt att ta sats som jag .Konsekvent ställer jag samman bild och verklighet och låter dessa två storheter verka mot varandra. Jag menar inte att jag därmed fångar sanningen, mer att jag närmar mig den. Jag påstår t o m att detta flöde, denna konfrontation mellan det tänkta och det verkliga, föder liv. Nog föder även det liv att ensidigt konstatera fakta och bygga på dem. Det är inte utan skäl som matematiken är grundläggande för all kunskap. Men livet är mer än matematik.

Till bilden hör bilden av Jesus, för mig gäller att jag inte klarar mig utan denna bild. Jag behöver äga en levande föreställning om Jesus som en grundförutsättning för min livshållning. Min bild av Jesus är inblandad i det mesta. Den finns där i mitt bibelstudium, i min kyrkosyn, i mina dagliga relationer, i mina politiska ställningstaganden, i mina bedömningar. Det är Jesus som är den tänkta storheten i mitt liv. Med bilden av Jesus inom mig  konfronterar jag verkligheten.

Men min inre  bild av Jesus är ingen fast storhet. Den behöver stå under prövning. Gör den inte det tar jag skada. Jag blir låst  invärtes.  Samtidigt är jag tacksam över att min bild av Jesus  är grundlagd sedan länge. Min omgivning vet, eller åtminstone tror sig veta vad jag står för.

Varför nu denna långa harang om mig själv. Därför att jag långtifrån är något unikum. Som jag är de flesta. Man kan vara omedveten om det mänskliga livets två sidor, inte ha klart för sig att tro/bild och vetande spelar mot varandra i all mänsklig samvaro Man kan tro att vetande är ett och trons bild är ett annat. Men verkligheten vittnar om något annat. Växelspelet bild vetande pågår vare sig vi observerar det eller inte. Men det inser inte folk.  Det är som om min omgivning inte förstod spelets själva utgångspunkt, att mänskligt liv är ett växelspel mellan faktum och föreställning. Det är således inte om man har en inre bild utformad i sitt inre som saken gäller, utan hur denna bild tar sig uttryck och verkar  som gör skillnad.. 

Den verklighetsuppfattning som jag här redovisat har satt spår i mig. Den har f a skärpt min blick för det bild- verklighetsspel som pågår också bland dem som inte har en aning om att de befinner sig på denna alldeles specifika spelplan. F a har de inte blivit klara över att detta spel kan sluta illa.

Ett av bildens uttryck är nämligen idolisering.  Idoliseringen i sin tur verkar störande på trosspelet. Det blir ingen rättvis kamp mellan det jag ser och det jag föreställer mig. Jag applåderar det jag inte borde applådera och buar åt det jag inte borde bua. Det är med idoliseringen som det är med cancer. Den kan vara tämligen godartad men oftast är den livshotande. Den stör ut rim, reson och framför allt rättvisa. Idoliseringen blir så förstådd den autentiska bildens fiende.

Idoliseringens bundsförvant heter propaganda. Även den förmår vända upp och ner på vår verklighetsuppfattning. På propagandans planhalva finns partiskhet. Också den vanställer den inre bild vars ädla uppgift är att konfrontera det uppenbart verkliga.

För mig pinsammare än annat är  att dessa bildens fiender nästlat sig in i även i min värld. Jag måste därför hålla rent även i mitt eget hus. Även den bild av Jesus som är min egen behöver därför prövas, ständigt prövas. Min bild av Jesus  får därför aldrig bli definitiv. Blir den det förlorar den i kapacitet. Den förmår inte längre konfrontera verkligheten.  

13 23 Med stängsel som förutsättning

På ett gärde mellan Vivalla och Lundby flockades invandrare från Mellanöstern. Där hade de mutat åt sig en bit kommunal mark, satt upp primitiva plastskydd, placerat uttjänta bänkar och bord och sen grävt, krattat och odlat. För vän av ordning såg det förskräckligt ut. Andra och bland dem fanns jag såg bakom bråten människor som kände sig hemma och mådde bra. Det var inte dumt att ha en mötesplats, som påminde om hemlandet, inte fel med egenodlad gurka och potatis.

Sen kom myndigheterna in, inte för att ta tillbaka kommunal mark, mer för att ställa till rätta och bättra på. Det hade visat sig att marken var kontaminerad. Så fram med schaktmaskiner som tog bort förgiftad jord och ersatte den med prima matjord. Och sen som kronan på verket upp med stängsel, låsta dörrar och nycklar enkom för registrerade hobbyodlare.

Som genom ett trollslag hade allt blivit annorlunda. Nu kunde hobbyodlare till en billig hyra få odla sina tomater och sätta sin potatis och sen dricka sitt kaffe i prydligt uppsatta vindskydd. De slapp de primitiva vindskydden av plast, slapp all bråte och f a behövde de inte befara att de odlade på förgiftad mark.

Men vad var priset? Priset var stängsel, nycklar och tvång på registrering. Och jag tänkte; har inte det jag här ser i det lilla en motsvarighet i något generellt. Stängsel är en av förutsättningarna för att vi skall få det bra. Frihet och välstånd förutsätter att vi stänger ute oordning och oreda. Men jag tänkte också; det har sitt pris att sätta upp stängsel.

Tanterna från Mellanöstern med sina hucklen och farbröderna med sina käppar och sina krokiga ryggar är borta. I deras ställe har kommit välartade svenskar med höga ideal, raka ryggar tillsammans med väl integrerade invandrare, som talar om jämställdhet men aldrig för egen del smakat på den jämställdhet som de förespråkar.

Det är som om mina vänner inte ser dessa stängsel, inte ser att stängsel är själva förutsättningen för välstånd, att västerlandets välstånd innerst inne bygger på stängsel.

Men det finns andra som sett, ett helt parti med tjugu procent av väljarkåren som förstått stängslens nödvändighet. Tyvärr har dessa tjugu procent inte insett stängslens pris.

Och där står jag som med hjälp av ett förvandlat gärde mellan Lundby och Vivalla fått problemets allvar konkretiserat för mig samtidigt som jag lärt mig inse hur svårlöst det är.

22 23 Den halva i oss som heter föreställningsvärld

Nog är tron viktig, inte minst tron på Jesus. Själv har jag  satt mig före att forma hela min föreställningsvärld utifrån tron just  på honom. Att jag menar allvar förstår den som observerat den oändliga rad av bibelstudier som jag producerar, eller som känner till den dagliga möda jag lägger ner på att förstå Jesus rätt och sätta in honom i ett rättvisande sammanhang.

Vad då för sammanhang? Å ena sidan sitt sammanhang då, å den andra sitt sammanhang nu. Det senare betyder i min inre föreställningsvärld. Det ena nog så viktigt som det andra.

Utan en inre  föreställningsvärld lär nämligen ingen av oss kunna leva. Frågan är inte om vi föreställer oss något utan hur. Allt som vi tänker och gör tar vägen över våra inre föreställningar. Våra föreställningar utgör ena halvan av vår verklighet.

För mig är föreställning det samma som tro. Frågan är alltså inte om vi tror eller inte. Tron som föreställning är något som berör alla. Tror vi inte på ett sätt, tror vi på ett annat. Det är vad vi tror som är avgörande. Eller för att uttrycka mig mera precist. Det är vad vi föreställer oss som formar våra liv.

Det är här som tukten kommer in, den nödvändiga tukten av våra inre föreställningar. Till den tukten hör mer än annat att rannsaka sig. Föreställningar har nämligen olika kvalité, en del håller måttet, andra inte. Självprövning och omprövning tillhör eller borde därför tillhöra vår dagliga sysselsättning. Att grotta ner sig i sina egna förställningar, sina egna älsklingstankar och sina egna hatobjekt är ingen framkomlig väg.

Den halva i oss som heter vår föreställningsvärld skall därför utsättas för prövning, detta  i ett ständigt pågående sanningssökande, närmare bestämt i ett självkritiskt, inkännande sanningssökande. Detta skall ske  med respekt inte minst för uppenbar sanning. Nog skall vi hålla fast vid det vi funnit hållbart, men aldrig till vilket pris som helst.

Åter till Jesus och tron på honom. För mig är Jesus en del av min föreställningsvärld, närmare bestämt den del som jag skulle önska dominerade mitt inre. Därav min ständiga bibelstudier, min bibelläsning, mitt församlingsliv.

Det betyder därför  inte att jag släpper loss Jesus utan urskillning. Jag måste få möjlighet att pröva, till och med tvivla, f a utsätta den  Jesus jag tror på  för rannsakning inför det uppenbart sanna. Men f a behöver förstås  den Jesus jag tror på ha så mycket kurage att han påpekar mina svek, mina undantag, mina hemliga laster.

21 23 Samstämt eller disharmoniskt

Samstämt eller disharmoniskt? Hoppingivande eller tröstlöst?  Inkluderande eller exkluderande? Dessa frågor finns anledning att ställa till oss som söker oss till S:t Mikaels kyrka i Örebro för att fira gudstjänst och därefter vid kyrkkaffet möts för att lära känna varandra. 

För min del är jag privilegierad. Folk känner mig och de flesta vet att jag efter kyrkan cyklar vidare till Rostahemmet för att där umgås med min sjuka hustru. Med mig har jag ett dussintal hälsningar.

Samstämt eller disharmoniskt? Hoppingivande eller tröstlöst?  Inkluderande eller exkluderande? Inte underligt då att jag svarar; hoppingivande och inkluderande på de uppställda frågorna. Men jag vet också att det kan hända att det finns dem som upplever sig icke-sedda, trots att präster, diakon, vaktmästare och stamgäster står på tå för att se till att alla har någon att prata med. Jag lovar,  i Mikael finns det inget bord reserverat för personal.Det vore att svära i kyrkan med en sånt bord.

Svårare är det med dem som vill vara i fred. Det står ju inte skrivet i pannan att någon vill vara anonym.

Som jag ser det är den kyrka jag lever i en framtidens kyrkan, d v s  en kyrka som fungerar som en kristen miljö där vi får vara tillsammans för gemensam utveckling, uppmuntran och mognad. Såna kyrkor borde det finnas flera av i ett sekulariserat Sverige.

Så till den återstående frågan om samstämt eller disharmoniskt. Sånt ser man bäst i de små detaljerna. Som när en pojke med särskilda problem härförleden tyckte att han ville vara med i processionen trots att han inte var det. Han tog helt enkelt ljusbäraren från sin mamma som smög undan med ett leende på sina läppar. Och jag som ser sånt blev varm inombords.

Varm inombords blir jag också när vi sjunger. En van kantor vet att den skönsång som kan uppstå i en församling mår bra av en nedtonad orgel. Varm blev jag också när prästen i sin predikan citerade ur Kyrkans tidning om osämja och bråk i en församling. Och jag tänkte; är det något som kännetecknar min församling så inte är det bråk eller missämja.

Och slutligen för att fullfölja min lovsång, inte gör det mig något om prästen sjunger falskt eller kommer av sig. Inte heller om barnen väsnas och mobiltelefonen ringer. 

Dock finns det en sak som skorrar inom mig och det i praktiskt taget varje gudstjänst. Det att samstämmighet mellan bibelord och förkunnelse saknas. Det är som om prästerna måste hålla bibelordets innebörd dold till och med för sig själva för att inte oroa församlingen. Och ingen finns vare sig i vår församling eller i andra som tagit bibelordet i hornen för att i närkamp undersöka vad Ordet egentligen står för.

Men jag vet ingen som tycker som jag. Alla vittnar om gripande förkunnelse, men det är ju inte den jag klankar på. Om jag tar upp bibelproblematiken med med någon i vår församling som studerat teologi, inte ens då möter jag något gehör. Det är som om heligheten i orden gjorde att vi blir blinda för innebörden.

20 23 Jag tar emot och håller ifrån mig i ett och samma andetag

Frihet att välja, skyldighet att rätta sig, på den grunden vilar vårt samhällsbygge. Det gäller i stort som i smått. Det ena som det andra är värt att skydda, tycker jag och med mig de flesta andra som lever i västerländska demokratier.

Men jag gör det med andra förtecken än de flesta. Jag inser nämligen att vår frihet i långa stycken är illusorisk. Jag tror inte utan reservationer på människans fria vilja. Mer än vi anar är vi påverkade av  tankar utifrån.

Min svärmor sade på sin tid; ”folk går dit folk går”. Mer sofistikerat skulle man kunna säga att vi utan att reflektera över det dras in i tanke- och handlingsmönster som inte är våra egna men som vi gjort till våra egna. Det tillhör själva  förutsättningarna för mänskligt samliv att det är så. 

Jag har svårt att med de flesta tala om tidens individualism. Män som exempelvis klär sig originellt eller beter sig originellt vill visserligen framstå som originella. I själva verket är de oftast inte sina egna herrar. Bakom det originella döljer sig kollektiva ideal och förebilder. På samma sätt med kvinnor som sticker ut. Utan att hamna helt fel går det t o m att  kategorisera människor utifrån klädsel och yttre beteende. 

Att inse det jag hittills påstått är för mig grundläggande. Jag vore inte den jag är om jag inte förhöll mig till frihet och bundenhet utifrån dessa förutsättningar. Det har påverkat mitt sätt att betrakta min egen kristna tro men också mitt sätt att förhålla mig till min omgivning. Jag tror mig t o m kunna sätta på formel vad mitt tänkesätt lett till.

När jag är som jag vill vara tar jag emot och håller ifrån mig i ett och samma andetag.

Det betyder att jag vill ta emot det jag möter med rättvisa och öppenhet. Jag vill inte vara låst vare sig socialt eller religiöst. Ni som studerar mina bibelstudier vet vad det innebär i mitt sätt att tolka bibeln och ni som regelbundet läser ”Med mina glasögon” vad det för med sig i min vardagliga iakttagelse. Ni vet att tro och sanning för mig är samspelande begrepp, där det ena skall påverka det andra och göra mig till den människa jag är menad att vara.

Vad detta leder till både kan och skall ni ha synpunkter på. Vad jag tycker och tror är naturligtvis ”endels”. Förvisso äger jag inte sanningen.

Det andra är att jag ”håller ifrån mig”. Medvetet håller jag ifrån mig sånt som enligt mig inte håller måttet. Just nu är det den allmänna hållningen till tro som jag inte bara håller ifrån mig utan också krigar emot.

Här är jag mera säker på min sak. Sättet att betrakta tro i vår kulturkrets är i grunden felaktigt. Tron som är en grundläggande ingrediens när vi skall betrakta verkligheten har vi skjutit undan och gjort till en privatsak.  Detta i ett misslyckat försök att bli kvitt övertro och irrationalitet när tro som företeelse rätteligen tillhör det för människor oundgängliga. Frågan är ju inte om vi tror utan på vad.

19 23 Syndens två ansikten

Synd som jag upplever den har två ansikten. Dels personifieras den i människor som förfalskar det uppenbara, dels i dem som förnekar detta uppenbara. Förfalskarna gisslar jag i mina tankar, förnekarna beklagar jag.

Det låter övermaga att påstå detta som om jag vore den som visste. Ändå gör jag det. Min egen livshållning, liksom mina ställningstaganden blir oförklarliga om jag inte säger som jag tycker. Och jag tror verkligen på dessa syndens två ansikten.

Förfalskarna av det uppenbara upptäcker jag i de egna kristna leden och då främst bland dem som borde veta bättre. Tror man på påven har man alltid ett ord till dennes försvar, tror man på bibeln förnekar man konsekvent det etiskt oförsvarbara som trots allt förekommer även i denna skrift, tror man på den egna profetens förträfflighet är man noga med att dölja sånt hos denne som inte håller måttet.

Sånt kallar jag synd, medveten eller omedveten synd. Det är synd som leder till att jag reserverar mig. Jag pratar allmänt med trossyskon som jag borde dela hjärtesorger med och håller mig undan från sammankomster där många anser att jag har en given plats.

Detta väl medveten om att jag själv är en av dessa syndare. Mitt motdrag har  blivit att jag för egen del blivit överdrivet öppen om det i tron som förefaller tveksamt. Vad tror du egentligen på sa en av mina bästa vänner i ett av våra uppriktiga samtal.

Om jag gisslar förfalskarna i de egna leden beklagar jag dem som förnekar inte bara kristen tro  utan tron som företeelse. Som om livet kunde levas utan tro. I själva verket innebär livet ett ständigt växelspel mellan det trodda och  det sedda. Trons uppgift är att sätta färg på det sedda och det sedda att korrigera en tro som blivit till fantasier.

Allt och alla är indragna i detta växelspel. Det gäller i familj som i samhällsliv, bland politiska partier som i kyrkor. Där detta växelspel upphör inträder andlig död. Kyrkan blir till läror och dogmer och politik till specialiststyre där hjärta och medmänsklighet saknas.

Det är tragiskt att märka att av tron blivit en privatsak, tragiskt men inte mer. Tron låter sig nämligen inte utplånas av att ingen räknar med den. Den tar sig uttryck i alla fall. Det handlar inte om vi tror utan på vad.

Trons förnekare, varför är de då syndiga i mina ögon, beklagansvärt syndiga. De är syndiga i den meningen att de genom sitt förnekande hämmar det trons spel som ändå är ofrånkomligt. För mig allra mest genom att de inte låter Jesus delta. Han får inte bli det alternativ han vill vara i det trons spel som kallas livet.

18 23 Det nödvändiga växelspelet

Tankemönster är på gott och ont, mest på gott. Hur skulle det nämligen gå om alla var originella och kom med sina egna lösningar. Det skulle bli kaos. Sen är det en annan sak att vi låtsas som om vi alla var originella,  fria att tänka som vi vill. Hur många av oss förutsätter nämligen inte människans fria vilja. Bygger inte t o m demokratin på denna tanke.

Hur som helst klarar vi oss inte utan gemensamma tankemönster av någorlunda stabil kvalité. Men allt har en baksida så också våra gemensamma tankemönster. Kollektivet kan tänka galet. Se hur det är i Ryssland idag. Hur många ryssar tror inte att kriget i Ukraina är ett rättfärdigt krig. Som om detta tyckande är ett uttryck för människans fria vilja, så säg.

Nu tänker jag  inte främst på ryssar när jag accentuerar kollektiv galenskap. För mig står kollektiv galenskap främst för religiös vilsenhet. Och för mig grundar sig denna religiösa vilsenhet främst på att av tron blivit en privatsak.

Nu kan det förstås ligga en hel del sanning i att tron skall betraktas som en privatsak, t o m så mycket sanning att exempelvis ärlig kristen tro med rätta vilar på den enskildes fria ställningstagande.

Men i grunden är tron ändå inte en privatsak utan en del i ett nödvändigt växelspel. I detta växelspel finns tron gestaltad som fantasi, föreställningar, antaganden, övertygelser som den ena parten i detta växelspel. På den andra sidan finns där förmodad eller omvittnad verklighet. Mänskligt liv springer fram ur växelspelet mellan dessa båda parter, ur ett växelspel där tron korrigeras av verkligheten och verkligheten av tron. Ur detta spel skapas utveckling medan däremot allt stannar upp i dogmer och stelbenta sanningar om inte den fria tanken får befrukta den materiella verkligheten och den materiella verkligheten i sin tur fårbefruktas av tron.

När man som jag tänker i dessa banor blir frågeställningen inte tro eller otro. Istället frågar sig sanningssökaren vilken tro skall jag välja, eller vad är det värt att tro på.

Med den utgångspunkten får kristen tro den chans som hittills förnekats den. Den kan på rättvisa grunder jämföras med andra former av tro. För mig innebär detta att ge Jesus den chans som hittills förmenats honom i det moderna samhället.

Mot bakgrund av detta resonemang menar jag att praktiskt taget hela svenska folket har drabbats av en religiös låsning Detta när vi inte ser att tron som företeelse är något allmängiltigt, medan däremot kristen tro är något specifikt.

Denna religiösa låsning har drabbat ung som gammal, man som kvinna, ja praktiskt taget alla. T o m ett av mina egna barnbarn är drabbad. Hon har av sin mamma fått reda på att Gud kanske inte finns. Och i och med det är ju tron per definition utslagen ur det verklighetens spel som pågår i flickans inre. Och hon missar Jesus i sin inre kamp för att finna mening i sitt liv.

Som om Gud, inbegreppet av existensen, varat, tillvarons under skulle kunna manövreras ut så enkelt. Det förutsätter att  Gud i tanken förvanskats till en förstorad mänsklig gestalt. Men så sker inte när tro ställs mot fakta i ett nutida växelspel bedrivet av tänkande och kännande människor. Det tillhör gamla tider, återspeglat i primitiva samhällens tankar om Gud.

17 23 Ska jag sticka ut hakan?

Jag har precis blivit färdig med en kort studie om Bo Giertz. Jag har i denna behandlat  dennes syn på bibeln och vilka konsekvenser detta synsätt fick för hans bibeltolkning. Detta utifrån två skrifter ”Den stora lögnen och den stora sanningen” (1945) och ”Tjugutre teser om skriften kvinnar och prästämbetet (1958).

Jag kallar min studie ett stickprov.

Nu är detta stickprov visserligen något mer än en aptitretare. Fingranskning på ett begränsat material brukar vara fruktbärande. I det lilla brukar man kunna ana helheten. I detta fall desto troligare som min korta studie behandlar en agitatoriskt anlagd troslära av Bo Giertz när dennes trosåskådning hunnit bli mera definitiv. Tre år efter den aktuella troslärans publicering utsågs Giertz till biskop i Göteborg. Dessutom kom den ut i tio upplagor utan några korrigeringar. ”Tjugutre teser…” var ursprungligen en stencil som Giertz delgav övriga biskopar under överläggningarna om kvinnliga präster.

Må så vara, men det för min studie speciella är att jag konsekvent ställer min egen teologi vid Giertz sida  och det som ett alternativ. Mina egna synsätt sprang på ett förunderligt sätt fram, eller kanske hellre förlöstes, vid läsningen av Giertz.

Nu är frågan om jag ska sticka ut hakan med detta. Det jag framför är nämligen kontroversiellt. Jag bryter med sedvanlig syn på skillnaden mellan världsligt och andligt. Dessutom gör jag alla till troende. Frågan är inte om man tror utan på vad.

Jag påstår dessutom att det tillhör mänsklig normalitet att ha huvudet fullt med fantasier, aningar, förhoppningar och trosföreställningar. Det som skiljer människor åt är inte om utan hur de behandlar sina trosföreställningar. För mig gäller att ställa trosföreställningarna mot det man i sin  tid  uppfattar som verklighet. Ur kraftmätningen mellan dessa storheter faller något jag kallar  trons verklighet ut. Låter man bli att utsätta sin tro för detta blir av tron fantasier.

Alternativen jag nu  funderar över är följande.

Det ena är att jag nöjer mig med den påannonsering som detta inlägg innebär. Då når jag er mina vanliga läsare. Ni i er tur får på min hemsida möjlighet att läsa vad jag skrivit. Dessutom kan ni kommentera innehållet. När jag tagit del av era synpunkter, slutredigerar jag min uppsats, förvandlar den till en pdf-fil och placerar den bland mina elektroniskt publicerade skrifter. På det viset når den allmänheten.

Det andra alternativet är att jag dessutom sticker ut hakan och tar initiativ till samtal över min uppsats och f a över mina alternativ till Giertz. Som jag nu ser det ämnar jag inte göra det. Initiativet skall inte komma från mig utan från andra. Detta utifrån att rörelse i någon riktning alltid utgår från respons.

16 23 Andliga och oandliga fundamentalister

Jag är rundligt trött på mina trossyskon, inte på alla förstås men på dem som vet allt. Med dem går det inte att resonera om annat än det som befinner sig vid sidan om. Teknikaliteter går det att dryfta, åsikter kan man debattera, ordningar kan man ha åsikter om. Men kommer man till kärnan, till trons innersta fäste, blir det stopp. Det är heligt område, oberörbart t o m för den troende själv, ett reservat stängt för alla närmanden. Jag kallar sånt fundamentalism.

Det blir i längden så fruktansvärt långtråkigt att leva nära människor som har ett reservat inom sig som man inte får beröra. Detta så vitt det inte sker i bekräftelsens form som när ett halleluja besvaras med ett likalydande halleluja. Allt kan man prata om, bara inte detta.  Trons innersta är helig mark och som sådan oberörbar.

Men vad är denna hållning  annat är inledningen på trons död. Det man inte odlar, sköter, utsätter för prövningar är ju dömt att dö. Dör inte tron i vår generationen så dör den i nästa.

En av mina allra närmaste vänner är i detta avseende ett undantag. Vi kan tvivla och tro tillsammans utan att detta generar. Att detta ger oss båda andlig näring kan nog även han intyga. 

Nu är det förstås så att solen har sina fläckar. Mina fläckar kan min vän förmodligen beskriva, jag kan bara vittna om hans. Denne min barndomsvän är betagen i Svenska Missionsförbundets store ledare, PW, Paul Peter Waldenström. Denne ledare visste  enligt honom allt om hur bibeln skulle läsas. Det hjälper inte att jag pepprar honom med motargument. Det är som lyssnade han inte.  Men vad gör väl det, när vi kommer till de väsentliga trosfrågorna är han öppen för argument.

Själv har jag gott om  vänner utanför trosgränserna. Även så kallade ateister kan tycka att det är givande att umgås med mig. Ateisternas älsklingsämne är att visa att min tro vilar på bräckliga grundvalar. Detta återkommer de ständigt till. De tror sig dessutom exakt veta min trosposition, detta trots att de aldrig tagit sig tid till att fråga.  Och deras angrepp på tron riktas alltid, säger alltid, på teodicéproblemet, dvs hur Gud kan tillåta att det sker som inte får ske.

Det hjälper inte att jag försöker luckra upp frågeställningarna genom att ställa  upp på deras problematik. Det leder ingen vart när jag påpekar att gudsfrågan kan ha att göra med det vi har gemensamt, insikten att tillvaron vilar på ett under, undret att det finns något som heter vara, något som heter liv.

Alla upplucktingsförsök är förgäves. Mina vänners ateism är grundmurad, den är självklar, odiskutabel, oberörbar. Samtal i frågan blir som att försöka tala med ett självspelande piano. Det enda som gäller är att tiga, lyssna på en melodi som aldrig tar slut.

Är alltså inte mina vänner  ateisterna förvånansvärt lika  mina troende dito. För båda är tron, respektive otron reservat som man inte får beröra och i och med det   också något som inte har framtiden för sig.  Är inte detta fundamentalism, så säg?

15 23 Jag är tveksam sa S

Jag är tveksam sa S som är ansvarig för min hustru på demensboendet, tveksam till nyttan av vaccination mot Covid. Detta replikerade hon när jag berättat för henne hur glad jag var över att ha fått tid för en sjätte Covid-spruta.

När jag cyklade hem efter mitt besök hos min hustru vilade inte min hjärna. När jag kom hem hade jag nämligen kläckt en teori om varför S inte tyckte som jag.

S måtte inte fullt ut lita på svensk kunskap och svenska värderingar, tänkte jag när jag klev över dörren hemma. Hennes referenspunkt är Kosovo, ett Kosovo som är politiskt oroligt, men trovärdigt vad  gäller både värderingar och tro. Ur denna förankring i egen bakgrund hade hos henne vuxit fram att man skulle se upp med svenska vaccinationssprutor, åtminstone de som påstods skydda mot Covid.

Hur är det då med mig som reservationslöst litar på att vaccination skyddar från allvarlig sjukdom eller död i Covid?

Tvärtemot S litar jag på svensk kunskap, f a den som vilar på konstaterbara fakta. Har Smittskyddsmyndigheten sagt att covidsprutor t o m räddar liv, tror jag på det. Utan några betänkligheter låter jag mig stickas i armen utan att oroa mig för att jag efter några dar kommer att bli lite stel i armen. Värre blir det nämligen inte.

Svenska värderingar är jag däremot kroniskt misstänksam mot. Den så kallade svenska värdegrunden ger jag inte mycket för. Varför? Därför att värdegrunden i en myckenhet av utformningar har en tendens att relativisera fakta, t o m ändra på det uppenbara.

Hur kan detta ske? Jo genom att fakta och värderingar både befinner sig i ett ständigt växelspel och i ömsesidig påverkan av varandra. Det är resultatet av detta växelspel och denna påverkan som jag är misstänksam mot. Detta alldeles särskilt i svensk kontext,  så misstänksam att jag många gånger känner mig mindre svensk än t o m S med hennes ursprung i Kosovo.

Men det finns saker jag litar på, inte minst sånt där värderingar inte tillåtits påverka fakta. Till detta  hör vaccination mot Covid. Den statistik som säger att vaccination hindrar eller lindrar från svår sjukdom litar jag på. Den låter sig ej  manipuleras.

14 23 Du och jag

Det är som hopplöst att via face-time (bildtelefon)prata med mamma Gunlög, min dementa hustru och Kristinas mamma. Jag håller med utsträckt hand telefonen framför Gunlög så att hon har sin dotter framför ögonen samtidigt som hon anar  mig skymd bakom telefon och utsträckt arm. Kristina hittar på det ena efter det andra för att få liv i kontakten, men det är som funnes hon inte. På sin höjd kan det bli ett ögonblicks kontakt mellan mor och dotter men inte mer. Till slut försöker jag få liv i samtalet. Jag blandar mig i genom att säga de finaste ord jag just nu äger: du och jag Gunlög, du och jag. Och genast vaknar Gunlög, fäster blicken bakom telefon och utsträckt arm, ser mig i ögonen och ger mig ett varmt leende.

Varpå Kristina förnärmat replikerar; du och jag, det är min replik, du och jag, det är mamma och jag.

För mig kan inte kärlek uttryckas tydligare än i denna Kristinas förnärmade replik; du och jag, det är mamma och jag. Den visar både en dotters kärlek till sin mamma och samtidigt hennes trygga relation till sin pappa. Vår relation är  så självklar att hon vågar vara avundsjuk på mig.

13 23 När det grundläggande känns främmande

Tro står för föreställningar, tankeräckor, tankesanningar. Trosföreställningar i den meningen har egenskapen att under vissa omständigheter flocka sig och bilda  föreställningar som delas av många,  ibland t o m av alla i en bestämd kulturkrets. I den egenskapen blir de maktfaktorer av enorm vikt. De kan på gott och ont sätta prägel på ett helt land, en hel kulturkrets, en hel generation människor.

Detta behöver uppmärksammas. Tro får inte begränsas till tro i betydelsen kyrkans tro, eller kristen tro. Och det duger inte att säga att dom i kyrkan tror, alla andra tror inte. Tror gör vi nämligen alla. Den fråga som är relevant är inte om vi tror, utan vad.

När jag sade detta självklara i ett föredrag för präster och diakoner i den södra delen av Närke sade en av deltagarna ungefär så här; men man kan väl inte säga att dom tror som inte säger sig tro. Min replik var det självklara; det handlar inte om man tror utan vad.

Och sen sa en av deltagarna: Varför talar du hela tiden om att attackera, vad menar du? Mitt svar löd, jag attackerar i betydelsen angriper en bibeltext i syfte att klargöra. Jag attackerar exempelvis Filipperbrevet för att finna ut vad Paulus i detta brev är ute efter klargöra, Det hjälper mig att se att den Paulus som talar i detta brev inte är densamme som exempelvis vittnar i 1 Timoteosbrevet. Det ena är Paulus, det andra är Paulus efterföljare, detta trots att Paulus anges som författare. Svaret berodde på att jag visste att frågeställaren visste mycket om  f a Filipperbrevet.

I övrigt var församlingen tyst. Det var som den inför dessa självklarheter kände sig främmande. Det var ju så annorlunda mot hur de själva vant sig vid att tänka.

Och jag tänkte vidare och då på hela vår västliga kulturkrets som är blind för sina egna trosföreställningar.  Som det i dag är  står dessa trosföreställningar så självklar för det rätta att de inte kallas trosföreställningar. Man klär dem hellre i begreppen upplysning, humanitet, rättvisa eller vad de nu får heta. Så självklart är de egna sanningarna det rätta att de med självklarhet skall spridas ut över hela världen. I dag främst öster ut.

Och där i öster ser jag ett revanschsuget Ryssland som vill ta tillbaka det de förlorat om så med vapen. Och dessutom gör vad de säger i ett orättfärdigt anfallskrig mot Ukraina. Och värst av allt, Putin får majoriteten av befolkningen med sig, därtill eggad av avsky för västerlandets arrogans och förakt för andra föreställningar än sina egna.

Och jag tänkte; trots allt är det bäst att jag fortsätter mitt upplysningsarbete, där jag låter tro  vara tro vad man i övrigt än må kalla den. 

Det handlar inte om man tror utan på vad. Det är skillnad på tro och tro. Men tro är alltid tro. Så låter jag som bekant i enveten upprepning. För den som inser sanningen i det jag förkunnar blir tron aldrig en privatsak utan en maktfaktor som hanterar verklighet. Ser väst det blir västmakterna mera klarsynta och analytiska i sitt upphöjande av egna värden. Och präster och diakoner i Södra Närke sitter inte längre och funderar på vad Björn Svärd egentligen ville säga. De ser att kristen tro är en tro bland flera.

12 23 Jag behöver någon vid min sida

Jag  behöver någon vid min sida. Men det handlar inte om nya familjerelationer. Min hustru Gunlög är allvarligt dement, finns på ett hem, men jag är lika förbunden med henne som någonsin tidigare. Jag är hos henne varje dag och jag gläds åt att hon fortfarande känner igen mig och mår bra av att vi är tillsammans.  Dessutom har jag barn och barnbarn som knyter an till oss.

Det är vänner av annat slag jag behöver, vänner som jag kan förena mig med i  i min kamp för tro och sanning.  Men såna är det tunt med. Det är ytterst sällan det tillfogas ett ”gilla” i marginalen när jag varje onsdag släpper nya bidrag på min hemsida.

Det har inte alltid varit så. Det har hänt att jag fått stöttning från helt oväntat håll. När jag en gång skrev en uppsats i kyrkohistoria för att bättra på mina insikter i detta viktiga ämne hände något fullkomligt oväntat. Professorn i ämnet gav inte bara beröm. Under en rad av år lärde mig samme professor att tänka både konstruktivt och historiskt. Resultatet av hans ledsagning får ni bevis för varje vecka i mina nypublicerade bidrag.

Men någon ny intellektuell partner sen denne min välgörare gått in i evigheten har jag inte fått. Nya skolbildningar har tagit vid både när det gäller bibeltolkning, historiesyn och människouppfattning. Men i dessa nya sammanhang står jag mig slätt. Mer och mer har jag blivit en outsider. Jag står alltmera ensam i mina försök samtidigt som jag mer än någonsin behöver både kunna ge och ta från andra.

Det sägs att vi svenskar blivit alltmera individualistiska. Men jag håller inte alls med om detta. Lika lite som tidigare klarar vi oss ensamma. Att leva i ett sammanhang är lika nödvändigt som tidigare. Den enklaste bekräftelsen på detta hämtar jag från modet. Börjar det bli på modet att kvinnor skall bära långbyxor gör alla det, även dom som naturen inte skapat för byxor. Och vad pojkar beträffar skulle man när jag gick i folkskolan ta på sig pyjamasen när man gick och lade sig. När jag på skolresan till Sunne i Värmland envisades med att ha nattskjorta i stället för pyjamas stack jag ut som en särling.

I själva verket formar vi aldrig våra liv självständigt. Vi tar hjälp av varandra, då kommer vi längre. Inom vissa gränser både tänker och gör vi som andra. Våra egna personliga bidrag finns men de skyms av det vi har gemensamt. Det brukar alla tjäna på. 

Varenda dag får jag bevis på att jag här tänker rätt. Kosovaner, afghaner och en sköterska från Filippinerna sköter min hustru till vardags. Till det kommer några sköterskor av svenskt ursprung. Men alla är lika kärleksfull i sin omvårdnad.. De sköter min hustru utifrån svensk modell, berikat av omsorg med ursprung i egna länder. Olika erfarenheter och kunskaper krokar i varandra för det gemensammas bästa.

Men nu gällde det mig och min ensamhet. Du kanske säger, var inte så självtillräcklig, koppla på och lär av vad andra tycker. Problemet är att jag har svårt för detta. Tycker helt enkelt att andra är på fel väg. Det där med nattskjortan sitter i. Jag vill samarbeta på grundval av idéer som jag tror håller. Och såna är det klent med i sammanhang som har med tro och värderingar att göra.

11 23 Ja till bibeln men nej till trosbekännelsen

I Mikael i Örebro finns det ett icke föraktligt antal människor som varje söndag möter upp inte bara till gudstjänst utan också till gemenskap. Det dröjer därför inte förrän vi som regelbundet firar gudstjänst i S:t Mikaels kyrka lär känna varandra, inte minst trosmässigt.

Jag har inte märkt att nån av oss har problem med bibeln. Vi tillhör inte majoriteten av befolkningen, den majoritet som aldrig nånsin öppnat sin bibel men som ändå exakt vet vad den innehåller. I stället tänker man sig bibeln som en historisk skrift som i lång stycken speglar sin tid men som i sin skildring av Jesus ger oss något vi inte kan vara utan.

Däremot gnyr flera av oss när vi kommer till det obligatorium i gudstjänsten som heter trosbekännelsen. Några av oss har gått så långt att de då tyst och för sig själva bekänner sin tro med egna ord eller med formuleringar från andra moderniserade trosbekännelser. Man ser alltså inte på trosbekännelsen som man ser på bibeln. Bibeln förstår man historiskt men trosbekännelsen vill man förstå som en personlig  bekännelse, där varje ord skall motsvara egen övertygelse.

För mig personligen är det inte så. I mina vänners bibeltro känner jag igen mig. Bara så att jag vill knuffa dem i ryggen för att finna ut mer i bibeltexterna och f a fördjupa sig i sin bibeltro. Ni som känner mig vet att detta har blivit något av min livsuppgift. 

Däremot har jag haft svårt att förlika mig med dubierna inför trosbekännelsen. För mig är det så självklart att även trosbekännelsen är ett historiskt dokument som till allt annat också speglar tiden då den tillkom. Vad den apostoliska trosbekännelsen beträffar har den sitt ursprung i fornkyrkan och den har följaktligen drag av den tid då den tillkom.

Man kan naturligtvis modernisera trosbekännelsen så att den mer speglar vår tids bekännelse än fornkyrkans. Mycket talar för det. Nackdelen är att detta förmodligen snabbar på den splittring i kristen trosuppfattning som nutidens vidgade vetande och allt mer splittrade föreställningsvärld åstadkommer.

Min lösning blir i stället att göra tydligt att trosbekännelsen i lika hög grad som bibeln är ett historiskt dokument och skall förstås som ett sådant. Detta kan antydas redan i introduktionen till trosbekännelsen.

I dag introduceras trosbekännelsen med  följande formulering; låt oss bekänna vår kristna tro. Jag föreslår att prästen i stället skall säga; låt oss nu med ord från den tidiga kyrkan bekänna vår kristna tro. 

10 23 Tankemönster, ständigt närvarande

Personligen har jag klarat mig lindrigt undan min höga ålder till trots. Nog är förstås mitt avtagande märkbart. Jag har ingen chans när jag tävlar memory med mina barnbarn och jag tror mig märka att jag blivit sämre på huvudräkning.

Men det finns också saker som jag klarar av bättre än tidigare, särskilt sånt som jag bryr min hjärna med. Och detta något är, hur underligt det kan låta,  något jag kallar tankemönster.

Jag är närmast besatt av dessa tankemönster. Så fort jag börjar prata med en människa eller så snart jag hör någon säga nåt, funderar jag över min motparts tankemönster.

Senast var det en av mina vänner som önskade Ulf Kristersson dit pepparn växer och genast satte det i gång i mig. Hur tänker hon, varför säger hon så, vad har hon för helhetssyn och vad grundar den sig på? Osökt blixtrade dessa tankar genom min hjärna.

Ständigt likadant, bakom yttranden anar jag alltid tankemönster, som jag tar hänsyn till när jag går in i dialog. På motsvarande sätt när jag läser vad andra skriver. Jag får inte lugn i min själ förrän jag fått åtminstone något hum om författarens tankemönster. Om jag inte får det hänger allt i fria luften, jag vet inte vad jag skall tro eller vad jag skall tycka.

Den här egenheten har varit mig till stor nytta. Den har gjort att jag, trots min relativa medelmåttighet i övrigt,  lyckats väl i studier, särskilt högre studier. Andra ser mina framgångar  på annat sätt. Det är drivet i dig som gjort det och energin. Må vara som det vill med den saken.

Min känsla för tankemönstrens avgörande betydelse  har också gjort att jag undvikit att liera mig med sånt som jag egentligen inte kan stå för. Dessutom, vid ett antal tillfällen hjälpt mig att satsa på sånt som i längden är hållbart.

Varför nu denna självbekännelse? Egentligen kom den av sig själv när jag funderade över det som i djupet av mitt hjärta berör mig, nämligen våra svenska religiösa tankemönster. Dessa är nämligen uppåt väggarna tycker jag. Dessutom sitter de så djupt att de i sina finaste rottrådar trängt ända in i våra grundlagar.

Vad jag avser är trons isolering genom att se den som en privatsak. Sanningen är ju den att trosföreställningar är en av förutsättningarna för att livet skall bli drägligt. Om detta ”tuggar” jag om och om igen och vecka ut och vecka in i ”Med mina glasögon”.

Inte lika ofta har jag berört det i vår kulturkrets gällande tankemönstret  att Gud måste upplevas för att finnas. Det är inte säkert att Gud finns, sa mitt älskade barnbarn. Bakom låg ytterst tanken på en antropomorf (människoliknande) Gud som hittills inte givit sig till känna för henne.

Här behöver brytas ny mark, nya tankemönster skapas och det måste ske från grunden. Gud måste tänkas på nya sätt. Vi måste börja med att tala om Gud som ett faktum för att bryta rådande tankemönster.

För mig del förbinder jag Gud med tanken på varat som faktum och går vidare genom att meditera över kärleken som faktum liksom om ondskan som ett oundvikligt faktum. Sen låter jag  i min meditation dessa fakta smälta samman i begreppet Gud.

Sen går jag vidare och mediterar över tron, som i vidgad betydelse står för ett allmängiltigt faktum som berör livets alla områden. Utan tro, utan förhoppning, utan fantasier förtvinar livet. Detta gör jag främst för att förnya och få liv i min egen gudsbild. Men också för att rucka på rådande tankemönster om en Gud som man kan ha eller mista.

9 21 Guds ord, föränderligt vare sig vi vill det eller inte

Som vanligt är mina referenser teologiska, det är ju det området jag är mest hemma på. Men ju mer jag tänker teologiskt desto mer allmänmänskligt tycks det bli. I dag handlar det om Guds ord, som om inte den sekulära världen också hade sina okränkbara ord, ord som vetter mot det översinnliga. Och det som gäller det ena, gäller också det andra.

Men nu gäller det Guds ord, i första hand Guds ord utifrån Bo Giertz synvinkel, denne biskop som var den kyrkliga världens dominant i Sverige från mitten av 1900-talet och sedan tre fyra årtionden framåt. Honom fingranskar jag nämligen och då utifrån en av hans böcker, ”Den stora lögnen och den stora sanningen” som kom ut 1945 och nytrycktes i tio upplagor.

Sällan har någon betonat Guds ords okränkbarhet som Bo Giertz. Hela bibeln är Guds ord var dennes devis och du skall läsa som det står. Du har inte makt över Ordet,  Ordet har makt över dig, upprepade han i ständigt nya variationer.

Fördelen med min metod, att studera ett begränsat material intensivt, visade sig snart vid mina djupborrningar i Giertz text. Nog var det nämligen sant att Giertz månade om bibelns okränkbarhet. Bibeln var Guds ord och Ordet var i detalj som Gud ville att det skulle vara, påpekade han ständigt. Men hur var det i praktiken? Sanningen är den att Giertz i sin iver att hävda Ordets okränkbarhet omtolkade så att det stod härliga till. I slutändan blev resultatet av hans trohet mot Skriften att han förkunnade;  du skall lyssna till predikan, delta i nattvardsfirandet och sen leva i en daglig omvändelse. Till det kom nådens ordning. När Gud handlar med en människa följer det ett bestämt mönster där slutstationen är tro, en tro som den troende själv inte fick känna av.  Kände man av den blev av tron självtillräcklighet.

Som om bibeln var källan till allt detta. Som om inte främst Luther var inblandad och i slutändan Henrik Schartau ?!

Inget ont sagt om Bo Giertz. Men sanningen är den att hans slagkraftiga budskap var beroende av att han format bibeln dels eget huvud, men framför allt utifrån sin tids förutsättningar. Dessutom att formandet som sådant är nödvändigt för att Skriften skall få behålla sin slagkraft. 

Det gäller bara att omforma på rätt sätt, vilket inte är det lättaste.

En komplicerande faktor är att detta formande är ifrågasatt, t o m ifrågasatt av Skriften själv. I bibelns egna sammanhang  förutsätts  att Guds ord är okränkbart och därigenom oföränderligt. De bibliska författarna har ingen aning om att själva omformandet är av nöden för att Ordet skall behålla sin slagkraft. 

Guds ord i i själva verket oföränderlig när det utsägs, inte längre. Jag tänker då inte på allmängiltiga deviser.  Nya omständigheter, nya tider, nytt tänkande, nytt vetande tvingar fram förändringar i förståelsen av Ordet  för att Ordet skall behålla sin kraft. 

Biskop Brattgård i Skara sade en gång till mig att schartauanismen började som en radikal rörelse men slutade som en konservativ kvarleva. Varför? Man förändrade sig inte utifrån nya tiders förutsättningar.

Hur då hantera detta gudomliga ord så att det får behålla sin sanning. För min del sker detta genom att jag orienterar mig utifrån centrum. Och centrum är för mig Kristus, Kristus i dennes möten och Kristus i dennes kors. Sedan skall denna koncentration på Kristus relateras till en omgivning som ständigt befinner sig i förändring. Först när jag gör det blir jag trogen det Ord som även jag betraktar som heligt.

8 23 Tro, när sanningen blir ett du

Om verklighetens två sidor funderar jag mest varenda dag. Det finns ständigt nytt att finna trots att allt i grunden är så självklart. Å ena sidan har vi kunskap å den andra insikt. På kunskapens sida befinner sig inte enbart ”frågesportkunskap” utan i frågesportens förlängning mycket annat. Jag tänker på matematik, fysik, logik och allt vad det nu kan heta. Kort uttryckt sånt som man skall ha mycket av för att kallas intelligent. Å den andra har vi insikt, f a insikt i det mänskliga samspelets villkor, känsla för hur människor är, vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Själv ligger jag mest åt det senare hållet. Jag saknar inte känsla för hur människor är bakom deras attityder och deras kunskap och kompetenser. Det sas om mig när jag var kyrkoherde; nån chef är Björn inte, han är mer ledare än chef. Så sant som det är sagt. Skulle jag ha valt att bli militär hade jag varit en dålig överste, men en utmärkt fanjunkare.

De två sidorna kunskap och insikt är menade att samverka och det i ett ständigt växelspel. Ni som läser mig vet att jag ständigt återkommer till detta. Jag talar här om sampelet mellan fakta  och tankesanningar (inre föreställningar). Dessa våra tankesanningar (inre föreställningar) behöver ständigt prövas mot verkligheten men verkligheten behöver samtidigt ständigt påverka våra föreställningar.

Men vad har nu detta med rubrikens tro att göra? Så här tänker jag.

Tro till vardags är något preliminärt. Den är våra föreställningar om verkligheten. Som sådana skall de per definition vara preliminära. Om inte stelnar de snart till och blir till schabloner som gör mer skada än nytta. Man blir som en som tror sig veta men ingenting kan och ingenting förstår. Det hör därför till min andliga hygien att låta min tro (mina tankesanningar) vara just preliminär Den är ju ännu inte tillräckligt prövad av verkligheten.

Detta även i kyrkan. Den präst eller den predikant som ständigt vet och ständigt förstår blir lik min ungdoms tältmötespredikant. Inför ett fullsatt jättetält uppställt i det centrala Kumla förkunnade han som Guds ord att alla som inte trodde som han levde ett fattigt och meningslöst liv. Jag glömmer det aldrig. Detta när sanningen var den att vi som bodde i min ungdoms Kumla var som alla andra. Vi trodde och vi tvivlade, vi sökte och vi fann. Vad predikanten borde ha gjort var att stimulera oss att ta ett steg längre i vårt sökande än till det preliminära. Tro till vardags är nämligen något preliminärt. Så i kyrkor som i andra sammanhang,

Men tro är inte enbart något preliminärt. Den kan leda över i egentlig tro. Vad är nu det? Utan att klampa in på områden som jag inte begriper vågar jag ändå utifrån egen erfarenhet säga något om denna tro.

För mig är tro i egentlig mening ett  skeende när tankesanningen, min inre föreställning om det rätta och det sanna för min inre blick förvandlas till ett självständigt du.  Det äger, upptäcker jag i ett plötsligt trossprång en egen existens som tillvarons Du, gemenligen kallad Gud.

Och slutligen, tro i kristen mening inträder när jag anar att detta självständiga du inte främst är förbundet med underverk och mirakler utan med korset. När jag läser korset som försoning och  denna försoning tränger in i minsta por av min varelse blir jag med bibliskt språkbruk inte bara troende utan därtill  andedöpt. Om jag sedan talar i tungor eller inte spelar mindre roll. 

7 23 Hej sa jag, han svarade god morgon

Hej, sa jag, han svarade god morgon. Det måste vara doktorn tänkte jag och drog rullstolen vidare i Rostahemmets långa korridor. 

Varje dag likadant, rullstol i korridoren, hej till alla jag möter. Allt för att min demenssjuka hustru ska möta liv och mänsklig värme. Men nu blev det god morgon i stället för hej.

Och jag fick rätt. Någon minut senare mötte jag samme man, men nu med ett stetoskop runt halsen och en sjuksköterska vid sin sida.

Det är en förunderlig förmåga jag äger. Ofta ser jag det andra är blinda för. Dessutom är min förmåga brukbar, inte minst när jag reflekterar över hur vår föreställningsvärld formar oss som människor.

Föreställningsvärlden är den inre sidan av oss. Den speglar hur vi ser på oss själva och andra. Som här när ett markerande god morgon mötte alla andras hej.

Ja mer än så, föreställningsvärlden är halva vår verklighet. Den ena delen av oss föreställer sig verkligheten, den andra konfronteras med den. Båda delarna lika nödvändiga för att vi skall kunna orientera oss.

Föreställningsvärlden tillhör trons domäner, är en del av det vi betecknar som tro. Tro  kan definieras som summan av våra föreställningar, som vår inre hållning i sammanfattning. Att begränsa tron till ett specifikt område, göra den avhängig av ett religiöst ställningstagande, är konstlat om än det i västerlandet vanliga.

Så sedd blir tron på gott eller på ont. 

Den uttrycker det bästa i oss men samtidigt också det sämsta. 

Den är tuppkammen hos en diktator samtidigt undergivenheten hos en kuvad människa. 

Den gör att man kan döda men också att man i kärlek kan ge sig själv. 

Den låter sig prövas, t o m omprövas.

Tron är slutligen  en social markör, som när doktorn i Rostahemmets korridor sa god morgon när alla andra sade hej.

6 23 Tron sedd som  förutsättning, inte som alternativ

Det skadar inte att ta det från grunden. Tron har två funktioner, i den ena funktionen är den en förutsättning, i den andra ett alternativ.

Oftast är tron förutsättning. Då finns den inom oss som en möjlighet, till formen någon gång t o m som en fantasibild. I den funktionen är prövningen ett obligatorium. Tron skall prövas mot verkligheten för att där transformeras till nya prövningar i en serie som inte tillåts upphöra förrän målet är nått. Då har av tron blivit prövbar övertygelse och som sådan en av livets själva grundvalar.

Denna form av tro bär upp såväl kunskap som insikt, såväl vetande som aning. Matematikern måste pröva sin logik och samlevnadsexperten testa sina aningar. Även teologen är indragen. En tro som inte ses som en förutsättning är inte längre någon tro. Den stjälper mer än den hjälper. 

Slutligen, det som här är sagt gäller oss alla. Alla behöver vi öva oss för att nå fram. Det må gälla praktiskt handlag eller förmåga att relatera oss till andra. Tron i denna prövningens form är sällan fullödig från början, behöver inte vara det. Den är mer än annat något som representerar, inte vägen mer en bit på väg. Tron så förstådd ser inte målet men sträcker sig mot det.

Låt mig ta kristustron som exempel. Som jag uppfattar den  växte den sig stark underifrån, grundlagd som den var av en  botpredikant som trodde på Gudsrikets snara ankomst  Så småningom var det många som insåg att denne botpredikant var något mer än en vanlig förkunnare. Gud var inte bara med honom utan också i honom,  f a verkade Gud genom honom. 

Tron på den Gud som Jesus förkunnade växte  fram liksom underifrån. Underifrån  visade den också sin styrka. Så förstådd har den kristna tron med sin  hisnande bekännelse   sin grund i något påtagligt, dessutom i något prövbart, som i slutändan visade sig vara något verkligt.

Hur vidmakthålla denna sanning när det kryllar av underverk i evangeliernas skildringar. Dessa är så många och så väldiga att de skymmer tron som förutsättning. I stället träder tron i Nya testamentets skildringar fram som  ett hisnande alternativ till vardagens verklighet. Vårdslöst läst blir Jesus representanten för tro, men inte för den prövande tron utan för en tro som ersätter vardagens verklighet.

För mig finns bara ett att göra , nämligen  läsa evangelierna som de första kristnas förkunnelse. Och med utgångspunkt i denna förkunnelse försöka läsa ut de bakomliggande jesusorden och de bakomliggande jesussanningarna. Alternativet är att tvingas leva med dubbla sanningar, en den erfarna sanningen, en annan den trodda sanningen som ersätter den erfarna sanningen, gärna i den variant som den kyrkliga traditionen förkunnar.

För mig låter sig detta inte göras. Jag försöker tränga mig in bakom texterna, försöker se dessa som förutsättningar för det trons liv som har sin förankring i verkligheten.

5 23 Tron också en social skapelse

I min barndoms och ungdoms Kumla fick man två svar på frågan vem som var kristen på riktigt. Det ena kom från det man då kallade statskyrkan. Där kvalificerade att delta, vilket i första hand innebar att regelbundet gå i kyrkan. Det andra svaret bestod de många frikyrkorna mig med. Där skulle man bli frälst. Annars var det inte på riktigt. Sen fanns det förstås mellanformer här exemplifierat av en ung man som sa så så här om mig; han är kristen men inte religiös. Vad nu det kunde innebära?

Nu på gamla dagar har frågan för mig blivit än mera komplex. Detta idag aktualiserat när jag närläser  ”Den stora lögnen och den stora sanningen” av Bo Giertz. Boken utkom 1945 och gavs ut i 10 upplagar, den sista 1970. Läsningen beror ytterst av att jag behöver någon att brottas med när jag kämpar med mina egna livsfrågor.

Det Giertz förfäktar känner jag igen från min ungdoms statskyrka där deltagandet kvalificerade. Bara så att Giertz är så mycket allvarligare i sitt anslag. Han talar om att kristen tro förutsätter omvändelse. Att bli omvänd förutsätter i sin tur kyrkan. Kyrkan med sitt ord, sina sakrament och sina gudstjänster ser han som nödvändiga kanaler för saligheten. Genom kyrkan och i kyrkans gemenskap verkar Gud omvändelse. Utanför kyrkan ingen frälsning, blir det outtalade tillägget.

Detta är minst sagt något att bita i. Mig lockar det till ett givande ifrågasättande.

Här skall jag nöja mig med att ta upp en av de många frågor jag ställer när jag tar del av Giertz syn på omvändelsen. Detta desto enklare som jag kan hänvisa till gammal kunskap. Jag erinrar mig en kursbok jag läste under min utbildning. Den handlade om gruppomvändelser, i det här fallet i Indien, där västliga missionärer verkade.  Hur skulle missionärerna agera när inte bara en blev omvänd till kristen tro utan hela byar, hela regioner och det i ett enda huj?

Det som gällde då i Indien gäller fortfarande. Den enskildes omvändelse är förankrad i kollektivets omvändelse. Närmast genomgående är omvändelsen beroende av  att människor man sympatiserar med och vill efterlikna, är omvända.  Omvändelsen visar sig därmed vara besläktad med massrörelser, ja är till dels en massrörelse. Det gäller också tron. Tro förutsätter kollektivets tro. I en miljö där kollektivet tror, faller den enskildes tro ofta ut närmast av sig själv.

Kyrkan med sitt Ord och sina sakrament  är i Giertz beskrivning frälsningsmedel. De facto är kyrkan det på de i kyrkan rådande föreställningarnas grund, lägger jag till. 

Sen är det på motsvarande sätt i samhället. Börjar det röra sig i opinionen kan det gå fort. Det kan räcka med enstaka influencers avviker från allmän mening så följer alla efter.

Tala om problem! Är inte massomvändelsens problem ett grundläggande problem för såväl samhälle som kyrka.

Men om detta talade inte Bo Giertz, inte heller vad jag vet vare sig Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson. Giertz bet sig fast vid tanken på omvändelsen som en religiös fråga enbart och såväl Kristersson som Andersson nöjer sig med att sjunga demokratins lov.

Själv har jag problem med såväl omvändelse som demokrati, mest förstås med omvändelsen, kristen som jag är om än inte religiös, enligt min väns utsago.

Hur griper då  jag mig an problemet? Kort uttryckt i strävan att forma det kyrkliga kollektivets föreställningsvärld, inklusive min egen på ett sätt som i vår tid svarar mot Kristi tal om omvändelse. Jag ser detta  som en av mina huvuduppgifter när jag vecka efter vecka på nätet återkommer med mina inlägg.

4 23 SAMSPELET FÖRANKING OCH TRO

Väckelseforskning var mitt tidigaste gebit, lokalhistorisk väckelseforskning på ett lokalt men brett material. Enkelt uttryckt räknade jag själar, många tusen omvändas själar, rikas som fattigas, bönders som backstugesittares. Och jag fann en väckelse som skakade om kumlabygden och omvandlade bygdens religösa karta.

Men det var skillnad mellan folk och folk. En icke ringa andel av de väckelsekristna vände snart de nybildade församlingarna ryggen och återgick till det vanliga, medan majoriteten stannade kvar i livslång friförsamlingsgemenskap. Och detta  märktes på mycket. Jag kunde med statistiskt material visa påtaglig inverkan på de väcktas samlevnadsmönster. Deras tro hade således inneburit en bestående förändring i deras förankring. Tron hade hade haft inverkan på deras sätt att leva.

Mer än trettio år senare fick jag anledning att tränga in i väckelsemannen Emil Gustafsons (1862-1900) skrifter. Det som mest slog mig var dennes rasande kritik mot sin samtids väckelse. Den var yta tyckte han. Bakom fasaden fanns inget annat än samma gamla oomvända människa som före det andliga genombrottet. Tron var inte förankrad. Förankrad tro nöjer sig aldrig med yta.

Det är synd att jag här inte kan föra över resonemanget på sekulär tro. Sån tro är idag långt vanligare en religiös tro. Bara så att de sekulärt troende inte tror sig veta att de tror. Det är som om dom inte förstod att tro är en livsnödvändighet. I mötet mellan tro, förmodanden, antaganden, längtan och den påvisbara verkligheten sker alla genuina ställningstaganden, dras de rätta slutsatserna och görs de klokaste övervägandena.

Tyvärr kan jag inte mer ingående utveckla detta.  Jag kan för lite, religion och speciellt kristen tro är mitt område. Det är från religionens värld jag tvingas hämta mina exempel. Så även här.

Jag har lagt märke till  att det är skillnad mellan kristen och kristen. Där finns de enkelspåriga, dem för vilka kristen tro är något för sig, något helt annorlunda. Detta hindrar inte att det även bland dessa är skillnad mellan folk och folk. Hos en del av dem tycks tron förankrad i stora delar av deras personlighet. Dock har även dessa  genomgående en blind fläck som hindrar dem att se. Deras enkelspåriga tro tvingar dem att blunda för visst för att kunna se annat. Hur är det nämligen med en människa som när han/hon läser om en massaker i Gamla testamenet blundar och säger att hela bibeln är Guds ord och att Guds ord samtidigt är ett kärleksbudskap. Kort uttryckt; när man säger så är har man isolerat tron från viktiga delar av personligheten.

För att inte tala om ”vanans tro”, den idag vanligaste religionsformen. Det ligger i sakens natur att vanan vill leva sitt eget liv, opåverkad av intryck utifrån. Inte ens Jesus får titta in och röra om i personligheten.

Slutligen min egen tro, i det här fallet min egen Kristustro. Nog har den tron haft inverkan på min personlighet. För omgivningen tydligast är förmodligen  att jag inte vågar förneka det uppenbart sanna. I övrigt är det mycket som återstår av Kristuspåverkan i mitt sätt att tänka och vara.

Men nog satte Emil Gustafson fingret på den ömma punkten när han bestämde trons bristande förankring i personligheten som det avgörande problemet.

3 23 Om rättens subjektiva grundvalar

Jag har just läst Marianne Lindberg De Geers pamflett ”Några ord till en ung feminist” (2022). Den kan sammanfattande beskrivas som en explosion av subjektivt betingade påståenden om rätt och fel. Hon argumenterar inte. Hon visar och hon påstår, visar att unga flickor av naturen klär ut sig som sexobjekt, påstår att män närmast självklart är ansvarslösa och utnyttjar kvinnor. Mot den bakgrunden ställer hon sin egen kamp för kvinnors rätt.

Och jag tänkte när jag läste, så är det naturligtvis. Det är som Marianne Lindberg De Geer i sin pamflett demonsterar. Rätten är grundad i det subjektivt påstådda, måste i själva verket vara detta. Hela den västerländska rättsordningen är grundad på värden som är subjektivt frammejslade. Visserligen har detta skett utifrån omständigheter som många gånger varit tvingande. Orättvisor och missförhållanden hade naturligtvis sin del i rättsskipningens utveckling. Men rättsskipningens subjektiva grund kommer man inte ifrån.

Men juridiken då, den skall ju vara objektivt betingad? Naturligtvis! Men juristerna bedömer objektivt de rättsregler som subjektiviteten skapat. 

Nyligen har jag läst det som närmast motsvarar Marianne Lindberg De Geers pamflett, nämligen Bo Giertz ”Den stora lögnen och den stora sanningen” (1945).  Bara så att där en säger si, säger den andra så. Sanning hos den ene är lögn hos den andre. Även vid den läsningen slog det mig hur subjektivt grundad rätten är. Redan då förstod jag att så måste vara fallet.

Och på den grundvalen började jag fundera över vad den kristet grundade rätten stod för. Och jag kom naturligtvis fram till att den helt allmänt borde grunda sin rättsuppfattning på en tänkt Gud och vidare på reflexioner över Jesu betydelse.

För att få reda i mina tankar har jag gjort följande uppställning av olika former av rätt grundad på en kristen livssyn. Detta för att möjligen ligga till grund för nya funderingar.

1 Relationsrätt som utifrån kristen tro har kopplingar till absolut rätt och därigenom till Gud, tillvarons du. Relationsrätten vilar för mig i förpliktelsen mot de egna med syfte att stärka de egna så att de kan foga nya människor under en sköld av skydd, ansvar och förpliktelser.

2 sammanhangsrätt ( en form av relationsrätt) dvs sammanhangets betydelse för bedömningen av rätt och fel. Sammanhanget tvingar till eftertanke och rigorösa försök att söka det möjliga och samtidigt utifrån detta det etiskt försvarbara. Sammanhangsrätten är kopplad till relationsrätten.

3 ögonblicksrätten/Jesusrätten. Omvända förpliktelser gentemot de normala, sprängt rättsschema. Denna rätt vilar på intuition och känsla mer än på rationalitet.

Tron på gudsrikets snara ankomst under Jesu tid, en tro som Jesus delade, gav denna rätt viss rationell motivering.

4 Den fullkomliga rätten, som förutsätter tro,avslöjar och leder till behov av egen förnyelse (omvändelse) )

2 23 Med Guds rike som nyckel

Guds rike som nyckel, till vad kan man fråga. Till ingen mindre än Jesus. I och med det ”rundar” jag  bland annat vittnesbörden om  dennes underbara födelse, jag rundar herdar och vise män, rundar Matteusevangeliets skildring av  flykten  till Egypten, trots att det kryllar av profetior som bekräftar denna flykt. Detta varken för att förneka eller betvivla. Bara så att jag behöver ta det hela i en annan ordning  för att få en tydligare förankring i min tro på Jesus.

För mig blir då det enda rätta att förankra Jesu framträdande i dennes övertygelse att Guds rike var nära, ja att Guds rike redan hade börjat förverkligas.  Min poäng är att Jesus inte enbart riktade sig till andra när han förkunnade att Guds rike var nära (Mark 1:14 f). Han talade också till sig själv. Det kan vi bland annat upptäcka vi när vi skärskådar Jesu möten med människor som närmade sig honom.  I dessa möten fanns ingen tid för terapeutisk belysning eller omständiga resonemang.  Tiden var kort, Guds rike var nära. Nu gällde det att fånga det väsentliga och sen uttrycka det i ord som som sedan visade sig ha  den förunderliga förmågan att verka vad de sade.

Dessa ord har till all lycka till dels bevarats i våra evangelier och där givits en ram, där orden är viktigare än ramen. Det är på dessa, som jag kallar  kärnord, jag riktar min uppmärksamhet. För mig säger dessa ord allt. De ger mig nyckeln till Jesus. I kärnorden förenas allvar med kärlek, dom med förlåtelse och upprättelse. Allt nödvändiggjort av att tiden var kort och Guds rike nära.

På motsvarande sätt betraktar jag Jesu kors. I slutfasen av Jesu liv  fanns inte längre tid för vare sig varningsord eller revolution. Guds rike var ju i antågande.  Det fanns för Jesus bara ett att göra,  att offra sig själv för att andra skulle undkomma.

Så förstådd var Jesu förkunnelse om Guds rikes snara ankomst inte enbart riktad utåt utan också och framför allt inåt, inåt mot honom själv. Hans gudsrikesförkunnelse fick följder också för hans eget liv.

När jag väl sett detta kan jag backa tillbaka till berättelserna om Jesu underbara födelse. Jag vågar se dessa som delvis legendära, som berättelsetraditioner vars syfte var att väcka tro bland de utomstående  och stärka tron bland de redan vunna. 

Jag vågar t o m se Matteusevangeliets berättelse om flykten till Egypten som uppkommen liksom bakifrån. De gammaltestamentliga beläggen skapar berättelsen, inte tvärtom. Jag skräms i vilket fall inte  om det skulle förhålla sig så.

Ingen kan nämligen ta ifrån mig Jesu möten, ingen beröva mig Jesu kors och den försoning som från detta kors strömmade ut till en hel värld. Dessa möten och detta kors, sprunget ur Jesu övertygelse om Guds rikes närhet, har i mig fött övertygelsen att Jesus kommer från Gud och är sprungen ur Gud. På den grunden vågar jag gå bakåt och betrakta Jesu underbara födelse i alla dess varianter  som sanningar trots att dessa sanningar i långa stycken har drag av och är legender. 

1 23 Kultur, motkultur och tro som konstruktioner

Jag tar ofta spjärn mot 1800-talet. Detta nog främst därför att jag på en punkt fördjupat mig i ett lokalt skeende under detta århundrade. (Avhandlingen Väckelsen i lokalsamhället… 1987). Och det är så med en fördjupning att den hjälper till med överblicken, hur underligt detta än kan låta.

På 1800-talet och en bit in i 1900-talet gällde att det börjat röra sig i det gamla Sverige. Moderniteten var på ingång och med denna också genomgripande samhällsförändringar.

Och med samhällsförändringarna under 1800-talet  var det så att dessa grundade sig på ny kunskap, ny teknik, nya möjligheter. På det följer nödvändigtvis  nya sätt att tänka, handla och organisera för att kunna dra nytta av allt det nya.

Det är här krafterna och motkrafterna kommer in. Vissa tycker nämligen att man ska tänka si, andra så, vissa att man skall göra si andra så för att kunna utnyttja allt det goda som den nya kunskapen öppnat för.

Det långa 1800-talet, där nyupptäckterna kom slag i slag, blev därför ett  explosivt århundrade med ständigt nya krafter, respektive motkrafter.  Allt grundat på olika sätt att förhålla sig till den ofrånkomliga omdaningen av det gamla bondesamhället.

När man i historieforskningen konkretiserar dessa krafter och dessa motkrafter talar man gärna om olika kulturer,  nämligen ledkulturen respektive motkulturen. Ledkulturens företrädare ville behålla så mycket som möjligt av det gamla. Gammalt och nytt skulle smälta samman lugnt, harmoniskt och organiskt utan snabba samhällsförändringar.  Låt oss kalla företrädarna för denna riktning för de konservativa, alternativt de moderatliberala. Alternativet återfinner vi i  motkulturen. Här hittar  vi under slutet av århundradet socialister, kulturradikaler och även i viss mening också de väckelsekristna. Denna s k motkultur hade en benägenhet att vilja välta allt över ända. Samhället skulle i grund förändras,  religionen göras överflödig. Alternativet var de väckelsekristna som ville störta statskyrkan och grunda  trosförsamlingar efter mönster av Nya testamentet. 

Vart vill jag nu komma med allt detta? Jo att såväl ledkultur som motkultur inget annat är än konstruktioner, eller om ni så vill ”tankesanningar”.  Både det ena och det andra är försök att tolka verkligheten och anpassa sig efter den. Nödvändiga konstruktioner alltså, konstruktioner som i konfrontation med verkligheten får visa sin eventuella sanning. 

Vad beträffar historieskrivning blir den ”faktarabbel” om inte historiska  fakta sätts i sammanhang. Och att sätta i sammanhang är i sin tur inget annat än att med rimliga argument i ryggen  konstruera.

Konstruktioner, eller ”tankesanningar”, kalla det vad ni vill, är nödvändiga för oss människor. Det är med dessa konstruktioner som mellanled som vi tar oss fram under vår livsvandring.

Kom sen inte och säg att tron är något för sig när den i själva verket är en grundläggande del  i det vi ovan kallat kultur, respektive motkultur. Det är följdriktigt med tron som det är med kulturen att den måste visa sin sanning i konfrontation med verkligheten.