Med mina glasögon 8

4 23 SAMSPELET FÖRANKING OCH TRO

Väckelseforskning var mitt tidigaste gebit, lokalhistorisk väckelseforskning på ett lokalt men brett material. Enkelt uttryckt räknade jag själar, många tusen omvändas själar, rikas som fattigas, bönders som backstugesittares. Och jag fann en väckelse som skakade om kumlabygden och omvandlade bygdens religösa karta.

Men det var skillnad mellan folk och folk. En icke ringa andel av de väckelsekristna vände snart de nybildade församlingarna ryggen och återgick till det vanliga, medan majoriteten stannade kvar i livslång friförsamlingsgemenskap. Och detta  märktes på mycket. Jag kunde med statistiskt material visa påtaglig inverkan på de väcktas samlevnadsmönster. Deras tro hade således inneburit en bestående förändring i deras förankring. Tron hade hade haft inverkan på deras sätt att leva.

Mer än trettio år senare fick jag anledning att tränga in i väckelsemannen Emil Gustafsons (1862-1900) skrifter. Det som mest slog mig var dennes rasande kritik mot sin samtids väckelse. Den var yta tyckte han. Bakom fasaden fanns inget annat än samma gamla oomvända människa som före det andliga genombrottet. Tron var inte förankrad. Förankrad tro nöjer sig aldrig med yta.

Det är synd att jag här inte kan föra över resonemanget på sekulär tro. Sån tro är idag långt vanligare en religiös tro. Bara så att de sekulärt troende inte tror sig veta att de tror. Det är som om dom inte förstod att tro är en livsnödvändighet. I mötet mellan tro, förmodanden, antaganden, längtan och den påvisbara verkligheten sker alla genuina ställningstaganden, dras de rätta slutsatserna och görs de klokaste övervägandena.

Tyvärr kan jag inte mer ingående utveckla detta.  Jag kan för lite, religion och speciellt kristen tro är mitt område. Det är från religionens värld jag tvingas hämta mina exempel. Så även här.

Jag har lagt märke till  att det är skillnad mellan kristen och kristen. Där finns de enkelspåriga, dem för vilka kristen tro är något för sig, något helt annorlunda. Detta hindrar inte att det även bland dessa är skillnad mellan folk och folk. Hos en del av dem tycks tron förankrad i stora delar av deras personlighet. Dock har även dessa  genomgående en blind fläck som hindrar dem att se. Deras enkelspåriga tro tvingar dem att blunda för visst för att kunna se annat. Hur är det nämligen med en människa som när han/hon läser om en massaker i Gamla testamenet blundar och säger att hela bibeln är Guds ord och att Guds ord samtidigt är ett kärleksbudskap. Kort uttryckt; när man säger så är har man isolerat tron från viktiga delar av personligheten.

För att inte tala om ”vanans tro”, den idag vanligaste religionsformen. Det ligger i sakens natur att vanan vill leva sitt eget liv, opåverkad av intryck utifrån. Inte ens Jesus får titta in och röra om i personligheten.

Slutligen min egen tro, i det här fallet min egen Kristustro. Nog har den tron haft inverkan på min personlighet. För omgivningen tydligast är förmodligen  att jag inte vågar förneka det uppenbart sanna. I övrigt är det mycket som återstår av Kristuspåverkan i mitt sätt att tänka och vara.

Men nog satte Emil Gustafson fingret på den ömma punkten när han bestämde trons bristande förankring i personligheten som det avgörande problemet.

3 23 Om rättens subjektiva grundvalar

Jag har just läst Marianne Lindberg De Geers pamflett ”Några ord till en ung feminist” (2022). Den kan sammanfattande beskrivas som en explosion av subjektivt betingade påståenden om rätt och fel. Hon argumenterar inte. Hon visar och hon påstår, visar att unga flickor av naturen klär ut sig som sexobjekt, påstår att män närmast självklart är ansvarslösa och utnyttjar kvinnor. Mot den bakgrunden ställer hon sin egen kamp för kvinnors rätt.

Och jag tänkte när jag läste, så är det naturligtvis. Det är som Marianne Lindberg De Geer i sin pamflett demonsterar. Rätten är grundad i det subjektivt påstådda, måste i själva verket vara detta. Hela den västerländska rättsordningen är grundad på värden som är subjektivt frammejslade. Visserligen har detta skett utifrån omständigheter som många gånger varit tvingande. Orättvisor och missförhållanden hade naturligtvis sin del i rättsskipningens utveckling. Men rättsskipningens subjektiva grund kommer man inte ifrån.

Men juridiken då, den skall ju vara objektivt betingad? Naturligtvis! Men juristerna bedömer objektivt de rättsregler som subjektiviteten skapat. 

Nyligen har jag läst det som närmast motsvarar Marianne Lindberg De Geers pamflett, nämligen Bo Giertz ”Den stora lögnen och den stora sanningen” (1945).  Bara så att där en säger si, säger den andra så. Sanning hos den ene är lögn hos den andre. Även vid den läsningen slog det mig hur subjektivt grundad rätten är. Redan då förstod jag att så måste vara fallet.

Och på den grundvalen började jag fundera över vad den kristet grundade rätten stod för. Och jag kom naturligtvis fram till att den helt allmänt borde grunda sin rättsuppfattning på en tänkt Gud och vidare på reflexioner över Jesu betydelse.

För att få reda i mina tankar har jag gjort följande uppställning av olika former av rätt grundad på en kristen livssyn. Detta för att möjligen ligga till grund för nya funderingar.

1 Relationsrätt som utifrån kristen tro har kopplingar till absolut rätt och därigenom till Gud, tillvarons du. Relationsrätten vilar för mig i förpliktelsen mot de egna med syfte att stärka de egna så att de kan foga nya människor under en sköld av skydd, ansvar och förpliktelser.

2 sammanhangsrätt ( en form av relationsrätt) dvs sammanhangets betydelse för bedömningen av rätt och fel. Sammanhanget tvingar till eftertanke och rigorösa försök att söka det möjliga och samtidigt utifrån detta det etiskt försvarbara. Sammanhangsrätten är kopplad till relationsrätten.

3 ögonblicksrätten/Jesusrätten. Omvända förpliktelser gentemot de normala, sprängt rättsschema. Denna rätt vilar på intuition och känsla mer än på rationalitet.

Tron på gudsrikets snara ankomst under Jesu tid, en tro som Jesus delade, gav denna rätt viss rationell motivering.

4 Den fullkomliga rätten, som förutsätter tro,avslöjar och leder till behov av egen förnyelse (omvändelse) )

2 23 Med Guds rike som nyckel

Guds rike som nyckel, till vad kan man fråga. Till ingen mindre än Jesus. I och med det ”rundar” jag  bland annat vittnesbörden om  dennes underbara födelse, jag rundar herdar och vise män, rundar Matteusevangeliets skildring av  flykten  till Egypten, trots att det kryllar av profetior som bekräftar denna flykt. Detta varken för att förneka eller betvivla. Bara så att jag behöver ta det hela i en annan ordning  för att få en tydligare förankring i min tro på Jesus.

För mig blir då det enda rätta att förankra Jesu framträdande i dennes övertygelse att Guds rike var nära, ja att Guds rike redan hade börjat förverkligas.  Min poäng är att Jesus inte enbart riktade sig till andra när han förkunnade att Guds rike var nära (Mark 1:14 f). Han talade också till sig själv. Det kan vi bland annat upptäcka vi när vi skärskådar Jesu möten med människor som närmade sig honom.  I dessa möten fanns ingen tid för terapeutisk belysning eller omständiga resonemang.  Tiden var kort, Guds rike var nära. Nu gällde det att fånga det väsentliga och sen uttrycka det i ord som som sedan visade sig ha  den förunderliga förmågan att verka vad de sade.

Dessa ord har till all lycka till dels bevarats i våra evangelier och där givits en ram, där orden är viktigare än ramen. Det är på dessa, som jag kallar  kärnord, jag riktar min uppmärksamhet. För mig säger dessa ord allt. De ger mig nyckeln till Jesus. I kärnorden förenas allvar med kärlek, dom med förlåtelse och upprättelse. Allt nödvändiggjort av att tiden var kort och Guds rike nära.

På motsvarande sätt betraktar jag Jesu kors. I slutfasen av Jesu liv  fanns inte längre tid för vare sig varningsord eller revolution. Guds rike var ju i antågande.  Det fanns för Jesus bara ett att göra,  att offra sig själv för att andra skulle undkomma.

Så förstådd var Jesu förkunnelse om Guds rikes snara ankomst inte enbart riktad utåt utan också och framför allt inåt, inåt mot honom själv. Hans gudsrikesförkunnelse fick följder också för hans eget liv.

När jag väl sett detta kan jag backa tillbaka till berättelserna om Jesu underbara födelse. Jag vågar se dessa som delvis legendära, som berättelsetraditioner vars syfte var att väcka tro bland de utomstående  och stärka tron bland de redan vunna. 

Jag vågar t o m se Matteusevangeliets berättelse om flykten till Egypten som uppkommen liksom bakifrån. De gammaltestamentliga beläggen skapar berättelsen, inte tvärtom. Jag skräms i vilket fall inte  om det skulle förhålla sig så.

Ingen kan nämligen ta ifrån mig Jesu möten, ingen beröva mig Jesu kors och den försoning som från detta kors strömmade ut till en hel värld. Dessa möten och detta kors, sprunget ur Jesu övertygelse om Guds rikes närhet, har i mig fött övertygelsen att Jesus kommer från Gud och är sprungen ur Gud. På den grunden vågar jag gå bakåt och betrakta Jesu underbara födelse i alla dess varianter  som sanningar trots att dessa sanningar i långa stycken har drag av och är legender. 

1 23 Kultur, motkultur och tro som konstruktioner

Jag tar ofta spjärn mot 1800-talet. Detta nog främst därför att jag på en punkt fördjupat mig i ett lokalt skeende under detta århundrade. (Avhandlingen Väckelsen i lokalsamhället… 1987). Och det är så med en fördjupning att den hjälper till med överblicken, hur underligt detta än kan låta.

På 1800-talet och en bit in i 1900-talet gällde att det börjat röra sig i det gamla Sverige. Moderniteten var på ingång och med denna också genomgripande samhällsförändringar.

Och med samhällsförändringarna under 1800-talet  var det så att dessa grundade sig på ny kunskap, ny teknik, nya möjligheter. På det följer nödvändigtvis  nya sätt att tänka, handla och organisera för att kunna dra nytta av allt det nya.

Det är här krafterna och motkrafterna kommer in. Vissa tycker nämligen att man ska tänka si, andra så, vissa att man skall göra si andra så för att kunna utnyttja allt det goda som den nya kunskapen öppnat för.

Det långa 1800-talet, där nyupptäckterna kom slag i slag, blev därför ett  explosivt århundrade med ständigt nya krafter, respektive motkrafter.  Allt grundat på olika sätt att förhålla sig till den ofrånkomliga omdaningen av det gamla bondesamhället.

När man i historieforskningen konkretiserar dessa krafter och dessa motkrafter talar man gärna om olika kulturer,  nämligen ledkulturen respektive motkulturen. Ledkulturens företrädare ville behålla så mycket som möjligt av det gamla. Gammalt och nytt skulle smälta samman lugnt, harmoniskt och organiskt utan snabba samhällsförändringar.  Låt oss kalla företrädarna för denna riktning för de konservativa, alternativt de moderatliberala. Alternativet återfinner vi i  motkulturen. Här hittar  vi under slutet av århundradet socialister, kulturradikaler och även i viss mening också de väckelsekristna. Denna s k motkultur hade en benägenhet att vilja välta allt över ända. Samhället skulle i grund förändras,  religionen göras överflödig. Alternativet var de väckelsekristna som ville störta statskyrkan och grunda  trosförsamlingar efter mönster av Nya testamentet. 

Vart vill jag nu komma med allt detta? Jo att såväl ledkultur som motkultur inget annat är än konstruktioner, eller om ni så vill ”tankesanningar”.  Både det ena och det andra är försök att tolka verkligheten och anpassa sig efter den. Nödvändiga konstruktioner alltså, konstruktioner som i konfrontation med verkligheten får visa sin eventuella sanning. 

Vad beträffar historieskrivning blir den ”faktarabbel” om inte historiska  fakta sätts i sammanhang. Och att sätta i sammanhang är i sin tur inget annat än att med rimliga argument i ryggen  konstruera.

Konstruktioner, eller ”tankesanningar”, kalla det vad ni vill, är nödvändiga för oss människor. Det är med dessa konstruktioner som mellanled som vi tar oss fram under vår livsvandring.

Kom sen inte och säg att tron är något för sig när den i själva verket är en grundläggande del  i det vi ovan kallat kultur, respektive motkultur. Det är följdriktigt med tron som det är med kulturen att den måste visa sin sanning i konfrontation med verkligheten.