Strängnäs stiftshistoriska sällskap
De stiftshistoriska sällskapen främjar och samordnar intresset för studier av kyrkohistoria, person- och lokalhistoria i det egna stiftet. Sällskapet är organisatoriskt fristående gentemot stiftet.
Strängnäs stiftshistoriska sällskap bildades 1996.
Syfte
1 Öka intresset för och kunskapen om vårt stifts kyrkohistoria.
2 Befrämja den kyrkohistoriska forskningen inom Strängnäs stift.
Hur går arbetet till?
– Föreläsningar
– Forskning
– Utgivning av skrifter
– Kontakter med andra stiftshistoriska eller lokalhistoriska sällskap
Pågående arbete
Intervjuer sker med personer som nått medelåldern eller är äldre och som kännetecknas av sitt starka kyrkliga engagemang. De intervjuade får berätta om sitt liv i kyrkan, hur det började och hur det har fortsatt. Hittills har ett nittiotal personer intervjuats.
Här kommer fortlöpande att informeras hur detta arbete fortlöper. Vi gör det till att börja med genom att redovisa att antal ” titthål”l utifrån de intervjuer vi redan gjort. Observera att vi inte berättar något som de intervjuade inte tillåtit oss att offentliggöra. I slutändan är det vårt syfte att skaffa oss underlag för en mera allmän kunskap om vad som kännetecknar svenskt kyrkfolk av idag.
Först tre exempel (Klicka på den blå texten för att få fram innehållet.)
Stiftshistoriska 9
10. Till Stiftshistoriska sällskapets hemsida 20151214 I
Till Stiftshistoriska sällskapets hemsida 20151215
En kvinna i materialet som vid tillfället var över 90 år, berättade om sitt kristna liv på landsbygden. Där fanns en fri församling, som inte var knuten till något samfund, men hade influenser från Helgelseförbundet. I början av trettitalet var där en väckelse i församlingen. Vid ett tillfälle blev fyrtio människors frälsta. När kvinnan kom i konfirmationsåldern valde hon att inte konfirmeras då hon kände att det inte var rätt att gå till nattvarden. I stället gick hon på bibelskola och kan än i kroppen känna hur hon saknade skolan, när hon inte längre gick där. Kvinnan hade en släkting, som var kyrkvärd i Svenska kyrkan. Han kom i själanöd, fick själavård, blev frälst och slutade som kyrkvärd och firade fortsättningsvis gudstjänster i stugorna. Kvinnan tillfrågades i tonåren om hon var frälst? Hon svarade ja och kom sen också hon i själanöd. Till slut lämnade hon sig till Gud och fick känna en oerhörd befrielse och en längtan till Gud i bön. I kvinnans liv finns också den baptistiska Örebromissionen. Bibeln finns på nattduksbordet, hon deltar i bibelstudiegrupp och påverkas i sin tolkning av bibeln av det hon hört i förkunnelsen. Kvinnan är glad för sin tro. Hon kan inte förstå hur människor kan leva utan Gud.
Landsbygd i Närke, väckelse, själanöd, att bli frälst och leva sitt liv i tro. En stor del av den här intervjun handlar om tro. Det är nog den intervjun som är tydligast. Långt ifrån alla intervjuer innehåller berättandet om den egna tron. Varför tas den inte fram? Förutsätts den och behöver inte kommenteras? Är det för att det är ovanligt också i kyrkans sammanhang att tala om sin tro? I så fall varför? En av intervjuarna har fler berättelser och reflektioner om tro i sina intervjuer. Beror det på personlighet, på urval, på relation, på frimodighet? Har de som intervjuats velat berätta mer kring tron, men inte gett ord åt tankarna? Är det känsligt både att berätta om sin tro och ta emot berättelser? Är det lättare om man levt i frikyrkosammanhang än i Svenska kyrkan?
Det är dock drygt en fjärdedel i materialet som säger någonting om tro. Flera uttrycker en känsla, som har med trygghet att göra. Det kan uttryckas;” tron bär i det som livet för med sig”, ”tron är en trygghet, som ger mening och djup åt livet”.
Det förekommer också uttryck som ”kyrkan är min trygghet, mitt andra hem”, ”sen jag fick en stroke har kyrkan blivit än mer oumbärlig än tidigare. Ett andra hem.”
Vad betyder kyrkan för dessa människor? Är det primära gemenskapen, ett sammanhang att vara delaktigt i? Eller är det primära med kyrkan den kristna tron kyrkan står för? Eller är det både ock?
Några i materialet ger vittnesbörd; ”att Gud leder kan jag ge flera exempel på”, ”På tron hänger livets mening. Ju svagare du är desto starkare är Gud i dig.” Det finns också flera vittnesbörd om bönen: ”förbön fungerar”, ”under flera svåra tider i livet har jag känt mig bönhörd och känt Gud nära”. Någon beskriver också sin väg till bekännelse: tron grundades i Missionsförbundet, blev starkare under konfirmationstiden och ledde i tonåren fram till en aktiv bekännelse.
Ett par lyfter fram kyrkligt engagemang, som grogrund för tron; ”genom engagemang i kyrkan har tron fördjupats”, ”i och med kyrkvärdsskapet har tron intensifierats”. Deltagande i läger har gjort kopplingen mellan skapelsen och kristen tro tydligare och starkare och det gjorde också att tron förstärktes, säger en berättare. Och för någon är nattvarden tron i sin fullhet, nåden personifierad.
En fjärdedel tar med sin tro i berättelsen om varför han/hon kom med i kyrkan och finns där i dag på ett markerat sätt. Tron, som någon säger är tryggheten som ger mening och djup åt livet. Är det viktigt att vi delar med oss av vår tro? Kan församlingen öppna upp för samtal?
Björn Svärd 