Med mina glasögon 3

28 18 Tro – som jag ser det 

Av Jesus, Paulus liksom de fromma, som alla besjunger tron i alla de tonarter, har vi förletts förbinda tro med religion och enbart religion. Sanningen är den att tro är mer än trosföreställningar i religiös mening och att detta behöver sägas. Åtminstone känner jag det behovet.

För mig är tro ingenting annat än att leva i en ”upplevd föreställningsvärld” och som sådan är den en nödvändig förutsättning för livet. Den är ”en konstruktion i vårt inre” som är livsnödvändig. Den kan vara på ont om vi rids av vanföreställningar, den kan vara på gott om den hjälper oss att leva.

Så sedd är tron något givet, något som för att inte förtvina förutsätter ett flöde utifrån. Detta flöde är ett faktum. Vi bestås nämligen oavbrutet  med en närmast oändlig ström av intryck. Fakta, lögner, känslor, fantasier, bilder, möten, erfarenheter och inte minst kunskaper, tränger på vare sig vi vill det eller inte. Där i vår inre omsorteras allt och ordnas. Resultatet blir vår alldeles egna föreställningsvärld, vår tro.

Mot den bakgrunden säger det sig självt att vi tror olika. Att en bushman från det inre av Afrika skulle tänka och känna som en nordbo är naturligtvis otänkbart. Att rätt för en palestinier inte är detsamma som rätt för en israel lika osannolikt. Att objektiv sanning ibland kan vara som att söka efter en synål i en höstack är inget att förvåna sig över.

Människan tycks mot den bakgrunden ofri. Vi blir sådana som omgivningen gjort oss till. Det ligger mycket i detta tal, men hela sanningen är det inte. Själv har jag fastnat för en kristen formel som öppnar för viss frihet. Den lyder; människan får för att ta vara på. I möjligheten att ta vara på ligger människans relativa frihet.

Nu åter till inledningens Jesus, Paulus och de fromma som lagt beslag på begreppet tro. För dessa är tro, uttryckt på mitt sätt, öppenhet och mottaglighet för Guds tilltal. Att låta sig ledas av just detta tilltal är det samma som tro.

Eller uttryckt på mitt sätt; i flödet av intryck som en människa mottar låta Guds tilltal vara styrande. Tillämpat på mig personligen  blir tro att jag är öppen för intryck  från det jag upplever komma från Jesus. Av alla intryck jag får låter jag Jesusordet få prioritet. (Skälet till detta hör till en annan betraktelse)

Min prioritering betyder inte att jag lägger beslag på begreppet tro, att bara jag är troende. Vad jag hävdar är att min tro har en speciell profil. Andra tror också, ingen klarar sig utan tro. Men att dessa andra, som låtit annat än Jesus komma i första rummet, inte tror som jag.

Jag är angelägen att få detta sagt. Om jag inte gör det blir tron som företeelse gärna en privatsak som ingen annan än jag själv har med att göra. Sanningen är ju den att alla tror men att våra trosföreställningar drar åt olika håll. Dessutom att det för vårt gemensamma bästa är av vikt att tala om vad som i realiteten skiljer, respektive förenar oss.

 

27 18 För att visa på en fungerande sanning

 Jag lyssnade till Graham Jarvis avskedspredikan i söndags. Och sen funderade jag. Funderade över vad förkunnare i gemen håller på med. Jag tänker mig att  politiker utgår från ideologi och religiösa förkunnare från religiösa föreställningar. Sen skjuter de in sig på sina lyssnare med syftet att påverka dem. Hur påverka? Påverka deras verklighetsuppfattning i förhoppningsvis rätt riktning, visa på en fungerande sanning, en livshållning som det duger att leva för. Kort sagt; förkunnare syftar till att träffa målet med sin verklighetsbeskrivning och målet är din och min verklighet. De må sen heta politiker eller präster.

Det är alltså inte så stor skillnad mellan politiker och präster. Båda handskas med en ”tänkt verklighet” som enligt ritningarna skall fungera i praktiken. Och båda vill träffa målet och målet är du och jag.

Hur lyckades då Graham Jarvis i söndags?  Så där. Han tog sig före att utgå från tre bibeltexter av vitt skilda slag för att sen låtsas som om de sa samma sak. Det var som om Jonas Sjöstedt hade utgått från Marx, Lenin och Hjalmar Branting på en och samma gång utan att ta till vara respektive politikers särart. Kort sagt tog Graham inte till vara respektive texts möjligheter. Därmed försvårades också möjligheten att träffa rätt. Tycker jag.

Nu brukar förstås Graham Jarvis oftast träffa rätt. Han äger dessutom de bästa av tillgångar. Hela han utstrålar äkta kristendom. Eller som konfirmanden sa när han skulle beskriva en god kristen; Graham Jarvis.

Åter till jämförelsen mellan ideologi och religion. För mig är de två jämförbara storheter. De utgår båda från något tänkt och hamnar därefter förhoppningsvis i verkligheten. Där i verkligheten prövas ideologins, respektive religionens halt. Sen beror det förstås vilken verklighet ”målsägarna” i en demokrati eftersöker. Tyskarna på trettiotalet ville ha rasism, ordning och reda och framför allt revansch. Det ledde till ett Europa i ruiner. Vi i Sverige sade på vår kant ja till Per Albin Hanssons strävan att skapa ett folkhem där alla skulle ges plats. Det ledde till en välståndsökning utan all jämförelse. Men samtidigt till familjelivets upplösning, en värdegrund av många gånger tvivelaktigt värde och framför allt till en allt överskuggande sekularisering.

Men sanningsfrågan då? Ideologien, vare sig den heter liberalism, konservatism eller socialism påstås äga sanningen. Men verkligheten tycks visa att en brygd innehållande olika ingredienser svarar bättre mot verkligheten än den rena varan. Min slutsats blir; den rätta politiken är ingenting någon äger, den måste ständigt på nytt eftersökas.

Hur är det då med religionens sanningsfråga? Jag har med den frågeställningen analyserat flera förkunnare burna av de högsta anspråk på att förkunna Guds ord. Några av dem utgår från en ofelbar bibel, men visar i sin förkunnelse att detta bara är prat. De har i sin förkunnelse på många gånger tveksamma grunder tagit fasta på ett fåtal förment bibliska föreställningar och framställt dessa som uttryck för Sanningen med stort S. (Se bjornsvard.com ”Herdabrevens vittnesbörd” respektive ”När bryggan slås mellan då och nu”). På sikt har de därigenom bidragit till förkunnelsens marginalisering.

Det betyder inte att dagens förkunnare per definition är förlorare. Det må så vara att Jesus inte alla gånger passar in i den verklighet som är vår och att vi därför med föga framgång modellerar honom efter tidens smak. Men hans tid kommer, var så säker.

27 12 Religionens belackare skjuter mot fast mål, därför träffar de sällan

Religiösa föreställningar står inte stilla. Det är därför religionskritiska prickskyttar så sällan träffar religionens hjärta. Deras misstag är att de skjuter mot ett stillastående mål, när målet är rörligt. Låt mig lägga ut texten om detta.

Jag och några av mina vänner har sen många år tagit oss före att intervjua så kallade kyrkokristna. Vi är väl i dag uppe i ungefär 250 intervjuer. De flesta av dem vi frågat ut bekänner sig till en tro som uppenbart har låtit sig påverkas av tidens humanistiska strömningar. Och dessa strömningar växlar som bekant.

Nu finns det förstås dem som tänker sig tron som något oomkullrunkeligt fast. Är dessa teologer lägger de ner sin möda på att bevisa detta. Av de rörliga idéer som kännetecknar inte minst bibeln, tror de sig kunna skapa fasta lärobyggnader innehållande entydiga sanningar. Men de misslyckas. När religionens belackare, bland dem filosofen Ingemar Hedenius, skjuter mot dessa får de ofta träff. Det är nämligen lättare att skjuta mot fast mål än rörligt.

Även här tror jag mig veta vad jag talar om. I min skrift om Emil Gustafson, ”När bryggan slås mellan då och nu” (bjornsvard.com kyrkohistoria) undersöker jag i en exkurs Gustaf Adolf Danells bibelbruk. Denne bekännelsetrogne domprost, tillika docent i Gamla testamentet, försöker i sin predikningar hävda trons absoluta sanning utifrån en bestämd teori om Kristi försonings innebörd. I själva verket vittnar hans predikningar mer om desperat kristendomsförsvar än om en av tiden opåverkbar sanning.

Även mina egna försök att fixera trons innebörd i av tid och rum oberoende sanning har misslyckats. Se fyra års en gång i veckan återkommande bibelstudier benämnda ”Bibelstudier i Vivalla” i bjornsvard.com. Varenda vecka försöker jag. Gång på gång tar jag i på nytt i min kamp att finna det för kristen tro specifika.

Vad är det då jag söker efter? Är det garantier för evigt liv? Är det bevis för Guds existens? Är det bibelns trovärdighet jag är ute efter? Är det trons nytta? Nej, hur viktiga dessa frågor än känns, är det inte det jag söker efter. Vad jag är ute efter är Jesu hjärta. Vad var det som ytterst bar denne man som var orubblig i sin förtröstan på Gud sin himmelske fader. Jag har fått för mig att det är försoning. Ja, jag lever för att trons själva grundmotiv är försoning.

Därför söker jag efter denna försoning i min bibel, i min bön och i mitt liv. Och i det ena bibelstudiet efter det andra tror jag mig ha funnit vad jag söker. Men efter några dagar tvingas jag söka på nytt. Jag var nämligen inte framme. Nya tidsomständigheter, nya erfarenheter, nya tankar, tvingar mig att söka på nytt, därtill uppmuntrad av vad jag hittills funnit.

Jag känner mig som en ”Lillpaulus”. ”Lillpaulus” eftersom jag finner det förmätet att jämföra mig med denne religiöse gigant. Men med Paulus var det så att han trodde sig ha funnit såväl trons sanning som försoningens innebörd. När det gällde tron ändrade han sig inte, men vad försoningen beträffar tvingades han ständigt att formulera sig på nytt sätt?

Varför? Därför att försoningen är mer än ett ideal möjligt att fixera. Försoningen är som jag föreställer mig det, livets själva hjärtpunkt, och som sådan en levande och rörlig storhet. Den låter sig finnas i ögonblicket, men när vi försöker hålla fast i den, försvinner den ur våra händer.

 

26 18 Ett steg till

Koranskolorna tar musten ur barnen. De orkar inte prestera i vanliga skolan. Så lät det från Borlänge i TV:2 s Aktuellt den 14 juni i år. Sen kom man in på något allvarligare. Koranskolorna kan vara ett hot mot svensk värdegrund, mot mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.

Bra att sånt tas upp och diskuteras på ett allsidigt sätt. Jag observerade att en muslimsk flicka tilläts ifrågasätta om det gjorde någon skillnad för skolarbetet om man på fritiden lade ner tiden på fotbollsträning eller på att lära sig Koranen. Bra att även hon fick komma till tals.

Sen det befarade hotet om att Koranundervisningen underminerar svensk syn på mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Också bra att även detta ämne ventileras. Bara så att det är nödvändigt att man på något sätt preciserar vad man menar när man talar om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Men det gjordes inte varför min inställning till inslaget på Aktuellt vänds från positivt till negativt.

När vi från Sverige ställer andra till rätta för att de inte respekterar dessa rättigheter är nämligen en sådan precisering en nödvändighet. Om inte kan det förefalla som om vi tror oss äga det andra saknar. Och om tillräckligt många av oss delar den missuppfattningen kan det leda till onyanserad självgodhet.

Hur man på ett kortfattat och lättförståeligt sätt skall definiera den svenska synen på mänskliga rättigheter och alla människors lika värde är emellertid krångligt. Jag vet bara att det är nödvändigt att så sker. Om du som läser detta inte inser det, skall jag bara ge några hintar om varför.

Hur är det nämligen med svensk syn på alla människors lika värde när miljarder läggs ned på att utreda Olof Palmes död, medan mordet på en kriminell missbrukare kostar samhället en struntsumma?

Hur är det med samma likavärde när allt högre murar upprättas mot omvärlden för att skydda svensk välfärd. Hur rimmar det med att somaliska barn har lika stort värde som svenska och att även somalier äger lika rättigheter som våra?

Och hur är det med synen på likavärdet när ett foster i inledningen av en graviditet enligt förhärskande uppfattning definieras som en del av kvinnans kropp och på den grunden kan aborteras.

Jag skriver inte detta för att racka ned. Nog vet jag att det är svårt, ja omöjligt, att leva som man lär. Särskilt om man har höga ideal. Men tillhör det inte anständigheten att klargöra vad man menar när man påstår något.

Ett steg på vägen vore kanske att man aldrig skulle tillåta sig tala om mänskliga rättigheter och människors likavärde utan att förbinda dessa värden med något relevant förklarande. Rättigheter/kvinnans likaberättigande, människovärde/demokrati kunde vara sådana kopplingar. Det enda rätta vore kanske  att vi rent ut erkände att dessa värden inte existerade i verkligheten, men att vi strävar mot dem. Och sen förklarar vad vi menar när vi tar de stora orden i vår mun.

I vilket fall som helst är det ojust att påstå sig äga något som nyanlända muslimer inte har utan att förklara vad man menar. Och borde inte muslimerna också få tala öppet om sina värderingar. Nu smyger de med dem för att bli accepterade i sitt nya land. Är man inte alldeles bakom flötet förstår man att allt smygande är farligt.

Ett steg till i debatten alltså, ett fördjupande steg. Det kräver anständigheten.

25 18 Strukturell religionskritik

Strukturell religionskritik, d v s religionskritik på allmän nivå, religionskritik som den brukar se ut, skall det här handla om.

Jag försöker oftast dölja att jag blir upprörd över sådan kritik. Men det är svårt, särskilt när människor tror sig veta utan att ha sysslat med. Människor som aldrig öppnat bibeln, vet exakt vad den handlar om och förkunnar frimodigt sin okunskap. Intellektuella som tror sig veta gör upp med religionen utan att ha tänkt färdigt. När Svante Nycander skrev sin sammanfattande ”Liberalismens idéhistoria” blev jag så upprörd att jag förfärdigade ett manus ”De liberala tankarna alternativt tolkade”. Så uppenbart ogenomtänkt  handskades han nämligen med religionen, tyckte jag. Ni hittar mitt manus på bjornsvard.com, avd Kyrkohistoria.

Men idag har jag lugnat ner mig. Jag har nämligen funnit att den strukturella religionskritiken har fog för sig. Ytterst är det nämligen religionens egna företrädare som ger människor bränslet i deras religiösa tyckanden.

Dags därför att mindre kritisera andras kritik än vara självkritisk. Detta i sin tur har lett mig till att rikta mig till de egna. Det är nämligen främst till de egna jag varje vecka skriver mina bibelstudier och mina mer allmänna men ändå med bibelstudierna besläktade, ”Med mina glasögon”. Jag gör det för att skapa förnyade utgångspunkter för min och andras tro. Detta i sin tur skulle möjligen kunna leda till att den strukturella religionskritiken något ändrade karaktär.

Vad är det då som rör sig i mitt huvud som skulle kunna få så dramatiska följder? Här ett exempel. Jag var på präst-och diakonvigning i Karlstad i söndags. Biskop Sören Dahlevi predikade över Jesu liknelse om bröllopsmåltiden. Textens poäng var, med mitt sätt att uttrycka det,  att bröllopet blev en fest för tiggare och trashankar. Fint folk hade avböjt. För biskopen gav det honom anledning att förkunna att kristendomen var de marginaliserades tro.

Så är det förmodligen. Eller rättare sagt, kyrkan har tvingats att bli de marginaliserades tro. Andra låter sig ju inte utmanas av Jesus. Frågan är om ens de marginaliserade skulle göra det om de kom upp sig.

Och hur var det när texten en gång skrevs? Var den inte ett resultat av det teologerna kallar vaticinium ex eventu, (en profetia utifrån händelsen). Det betyder i det här fallet att liknelsen påverkats av att kristendomen i sitt begynnelseskede förkastades av de ledande men fick fäste bland en liten grupp marginaliserade människor.

Vart leder sådana tankegångar? I bästa fall till en fördjupad syn på den kristna identiteten. Den har varken med yttre rikedom eller fattigdom att göra. Är inte genuin kristen tro avhängig av insikten att vi som människor är helt igenom beroende?! Någon, låt oss kalla denne ”någon” Gud, har våra liv i sina händer. Att leva blir mot den bakgrunden att ”ta emot och ta vara på”. Och att tro i kristen mening att specifikt ta emot och ta vara på det Kristus har att ge. I det här fallet liknat vid att få delta i en bröllopsmåltid.

Sören Dahlevi tog vara på att liknelsen kunde förstås som en uppmuntran till en marginaliserad kristenhet. Tar man ett steg till förstår man snart att marginaliseringen långt ifrån räcker som frälsningsgrund.

24 18 Vägen in

Jag och några med mig intervjuar äldre ”kyrkokristna”. Det betyder personer som regelbundet deltar i församlingens gudstjänstliv och som har gjort det sedan länge. Vi frågar dem hur engagemanget i Svenska kyrkan inleddes och hur det har fortsatt. Vi frågar om tro, deltagande, liksom om glädjeämnen och besvikelser i deras kyrkliga liv. I över tio år har vi hållit på och vi har inga tankar på att sluta. Varför så envetna, kan man fråga sig? Därför att människor dör och med dem också minnena efter dem.

De flesta vi intevjuat kommer från Örebro eller åtminstone från väckelsens Närke. Den frikyrkliga påverkan är följdriktigt påtaglig. Var och varannan har gått i frikyrklig söndagsskola och deltagit i frikyrklig barn- och ungdomsverksamhet.  När alla andra gick i söndagsskolan gjorde också jag det, den repliken känner vi igen från flera intervjuer. Skolans kristendomsundervisning kan också ha stimulerat till aktivt deltagande i kyrkans verksamhet liksom konfirmationsundervisningen. Fromma far- och morföräldrar inte att förglömma. Både det ena och det andra har gjort  att vägen in i kyrkans gemenskap  känts både naturlig och följdriktig.

Men se det var då det. Idag är de flesta av dessa tillfartsvägar stängda. Den kyrkliga seden har försvagats, kristendomsundervisningen upphört och de flesta går inte längre och läser.

Det gäller alltså att börja från början och skapa nya tillfartsvägar in mot det kyrkliga . Mina skriverier på nätet utgår från detta behov. Det är inte av en slump när jag på än det ena än på det andra sätter påminner om att livet är en gåva, våra förutsättningar oss givna och att gåvan förutsätter någon form av givare. Eller att tro i betydelsen ”tänkt verklighet” är en nödvändig förutsättning för livets fortbestånd,  att frågan inte ytterst gäller om tro kontra otro, utan om vilken tro man satsar på. Tro kan nämligen befinna sig i samklang med påtaglig verklighet men lika gärna befinna sig på tvärs med den. Utan ”tänkt verklighet” kommer nämligen våra sinnesintryck att stapla iakttagelser istället för att sätta dem i sammanhang.

När detta skrivs har jag nyss lyssnat till ”Naturmorgon” på radion, ett program där en rad entusiaster gör sig möda att fördjupa sig i fauna och flora. Detaljstudier handlar det om. Minsta lilla nyans i fjäderdräkten examineras för att reda ut art och bestånd. Och närmast omänsklig möda lägger naturälskarna ner på att skaffa sig kännedom om floran. I morse redogjorde man för ett sisyfosarbete med att förfina och komplettera kunskapen om Hälsinglands artbestånd.

För mig är nyttan med detta uppenbar. Naturintresset öppnar ögonen för naturens storhet, ytterst att vi själva är en del av en natur som vi inte tagit oss utan är oss given. Och än en gång leder detta till slutsatsen att det givna förutsätter en givare.

Jag uppmärksammar alltså vägar till tro. Detta både för egen uppbyggelses skull och för andras. Detta när de gamla vägarna stängts på grundval av den största av missuppfattningar, att tro är en privatsak. Sanningen är ju den att tron vilar i den säkraste av sanningar, att livet är en gåva och att gåvan förutsätter en givare. Tron låter sig helt enkelt inte skjutsas undan, den tillhör livets förutsättning. Frågan är inte om en människa tror, utan vad.

Själv tror jag på mycket, f a tror jag på Jesus. Och jag lovar, det är ingen schablontro. Halva min dag går åt att försöka förstå inte bara bibeln utan också Jesus. Situationens Jesus kallar jag honom, inte lagens Jesus. Situationens Jesus tvingar mig att försöka kombinera den Jesus som omvittnas i evangelierna med situationen här och nu. Det är inte lätt att göra detta, men för mig är det fruktbärande. Det är min väg in i en specificerad och etiskt bestämd kristen tro. Att tro i allmän mening, gör alla. Att leva  utan ”en tänkt verklighet” att ställa mot vardagens mångahanda, lär vara omöjligt.

23 18 Ateism som led i andlig utveckling

Ateism såg Lisbeth Gustafsson i ”Tankar för dagen” den 30 maj 2018 som ett led i hennes andliga utveckling. Mitt i prick tänkte jag som lyssnade på P1 under min dagliga morgonpromenad i skogen.

Vid närmare eftertanke måste jag förstås reservera mig. Det bordevara så att ateism skulle vara ett led i en människas utveckling.  Men så är långt ifrån alltid fallet. Ateismen kan bli en definitiv hållning, en tankeförutsättning av bestående slag som styr andra tankar och därmed också handlingar. Men i så fall är ateismen inte till nytta. Den blir istället till skada genom sin stelbenthet.

Ateismen blir lik stelbent religion som tror att sanningen ligger i definitiva, orubbliga trossatser. Vad sån religion för med sig behöver jag inte orda. Det gör andra bättre än jag. Hur många frågar sig inte om det vore bättre om religionen utplånas när de ser vad den åstadkommer.

Tillåt mig utgå från kristendomen när jag nu närmare utvecklar hur jag tänker. Detta därför att kristendom är den enda religion jag har djupare kännedom om.

Om kristendom kan allmänt påstås att den för den enskilde är en tankeförutsättning, ”en tänkt verklighet”. Ateismen är ett annat exempel på just en sådan tankeförutsättning.

Vi människor reder oss inte utan  ett batteri av ”tänkta verkligheter”. Begreppet är mitt. Man kan också benämna dessa föreställningar ”tankestimuli” eller ”inre verklighet”. Är dessa föreställningar som de skall stimulerar de samlevnaden, fördjupar kunskapen och gör det lättare att leva. Förutsättningen är att de innehåller en inre kärna av hållbart innehåll.

Kvalitén visar sig när nytt inträder. När detta nya inträder tar sig  den hållbara ”inre verkligheten” (religionen) uttryck  i förnyade tankemodeller och nya idéer tillämpliga på detta nya. Om inte blir ”den tänkta verkligheten” alias religionen, en relikt i värsta fall ett hinder för  utvecklingen.

Tillämpat på kristendomen, närmare bestämt på min kristendom, kan jag konkretisera vad jag menar utifrån egen erfarenhet.

Jag läste teologi i Uppsala på slutet av femtiotalet och under första hälften av sextiotalet. ”Kyrka, bekännelse och ämbete” var slagorden på den tiden. Varenda teologisk avhandling hade på ett eller annat sätt med det temat att skaffa. Ingen hade en tanke på att den inre kärna av föreställningar som hade sin hjärtpunkt i kyrka, bekännelse och ämbete nånsin skulle bli omoderna. Men se det blev de. I dag duger det inte att hänvisa vare sig till kyrkans bekännelse eller till ämbetet för att visa vad kristen tro står för. Det vill till annat för att det vi kristna kallar ”evangelium” skall bli till en fruktbärande föreställning idag.

Som det är med den svenska kristendom som  jag har kännedom om, är det förmodligen också med annat i religionens värld. För att Islam skall bli något värt att försvara är det förvisso annat som skall till än den enskilde muslimens  inre bild av Koranens bokstavliga sanning. Och för att en ung ateist (det finns ingen Gud) skall komma vidare och inte hamna i återvändsgränd lär fortsättningen vara agnosticism (om Gud går det inte att veta). Därefter lär hen hamna i en hållning där hen inser att det inte går att leva utan ”en tänkt verklighet” men en ”tänkt verklighet” med en inre kärna som håller för verklighetens ständigt nya utmaningar.

22 18 Gåvans personifiering – religionens signum

Ebba Busch Thor beklagar att politikerna av idag är religiösa analfabeter. Det gäller inte bara politiker, skulle jag vilja tillägga. Dessutom att religiös analfabetism egentligen är en onöda. Rätt förstådd ligger religionen fortfarande rätt i munnen på den av kvinna födda människan.

Detta nämligen när vi besinnar att varat vilar i gåvan. Ingenting har gett sig självt. Allt är sprunget ur gåvan. Livet har jag inte tagit mig, det har jag fått. Egen kraft beror av förmåga att ta vara på det som skänkts mig.

Och gåvan förutsätter en givare, inte nödvändigtvis en specifik givare, snarare en givare av för människa okänt slag. Detta eftersom vi tankemässigt inte kan komma längre i våra tankar än till givaren som ett faktum.

Men att tankens sviker innebär inte att givaren saknar existens. Däremot ligger på grund av vår brist fältet öppet för förklaringar av tillvarons gåta och mening som pekar än hit än dit.

Av det faktum att livet förutsätter gåvan, men att vi inte äger grepp om gåvogivaren följer trosförankrade föreställningar av de mest skilda slag. I vår kulturkrets knyts mestadels tron samman med högtflygande tankar om demokratins nödvändighet och människans lika värde. Brott mot demokrati och människovärde blir att likna vid brott mot livets själva princip.

Ideal har alltså omvandlats till sanning. Detta trots att förutsättningen för idealet  inte är vetande utan människans mer eller mindre välgrundade ”trossprång”.

Vad är det då som skiljer idealen från religionen? Som jag ser det är gåvans personifiering religionens signum.Gåvogivaren personifieras  i talet om Gud. Den oundviklige gåvogivaren, som ingen oförställd människa kan förneka, ges gripbara egenskaper och gripbar vilja i föreställningen om en konkret Gud. Den icke religiöse personifierar inte gåvogivaren. Han eller hon nöjer sig med att konstatera att gåvan är livets förutsättning. Detta nämligen om den icke troende  vågar betrakta livet med öppet sinne.

I den kristna tron blir Gamla testamentets Gud den sanne guden och hans son Jesus Kristus den sanne uttolkaren av Guds vilja. I hinduismen får Brahma, Krishna, Shiva eller vad de nu heter, samma funktion, i Islam i Allah och i buddhismen Buddhas Gud.

Kort uttryckt har av ideal blivit av människan färgade konkretiseringar av ideal. Om redan tanken på ideal förutsätter trossprång, gör den positiva religionen det desto mera. Trossprång är oundvikliga i bägge fallen.

För egen del är Jesus Kristus min troserövring, en erövring  som jag ständigt tvingas att återerövra för att vara sann mot mig själv. Jag tror nämligen på nuets Jesus Kristus, en Jesus Kristus som liksom den historiske Jesus, lever i nuet och tar ställning utifrån nuets verklighet. Men en sådan Jesus blir man aldrig färdig.

Trossprång tillhör därför min vardag. De står som spön i backen var jag än drar fram. Detta eftersom jag inte kan göra mig av med Jesus i mina försök att handla rätt och leva försvarbart.

Naturligtvis faller det inte av sig självt att  ha en religion, än mindre att förbinda religionens sanning med just Jesus. Men ingen kan av den anledningen förneka att tron på ”gåvogivaren” är en gemensam förutsättning för såväl religiösa människor som för andra. Trossprång måste vi därför alla ta. Inte ens en ateist kan friskriva sig från sådana. Så länge som tillvaron förutsätter en gåvogivare är sådana oundvikliga.

21 18 Den nödvändiga snålskjutsen

På naturmorron i P1 pratade man parasiter. Dessa organismer hämtar sitt liv från andra. Trots det är de nyttiga. Naturen kommer i olag utan dem.

Själv njuter jag av naturen, men reflekterar sällan över dess hemligheter. Samspelet människor emellan är mitt område, liksom meningen med vad vi gör. Parasiter gillar jag inte, särskilt inte mänskliga sådana. Däremot inser jag det nödvändiga i att människor åker snålskjuts på varandra.

I själva verket förutsätter mänskligt samliv denna snålskjuts. Vi lär av varandra, gör som andra, tycker som andra, fungerar som andra. Utan snålskjutsar blir det snart kaos i det mänskliga maskineriet.

Ända in i de vetenskapliga akademierna tränger denna snålskjuts. Att följa rådande forskningsparadigm är en förutsättning för framgång. Hur skulle det se ut om alla drog åt varsitt håll. För egen del är snålskjutsen en av förutsättningarna för min  framgång i mina högre studier. Professorns paradigm råkade vara mitt eget, eller rättare sagt hans paradigm stämde  med mitt. Och sen var min lycka gjord. Så småningom blev det nytt paradigm och det var inte till min fördel. I sanningens namn måste kanske tilläggas att jag inte är någon Einstein. Också det kan ha haft sin inverkan på att andra halvlek blev mindre lyckad än första.

Åter till huvudspåret. Nog kan det ha sina sidor att åka snålskjuts. Den leder inte bara rätt utan många gånger också fel. Snålskjutsar som inte håller måttet kan leda ett helt samhälle rakt in i fördärvet.

Lustigt kan det förstås också bli med misslyckade snålskjutsar. Som när Margot Wallström tog sig före att åka snålskjuts på feminismen när hon blev utrikesminister. Följdriktigt kallade hon svensk utrikespolitik feministisk. Sen påstod hon i en logik som inte är av denna världen att hon inte kunde förstå hur svensk vapenexport till skurkstater kunde ha med feministisk utrikespolitik att göra.

Så långt om parasiter och snålskjutsar. Återstår att skapa reda i problematiken.

Som vanligt för min del får Jesus fungera riktkarl. Jesus var juden Jesus och som jude följde han de judiska traditionerna. Han tänkte t o m traditionellt judiskt. Att Israel var det utvalda folket var självklart för honom. Detta var hans snålskjuts.

Men det blixtrade till i honom när han märkte att just denna utväljelse av Israel ledde till obarmhärtighet. Och obarmhärtighet tålde inte denne Jesus. I ögonblickets inspiration  tänkte han nytt utan att för den skull överge den traditionella positionen. Utväljelsens syfte blev för Jesus att lyfta de icke utvalda. De starka skall stå på de svagas sida. Själv levde han som han lärde. Som bekant slutade det på ett kors.

Så till konklusionen. Nog skall vi åka snålskjuts på varandra. Det betyder ta vara på det som kollektivet ger, t o m dra nytta av det. Men det tillhör också nödvändigt kurage att våga bryta med rådande mönster när det är av nöden. Detta också när det kostar anseende och framtidsutsikter.

Själv tycker jag att jag är som de flesta. Envis är jag förstås men också hygglig, åtminstone om man får tro ”Mansborgen” av Per Åke Strid. Boken  handlar om min och mina kamraters  gymnasietid på Karolinska läroverket i Örebro på femtiotalet. Men i ett avseende skiljer jag mig påtagligt från de flesta andra, har jag märkt. Jag har helt andra idoler än andra jag känner. För mig känns det bra att det är så. Det är en indikation på att jag nu som då vägrar att åka snålskjuts på rådande värderingar. Jag vill något annat än de flesta. Förhoppningsvis är det så att min ”huvudidol” har påverkat mig. I så fall finns det anledning att jag rätar på ryggen och fortsätter på den inslagna vägen.

 

20 18 Den olidliga sakligheten

Det var när Lena Anderssons ”Sveas son” recenserades på P1 jag började reflektera över saklighetens gränser. Lena Andersson har ju rykte om sig att vara saklig, dessutom rationell. Sjuttonhundratalets upplysning gillar hon. Men var går gränsen för hennes rationalitet ? När blir sakligheten olidlig för henne? Det funderade jag över när jag lyssnade på recensenten.

För det lär väl vara så att även hon tvingas sätta gränser. Det betyder att hon vinklar och begränsar så att det för henne olidliga  inte så tydligt träder i dagen. Jag skulle alltså gärna vilja veta mer om Lena Andersson, men av erfarenhet vet jag att det kostar på att ta reda på. Och den orken har jag inte. Jag får nöja mig med en mer allmän reflexion.

När jag tar mig ut på allmänningen får jag hjälp på traven i mina funderingar. Jag vet att det finns något som heter politisk sanning, religiös sanning, nationalistisk sanning, feministisk sanning, för att inte tala om humanistisk sanning. Den humanistiska sanningen,  som för den delen influerat de flesta av de sanningar vi håller oss med, är speciellt känslig. Det dröjer inte förrän humanisten (humanist i egentlig mening, inte medlem i det ateistiska ”Humanisterna”) drar öronen åt sig och börjar väja för det olidliga.

I ytlig mening är det mycket som är olidligt. Det som för tillfället inte passar in i rådande mer eller mindre ytliga syn på humanitet och mänsklighet skjuter vi i förakt ifrån oss.

Problemet är att det finns annat som är olidligt i djupare mening. Jag tänker på det allmänt hyllade människovärdet och den på människovärdet vilande föreställningen om alla människors lika värde. Det olidliga är att dessa föreställningar inte kan upprätthållas på rationell grund. Rationellt är däremot att ge människor olika värde beroende på egenskaper, förmågor och nyttighet. Men att dra den konsekvensen blir, förmodar jag, olidligt för en människa av Lena Anderssons kaliber. Hon tvingas, föreställer jag mig, blunda eller ta omvägar för att slippa konfronteras med denna olidliga sanning. Den troligaste omvägen är att lägga rationaliteten åt sidan och i stället ta till ”tänkta värden”. Men i så fall blir av realisten Lena Andersson, idealisten.

För mig är just  ”tänkta värden” den enda lösningen. Vägen över förnekelse av det olidliga är för mig stängd. Förståndet säger mig att enmänniska är värd mycket, en annanmindre. Det vore till och med bättre att vissa individer förpassades från världens yta. Endast hycklaren kan förneka rationaliteten i detta.

Det tänkta värde jag tar till för att rida spärr mot en olidlig rationalitet är Gud, den Gud som tydliggjorts i Kristus. Det är mitt sätt att tukta en rationalitet som annars blir mig övermäktig.

Om detta mitt tal inte skapat annat än huvudbry, erkänn ändå att jag försökt vara uppriktig. Och att uppriktighet i sig är något nödvändigt när vi orienterar oss genom livet. Inte minst i dagens valtider är behovet av uppriktighet uppenbart. Demokrati är förvisso en utomordentlig anordning. Den skapar funktionsdugliga samhällen och lindrar sociala spänningar. Den demokratiska processen däremot med sin agitation för den egna meningen och den egna politiken är som ett svart hål för sanningssökande och uppriktighet. En glättad syn på tillvaron tycks vara förutsättningen för ett gott valresultat.

Hur skulle det vara så här i valtider om nån politiker agiterade för sin sanning och samtidigt erkände den egna politikens svaga punkter. Vore inte det ett sätt att rida spärr mot en annan av tillvarons olidligheter, den bristande uppriktigheten.

 

19 18 Livet äger vi inte, det har vi fått

Alexander Pärleros fick säga sitt om framgång i Morgonstudion i TV 1 (30/4 2018). Och han sade en hel del. Framför allt var han klar i sin utgångspunkt. Ettliv har vi inte flera, allt annat är bonus. På den grunden framförde han sina ”framgångstips”.

Skönt när nån talar om var han står. Allt blir mer lättbedömt då. När en person däremot anser, tycker och förstår utan att ange sina preferenser (d v s bl a sympatier och grundläggande åsikter) blir det tvärtom. Allt blir till ett hav av tyckande.

Så alltså inte med bloggarnas bloggare Alexander Pärleros. Han talade om för oss att vi hade ett enda liv. Han utgick från att vi ägdedetta enda liv med på detta följande rättigheter och krav, inteatt det var något vi fått.Inte ens en viskning om att livet till sitt innersta väsen är en gåva. Så Alexander Pärleros är en man i tiden. Inte undra på att människor flockar sig kring hans bloggar.

Men i och med att Pärleros inte utgår från gåvan blir det mesta trots alla nätets påhejare snedvridet. Han och andra med honom slutar f a reflektera över gåvans givare. ”Givaren” får den enskilde ha för sig själv. T o m tanken på ”ödet” och ”slumpen” som möjliga gåvogivare skjuter man ifrån sig. Ändå är ju livet som en gåva den ”ursanning” vi har att förhålla oss till. Som sådan tvingar den fram reflexioner och hållningar som med naturnödvändighet känns främmande för dem som vant sig vid att krav och rättigheter är de storheter på vilka allting bygger.

Jag tänker mig att hela den västerländska kulturen är förankrad i rättighetstänkande. Idealbildning och lagar bygger på att människan äger grundläggande rättigheter. Visserligen har misshushållningen av jordens resurser tvingat oss att tänka nytt. Men att gå så långt som att säga att rätten står under gåvanhar inte fallit någon in.

Mot den bakgrunden är det inte att undra över att Alexander Pärleros lyckofilosofi står högt i kurs bland bloggare.

Nu skulle jag göra det för lätt för mig om jag stannade här. Till gåvan hör emellertid också gåvans ojämlika fördelning. Men när det gäller ojämlikheten är jag inte längre lika stor i orden. Visserligen går jag nästan ”bärsärkagång” när pedagogerna talar om skolans lärande och fostrande uppgift men mörkar att skolan som så mycket annat också är en sorteringsmaskin som sorterar eleverna efter förmåga och inre egenskaper. I slutändan får vissa krävande och välbetalda arbeten, andra får nöja sig med livets nödtorft. Dock har jag inget recept för hur denna ovärdiga sortering skall undvikas. Jag har t o m respekt för den västerländska kulturens försök att jämna ut skillnaderna.

Däremot går rådande ojämlikhet hårt åt min gudstro. Visserligen kommer jag inte ifrån att livet är en gåva och att gåvan förutsätter en givare. Men varför denna sortering som en förutsättning för livet? En sortering som i naturen leder till att visst får ge liv åt annat. Den ene tvingas dö för att den andre skall leva.

Här är Jesus det enda jag har att sätta in för att råda bot på min andlig förvirring. Dennes utvaldhet ledde till att han gav liv inte tog liv; att utvaldhetens  själva syfte med Jesus som facit är att den starke skall lyfta den svage.

Men den faktiska ojämlikheten gav han sig aldrig på. Den praktiska politiken överlät han åt sina efterföljare att ta itu med.

18 18 Knytblusdemonstrationen och tankesanningarna

Knytblusdemonstrationen till stöd för Sara Danius väcker tankar. Hur kan det ske att så många så säkert vet att petningen av Sara Danius var ett uttryck för kvinnoförtryck? Och detta redan innan någon utanför Svenska Akademin säkert vet hur turerna gått i detta slutna sällskap.

Mig lockar denna fråga  till reflexion om tankesanningar. Dessa tankesanningar talar man sällan om trots att de är lika oumbärliga som luften vi andas. Det duger nämligen inte att enbart veta, vi skall tro också. Och tron tar sig uttryck i mer eller mindre luftiga föreställningar om hur det förhåller sig. Dessa föreställningar, jag kallar dem här tankesanningar, påverkar vårt sätt att uppfatta verkligheten liksom vårt sätt att hantera den.

Tankesanningar är grundläggande i religionen, det vet vi. Men att de är lika nödvändiga förutsättningar i politik och samliv är vi inte lika klara över. Men religion och politik hör ihop i den meningen att tankesanningar på båda hållen är oundgängliga. Tro skall man göra i kyrkan, sa Hans Rosling på sin tid, här vet vi. Sällan har jag hört ett så tveksamhet yttrande. Sanningen är ju den att det råder ett intimt och nödvändigt samband mellan tankesanningar och fakta.

Tankesanningarna har mycket att bestyra. De skall stimulera till handling, det betyder sätta liv i den omgivande verkligheten och i bästa fall forma den. Samtidigt har de en tjänande funktion. När tankesanningarna är som de skall är de nämligen böjliga. Samtidigt som de påverkar verkligheten låter de sig påverkas av samma verklighet. När otvetydiga fakta talar emot en tankesanning måste den böjas om. Annars gör den mer skada än nytta.

Så förstådda är de samhällets tjänare. Med tankesanningarnas hjälp utvecklas våra samhällen liksom vårt samliv. Så också religionen. I bästa fall är vår religion en levande företeelse, inte enbart en förstelnad tankesanning, och som sådan också den  en samhällskraft.

Tankesanningar kommer vi inte ifrån. Samtidigt är det vår skyldighet att vara kritiska mot dem. De kan föra samhället och därmed också samhällsmedborgarna i fördärvet. Nazityskland är visst inte det enda exemplet. Mycket av det vi idag tycker vara självklar sanning misstänker jag vara resultatet av tankesanningar som lett fel. Själv är jag speciellt insatt i religion. Här kan jag konstatera att de sekulära tankesanningarna bedragit en hel befolkning. Rosling är bara en bland många. Att stelbent religion måste betraktas som en privatsak håller jag med om. Mot sån religion måste man skydda sig. Men att tro att exempelvis kristendomens tankesanningar nödvändigtvis bara rör de ”närmast sörjande”, är vilseledande tal med ödesdigra följder. Det skulle jag kunna skriva en bok om.

Nu har jag den uppfattningen att Knytblusdemonstrationen rymmer en  tankesanning av tveksam kvalité. Att dra ut på demonstration utan att demonstrationens tankesanning, att Sara Danius utsatts för mansförtryck, konstaterats, är högst betänkligt. Det kan i slutändan leda till att ett förtryck ersätts av ett annat. En könsmaktsordning kan ersättas av en annan.

Att politiker och kändisar klär sig i knytblusar och går med i demontrationståget väcker frågor. Går de in i något på så lösa grunder, kan jag då lita på dem i andra sammanhang, frågar jag mig. Det kan i sin tur leda till att jag täpper till öronen så fort politiker och kändisar yttrar sig. När så sker har den ena villan blivit värre än den andra. Vem har nämligen glädje av någon som ständigt vägrar lyssna.

 

17 18 Maktens arrogans

I skolpolitiken blir maktens arrogans som tydligast. Det är som ägde man sanningen. Man är så säker på sin sak att man vågar vara konkret. Visst skall förmedlas eleverna, annat inte. Visst är tillåtet, annat förbjudet. Nog träter man inbördes om faktakunskapernas plats och betydelse. Men man är rörande överens om de grundläggande värdena, demokrati och alla människors lika värde.

Demokrati och alla människors lika värde, så lyder alltså maktens trosbekännelse. Ingen av maktens företrädare har en tanke på att denna bekännelse har religiös klangbotten. Ändå är det uppenbart att denna trosbekännelse vilar på trons grund utan förankring i bevisbar sanning. Demokrati och människovärde är kort sagt religiöst betingade föreställningar vars förutsättningar är tro. Men av trohar man gjort axiom, av det som man tycker,till något som är att likna vidmatematisk sanning.

Hur är det nämligen med alla människors lika värde när en föds med utförsgåvor en annan utan mentala förutsättningar, när en är fattig en är rik, när en gör nytta, en annan utnyttjar systemet, när en tillåts leva en annan inte. Det vill till ett veritabelt trossprång att utifrån dessa förutsättningar hävda demokratins överlägsenhet eller att alla människor är lika mycket värda.

Att erkänna detta vore anständigt. Det skulle underlätta kampen för att upprätthålla såväl demokrati som människovärde. Som bekant går det lättare att kämpa om man är klar över förutsättningarna. Dessutom skulle man uppträda mindre arrogant mot religionens företrädare.

Som det nu är förutsätter makten att egen sanning befinner sig i en annan klass än religiös sanning. Själv står man för axiomatisk sanning medan de religiösa för privat sanning. Privat sanning får man hålla sig med efter eget skön, de egna värdegrundsfrågorna däremot skall gälla alla med den absoluta sanningens rätt.

I själva verket befinner vi oss i samma båt, jag som företrädare av religiös sanning och maktens innehavare som företrädare för den svenska värdegrundens sanning. Den stora frågan för oss alla är om våra grundvärderingar håller, om det är värt att leva och dö för dessa sanningar?

Den som följer mig i mina skriverier vet att jag tillhör dem som kämpar för det jag tror på. Till den kampen hör att avslöja maktens arrogans. Dessutom att brännmärka alla deras egna försök att kringgå det som de själva bekänner sig till. Jag ställer kvotering mot demokrati, människovärde mot talet om att ett ofött foster är en del av kvinnans kropp, för att ta några aktuella exempel.

Jag kämpar för att maktens innehavare och ideologins företrädare skall inse att de befinner sig på religiös mark när de sysslar med värdegrundsfrågor, ja att tro är själva förutsättningen för att på sikt kunna hävda sant humana värden. Att förneka trosdimensionen i allt som har med värdefrågor att göra  är för mig inget annat än att blunda.

Framför allt kämpar jag för att kunna behålla min höga syn på människan. Guds existens blir för mig mot den bakgrunden ingen tyckarfråga, utan existensens själva grundfråga. Utan Gud blir allt relativt, även människans värde.

Egenartat för mig är att jag inte kan slå mig till ro utan att allt för mig känns etiskt religiöst hållbart. Det är därför jag envisas med att gå via Kristus för att finna Gud. Andra vägar är för mig stängda. Försoningens verklighet blir mot den bakgrunden existensens själva grundfråga. Först när jag mentals befinner mig i försoningens själva brännpunkt kan jag med konsekvens och stå upp för det som makten nöjer sig med att postulera, demokrati och människovärde.

 

16 18 Med ”det förunderliga” som måttstock

Vilken enfald brukar jag tänka när nån stolt bekänner sin otro med orden; ”jag tror inte på Gud”. För mig är det som att bekänna andlig fattigdom och avsaknad av livsnödvändig inre kompass. En politiker behöver bara andas otro för att min röst på honom eller henne är utesluten.

Följdriktigt förskräcks jag när mätningar visar att Sverige är världens mest sekulariserade stat. Och jag skakar på huvudet när vi i vårt land berömmer oss av en värdegrund som i förträfflighet saknar dess like. Detta samtidigt som vi förnekar det högsta av värden.

Men jag har alltmer börjat förstå att jag är ”fyrkantig”. Grundfelet är att jag använder mig av tron som måttstock på ett sätt som idag inte håller. Hur är det nämligen med dom som tror, tror att hela bibeln är sann, tror utan att blinka på jungfrufödsel och mirakler? Lider inte också många av dem av brist på andligt djup och i den meningen är lika avgränsade från verkligheten som ateisten?

Förmodligen är det så att den raka frågan ”tror du på Gud” inte säger allt om en människas trosgrund. Det är annat som vi skall fråga för att kunna pejla en persons innersta trosföreställningar. Detta nämligen om tro står för något mer än enbart hålla för sant utan som för Jesus är förbunden med det etiskt moraliskt fulländade.

Varför inte i stället  ”ta tempen” på människor genom att försöka utröna vad som för dem står för ”förunderligt” och ”ovärderligt”. Skulle inte det säga mer om andlig status än en rak fråga om gudstro?!

Men hur skall man fråga för att få rättvisande svar på sånt som i egentlig mening är samvetsfrågor? Frågeformulär i all ära men på så inträngande frågor blir svaren lätt intetsägande. Säga och tycka är som bekant inte alltid samma sak. För att få svar av värde måste man känna den man frågar, känna på djupet.

Låt oss ändå tänka oss att det är möjligt att mäta andlig status utifrån frågan ”förunderligt och ovärderligt”. Jag är övertygad om att detta i grund skulle rita om den andliga kartan. Förmodligen skulle då Sverige inte längre betraktas som det mest sekulariserade landet i världen. Därute i otrons kyla skulle förmodligen inte befinna sig länder och kulturer utan en brokig skara av hårdhudade människor från när och fjärran. Dessa har inte plats för något heligt. Alternativt skulle där befinna sig  stelbenta kristna där regeln tagit död på saken och principen på verkligheten.

På den andra sidan, på trons sida, fanns de för vilka ”förunderligt och ovärderligt” var kopplat till omsorg, omtanke och oegennytta.

Men vad har tro med omsorg, omtanke och oegennytta att göra? Den har det i den mån omsorgen, omtanken och oegennyttan spränger förnuftets och det rimligas gränser. Ty där på den andra sidan förnuftet befinner sig i slutändan Gud. Åtminstone trodde Jesus det.

Det står skrivet att Jesus är Guds son. Beläggen för detta är jungfrufödsel, mirakler och uppståndelse. Allt enligt gällande trosbekännelse. Nog var det väl också så, bekänner jag. Men dessa ”storord” skulle betyda föga på mig om jag inte samtidigt upptäckt att allt Jesus gjorde var drivet av en riktad omsorg som konsekvent sprängde förnuftets gränser. Där på den andra sidan förnuftet fanns för honom Gud. Denne Jesu Gud är min Gud. Tro är för mig att tro som Jesus.

 

15 18 Vägen till Gud är bred, men till Jesus är den smal

Vägen till Gud är bred, tycker jag, men till Jesus är den smal. Till Gud bred eftersom människor inte slutgiltigt kan upphöra att fråga sig om ”mening och mål”. Att allt beror av slump eller på fint språk av evolutionen, är nog ovedersägligt, men den slutliga sanningen kan den förklaringen inte vara. Det tycker jag och många med mig. Dessutom tillkommer det som jag tjatar om i alla de sammanhang. Även ateisterna tror trots att de förnekar det. Termen Gud är visserligen för dem tabu, men om absoluta, djupast sett övervärldsliga ideal talar de gärna.

Värre är det med Jesus. Att få grepp om honom blir allt svårare. Att saluföra Jesus i skolorna är sen länge förbjudet. Kristendom har ersatts av religionskunskap och religionskunskap har lagts i händerna på lärare som saknar sinne för religionernas ledande motiv. Resultatet blir plugg av kuriosa utan anknytning till elevens personlighetsutveckling och verklighetsuppfattning. Och om Jesus vet en grundskoleelev snart sagt ingenting.

Nu var det inte så mycket bättre under den gamla goda tiden. Absolut inte bättre när bibeln ansågs oantastlig, en helig bok med orörbara sanningar. Detta när sanningen är den att bibeln är en samling av skrifter från olika perioder och med trosyttringar som inte alltid är helt lätt att förena. Men präster och lärde trodde sig veta. Var och en kopplade ihop utsagorna i bibeln på sitt sätt. Av detta uppstod kyrkotraditioner av de mest skilda slag. Under min tid som teologistudent sa man en sak i Uppsala en annan i Lund. I Uppsala blev Jesus laggivaren och kyrkoskaparen, i Lund förkunnaren, undergöraren och livgivaren. Och det som var sanning i en kyrka var det inte i den andra.

När jag läste teologi på sextiotalet påstod mina lärare, teologerna att de var helt igenom objektiva i sin forskning. Detta gjorde även  de som sysslade med tillämpad teologi, de så kallade systematikerna. Gustaf Wingren i Lund påstod exempelvis att hans bok ”Predikan” var ett vetenskapligt arbete när det i själva verket var och är en kombination av vetenskap och subjektivt betingad trosåskådning. Och i Uppsala vågade systematikerna i Ingemar Hedenius efterföljd inte längre skriva tillämpad teologi, eftersom sådana framställningar med nödvändighet inte höll vetenskapligt. Som om inte vetenskap lika väl som annat  får sitt liv genom att fakta sätts i subjektiva sammanhang. Som om inte de flesta vetenskaper förutsätter subjektiva inslag för att bli meningsfulla.

Med all respekt för tillämpad teologi med vetenskapliga ambitioner; jag kallar för min del tillämpad teologi för mer eller mindre välgrundad förkunnelse. Det är menat att vara ett gott betyg. För mig är förkunnelse både något nödvändigt och stort. Framför allt därför att det specifika med förkunnelsen är att  fakta är kombinerade med just subjektiva värderingar. Dessa ger framställningen liv och anger tolkningsalternativ.

Varför nu denna utvikning? Därför att ett trångt vetenskapsideal hotar att tränga ut Jesus även från akademierna.

Hur skall det nu bli med Jesus när denne Jesus inte längre får saluföras i skolorna, när kyrkor läser honom på de mest skilda sätt och när han hotas av att trängas ut från våra universitet och högskolor? Skall Jesus tvingas bort från det allmänna medvetandet?

Jag hoppas att det inte blir så. Jag tror nämligen på människor med inneboende andlig kapacitet. För mig innebär den kapaciteten iver för rättfärdighet och barmhärtighet, särskilt rättfärdighet och barmhärtighet i förening. Detta öppnar för att Jesus upptäcks på nytt. Förstår dessa andliga föregångare att försoning är mänsklighetens ödesfråga blir Jesus än svårare att ignorera. Men fortfarande ser det trångt ut för Jesus.

14 18 Skapande otakt

Kristen tro befinner sig sen länge i otakt med tiden, tron som sådan gör det inte. Tro tillhör nämligen livets förutsättningar. Tror man inte på ett sätt, tror man på ett annat. Ateisternas påstådda otro är inte otro i egentlig mening. Ateisten tror visserligen inte på Gud, åtminstone inte på de kristnas ”materialiserade” Gud. Deras trosförankringar finner de på annat håll. Absoluta ideal har ofta fått ersätta den kristne guden.

Som sagt, kristen tro befinner sig i otakt med tiden. Tydligast för gemene man tar sig denne otakt uttryck i att allt färre svenskar definierar sig som kristna. Den mera insiktsfulle inser att otakten är av gammalt datum. Det är inte av en slump som kristen trostolkning skjutits åt sidan, att kristendomskunskap ersatts av religionsundervisning, att av statskyrka blivit privatkyrka, att kristna ideal numera kallas humanistiska ideal. Allt beror på att kristen tro befunnit sig i och fortfarande befinner sig i otakt med tiden. Den kristna tron har av den anledningen ersatts av och håller fortfarande på att ersättas av andra trosåskådningar. Som sagt detta innebär inte att människor idag tror mindre än tidigare. När en tro försvinner kommer en annan i dess ställe.

Som flera av er som läser mig vet älskar jag att fördjupa mig. Jag har fördjupat mig i väckelseforskning, i studier av kyrkohistorikers bevekelsegrunder, i försök att förstå varför en romantikens kyrkoman tänkte som han tänkte och gjorde som han gjorde, i trettiotalsbiskopars kristendomsförsvar, i en karismatisk väckelseledares sätt att läsa bibeln och numera i hur en inflytelserik svensk nittionhundratalsteolog förstod sin kristna tro.

Från första stund till sista har jag i mina undersökningar utgått från att otakt med tiden har varit drivkraften för mina undersökningsföremål. De jag har granskat har sökt finna utvägar för en kristendom som kommit i otakt med tiden. Otakten har drivit dem att söka finna vägar till förnyelse. Resultaten har det blivit si och så med. Av väckelse blev vana, av försvar har blivit misslyckande, av teologi spekulation. Och nu står vi kristna där utan hävdvunna privilegier och får kämpa för vår tro inte i överläge utan i underläge.

Hopplöst kan tyckas innan jag betänker att kristen tro är sprungen ur en skapande otakt. Jesus levde visserligen i långa stycken som en traditionell jude, men på avgörande punkter befann han sig i otakt med sin egen tid och tog konsekvenserna av detta. Korset kan inte förstås på annat sätt än som ett resultat av denna otakt.

Detta leder mig till att i mitt bibelstudium koncentrera mig på denna Jesu otakt och göra teologi, förkunnelse och liv av vad jag då kommer fram till. Så förstådd blir kristen tro ett liv där det för Kristus specifika blir själva poängen. Visserligen är jag själv utpräglat värdekonservativ, det betyder att jag håller mig till det gamla som jag funnit hållbart. Men själva kraften skall jag inte öda på min värdekonservatism. Den unga generationen lyssnar inte på sådant tal. Istället skall jag lägga ner min kraft på att finna och utöva det som var specifikt för Jesus, kort sagt det som gjorde att Jesus blev korsfäst.

Detta får sedan bli mitt bidrag i den ständigt pågående troskampen i min omgivning. Det blir mitt sätt att göra det som alla mina forskningsföremål före mig gjort, försöka finna vägar ur den otakt som kristen tro onekligen sedan länge befinner sig i. Detta bidrag behövs inte därför att tro saknas i vårt land. Den är lika stark som någonsin tillförne. Men det för Jesus specifika saknas.

13 18 ”Under huden”

Nära står jag många men endast en med säkerhet så nära att jag befinner mig under hennes hud. Denna enda har jag varit förbunden med i snart 51 år. Nu skall förstås konstateras att jag inte är ensam om min privilegierade ställning. Där finns också tre barn och två barnbarn.

”Under huden”, denna beteckning för reservationslös omsorg har jag tacksamt konstaterat . Men inte bara konstaterat och tackat Gud för, den har till allt annat också hjälpt mig att fundera.

Hur är det nämligen med det vi håller högt, hur nära det egna skinnet befinner det sig? Vi talar om människovärdet. Alla påstås ha lika värde. Men är det trots allt inte skillnad mellan ”mina barn och andras ungar”. Blir det inte viktigare att värna om de egna än om de andra! Förvisso är det så. Detta också med konstaterbara följder.

När jag skriver detta har jag nyss erfarit att Riksteatern är på turné med föreställningen ”Sång till välfärden”. Men har man tänkt på, funderar jag, att välfärden förutsätter höga murar mot en fattig omvärld för att fungera? Och har man förstått att alla dessa enligt många ”föraktliga människor” som krigar mot invandringen gör det bland annat för att skydda den egna välfärden?

Jag har funnit det fruktbärande att aldrig tänka bort att det finns en som har mig ”under huden”. Det hjälper mig att tänka klarare. Det är nämligen lätt att i riksdagen dundra på om alla människors lika värde, om feminismens välsignelser och solidaritetens krav. Och det går av sig självt att i våra kyrkor sjunga lovsånger till fullkomlighetens Herre. Men hur ”hudnära” är det sagda och hur angeläget, frågar jag mig? Resultatet blir, när jag inser hur nära jag befinner mig de egna, att jag tar de andras ”storord” med en nypa salt, samtidigt som jag i bästa fall tvingar fram den egna självkritiken.

Nog är det väl så att bakom det mesta som sägs och bakom det mesta som görs befinner sig en människa som står sig själv och i bästa fall de egna närmast. Ytterst värnar vi om oss själva. Flockdjur är vi och som flockdjur beter vi oss om än munnen säger något annat.

Vilket hopplös sätt att konstra till det, invänder nog de flesta. Jag håller med, min hållning är pessimistisk. Det vore till och med katastrofalt med denna inställning om jag nöjde mig med att bara konstatera. På konstaterande måste följa att söka vägar ut ur vår, som Luther kallar det, ”inkrökthet i oss själva”.

Jag vet att hon som står mig närmare än någon annan gör så gott det går för att finna vägar att älska fler än mig, mina barn och våra gemensamma barnbarn. Somt går av sig själv. Hon är både syskonkär och släktkär, dessutom känner hon för de flesta i sin omgivning. Och jag på min kant försöker också efter bästa förmåga att vidga mina cirklar för solidaritet, kärlek och rättvisa. Hur går det då? Så där, konstaterar jag. Det är inte lätt vare sig för mig eller andra att sträva efter det rätta samtidigt som jaget är upptaget av sig själv och de egna.

 

12 18 Fernando Arias som megafon

Internationella kvinnodagen, Fernando Arias, Ekots utsände, rapporterar från New York. Han berättar om taxichauffören som muttrar, typiskt fruntimmer. En bil med kvinnlig förare hade uppenbarligen gjort något som inte passade.

Taxichauffören blev sedan en förevändning för Fernando Arias att lovprisa kvinnor och skuldbelägga män i en tirad som varade i drygt tre minuter. Sen var det dags för annat på PI den dagen.

Själv inser jag att en revolution pågår. Dagens kvinnor slår sig fria från århundraden av förtryck. Många, särskilt män, tycker att det kan räcka nu. Jämställdheten är ju uppnådd. Själv inser jag att vi bara sett början. Det är långt kvar innan maktkampen är över, ännu längre innan förhållandet man – kvinna stadgat sig på nya nivåer.

Jag förstår också att det inte är så noga med formaliteterna under pågående revolution. Man tar i så mycket man förmår och sen drämmer man till. Om det man gör är rättvist eller orättvist är det inte så noga med.

Jag kan till och med godta att kvinnor i stridens hetta helgonförklaras och män förnedras. Svårare har jag med att det officiella Sverige ser mellan fingrarna på att män bespottas. Att göra tvärtom, dvs kränka kvinnor, beivras däremot. Men jag klarar också det. En revolution är ju ändå en revolution. Och då råder inte vanliga spelregler.

Under vissa betingelser kan jag t o m ställa mig bakom samhällsvetenskaplig forskning med feministiska förtecken. All samhällsvetenskap, eller som jag hellre kallar det ”Andevetenskap”, förutsätter ju förutom saklighet även att ett perspektiv. Och varför inte ett kvinnligt sådant? Snett blir det förstås och ensidigt om det enbart blir forskning med kvinnoperspektiv som understöds med statliga pengar.

Slutligen har jag svårt att begripa varför feminism skall sättas som överskrift på allt och alla. Är det förresten någon som förstår vad begreppet feministisk utrikespolitik innebär? Men jag håller mig lugn även inför detta.

Över gränsen går det först när manliga megafoner uppträder. Megafoner kallar jag intellektuella journalister med uppdrag att vara kritiska och sakliga, men inte är det. Kritik har ersatts av inställsamhet. De bespottar påstått förtryckande män och upphöjer påstått förtryckta kvinnor. Detta utan att det kostar något. Det ger till och med pluspoäng att säga det som är inne att sägas.

Megafoner är i allt förutsägbara. De består inte sin publik med en enda överraskning.

Aldrig ett ord om att även kvinnor kan bete sig illa. Alla är de offer. Som om inte också kvinnor kan vara både förslagna och lömska.

För mig var Ekots utsände Fernando Arias en sån megafon, åtminstone i sitt reportage i P 1 på den internationella kvinnodagen. Tänk om han istället vågat problematisera, säga spetsiga saker som inte i allt behagade. Men han kanske inte fick. Ekot krävde att han sade det som skulle sägas, åtminstone på den internationella kvinnodagen.

10 18 ”Värderingssanningarna”, nödvändiga men ofta förledande

Jag sade till en kvinnlig god vän: ”Min pappa var som min mamma och min mamma som min pappa”. Genast följde en uppfordrande replik: ”vad menar du med det”. Jag förstod att jag hoppat i galen tunna. Specifika könsskillnader finns ju inte. Så jag trasslade mig ur en besvärlig situation genom att replikera. Det var mamma som grävde upp landen därhemma. Hon var starkare.

Sen började jag fundera. Vad skall man kalla föreställningar som på förhand ligger där fixa och färdiga att ta i bruk. Såna som hjälper oss att veta utan att vi behöver fundera, typ; det finns inga könsskillnader.

Det handlar om sanningar, men inte rena sanningar (som att nio gånger nio är åttioett). Nog är de faktaförankrade men de är inte fakta i ren form utan fakta med inmängda värderingar, (värderingar= tro, föreställningar, ideal). Dessutom är de kortfattade, markerar grupptillhörighet och kan röra det mesta.

Här några exempel; könsskillnader finns inte (feminister), judar är utsugare( nazister), alla människor har lika värde (humanister), bibeln är sann (fundamentalister), vår värdegrund är odiskutabel (svenska politiker), kvotering ger rättvisa (vänsterpartister), Gud finns inte (ateister), kärleken leder alltid rätt (romantiker), det finns inga mänskliga raser (upplysta svenskar), fostret tillhör kvinnans kropp (abortförespråkare), stora löneskillnader drar isär samhället (socialdemokrater), tyglad kapitalism gynnar alla (moderater)

Det tycks tillhöra humanistiska vetenskapers ”esse” att luta sig mot sanningar av detta slag. Säg den vetenskapliga institution som inte håller sig med ett batteri av dem. Nåde den som överträder rådande så kallade sanningar. De är djupt integrerade i rådande forskningsparadigm. Men inte enbart forskarna svänger sig med sanningar av detta slag. Alla gör vi det, inte en gång varje dag utan många.

Vad skall vi nu kalla dessa sanningar som inte i vanlig mening är sanna men hålls för sanna. Är inte ”värderingssanning” ett bra ord?! Det av mig här konstruerade ordet hjälper oss dessutom att se med kritiska ögon på våra egna invanda föreställningar.

För nog är dom nödvändiga, dessa ”värderingssanningar”. Det blir för ”tradigt” att gå till grunden med allting varje gång man skall tänka en principiell tanke. Dessutom hjälper ”värderingssanningarna” oss att hålla samman och hindrar oss från att förfalla till en ofruktbar individualism. Men aningslöst använda är dom farliga. De kan ställa grupp mot grupp i osaklig och farlig motsättning.

Dessutom är de sköra. Nyligen har vi erfarit hur en ”värderingssanning” i ett enda huj byttes ut mot en annan. I Tyskland sa först Angela Merkel ”Wir schaffen das” (vi klarar massinvandringen) för att sedan byta fot och handla utifrån ”Wir schaffen das nicht”. På motsvarande sätt skedde samtidigt bland annat i Sverige.

För egen del nyttjar jag som alla andra värderingssanningarna. Vem gör inte det? Men jag är kritisk mot dem och sätter en ära i att granska särskilt stora mäns förutfattade meningar. Det är min metod att närma mig sånt som skenet annars döljer.

9 18 Sektandans ansikten

Knutbypastorn Peter Gembäck verkar ha lagt allt på bordet. Utan förbehåll bekänner han för Uppdrag gransknings Anna Lindman att han ljugit, burit hand på och varit ett med den sektanda som rådde i Filadelfiaförsamlingen i Knutby.

Äntligen tänkte jag har den kristna sekten fått ett ansikte. Så här kan det bli med en grupp kristna som medvetet avsvurit sig samtidens värderingar för att leva efter den egna sanningen.

Den sanningen hämtar man från bibeln, anser man, hela bibeln, allt Guds ord. I själva verket har man tagit ut och sorterat utifrån vad man tror vara riktigt. Sen söker man bekräftelse för sin tro i den egna slutna gruppen. Den egna sanningen blir så viktig att minsta avvikelse i gruppen leder till repressalier. Repressalier som man anser motsvara Nya testamentets kyrkotukt.

Sen i slutändan briserande katastrofer som inte upphör ens när en av medlemmarna mördas av en egen. Sektandan överlever till och med detta. Men i slutändan blir allt ohållbart. Allt spricker, åtminstone för församlingens föreståndare Peter Gembäck. Denne sympatiske man blir sig själv igen. Tecknet på detta är att sant får bli sant och lögn bli lögn.

Så långt Knutby, nu till mitt eget bibelstudium, där jag just behandlat en kort text från 1 Johannesbrevet. Jag erinrar mig snart att de johanneskristna, d v s den krets som ligger bakom Johannesevangeliet och Johannesbreven i bibeln, består av ett antal judar som bildat eget. De har slutit sig samman i en tät gemenskap, byggt murar till omgivningen och till skillnad från alla andra trott sig ha funnit sanningen. Vad annat kan man kalla denna gemenskap än en sekt, en sekt i lika hög grad som att Husbyförsamlingen var en sekt.

Till och med sättet att handskas med den Heliga Skrift är jämförbart med Husbyförsamlingens. Man tror på bibeln, i det här fallet Gamla testamentet med tillägget Kristusberättelserna, embryot till vårt Nya testamentet. Allt är heligt och sant, tänker man. I själva verket tar man ut och tolkar utifrån egen ande. Precis som Husbyförsamlingen gjorde.

Men man tog inte samma ord till utgångspunkt som Filadelfia i Husby. Kristus kom i centrum. Försoningen och en Gud som är ljus, läste de ut ur skrifter och erfarenheter. Kärlek blev ett huvudord för dem och nytt liv. Nog har man fiender därutanför som utmanar, antikrister kallar man dem. Men ändå, den egna synden är den stora utmanaren.

Av detta blev i slutändan ett antal skrifter som ingår i vårt Nya testamente. Det blev ett antal böcker till stor glädje, men samtidigt med ett innehåll som gör att man river sig i huvudet och frågar sig hur allt detta går ihop. Själv grunnar jag över hur man kunde förena synd och syndfrihet som man gör i dessa skrifter.

Men observera dessa böcker leder inte till att människor slår ihjäl varandra. Tvärtom till att man älskar varandra. Kärlek är ju ett av huvudorden i just de johanneiska skrifterna.

Knutbysekten närde en bibeltolkning som ledde till våld, Johannessekten till en bibelförståelse som ledde till liv. Det är alltså skillnad på sekt och sekt.

I själva verket tror jag att sekten i någon form är en förutsättning för den kristna trons fortlevnad i vårt land. Avgränsning är ett måste för att vi inte skall översköljas av samtidens tankefunder.

För mig är sekten en tudelad företeelse. Den kan vara en förbannelse men kan också leda till välsignelse. Det beror på hur vi läser Jesus och i slutändan hur vi relaterar oss till varandra.

8 18 Mina fördomar och andras

Fördomar skall det handla om, inte andras utan mina egna, inte allvarliga såna, men vardagliga.

Det hände när jag lyssnade på radio en morgon att ämnet var Ukraina och det komplicerade läget där. På plussidan stod ett katolskt nygrundat universitet i huvudsak finansierat av penningstarka katoliker.

Reportern upprepade att universitet var katolskt, eller som hon sa ”katålskt”. Och jag tänkte, den människan vet inte vad hon talar om. Då skulle hon ha sagt ”katolskt” med ett alldeles tydligt och betonat o i mitten. Det gör nämligen alla här i Sverige som har kännedom om katolikerna. För mig är ”katålsk” en okunnighetsmarkör.

Strax innan omnämndes, tror jag, Helena von Zweigbergh, i vilket fall en person där ”von” var en del av efternamnet. Reporten sa ”von” med v som första bokstav inte ”fon” som är det korrekta uttalet. Den människan har aldrig läst tyska tänkte jag. Och vad mer är, hon är säkert obildad. Hur många ”von” finns det inte i historien där alla heter ”von” med uttalet ”fon”.

Den här morgonen behövde jag inte reta mig på alla som inte kan skilja riktning från befintlighet. De säger ”vart” med ett djupt dubbel-a när det heter var. Det känns som ordet var har försvunnit från deras vokabulär. Har dessa människor aldrig lärt sig svenska, ryser jag.

Det ligger naturligtvis något i mina förmodanden. Hur många missuppfattningar om katoliker har jag inte upplevt från just såna som talar om ”katåliker”. Och det är väl nästan bergsäkert att de som säger ”von” med v istället för ”von” med uttalet f inte har en aning om tyska språket. Men att vara tvärsäker i sina bedömningar utifrån att en person säger ”katåliker” i stället för ”katoliker” eller att nån säger ”von” med v i stället för ”von” med uttalet f , är naturligtvis högst betänkligt.

Dessutom, min olust när jag märker att folk inte kan skilja på riktning och befintlighet eller för den delen också när jag drabbas av människor som inte kan skilja på ”centrum” och ”centra”, är naturligtvis direkt obefogad. Språket rör ju sig ständigt, rätt en dag är fel nästa. Den som inte förstår det visar att hon själv är okunnig.

Så var det med detta ”nonsensprat” om fördomar. ”Nonsensprat”, om det inte hade varit så att mina fördomar gäller även annat av allvarliga slag. Dessutom; det som gäller mig gäller även andra. Är det inte i själva verket så att det kryllar av fördomar både inom oss och omkring oss.

Fältropet måste alltså bli; upp till kamp mot fördomar. Men inte så att de förmodade fördomarna rakt av måste kapas av som om de vore intet värda. Etiskt högtstående renlevnadsmän brukar förorda det. Inte bara dessa för den delen. Säg den politiker som inte tror sig besegra fördomen genom att rakt av fördöma den. Det kan ju trots allt ligga något i de så kallade fördomarna. Mina enkla exempel visar detta.

Det är inte lätt att komma rätt. Aldrig får man känna att man kommit fram till någon definitiv sanning. Men att för den skull ge upp kampen för det rätta, riktiga och sanna vore förödande. I den kampen hör det till att fördöma fördomar, men att göra det med omdöme.

7 18 Svagheten mörkad

Det är känsligt med kritik. Speciellt känsligt med kritik som kommer från vänner. Kritiken kan avslöja att av vän blivit en ovän, av anhängare en motståndare. Den lyhörde lyssnar därför extra noga när vänner vågar sig på att kritisera vänner. Den lyhörde lyssnar, anar och drar slutsatser.

Tillhör du de lyhörda skall du läsa extra noga. Jag skall kritisera det som en troende skall vara försiktigt med att kritisera. Jag skall på en väsentligt punkt ifrågasätta evangeliernas framställning av Kristus.

Jag skall inte göra som den liberala teologin gjorde i skiftet 1800-1900. För dem var Jesus mera idealmänniska än undergörare. Därför mörkade de evangeliernas berättelser om Jesu under medan de förtydligade det som visade på Jesu ädla personlighet. Jag skall göra nästan tvärtom.

För mig är undren inga problem. Evangelisterna må ha brett på i sina skildringar av allt det märkvärdiga Jesus gjorde. Men nog gjorde Jesus under. Dessutom fungerade evangelisternas berättelser. Samtidens fattiga och utsatta var inte betjänta av en trashank till frälsare. De behövde en räddare som uppenbarade gudomlig härlighet. När de hörde om Jesu under fick de bekräftelse på sin längtan.

Själv är jag varken fattig eller utsatt. Ändå sätter jag tilltro till skildringarna om Jesu underverk. Gudomlig underkraft var och är ett av Kristi kännetecken. Den underkraften tog sig än det ena än det andra uttrycket. Sen må inte allt vara bokstavligt sant i de underberättelser som radas upp i evangelierna.

Vad jag däremot har svårt med är evangeliernas hantering av den andra sidan i Jesu väsen, hans mänsklighet. Här tycker jag att evangelisterna är njugga i sina vittnesbörd. Jag t o m anar att de mörkar.

Hur är det nämligen med Jesu svaghet, tillhör inte också den hans personlighet? Förvisso! Men här är evangelisterna njugga i sina beskrivningar. Nog står det på ett ställe att Jesus grät (Joh 11:34), på ett annat att han frestades (Matt 4:1-11 par), på ytterligare ett att han var så förtvivlad att han svettades blod (Luk 22:44), sen att han på korset ropade; min Gud, min Gud varför har du övergivit mig (Matt 27:46).

Men det är allt. Jag föreställer mig att det var för Jesu som det är för varje människa med känsligt sinne, att oro, ängslan och tvehågsenhet var en del av hans väsen. Jag skulle behöva höra mer om denna hans dagliga kamp med sin egen svaghet. Men det får jag inte när jag läser evangelierna.

Däremot består mig aposteln Paulus med stöd som heter duga. Denne säger i ett av sina kärnord: Kraften fullkomnas i svaghet (2 Kor 12:9). Det betyder att svagheten är kraftens förutsättning.

Svagheten är alltså inget att vara rädd för. Den är styrkans själva förutsättning. Detta nämligen när jag inser att det jag är har jag fått och att den kraft jag eventuellt äger är mig given. Jag är en del av något större, en del av Guds kraft.

I min ålder (snart 80) funderar man inte så sällan på livets slut. Så gör också jag. Och jag tänker; mitt liv går mot sitt slut, men Guds liv består. Evigt liv är inget annat än en fullkomnad variant av livet. Min svaghet och Guds starkhet är som tidigare livets förutsättning.

 

6 18 Tro som griper tag

Zdf info (tysk TV-kanal) hade temadag om Korea. Bland annat tecknades Kim Jong-Un. En scen stannade kvar i mitt minne. Kim Jong-Un befann sig i en båt nära land. Människorna på stranden kunde inte bärga sig. Horder vadade med uppsträckta händer ut i vattnet för att komma sin ledare nära. Och jag tänkte; så likt Jesus men så olikt.

Tro är alltså inte enbart tro på Jesus utan också på Kim Jong-Un. Skall sanningen fram bygger det mesta på tro i betydelsen, ideal, övertygelse, passion. Utan tro klarar sig ingen. Frågan är inte om jag tror utan på vad, om tron griper tag i mig eller passerar oförmärkt. Och i förlängningen; om den övertygelse jag bär på stänger eller öppnar.

Så talet om att Sverige är ett land som tappat tron. Detta är inte sant. Sant är att Sverige tappat tron på den specifikt kristna tron.

Grubbelfrågan före alla andra grubbelfrågor för mig en gammal präst; hur entusiasmera människor för Jesus? Hur återfinna en tro som griper tag. Att entusiasmera människor modell Nordkorea lär inte vara något alternativ. Vi kristna har inte makt att stänga av kontakterna med yttervärlden, kan inte överskölja människorna med propaganda. De möjligheterna överlevde inte Karl den XI på 1600-talet.

Naturligtvis är frågeställningen ”tro som griper tag” något som kan studeras. Själv sitter jag i min kammare och funderar över den frågan praktiskt taget varje dag. Otaligt är det material jag har tillgång till. Det mesta har ju sin klangbotten i tro, förstådd som ideal, övertygelse, passion. Och jag funderar följdriktigt över vad det är hos idolen som tänder tro, vad i politikern, vad i ateisten, vad i vetenskapsmannen.

Så långt har jag kommit att jag inser att levande och attitydförändrande tro är lika svår att förutsäga som jordbävningen. Nog anar seismologerna utbrottet, men de är aldrig säkra. Nog vet jag mycket om både vad som åstadkommit den kristna trons tillbakagång och jag vet kanske ändå mer om vad som entusiasmerar och skapar fungerande trosföreställningar idag. Men jag vet långtifrån allt.

Att det är ett för min inre människa farligt arbete som upptar mig har jag blivit varse. Det leder gärna till förakt. Sedan ett halvår studerar jag de ledande svenska teologerna under första hälften av 1900-talet. Dessa trodde att de var reformmän men bäddade för ytterligare sekularisering genom att de inte talade öppet om sina bevekelsegrunder. De tillstod varken den kristna trons svårigheter i en upplyst tid eller sina egna drivkrafter. De erkände inte att deras teologi var trosvittnesbörd utan envisades med att påstå att de sysslade med vetenskap.

För att inte tala om nutidens ”medgångsmänniskor”, de med popularitetssiffrorna bakom ryggen. Aldrig ett ord från deras håll om att deras ord är partsinlagor, aldrig ens en viskning om att en meningsmotståndare kan ha rätt.

Något gott har förstås mina iakttagelser lett till. Jag har lärt mig att för egen del spela med så öppna kort jag nånsin förmår. Det är som ett reningsbad att få göra det. Det må vara ett hinder för snabba resultat däremot en förutsättning för alla former av äkta sanningssökande.

Till allt annat måste på sikt min insikt om att tron är en av livets förutsättningar bli något som mer än jag själv förstår. Det är ju uppenbart att tro är så mycket mer än kristen tro, att tro är livsavgörande för vårt handlande. Jag skriver om det på min blogg praktiskt taget varje vecka. Jag kan knappt öppna munnen utan att uttala denna oavvisliga sanning.

 

5 18 ”Kan själv”

”Kan själv”, säger barnet och skjuter undan mamman som så gärna vill hjälpa till. ”Kan själv” är en av de många signaler som antyder att barnet är normalt och kommer att reda sig. Detta förutsatt att ”kan själv” inte blir barnets själva kännetecken under hennes fortsatta vandring genom livet. Det blir alldeles för självupptaget.

”Kan själv” är nyckeln till västerlandets framgångssaga. ”Kan själv”-rörelsen inleddes redan på sjuttonhundratalet med den så kallade upplysningen och har fortsatt sen dess. Numera har det kommit att ingå i blodomloppet att människan ”kan själv” utan hjälp utifrån. Det är människan och ingen annan som är tillvarons herre.

På ”kan själv”- grunden står sedan de grundläggande föreställningarna om mänskliga rättigheter, står föreställningen att alla är likaberättigade, att rättvisa skall råda människor emellan, att samarbete skall ske utifrån respekt för den andres värde. Ja den västerländska demokratin vilar ytterst på att det är folket som skall råda. Inget tillåts stå över folkviljan.

Kruxet är att det går illa för det barn där ”kan själv” blir allt i hennes liv. Hon får fel syn på sig själv och i förlängningen fel syn på andra.

På motsvarande sätt är det i samhället. En kultur som vilar på att människan själv är tillvarons mening och mål kommer inte rätt. En värdegrund som vilar på mänskliga rättigheter och enbart det, är aldrig hållbar på längd och sikt.

Tyvärr inser vi här i Sverige inte detta faktum. Istället tror vi att den svenska värdegrund som vi enats kring uppfyller allan rättfärdighet. Vi till och med tvingar våra invandrare att med hull och hår svälja den. Och en aningslös kyrka stämmer in i den svenska värdegrundens lov.

Var ligger då felet? Framför allt att man tonat ner att själva existensen är något jag fått, aldrig något jag självständigt förfogar över. Miljörörelsen är enda undantaget. Vi skall vårda den natur som vi fått, sägs det från det hållet. Men längre sträcker sig inte insikten i att allt vi äger i slutändan är oss givet.

Alldeles uppenbart förhindrar detta rättighetstänkande våra religiösa associationer. En allmänhet som förutsätter hälsa, välgång och inflytande som mänskliga rättigheter behöver ingen religion. Religionsutövarna kommer att bli den rest av befolkningen som bildlikt talat tror på ”tomtar och troll”.

Annat vore om utgångspunkten var gåvan. Osökt följer på den tanken funderingar över givaren. Vem är det som gett oss allt detta? Och vad innebär det att leva i harmoni med dennegivare? Såna tankar skulle skaka om i det svenska välfärdsbygget.

Till sist skall jag inte sticka under stol med att jag är besviken på att min egen kyrka inte tillräckligt distinkt förmått hävda det nödvändiga i att balansera ”jag kan själv” med ”jag har fått”. Hittills har jag inte hört en enda präst förutom mig själv som hävdat att ”mänskliga rättigheter” är en delegerad rättighet. Den rätt vi äger har vi fått. Den är lika delegerad som det mesta vi handskas med.

4 18 Självskadebeteende, mer än att skära sig

Självskadebeteende är mer än att skära sig, tycker föreningen Novahuset. Och jag håller med. Låt mig förklara varför.

Men först om Novahuset. Föreningen Novahuset lade ut en påhittad sexannons på nätet. En föregivet fjortonårig flicka bjöd ut sina tjänster och femhundra män nappade på inviten. Nog om detta och dessa hemska karlar.

Vad jag här skall ta fasta på är att man kallade den tänkte fjortonåringens tilltag för självskadebeteende. När minderåriga bjuder ut sexuella tjänster till hugade män är det självskadebeteende tycker föreningen Novas talespersoner. Och det tycker jag också

Jag håller alltså med om benämningen självskadebeteende. Självskadebeteende är inte enbart att lugna nerverna genom att skära sig i armarna. Det är ju annars detta som termen självskadebeteende oftast står för.

Jag går så lång att jag menar att det mesta vi gör som är till skada för oss själva och andra är en form av självskadebeteende. Det betyder att ingen av oss går fri. På ett eller annat sätt gör vi alla sånt som skadar oss själva och andra.

Vad är det för vits med att påpeka detta? Därför att det är både barmhärtigt och riktigt. Så här resonerar jag.

Sinnet är som en pendelrörelse. Längst bort åt ena hållet finns det som är gott och ute på andra kanten det som är ont. Nu finns det ”grader i helvetet” som ordspråket uttrycker det. I själva verket befinner vi oss någonstans mellan ytterligheterna. För vem av oss är enbart god och vem av oss håller bara på med att skada oss själva. Ytterst få, vad jag förstår.

Vad är det nu för nytta i att resonera på detta sätt? Vad vinner jag på att fånga in sinnets alla uttryck i en pendelrörelse? I fortsättningen kallat ”pendeltänkandet”.

Enklast visar jag nyttan med ett extremt exempel. Tänk er en gravt schizofren person som rids av sina vanföreställningar. För honom eller henne är alltför ofta en falsk tankeföreställning det samma som påvisbar konkret sanning. Ett för henne själv ödeläggande felslut. Det ödelägger hens liv.

Att rent ut säga till den sjuke att det inte finns rim och reson i vad hen tror och påstår, går naturligtvis för sig. Men oftast upplevs det påståendet kränkande. Den sjuke blir aggressiv och hatfull. Sagesmannen, som oftast än en psykiater, blir till ett hatobjekt.

En bättre väg och dessutom sannare är att närma sig den sjuke utifrån en självbild där jag är klar över att även jag själv måste kämpa med mina vanföreställningar. Utifrån ”pendeltänkandet” med mitt sätt att uttrycka det..

För vem av oss missuppfattar inte allt som oftast verkligheten på ett mer eller mindre sjukt sätt. Mot bakgrunden av att man själv inte går fri går det lättare att komma till tals.

Jag tänker mig att mycket ont åstadkoms av oss som skiljer på vi och dom och där jag är mentalt frisk och du sjuk, eller som det oftast gäller; jag är god och du är ond. ”Pendeltänkandet” befriar oss från den missuppfattningen. Ty, när man själv inte går fri ökas möjligheterna att på gemensam front angripa det onda.

Har inte själve Jesus lärt oss att tänka i den riktningen. Fariséen tyckte om sig själv att han var god, till skillnad från publikanen som t o m själv insåg hur ond han var. Jesus plattade till den självgode fariséen. ”Tusan” vet om själve Jesus hade ”pendeltänkandet” i huvudet vid det tillfället.

3 18 Värdegrund en färskvara i ständig rörelse

Ulf Kristersson i sitt jultal. – Står man inte ut med individualism, jämlikhet och jämställdhet, eller med lagar som ger barn och kvinnor egna rättigheter över familjen – ja, då är nog inte Sverige rätt land att bygga sig en framtid i.

Så tokigt, men ändå så rätt. Det tokiga var att dra in individualismen som grund för det gemensamt svenska. Individualism i egentlig mening drar ju isär, håller inte samman. Den som försökt finna gemensamma vägar tillsammans med en rad inbitna individualister förstår vad jag talar om.

Ändå blev det rätt eftersom talet om svensk individualism är en myt. Folk gör som folk gör även i vårt samhälle. Jag har tagit mig före att kolla människor som berömmer sig av att vara individualister, dvs dom som klär sig utmanande, talar utmanande och lever utmanande. Min koll har bestått i att jag gissat vad dessa skall säga och tycka innan de hunnit öppna munnen. Nästan alltid har jag gissat rätt. Dom tycker som alla andra i deras grupp. Så också med så kallade individualister som uppträder mindre utmanande. Här blir visserligen felprocenten större. Men oftast träffar jag rätt. Så nog är det en myt att tala om svensk individualism.

Kristerson var ute efter att värna svensk värdegrund och det blev rätt även om han tänkte fel. Men hur är det egentligen med värdegrunden? Står den sig över tid? Man skulle kunna tro det eftersom t o m svensk individualism visar sig vara kollektivism.

Men svaret är trots detta nej. Värdegrund är en färskvara. Så är det och så har det alltid varit.

Nu är jag ingen statsvetare. Jag sysslar med religion, har alltid gjort det. Kan jag nåt är det på religionens område. Men mitt religiösa kunnande ger faktiskt mitt påstående om att värdegrund är en färskvara extra tyngd. Finns det nämligen något som tycks mera fast än religion. Religiösa företrädare gör ju allt för att uniformera sina anhängare. Svensk väckelse, som är mitt specialområde, kan till allt annat också ses som ett försök att uniformera de troende. För att duga skulle man tycka och tro lika och ha samma syn på rätt och fel.

Det kan tyckas som att de lyckades. Och många hävdar det, bland annat gjorde Björn Cedersjö det i sin avhandling ”Bortom syndakatalogen”. Men vid en närmare granskning visar det sig att han hade fel. Det går inte att jämföra örebrobaptisters värderingar från trettiotalet med hur dagens medlemmar i Evangeliska frikyrkan tycker och tror. ”Trettiotalarna” skulle vända sig i sina gravar om de visste hur deras nutida trossyskon levde.

Men i bibeln står allt på en och samma grund, hävdar många av mina trossyskon. Men se det gör det inte alls. Texterna i Gamla testamentet är ett enda stort exempel på en religion i ständig rörelse. Går vi till Jesus är denne religionens omformare par preference. Det var ju det som kostade honom livet. På motsvarande sätt med Martin Luther. Var det någon som rörde om i den religiösa grytan var det Martin Luther.

Den religiösa värdegrunden är alltså i ständigt rörelse, så också den värdegrund som vi i Sverige så enhälligt hyllar. Och denna ständiga rörelse är inte något att per definition förfasa sig över. Den fråga vi skall ställa oss är om rörelsen går i rätt riktning.

 

2 18 Först kyrkan sen samvetet

Tisdagen den 19 december deltog kardinal Arborelius i Aktuellt i SVT2 och diskuterade Sveriges migrationspolitik. Biskopen medverkade som representant för Sveriges Kristna Råd i första hand. SKR har nyligen återupprepat förra årets julupprop samt publicerat en debattartikel om asylpolitiken. Biskop Anders debatterade ämnet med Julia Kronlid.

Så långt fakta. Eller är det egentligen fakta? Först kallas Anders Arborelius kardinal, sen biskop. Därefter markeringen att han inte främst representerade katolska kyrkan utan Sveriges kristna råd (en ekumenisk institution).

Än mer i den riktningen för oss som bevittnade intervjun när den sändes. Biskopskorset var borta liksom kardinalsringen. Åtminstone såg jag ingen. Anders Arborelius såg ut som en helt ordinär präst. Dessutom markerade han att han förstod Sverigedemokraten Julia Kronlids synpunkter. Med god vilja skall vi säkert komma fram till en rimlig överenskommelse, ungefär så löd hans kommentar. Samtidigt skall i ärlighetens namn sägas att han verkligen ville att asylberättigades anhöriga skulle få komma till Sverige.

Varför detta avklädande? Varför ville han heta biskop och inte kardinal? Varför denna förstående ton när han debatterade med en sverigedemokrat?

Därför att han inte hade något mandat från påven. Till och med att han inte helhjärtat hade samme påve på sin sida. Vad som sades från det hållet hade förändrats hade han märkt.

För mig signalerar detta; kyrkan först sen samvetet. Hade det varit tvärtom kan ni vara säkra på att tongångarna från Anders Arborelius hade varit annorlunda.

Nu skall inte jag sätta mig på några höga hästar. Även jag har tvingats anpassa mina åsikter utifrån rådande läge. Som kontraktsprost och kyrkoherde kunde jag inte driva mina personliga åsikter hur som helst. Dock är det skillnad mellan den lutherska kyrka som jag företräder och en katolsk. I en luthersk kyrka är kyrkan aldrig ofelbar och därför aldrig en absolut auktoritet. Var det nåt som Luther sprängde så var det den auktoriteten.

Jag minns hur det var när jag var kyrkoherde i Mikael. Vid ett tillfälle hade jag mina kollegor liksom församlingens kyrkoråd mot mig. Jag tyckte att en diakon, trots att hon var persona non grata, skulle få vara med vid nattvardsutdelandet. Min motivering var den allmänkyrkliga, att en människans värdighet inte avgör sakramentets giltighet. Men de det tyckte inte de andra. Då minns jag att jag sade: Ni har motsatt er min innersta övertygelse. Två gånger till och jag slutar.

Lärdomen av detta blir att man ständigt skall fråga efter sammanhanget. En människans sammanhang och hennes förpliktelser till detta sammanhang avgör ofta vad en människa står för och tycker.

Tyvärr är det så. Människan är ingen solitär. Hon finns alltid i ett förpliktande sammanhang. T o m skurken gäller detta. Det finns andra skurkar som trycker på och som det gäller att vara vän med.

Men det måste vara måtta på solidariteten. Att låta kyrkan avgöra vad som är rätt eller fel är att överskrida den gränsen. Därför är jag lutheran, inte katolik.

 

1 18 Den fängslade friheten

Viljan är trälbunden sade Martin Luther och de flesta protesterade. Friheten är fängslad säger jag men få lär förstå mig. Ändå säger jag det. Insikten om att friheten är fängslad är nämligen en av nytänkandets själva förutsättningar. Och nytänkande vill jag, inte minst nytänkande i trosfrågor.

Strax före jul åt jag jullunch tillsammans med personal och förtroendevalda i Axbergs församling. Jag var inbjuden eftersom jag under en semestermånad fungerade som vikarierande kyrkoherde i pastoratet.

Jag råkade sitta tillsammans med dom som kände varandra väl. Jag blev femte hjulet så att säga. För att ha en chans i det sällskapet gällde det att inte säga för mycket, men inte heller för litet. Bådadera skulle skämma gemenskapen. Jag gjorde mitt bästa, teg och försökte med några inlägg som jag trodde skulle passa. Jag lyckades så där, jag förstörde åtminstone inte stämningen.

Som det var för mig då är det för det mesta. Det gäller att anpassa sig. Att agera fritt är oftast omöjligt. Och det brukar gå rätt bra. Jag har vant sig vid hur folk tänker och många gånger tycker jag som de flesta andra. Vi är ju som människor sociala varelser som låter oss påverkas av varandra.

Vi tror oss äga frihet och fri vilja. I själva verket är vår frihet fängslad, fängslad av det sammanhang vi lever i. Insikten om detta är viktig, inte minst i dag när invandringen från främmande kulturer håller på att förändra vårt samhälle.

Ni skall veta att jag själv många gånger känner mig som en invandrare, en invandrare som skall påtvingas tankar som inte är mina egna. Redan under mina teologistudier i Uppsala kände jag det så. Man försökte påtvinga mig ett kyrkotänkande som inte var mitt eget. Mina lärare gjorde det, mina läroböcker och mina kamrater likaså. Naturligtvis blev jag fängslad av denna massiva påverkan. Men så småningom efter många år lyckades jag slå mig fri. Det går alltså att komma loss. Tanken är alltså, för att parafrasera Luther, trälbunden. Men det går att slå sig fri.

I dag har jag gjort det till mitt livsprogram att skjuta hål på allmän mening. Jag vill befria människor från delar av den värdegrund som pådyvlats dem. Enligt den värdegrunden är viljan fri och människan herre över hur hon skall tänka och reagera. Och vad värre är, hon tror sig äga rättigheter som är henne givna av henne själv. Religionen har värdegrunden gjort till dekoration. Tron på ett djupare sammanhang och en djupare mening har den förlagt till fantasivärlden, i bästa fall till det privata tyckandet.

Mina ”tankekanoner” riktar jag mot denna övertro på människan. Jag påpekar med en dåres envishet att livet är en gåva och att en gåva förutsätter en givare. Det duger alltså inte att vara ateist. Frågan är inte om det finns en givare utan vem eller vad denne givare är. Redan en bekännelse till evolutionen är ju en bekännelse till att givaren är ett faktum. Och att tro på den fria viljan är, som jag visat ovan, lika omöjligt som att upphöja människan till alltings mått.

Men det är svårt att slå hål på allmän mening. Den verkar närmast nedärvd. Men att ge sig vore för mig skamligt. Det är att säga ja till det jag vet vara fel.