Med mina glasögon 3

17 18 Maktens arrogans

I skolpolitiken blir maktens arrogans som tydligast. Det är som ägde man sanningen. Man är så säker på sin sak att man vågar vara konkret. Visst skall förmedlas eleverna, annat inte. Visst är tillåtet, annat förbjudet. Nog träter man inbördes om faktakunskapernas plats och betydelse. Men man är rörande överens om de grundläggande värdena, demokrati och alla människors lika värde.

Demokrati och alla människors lika värde, så lyder alltså maktens trosbekännelse. Ingen av maktens företrädare har en tanke på att denna bekännelse har religiös klangbotten. Ändå är det uppenbart att denna trosbekännelse vilar på trons grund utan förankring i bevisbar sanning. Demokrati och människovärde är kort sagt religiöst betingade föreställningar vars förutsättningar är tro. Men av trohar man gjort axiom, av det som man tycker,till något som är att likna vidmatematisk sanning.

Hur är det nämligen med alla människors lika värde när en föds med utförsgåvor en annan utan mentala förutsättningar, när en är fattig en är rik, när en gör nytta, en annan utnyttjar systemet, när en tillåts leva en annan inte. Det vill till ett veritabelt trossprång att utifrån dessa förutsättningar hävda demokratins överlägsenhet eller att alla människor är lika mycket värda.

Att erkänna detta vore anständigt. Det skulle underlätta kampen för att upprätthålla såväl demokrati som människovärde. Som bekant går det lättare att kämpa om man är klar över förutsättningarna. Dessutom skulle man uppträda mindre arrogant mot religionens företrädare.

Som det nu är förutsätter makten att egen sanning befinner sig i en annan klass än religiös sanning. Själv står man för axiomatisk sanning medan de religiösa för privat sanning. Privat sanning får man hålla sig med efter eget skön, de egna värdegrundsfrågorna däremot skall gälla alla med den absoluta sanningens rätt.

I själva verket befinner vi oss i samma båt, jag som företrädare av religiös sanning och maktens innehavare som företrädare för den svenska värdegrundens sanning. Den stora frågan för oss alla är om våra grundvärderingar håller, om det är värt att leva och dö för dessa sanningar?

Den som följer mig i mina skriverier vet att jag tillhör dem som kämpar för det jag tror på. Till den kampen hör att avslöja maktens arrogans. Dessutom att brännmärka alla deras egna försök att kringgå det som de själva bekänner sig till. Jag ställer kvotering mot demokrati, människovärde mot talet om att ett ofött foster är en del av kvinnans kropp, för att ta några aktuella exempel.

Jag kämpar för att maktens innehavare och ideologins företrädare skall inse att de befinner sig på religiös mark när de sysslar med värdegrundsfrågor, ja att tro är själva förutsättningen för att på sikt kunna hävda sant humana värden. Att förneka trosdimensionen i allt som har med värdefrågor att göra  är för mig inget annat än att blunda.

Framför allt kämpar jag för att kunna behålla min höga syn på människan. Guds existens blir för mig mot den bakgrunden ingen tyckarfråga, utan existensens själva grundfråga. Utan Gud blir allt relativt, även människans värde.

Egenartat för mig är att jag inte kan slå mig till ro utan att allt för mig känns etiskt religiöst hållbart. Det är därför jag envisas med att gå via Kristus för att finna Gud. Andra vägar är för mig stängda. Försoningens verklighet blir mot den bakgrunden existensens själva grundfråga. Först när jag mentals befinner mig i försoningens själva brännpunkt kan jag med konsekvens och stå upp för det som makten nöjer sig med att postulera, demokrati och människovärde.

 

16 18 Med ”det förunderliga” som måttstock

Vilken enfald brukar jag tänka när nån stolt bekänner sin otro med orden; ”jag tror inte på Gud”. För mig är det som att bekänna andlig fattigdom och avsaknad av livsnödvändig inre kompass. En politiker behöver bara andas otro för att min röst på honom eller henne är utesluten.

Följdriktigt förskräcks jag när mätningar visar att Sverige är världens mest sekulariserade stat. Och jag skakar på huvudet när vi i vårt land berömmer oss av en värdegrund som i förträfflighet saknar dess like. Detta samtidigt som vi förnekar det högsta av värden.

Men jag har alltmer börjat förstå att jag är ”fyrkantig”. Grundfelet är att jag använder mig av tron som måttstock på ett sätt som idag inte håller. Hur är det nämligen med dom som tror, tror att hela bibeln är sann, tror utan att blinka på jungfrufödsel och mirakler? Lider inte också många av dem av brist på andligt djup och i den meningen är lika avgränsade från verkligheten som ateisten?

Förmodligen är det så att den raka frågan ”tror du på Gud” inte säger allt om en människas trosgrund. Det är annat som vi skall fråga för att kunna pejla en persons innersta trosföreställningar. Detta nämligen om tro står för något mer än enbart hålla för sant utan som för Jesus är förbunden med det etiskt moraliskt fulländade.

Varför inte i stället  ”ta tempen” på människor genom att försöka utröna vad som för dem står för ”förunderligt” och ”ovärderligt”. Skulle inte det säga mer om andlig status än en rak fråga om gudstro?!

Men hur skall man fråga för att få rättvisande svar på sånt som i egentlig mening är samvetsfrågor? Frågeformulär i all ära men på så inträngande frågor blir svaren lätt intetsägande. Säga och tycka är som bekant inte alltid samma sak. För att få svar av värde måste man känna den man frågar, känna på djupet.

Låt oss ändå tänka oss att det är möjligt att mäta andlig status utifrån frågan ”förunderligt och ovärderligt”. Jag är övertygad om att detta i grund skulle rita om den andliga kartan. Förmodligen skulle då Sverige inte längre betraktas som det mest sekulariserade landet i världen. Därute i otrons kyla skulle förmodligen inte befinna sig länder och kulturer utan en brokig skara av hårdhudade människor från när och fjärran. Dessa har inte plats för något heligt. Alternativt skulle där befinna sig  stelbenta kristna där regeln tagit död på saken och principen på verkligheten.

På den andra sidan, på trons sida, fanns de för vilka ”förunderligt och ovärderligt” var kopplat till omsorg, omtanke och oegennytta.

Men vad har tro med omsorg, omtanke och oegennytta att göra? Den har det i den mån omsorgen, omtanken och oegennyttan spränger förnuftets och det rimligas gränser. Ty där på den andra sidan förnuftet befinner sig i slutändan Gud. Åtminstone trodde Jesus det.

Det står skrivet att Jesus är Guds son. Beläggen för detta är jungfrufödsel, mirakler och uppståndelse. Allt enligt gällande trosbekännelse. Nog var det väl också så, bekänner jag. Men dessa ”storord” skulle betyda föga på mig om jag inte samtidigt upptäckt att allt Jesus gjorde var drivet av en riktad omsorg som konsekvent sprängde förnuftets gränser. Där på den andra sidan förnuftet fanns för honom Gud. Denne Jesu Gud är min Gud. Tro är för mig att tro som Jesus.

 

15 18 Vägen till Gud är bred, men till Jesus är den smal

Vägen till Gud är bred, tycker jag, men till Jesus är den smal. Till Gud bred eftersom människor inte slutgiltigt kan upphöra att fråga sig om ”mening och mål”. Att allt beror av slump eller på fint språk av evolutionen, är nog ovedersägligt, men den slutliga sanningen kan den förklaringen inte vara. Det tycker jag och många med mig. Dessutom tillkommer det som jag tjatar om i alla de sammanhang. Även ateisterna tror trots att de förnekar det. Termen Gud är visserligen för dem tabu, men om absoluta, djupast sett övervärldsliga ideal talar de gärna.

Värre är det med Jesus. Att få grepp om honom blir allt svårare. Att saluföra Jesus i skolorna är sen länge förbjudet. Kristendom har ersatts av religionskunskap och religionskunskap har lagts i händerna på lärare som saknar sinne för religionernas ledande motiv. Resultatet blir plugg av kuriosa utan anknytning till elevens personlighetsutveckling och verklighetsuppfattning. Och om Jesus vet en grundskoleelev snart sagt ingenting.

Nu var det inte så mycket bättre under den gamla goda tiden. Absolut inte bättre när bibeln ansågs oantastlig, en helig bok med orörbara sanningar. Detta när sanningen är den att bibeln är en samling av skrifter från olika perioder och med trosyttringar som inte alltid är helt lätt att förena. Men präster och lärde trodde sig veta. Var och en kopplade ihop utsagorna i bibeln på sitt sätt. Av detta uppstod kyrkotraditioner av de mest skilda slag. Under min tid som teologistudent sa man en sak i Uppsala en annan i Lund. I Uppsala blev Jesus laggivaren och kyrkoskaparen, i Lund förkunnaren, undergöraren och livgivaren. Och det som var sanning i en kyrka var det inte i den andra.

När jag läste teologi på sextiotalet påstod mina lärare, teologerna att de var helt igenom objektiva i sin forskning. Detta gjorde även  de som sysslade med tillämpad teologi, de så kallade systematikerna. Gustaf Wingren i Lund påstod exempelvis att hans bok ”Predikan” var ett vetenskapligt arbete när det i själva verket var och är en kombination av vetenskap och subjektivt betingad trosåskådning. Och i Uppsala vågade systematikerna i Ingemar Hedenius efterföljd inte längre skriva tillämpad teologi, eftersom sådana framställningar med nödvändighet inte höll vetenskapligt. Som om inte vetenskap lika väl som annat  får sitt liv genom att fakta sätts i subjektiva sammanhang. Som om inte de flesta vetenskaper förutsätter subjektiva inslag för att bli meningsfulla.

Med all respekt för tillämpad teologi med vetenskapliga ambitioner; jag kallar för min del tillämpad teologi för mer eller mindre välgrundad förkunnelse. Det är menat att vara ett gott betyg. För mig är förkunnelse både något nödvändigt och stort. Framför allt därför att det specifika med förkunnelsen är att  fakta är kombinerade med just subjektiva värderingar. Dessa ger framställningen liv och anger tolkningsalternativ.

Varför nu denna utvikning? Därför att ett trångt vetenskapsideal hotar att tränga ut Jesus även från akademierna.

Hur skall det nu bli med Jesus när denne Jesus inte längre får saluföras i skolorna, när kyrkor läser honom på de mest skilda sätt och när han hotas av att trängas ut från våra universitet och högskolor? Skall Jesus tvingas bort från det allmänna medvetandet?

Jag hoppas att det inte blir så. Jag tror nämligen på människor med inneboende andlig kapacitet. För mig innebär den kapaciteten iver för rättfärdighet och barmhärtighet, särskilt rättfärdighet och barmhärtighet i förening. Detta öppnar för att Jesus upptäcks på nytt. Förstår dessa andliga föregångare att försoning är mänsklighetens ödesfråga blir Jesus än svårare att ignorera. Men fortfarande ser det trångt ut för Jesus.

14 18 Skapande otakt

Kristen tro befinner sig sen länge i otakt med tiden, tron som sådan gör det inte. Tro tillhör nämligen livets förutsättningar. Tror man inte på ett sätt, tror man på ett annat. Ateisternas påstådda otro är inte otro i egentlig mening. Ateisten tror visserligen inte på Gud, åtminstone inte på de kristnas ”materialiserade” Gud. Deras trosförankringar finner de på annat håll. Absoluta ideal har ofta fått ersätta den kristne guden.

Som sagt, kristen tro befinner sig i otakt med tiden. Tydligast för gemene man tar sig denne otakt uttryck i att allt färre svenskar definierar sig som kristna. Den mera insiktsfulle inser att otakten är av gammalt datum. Det är inte av en slump som kristen trostolkning skjutits åt sidan, att kristendomskunskap ersatts av religionsundervisning, att av statskyrka blivit privatkyrka, att kristna ideal numera kallas humanistiska ideal. Allt beror på att kristen tro befunnit sig i och fortfarande befinner sig i otakt med tiden. Den kristna tron har av den anledningen ersatts av och håller fortfarande på att ersättas av andra trosåskådningar. Som sagt detta innebär inte att människor idag tror mindre än tidigare. När en tro försvinner kommer en annan i dess ställe.

Som flera av er som läser mig vet älskar jag att fördjupa mig. Jag har fördjupat mig i väckelseforskning, i studier av kyrkohistorikers bevekelsegrunder, i försök att förstå varför en romantikens kyrkoman tänkte som han tänkte och gjorde som han gjorde, i trettiotalsbiskopars kristendomsförsvar, i en karismatisk väckelseledares sätt att läsa bibeln och numera i hur en inflytelserik svensk nittionhundratalsteolog förstod sin kristna tro.

Från första stund till sista har jag i mina undersökningar utgått från att otakt med tiden har varit drivkraften för mina undersökningsföremål. De jag har granskat har sökt finna utvägar för en kristendom som kommit i otakt med tiden. Otakten har drivit dem att söka finna vägar till förnyelse. Resultaten har det blivit si och så med. Av väckelse blev vana, av försvar har blivit misslyckande, av teologi spekulation. Och nu står vi kristna där utan hävdvunna privilegier och får kämpa för vår tro inte i överläge utan i underläge.

Hopplöst kan tyckas innan jag betänker att kristen tro är sprungen ur en skapande otakt. Jesus levde visserligen i långa stycken som en traditionell jude, men på avgörande punkter befann han sig i otakt med sin egen tid och tog konsekvenserna av detta. Korset kan inte förstås på annat sätt än som ett resultat av denna otakt.

Detta leder mig till att i mitt bibelstudium koncentrera mig på denna Jesu otakt och göra teologi, förkunnelse och liv av vad jag då kommer fram till. Så förstådd blir kristen tro ett liv där det för Kristus specifika blir själva poängen. Visserligen är jag själv utpräglat värdekonservativ, det betyder att jag håller mig till det gamla som jag funnit hållbart. Men själva kraften skall jag inte öda på min värdekonservatism. Den unga generationen lyssnar inte på sådant tal. Istället skall jag lägga ner min kraft på att finna och utöva det som var specifikt för Jesus, kort sagt det som gjorde att Jesus blev korsfäst.

Detta får sedan bli mitt bidrag i den ständigt pågående troskampen i min omgivning. Det blir mitt sätt att göra det som alla mina forskningsföremål före mig gjort, försöka finna vägar ur den otakt som kristen tro onekligen sedan länge befinner sig i. Detta bidrag behövs inte därför att tro saknas i vårt land. Den är lika stark som någonsin tillförne. Men det för Jesus specifika saknas.

13 18 ”Under huden”

Nära står jag många men endast en med säkerhet så nära att jag befinner mig under hennes hud. Denna enda har jag varit förbunden med i snart 51 år. Nu skall förstås konstateras att jag inte är ensam om min privilegierade ställning. Där finns också tre barn och två barnbarn.

”Under huden”, denna beteckning för reservationslös omsorg har jag tacksamt konstaterat . Men inte bara konstaterat och tackat Gud för, den har till allt annat också hjälpt mig att fundera.

Hur är det nämligen med det vi håller högt, hur nära det egna skinnet befinner det sig? Vi talar om människovärdet. Alla påstås ha lika värde. Men är det trots allt inte skillnad mellan ”mina barn och andras ungar”. Blir det inte viktigare att värna om de egna än om de andra! Förvisso är det så. Detta också med konstaterbara följder.

När jag skriver detta har jag nyss erfarit att Riksteatern är på turné med föreställningen ”Sång till välfärden”. Men har man tänkt på, funderar jag, att välfärden förutsätter höga murar mot en fattig omvärld för att fungera? Och har man förstått att alla dessa enligt många ”föraktliga människor” som krigar mot invandringen gör det bland annat för att skydda den egna välfärden?

Jag har funnit det fruktbärande att aldrig tänka bort att det finns en som har mig ”under huden”. Det hjälper mig att tänka klarare. Det är nämligen lätt att i riksdagen dundra på om alla människors lika värde, om feminismens välsignelser och solidaritetens krav. Och det går av sig självt att i våra kyrkor sjunga lovsånger till fullkomlighetens Herre. Men hur ”hudnära” är det sagda och hur angeläget, frågar jag mig? Resultatet blir, när jag inser hur nära jag befinner mig de egna, att jag tar de andras ”storord” med en nypa salt, samtidigt som jag i bästa fall tvingar fram den egna självkritiken.

Nog är det väl så att bakom det mesta som sägs och bakom det mesta som görs befinner sig en människa som står sig själv och i bästa fall de egna närmast. Ytterst värnar vi om oss själva. Flockdjur är vi och som flockdjur beter vi oss om än munnen säger något annat.

Vilket hopplös sätt att konstra till det, invänder nog de flesta. Jag håller med, min hållning är pessimistisk. Det vore till och med katastrofalt med denna inställning om jag nöjde mig med att bara konstatera. På konstaterande måste följa att söka vägar ut ur vår, som Luther kallar det, ”inkrökthet i oss själva”.

Jag vet att hon som står mig närmare än någon annan gör så gott det går för att finna vägar att älska fler än mig, mina barn och våra gemensamma barnbarn. Somt går av sig själv. Hon är både syskonkär och släktkär, dessutom känner hon för de flesta i sin omgivning. Och jag på min kant försöker också efter bästa förmåga att vidga mina cirklar för solidaritet, kärlek och rättvisa. Hur går det då? Så där, konstaterar jag. Det är inte lätt vare sig för mig eller andra att sträva efter det rätta samtidigt som jaget är upptaget av sig själv och de egna.

 

12 18 Fernando Arias som megafon

Internationella kvinnodagen, Fernando Arias, Ekots utsände, rapporterar från New York. Han berättar om taxichauffören som muttrar, typiskt fruntimmer. En bil med kvinnlig förare hade uppenbarligen gjort något som inte passade.

Taxichauffören blev sedan en förevändning för Fernando Arias att lovprisa kvinnor och skuldbelägga män i en tirad som varade i drygt tre minuter. Sen var det dags för annat på PI den dagen.

Själv inser jag att en revolution pågår. Dagens kvinnor slår sig fria från århundraden av förtryck. Många, särskilt män, tycker att det kan räcka nu. Jämställdheten är ju uppnådd. Själv inser jag att vi bara sett början. Det är långt kvar innan maktkampen är över, ännu längre innan förhållandet man – kvinna stadgat sig på nya nivåer.

Jag förstår också att det inte är så noga med formaliteterna under pågående revolution. Man tar i så mycket man förmår och sen drämmer man till. Om det man gör är rättvist eller orättvist är det inte så noga med.

Jag kan till och med godta att kvinnor i stridens hetta helgonförklaras och män förnedras. Svårare har jag med att det officiella Sverige ser mellan fingrarna på att män bespottas. Att göra tvärtom, dvs kränka kvinnor, beivras däremot. Men jag klarar också det. En revolution är ju ändå en revolution. Och då råder inte vanliga spelregler.

Under vissa betingelser kan jag t o m ställa mig bakom samhällsvetenskaplig forskning med feministiska förtecken. All samhällsvetenskap, eller som jag hellre kallar det ”Andevetenskap”, förutsätter ju förutom saklighet även att ett perspektiv. Och varför inte ett kvinnligt sådant? Snett blir det förstås och ensidigt om det enbart blir forskning med kvinnoperspektiv som understöds med statliga pengar.

Slutligen har jag svårt att begripa varför feminism skall sättas som överskrift på allt och alla. Är det förresten någon som förstår vad begreppet feministisk utrikespolitik innebär? Men jag håller mig lugn även inför detta.

Över gränsen går det först när manliga megafoner uppträder. Megafoner kallar jag intellektuella journalister med uppdrag att vara kritiska och sakliga, men inte är det. Kritik har ersatts av inställsamhet. De bespottar påstått förtryckande män och upphöjer påstått förtryckta kvinnor. Detta utan att det kostar något. Det ger till och med pluspoäng att säga det som är inne att sägas.

Megafoner är i allt förutsägbara. De består inte sin publik med en enda överraskning.

Aldrig ett ord om att även kvinnor kan bete sig illa. Alla är de offer. Som om inte också kvinnor kan vara både förslagna och lömska.

För mig var Ekots utsände Fernando Arias en sån megafon, åtminstone i sitt reportage i P 1 på den internationella kvinnodagen. Tänk om han istället vågat problematisera, säga spetsiga saker som inte i allt behagade. Men han kanske inte fick. Ekot krävde att han sade det som skulle sägas, åtminstone på den internationella kvinnodagen.

10 18 ”Värderingssanningarna”, nödvändiga men ofta förledande

Jag sade till en kvinnlig god vän: ”Min pappa var som min mamma och min mamma som min pappa”. Genast följde en uppfordrande replik: ”vad menar du med det”. Jag förstod att jag hoppat i galen tunna. Specifika könsskillnader finns ju inte. Så jag trasslade mig ur en besvärlig situation genom att replikera. Det var mamma som grävde upp landen därhemma. Hon var starkare.

Sen började jag fundera. Vad skall man kalla föreställningar som på förhand ligger där fixa och färdiga att ta i bruk. Såna som hjälper oss att veta utan att vi behöver fundera, typ; det finns inga könsskillnader.

Det handlar om sanningar, men inte rena sanningar (som att nio gånger nio är åttioett). Nog är de faktaförankrade men de är inte fakta i ren form utan fakta med inmängda värderingar, (värderingar= tro, föreställningar, ideal). Dessutom är de kortfattade, markerar grupptillhörighet och kan röra det mesta.

Här några exempel; könsskillnader finns inte (feminister), judar är utsugare( nazister), alla människor har lika värde (humanister), bibeln är sann (fundamentalister), vår värdegrund är odiskutabel (svenska politiker), kvotering ger rättvisa (vänsterpartister), Gud finns inte (ateister), kärleken leder alltid rätt (romantiker), det finns inga mänskliga raser (upplysta svenskar), fostret tillhör kvinnans kropp (abortförespråkare), stora löneskillnader drar isär samhället (socialdemokrater), tyglad kapitalism gynnar alla (moderater)

Det tycks tillhöra humanistiska vetenskapers ”esse” att luta sig mot sanningar av detta slag. Säg den vetenskapliga institution som inte håller sig med ett batteri av dem. Nåde den som överträder rådande så kallade sanningar. De är djupt integrerade i rådande forskningsparadigm. Men inte enbart forskarna svänger sig med sanningar av detta slag. Alla gör vi det, inte en gång varje dag utan många.

Vad skall vi nu kalla dessa sanningar som inte i vanlig mening är sanna men hålls för sanna. Är inte ”värderingssanning” ett bra ord?! Det av mig här konstruerade ordet hjälper oss dessutom att se med kritiska ögon på våra egna invanda föreställningar.

För nog är dom nödvändiga, dessa ”värderingssanningar”. Det blir för ”tradigt” att gå till grunden med allting varje gång man skall tänka en principiell tanke. Dessutom hjälper ”värderingssanningarna” oss att hålla samman och hindrar oss från att förfalla till en ofruktbar individualism. Men aningslöst använda är dom farliga. De kan ställa grupp mot grupp i osaklig och farlig motsättning.

Dessutom är de sköra. Nyligen har vi erfarit hur en ”värderingssanning” i ett enda huj byttes ut mot en annan. I Tyskland sa först Angela Merkel ”Wir schaffen das” (vi klarar massinvandringen) för att sedan byta fot och handla utifrån ”Wir schaffen das nicht”. På motsvarande sätt skedde samtidigt bland annat i Sverige.

För egen del nyttjar jag som alla andra värderingssanningarna. Vem gör inte det? Men jag är kritisk mot dem och sätter en ära i att granska särskilt stora mäns förutfattade meningar. Det är min metod att närma mig sånt som skenet annars döljer.

9 18 Sektandans ansikten

Knutbypastorn Peter Gembäck verkar ha lagt allt på bordet. Utan förbehåll bekänner han för Uppdrag gransknings Anna Lindman att han ljugit, burit hand på och varit ett med den sektanda som rådde i Filadelfiaförsamlingen i Knutby.

Äntligen tänkte jag har den kristna sekten fått ett ansikte. Så här kan det bli med en grupp kristna som medvetet avsvurit sig samtidens värderingar för att leva efter den egna sanningen.

Den sanningen hämtar man från bibeln, anser man, hela bibeln, allt Guds ord. I själva verket har man tagit ut och sorterat utifrån vad man tror vara riktigt. Sen söker man bekräftelse för sin tro i den egna slutna gruppen. Den egna sanningen blir så viktig att minsta avvikelse i gruppen leder till repressalier. Repressalier som man anser motsvara Nya testamentets kyrkotukt.

Sen i slutändan briserande katastrofer som inte upphör ens när en av medlemmarna mördas av en egen. Sektandan överlever till och med detta. Men i slutändan blir allt ohållbart. Allt spricker, åtminstone för församlingens föreståndare Peter Gembäck. Denne sympatiske man blir sig själv igen. Tecknet på detta är att sant får bli sant och lögn bli lögn.

Så långt Knutby, nu till mitt eget bibelstudium, där jag just behandlat en kort text från 1 Johannesbrevet. Jag erinrar mig snart att de johanneskristna, d v s den krets som ligger bakom Johannesevangeliet och Johannesbreven i bibeln, består av ett antal judar som bildat eget. De har slutit sig samman i en tät gemenskap, byggt murar till omgivningen och till skillnad från alla andra trott sig ha funnit sanningen. Vad annat kan man kalla denna gemenskap än en sekt, en sekt i lika hög grad som att Husbyförsamlingen var en sekt.

Till och med sättet att handskas med den Heliga Skrift är jämförbart med Husbyförsamlingens. Man tror på bibeln, i det här fallet Gamla testamentet med tillägget Kristusberättelserna, embryot till vårt Nya testamentet. Allt är heligt och sant, tänker man. I själva verket tar man ut och tolkar utifrån egen ande. Precis som Husbyförsamlingen gjorde.

Men man tog inte samma ord till utgångspunkt som Filadelfia i Husby. Kristus kom i centrum. Försoningen och en Gud som är ljus, läste de ut ur skrifter och erfarenheter. Kärlek blev ett huvudord för dem och nytt liv. Nog har man fiender därutanför som utmanar, antikrister kallar man dem. Men ändå, den egna synden är den stora utmanaren.

Av detta blev i slutändan ett antal skrifter som ingår i vårt Nya testamente. Det blev ett antal böcker till stor glädje, men samtidigt med ett innehåll som gör att man river sig i huvudet och frågar sig hur allt detta går ihop. Själv grunnar jag över hur man kunde förena synd och syndfrihet som man gör i dessa skrifter.

Men observera dessa böcker leder inte till att människor slår ihjäl varandra. Tvärtom till att man älskar varandra. Kärlek är ju ett av huvudorden i just de johanneiska skrifterna.

Knutbysekten närde en bibeltolkning som ledde till våld, Johannessekten till en bibelförståelse som ledde till liv. Det är alltså skillnad på sekt och sekt.

I själva verket tror jag att sekten i någon form är en förutsättning för den kristna trons fortlevnad i vårt land. Avgränsning är ett måste för att vi inte skall översköljas av samtidens tankefunder.

För mig är sekten en tudelad företeelse. Den kan vara en förbannelse men kan också leda till välsignelse. Det beror på hur vi läser Jesus och i slutändan hur vi relaterar oss till varandra.

8 18 Mina fördomar och andras

Fördomar skall det handla om, inte andras utan mina egna, inte allvarliga såna, men vardagliga.

Det hände när jag lyssnade på radio en morgon att ämnet var Ukraina och det komplicerade läget där. På plussidan stod ett katolskt nygrundat universitet i huvudsak finansierat av penningstarka katoliker.

Reportern upprepade att universitet var katolskt, eller som hon sa ”katålskt”. Och jag tänkte, den människan vet inte vad hon talar om. Då skulle hon ha sagt ”katolskt” med ett alldeles tydligt och betonat o i mitten. Det gör nämligen alla här i Sverige som har kännedom om katolikerna. För mig är ”katålsk” en okunnighetsmarkör.

Strax innan omnämndes, tror jag, Helena von Zweigbergh, i vilket fall en person där ”von” var en del av efternamnet. Reporten sa ”von” med v som första bokstav inte ”fon” som är det korrekta uttalet. Den människan har aldrig läst tyska tänkte jag. Och vad mer är, hon är säkert obildad. Hur många ”von” finns det inte i historien där alla heter ”von” med uttalet ”fon”.

Den här morgonen behövde jag inte reta mig på alla som inte kan skilja riktning från befintlighet. De säger ”vart” med ett djupt dubbel-a när det heter var. Det känns som ordet var har försvunnit från deras vokabulär. Har dessa människor aldrig lärt sig svenska, ryser jag.

Det ligger naturligtvis något i mina förmodanden. Hur många missuppfattningar om katoliker har jag inte upplevt från just såna som talar om ”katåliker”. Och det är väl nästan bergsäkert att de som säger ”von” med v istället för ”von” med uttalet f inte har en aning om tyska språket. Men att vara tvärsäker i sina bedömningar utifrån att en person säger ”katåliker” i stället för ”katoliker” eller att nån säger ”von” med v i stället för ”von” med uttalet f , är naturligtvis högst betänkligt.

Dessutom, min olust när jag märker att folk inte kan skilja på riktning och befintlighet eller för den delen också när jag drabbas av människor som inte kan skilja på ”centrum” och ”centra”, är naturligtvis direkt obefogad. Språket rör ju sig ständigt, rätt en dag är fel nästa. Den som inte förstår det visar att hon själv är okunnig.

Så var det med detta ”nonsensprat” om fördomar. ”Nonsensprat”, om det inte hade varit så att mina fördomar gäller även annat av allvarliga slag. Dessutom; det som gäller mig gäller även andra. Är det inte i själva verket så att det kryllar av fördomar både inom oss och omkring oss.

Fältropet måste alltså bli; upp till kamp mot fördomar. Men inte så att de förmodade fördomarna rakt av måste kapas av som om de vore intet värda. Etiskt högtstående renlevnadsmän brukar förorda det. Inte bara dessa för den delen. Säg den politiker som inte tror sig besegra fördomen genom att rakt av fördöma den. Det kan ju trots allt ligga något i de så kallade fördomarna. Mina enkla exempel visar detta.

Det är inte lätt att komma rätt. Aldrig får man känna att man kommit fram till någon definitiv sanning. Men att för den skull ge upp kampen för det rätta, riktiga och sanna vore förödande. I den kampen hör det till att fördöma fördomar, men att göra det med omdöme.

7 18 Svagheten mörkad

Det är känsligt med kritik. Speciellt känsligt med kritik som kommer från vänner. Kritiken kan avslöja att av vän blivit en ovän, av anhängare en motståndare. Den lyhörde lyssnar därför extra noga när vänner vågar sig på att kritisera vänner. Den lyhörde lyssnar, anar och drar slutsatser.

Tillhör du de lyhörda skall du läsa extra noga. Jag skall kritisera det som en troende skall vara försiktigt med att kritisera. Jag skall på en väsentligt punkt ifrågasätta evangeliernas framställning av Kristus.

Jag skall inte göra som den liberala teologin gjorde i skiftet 1800-1900. För dem var Jesus mera idealmänniska än undergörare. Därför mörkade de evangeliernas berättelser om Jesu under medan de förtydligade det som visade på Jesu ädla personlighet. Jag skall göra nästan tvärtom.

För mig är undren inga problem. Evangelisterna må ha brett på i sina skildringar av allt det märkvärdiga Jesus gjorde. Men nog gjorde Jesus under. Dessutom fungerade evangelisternas berättelser. Samtidens fattiga och utsatta var inte betjänta av en trashank till frälsare. De behövde en räddare som uppenbarade gudomlig härlighet. När de hörde om Jesu under fick de bekräftelse på sin längtan.

Själv är jag varken fattig eller utsatt. Ändå sätter jag tilltro till skildringarna om Jesu underverk. Gudomlig underkraft var och är ett av Kristi kännetecken. Den underkraften tog sig än det ena än det andra uttrycket. Sen må inte allt vara bokstavligt sant i de underberättelser som radas upp i evangelierna.

Vad jag däremot har svårt med är evangeliernas hantering av den andra sidan i Jesu väsen, hans mänsklighet. Här tycker jag att evangelisterna är njugga i sina vittnesbörd. Jag t o m anar att de mörkar.

Hur är det nämligen med Jesu svaghet, tillhör inte också den hans personlighet? Förvisso! Men här är evangelisterna njugga i sina beskrivningar. Nog står det på ett ställe att Jesus grät (Joh 11:34), på ett annat att han frestades (Matt 4:1-11 par), på ytterligare ett att han var så förtvivlad att han svettades blod (Luk 22:44), sen att han på korset ropade; min Gud, min Gud varför har du övergivit mig (Matt 27:46).

Men det är allt. Jag föreställer mig att det var för Jesu som det är för varje människa med känsligt sinne, att oro, ängslan och tvehågsenhet var en del av hans väsen. Jag skulle behöva höra mer om denna hans dagliga kamp med sin egen svaghet. Men det får jag inte när jag läser evangelierna.

Däremot består mig aposteln Paulus med stöd som heter duga. Denne säger i ett av sina kärnord: Kraften fullkomnas i svaghet (2 Kor 12:9). Det betyder att svagheten är kraftens förutsättning.

Svagheten är alltså inget att vara rädd för. Den är styrkans själva förutsättning. Detta nämligen när jag inser att det jag är har jag fått och att den kraft jag eventuellt äger är mig given. Jag är en del av något större, en del av Guds kraft.

I min ålder (snart 80) funderar man inte så sällan på livets slut. Så gör också jag. Och jag tänker; mitt liv går mot sitt slut, men Guds liv består. Evigt liv är inget annat än en fullkomnad variant av livet. Min svaghet och Guds starkhet är som tidigare livets förutsättning.

 

6 18 Tro som griper tag

Zdf info (tysk TV-kanal) hade temadag om Korea. Bland annat tecknades Kim Jong-Un. En scen stannade kvar i mitt minne. Kim Jong-Un befann sig i en båt nära land. Människorna på stranden kunde inte bärga sig. Horder vadade med uppsträckta händer ut i vattnet för att komma sin ledare nära. Och jag tänkte; så likt Jesus men så olikt.

Tro är alltså inte enbart tro på Jesus utan också på Kim Jong-Un. Skall sanningen fram bygger det mesta på tro i betydelsen, ideal, övertygelse, passion. Utan tro klarar sig ingen. Frågan är inte om jag tror utan på vad, om tron griper tag i mig eller passerar oförmärkt. Och i förlängningen; om den övertygelse jag bär på stänger eller öppnar.

Så talet om att Sverige är ett land som tappat tron. Detta är inte sant. Sant är att Sverige tappat tron på den specifikt kristna tron.

Grubbelfrågan före alla andra grubbelfrågor för mig en gammal präst; hur entusiasmera människor för Jesus? Hur återfinna en tro som griper tag. Att entusiasmera människor modell Nordkorea lär inte vara något alternativ. Vi kristna har inte makt att stänga av kontakterna med yttervärlden, kan inte överskölja människorna med propaganda. De möjligheterna överlevde inte Karl den XI på 1600-talet.

Naturligtvis är frågeställningen ”tro som griper tag” något som kan studeras. Själv sitter jag i min kammare och funderar över den frågan praktiskt taget varje dag. Otaligt är det material jag har tillgång till. Det mesta har ju sin klangbotten i tro, förstådd som ideal, övertygelse, passion. Och jag funderar följdriktigt över vad det är hos idolen som tänder tro, vad i politikern, vad i ateisten, vad i vetenskapsmannen.

Så långt har jag kommit att jag inser att levande och attitydförändrande tro är lika svår att förutsäga som jordbävningen. Nog anar seismologerna utbrottet, men de är aldrig säkra. Nog vet jag mycket om både vad som åstadkommit den kristna trons tillbakagång och jag vet kanske ändå mer om vad som entusiasmerar och skapar fungerande trosföreställningar idag. Men jag vet långtifrån allt.

Att det är ett för min inre människa farligt arbete som upptar mig har jag blivit varse. Det leder gärna till förakt. Sedan ett halvår studerar jag de ledande svenska teologerna under första hälften av 1900-talet. Dessa trodde att de var reformmän men bäddade för ytterligare sekularisering genom att de inte talade öppet om sina bevekelsegrunder. De tillstod varken den kristna trons svårigheter i en upplyst tid eller sina egna drivkrafter. De erkände inte att deras teologi var trosvittnesbörd utan envisades med att påstå att de sysslade med vetenskap.

För att inte tala om nutidens ”medgångsmänniskor”, de med popularitetssiffrorna bakom ryggen. Aldrig ett ord från deras håll om att deras ord är partsinlagor, aldrig ens en viskning om att en meningsmotståndare kan ha rätt.

Något gott har förstås mina iakttagelser lett till. Jag har lärt mig att för egen del spela med så öppna kort jag nånsin förmår. Det är som ett reningsbad att få göra det. Det må vara ett hinder för snabba resultat däremot en förutsättning för alla former av äkta sanningssökande.

Till allt annat måste på sikt min insikt om att tron är en av livets förutsättningar bli något som mer än jag själv förstår. Det är ju uppenbart att tro är så mycket mer än kristen tro, att tro är livsavgörande för vårt handlande. Jag skriver om det på min blogg praktiskt taget varje vecka. Jag kan knappt öppna munnen utan att uttala denna oavvisliga sanning.

 

5 18 ”Kan själv”

”Kan själv”, säger barnet och skjuter undan mamman som så gärna vill hjälpa till. ”Kan själv” är en av de många signaler som antyder att barnet är normalt och kommer att reda sig. Detta förutsatt att ”kan själv” inte blir barnets själva kännetecken under hennes fortsatta vandring genom livet. Det blir alldeles för självupptaget.

”Kan själv” är nyckeln till västerlandets framgångssaga. ”Kan själv”-rörelsen inleddes redan på sjuttonhundratalet med den så kallade upplysningen och har fortsatt sen dess. Numera har det kommit att ingå i blodomloppet att människan ”kan själv” utan hjälp utifrån. Det är människan och ingen annan som är tillvarons herre.

På ”kan själv”- grunden står sedan de grundläggande föreställningarna om mänskliga rättigheter, står föreställningen att alla är likaberättigade, att rättvisa skall råda människor emellan, att samarbete skall ske utifrån respekt för den andres värde. Ja den västerländska demokratin vilar ytterst på att det är folket som skall råda. Inget tillåts stå över folkviljan.

Kruxet är att det går illa för det barn där ”kan själv” blir allt i hennes liv. Hon får fel syn på sig själv och i förlängningen fel syn på andra.

På motsvarande sätt är det i samhället. En kultur som vilar på att människan själv är tillvarons mening och mål kommer inte rätt. En värdegrund som vilar på mänskliga rättigheter och enbart det, är aldrig hållbar på längd och sikt.

Tyvärr inser vi här i Sverige inte detta faktum. Istället tror vi att den svenska värdegrund som vi enats kring uppfyller allan rättfärdighet. Vi till och med tvingar våra invandrare att med hull och hår svälja den. Och en aningslös kyrka stämmer in i den svenska värdegrundens lov.

Var ligger då felet? Framför allt att man tonat ner att själva existensen är något jag fått, aldrig något jag självständigt förfogar över. Miljörörelsen är enda undantaget. Vi skall vårda den natur som vi fått, sägs det från det hållet. Men längre sträcker sig inte insikten i att allt vi äger i slutändan är oss givet.

Alldeles uppenbart förhindrar detta rättighetstänkande våra religiösa associationer. En allmänhet som förutsätter hälsa, välgång och inflytande som mänskliga rättigheter behöver ingen religion. Religionsutövarna kommer att bli den rest av befolkningen som bildlikt talat tror på ”tomtar och troll”.

Annat vore om utgångspunkten var gåvan. Osökt följer på den tanken funderingar över givaren. Vem är det som gett oss allt detta? Och vad innebär det att leva i harmoni med dennegivare? Såna tankar skulle skaka om i det svenska välfärdsbygget.

Till sist skall jag inte sticka under stol med att jag är besviken på att min egen kyrka inte tillräckligt distinkt förmått hävda det nödvändiga i att balansera ”jag kan själv” med ”jag har fått”. Hittills har jag inte hört en enda präst förutom mig själv som hävdat att ”mänskliga rättigheter” är en delegerad rättighet. Den rätt vi äger har vi fått. Den är lika delegerad som det mesta vi handskas med.

4 18 Självskadebeteende, mer än att skära sig

Självskadebeteende är mer än att skära sig, tycker föreningen Novahuset. Och jag håller med. Låt mig förklara varför.

Men först om Novahuset. Föreningen Novahuset lade ut en påhittad sexannons på nätet. En föregivet fjortonårig flicka bjöd ut sina tjänster och femhundra män nappade på inviten. Nog om detta och dessa hemska karlar.

Vad jag här skall ta fasta på är att man kallade den tänkte fjortonåringens tilltag för självskadebeteende. När minderåriga bjuder ut sexuella tjänster till hugade män är det självskadebeteende tycker föreningen Novas talespersoner. Och det tycker jag också

Jag håller alltså med om benämningen självskadebeteende. Självskadebeteende är inte enbart att lugna nerverna genom att skära sig i armarna. Det är ju annars detta som termen självskadebeteende oftast står för.

Jag går så lång att jag menar att det mesta vi gör som är till skada för oss själva och andra är en form av självskadebeteende. Det betyder att ingen av oss går fri. På ett eller annat sätt gör vi alla sånt som skadar oss själva och andra.

Vad är det för vits med att påpeka detta? Därför att det är både barmhärtigt och riktigt. Så här resonerar jag.

Sinnet är som en pendelrörelse. Längst bort åt ena hållet finns det som är gott och ute på andra kanten det som är ont. Nu finns det ”grader i helvetet” som ordspråket uttrycker det. I själva verket befinner vi oss någonstans mellan ytterligheterna. För vem av oss är enbart god och vem av oss håller bara på med att skada oss själva. Ytterst få, vad jag förstår.

Vad är det nu för nytta i att resonera på detta sätt? Vad vinner jag på att fånga in sinnets alla uttryck i en pendelrörelse? I fortsättningen kallat ”pendeltänkandet”.

Enklast visar jag nyttan med ett extremt exempel. Tänk er en gravt schizofren person som rids av sina vanföreställningar. För honom eller henne är alltför ofta en falsk tankeföreställning det samma som påvisbar konkret sanning. Ett för henne själv ödeläggande felslut. Det ödelägger hens liv.

Att rent ut säga till den sjuke att det inte finns rim och reson i vad hen tror och påstår, går naturligtvis för sig. Men oftast upplevs det påståendet kränkande. Den sjuke blir aggressiv och hatfull. Sagesmannen, som oftast än en psykiater, blir till ett hatobjekt.

En bättre väg och dessutom sannare är att närma sig den sjuke utifrån en självbild där jag är klar över att även jag själv måste kämpa med mina vanföreställningar. Utifrån ”pendeltänkandet” med mitt sätt att uttrycka det..

För vem av oss missuppfattar inte allt som oftast verkligheten på ett mer eller mindre sjukt sätt. Mot bakgrunden av att man själv inte går fri går det lättare att komma till tals.

Jag tänker mig att mycket ont åstadkoms av oss som skiljer på vi och dom och där jag är mentalt frisk och du sjuk, eller som det oftast gäller; jag är god och du är ond. ”Pendeltänkandet” befriar oss från den missuppfattningen. Ty, när man själv inte går fri ökas möjligheterna att på gemensam front angripa det onda.

Har inte själve Jesus lärt oss att tänka i den riktningen. Fariséen tyckte om sig själv att han var god, till skillnad från publikanen som t o m själv insåg hur ond han var. Jesus plattade till den självgode fariséen. ”Tusan” vet om själve Jesus hade ”pendeltänkandet” i huvudet vid det tillfället.

3 18 Värdegrund en färskvara i ständig rörelse

Ulf Kristersson i sitt jultal. – Står man inte ut med individualism, jämlikhet och jämställdhet, eller med lagar som ger barn och kvinnor egna rättigheter över familjen – ja, då är nog inte Sverige rätt land att bygga sig en framtid i.

Så tokigt, men ändå så rätt. Det tokiga var att dra in individualismen som grund för det gemensamt svenska. Individualism i egentlig mening drar ju isär, håller inte samman. Den som försökt finna gemensamma vägar tillsammans med en rad inbitna individualister förstår vad jag talar om.

Ändå blev det rätt eftersom talet om svensk individualism är en myt. Folk gör som folk gör även i vårt samhälle. Jag har tagit mig före att kolla människor som berömmer sig av att vara individualister, dvs dom som klär sig utmanande, talar utmanande och lever utmanande. Min koll har bestått i att jag gissat vad dessa skall säga och tycka innan de hunnit öppna munnen. Nästan alltid har jag gissat rätt. Dom tycker som alla andra i deras grupp. Så också med så kallade individualister som uppträder mindre utmanande. Här blir visserligen felprocenten större. Men oftast träffar jag rätt. Så nog är det en myt att tala om svensk individualism.

Kristerson var ute efter att värna svensk värdegrund och det blev rätt även om han tänkte fel. Men hur är det egentligen med värdegrunden? Står den sig över tid? Man skulle kunna tro det eftersom t o m svensk individualism visar sig vara kollektivism.

Men svaret är trots detta nej. Värdegrund är en färskvara. Så är det och så har det alltid varit.

Nu är jag ingen statsvetare. Jag sysslar med religion, har alltid gjort det. Kan jag nåt är det på religionens område. Men mitt religiösa kunnande ger faktiskt mitt påstående om att värdegrund är en färskvara extra tyngd. Finns det nämligen något som tycks mera fast än religion. Religiösa företrädare gör ju allt för att uniformera sina anhängare. Svensk väckelse, som är mitt specialområde, kan till allt annat också ses som ett försök att uniformera de troende. För att duga skulle man tycka och tro lika och ha samma syn på rätt och fel.

Det kan tyckas som att de lyckades. Och många hävdar det, bland annat gjorde Björn Cedersjö det i sin avhandling ”Bortom syndakatalogen”. Men vid en närmare granskning visar det sig att han hade fel. Det går inte att jämföra örebrobaptisters värderingar från trettiotalet med hur dagens medlemmar i Evangeliska frikyrkan tycker och tror. ”Trettiotalarna” skulle vända sig i sina gravar om de visste hur deras nutida trossyskon levde.

Men i bibeln står allt på en och samma grund, hävdar många av mina trossyskon. Men se det gör det inte alls. Texterna i Gamla testamentet är ett enda stort exempel på en religion i ständig rörelse. Går vi till Jesus är denne religionens omformare par preference. Det var ju det som kostade honom livet. På motsvarande sätt med Martin Luther. Var det någon som rörde om i den religiösa grytan var det Martin Luther.

Den religiösa värdegrunden är alltså i ständigt rörelse, så också den värdegrund som vi i Sverige så enhälligt hyllar. Och denna ständiga rörelse är inte något att per definition förfasa sig över. Den fråga vi skall ställa oss är om rörelsen går i rätt riktning.

 

2 18 Först kyrkan sen samvetet

Tisdagen den 19 december deltog kardinal Arborelius i Aktuellt i SVT2 och diskuterade Sveriges migrationspolitik. Biskopen medverkade som representant för Sveriges Kristna Råd i första hand. SKR har nyligen återupprepat förra årets julupprop samt publicerat en debattartikel om asylpolitiken. Biskop Anders debatterade ämnet med Julia Kronlid.

Så långt fakta. Eller är det egentligen fakta? Först kallas Anders Arborelius kardinal, sen biskop. Därefter markeringen att han inte främst representerade katolska kyrkan utan Sveriges kristna råd (en ekumenisk institution).

Än mer i den riktningen för oss som bevittnade intervjun när den sändes. Biskopskorset var borta liksom kardinalsringen. Åtminstone såg jag ingen. Anders Arborelius såg ut som en helt ordinär präst. Dessutom markerade han att han förstod Sverigedemokraten Julia Kronlids synpunkter. Med god vilja skall vi säkert komma fram till en rimlig överenskommelse, ungefär så löd hans kommentar. Samtidigt skall i ärlighetens namn sägas att han verkligen ville att asylberättigades anhöriga skulle få komma till Sverige.

Varför detta avklädande? Varför ville han heta biskop och inte kardinal? Varför denna förstående ton när han debatterade med en sverigedemokrat?

Därför att han inte hade något mandat från påven. Till och med att han inte helhjärtat hade samme påve på sin sida. Vad som sades från det hållet hade förändrats hade han märkt.

För mig signalerar detta; kyrkan först sen samvetet. Hade det varit tvärtom kan ni vara säkra på att tongångarna från Anders Arborelius hade varit annorlunda.

Nu skall inte jag sätta mig på några höga hästar. Även jag har tvingats anpassa mina åsikter utifrån rådande läge. Som kontraktsprost och kyrkoherde kunde jag inte driva mina personliga åsikter hur som helst. Dock är det skillnad mellan den lutherska kyrka som jag företräder och en katolsk. I en luthersk kyrka är kyrkan aldrig ofelbar och därför aldrig en absolut auktoritet. Var det nåt som Luther sprängde så var det den auktoriteten.

Jag minns hur det var när jag var kyrkoherde i Mikael. Vid ett tillfälle hade jag mina kollegor liksom församlingens kyrkoråd mot mig. Jag tyckte att en diakon, trots att hon var persona non grata, skulle få vara med vid nattvardsutdelandet. Min motivering var den allmänkyrkliga, att en människans värdighet inte avgör sakramentets giltighet. Men de det tyckte inte de andra. Då minns jag att jag sade: Ni har motsatt er min innersta övertygelse. Två gånger till och jag slutar.

Lärdomen av detta blir att man ständigt skall fråga efter sammanhanget. En människans sammanhang och hennes förpliktelser till detta sammanhang avgör ofta vad en människa står för och tycker.

Tyvärr är det så. Människan är ingen solitär. Hon finns alltid i ett förpliktande sammanhang. T o m skurken gäller detta. Det finns andra skurkar som trycker på och som det gäller att vara vän med.

Men det måste vara måtta på solidariteten. Att låta kyrkan avgöra vad som är rätt eller fel är att överskrida den gränsen. Därför är jag lutheran, inte katolik.

 

1 18 Den fängslade friheten

Viljan är trälbunden sade Martin Luther och de flesta protesterade. Friheten är fängslad säger jag men få lär förstå mig. Ändå säger jag det. Insikten om att friheten är fängslad är nämligen en av nytänkandets själva förutsättningar. Och nytänkande vill jag, inte minst nytänkande i trosfrågor.

Strax före jul åt jag jullunch tillsammans med personal och förtroendevalda i Axbergs församling. Jag var inbjuden eftersom jag under en semestermånad fungerade som vikarierande kyrkoherde i pastoratet.

Jag råkade sitta tillsammans med dom som kände varandra väl. Jag blev femte hjulet så att säga. För att ha en chans i det sällskapet gällde det att inte säga för mycket, men inte heller för litet. Bådadera skulle skämma gemenskapen. Jag gjorde mitt bästa, teg och försökte med några inlägg som jag trodde skulle passa. Jag lyckades så där, jag förstörde åtminstone inte stämningen.

Som det var för mig då är det för det mesta. Det gäller att anpassa sig. Att agera fritt är oftast omöjligt. Och det brukar gå rätt bra. Jag har vant sig vid hur folk tänker och många gånger tycker jag som de flesta andra. Vi är ju som människor sociala varelser som låter oss påverkas av varandra.

Vi tror oss äga frihet och fri vilja. I själva verket är vår frihet fängslad, fängslad av det sammanhang vi lever i. Insikten om detta är viktig, inte minst i dag när invandringen från främmande kulturer håller på att förändra vårt samhälle.

Ni skall veta att jag själv många gånger känner mig som en invandrare, en invandrare som skall påtvingas tankar som inte är mina egna. Redan under mina teologistudier i Uppsala kände jag det så. Man försökte påtvinga mig ett kyrkotänkande som inte var mitt eget. Mina lärare gjorde det, mina läroböcker och mina kamrater likaså. Naturligtvis blev jag fängslad av denna massiva påverkan. Men så småningom efter många år lyckades jag slå mig fri. Det går alltså att komma loss. Tanken är alltså, för att parafrasera Luther, trälbunden. Men det går att slå sig fri.

I dag har jag gjort det till mitt livsprogram att skjuta hål på allmän mening. Jag vill befria människor från delar av den värdegrund som pådyvlats dem. Enligt den värdegrunden är viljan fri och människan herre över hur hon skall tänka och reagera. Och vad värre är, hon tror sig äga rättigheter som är henne givna av henne själv. Religionen har värdegrunden gjort till dekoration. Tron på ett djupare sammanhang och en djupare mening har den förlagt till fantasivärlden, i bästa fall till det privata tyckandet.

Mina ”tankekanoner” riktar jag mot denna övertro på människan. Jag påpekar med en dåres envishet att livet är en gåva och att en gåva förutsätter en givare. Det duger alltså inte att vara ateist. Frågan är inte om det finns en givare utan vem eller vad denne givare är. Redan en bekännelse till evolutionen är ju en bekännelse till att givaren är ett faktum. Och att tro på den fria viljan är, som jag visat ovan, lika omöjligt som att upphöja människan till alltings mått.

Men det är svårt att slå hål på allmän mening. Den verkar närmast nedärvd. Men att ge sig vore för mig skamligt. Det är att säga ja till det jag vet vara fel.