Med mina glasögon 3

3 18 Värdegrund en färskvara i ständig rörelse

Ulf Kristersson i sitt jultal. – Står man inte ut med individualism, jämlikhet och jämställdhet, eller med lagar som ger barn och kvinnor egna rättigheter över familjen – ja, då är nog inte Sverige rätt land att bygga sig en framtid i.

Så tokigt, men ändå så rätt. Det tokiga var att dra in individualismen som grund för det gemensamt svenska. Individualism i egentlig mening drar ju isär, håller inte samman. Den som försökt finna gemensamma vägar tillsammans med en rad inbitna individualister förstår vad jag talar om.

Ändå blev det rätt eftersom talet om svensk individualism är en myt. Folk gör som folk gör även i vårt samhälle. Jag har tagit mig före att kolla människor som berömmer sig av att vara individualister, dvs dom som klär sig utmanande, talar utmanande och lever utmanande. Min koll har bestått i att jag gissat vad dessa skall säga och tycka innan de hunnit öppna munnen. Nästan alltid har jag gissat rätt. Dom tycker som alla andra i deras grupp. Så också med så kallade individualister som uppträder mindre utmanande. Här blir visserligen felprocenten större. Men oftast träffar jag rätt. Så nog är det en myt att tala om svensk individualism.

Kristerson var ute efter att värna svensk värdegrund och det blev rätt även om han tänkte fel. Men hur är det egentligen med värdegrunden? Står den sig över tid? Man skulle kunna tro det eftersom t o m svensk individualism visar sig vara kollektivism.

Men svaret är trots detta nej. Värdegrund är en färskvara. Så är det och så har det alltid varit.

Nu är jag ingen statsvetare. Jag sysslar med religion, har alltid gjort det. Kan jag nåt är det på religionens område. Men mitt religiösa kunnande ger faktiskt mitt påstående om att värdegrund är en färskvara extra tyngd. Finns det nämligen något som tycks mera fast än religion. Religiösa företrädare gör ju allt för att uniformera sina anhängare. Svensk väckelse, som är mitt specialområde, kan till allt annat också ses som ett försök att uniformera de troende. För att duga skulle man tycka och tro lika och ha samma syn på rätt och fel.

Det kan tyckas som att de lyckades. Och många hävdar det, bland annat gjorde Björn Cedersjö det i sin avhandling ”Bortom syndakatalogen”. Men vid en närmare granskning visar det sig att han hade fel. Det går inte att jämföra örebrobaptisters värderingar från trettiotalet med hur dagens medlemmar i Evangeliska frikyrkan tycker och tror. ”Trettiotalarna” skulle vända sig i sina gravar om de visste hur deras nutida trossyskon levde.

Men i bibeln står allt på en och samma grund, hävdar många av mina trossyskon. Men se det gör det inte alls. Texterna i Gamla testamentet är ett enda stort exempel på en religion i ständig rörelse. Går vi till Jesus är denne religionens omformare par preference. Det var ju det som kostade honom livet. På motsvarande sätt med Martin Luther. Var det någon som rörde om i den religiösa grytan var det Martin Luther.

Den religiösa värdegrunden är alltså i ständigt rörelse, så också den värdegrund som vi i Sverige så enhälligt hyllar. Och denna ständiga rörelse är inte något att per definition förfasa sig över. Den fråga vi skall ställa oss är om rörelsen går i rätt riktning.

 

2 18 Först kyrkan sen samvetet

Tisdagen den 19 december deltog kardinal Arborelius i Aktuellt i SVT2 och diskuterade Sveriges migrationspolitik. Biskopen medverkade som representant för Sveriges Kristna Råd i första hand. SKR har nyligen återupprepat förra årets julupprop samt publicerat en debattartikel om asylpolitiken. Biskop Anders debatterade ämnet med Julia Kronlid.

Så långt fakta. Eller är det egentligen fakta? Först kallas Anders Arborelius kardinal, sen biskop. Därefter markeringen att han inte främst representerade katolska kyrkan utan Sveriges kristna råd (en ekumenisk institution).

Än mer i den riktningen för oss som bevittnade intervjun när den sändes. Biskopskorset var borta liksom kardinalsringen. Åtminstone såg jag ingen. Anders Arborelius såg ut som en helt ordinär präst. Dessutom markerade han att han förstod Sverigedemokraten Julia Kronlids synpunkter. Med god vilja skall vi säkert komma fram till en rimlig överenskommelse, ungefär så löd hans kommentar. Samtidigt skall i ärlighetens namn sägas att han verkligen ville att asylberättigades anhöriga skulle få komma till Sverige.

Varför detta avklädande? Varför ville han heta biskop och inte kardinal? Varför denna förstående ton när han debatterade med en sverigedemokrat?

Därför att han inte hade något mandat från påven. Till och med att han inte helhjärtat hade samme påve på sin sida. Vad som sades från det hållet hade förändrats hade han märkt.

För mig signalerar detta; kyrkan först sen samvetet. Hade det varit tvärtom kan ni vara säkra på att tongångarna från Anders Arborelius hade varit annorlunda.

Nu skall inte jag sätta mig på några höga hästar. Även jag har tvingats anpassa mina åsikter utifrån rådande läge. Som kontraktsprost och kyrkoherde kunde jag inte driva mina personliga åsikter hur som helst. Dock är det skillnad mellan den lutherska kyrka som jag företräder och en katolsk. I en luthersk kyrka är kyrkan aldrig ofelbar och därför aldrig en absolut auktoritet. Var det nåt som Luther sprängde så var det den auktoriteten.

Jag minns hur det var när jag var kyrkoherde i Mikael. Vid ett tillfälle hade jag mina kollegor liksom församlingens kyrkoråd mot mig. Jag tyckte att en diakon, trots att hon var persona non grata, skulle få vara med vid nattvardsutdelandet. Min motivering var den allmänkyrkliga, att en människans värdighet inte avgör sakramentets giltighet. Men de det tyckte inte de andra. Då minns jag att jag sade: Ni har motsatt er min innersta övertygelse. Två gånger till och jag slutar.

Lärdomen av detta blir att man ständigt skall fråga efter sammanhanget. En människans sammanhang och hennes förpliktelser till detta sammanhang avgör ofta vad en människa står för och tycker.

Tyvärr är det så. Människan är ingen solitär. Hon finns alltid i ett förpliktande sammanhang. T o m skurken gäller detta. Det finns andra skurkar som trycker på och som det gäller att vara vän med.

Men det måste vara måtta på solidariteten. Att låta kyrkan avgöra vad som är rätt eller fel är att överskrida den gränsen. Därför är jag lutheran, inte katolik.

 

1 18 Den fängslade friheten

Viljan är trälbunden sade Martin Luther och de flesta protesterade. Friheten är fängslad säger jag men få lär förstå mig. Ändå säger jag det. Insikten om att friheten är fängslad är nämligen en av nytänkandets själva förutsättningar. Och nytänkande vill jag, inte minst nytänkande i trosfrågor.

Strax före jul åt jag jullunch tillsammans med personal och förtroendevalda i Axbergs församling. Jag var inbjuden eftersom jag under en semestermånad fungerade som vikarierande kyrkoherde i pastoratet.

Jag råkade sitta tillsammans med dom som kände varandra väl. Jag blev femte hjulet så att säga. För att ha en chans i det sällskapet gällde det att inte säga för mycket, men inte heller för litet. Bådadera skulle skämma gemenskapen. Jag gjorde mitt bästa, teg och försökte med några inlägg som jag trodde skulle passa. Jag lyckades så där, jag förstörde åtminstone inte stämningen.

Som det var för mig då är det för det mesta. Det gäller att anpassa sig. Att agera fritt är oftast omöjligt. Och det brukar gå rätt bra. Jag har vant sig vid hur folk tänker och många gånger tycker jag som de flesta andra. Vi är ju som människor sociala varelser som låter oss påverkas av varandra.

Vi tror oss äga frihet och fri vilja. I själva verket är vår frihet fängslad, fängslad av det sammanhang vi lever i. Insikten om detta är viktig, inte minst i dag när invandringen från främmande kulturer håller på att förändra vårt samhälle.

Ni skall veta att jag själv många gånger känner mig som en invandrare, en invandrare som skall påtvingas tankar som inte är mina egna. Redan under mina teologistudier i Uppsala kände jag det så. Man försökte påtvinga mig ett kyrkotänkande som inte var mitt eget. Mina lärare gjorde det, mina läroböcker och mina kamrater likaså. Naturligtvis blev jag fängslad av denna massiva påverkan. Men så småningom efter många år lyckades jag slå mig fri. Det går alltså att komma loss. Tanken är alltså, för att parafrasera Luther, trälbunden. Men det går att slå sig fri.

I dag har jag gjort det till mitt livsprogram att skjuta hål på allmän mening. Jag vill befria människor från delar av den värdegrund som pådyvlats dem. Enligt den värdegrunden är viljan fri och människan herre över hur hon skall tänka och reagera. Och vad värre är, hon tror sig äga rättigheter som är henne givna av henne själv. Religionen har värdegrunden gjort till dekoration. Tron på ett djupare sammanhang och en djupare mening har den förlagt till fantasivärlden, i bästa fall till det privata tyckandet.

Mina ”tankekanoner” riktar jag mot denna övertro på människan. Jag påpekar med en dåres envishet att livet är en gåva och att en gåva förutsätter en givare. Det duger alltså inte att vara ateist. Frågan är inte om det finns en givare utan vem eller vad denne givare är. Redan en bekännelse till evolutionen är ju en bekännelse till att givaren är ett faktum. Och att tro på den fria viljan är, som jag visat ovan, lika omöjligt som att upphöja människan till alltings mått.

Men det är svårt att slå hål på allmän mening. Den verkar närmast nedärvd. Men att ge sig vore för mig skamligt. Det är att säga ja till det jag vet vara fel.