Livets liksom verklighetens ofrånkomliga faktum 

      Vad mig själv beträffar drar jag ner ”rullgardinen” för vissa människor. Jag lyssnar inte på dem. Och jag vet att andra gör på samma sätt gentemot mig. De ger mig inte chansen. Detta sagt i brutal uppriktighet. 

     Själv vet jag mig vara särskilt känslig för sånt som kränker det jag uppfattar som heligt. Att jag inte är ensam om den känsligheten fick jag för några år sedan en hårdhänt påminnelse om. Jag glömmer aldrig när jag inte fick döpa ett barn därför att jag i samtalet inför dopet upplevdes ha trampat på det som föräldrarna uppfattade som heligt. Bara så att heligt för mig var något helt annat än heligt för de unga föräldrarna.

    Att dra ner ”rullgardinen” är naturligtvis inte acceptabelt. Det måste ju finnas gemensamma nämnare att anknyta till trots olika syn på vad vi håller heligt. Sent omsider har jag funnit detta gemensamma. Alla är vi överens om livets liksom verklighetens ofrånkomliga faktum. Enade kan vi dessutom bestämma detta faktum som undret över alla under. 

     Sen kan  vi förstås dra olika slutsatser utifrån det vi insett. Vi kan inför livets och verklighetens faktum  som Jenny Berntson Djurvall, Mats Ottosson, Joacim Lindwall och Lisa Henkow på P1:s Naturmorgon förundra oss över naturens och faunans underbara värld. Eller vi kan som jag lovsjunga och tillbedja i förundran över den skapelse som vi som människor under ett antal år får tillhöra. I det ena fallet talas det med små bokstäver om Gud, om Gud ens nämns, i det andra blir allt en lovsång till samme Gud. Men glöm för den skull  inte vår gemensamma utgångspunkt; förundran över livets liksom verklighetens ofrånkomliga faktum.

     Ytterligare något som förenar är själva förutsättningen för att kunna hantera den verklighet vi lever i. Vi behöver såväl fakta som tro i samspel. Störningar i interaktionen fakta, verklighet/tro är roten till mycket ont. För att anknyta till exemplen ovan blir av Naturmorgon något knastertorrt som ingen vill lyssna till. Och när jag själv lovsjunger utan att ta hänsyn till erfaren verklighet hamnar jag i obegripligheter.

     Båda Naturmorgons och min  hållning har inbyggda svagheter. I sin närsynthet glömmer Naturmorgons reportrar trons nödvändighet. I tankelättja förutsätter de som de flesta att tron är en privatsak. Detta samtidigt som tron i  samspel med verkligheten är själva förutsättningen för mänsklig reflexion och i förlängningen för mänsklig samlevnad. Någon personlig Gud tycks de heller inte ha ögon för. Verkligheten med sina naturlagar får motsvara Gud. All den kärlek som omsluter tillvaron begränsar de till det personliga, det tillfälliga, till det som är men som försvinner.  Att verkligheten är ett faktum kan de förstås inte förneka. Men denna verklighet styrs av obönhörliga lagar som man å ena sidan samspelar med, å den andra söker överlista. Samspela betyder att leva utifrån naturens förutsättningar, överlista att i det aktuella läget bekämpa den nu härjande granbarkbollen. 

     Min svaghet, som så många andras i min ställning, är att jag stänger mig för nya trospositioner när verkligheten tvingar fram sådana. I min tro på Guds kärlek blundar jag allt som oftast för livets obönhörlighet. Allt styrs för mig av en Gud som är kärlek, trots att verkligheten talar ett annat språk. Min bild av Gud lämnar således mycket i övrigt att önska.

    När livets och verklighetens faktum får vara den gemensamma nämnaren och  när verklighet och tro betraktas som samverkande faktorer luckras skiljelinjerna mellan sekulärt och religiöst upp. Detta blir inte minst tydligt när man spjälkar upp  positionerna på sätt som skett ovan. Luckras upp på grund av iakttagna gemensamma nämnare. Detta ger i sin tur plats för nya reflexioner.