10 26 Det hotande klanväldet

Jag umgås otvunget med några kvinnor som kommer från Somalia. Det otvungna beror av gemensam uppgift. Dessa somalier har tillsammans med mig uppgiften att både vårda och umgås med min svårt dementa hustru Gunlög. Hon bor  sedan fem år på Rostahemmet i Örebro.

Dessa unga kvinnor är muslimer med huvudduk och anständig klädsel även utanför Rostahemmets murar. Någon av dem talar dålig svenska, men vad spelar det för roll för min hustru. För henne är det deras mjuka händer som räknas. Vad som slår mig är deras humor. De skrattar alltid på rätta stället.

Hur de sköter sin religion vet jag inte. Hårdfastan under Ramadan försöker de nog undvika. Om de besöker moskén regelbundet vet jag inte heller. Men ett vet jag och det är att de älskar sitt gamla hemland. Bara så att det inte går att bo där. Klanväldet har förstört allt.

Och jag tänker, är det möjligen så att hotet om ett framtida klanvälde just det som berättigar en restriktiv invandringspolitik. Blir det tillräckligt många klantänkande invandrare kan det slå vår demokrati i bitar. Klanens rättvisa är ju rättvisa mot den egna gruppen inte mot andra, klanens sanning är ju sanning gentemot stamfränden och klanens heder är hederlighet mot den egna släkten. Att en sådan inställning, om den blir tillräckligt stark, kan knäcka det bästa av samhällen, råder inte tvivel om. Somalia är det för mig tydligaste exemplet på detta.

Åter till mina somaliska vänner på Rostahemmet. Det vore dem främmande att behandla min Gunlög sämre därför att hon saknar huvudduk. Och att hon är gift med en kristen präst har på intet sätt inneburit att av deras mjuka händer blivit hårda nypor.

För egen del är jag hos min hustru på förmiddagarna, på eftermiddagarna studerar jag eller tittar på TV. Och på TV tycks majoriteten av programledarna vara invandrare. Bara så att de blivit mera svenskar än svenskarna själva. Är det några som slagfärdigt kan företräda så kallat svenska värderingar är det dessa invandrande svenskar.

Slutligen för att röra till det ännu mera tar jag mig ofta tid att följa den politiska debatten i riksdagen. TV ger här utmärkta möjligheter att  märka  hur tongångarna går. Men i denna debatt, oavsett varifrån riksdagsledamoten stammar, märker jag att man inte behöver komma från Somalia för att vara behäftad med stamtänkande. Rättvisa är det egna partiets rättvisa och orättvisa det andra partiets orättvisa. Förmodligen eggas här detta stamtänkande av själva det demokratiska systemet.

Nog om detta. Summa summarum blir ett hotande klanvälde det skäl som kan anföras mot en liberal invandringspolitik. Samtidigt får vi se upp med att vi inte i våra egna led odlar det vi föraktar hos andra.