22 26 När tron stöter mig för pannan

Här om något generellt men personligt tillämpat. Generellt eftersom kristen tro alltid stöter för pannan, personligt eftersom mitt inlägg här  går ut på att visa hur jag handskas med detta problem

Läser man nämligen bibeln med öppna ögon märker man snart att bibeln är långt ifrån enhetlig. Tiden har färgat både innehåll och tendens. Detta så tydligt att den kunnige redan vid en tämligen översiktlig  läsning kan läsa ut inte bara vad som står utan också tendenserna.

Påfallande är motsägelserna, motsägelser som stöter den troende för pannan. Man vill ju ha ett motsägelsefritt Guds ord, inte ett som sätter myror i huvudet.

Hur löser man då i kyrkan detta problem?

Å ena sidan idealiserar man. Det betyder att särskilt predikanterna målar upp en entydighet som inte har med verkligheten att skaffa. Detta, särskilt i s k bibeltrogna kretsar, där man låter dåtidens verklighet bli nutidens. Underverken då blir för dem nutidens möjlighet. Evangelisternas ord speglar bokstavligt vad som hänt, även om de tre första evangeliernas sanningar i hög grad skiljer sig från det fjärde evangeliets. Detta för att ta några av de tydligaste exemplen

Å den andra sidan omtolkar man. Detta bland upplysta predikanter. Omtolkar utifrån tidens tycken. Dock inte så grovt som man i kristet liberala kretsar gjorde i början på 1900-talet, då Jesus närmas blev en spegel av tidens ideal.

Hur gör då jag? Mitt inlägg skulle  ju inte handla om hur andra gör utan hur jag beter mig.

I huvudsak har min linje blivit ett ja till det som jag uppfattar som uppenbart sant. Vidare ett ja till att bibeln består av en samling skrifter som till allt annat också kan läsas som historiska dokument, speglande inte enbart gudomlig sanning utan också dåtidens sanningar.

Detta med betoning på de gudomliga sanningarna, f a sanningen om bibeltraditionernas Jesus. Men för att göra det förutsätts ett trossprång och det trossprånget heter för mig korset och korsets försoning. Skall sanningen fram läser jag ytterst hela Skriften utifrån denna försoning.

Med detta mitt trossprång för ögonen låter jag bibeln tala, detta utan att förneka vare sig motsägelser i bibeltexterna eller de vedervärdigheter som Guds Israel så uppenbart  utsätter de främmande folken för vid Kanaans erövring

Så jag är en omtolkare som mina vedersakare ovan. Dock omtolkar jag  inte som de s k bibeltroende, mer som liberalerna i början på 1900-talet.

Men ett gör jag inte. Jag döljer inte sanningen som de s k bibeltroende och jag förnekar inte problemen med bibeln som liberalerna. Jag låter helt enkelt tron stöta mig för pannan.

Andra må döma mig, men själv uppfattar jag inte att min hållning till Jesus tagit skada av min bibelkritik.

21 26 Spår som jag följt och spår som jag prövar

Jag tillåter mig i detta inlägg lyfta blicken och se mig själv lite ovanifrån. Då ser jag för min inre blick de spår jag följt redan från tidig ungdom. Det är två spår, varav det ena leder mot vetande, det andra mot tro, i mitt fall kristen tro.

Jag tror mig veta att jag inte idealiserar. Minns bestämt hur jag i tioårsåldern till min pappas förvåning deklarerade denna min hållning. Sen blev det som det blev. Jag kämpade på med studier som ledde till prästvigning, prästtjänst och integrerat med prästtjänsten fortsatta studier. Allt med den uppenbara målsättningen att förena förnuft med kristen tro, vilket i mitt fall inneburit ja både till tro och till det uppenbart sanna.

Det blev lite knöligt under mina första prästår i Örebro. Mina ideal skavde en del  mot mina kollegors. Det gick lättare med de förtroendevalda och ibland närmast utmärkt med folk i allmänhet. Redan tidigt förstod jag att basen måste vara en församling där man fick vara sig själv samtidigt som man prövade sig fram på trosvägen. När jag i slutändan blev kyrkoherde i den nybildade Mikaels församling grundlades under mitt ledarskap en församling som fortfarande den dag som idag är kännetecknas av den öppna attityd som f a jag initierade. Folk känner sig hemma med en tro där man tillåts vara sig själv. Att församlingen skall vara en plats för utveckling och andlig mognad blev sällan motsagt. Och de som sade emot sökte sig till andra församlingar. Så är det och så har det fortsatt.

Sämre har det gått med den andra sidan av myntet, den som handlar om prövningen av tron ställd mot vetandet. I brottningen med frågan om trons plats i ett av kunskap upplyst samhälle har jag ofta känt mig tämligen ensam, dessutom isolerad.

Min förkunnelse gick bara delvis hem. En av mina vänner sade till mig. Du får ständigt höra att du är intressant. Men intressant skall du inte vara. Du skall vara gripande men det är du inte. Så sant som det är sagt.

Under mina många år som pensionär, det har i år blivit tjugutre år, har jag fortsatt på den inslagna vägen. Jag är given i S:t Mikaels kyrka på söndagarna och jag prövar min tro kontinuerligt. Den som följer min hemsida vet att jag inte ljuger.

Fortfarande är det så att den bibelkritik som för mig är förutsättningen för min tro inte går hem. Inte heller blir jag förstådd när jag med en dåres envishet påstår att verkligheten har två sidor, där tron är den ena sidan, vetandet den andra. Två sidor där kampen mellan de båda för oss så nära sanningen som det går att komma. Inte ens när jag påstår att vetande utan tro blir som en multiplikationstabell utan mening reagerar folk.

Och vad bibelkritiken beträffar drar folk ner rullgardinen när jag påstår att evangelierna skall ses som den första kyrkans förkunnelse och att det är mot denna bakgrund man skall läsa Jesus. Och vem om inte enbart jag själv gråter glädjetårar när jag upptäcker att bakom den av Gud övergivne Jesus döljer sig försonaren.

Men Mikaels församling blomstrar mig förutan. Jag får njuta frukterna. Samtidigt känner jag mig tämligen ensam i min troskamp. Den ger jag inte upp så länge jag känner att den är ett med min strävan från tidig ungdom att förena tro med det uppenbart sanna.

20 26 Jag läser med i hela trosbekännelsen

Jag läser med i hela trosbekännelsen. Gör inte som flera av mina vänner som stavar på en egen variant när orden ”avlad av den helige Ande” läses i den trosbekännelse som ingår i varje gudstjänst. Jag läser med trots att det unika med Jesus för mig mer ligger i slutet av Jesu liv än i början. Jag läser med trots att jag har en historisk bibelsyn där bibeltexterna  mer skall läsas som den första kyrkans förkunnelse än som exakt återgivning av verkligheten.

Jag gör det i solidaritet med bänkkamrater som inte tänker som jag men som delar min övertygelse att Jesus är svaret på livets avgörande frågor.

För mig är kristen tro en trostradition med rötter i en liten judisk civilisations betraktelse av sig själv och sin omgivning. Dessa människor av judisk stam trodde sig utvalda av Gud. På denna utväljelse formade de sina liv och sin livssyn.  På denna utväljelses grund byggde de sin livstolkning och framträdde deras profeter.  Och framför allt i denna judiska mylla uppträdde Jesus som på en ursprunglig stamreligions grund uppenbarade en livstolkning som för mig blivit både mening och mål.

Så stor är min passion för denne Jesus att inget som rör honom är mig främmande. Jag studerar denna stamreligions urkunder i alla dess varianter. Jag gör det inte för att allt i dessa urkunder, d v s i Gamla testamentet,  är uppbyggligt stoff. Tvärtom är mycket t o m avskyvärt. Men jag glömmer aldrig att ur dessa judiska trosmiljöer framträdde en Jesus som för mig är både mening och mål.

Och jag studerar Nya testamentet som ett dokument där förkunnelse övergår i berättelser och brev som vittnar om de första kristna församlingarnas framväxt. Jag gör det inte i helig vördnad utan med kritiskt sinne där jag nogsamt registrerar inte bara tidsfärg utan även mänsklig fåfänga och mänskligt maktbegär. Jag gör det av den enda anledningen att jag där skall finna spåren av den Jesus som är grundlaget för mitt liv och mitt hopp.

Sen betraktar jag den kristna kyrkans historia med dess dogmbildning med samma kritiska sinne. Allt med det yttersta intresset att där finna något av den Jesus som jag givit både min tro och min passion.

Är jag konstig som beter mig som jag gör? Är det inte tvärtom så att jag gör som alla andra som utifrån sina förutsättningar söker mening och sanning. Jag går som dessa  in i de för mig aktuella trostraditionerna och det med öppet sinne för att där finna något som håller att leva för.

Skulle jag mot denna bakgrund hänga upp mig på en evangelist som prisar Jesus genom att förkunna dennes övernaturliga födelse. Det vore mig främmande. I stället ökar det min ansträngning att finna än mer av det gudomliga i Jesu framträdande.

19 26 Det osynligas värld

Till slut blev det oundvikligt. När det började vimla av muslimer i min närhet och när flera av dessa blev mina vänner, förstod jag att jag behövde fördjupa mina kunskaper om Islam. Jag ville inte behandla Koranen  som alla dessa i min vänkrets som tror att de vet vad bibeln handlar om utan att någonsin ha öppnat den.

Men hittills har det gått dåligt med mina Islamstudier. Det började visserligen bra. Jag hade i min ägo Tor Andræs  (1885-1947) bok om Muhammed och jag visste att dennes bok om Muhammed var epokgörande. Men när jag började läsa såg jag till min förfäran att Andræs bok var genomgripande bearbetad av min gamla lärare Geo Widengren. Nog visste jag att denne grundlärde religionshistoriker visste vad han talade om, men dennes invinklingar i religionens värld var inte min. Det märkte jag redan under studietiden. Ideologin bakom dennes älsklingstanke det sakrala kungadöme färgade av sig på allt denne man tänkte och sade och det hade jag fått nog: Så mitt intresse för Tor Andræs redigerade Muhammedbiografi svalnade. Jag skummade boken, det fick räcka.

I stället skaffade jag mig Andræs skrift ”Det osynligas värld” (1933) i min iver att komma åt Tor Andræs tankevärld. Den boken har jag nu läst vid pass tre gånger, är inne på den fjärde läsningen och känner mig nu mogen att gå i dialog med denne inkännande och lärde religionshistoriker.

Men med det skiftet kom det inte att handla om Islam utan om föreställningarna om döden. Ett ämne som berör mig djupare än någonsin Islam.

Själv är jag gammal och har mänskligt att döma inte hur många år som helst kvar att leva. F a har jag en hustru som gått in i demensens närmast totala frånvaro. Och är det något jag numera lever i så är det i en obruten relation till henne som numera inte kan besvara min tillgivenhet och kärlek.

När jag läser Andræ berörs jag av  dennes inkännande och ärliga uppgörelse med döden som ett oundvikligt faktum. Denna Andræs ärlighet inför det faktum att döden är total skyms inte av det hav av föreställningar om livet bortom döden från när och fjärran som denne religionshistoriker inte kan låta bli att redovisa.

Dock står jag inte ut med ett slut där min älskade hustru, utifrån  Andræs blottläggande konstaterande, förvandlas från något till intet. Jag tar istället fasta på min egen tanke som säger att min hustru är bevarad i Gud. Hennes kropp och till kroppen hör Anden och själen,  skall visserligen bli jord och aska. Hennes fortsatta liv är förankrat  i Gud. Men när jag tänker så börjar jag gråta.

Nu vid den fjärde läsningen av Andræ har jag närmat mig  avslutningskapitlet om de dödas uppståndelse. Måtte jag då få liv i den tro som jag ärligt och uppriktigt bekänt ända från tidig barndom, tron att döden ändar i uppståndelsen. Jesu uppståndelse skall också innebära att min hustru uppstår till ett liv fyllt av den närhet och kärlek som under så många år varit min och mina barns självklara förutsättning.

18 26 Verklighet och tro – än en gång

Visst av det jag skriver låter jag nagelfaras av intresserade och på området insatta vänner. Till det hör  att jag är öppen för att granska även mina vänners tankemödor. Så härom veckan då jag inbjöds till en träff där en av mina nyvunna vänner skall lufta sina tankar om Antje Jackelén, vår förre ärkebiskop, utifrån hennes bok ”Otålig i hoppet” (2020)

Till saken hör att jag för några år sen  gjorde samma sak. Ni hittar mitt bidrag när ni går in på min hemsida bjornsvard.com Hem och sen klickar er ner till min artikel.

I förberedelsen inför kommande tankeutbyte har jag fräschat upp mitt minne genom att än en gång gå igenom vad jag tyckte då. Och framför allt vad jag i dag tycker är mer att säga.

Antje Jackelén har gjort sig känd  för sitt försök att integrera kristen tro med modern vetenskap. För henne går detta alldeles utmärkt, bara man förstår kristen tro på rätt sätt.

Låt vara, men hon ger inte tillräckliga skäl för en bibeltolkning där hon konsekvent tillåter sig att vrida om  tolkningen av Gud så att denne framstår som godheten personifierad. Detta görs möjlig genom att hon låter Gud framträda i Jesu gestalt.  Mot den bilden av Gud  brottas hon sedan med bland annat det till synes slumpmässiga lidande som drabbar troende  som icketroende.

Framför allt tar hon inte på allvar att korsdramat har sitt epicentrum i en Gud som övergett den korsfäste. Åtminstone var det så Jesus upplevde det. Övergiven av Gud lämnar sig Jesus åt sin Gud när han dör.

Där alltså korsdramat vittnar om en Gud som övergett sin tjänare, omvandlar Jackelén med den kyrkliga traditionen korsdramat till en plats där Gud tagit Jesu plats.

Något att bita i både för Jackelén och för oss andra som bekänner oss till Jesu Gud. Men den problematiken biter Jackelén tyvärr inte i.

Hon biter heller inte i det faktum som säger att evangelierna bygger på berättelsetraditioner, där en säger det den andre förtiger, ja där t o m ett utesluter det andra. I stället satsar Jackelén på ett antal tillyxade bibliska kärnord och ställer dessa mot det oförklarliga lidandets verklighet.

Vad jag vill säga är att Jackelén inte är tillräckligt genomarbetad i sin bibelkritik, en bibelkritik som är en nödvändig förutsättning inte enbart för att kunna integrera kristen tro med modernt vetande utan också för att idag få grepp om bibeln och med den om Guds handlande. Sen må hon ha mycket att säga om annat.

Detta som bakgrund till nästa möte där vi förmodligen utifrån andra utgångspunkter än mina kommer att nalkas Antje Jackeléns skrift ”Verklighet och tro”.

17 26 Ja han är sannerligen uppstånden

”Jesus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden” ropar församlingen i snart alla kyrkor under påsktiden. Frågan är vad detta ”sannerligen” står för. Menar vi att uppståndelsen är ett faktum lika andra konstaterbara fakta eller tror vi att det är ett faktum utan att egentligen veta.

Det ena som det andra har såväl fördelar som nackdelar. Tar vi uppståndelsen som ett bestyrkt faktum stärker det oss, gör oss offervilliga. Kristen tro bli prioritet nummer ett. I extrema fall har det lett människor att ge sina liv i kärlek till sin frälsare.

På den negativa sidan står att det mesta i bibeln blir bevisbart utifrån uppståndelsens sanning. Man får svårt för det annars uppenbara att bibeltexterna är historiska dokument, präglade av tid, omständigheter och syfte. Detta i sin tur befrämjar ett trosbygge som är skörare än skört. I slutändan blir tron en egen konstruktion, så långt från verkligheten som man kan komma.

Hur blir det då på den andra sidan bland dem som tror på uppståndelsen utan att egentligen veta. Här är faran relativismen. Ett av den kristna relativismens kännetecken är en humanism som ändrar karaktär allt efter de kulturens vindar som blåser. Och bibeln vill gärna bli ett dokument som förordar tidsandans sanningar om än med fördröjning.

När detta är sagt tycker jag mig ändå inte ha sagt det för mig väsentliga. Både de som vet att Jesus har uppstått och de som tror sig veta, har oftast inte reflekterat över samspelet tro/vetande. Själv hävdar jag att detta samspel gäller i alla de sammanhang, i smått som stort.Tron konfronterar vetandet och vetandet tron i ett oupphörligt växelspel. Ur detta samspel växer våra sanningar fram, ja inte bara sanningar utan också våra grundläggande föreställningar.

Det är fara å färde när detta växelspel bryts. Detta sker när fakta får vara allt, alternativt när tron i alla sina utformningar får vara det enda som speglar verklighet. I påskgudstjänstens värld sker detta brott såväl när vissa blockerar tron och låter uppståndelsen bli naturvetenskaplig sanning som när andra låter den enbart vara en trossanning. Man blockerar ett växelspel som gäller i alla väsentliga sammanhang, religiösa som profana.

Vårt påskrop står, påstår jag, i den mänskliga verklighetens sammanhang, där sanningen växer fram ur tron och tron ur sanningen. Livet är per definition något preliminärt. Vi äger inte sanningen men är förhoppningsvis på väg mot den.

Hur är det då med Jesu uppståndelse i bibeltexterna? Svaret är som jag ser det att att berättelserna om Jesu kors vetter mot vetande, vittnesmålen om  Jesu uppståndelse mot tro. Den uppståndne Jesus möter de sina i visioner, den korsfäste i krass verklighet.

16 26 Om en nödlögn och sen om politikernas röda linjer

Det hör till mina rutiner att mitt dagliga besök på vårdhemmet där min demenssjuka hustru vårdas inleds med ett besök i den angränsande livsmedelsaffären. Det är bara några steg mellan vårdhem och affär så det låter sig lätt göras.

När jag går in i affären möts jag sen någon vecka av en förvirrad ung människa som ber om pengar och jag svarar att jag inte har några. En nödlögn naturligtvis. Nog har jag pengar men allt jag har i den vägen sitter i ett bankkort.

Men alla gör inte som jag. Både den ena och den andra engagerar sig för den stackars människan, märker jag. Men alltså inte jag. Mitt engagemang för min hustru gör att jag hushållar med mitt engagemang. Förmiddagarna är hennes. Inget tillåts inkräkta på detta.

Jag har alltså mina gränser. Alla har det för den delen. En av dessa är att hushålla med sitt engagemang. Det gäller mig, det gäller alla, det gäller nu, det gäller alltid.

Detta sagt av mig som haft engagemang som mitt  yrke. Mitt jobb som präst förutsatte mycket men utan engagemang hade det varit en  meningslöshet. Man må kunna bibeln utantill men har man inte förstått att förutsättningen för att vara en Jesu lärjunge är engagemang för allas väl, har man missat allt.

Men idag alltså om det som man skulle kunna kalla engagemangets baksida, nödvändigheten av att hushålla med sitt engagemang. Och för min del att jag tog till en nödlögn i detta mitt hushållande.

Jag funderar om min nödlögn för att slippa ta i ett problem har någon likhet med vissa svenska politiska ledares  röda linjer. Är deras vägran att samverka med  Sverigedemokraterna en nödlögn, d v s ett sätt att slippa undan något som inte låter sig undslippas i en demokrati, att försöka finna vägar till  samverkan även med dem man tycker illa om.

Är svaret ja blir politikernas nödlögn betydligt allvarligare än min. Den sätter stopp för hela det demokratiska maskineriet som bygger på att den skall bestämma som har fått de flesta rösterna. Och vad skall man i så fall få istället om man tummar på den förutsättningen?

Inte för att jag är liberal i den gamla kulturradikala meningen, där människan och människans förnuft är alltings mått och mening. Och jag tillhör dem som menar att alliansen mellan frisinnade och kulturradikaler något som var den svenska liberalismens förutsättning,  var en förening mellan eld och vatten. Dock har jag förståelse för Simona Mohamssons kram av Jimmie Åkesson. Säga vad man vill om den kramen, men den gick i demokratins riktning. Detta om man vill undvika det enda naturliga, en koalition mellan socialdemokraterna och moderaterna.

15 26 Vårda och anknyta

Att uppgiften på ett vårdhem är att vårda och anknyta, det stod klart för mig när vi senast firade gudstjänst på Rostahemmet. Personalen hade gjort sitt jobb och försökt se till att endast de som önskade deltog. Och de som den här gången hade önskat var många. Samlingssalen var välfylld. Men som tiden gick och varken diakon eller musiker dök upp började det mumlas i bänkarna. Några talade t o m så högt att det hördes över hela salen. En av de boende frågade sig varför hon satt där. Hon var ju inte intresserad. Sist hon var i kyrkan var när hon konfirmerades. En annan ropade ut att hon hade annat för sig och ville gå ut.

Så kan det bli med de bästa intentioner. Personalen vet så väl att man inte kan tvinga någon till gudstjänst. Men det blir så lätt fel i den allmänna förvirring som råder. Några blir gudstjänstbesökare mot sin vilja.

Så småningom kunde gudstjänsten börja med diakon, prästkandidat men utan kantor. Som vanligt blev det en fin gudstjänst om än i all enkelhet. Troskyldigt och enkelt frambars budskapet, ett budskap menat att anknyta till det som vårdtagarna bar med sig av den kristna tro de fått med sig från tidigare.

Och jag tänkte: är det inte så här det skall vara på ett vårdhem. Å ena sidan är personalens och då f a undersköterskornas och vårdbiträdenas uppgift att vårda, å den andra att anknyta till det som intresserar och livar de inneboende. Till det hör att de som vill skall få fira gudstjänst

Och man gör sitt bästa för att alla skall få vad de behöver Ingen av de över hundra inneboende blir glömd. Alla nämns vid namn och man ser till att ingen skall få vare sig liggsår eller ångest. Och när minnet sviker fyller man i så gott det går. När det sen blir gudstjänst ser de till att de som vill delta också får göra det.

Vad anknytningen beträffar har det för min del som dagligen besöker min demenssjuka hustru lett till  att jag  tvingats lyssna till så mycket populärmusik som jag aldrig tidigare gjort. Det blir så mycket att jag efter en stund regelbundet blir lätt illamående. Men ett har jag fått lära mig att denna musik svarar mot mångens innersta, den ger mening åt livet. Vidare att jag inte skall låta mig förskräckas av att kyrkans budskap hamnat vid sidan om bland de vårdtagande, utan se det som ett faktum.  Hur det är med åldrade muslimer vet jag förstås inte. Desto mer om unga muslimer. Bland vårdpersonalen är en majoritet just muslimer.

Hur blir det då när jag själv skall kliva över trösklarna och själv liksom min hustru bli en av vårdtagarna. Hur skall vårdbiträdena anknyta till mig och till mina inre passioner. Göra som diakonerna i Längbro församling när de håller sina andakter. Anknyta till den kristna tron och göra det så uppriktigt som de någonsin kan, och dessutom vara ärlig i sin redovisning. Själv läser jag som bekant bibeln med öppna ögon.  Det har  blivit min väg in mot tro på den korsfäste. Men hur skall jag kunna fordra att vårdpersonalen inser det. Deras bakgrund är ju helt annan än min. De flesta av dem har ju muslimsk bakgrund.

14 26 Det troddas förstelning

Det börjar bli länge sedan jag släppte tanken  att tro var synonymt med religiös tro. Tro är mer än så. För mig står tron som begrepp för tanke, övergripande föreställning eller liknande. Och det för tron kännetecknande är att den alltid låter sig relateras till det som har namn om sig att vara faktiskt. Det normala är dessutom  att det råder en form av  interaktion mellan det ena och det andra, mellan det faktiska och trodda. Och att det är utifrån den interaktionen vi formar våra liv.

Tänker man så blir tron livsavgörande och talet om sekularisering utan egentlig mening. Sekularisering i betydelsen att låta allt bero på det faktiska blir en omöjlig tanke. För att raljera radar den sekulariserade siffror utan sammanhang. Först genom tron får siffrorna mening. 

För att säga det ännu enklare; en tro som inte håller måttet tar inte faktas inneboende möjligheter till vara. Håller måttet gör först den trosföreställning som tar fakta på allvar.

Hur har då detta verklighetsspel mellan det faktiska och det trodda fungerat? 

I mina ögon har det faktiska blivit allt mera faktiskt. Vi vet mer, kan mera än någonsin tidigare. Här sitter jag just nu och skriver på min dator. Vill jag kan jag koppla mina skriverier till internet och på ögonblicket av en sekund kan det jag skriver läsas i Tasmanien som ligger så långt borta att sommar där är vinter och vinter sommar. Detta som ett exempel bland många på att den faktiska kunskapens inneboende potential för varje dag som går blir allt tydligare.

Med det trodda är det tvärtom.Det trodda sett som kristen tro har exempelvis inte hållit måttet. Västerlandets sekularisering är ett exempel på detta. Inte heller andra trosformer har svarat mot vad de lovat. Tron var och är som jag ser det den svaga punkten, i det ständigt pågående spelet mellan det faktiska och det trodda. 

Själv är  jag av den åsikten att det troddas förstelning är en av de viktigaste orsakerna till att den nödvändiga interaktionen mellan det faktiska och det trodda inte samspelar på avsett sätt. Förstelningen beror i sin tur  på att den troende tror sig veta något som den inte vet. Hen har bestämt sig för vad som är sant och vad som är falskt, vad som är trovärdigt, respektive inte trovärdigt. Men detta utan egentlig täckning.

Exemplen på detta är i dag inte svåra att peka på. När mullorna tror att de har rätt att döda landsmän som inte tror efter deras trosmönster  är detta ett exempel på förstelnad tro, när Donald Trump tror att han äger sanningen, ett annat.

Går man över på mitt gebit, kristen tro läser jag genomgående den kristna historien utifrån detta möte mellan det faktiska och det trodda. Och jag tror mig ha funnit att när tron förstelnat och fått drag av mullornas troslära,  förändrar det trons färdriktning så att av tro blir maktpolitik. Men inte heller det motsatta ger önskvärda resultat. När tron blir så löslig att den i alla de sammanhang  låter sig omformas av vad omgivningen tycker, blir tron inget annat än just omgivningens tyckande. Om, för att göra det än tydligare, förstelnad tro lett till fascism har löslig tro öppnat dörrarna för trolöshet.

Där står jag alltså som åsnan mellan  hötapparna. Men inte bara jag utan vi alla. Ingen lär vid närmare eftertanke komma undan att vetande är en sak och tro en annan och att det mesta hänger på hur relationerna mellan dessa båda storheter utformas.

13 26 Mina dagar är sig lika

Mina dagar är sig lika dock inte enahanda. En del av dagen ägnar jag åt studier och reflexion, den andra åt samvaro. Studierna är målinriktade. Sakinriktningen skiftar. Just nu är det lundateologen Gustaf Wingren (1910-2000) som intresserar. Detta främst därför att denne hävdade att systematisk teologi var vetenskap men också därför att så många i kultureliten påverkats av honom. Det är ingen heltäckande analys jag gett mig på. Jag nöjer mig med att ta mig in två av hans huvudskrifter. I min granskning utgår jag från riktigheten i min egen tes; kunskap utan tro blir som multiplikationstabellen, det blir siffror utan sammanhang. Tron och kunskapen skall instället interagera. Det ena har till uppgift  utmana det andra. Tron skall utmanas av vetandet och vetandet av tron. Och båda måste ha vett att låta sig påverkas  om skäl därtill föreligger. Vetandet genom att lära sig veta sin plats, tron genom att ha förstånd nog att ändra sig om skäl därtill föreligger.

Nu är det förstås inte enbart på Wingren jag anlägger detta perspektiv, utan på det mesta. Ni som följer mina bibelstudier på nätet ( bjornsvard.com, klicka sedan på Bloggen) har märkt vart detta kan leda.

Den första delen av dagen är huvudsakligen  inriktad på samvaro med min dementa hustru som sedan många år bor på Rostahemmet i Örebro. Om dessa mina besök berättar jag allt som oftast på min blogg. Dock tror jag inte att jag nämnt att jag varje vardag kl 10,00 rullar ut rullstolen till samlingsutrymmet utanför veteranrestaurangen. Där bjuds de boende på kaffe följt av aktivitet av något slag. Själv ser jag till att min hustru får smaka på kaffebrödet och  smutta på kaffet. Det som blir över dricker jag själv upp. Sedan bjuds på aktivitet av något slag. Det kan vara därtill anpassad sittgymnastik, bingo eller något annat.

Och det pratas så gott som detta låter sig göras när kroppen blivit svag och minnet sviktar. Andras svaga kroppar kan jag inte göra mycket åt. Jag har nog med att sköta min egen. Däremot kan jag göra en del för att i samtalen sätta liv i sviktande minnen.

En hel del faktiskt. Jag har t o m utarbetat en teknik för att göra det  så effektivt som möjligt. Kort beskrivet tar jag vara på vad som sägs och försöker hålla detta i minnet. Sen anknyter jag till detta vid mina fortsatta samtal. Anknyter och försöker vidareutveckla. Lyckas det kan jag så småningom t o m utveckla enkla resonemang bland dem som glömt det mesta, dessutom få liv i minnen som sedan länge hamnat i glömskans dunkel. Med andra ord har jag utvecklat något som skulle kunna ges namnet rekonstruktionsteknik.

Nu skall ni som läser detta veta att jag själv inte är odödlig. Även mina år har blivit många och till de många åren hör att även jag med ökad intensitet får kämpa med mitt eget minne. Men sånt som känns väsentligt för mig har jag änna inga bekymmer att medvetandegöra. Och det är jag tacksam för. 

12 26 Trons makt

Gång på gång har jag på min hemsida visat på det ständigt pågående samspelet mellan tro och vetande eller mellan det som låter sig registreras och vår tolkning av det registrerade. Att jag upprepar mig beror på att det självklara inte upplevs som självklart och därför leder till att det slår slint i vår betraktelse av tron. Den för livet nödvändiga tron blir till en ”onöda” vilket leder till att vi blir enfaldigare än vi behövde vara.

Här släpper jag detta tema för att istället reflektera över trons makt. Märk väl inte den kristna trons makt specifikt mer om  om trons makt som företeelse.

Tron beskrivs enklast som en kollektivt betingad föreställning och som sådan kan den under bestämda  omständigheter utvecklas till en maktfaktor av närmast ofattbar betydelse. För att visa detta avstår jag från att försöka beskriva varför och hur. I stället exemplifierar jag. Exempel säger mer än beskrivningar.

Jag börjar med Rysslands Putin. Säga vad man vill om dennes härskarteknik, men Putin stod sig ändå slätt om inte en betydande del av den ryska befolkningen hade föreställningen att den egna kulturkretsen var hotad av ett självtillräckligt väst. Tydligast demonstreras detta i det estniska Narva där en betydande minoritet är rysslandsester, talar ryska och tänker ryskt. Om några känner sig  hotade är det den delen av den estniska befolkningen. Försök att ändra på det den som kan.

Själv är jag tillräckligt gammal för att ha i levande minne abortfrågans utveckling i vårt land. Efter massiv påverkan från främst kvinnorörelsen kom föreställningen att abort var mord till övertygelsen att abort var rättighet att tränga sig allt djupare ned i befolkningen. Om något år är den föreställningen t o m grundlagsfäst om jag fattat rätt.

Föreställningen (tron) att abort är en rättighet har gått så djupt ned i befolkningsdjupet att den skapat en ny sanning, sanningen att fostret är en del av kvinnans kropp. Sanningen är ju den att fostret redan i sin begynnelse är ett begynnande liv.

Mitt sista och tydligaste exempel på trons (föreställningars) makt hämtar jag från homosexfrågans utveckling. Tidigare föreställde man sig att att homosexuell samlevnad var onatur, idag att den är en normalitet.

Att homosexuell samlevnad rent faktiskt är en välartad avvikelse (10 % av befolkningen) till skillnad från pedofili som är en förödande, förmodligen medfödd  instinkt, får idag inte ens antydas. Jag försökte med min son som är ett mönster av klarsyn och öppenhet, men han förstod inte vad jag talade om.

Mina exempel må vara udda men de visar avslutningsvis ändå vilken makt trosföreställningar kan få när de förmår tränga ned i folkdjupet. De kan i sämsta fall vända  upp och ner på  människors rättskänsla och  av sanning skapa lögn. Säg sedan inte att tron är död i ett upplyst samhälle.

11 26 Det påstått sanna och sanningen

Det påstått sanna behöver inte vara sanningen. Om jag är vaken för något så är det för just  det. Jag tillhör dem som vrider och vänder på så kallade sanningar tills det inte finns något mer att vrida på. Allt med syftet att se det andra inte sett.

När detta skrivs har jag just besökt kyrkan. Som vanligt handlade det om Jesus. I dag predikades över en av parallelltexterna till hur Jesus av en kvinna smordes med välluktande olja. Den ena bibelversionen säger här vad den andra inte påstår. Är man bokstavstroende skulle man kunna få för sig att Jesus blev smord flera gånger. Men så var det naturligtvis inte.

Sanningen måste vara den att smörjelsen av Jesus uppfattades olika i de olika evangelierna. Av ett faktum hade blivit ett upplevt faktum och som upplevt faktum återgivet av respektive evangelist.

Så är det med det mesta. Faktum tar vägen över upplevt faktum och förmedlas till omgivningen som just upplevt faktum. Detta inte enbart när jag lyssnar till bibeltexter utan också i andra sammanhang. 

Här skulle jag kunna exemplifiera med de sanningar som förmedlas oss i svenska massmedia och sedan jämföra med motsvarande från andra kulturkretsar. Den jämförelsen tvingar eller borde tvinga till frågor om både sanning och trovärdighet.

Den här söndagen  var det alltså  bibeltexter det hela handlade om, närmare bestämt om vad som egentligen skedde när en kvinna smorde Jesus med välluktande olja. Ett blir då uppenbart,  att sanningen inte är entydig. Inte ens sanningen om Jesus är för den delen entydig. Vi får förlita oss på vittnesbörden om honom, vittnesbörd  som inte enbart speglar Jesus utan också den som berättar om honom.

Har man ögonen öppna för denna dubbelhet är mycket vunnet. Å ena sidan får man upp ögonen för den miljö i vilken Jesusberättelserna tillkom, å den andra också rikligt med stoff  om den historiske Jesus. Så mycket att man kan göra sig en bild av honom.

Går man sedan till kyrkan får man dessutom  ytterligare stoff för sina tankar  F a får man ta del av hur samtidens predikanter förstår sin frälsare.

Själv är jag inte längre lika kritisk som under unga år  till de bilder som målas upp för mig. Någon  autentisk bild av min frälsare lär inte gå att få. Vad jag får är tolkning på tolkning, dels bibeltextens dels predikantens, där vägen gått från verklighet till upplevd verklighet för att sedan gå vidare till ytterligare upplevd verklighet nu i predikans form.

Men lika lite som jag skall sluta att lyssna på politiker och samhällsdebattörer  för att de färgar verkligheten skall jag sluta läsa bibeln eller lyssna på predikanter därför att det som ges inte alltid speglar verkligheten. Uppgiften är ju  att tränga bakom det färgade till det tillämpliga. Detta vare sig det gäller politik eller religion. 

10 26 Det hotande klanväldet

Jag umgås otvunget med några kvinnor som kommer från Somalia. Det otvungna beror av gemensam uppgift. Dessa somalier har tillsammans med mig uppgiften att både vårda och umgås med min svårt dementa hustru Gunlög. Hon bor  sedan fem år på Rostahemmet i Örebro.

Dessa unga kvinnor är muslimer med huvudduk och anständig klädsel även utanför Rostahemmets murar. Någon av dem talar dålig svenska, men vad spelar det för roll för min hustru. För henne är det deras mjuka händer som räknas. Vad som slår mig är deras humor. De skrattar alltid på rätta stället.

Hur de sköter sin religion vet jag inte. Hårdfastan under Ramadan försöker de nog undvika. Om de besöker moskén regelbundet vet jag inte heller. Men ett vet jag och det är att de älskar sitt gamla hemland. Bara så att det inte går att bo där. Klanväldet har förstört allt.

Och jag tänker, är det möjligen så att hotet om ett framtida klanvälde just det som berättigar en restriktiv invandringspolitik. Blir det tillräckligt många klantänkande invandrare kan det slå vår demokrati i bitar. Klanens rättvisa är ju rättvisa mot den egna gruppen inte mot andra, klanens sanning är ju sanning gentemot stamfränden och klanens heder är hederlighet mot den egna släkten. Att en sådan inställning, om den blir tillräckligt stark, kan knäcka det bästa av samhällen, råder inte tvivel om. Somalia är det för mig tydligaste exemplet på detta.

Åter till mina somaliska vänner på Rostahemmet. Det vore dem främmande att behandla min Gunlög sämre därför att hon saknar huvudduk. Och att hon är gift med en kristen präst har på intet sätt inneburit att av deras mjuka händer blivit hårda nypor.

För egen del är jag hos min hustru på förmiddagarna, på eftermiddagarna studerar jag eller tittar på TV. Och på TV tycks majoriteten av programledarna vara invandrare. Bara så att de blivit mera svenskar än svenskarna själva. Är det några som slagfärdigt kan företräda så kallat svenska värderingar är det dessa invandrande svenskar.

Slutligen för att röra till det ännu mera tar jag mig ofta tid att följa den politiska debatten i riksdagen. TV ger här utmärkta möjligheter att  märka  hur tongångarna går. Men i denna debatt, oavsett varifrån riksdagsledamoten stammar, märker jag att man inte behöver komma från Somalia för att vara behäftad med stamtänkande. Rättvisa är det egna partiets rättvisa och orättvisa det andra partiets orättvisa. Förmodligen eggas här detta stamtänkande av själva det demokratiska systemet.

Nog om detta. Summa summarum blir ett hotande klanvälde det skäl som kan anföras mot en liberal invandringspolitik. Samtidigt får vi se upp med att inte i våra egna led odlar det vi föraktar hos andra.

9 26 Gustaf Wingrens ifrågasättanden

Från hösten 2025 upptar lundateologen Gustaf Wingren (2010-2000) mitt intresse. Det intresset delar jag med många. Det finns t o m ett sällskap med uppgift att aktualisera dennes teologi.

Gustaf Wingren stack ut. Under en tid som ifrågasatte teologins vetenskaplighet hävdade denne motsatsen. Inte bara historisk teologi utan även teologi som sysslade med teologins sanning var vetenskap när den bedrevs på riktigt sätt, hävdade denne.

Det finns mycket skrivet både av och om denne Gustaf Wingren. Jag nöjer mig med att fördjupa mig i det som tydligast tydliggör dennes troslära, böckerna ”Skapelsen och lagen” (1958) och ”Evangeliet och kyrkan”(1960).

Ni som läser mig vet redan att det numera är Gustaf Wingren jag brottas med. Det har redan börjat slå igenom i mina texter. Idag genom att jag är mogen att  säga något om Gustaf Wingrens ifrågasättanden utifrån ovan nämnda böcker.

Gustaf Wingren ifrågasätter aldrig sig själv, däremot i oräkneliga argument andra. Framför allt är han allergisk mot alla de teologer och alla de teologiska riktningar som glömmer första artikeln i trosbekännelsen, den som handlar om skapelsen, och enbart fördjupar sig i den andra som behandlar frälsningen. Utan första artikeln  förstår vi inte att alla är indragna i Guds frälsningsverk, inte bara vissa utvalda. Det hamrar han in i det ena kapitlet efter det andra.

Gör han då inte rätt när han riktar sin kanonad mot dem som inte som han förstått sanningen. Förvisso, annars vore han ju inte övertygande. Därmed inte sagt att det inte finns mycket som ifrågasätter hans egen bild av verkligheten. Främst detta att han av en bibel som visst inte är enhetlig skapar en enhetlighet. Han gör det på skapelseberättelsens och paulinsk teologis grund. Eller, för att vara riktigt korrekt,  därtill satt i luthersk teologis sammanhang.

Det betyder inte att Wingren gör som sina samtida förebilder.  Einar Billing, en av Wingrens samtids äldre idoler, hävdar visserligen också denne att den egna framställningen är trovärdig.  Men Billing söker sig fram i ett bibelstudium som är både bibelkritiskt och spekulativt. Och Billing vet själv att han står på osäker grund. Läser man dennes bibelteologi,”De etiska tankarna i urkristendomen” märks osäkerheten redan i anslaget.  Hans bok är dessutom en torso. Einar Billing var kort uttryckt en sökare, en sökare som trodde sig ha funnit.

Så nog går det att hävda sin egen åsikt och samtidigt ifrågasätta den. För Wingrens del hade det bara behövts antydningar om att bibeln med skäl kan läsas på annat sätt än vad han själv gör. Detta enklast genom att låta bibeln vara det den är, ett mångtydigt vittnesbörd och inte en entydig läroframställning.

Detta om Gustaf Wingren jämförd med  Einar Billing. Så till vad jag själv tycker. Wingrens sätt att behandla bibeln gillar jag som framkommit  inte. Då föredrar jag Billings mera sökande hållning. Nu kan man förstås hamna i ett evigt sökande som inte leder någon vart. Nog skall jag stå på mig och hålla på vad jag själv kommit fram till. Falsk blygsamhet  är ett ”oting”, lika svårbemästrad som mötet med en samtalspartner som påstår sig vara en sökare men i själva verket mycket väl vet var hen står. Sökande för sin egen skull är inget värt att syssla med, däremot ett sökande med målet att finna. 

8 26 Föreställningen – en av den kristna trons kusiner

Jag tänker så här. Å ena sidan har vi det faktiska, å den andra föreställningen om detta faktiska. Det ena lika nödvändigt som det andra. Vad har man nämligen för nytta av något man inte förstår sig på. Först med föreställningens hjälp bringas ljus i okunnighetens mörker.

Om det inte är så illa ställt att föreställningen är falsk. Då befinner vi oss fortfarande i okunnighetens mörker.

Den kristna tron är besläktad med allt vad föreställningar heter. Jag kallar dessa en av trons kusiner. Och det är med kristen tro som med föreställningar. Är tron falsk befinner vi oss, hur brinnande vår tro än är, i okunnighetens mörker. Är den relevant förvandlas mörkret till ljus.

Jag har dessutom för att kunna tänka klart satt förhållandet mellan faktum och föreställning på formel. Det håller i de flesta sammanhang att ta till vana att låta de båda storheterna utmana varandra. Ur dessa möten blir åtminstone jag klokare än jag var tidigare.

Detta alldeles särskilt i det som med åren blivit mitt livs utmaning, att på ett rimligt sätt tolka det som heter Guds ord, nämligen bibeln. Ni som under rubriken ”Bloggen” på min hemsida bjornsvard.com läser mina bibelstudier märker snart att det är den taktiken jag använder för att nå klarhet. Jag ställer det föreställda (tron) mot det faktiska och sen ser jag vart jag kommer.

Men nu är inte detta mitt huvudärende. Vad jag är ute efter är att karakterisera ”kusin föreställning”. Dessutom upplysa om att denna trons kusin, vilket vi är medvetna om det eller inte, påverkar den kristna trons innehåll. I alla lägen blandar den sig i och påverkar.

Detta alldeles särskilt gäller detta  de föreställningar som tiden och omständigheterna skapat. Man märker tydligt denna påverkan i täta familjebildningar. I dessa skapas alldeles speciella föreställningar om rätt och fel, om sanning och osanning. Så också i samhällen, där massmedia trummar på med föreställningar om rätt och fel, moraliskt omoraliskt, förkastligt och prisvärt, i så tät följd att alla blir påverkade. Inte undra på att ryssar tycker si och västerlänningar så. Det som för väst är ett anfallskrig blir för ryssen försvar av ett slaviskt intresseområde.

Som om detta bara gällde den aktuella konflikten mellan Ukraina och Ryssland. Vilket vi vill det eller inte kan vi inte undgå att påverkas av tidens föreställningar om rätt och fel, prisvärt eller förkastligt. Detta påskyndat av massmedia som pumpar ut sina värderingar dag som natt. Ironiskt nog sker detta med samtidigt tal om objektivitet i bedömningarna.

Dessa föreställningar som ligger i luften har under den kristna kyrkans hela historia påverkat inte bara omgivning utan också den kristna trostolkningen. I så hög grad sker detta att den kyrkohistoriker som inte tar hänsyn till denna påverkan förvandlas till faktasamlare när dennes uppgift är att redovisa både fakta och sammanhang.

Därför min kristna broder eller syster, se upp med ”kusin föreställning”. Den kan både hjälpa stjälpa. Stjälpa när den påverkar kyrkans förbön i veckans huvudgudstjänst, så att den blir till ett demokratins valmanifest. Hjälpa när den ger nytt ljus åt trosföreställningar  som hittills legat i dunkel.

7 26 Den skapande förutsättningen

Förutsättningen, den grund du och jag står på, är i sin tur skapande. Jag går så långt att jag påstår att förutsättningen/grunden t o m är en väsentlig del av den verklighet vi upplever och de sanningar vi stöttar oss på.

Förutsättningen, det är vad jag har med från unga år men också sånt i fortsättningen som satt sig så djupt  i mitt inre att det blivit ett med mig. Detta som lagt grund i mitt inre  är som en form utifrån vilken jag formar min bild av omgivning och värld.

Denna grund, man skulle kunna kalla den  vår inre form, är skapande. Det betyder att den är med och formar våra aktuella bilder av verklighet och värld och därmed också hur vi ser på rätt och fel eller t o m vad som är sant respektive falskt. Jag påstår sammanfattningsvis att våra grundläggande föreställningar i icke ringa grad formar vår verklighetsuppfattning.

Jag har snuddat vid detta i tidigare inlägg, t o m exemplifierat vad jag menar. Jag minns att jag berättat om den arvstvist jag indirekt via min hustru blivit indragen i. De skilda verklighetsbeskrivningar som där står mot varandra kan i icke ringa grad härledas till skilda erfarenheter från tidig barndom. Men säg den tingsrätt eller hovrätt som kan fatta det.

Men det var inte därför jag format detta inlägg. Orsaken är den att jag sent omsider i mitt liv tagit mig tid att försöka tränga in i teologen Gustaf Wingrens tänkande. Jag gör det genom att sätta mig in i två av dennes huvudskrifter ”Skapelsen och lagen” och ”Evangeliet och kyrkan”.

Wingren framträder där med anspråk på att förstå vad bibeln handlar om och går ut på. Han lägger grunden i bibelns skapelseskildringar. Wingren behandlar inte det primitiva och förvetenskapliga i berättelsernas anslag, inte heller den historiska bakgrunden.  Det är etiken, moralen och meningen han är ute efter. Och till det hör Paulus utläggningar inte minst i dennes huvudbrev, romarbrevet.

Med detta som grund framträder urhistoriens Adam som den ena polen och Kristus, den andre Adam, som den andra. Han låter Adam ta och Kristus ge och ur detta tagande och givande kan han sedan utmejsla frälsningens väg. Ni som läser mig lär få höra mer om detta framledes.

Wingren tvekar aldrig på målet. Han vet vad bibeln handlar om och han vet ärendet. Inte ett ord av bibelkritik, inte ett ord om att bibeln talar med delad tunga. Detta inte därför att att han inte märkt av sånt, mer därför att han inte tycker det har med saken att göra.

Men jag kan vid läsningen inte låta bli att tänka över förutsättningen för Wingrens tal, var han fått den mall utifrån vilken har tolkar sin Paulus och bekämpar dem som tolkar bibeln annorlunda än han själv.

Själv tycker han att bibeln själv är argument nog. Men bakom ligger i själva verket Luther, alltid denne Martin Luther, dessutom genomgående tolkad i samklang med Henrik Ivarssons avhandling om Luthers predikan. Inom parentes var denne min lärare i predikokonst under den sista delen av min utbildning. Wingren återkommer ständigt till Ivarsson i sina noter.

Så ett kan jag säga redan i detta inledningsskede, att för Gustaf Wingren var Martin Luther en av de skapande förutsättningarna för dennes tänkande, en grundläggande form för vad som var rätt och fel i dennes livsbetraktelse. 

6 26 Med granskandet som livsprogram

Med ökad ålder har somt tagits ifrån mig, annat lagts till. Här exemplifierat av hur min inneboende drift att i alla sammanhang  granska, veta, och förstå med åren har förändrats.

Till  allt mitt pluggande i realskola, gymnasium och på universitet har nämligen hört att inte bara kunna utan också förstå. Det ena var jag inte värst på, det andra väckte mitt intresse så där kunde jag t o m utmärka mig. Att förstå religiösa sammanhang kom att bli mitt livsintresse.

Detta mitt livsintresse kom  att bli en tidsödande sysselsättning vill jag lova. Så här i efterhand förstår jag inte hur jag orkade. Läs min avhandling ”Väckelsen i lokalsamhället” (1987) så förstår ni vad jag menar.

Nu på gamla dar  orkar jag inte som tidigare  samla relevant och annat för ändamålet nödvändigt  bakgrundsmaterial. Jag tar istället vad jag har och skärskådar det. I mitt fall har detta bland annat inneburit att jag fingranskat delar av vad erkända teologer skrivit och kritiserat det. Detta granskande har på gamla dagar  blivit något av ett livsprogram för mig, min väg till fördjupad insikt.

Vad har då detta givit? Jag skall ge ett exempel. När jag vänt ut och in på mina teologers tankegångar har nästan av sig själv följande blivit klart för mig. Jag har förstått att inte bara teologers, utan allas tankegångar, har två sidor. Den ena är byggd på vetande, den andra på tro. Vetandet tycks som hugget i sten och skall så vara. Men vetandet måste sättas i sammanhang. Och det sker i en process av prövning som när den processen nått sin mognad bygger på tro. Trons uppgift är alltså att sätta vetandet i sitt sammanhang. Med tron är det för övrigt  som med så mycket annat. Den kan vara mer eller mindre välgrundad. Detta vare sig man heter teolog eller något annat. 

Men nu var det egentligen inte det jag ville säga med detta inlägg. Vad jag egentligen vill är att vittna om vad detta mitt ständiga granskande haft för betydelse för mitt liv till vardags.

Kanske ger detta  exempel något av svaret.

 Här om veckan tog jag mig före att på det äldre- och demensboende där min hustru bor, skämta. Jag skämtade med kritisk udd med en av de patienter som i brist på självkännedom sade ett men menade något annat. På detta följde att  hon, som sade ett men menade något annat, tog illa vid sig.  Detta ledde i sin tur till att en insiktsfull undersköterska trädde emellan med en försonande replik. Själv  skämdes jag. 

Skämdes och förstod att jag måste handskas mer varsamt med dem som med min hustru inte kan reda sig utan stöd. Därutöver  undrar jag  om jag skämts om jag inte fått hjälp av att jag gjort granskandet till  mitt livsprogram. Detta  granskande går ju ut på att inte nöja sig  med vad som påstås utan även vad som ligger bakom det påstådda? Och det inte enbart när det gäller andra utan också när det gäller mig själv.

5 26 Teologiska positioneringar. Några exempel

Särskilt evangelierna är indelade i småstycken. Småstyckena kallas på teologspråk perikoper. Perikoperna i sin tur har oftast en poäng. Och i poängen ligger budskapet, ett budskap som är entydigt, dessutom ett Guds ord till oss. Vissa av oss kristna säger att perikopernas entydighet är hela bibelns. Allt i bibeln är entydigt ett Guds ord

Bakom dessa, låt oss kalla dem ”gudomliga positioneringar,” döljer sig  emellertid situation och historia. Situationen är händelser i Jesu liv som i sin tur  blivit till  delar av historien om Jesus. Det är när man fördjupar sig i detta senare som av det till synes självklara blir det problematiska. Därtill kommer  att trådarna drar åt olika håll i de enskilda  bibeltexterna, dessutom att redan när bibeln fogades samman till en enhet, harmoniseringar var av nöden för att få det hela att smälta samman i en enhet.

Det som tycktes så självklart blir därför  för många av oss inte längre lika självklart. Tankarna väcks: vad är egentligen sanningen om Jesus? Vad är hans plats i den judiskt kristna heliga historien?  Andra ser inte problemet. Allt är ju för dem så självklart. Allt i bibeln  är Guds entydiga ord.

Två bilder alltså, en där självklarhet råder och en annan där långt ifrån allt är en självklarhet.

En där bibeln är ett entydigt Guds ord, en annan, där det gudomliga i bibeln är något man söker.

Själv tillhör jag med många sökarna, en av de sökare som tror mig ha funnit. Och jag är sannerligen inte ensam. En av dem hette Gustaf Aulén tidigare biskop i Strängnäs. Flera av mina äldre kollegor var vigda till präster av just Gustaf Aulén. Gustaf Aulén och en grupp med honom fann enheten i bibelns grundmotiv, av dem profilerad i den självutgivande kärleken, agápe.

För många luktade deras lösning modernisering. Andra, bland dem Gustaf Wingren i Lund, hängde  upp sig på att dessa, de så kallade lundateologierna, inte lade grunden i skapelsen och lagen som en förutsättning för Jesu framträdande. Jesus var för honom ingen laggivare, däremot befriaren, befriaren från lagens skuld genom evangeliet.

Själv satsar jag på utväljelsen, en utväljelse som är ett grundmotiv hela bibeln igenom. Israel är det utvalda folket och Jesus den före alla andra utvalde. För Jesus var utvaldhet inget privilegium, mer en uppgift. När utvaldheten läses privilegium är det bland det skadligaste som finns, men som uppgift leder det till välsignelse.

Varför skriva detta här och nu. Därför att jag just nu satsar min kraft på den för så många betydelsefulle Gustaf Wingren. För mig är han trögläst. Men hjälper mina bedömningar av honom till att jag klarare ser det bärande i Jesu framträdande är det väl värt mödan.

4 26 Omsorg stavad vårdboende

Min hustru bor sedan fem år på Rostahemmets vårdboende i Örebro. Hon är svårt dement, men känner fortfarande igen mig. I lyckliga fall kan man i hennes ansikte ana ett roat leende, men det är sällan.

Personalen är sammansvetsad sedan många år och alla vet vad vård innebär. Så min hustru lever trots sin utsatthet i den bästa av världar. Omsorg stavad Rostahemmets vårdboende är för henne just den bästa av världar.

Jag tillhör långt ifrån dem som tar god vård för självklar. Tvärtom tillhör jag dem som förstår att den goda vård som min hustru åtnjuter förutsätter en rad av omständigheter som gör den goda vården möjlig.

Ekonomin sätter gränser. Rostahemmet måste hålla sig inom ramarna för den budget som är avsatt för verksamheten. Nedskärningar hör därför till vardagen. På områden där man vant sig vid att  med tiden bli rundhänt, måste man finna sig att banta ner. Personalen måste få bra betalt och goda prestationer måste visa sig i lönekuvertet. Men blir man för generös drabbar det skattebetalare  som har mer hål att stoppa i än i omsorgsboenden.

Ordning och reda är en förutsättning. Ett kaotiskt samhälle må äga invånare med hjärtan av guld men förmår trots detta inte samla sig till kollektiv omsorg värd namnet. Ja inte bara ordning och reda, utan extrem ordning och reda, är en av grundförutsättningarna för att den kollektiva vården i ett samhälle skall fungera. Jag har en god vän som är ekonom, t o m tidigare professor i ämnet, som berättat för mig att vårdekonomi är med det krångligaste som finns att sköta på ett professionellt sätt.

Sen skall förstås hjärtat finnas på rätta stället. Ett samhälle som i nit om egen framgång satsar allt på det som ger framgång, makt och pengar, klarar inte den kollektiva omsorgen. Sånt överlämnar man åt individen att själv sköta via privata lösningar. Resultatet låter inte vänta på sig. De finaste vårdinrättningar står att finna i sådana samhällen, men också ett utanförskap och en nöd som saknar motsvarighet.

Sen det viktigaste av allt, vård typ Rostahemmet, förutsätter ett samhälle där den enskilde medborgaren lever som hon lär. I det här fallet att hon förstår att omsorg stavad Rostahemmets vårdboende är förpliktande även för privatlivet. Människor som inte bryr sig om varandra bygger inte samhällen där kollektivt väl är en av grundpelarna.

Själv är jag ödmjuk inför det jag får uppleva vid mina dagliga besök hos min hustru. Men jag är också förundrad. Jag förstår ända ner i mitt innersta att det jag får uppleva inte är något självklart. Detta förstärkt av vad jag själv fått uppleva efter alla mina år som kyrkoherde i Mikaels församling i Örebro.

När jag själv stod i händelsernas centrum kunde jag tillsammans med engagerade medarbetare bygga upp en diakonalt inriktad församling av så hållbart slag att den står sig dem dag som idag är, trots att det var mer än tjugu år sen jag gick i pension.

Men efter pensionen blev det tvärstopp när jag i Hela Människans regi försökte påverka kyrkor och frikyrkor att inrikta sig på de utsatta på sätt som jag en gång gjorde i Mikaels församling. Ingen hörde när jag predikade att Stadsmissionen nog är en bra idé att samlas kring men att denna rörelse förutsatte diakonalt inriktade församlingar med spets i engagemang för de utsatta.

Och jag lärde mig att det självklara inte är självklart, åtminstone inte när en pensionerad kyrkoherde yttrar sig. Lika lite självklart som det är att Rostahemmet fungerar så bra som det gör.

3 26 Ta vara på är utgångspunkten, tron andra steget

Det är livet som är undret över alla under. Att tillhöra de levandes skara är miraklet över alla mirakler. Det är också möjligheternas själva utgångspunkt.

Att leva är inte att skapa möjligheter, det är att ta till vara det som redan finns. Nobelpristagaren skapar inte verklighet, han eller hon tar istället vara på möjligheter som redan finns. Den lyckosamma politikern ser möjligheter som andra inte ser och gör verklighet av dem. Den exemplariske samhällsmedborgaren skapar verklighet av möjlighet. I smått som stort alltid samma mönster. Människan skapar inte, hon tar vara på, tar vara på det som är undret över alla under, att det finns något att ta vara på.

Så tror man inte på Gud får man skapa sig en, vare sig man tror på Gud eller inte, en gud som är alla möjligheters givare.

Problemet är missbruket och missbruket är att ta vara på till egen fördel och andras nackdel. Sånt leder till krig och allehanda elände. Så tror inte missbrukaren  på djävulen får han eller hon skapa sig en.

Ta det som jag skrivit hittills som preludier, preludier till det mångfacetterade som heter kristen tro. Denna tro har sin grund i det jag ovan skrivit om livet som under och om delaktighet som dess specifika kännetecken. Men det är ett specifikt sätt att förhålla sig till livet som under. Dess förutsättning är tro.

Tron i sin tur innebär anslutning till en specifik trostradition, den judiskt kristna. För oss som kallar oss kristna har denna trostradition sin höjdpunkt i Jesu framträdande. För egen del har denna trostradition sitt centrum i Jesu död på korset och i förkunnelsen om hans uppståndelse från de döda liksom dennes närvaro bland dem som åkallar honom.

Denna kristna trostradition bär långtifrån självklarhetens prägel, den självklarhet som kännetecknar den delaktighet som jag ovan betecknat som utgångspunkten för allt liv.

Bristen på självklarhet tvingar fram tron som en förutsättning för inriktning och handling. Den tvingar också fram ett långtifrån självklart förhållande till trons själva utgångspunkt, bibeln eller den heliga Skrift.

Själv har jag satt min tro på formel. Dess förutsättning är antagonism mellan det trodda och det sedda, mellan ideal och bevisbar verklighet. Ur denna kamp skapas ständiga varianter av kristen tro, synteser som växlar över tid men aldrig ändar i ett sidospår där försoningen mist sin kraft och läran blivit synonym för livet.

Ta detta inlägg som min aktuella programförklaring, en del av min trosbekännelse om ni så vill.

2 26 Sanning för mig

I min tidiga ungdom fann man på ett vaccin mot polio. Och i ett nu fick man bukt med denna hemska förlamning. Trots detta fanns det i min bekantskapskrets åtskilliga särskilt äldre, bland dem min mamma, som vägrade att låta vaccinera sig. I nutid finns det motstånd mot  allt vad vaccinationssprutor heter.  Vaccinationskampanjer må ha räddat miljontals liv.

Sånt kallar jag dumhet eller obildning. Det är ju uppenbart att vaccinationer räddar liv. Det ligger så nära uppenbar sanning man kan begära att påstå att vaccinationer kan rädda liv.

Så nära ligger inte sanningar av annat slag, särskilt inte sanningar som är kopplade till ideologier och trosuppfattningar  av olika slag eller till för mänsklig hjärna  komplicerade sammanhang.

Hur lätt är det inte att här briljera med sanningar som inte har med saken att göra eller dra slutsatser som inte leder någon vart.

Sånt skall man se upp med. Det duger alltså inte att lita på en politiker eller  en predikant enbart därför att han eller hon framför ett antal i och för sig riktiga teser. Det är vad han eller hon är ute efter som är bärande för riktigheten. Eller slagordsmässigt uttryckt,  det är det sammanhang hon sätter in sina sanningar i som  avgör sanningen.

Om vaccinationsmotstånd har med bildning att göra och därför relativt lätt att få bukt med så är det desto svårare att skydda sig mot mer eller mindre  falska politiska eller religösa hållningar. Detta  särskilt om dessa är  är byggda på en rad till synes riktiga premisser. Att avslöja dessa som falska eller ovidkommande  vare sig dessa är politiska eller religiösa  är med det mest grannlaga som finns.

Ändå är det just detta som jag vigt mitt pensionärsliv åt. För min del genom att fördjupa mig i en religiös problematik  och där utifrån det för mig oundvikliga sambandet mellan kristen tro och respekt för det uppenbart sanna. Detta i sin tur fotat i min övertygelse att tro och verklighet befinner sig i ett oupphörligt samspel i allt genuint liv, alltså även i fruktbärande religiösa hållningar.

Vad jag alltså är ute efter, både för egen del och för andras, är en kristen tro som håller måttet utifrån sanningens krav. Denna min strävan har drivit mig långt ut i en historiskt kritisk betraktelse men kanske ändå längre in i ständigt nya upptäckter av det genuina i Jesu framträdande. Den sanningen förbinder jag i sin tur mer med Golgata än med Betlehem. Jesu försoning har blivit min tros nyckel. Och min väg till Jesu Gud har med tiden allt tydligare förankrats i det som vi alla har gemensamt, livet. Förundran över livet som faktum har  mer än annat öppnat mina ögon för en Gud som är ett med livet. Detta är sanning för mig, trons sanning, dock inte bevisbar sanning.

1 26 Gudsförnekaren och jag/förunderligt lika 

Gudsförnekelse har många bottnar. Viss gudsförnekelse är  rationellt, annan främst känslomässigt betingad. 

Här adresserar jag den rationellt betingade gudsförnekelsen, den vars officiella namn är ateism. Jag vänder mig alltså till dig som låter liv och tillvaro framstå i all sin fakticitet  Gud förutan. Jag vänder mig till dig som kallar dig ateist

Dig frågar jag.  Är det möjligen en personlig Gud, en Gud formad utifrån mänskligt förnuft och utifrån mänskliga föreställningar du förnekar. Jag antar att det inte är den Gud som tillvarons själva ”vara” förutsätter som du påstår vara en fantasi.

I så fall befinner vi oss på samma våglängd. Även jag som kristen har svårt att tänka mig en Gud som låter sig formas utifrån mänskligt förnuft och slutledningsförmåga. Det dilemmat står även bibelförfattarna inför.  Det visar en närläsning av de bibliska skrifterna. De kan när det vill sig illa tillskriva Gud den ena egenskapen efter den andra och lägga i Guds mun befallningar som många gånger mer motsvarar fromma människors förhoppningar än den eviges befallningar. Så den Gud som vi tror på tvingas vi många gånger föreställa oss och skapa.

Beter dig inte du som berömmer dig av att vara ateist på liknande sätt? Det du inte äger tvingas du skapa om än utifrån ditt eget sätt att tänka och uttrycka dig. Du föreställer dig en absolut rätt som en form av gudsersättning. Sen talar du på den grunden om mänskliga rättigheter som vore dessa sprungna ur den evige Gudens mun.

Ja tvingas inte  du som jag i allt vi företar oss orientera oss utifrån det absoluta, även om det synes omöjligt. Vänder du tvärtemot detta på ateismens grund det absoluta ryggen och gör tvärtom  blir du en människa utan moral och medkänsla som bryter ner när du är kallad att bygga upp.

Alla har vi dessutom heliga skrifter gemensamt om än med det mest skiftande innehåll. Och alla består vi oss med heliga män och kvinnor  om än i de mest skilda klädnader. För den delen också med dem som vi med rätta vänder ryggen.

Mot denna gemensamma bakgrund ter sig mina egna livsval som avgörande. Jag valde redan i min ungdom att gå den kristna trons väg. Det kom att bli avgörande både på ytan och på insidan. På ytan eftersom jag inte alltid under mitt liv följt modernitetens trender, på insidan genom att i tid och otid läsa in Kristus i tidens frågor. Det är med den inläsningen som grund jag ovan vågade vara bibelkritisk och utifrån samma inläsning som jag tar dig som ateist i hand och våga kalla dig broder respektive syster.