11 26 Det påstått sanna och sanningen

Det påstått sanna behöver inte vara sanningen. Om jag är vaken för något så är det för just  det. Jag tillhör dem som vrider och vänder på så kallade sanningar tills det inte finns något mer att vrida på. Allt med syftet att se det andra inte sett.

När detta skrivs har jag just besökt kyrkan. Som vanligt handlade det om Jesus. I dag predikades över en av parallelltexterna till hur Jesus av en kvinna smordes med välluktande olja. Den ena bibelversionen säger här vad den andra inte påstår. Är man bokstavstroende skulle man kunna få för sig att Jesus blev smord flera gånger. Men så var det naturligtvis inte.

Sanningen måste vara den att smörjelsen av Jesus uppfattades olika i de olika evangelierna. Av ett faktum hade blivit ett upplevt faktum och som upplevt faktum återgivet av respektive evangelist.

Så är det med det mesta. Faktum tar vägen över upplevt faktum och förmedlas till omgivningen som just upplevt faktum. Detta inte enbart när jag lyssnar till bibeltexter utan också i andra sammanhang. 

Här skulle jag kunna exemplifiera med de sanningar som förmedlas oss i svenska massmedia och sedan jämföra med motsvarande från andra kulturkretsar. Den jämförelsen tvingar eller borde tvinga till frågor om både sanning och trovärdighet.

Den här söndagen  var det alltså  bibeltexter det hela handlade om, närmare bestämt om vad som egentligen skedde när en kvinna smorde Jesus med välluktande olja. Ett blir då uppenbart,  att sanningen inte är entydig. Inte ens sanningen om Jesus är för den delen entydig. Vi får förlita oss på vittnesbörden om honom, vittnesbörd  som inte enbart speglar Jesus utan också den som berättar om honom.

Har man ögonen öppna för denna dubbelhet är mycket vunnet. Å ena sidan får man upp ögonen för den miljö i vilken Jesusberättelserna tillkom, å den andra också rikligt med stoff  om den historiske Jesus. Så mycket att man kan göra sig en bild av honom.

Går man sedan till kyrkan får man dessutom  ytterligare stoff för sina tankar  F a får man ta del av hur samtidens predikanter förstår sin frälsare.

Själv är jag inte längre lika kritisk som under unga år  till de bilder som målas upp för mig. Någon  autentisk bild av min frälsare lär inte gå att få. Vad jag får är tolkning på tolkning, dels bibeltextens dels predikantens, där vägen gått från verklighet till upplevd verklighet för att sedan gå vidare till ytterligare upplevd verklighet nu i predikans form.

Men lika lite som jag skall sluta att lyssna på politiker och samhällsdebattörer  för att de färgar verkligheten skall jag sluta läsa bibeln eller lyssna på predikanter därför att det som ges inte alltid speglar verkligheten. Uppgiften är ju  att tränga bakom det färgade till det tillämpliga. Detta vare sig det gäller politik eller religion.