13 26 Mina dagar är sig lika

Mina dagar är sig lika dock inte enahanda. En del av dagen ägnar jag åt studier och reflexion, den andra åt samvaro. Studierna är målinriktade. Sakinriktningen skiftar. Just nu är det lundateologen Gustaf Wingren (1910-2000) som intresserar. Detta främst därför att denne hävdade att systematisk teologi var vetenskap men också därför att så många i kultureliten påverkats av honom. Det är ingen heltäckande analys jag gett mig på. Jag nöjer mig med att ta mig in två av hans huvudskrifter. I min granskning utgår jag från riktigheten i min egen tes; kunskap utan tro blir som multiplikationstabellen, det blir siffror utan sammanhang. Tron och kunskapen skall instället interagera. Det ena har till uppgift  utmana det andra. Tron skall utmanas av vetandet och vetandet av tron. Och båda måste ha vett att låta sig påverkas  om skäl därtill föreligger. Vetandet genom att lära sig veta sin plats, tron genom att ha förstånd nog att ändra sig om skäl därtill föreligger.

Nu är det förstås inte enbart på Wingren jag anlägger detta perspektiv, utan på det mesta. Ni som följer mina bibelstudier på nätet ( bjornsvard.com, klicka sedan på Bloggen) har märkt vart detta kan leda.

Den första delen av dagen är huvudsakligen  inriktad på samvaro med min dementa hustru som sedan många år bor på Rostahemmet i Örebro. Om dessa mina besök berättar jag allt som oftast på min blogg. Dock tror jag inte att jag nämnt att jag varje vardag kl 10,00 rullar ut rullstolen till samlingsutrymmet utanför veteranrestaurangen. Där bjuds de boende på kaffe följt av aktivitet av något slag. Själv ser jag till att min hustru får smaka på kaffebrödet och  smutta på kaffet. Det som blir över dricker jag själv upp. Sedan bjuds på aktivitet av något slag. Det kan vara därtill anpassad sittgymnastik, bingo eller något annat.

Och det pratas så gott som detta låter sig göras när kroppen blivit svag och minnet sviktar. Andras svaga kroppar kan jag inte göra mycket åt. Jag har nog med att sköta min egen. Däremot kan jag göra en del för att i samtalen sätta liv i sviktande minnen.

En hel del faktiskt. Jag har t o m utarbetat en teknik för att göra det  så effektivt som möjligt. Kort beskrivet tar jag vara på vad som sägs och försöker hålla detta i minnet. Sen anknyter jag till detta vid mina fortsatta samtal. Anknyter och försöker vidareutveckla. Lyckas det kan jag så småningom t o m utveckla enkla resonemang bland dem som glömt det mesta, dessutom få liv i minnen som sedan länge hamnat i glömskans dunkel. Med andra ord har jag utvecklat något som skulle kunna ges namnet rekonstruktionsteknik.

Nu skall ni som läser detta veta att jag själv inte är odödlig. Även mina år har blivit många och till de många åren hör att även jag med ökad intensitet får kämpa med mitt eget minne. Men sånt som känns väsentligt för mig har jag änna inga bekymmer att medvetandegöra. Och det är jag tacksam för.