14 26 Det troddas förstelning
Det börjar bli länge sedan jag släppte tanken att tro var synonymt med religiös tro. Tro är mer än så. För mig står tron som begrepp för tanke, övergripande föreställning eller liknande. Och det för tron kännetecknande är att den alltid låter sig relateras till det som har namn om sig att vara faktiskt. Det normala är dessutom att det råder en form av interaktion mellan det ena och det andra, mellan det faktiska och trodda. Och att det är utifrån den interaktionen vi formar våra liv.
Tänker man så blir tron livsavgörande och talet om sekularisering utan egentlig mening. Sekularisering i betydelsen att låta allt bero på det faktiska blir en omöjlig tanke. För att raljera radar den sekulariserade siffror utan sammanhang. Först genom tron får siffrorna mening.
För att säga det ännu enklare; en tro som inte håller måttet tar inte faktas inneboende möjligheter till vara. Håller måttet gör först den trosföreställning som tar fakta på allvar.
Hur har då detta verklighetsspel mellan det faktiska och det trodda fungerat?
I mina ögon har det faktiska blivit allt mera faktiskt. Vi vet mer, kan mera än någonsin tidigare. Här sitter jag just nu och skriver på min dator. Vill jag kan jag koppla mina skriverier till internet och på ögonblicket av en sekund kan det jag skriver läsas i Tasmanien som ligger så långt borta att sommar där är vinter och vinter sommar. Detta som ett exempel bland många på att den faktiska kunskapens inneboende potential för varje dag som går blir allt tydligare.
Med det trodda är det tvärtom.Det trodda sett som kristen tro har exempelvis inte hållit måttet. Västerlandets sekularisering är ett exempel på detta. Inte heller andra trosformer har svarat mot vad de lovat. Tron var och är som jag ser det den svaga punkten, i det ständigt pågående spelet mellan det faktiska och det trodda.
Själv är jag av den åsikten att det troddas förstelning är en av de viktigaste orsakerna till att den nödvändiga interaktionen mellan det faktiska och det trodda inte samspelar på avsett sätt. Förstelningen beror i sin tur på att den troende tror sig veta något som den inte vet. Hen har bestämt sig för vad som är sant och vad som är falskt, vad som är trovärdigt, respektive inte trovärdigt. Men detta utan egentlig täckning.
Exemplen på detta är i dag inte svåra att peka på. När mullorna tror att de har rätt att döda landsmän som inte tror efter deras trosmönster är detta ett exempel på förstelnad tro, när Donald Trump tror att han äger sanningen, ett annat.
Går man över på mitt gebit, kristen tro läser jag genomgående den kristna historien utifrån detta möte mellan det faktiska och det trodda. Och jag tror mig ha funnit att när tron förstelnat och fått drag av mullornas troslära, förändrar det trons färdriktning så att av tro blir maktpolitik. Men inte heller det motsatta ger önskvärda resultat. När tron blir så löslig att den i alla de sammanhang låter sig omformas av vad omgivningen tycker, blir tron inget annat än just omgivningens tyckande. Om, för att göra det än tydligare, förstelnad tro lett till fascism har löslig tro öppnat dörrarna för trolöshet.
Där står jag alltså som åsnan mellan hötapparna. Men inte bara jag utan vi alla. Ingen lär vid närmare eftertanke komma undan att vetande är en sak och tro en annan och att det mesta hänger på hur relationerna mellan dessa båda storheter utformas.