2 26 Sanning för mig

I min tidiga ungdom fann man på ett vaccin mot polio. Och i ett nu fick man bukt med denna hemska förlamning. Trots detta fanns det i min bekantskapskrets åtskilliga särskilt äldre, bland dem min mamma, som vägrade att låta vaccinera sig. I nutid finns det motstånd mot  allt vad vaccinationssprutor heter.  Vaccinationskampanjer må ha räddat miljontals liv.

Sånt kallar jag dumhet eller obildning. Det är ju uppenbart att vaccinationer räddar liv. Det ligger så nära uppenbar sanning man kan begära att påstå att vaccinationer kan rädda liv.

Så nära ligger inte sanningar av annat slag, särskilt inte sanningar som är kopplade till ideologier och trosuppfattningar  av olika slag eller till för mänsklig hjärna  komplicerade sammanhang.

Hur lätt är det inte att här briljera med sanningar som inte har med saken att göra eller dra slutsatser som inte leder någon vart.

Sånt skall man se upp med. Det duger alltså inte att lita på en politiker eller  en predikant enbart därför att han eller hon framför ett antal i och för sig riktiga teser. Det är vad han eller hon är ute efter som är bärande för riktigheten. Eller slagordsmässigt uttryckt,  det är det sammanhang hon sätter in sina sanningar i som  avgör sanningen.

Om vaccinationsmotstånd har med bildning att göra och därför relativt lätt att få bukt med så är det desto svårare att skydda sig mot mer eller mindre  falska politiska eller religösa hållningar. Detta  särskilt om dessa är  är byggda på en rad till synes riktiga premisser. Att avslöja dessa som falska eller ovidkommande  vare sig dessa är politiska eller religiösa  är med det mest grannlaga som finns.

Ändå är det just detta som jag vigt mitt pensionärsliv åt. För min del genom att fördjupa mig i en religiös problematik  och där utifrån det för mig oundvikliga sambandet mellan kristen tro och respekt för det uppenbart sanna. Detta i sin tur fotat i min övertygelse att tro och verklighet befinner sig i ett oupphörligt samspel i allt genuint liv, alltså även i fruktbärande religiösa hållningar.

Vad jag alltså är ute efter, både för egen del och för andras, är en kristen tro som håller måttet utifrån sanningens krav. Denna min strävan har drivit mig långt ut i en historiskt kritisk betraktelse men kanske ändå längre in i ständigt nya upptäckter av det genuina i Jesu framträdande. Den sanningen förbinder jag i sin tur mer med Golgata än med Betlehem. Jesu försoning har blivit min tros nyckel. Och min väg till Jesu Gud har med tiden allt tydligare förankrats i det som vi alla har gemensamt, livet. Förundran över livet som faktum har  mer än annat öppnat mina ögon för en Gud som är ett med livet. Detta är sanning för mig, trons sanning, dock inte bevisbar sanning.