6 26 Med granskandet som livsprogram

Med ökad ålder har somt tagits ifrån mig, annat lagts till. Här exemplifierat av hur min inneboende drift att i alla sammanhang  granska, veta, och förstå med åren har förändrats.

Till  allt mitt pluggande i realskola, gymnasium och på universitet har nämligen hört att inte bara kunna utan också förstå. Det ena var jag inte värst på, det andra väckte mitt intresse så där kunde jag t o m utmärka mig. Att förstå religiösa sammanhang kom att bli mitt livsintresse.

Detta mitt livsintresse kom  att bli en tidsödande sysselsättning vill jag lova. Så här i efterhand förstår jag inte hur jag orkade. Läs min avhandling ”Väckelsen i lokalsamhället” (1987) så förstår ni vad jag menar.

Nu på gamla dar  orkar jag inte som tidigare  samla relevant och annat för ändamålet nödvändigt  bakgrundsmaterial. Jag tar istället vad jag har och skärskådar det. I mitt fall har detta bland annat inneburit att jag fingranskat delar av vad erkända teologer skrivit och kritiserat det. Detta granskande har på gamla dagar  blivit något av ett livsprogram för mig, min väg till fördjupad insikt.

Vad har då detta givit? Jag skall ge ett exempel. När jag vänt ut och in på mina teologers tankegångar har nästan av sig själv följande blivit klart för mig. Jag har förstått att inte bara teologers, utan allas tankegångar, har två sidor. Den ena är byggd på vetande, den andra på tro. Vetandet tycks som hugget i sten och skall så vara. Men vetandet måste sättas i sammanhang. Och det sker i en process av prövning som när den processen nått sin mognad bygger på tro. Trons uppgift är alltså att sätta vetandet i sitt sammanhang. Med tron är det för övrigt  som med så mycket annat. Den kan vara mer eller mindre välgrundad. Detta vare sig man heter teolog eller något annat. 

Men nu var det egentligen inte det jag ville säga med detta inlägg. Vad jag egentligen vill är att vittna om vad detta mitt ständiga granskande haft för betydelse för mitt liv till vardags.

Kanske ger detta  exempel något av svaret.

 Här om veckan tog jag mig före att på det äldre- och demensboende där min hustru bor, skämta. Jag skämtade med kritisk udd med en av de patienter som i brist på självkännedom sade ett men menade något annat. På detta följde att  hon, som sade ett men menade något annat, tog illa vid sig.  Detta ledde i sin tur till att en insiktsfull undersköterska trädde emellan med en försonande replik. Själv  skämdes jag. 

Skämdes och förstod att jag måste handskas mer varsamt med dem som med min hustru inte kan reda sig utan stöd. Därutöver  undrar jag  om jag skämts om jag inte fått hjälp av att jag gjort granskandet till  mitt livsprogram. Detta  granskande går ju ut på att inte nöja sig  med vad som påstås utan även vad som ligger bakom det påstådda? Och det inte enbart när det gäller andra utan också när det gäller mig själv.