7 26 Den skapande förutsättningen

Förutsättningen, den grund du och jag står på, är i sin tur skapande. Jag går så långt att jag påstår att förutsättningen/grunden t o m är en väsentlig del av den verklighet vi upplever och de sanningar vi stöttar oss på.

Förutsättningen, det är vad jag har med från unga år men också sånt i fortsättningen som satt sig så djupt  i mitt inre att det blivit ett med mig. Detta som lagt grund i mitt inre  är som en form utifrån vilken jag formar min bild av omgivning och värld.

Denna grund, man skulle kunna kalla den  vår inre form, är skapande. Det betyder att den är med och formar våra aktuella bilder av verklighet och värld och därmed också hur vi ser på rätt och fel eller t o m vad som är sant respektive falskt. Jag påstår sammanfattningsvis att våra grundläggande föreställningar i icke ringa grad formar vår verklighetsuppfattning.

Jag har snuddat vid detta i tidigare inlägg, t o m exemplifierat vad jag menar. Jag minns att jag berättat om den arvstvist jag indirekt via min hustru blivit indragen i. De skilda verklighetsbeskrivningar som där står mot varandra kan i icke ringa grad härledas till skilda erfarenheter från tidig barndom. Men säg den tingsrätt eller hovrätt som kan fatta det.

Men det var inte därför jag format detta inlägg. Orsaken är den att jag sent omsider i mitt liv tagit mig tid att försöka tränga in i teologen Gustaf Wingrens tänkande. Jag gör det genom att sätta mig in i två av dennes huvudskrifter ”Skapelsen och lagen” och ”Evangeliet och kyrkan”.

Wingren framträder där med anspråk på att förstå vad bibeln handlar om och går ut på. Han lägger grunden i bibelns skapelseskildringar. Wingren behandlar inte det primitiva och förvetenskapliga i berättelsernas anslag, inte heller den historiska bakgrunden.  Det är etiken, moralen och meningen han är ute efter. Och till det hör Paulus utläggningar inte minst i dennes huvudbrev, romarbrevet.

Med detta som grund framträder urhistoriens Adam som den ena polen och Kristus, den andre Adam, som den andra. Han låter Adam ta och Kristus ge och ur detta tagande och givande kan han sedan utmejsla frälsningens väg. Ni som läser mig lär få höra mer om detta framledes.

Wingren tvekar aldrig på målet. Han vet vad bibeln handlar om och han vet ärendet. Inte ett ord av bibelkritik, inte ett ord om att bibeln talar med delad tunga. Detta inte därför att att han inte märkt av sånt, mer därför att han inte tycker det har med saken att göra.

Men jag kan vid läsningen inte låta bli att tänka över förutsättningen för Wingrens tal, var han fått den mall utifrån vilken har tolkar sin Paulus och bekämpar dem som tolkar bibeln annorlunda än han själv.

Själv tycker han att bibeln själv är argument nog. Men bakom ligger i själva verket Luther, alltid denne Martin Luther, dessutom genomgående tolkad i samklang med Henrik Ivarssons avhandling om Luthers predikan. Inom parentes var denne min lärare i predikokonst under den sista delen av min utbildning. Wingren återkommer ständigt till Ivarsson i sina noter.

Så ett kan jag säga redan i detta inledningsskede, att för Gustaf Wingren var Martin Luther en av de skapande förutsättningarna för dennes tänkande, en grundläggande form för vad som var rätt och fel i dennes livsbetraktelse.