9 26 Gustaf Wingrens ifrågasättanden

Från hösten 2025 upptar lundateologen Gustaf Wingren (2010-2000) mitt intresse. Det intresset delar jag med många. Det finns t o m ett sällskap med uppgift att aktualisera dennes teologi.

Gustaf Wingren stack ut. Under en tid som ifrågasatte teologins vetenskaplighet hävdade denne motsatsen. Inte bara historisk teologi utan även teologi som sysslade med teologins sanning var vetenskap när den bedrevs på riktigt sätt, hävdade denne.

Det finns mycket skrivet både av och om denne Gustaf Wingren. Jag nöjer mig med att fördjupa mig i det som tydligast tydliggör dennes troslära, böckerna ”Skapelsen och lagen” (1958) och ”Evangeliet och kyrkan”(1960).

Ni som läser mig vet redan att det numera är Gustaf Wingren jag brottas med. Det har redan börjat slå igenom i mina texter. Idag genom att jag är mogen att  säga något om Gustaf Wingrens ifrågasättanden utifrån ovan nämnda böcker.

Gustaf Wingren ifrågasätter aldrig sig själv, däremot i oräkneliga argument andra. Framför allt är han allergisk mot alla de teologer och alla de teologiska riktningar som glömmer första artikeln i trosbekännelsen, den som handlar om skapelsen, och enbart fördjupar sig i den andra som behandlar frälsningen. Utan första artikeln  förstår vi inte att alla är indragna i Guds frälsningsverk, inte bara vissa utvalda. Det hamrar han in i det ena kapitlet efter det andra.

Gör han då inte rätt när han riktar sin kanonad mot dem som inte som han förstått sanningen. Förvisso, annars vore han ju inte övertygande. Därmed inte sagt att det inte finns mycket som ifrågasätter hans egen bild av verkligheten. Främst detta att han av en bibel som visst inte är enhetlig skapar en enhetlighet. Han gör det på skapelseberättelsens och paulinsk teologis grund. Eller, för att vara riktigt korrekt,  därtill satt i luthersk teologis sammanhang.

Det betyder inte att Wingren gör som sina samtida förebilder.  Einar Billing, en av Wingrens samtids äldre idoler, hävdar visserligen också denne att den egna framställningen är trovärdig.  Men Billing söker sig fram i ett bibelstudium som är både bibelkritiskt och spekulativt. Och Billing vet själv att han står på osäker grund. Läser man dennes bibelteologi,”De etiska tankarna i urkristendomen” märks osäkerheten redan i anslaget.  Hans bok är dessutom en torso. Einar Billing var kort uttryckt en sökare, en sökare som trodde sig ha funnit.

Så nog går det att hävda sin egen åsikt och samtidigt ifrågasätta den. För Wingrens del hade det bara behövts antydningar om att bibeln med skäl kan läsas på annat sätt än vad han själv gör. Detta enklast genom att låta bibeln vara det den är, ett mångtydigt vittnesbörd och inte en entydig läroframställning.

Detta om Gustaf Wingren jämförd med  Einar Billing. Så till vad jag själv tycker. Wingrens sätt att behandla bibeln gillar jag som framkommit  inte. Då föredrar jag Billings mera sökande hållning. Nu kan man förstås hamna i ett evigt sökande som inte leder någon vart. Nog skall jag stå på mig och hålla på vad jag själv kommit fram till. Falsk blygsamhet  är ett ”oting”, lika svårbemästrad som mötet med en samtalspartner som påstår sig vara en sökare men i själva verket mycket väl vet var hen står. Sökande för sin egen skull är inget värt att syssla med, däremot ett sökande med målet att finna.