53 25 Ateism bakvägen

Ateism är för mig inte det gamla vanliga. Du är inte ateist bara därför att du  proklamerar att det inte finns någon Gud och med det mena att Gud klädd i mänskliga kläder och utifrån mänskliga föreställningar är en omöjlighet. För mig är det att proklamera något som redan är allmänt känt. Från sjuttonhundratalet och framåt har detta blivit allmän sanning i hela den upplysta västvärlden.

Något annat är det att förneka att liv och tillvaro bottnar i ett oförklarligt ”vara”, i en verklighet som bottnar i en livskraft varav allt levande är beroende. Albert Schweizer talar om vördnad för livet, som människans yttersta sanning och det har han fått rätt i.

Mot den bakgrunden blir ateism i egentlig mening att brista i vördnad för livet, att nonchalera de uttryck som mänsklig liv tar. Dess innebörd att inte låta livet vara den upphöjda storhet som det i sig själv är.

När man tänker så blir ateismen en företeelse som är mer än en åsikt eller en framförd mening. Den blir lik en allvarlig sjukdom som tränger in i hjärta och samvete även på dem som med munnens bekännelse ställer sig under honom som är skaparen, underhållaren och frälsaren.

I den meningen blir påvar, kardinaler, ja kyrkoledare av alla de slag ateismens företrädare när de brister i vördnad för livet.

För mig är kärlekslöshet ateismens tydligaste kännetecken. Och när jag erfar denna bland dem som är satta att stå i ledningen för kyrkor och samfund blir av dessa ateister i egentlig mening. Trons förespråkare blir trons förnekare, och som sådana  ateister.

Varför säga detta här och nu? Därför att det tillhör kyrkans reform att göra det. Tro utifrån de gamla förutsättningarna, bibeltro, dogmtro, klassiskt kyrklig beteende och dogmatiskt korrekt bekännelse, håller inte längre ställningarna. Nya modeller för liv tränger obönhörligt ut gammalt sätt att tänka och vara. Detta förvisso inte alltid på gott utan alltför ofta på ont. När så sker måste Guds folk mobilisera på nytt sätt. Nu duger inte längre regelstyrda kristna mönster, hur ovärderliga dessa än må synas vara.

Reform förutsätter att gå på djupet och till detta hör att kristen tro måste besinna sina rötter i levande Gud, en Gud som är ett med livet bakom allt som är liv. Och sedan på den grunden återerövra den bibliska föreställningsvärlden.

I detta nu pågående skeende är det som sagt  värt att notera att bland  trons främsta förespråkare kan gömma sig en som  sjunkit så djupt att rätt beteckning vore ateist. Detta utifrån att kristen tro är mer än en åsikt, en dogm, en lära. Den är ett med livet.

52 25 De egnas förtur, sen om undantag i långa banor

Det var kanske ett hugskott, men man vet aldrig. En man jag känner och som jag vet är plågad av sin ensamhet frågade om han fick flytta in hos mig. Han visste att min hustru bodde på ett vårdhem och att det fanns gott om plats. Nej svarade jag och det utan att blinka.

I samma veva pratade jag med mitt barnbarn, hon utbildar sig till sjuksköterska här i Örebro. Jag kommer till dig på torsdag, sa hon. Visst svarade jag, du har ju nyckeln så kom när du vill. Jag kunde ha tillagt, du får vara här så mycket du vill, till och med flytta in om du så önskar.

En medmänniska och ett barnbarn, båda med relation till mig men bemötta på skilda sätt. Detta utifrån den generella principen om de egnas förtur. På den principen vilar det mesta i vår värld, undermineras den blir det mycket som går om intet.

Till och med den kristna tron förutsätter de egnas förtur. Israel både var och är det utvalda folket och Jesus den före alla andra utvalde. Utvaldheten som ett den judiska och kristna trons faktum  lär man inte rucka på utan att förändra tron i sina grundvalar.

Men sen kommer det där med undantagen, undantag i långa banor, med frälsaren själv som närmast gjorde undantagen till regel.

Om Jesus kan sägas att denne, före alla andra, var och är den av Gud utvalde. Hela Jesu liv kan läsas om en bekräftelse på denna hans  särställning.

Tvärtemot detta lär det vara få som satte  sin egen utväljelse på spel som Jesus. Denne såg till att skaffa sig ett problematiskt förhållande till sin familj, en dubbel hållning till sitt folk och en annorlunda syn på  den tro som bar upp hans samtids Israel.

Men han bröt aldrig med vare sig sitt folk eller med den tro som höll hans eget folk samman. Han visste t o m att värdera den särställning som han själv  och hans folk ägde gentemot alla andra. Och när han lät bli att utnyttja sin särställning gjorde han det inte för att underminera sin egen ställning utan för att låta utvaldhetens innersta väsen lysa fram. Det är  en utvaldhet som i förlängningen inte syftar främst till eget utan till allas väl. Och när Jesus bröt mot det som var honom givet, bröt han mot något som mot  sina innersta syften utvecklats från något gott till ett privilegium.

Åter till mig som stängde dörren för en man som ville flytta in hos mig men öppnade den för mitt barnbarn. Utan tvekan gjorde jag rätt i både det ena och det andra. Vem vet vad delat rum skulle ha inneburit. Det hade varit som att gå in i något som liknar klostergemenskap utan att veta om man kan stå för det. Men att ytterligare utveckla de band med det barnbarn jag  redan är förbunden, hade däremot känts naturligt. Dock inte för mitt barnbarn. Hon mår bra av att komma till mig och känna sig som hemma. Men för hennes eget bästa är det bättre att hon bor på campus och utvecklas i den miljö som är hennes. Mig får hon komma till när hon känner för det. Hon har ju nyckel.

51 25 Om att ropa utan att någon lyssnar

”Trostraditionens bibel” är rubriken på det senaste jag skrivit. Det i en uppsats där jag försöker visa att bibeln till sitt innehåll är påverkad av judiskt kollektivt betingat och besläktat sätt att se på tillvarons mening och mål. I tiden rådande trostraditioner är med andra ord medformande  när bibeln blir till. 

För länge sedan, det var på åttiotalet var det tvärtom. Då observerade jag i en omfattande lokalundersökning hur samhällsomvandlingen bidrog till nya sätt att forma livet i kyrka och församling. 

I det ena fallet avgjorde tron, i det andra  av mina exempel, verkligheten. Det förmådde jag i båda fallen visa om så efter mycket materialsamlande  och mycken tankemöda..

Hur reagerade då omgivningen på mina mödor. Min omfattande lokalundersökning väckte viss uppmärksamhet. Jag gick bl a Kumla kommuns kulturpris ett år. Det var nämligen om Kumla socken min lokalundersökning handlade. I den lärda världen var reaktionerna blandade. Mitt sätt att se stämde inte alltid överens med rådande vetenskapsparadigm som det heter i den lärda världen. Men tillräckligt många höll på mig så jag blev t o m docent på avhandlingen.

Men sen har det bara gått utför. Få om ens någon har läst min avhandling. Med åren har jag skrivit både det ena och andra med allvarligt syfte, men utan synbar framgång. Om ni vill veta vad är det bara att gå in på min hemsida. Där finns allting förtecknat. 

Om detta som jag har skrivit från åttiotalet och framåt kan sammanfattande sägas att intresset varit i stadigt sjunkande. Idag har jag till och med svårt att locka fram någon granskare när jag satt punkt för en ny  studie.

Varför då fortsätta när motvinden blivit så kompakt? Därför att jag inte kan låta bli. Min passion att försöka reda ut och förstå är en inre kraft i mig som jag inte kan motstå. Det är som måste jag plåga mig med att försöka tränga in i svårförstådda sammanhang och att rota i enskildheter för att finna det bärande.  Först när jag fyllt min dag med dessa mödor känns det bra att koppla av. Ett pensionärsliv fyllt av aktiviteter för aktiviteternas egen skull har aldrig lockat mig.

Dessutom tappar jag inte modet trots att jag bildlikt talat ropar utan att något svarar. Jag tappar inte heller modet av att sakna kamrater i mitt sökande. Inte kryper jag heller undan trots att jag vet att andra inte tänker som jag och att jag därför inte kan förvänta medhåll.

Är det något som jag fångat upp så är det att sanningen inte ensam vinner slaget. Sanningen behöver påhejare av tidsanda och rådande vetenskapsparadigm  för att bli hörd. Och tänker man inte som andra så är det inte undra på  att man får tala för döva öron.

Nu skall i sanningens namn sägas att jag trots mina höga ambitioner i mycket är en medelmåtta. Jag äger inte ett minne som kan göra mig till de stora överblickens man. Och min stilistiska förmåga är begränsad. Men detta till trots kan jag nu och då i Paulus efterföljd utbrista: Om så en ängels steg ned från himmeln och påstod något annat, står jag för att det är som jag säger (jmf Gal 1:8). Det är nog det självförtroendet som gör att jag forfarande häver upp min röst och ropar trots att ingen lyssnar.

50 25 Det är kommentarerna som skrämmer

I mitten på juli i år höll jag ett kort föredrag för en grupp huvudsakligen frikyrkliga äldre vänner. Att de var frikyrkliga nämner jag främst därför att de från barndomen bär med sig respekt för bibeln.

Mycket riktigt, den respekten fick jag bekräftad.  Efter mitt tal kom en av deltagarna fram och sade att hon gladdes över den nya bibelöversättning som är på gång. Detta inte för att den gällande från år 2000 skulle vara dålig men att den behöver kompletteras.

Jag minns att jag sade att det var en dålig idé. Är det någon bibelöversättning som håller måttet så är det den av år 2000. Det menade jag då och det gör jag fortfarande. Bibel 2000 är både genomarbetad och tydlig, dessutom inte partisk. Den låter texten tala utan att väja för det motsägelsefulla i den till Guds ord upphöjda texten. Sen minns jag att jag i nästa andetag ändrade mig. En ny bibelöversättning kan inte skada, tillade jag.  Vad jag är rädd för är de till texten hörande förklaringarna, som de nya bibelöversättarna kommer lägga till sin översättning..

Nu har ett halvår gått och jag har sovit på det jag då sade. Dessutom tänkt ytterligare på saken Detta har lett till följande tillägg.

I dag finns i slutet på våra biblar, eller som en fristående bilaga ”Notboken till Bibel 2000” som bland annat innehåller förklaringar till de begrepp och de föreställningar som går som en röd tråd genom hela bibeln, Gamla testamentet som Nya. Det för dessa förklaringar kännetecknande är att man inte rättar bibeln. Det som står får stå som det står och ha den betydelse som det har i sitt sammanhang. Ett studium av förklaringarna till Bibel 2000 visar därigenom att bibeln inte framstår som en oföränderliga lära utan som en trostradition som utvecklas allteftersom utifrån sina grundvalar i Guds utväljelse av sitt folk till  sin höjdpunkt i  Jesu död och uppståndelse.

Dessa förklaringar till Bibel 2000 har jag funnit vara ovärderliga. De skapar förutsättningar för  ett förnyat förhållningssätt till bibeln. Man ser där med hjälp av förklaringarnas exempel hur föreställningar utifrån de givna grundvalarna utvecklas över tid och utifrån situation och i tidsenlig form kommer till uttryck i bibeltexten. Guds ord framstår  därigenom som ett ord i tiden, inte som en för alla tider fastställd lära. Och man tänker, måste det inte vara så.

Vad gör att man inte vill se det så? En lidelse att få bibeln att hålla ihop, en tro att bibeln i alla sammanhang skulle vara Guds ofelbara och oföränderliga ord. Alltför många hängivna bibelöversättare  har i trosnit översatt utifrån den förutsättningen. De har efter bästa förmåga och när möjlighet givits format sina översättningar utifrån denna sin övertygelse. De har inte velat se bibeln som uttryck för en historiskt betingad trostradition som utifrån sin tids förutsättningar vittnar om en Gud som för sitt folk till seger. Deras grundval har i stället varit att bibeln är Guds fullkomnade ord, ett ord som inte kan ta fel.

I somras rättade jag mig. Det var inte den kommande översättningen jag misstrodde, mer kommentarerna från bibelöversättare med tron att Guds ord är ofelbart. Och den misstron har jag fortfarande. Det är de kommentarer de fogar till sina översättningar som skrämmer mig.

49 25 Erövrade sanningar lever farligt

Det är med föreställningar som med anfallskrig. Det tar tid att erövra mark. Men när motståndarnas försvarslinjer börjat ge med sig går det fort. I ett huj brister de och segern är vunnen. Och sen tycks allt vara möjligt även det som uppenbart är uppåt väggarna.  I Tyskland fick man under åren 1940-1941 med sig en hel befolkning på en befängd raslära. I Sverige lyckades  man efter envetet arbete under hundratalet år  få folk att tro att det inte fanns någon Gud och med det  att tron inte hade med det offentliga att göra.  På det privata planet kunde och kan lyckosam uppfostran och klok hushållning leda till starka familjebildningar, så småningom till klanbildningar som förvandlade lögn till sanning och detta utan att klanmedlemmarna märkte sin egen lögnartighet. Och som ett sista av otaliga exempel kunde Kamala Harris i presidentvalskampanjen förkunna att fostret tillhörde kvinnans kropp, och få en hel kvinnorörelse att klappa händerna, detta utan någon ens viskade att fostret var ett begynnande självständigt liv.

Jag kallar för tankens klarhets skull segrande föreställningar för erövrade sanningar och jag sätter likhetstecken mellan erövrade sanningar och värderingar eller i religiösa sammanhang för trosföreställningar. För dessa tycks allt vara möjligt. Så långt hittills.

Men erövrade sanningar lever farligt. Värderingar äger på sikt inte bestånd. Trons segrar vänds så småningom i nederlag. Undantagslöst är det så. Det kan många gånger ta tid innan nedgången inleds men den kommer nästa lika säkert som amen i kyrkan.

Själv försöker jag agera utifrån detta faktum. Jag gör det oftast genom att vara ifrågasättande. Jag försöker även när det verkar utsiktslöst hamra på etablerade sanningar genom att utsätta dem för kritik, och det även när jag tycks förlora på det. Detta är förstås inte det lättaste. Det kan  t o m försvåra den egna saken. Kritik skall sättas in när det är till nytta, kritik i fel sammanhang kan kritiken t o m skada det rena uppsåtet. Det kan ärliga sanningsägare som inte är fångade i fanatismens järngrepp intyga.

Varför säga detta här och nu. Detta därför att jag är indragen i en arvstvist där det är uppenbart att sanningen på båda sidor är färgad av solidaritet med den egna familjens intressen.

Men inte enbart eller framför allt därför. Viktigare är att jag arbetar med en framställning där jag pläderar för att tro står för att höra till en bestämd och på många områden föränderlig trostradition.

I det sammanhanget har jag tänkt mig skriva följande:

”Tilläggas skall att mitt liv i denna kristna traditionsbildning inneburit  ständiga omtag, ideliga aktualiseringar. Detta utifrån en bas av föreställningar grundlagda redan i min barndom. Tillspetsat är Jesus inte Messias för mig, han blir det. Detta inte för att jag är en tvivlare utan för att jag är en kristen som behöver hålla min tro levande”.

Bakgrunden till citatet är min kunskap om att värderingar och till värderingar räknar jag trosföreställningar, lever farligt. De äger inte bestånd om de så står i det sannas tjänst. Inte ens Messias går säker. Det är honom jag genom mina ifrågasättanden vill skydda. Men skall någon enda av mina läsare fatta detta?

48 25 En antydan, det räcker

Jag står mig slätt många gånger. Dels har det med åldern att göra. Det tar tid att ta fram t o m det jag både vet och kan. Jag måste in i min egen lilla ”kom i håg -bubbla” för att allt skall vara som i gamla dar. Det har lett till att jag är i gammalt gott slag när jag ägnar tid och intresse åt något speciellt och samtidigt stänger ut annat. 

Skönt att det är så. Det har gjort att jag trots hög  ålder inte är oduglig på samhälls- och etiskt-teologiska analyser . Detta har i sin tur lett till att jag inte behöver underhållas för att få mening i min vardag som pensionär.

Denna min förmåga att koncentrera mig har gjort att folk lurar sig. Dom på Rostahemmet som sköter min dementa hustru tror att jag är minneskonstnär eftersom jag kan nämna både patienter och anställda vid namn, dessutom har blick för vad bakgrund betyder. Detta särskilt betydelefullt eftersom den vårdpersonal som har hand om min hustru kommer från sammanhang som är så långt ifrån svenska som man kan komma.

Men minneskonstnär är jag sannerligen inte. Jag får som pensionärer ofta kämpa för att få fram det jag vill ha sagt. Orden rinner inte till av sig självt längre.

Egentligen är det bara på ett område som jag känner mig i toppform. Jag skryter med att det räcker med en antydan, så vet jag allt.

Rynkar nämligen en örebroare som är jämnårig med mig på näsan därför att statsministern inbjöd tjocka släkten till Harpsund, förstår jag att det inte är en moderat jag har att göra med. Förmodligen står jag framför  någon som i unga år var SSU- are, var på   ”skutt” på lördagarna och kände sig främmande för sina  frikyrkliga kamrater. Förvånansvärt ofta visar det sig att jag hamnat rätt.

Nu är inte detta så konstigt. Hur vi är och beter oss, hur vi tänker, tycker och tror, beror långt ifrån alltid på ädlare motiv. Våra ställningstaganden är ofta djupare förankrade i sympatier och antipatier än i logik och rättvisa. En rynkad näsa säger därför mycket.

När det gäller tro på Gud  är det förstås inte den rynkade näsan som är avgörande. Här är det tillhörigheten som fäller avgörandet.  Tror säger sig den göra som är förankrad i en religiös gemenskap, förnekar gör den eller säger sig inte veta, den  som inte har bindningar till någon kyrka.  Säg den som allvarligt överväger vad ”varat som faktum” har för konsekvenser för svaret på frågan. Själv känner jag inte många.

Nu handlar förstås inte allt om tro på Gud, i sanningens namn inte heller om vem  som i rimlig mening står för rätt och sanning. Vilka vi tycker om och vilka vi tar avstånd ifrån betyder mer. Det är f a  på sympatiernas och antipatiernas grund vi gör våra val.

Väl vetande att det är så har jag odlat min förmåga att intuitivt och utan att veta  försöka förstå vad folk tycker och därmed också vad folk står för. Förvånansvärt ofta träffar jag också rätt.

47 25 När förutsättningarna skapar sanning

När Jonas Sjöstedt för några veckor sedan kommenterade konflikten mellan facket och Tesla gick det inte att få ur honom att tredje part  blev lidande. Det enda man fick honom att säga var att Tesla bar skulden.

Och jag kom att tänka på hur våra sympatier och passioner påverkar oss vare sig vi heter Jonas Sjöstedt eller något annat. Vi håller på dem vi sympatiserar med vare sig det är berättigat eller inte. Ibland kan det gå så långt att vi gör oss blinda för det uppenbara, i Jonas Sjöstedts fall för att tredje part kom i kläm.

Jag skriver inte detta för att klanka på Jonas Sjöstedt mer i självbespeglande syfte. Som ni som läser detta vet är jag bekännande kristen. Och som sådan skall jag i  ett sekulariserat Sverige försvara de kristna positionerna. Och detta gör jag gärna. Frågan är hur.

Någon barnatro har jag inte. Redan i tonåren intog jag den inte självklara positionen att förena tro med historisk sanning. En inte alltför lätt uppgift. Det har gått åt rader av s k ”trossprång” under årens lopp för att försvara de kristna positionerna. Att vara kristen utan att bejaka undret går nämligen inte. Och med min positionering som kristen följde och följer att jag sympatiserar med dem som tror och har svårt med gudsförnekarna.

Frågan är om jag gått så långt som Jonas Sjöstedt när han gjorde sig blind för det uppenbart sanna i striden mellan Tesla och facket. Förmodligen inte, men det skall erkännas att det tar emot att göra trons fiender rättvisa. Det känns bättre att vända dem ryggen.

En viss ändring har dock inträtt. I min ständigt pågående brottningsmatch med trons frågor tror jag mig ha nått en ny position.

Det ena är insikten om den ständigt pågående uppgörelsen mellan tro och vetande, en uppgörelse med betydelse inte minst för vetandet. Hur skulle det nämligen se ut om inte fantasier, föreställningar, mer eller mindre trovärdiga teorier och trosföreställningar skulle tillåtas utmana vår kunskap och påverka den. Det mesta skulle stå stilla. På den grunden har jag kommit att betrakta t o m politiska partier för trosrörelser.

Det andra som inverkat på mig är att vi lever i en värld där tron tar sig uttryck i mer eller mindre fasta tanke- eller trostraditioner som bildar underlag för våra ställningstaganden. Detta på gott och ont.  På ont bland annat i den pågående konflikten mellan ett hämndlystet Ryssland och ett självgott västerland och där mittemellan ett Ukraina i eld och lågor.

Själv känner jag mig som kristen stå i en judisk/kristen tanketradition, något som långt ifrån innebär att jag ensidigt står på Israels sida i den pågående konflikten. Däremot innebär det att jag ser på bibeltexterna som sprungna ur berättelsetraditioner med allt vad det innebär av påverkan från den omgivning från vilken de tillkommit.

Dessa min insikter att t o m politiska partier kan ses som trosrörelser och att bibeln har sina rötter i trostraditioner och leder till fortsatta trostraditioner har påverkat mig. Frågan är hur? Är jag fortfarande lika blind som Jonas Sjöstedt när dennes inre rättskänsla gjorde honom blind för det faktum att tredje part tog skada i konflikten mellan facket och Tesla?

46 25 Tron, den oundviklige medspelaren

När jag betraktar något kontroversiellt, smått som stort, försöker jag ha ögon och öron öppna för båda sidornas argument. Exempelvis är jag långt ifrån någon trumpälskare, men närmast dagligen bryr jag min hjärna med att försöka förstå varför ett auktoritärt styre så snabbt kunde vända upp och ner på en hel kontinent. Och nog inser jag att Putin är en Stalin redivivus, men jag kan också förstå att han reagerar när ryska värderingar trampas under fötterna av ett sekulariserat västerland.

Men det är inte lätt att hitta någon som förstår vad jag menar. Än mindre någon att resonera med. Jag har det lättare när jag intar min vanliga position som lyssnare. Det är som vore jag född att vara den som tar emot inte den som ger.

Ändå kan jag inte låta bli att sticka ut. Mitt forum har blivit nätet. Jag sticker ut i bibelstudier, betraktelser och numera även i otryckta skrifter.

Läs det jag nu påstår som ett sådant försök. Jag påstår med stort allvar och med inre övertygelse att gemene mans syn på tro har snedvridits i den modernitet vi levt i från 1700-talet och framåt. Det har blivit ett axiom att tro är en sak och vetande ett annat. Detta förnekar jag inte. Däremot slutsatsen att dessa två storheter inte har med varandra att göra.

Det är tvärtom så att de två är lierade med varandra. Jag går så långt att jag påstår att det ena inte klarar sig utan det andra. Tron behöver vetandet  och vetandet tron. Tron behöver vetandet för att låta sig påverkas och vetandet tron för att utvecklas.

Tron måste tillåta sig att tuktas av det uppenbart sanna och vetandet stimuleras till utveckling med hjälp av  tron. Och jag menar då tro i de mest skilda former. Till och med hugskott kan vara till nytta för ett vetande i utveckling.

För detta är en modern västerlänning blind. Det har blivit ett paradigm att skilja sekulära gemenskaper från religiöst betingade sådana. Detta när levande tankeriktningar, de må vara politiska eller av annat slag, i grund är  trosbetingade. Hur skulle det se ut om exempelvis det socialdemokratiska partiet saknade tro, fantasi, hugskott och idéer. Det tog inte lång tid innan de inte klarade riksdagsspärren.

Tro är alltså inte enbart religiös tro, inte enbart kristen tro eller muslimsk tro. Tron är som företeelse en nödvändig del av livet.

Men påstå detta i ett västerland som sedan århundraden gjort sig fri från en kristen tro som gjorde sig bred och hindrade utvecklingen. Säg det till en upplyst västerlänning som trodde lösningen var att tvinga tron in i ett isolat där den fick leva sitt eget liv. Säg det till upplysta människor  som trodde att allt blev till det bättre med religionsfrihet och statsbidrag till religioner som visste att hålla sig på sin kant.

45 25 Sverigedemokraternas människosyn en mörk skugga, tycker Anna-Karin Hatt

”Sverigedemokraternas människosyn en mörk skugga”, tycker förre partiledaren partiledaren för Centerpartiet Anna-Karin Hatt. Så kan man naturligtvis se det i den  bästa av världar där vitt är vitt och svart är svart.

Problemet är att människosynen inte är något statiskt. Människosynen kan definieras som en hållning som ständigt befinner sig i rörelse. Det som var prisvärt i går behöver inte vara det i morgon. I går var det öppna gränser som gällde bland oss rättänkande. Sen kom SD och sade att Sverige inte hade plats för mer invandrare och så småningom sade de andra partierna samma sak. Kvar stannade att det var fel på SD:s människosyn, dock inte på övrigas.

Jag befarar att de som påstår något så befängt   inte inser att människosynen är en rörlig materia. Det som var  respektabelt under en tid är det inte i en annan. Hedervärda tyskar var nazister och antisemiter på trettio- och fyrtiotalet, men redan på femtiotalet var det en skam att skällas för nazist.

Själv blev jag påmind om relativiteten i allt vad värderingar heter när jag tog mig in i vad begrepp skam stod för i bibeln. Går man igenom allt som sägs om detta  begrepp i den heliga Skrift, visar det sig att vad som anses vara skam styrs av rådande idealbildning. Idealbildningen i sin tur har två poler, det som anses prisvärt respektive det som hålls för klandervärt. Den som råder över idealbildningen råder också över vad som betraktas som prisvärt  respektive klandervärt.

Så sant som det är sagt. Samtidigt är det en påminnelse om att inte kritiklöst falla undan för auktoriteter och rörelser i tiden. Förvisso kan ingen av oss bortse från den omgivning vi lever i. Men vi får se upp med att utan eftertanke följa trender och rådande tankeriktningar. F a  behöver vi se kritiskt på människor i samtiden med påverkanskraft och inflytande. Nog skall vi lyssna på dem men aldrig upphöra att pröva deras trossatser mot tillvarons grundvärden.

Grundvärdena i sin tur hämtar vi  från olika håll. För min del uttalat från min förståelse av evangeliet. Vad evangeliet i sin tur står för beror på omständigheterna. Ett tror jag mig dock mot bakgrund av den bedömningsgrunden veta och det är att inte enbart Sverigedemokraternas människosyn är en mörk skugga.

44 25 Trons sanningar

Om tro och verklighet talar jag ofta. Så här kan det låta. På den ena sidan står tron, på den andra verkligheten. Tron representeras av allehanda föreställningar, rimliga som orimliga. Verkligheten av det uppenbart riktiga i alla dess former. Det må vara grundläggande fakta som komplicerade sammanhang. Sen går de båda i konfrontation med varandra. Tron säger sitt, den uppenbara verkligheten sitt. I slutändan skapas en förnyad syn på sanning och verklighet. Detta därför att tro utan verklighet blir fantasi och verklighet utan tro en verklighet utan ett inre sammanhang.

Jag går så långt att jag påstår att samspelet tro – handfast verklighet är en förutsättning för mänsklig samvaro. Nog är det sant att det är en himmelsvid skillnad mellan då och nu. Vi vet mer och tror annorlunda. Men mixen tro vetande är intakt.

Om vi skall spetsa till det lever vi som människor per definition i en trons sanning, en sanning som är specifik för oss människor. Eller rättare i trons sanningar. Det finns ju inte två människor som tycker lika. Ibland går det till och med så illa att människa står mot människa och grupp mot grupp. Den sanning som jag ger namnet trons sanning är sannerligen ingen garanti för något som skulle kunna kallas rätt sanning.

För att se klarare på dessa spänningar människor emellan tar det emot att tala om trons sanningar som befinner sig i strid med varandra. Det känns naturligare att tänka sig trostraditioner som inte drar jämt. För mig personligen desto lättare som jag som bekännande kristen uttalat står i en judisk kristen trostradition med allt vad det innebär medan andra har andra utgångspunkter för sin verklighetsuppfattning.

Kort sagt och sammanfattande; tron finns med i allt vad vi företar oss. Det duger inte att låtsas som om den inte fanns. Till och med en våldsbenägen trettonåring är laddad med något man kan kalla tro, en tro med de mest ödesdigra verkningar.

Föreställ er nämligen inte att en våldsbenägen trettonåring tycker att han handlar fel, eller att aggressiva ryssar får dåligt samvete när drönare skapar förödelse i Kiev. Trettonåringen tycker att han handlar rätt och ryssar som applåderar bomberna i Ukraina menar att de bekämpar skadligt inflytande från väst. Allt utifrån det som kan kallas en trons sanning, en sanning som i sin tur skapats av ett olyckligt möte mellan verklighet och vision eller som vi kallat det ovan, mellan tro och verklighet.

Så säg inte som så många att tron spelat ut sin roll, säg istället att trons möte med verkligheten fallit ut på ett ödesdigert sätt. Eller om det blir mera fruktbart; se på tillvaron som en spelplats för trostraditioner av de mest skiljaktiga slag där du är medspelande. Fundera sedan över din egen del i detta spel mellan tro och verklighet. Försök f a inte att bli kvitt din tro. Vetandet klarar inte av att leva ensam. Men hyfsa den.

43 25 Utan myt ingen sanning

För mig var religionshistoria ett pluggämne. Det var fakta på rad utan den där verklighetsanknytningen som är så viktig för levande kunskap. Men kanske håller jag på att ändra mig.

I min reflexion över de bibliska grundbegreppen  som numera upptar en stor del av min vardag dyker myten upp från än det ena, än det andra hållet. Skall sanningen fram är myten en av bibelns många bottnar. Så många faktiskt att det kändes tvingande att vidga blicken och se på myten religionshistoriskt. Och då dök det gamla pluggämnet religionshistoria upp i mitt medvetande och därmed också ”Religionens värld” av Geo Widengren, boken med så många fakta att jag en gång nästan storknade.

Vad jag då fann var en myt som i forna tider utgjorde inledningen till historieskrivningen. Myten satte historien in i ett sammanhang, gjorde den till helig historia. Inte så att myten var påhittad medan historieskrivningen var sann. Myten var lika sann som historieskrivningen.

Först på gamla dar har jag insett hur aktuellt detta synsätt är. Hur är det nämligen, en sak är fakta, en annan tolkade fakta. Det ena kan inte finnas utan det andra. Fakta utan tolkning är som siffror utan sammanhang och tolkning utan fakta inget annat än fantasier.

Så var det då och så är det idag. Så i primitiva kulturer som i utvecklade.

Vi måste alltså ha våra myter, mer trovärdiga eller mindre, för att kunna orientera oss i den tillvaro som blivit oss given. Jag går så långt att jag påstår; utan myt ingen sanning.

Detta inte påstått för att rättfärdiga myter som inte har skäl för sig. Men myt är alltid myt i betydelsen mer eller mindre trovärdig sanning. Ingen historieskrivare på jorden kan träda fram och berätta för oss att han eller hon äger hela sanningen. Däremot kan han eller hon ge skäl för åsikten att hennes tolkning har skäl för sig, t o m ibland tvingande skäl. Men tolkning är alltid tolkning. För mig är absolut sanning inskränkt till att nio gånger nio är åttioett eller liknande satser. Alla omdömen är tolkningar.

När detta väl är sagt måste vi städa upp bland våra myter. För min del sker detta främst genom att jag utsätter det käraste jag har, min kristna tro, för ständigt pågående prövning, där fakta måste få vara fakta och värderingen av fakta något annat. Och värderingen av fakta lägger jag under begreppet myt, hur trovärdig myten än tycks vara. Detta för att markera att man måste skilja det ena från det andra.

42 25 Sammanhanget skapar sanning

Jag läser av människor. Det gör för den delen de flesta. Att göra det tillhör det sociala spel som är en av förutsättningarna för mänsklig samlevnad. En del av oss tycker om att bli avlästa har jag märkt. Det markerar de genom att klä sig speciellt, röra sig världsvant och uttrycka sig tillspetsat.

Själv har jag svårt att sticka ut. Det dröjde innan jag vågade ta på mig min vita jeansjacka som ju annars passar bra under övergångstiden mellan sommar och höst. Till slut vågade jag och fann till min glädje att vitt var inne just nu. Var och varannan klär sig i vitt.

Till det sociala spelet hör f a att gruppera sig. Det börjar redan i barnaåren och märks tydligast bland s k fint folk. Inte för att min familj var särskilt fin. Men jag minns hur det blev när vi skulle tvinga vårt mellanbarn att spela fiol när han hellre ville låta håret växa och ha en  elgitarr på magen. Uppenbart hade vi placerat vår son i en grupp där han inte hörde hemma.

Med detta sagt har jag kommit till saken. Och till saken hör att vi människor all individualism till trots är gruppvarelser. Och som gruppvarelser sluter vi oss från den ena konstellationen till den andra.  Det är som fungerade vi inte utan att ha en grupp bakom ryggen.

Och med gruppen kommer sammanhanget. Och med sammanhanget livssyn och värderingar. Så när folk under 1900-talet slutade gå till kyrkan för att i stället gå till Folkets hus eller till bönhuset innebar det en omvälvning av djupgående art.

Det är nämligen så med det sammanhang vi lever i att det inte enbart står för något. Sammanhanget är också skapande. Det skapar nytt tänkande, nya värderingar, nytt sätt att vara. Detta på gott och ont.

På ont när när det tvingar oss att vara solidarisk med den grupp vi tillhör. Närmast pekoralistiskt blir detta tydligt i det politiska livet där partitilllhörighet avgör åsikten.

Oftast på gott eftersom sammanhanget i icke ringa grad lägger grund för våra värderingar. Filosofer i all ära och med respekt för tidens djuptänkande människor är det ändå i det sociala sammanhanget som de flesta av våra värderingar har sin grund.

Själv är jag som bekant kristen, men jag sticker ut genom att i långa stycken gå min egen väg. Jag tror helt enkelt inte som många av mina trossyskon och jag skrattar inte heller med dem  och gråter för den delen inte heller alltid när dessa gråter.

Jag har ofta fungerat varför. Numera tror jag mig veta svaret. Det ligger i min bakgrund som både solidarisk och kritisk mot den kristendom jag där levde i. Om detta har jag ofta talat.

Däremot har jag sällan talat om mitt allt intensivare bibelstudium som gjort mig uppmärksam på den kristna trons grundfästen i judisk kristen skapelse- och utväljelseteologi. Det är alltså inte enbart i Nya testamentet jag hämtar min trosgrund utan från ett nya testamente som har sin grund i det gamla.

Om detta finns mycket att säga. Här får jag nöja mig med att denna min förankring fått mig att tänka annorlunda. Samtidigt bekräftas tesen att sanningen för oss människor inte är abstrakt enbart. Den vilar djupt i de gemenskaper som vi lever i.

41 25 Jag, dödsriket och det eviga livet

Vad sägs om livet efter döden i bibeln? Den frågan har jag ställt mig och dessutom gjort mig mödan  att  försöka få svar på min fråga.  Kommentaren till Bibel 2000 under rubriken Dödsriket har varit mig till hjälp både med anvisningar till  bibelställen och kommentarer.

Något entydigt svar har jag tyvärr inte nått fram till. Föreställningarna om detta dödsrike kan varken förstås, harmonieras eller utvecklas på ett entydigt sätt på bibliska grundvalar.

Ändå kan jag slå fast att bibeln som helhet är  förankrad i det  konkreta, i det vi kan se och ta på. Den ser inte det mänskliga livet  tvådimensionellt där det andliga lever skilt från det världsliga. Som en konsekvens av detta blir döden vad den synes vara, total. Förhållandet Gud människa utspelar sig under jordelivet. Gud upprättar och dömer här och nu.

Detta förhållningssätt till döden låter sig dock ej renodlas. Guds existens, storhet och skaparkraft lockar inom bibelns ramar fram tanken på ett liv efter döden, tidigast som en obestämd skuggtillvaro.

Biblisk tro är historiskt betingad, tydligast i föreställningen om Guds speciella kärlek till sitt eget folk, Israel. Denna kärlek är av uttolkarna till bibeln specificerat i den s k ”utväljelsetanken”. Denna föreställning  genomsyrar hela den bibliska litteraturen från det Gamla testamentet till det Nya. Denna tanke, kombinerad  med trosföreställningar som under tiden fram till Jesu födelse tid blivit allt mera etiskt bestämda, öppnar för nya tankegångar. Bland annat  upplevs föreställningen om döden som en obestämd  skuggtillvaro som alltmera otillräcklig.  Tanken på ansvar inför Gud tillfredsställs ej som tidigare enbart av Guds domar här i tiden. Föreställningar om himmel och helvete breder nu ut sig även i den judiska föreställningsvärlden.

 Så långt Gamla testamentets vittnesbörd.

Min egen vacklande hållning  i synen på döden hör inte minst samman med  denna de gammaltestamentliga texternas otydliga hållning till döden. Min evighetstro däremot har jag låtit förankra i korset, förstått utifrån evangelisten Johannes vittnesbörd. Döden är i det vittnesbördet faktisk och uppståndelsen uppenbart trodd och upplevd. ( Jämför  Joh 20:19-28 med   Joh 21:1-12 och Joh 21:15-17.) 

Men därmed låter sig exempelvis Paulus ej nöja och med honom en majoritet av kristenheten. Dennes markering i 1 Kor 15 om Jesu kroppsliga uppståndelse som ett faktum har blivit vägledande för kristen tro ända in i våra dagar.

Detta Paulus sätt att se på Jesu uppståndelse har enligt min erfarenhet  två sidor.  Samtidigt som Paulus i sin betoning av det faktiska i Jesu uppståndelse hållit undan ett för honom främmande förandligande av uppståndelsen, har detta synsätt stört  den enligt min mening nödvändiga interaktionen mellan tro och vetande. Denna interaktion är enligt min mening  fundamental  inte bara för kristen tro, utan för allt mänskligt liv.

Själv skiljer jag därför skarpt mellan långfredagens död och påskdagens uppståndelse. Döden är faktisk och uppståndelsen är trodd. I denna spänning mellan död och uppståndelse får en kristen nöja sig med att  leva. Kristna som omvandlar  tron till förment vetande  har för mig förlorat en väsentlig del av det att vara människa. En människa som helt lever i trons tänkta (metafysiska) värld  har förlorat den för livet väsentliga spänning som är en förutsättning för ett autentiskt liv.

40  25 Kampen om normaliteten

Normalitet står för allmän mening. I en demokrati lägger denna allmänna mening grund för samlevnaden. Inte undra på att det pågår en ständig kamp om vad som är normalt respektive onormalt. Vinnarna i den kampen kan dock inte slå sig till ro. Nya tider skapar ständigt nya värdeskalor. Vad som är rätt under en tid behöver inte vara rätt under nästa.

Jag påminns om detta närmast dagligen. Tydligast kanske i synen på manligt och kvinnligt där dagens segrare predikar att det inte finns någon avgörande skillnad mellan man och kvinna. Segern är påskyndad av att muskelkraft i dag inte har samma betydelse som tidigare. Det duger lika bra med en kvinnlig polis som en manlig. Dessutom vet de flesta att även män kan ha mjuka händer och kvinnor besitta hårda nypor.

Segern dokumenteras på de flesta områden men vi påminns också om  att segrarna inte kan slå sig till ro. Varför skulle det annars flöda över av kvinnliga präster och vara brist på manliga och varför är varenda speedwayförare man? Det kan man fråga.

Varför skriva om detta? Därför att man i denna tid av tävlingshysteri kommit på att tävla även i klassisk musik. Och som domare hade man utsett en man som i ansiktet var sminkad som en kvinna men hade armar tatuerade som en sjöman. Detta till allmänt gillande. Kan tidens försök att utjämna skillnaden mellan manligt och kvinnligt uttryckas tydligare?

Än viktigare är frågan är hur det är med kristen tro och normaliteten. Rättar även kristen tro sitt sätt att se och tycka utifrån allmän mening. I stort ja. Förkunnelse i dag går inte att jämföra med förkunnelse av i går. Och det som var högsta sanning då att kvinna var ett och man ett annat är inte högsta sanning i dag. Utgången av striden om kvinnliga präster visar detta med eftertryck.

Tack och lov säger ja. För vad är en kyrka värd som låter synen på könen tränga in i själva frälsningsfrågan.

Men med en annan utgångspunkt är kristen tro oåterkalleligen densamma från en tid till en annan. För mig exemplifierar aposteln  Paulus detta tydligare än någon annan.

För honom var kristen tro kors och öppen grav. Om annat i Jesu liv inte ett ord.  I breven finns inga anknytningar till vare sig Bergspredikan eller Jesu framträdanden. Men det är just vid korsfästelsen och den öppna graven som kristen tro är oföränderlig. Korset predikar försoning och den öppna graven frälsning. Försoning i sin tur skapar en ny människa som av hjärtat vill det goda och uppståndelsens verklighet ger kraft att leva försoningens nya liv.

Detta går inte att rucka på utan allt faller samman som ett korthus. Det visste inte minst Paulus som erfarit försoningens förnyelse och uppståndelsens kraft. Men till Paulus förtret insåg inte hans nykristna anhängare det. Därför upptar  förmaningar en stor del av utrymmet i Paulus brev. Gång på gång tvingas Paulus återkomma till trons grundsanning om död, uppståndelse och nytt liv. Det är nämligen där och ingen annan stans som trons oföränderliga sanning hör hemma.

Som det var då är det fortfarande. Tiderna förändras och med dem de gångbara sanningarna. Ett kan dock inte förändras och det är korsets försonande kraft.

39 25 Partisk eller analytisk

Nog vill jag hävda mig. Ända sedan  barnsben har jag sett till att jag inte blev ”bakefter”. När studierna blev mer krävande pluggade jag mer än de övriga. Jag gjorde det i smyg så att ingen skulle märka att jag inte alltid hade så lätt för mig.

Jag såg alltså till att jag skyddade mig, men de övriga i familjen fick klara sig själva. Jag stoltserade visserligen med att min morbror hade varit världsmästare i skytte. Men att det skulle vara  något speciellt  med att tillhöra svärdsläkten har aldrig kommit för mig.

På liknande sätt om min syn på den kyrka jag företrätt i hela mitt vuxna liv. Mina frikyrkliga kollegor tror inte sina ögon när jag inte på något sätt distanserar sig från dem. Så partisk är jag sannerligen inte.

Mer inte säga om detta. Nu till rubrikens ”analytisk”. Allt mer har jag blivit varse att jag är mera analytisk än de flesta. Det märktes redan i studierna. När dessa blev mera avancerade och förutsatte analytisk förmåga, behövde jag inte längre dölja att jag behövde plugga i smyg för att inte komma efter. Tvärtom. Mitt analytiska sinne gjorde att jag kunde träda fram och närmast briljera med mina slutsatser.

Denna min självinsikt har varit mig till nytta, särskilt i min nutidsanalys.

Partiska är nämligen de flesta. De ser allt utifrån egen synvinkel. Det gör dem snabba i sina domar. Som västerlänningar vänder de Putin ryggen. De ägnar inte en tanke åt varför Putin gör som han gör. Vore de analytiskt lagda skulle de se en man som visserligen var maktgalen men därtill också uppfylld av att skydda sig från västvärldens som han ser det övermod och hållningslöshet.

För att inte tala om den låtsade objektivitet som särskilt public service håller sig med. Tänker man som jag  i kategorierna partisk eller analytisk tar det inte lång stund förrän man upptäcker partiskheten, en partiskhet som styr t o m behandlingen av fakta.

Och när jag läser teologiska avhandlingar, det gör jag ofta nuförtiden, bländas jag inte av geniala tankar eller god framställningskonst. Som analytiskt lagd är det tendensen jag är ute efter, den tendens som styr t o m behandlingen av fakta.

Just nu lever jag i en släktfejd som är så allvarlig att den kräver avgörande i domstolen. En av min hustrus ogifta systrar hade med sin brors hjälp förvandlat sina begränsade inkomster till en förmögenhet. Och när hon dog blev det tvist om arvet.

Problemet är att systern sade en sak till vissa och en annan till andra. Det gav till resultat att ett testamentet slog fast en sak, ett annat något annat. Och det är här partiskheten kommer i dagen.  De som är gynnade av ett av dessa  testamenten  lägger ner hela sin kapacitet på att läsa sanningen på sitt sätt, övriga på ett rakt motsatt. Allt blir färgat av påståenden med partiska förtecken.

För mig fungerar denna rättstvist som exempel på hur partiskhet kan vrida till sanningen på annars hyggliga personer. Är man religiöst lagd kan man läsa denne arvstvist  som en modern variant av syndafallet. Men jag ser också fördelen av att äga domstolar med analytisk kapacitet. Sådana faller inte undan för sanningar som färgats av partsintressen. 

38 25 Karin Pettersson och demokratin

Jag råkade  följa ett nyhetsinslag på TV 1. Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson intervjuades om sin nya bok. Boken handlar om vad politiker och vad jag förstår kultureliten, tänkte, tyckte och satsade på  under 1990-talet. För Karin P särskilt intresseväckande eftersom det var under 90-talet som hon gick in i vuxenlivet och därför började blanda sig i. Själv var jag utarbetad under första halvan av 90-talet men kom igen under den andra. Så jag tänkte mer på egen överlevnad under de av Karin P behandlade åren än på något annat.

Det må för min del vara hur som helst med sakinnehållet i intervjun med Karin P. Hur som helst också med hennes karakteristik av det årtionde hon behandlade. Vad som fångade mig var strukturen i hennes svar på intervjuarens frågor.

Strukturen kan sammanfattas i sak, sak och åter sak. Saken sedan ställd mot idealet som genomgående stavades demokrati.

Och jag befästes i min åsikt att gudstron är något människor inte kan vara förutan. Tillåts inte Gud heta ett, får Gud heta något annat. Och sen; allt smittar av sig. Den vaghet och obestämdhet som kännetecknar nutidens gudstro och då inte minst gudstrons konsekvenser hade i Karin Petterssons intervjusituation smittat av sig på hennes Gud, demokratin. Hon lovprisade demokratin men sade ingenting om dess förutsättningar och innehåll. Inte undra på eftersom demokrati som den stavas idag är synnerligen svår att definiera. Detta som jag ser det  därför att demokrati, som i grunden är en samarbetsteknik, utvecklats till en metafysisk sanning.

Faktum kvarstår att den Gud ingen kan vara förutan, är problematisk.  Gud må sedan heta demokrati eller Gud Fader i himlen. Det tycks vara omöjligt att gå till botten med gudstrons både innehåll och konsekvenser.

Själv läser jag bibeln mer än någon annan jag känner. Jag ägnar bibelstudiet  timmar varje dag. Trots det blir jag inte klok på vad denne Gud, som för min del är bibelns Gud, egentligen står för. Jag får det inte att gå ihop vare sig i bibeln eller i det dagliga livet.

Jag får ta till Jesus för att få det att någorlunda stämma. Sedan en tid läser jag Gud utifrån korset, men inte ens det ger svar på alla mina frågor. Och inte blir det lättare för Karin P när Gud, som för hennes del stavas demokrati, kommer i blickpunkten. 

Det är som om varje generation, t o m varje årtionde, måste stångas med  den oundvikliga sanning som heter  Gud. För mig bekräftades detta dilemma när jag lyssnade till en intervju med Karin P  på TV 1. 

Bibelns signaler

Signalerar gör det mesta, även bibeln. Bibelns signaler är för den delen så många att allt blir ett sammelsurium av ljud om vi inte tror oss kunna urskilja en bestämd biblisk grundton. Så är det åtminstone för mig som tycker mig höra att det ljuder kors och uppståndelse över alltsammans. Frågan är vad vi skall göra med allt annat i bibeln som inte tycks befinna sig i samklang med själva grundtonen.

Hoppas att ni förstår mitt bildspråk. Jag har inget annat att ta till för att med några korta ord presentera problematiken.

Frågan är i klartext hur man skall hantera en bibel där en text säger ett en annan något annat. Mitt svar var alltså att jag harmoniserar allt utifrån Jesu kors och den öppna graven. Det gör för den delen också teologer av konservativt slag. Skillnaden mellan dem och mig är att de inte vill erkänna motsägelserna i bibeln. Allt är Guds rena och oförfalskade ord. Och Gud motsäger sig inte.

Det är med konservativa teologer som med bibeln själv. Ta den femte Moseboken som exempel. Av uttåget ur Egypten under Mose ledning blir anvisningar lagda i Mose mun  om hur dåtidens judendom skall kunna reda upp sina svårigheter. Motsvarande gäller även i Nya testamentet. Det vi där finner är dubbelt. Dels återspeglar evangelierna historien om Jesus, dels ger de också hintar om förhållandena i de första församlingarna. Men det talas det av naturliga skäl inte högt om vare sig i femte Moseboken eller i evangelierna. Allt förutsätts vara som det står.

Det är inte min sak här att redovisa hur konservativa teologer resonerar. Det får de själva göra. Däremot åligger det mig att klargöra hur jag själv tänker.

Min läsning av bibeln  bygger på ett, jag kallar det ”trossprång”. Jag står bildlikt talat på hopptornets högsta avsats och tittar ner mot vattnet långt under mig. Det enda jag funderar över är om jag skall våga. Sen tar jag språnget, det må bära eller brista. 

Och det som bär eller brister är tron på att korset är såväl bibelns som livets springande punkt.

Med korset och uppståndelsen som undertext  läser jag alltså bibeln. Dock inte så att jag använder korset och uppståndelsen för att dunkla ner annat som står att läsa  i bibeln. Jag har för att ta ett exempel  till skillnad från de konservativa teologerna inget behov av att skyla över det mördande som Gud enligt bibeln påbjuder, inte en gång utan flera, framför allt i samband med det utvalda folkets erövring av Kanaan.

Dock tar jag till mig så mycket som det någonsin går av det samlade bibliska budskapet. Jag tillhör framför allt dem  som förenar min korsteologi med den utväljelsetanke som genomsyrar praktiskt taget allt som bibeln förkunnar.

Förvisso är Israel Guds utvalda folk, utvalt före alla andra. Men utväljelsens mening, lär mig Jesu kors, är inte att härska utan att tjäna. Så med utväljelse av alla slag, religiös som profan. Den som Gud låtit bli något utöver det vanliga skall inte använda sina gåvor för att trycka ner utan lyfta upp. Att vara förmer är ett uppdrag inte ett privilegium.

Det är inte svårt att se detta när man läser bibeln med korset för ögonen. Samtidigt skärper korset min bibelkritik. Sånt som svär mot utväljelsens budskap, och det är i bibeln mycket, förkastar jag i Jesu namn.

36 25 På tal om Mats Sjöström

En bild i NA (Nerikes Allehanda) på den åldrade socialdemokratiske lokalpolitikern Mats Sjöström väckte minnen. Sen kom samma Mats Sjöström på tal vid det gemensamma morgonfikat på Rostahemmets vårdhem där jag finns på förmiddagarna  nuförtiden. Ni som läser mina inlagor vet förmodligen varför jag håller hus just där. Er andra kan jag upplysa att min hustru vårdas på Rostahemmet  för sin demenssjukdom.

I går, det är sextiotalets Örebro och platsen är SSU:s lokaler i stan. Jag, nybliven präst, var inbjuden till debatt. På ena sidan fanns jag som företrädare för tron, på den andra debatthungriga SSU:are som stod för vetandet.

Jag minns SSU:arna, med den mycket unge Mats Sjöström i spetsen, som artiga, närmast vänliga. Men ingen kunde undgå  att märka vad det hela gick ut på. Sjöström var utsedd till varg och jag var vargens byte.

Hur det gick minns jag inte. Men jag förmodar att det inte blev mycket kvar av mig när dagen var slut. Bara benrester förmodar jag.

Så här efteråt har jag mina aningar om att både Sjöström och jag började i fel ände. Jag genom att ensidigt tala om trons företräden, Sjöström genom att mena sig ha vetande bakom  ryggen när han framlade sina trossatser.

I själva verket måste det vara så att allt vad vi säger och gör har en dubbel bakgrund. Där finns å ena sidan tron (övertygelsen) som den ena polen och vetandet som den andra. Vetandet i sin tur är att likna vid klara fakta lika multplikationstabellen i sin precision. Tron, när den är som den skall,  står för hur fakta skall behandlas för att allt inte skall hamna i en enda lång multiplikationstabell. 

Tron gör förenklat uttryck fakta hanterbara, människovänliga. Kristen tro sätter dessutom in livet i evighetens sammanhang.

Men det insåg jag inte då med samma klarhet som idag. Den Jesus jag idag tror på skall göra det mänskligt att leva, dessutom ställa livet in i ett större sammanhang.  Och till en stor del befrämjas det av de ideal som sextiotalets SSU:are menade sig stödja och det på vetandets grund.

Men vetande är som multiplikationstabellens siffror när de inte ställs in i trons sammanhang. Dessutom är det min övertygelse  att Jesus inte är dum att ha i trons sammanhang. Det trodde jag då och det tror jag fortfarande.

Hur det är med Mats Sjöström i det avseendet vet jag inte. Inte har jag heller en aning om hur han krånglat sig ur den  vetandefundamentalismens förbannelse som var så uttalad på sextiotalet. Men på något sätt har han säkert gjort det.

35 25 Jag behöver bara slå på radion för att bli påmind

Jag behöver bara slå på radion för att bli påmind. Påmind om vad man skall tycka, tänka och tro. Det må sägas att att public service står för objektivitet och saklighet. Ändå kan jag vilket samhällsprogram jag än lyssnar på snart finna ut vilka grundvärderingar som gäller. Och att det är utifrån dessa grundvärderingar man sedan prisar det man anser gott och förbannar det man anser ont.

Idag ställer vi som en man upp på att det är Ryssland som är ”skurken”. Det var ju Ryssland som oprovocerat startade anfallskriget mot Ukraina. Detta upprepas som ett mantra från alla västliga tribuner. Tro inte att det låter likadant i Ryssland. Putin vore en omöjlig figur om han inte hade bred uppslutning bakom att Ukraina egentligen tillhör den ryska kultursfären.

Varför så olika? Därför att man tänker på visst sätt här och på ett annat där. Här förutsätts man tänka si och där så.

Dessa våra grundläggande hållningar lever dock ej i orubbat bo. Ständigt förekommer sådant som försöker rubba rådande ordning. Visst av detta är av det slaget att det sakta men säkert borrar sig in i gemene mans tänkande och börjar rubba vad man hittills tänkt och tyckt. Detta i smått som stort.

Jag minns hur det var när striden stod om kvinnliga präster. Själv var jag föga intresserade. Det var ju saken som gällde och om saken företräddes av man eller kvinna spelade underordnad roll. Det tyckte jag då och det tycker jag idag.

Men för andra var det inte så. År ut och år in pågick striden. Men den mattades i och med att det så småningom blev uppenbart för de flesta att könet betydde mindre än saken. Så här i efterhand känns det obegripligt  varför man inte såg detta på en gång. Man tänker inte på att det tar tid att etablera ny mening på bred front.

Själv försöker jag om än till synes förgäves etablera ny mening. Jag upprepar i alla de sammanhang att livet har två sidor där en handlar om fakta den andra om tro. För att livet skall bli som det är menat är förutsättningen att det pågår en ständig interaktion mellan det ena och det andra. Ja att denna interaktion är själva förutsättningen för livet.

Så är det, men ingen tycks förstå vad jag menar. Från såväl det ena hållet som det hamrar man på med sina fakta. Som om fakta vore det ena.

Men hur är det då i stort? Står idéutvecklingen stilla eller är det nytt som allt eftersom banar sig väg? Stilla står det sannerligen inte. Sverigedemokraterna må fortfarande stå i skamvrån för etablissemanget men deras åsikter om invandringen erövrar det ena partiet efter det andra. För att inte tala om den ändrade hållningen till miljön. Alla partier påstår sig i dag värna om miljön, även om det är lite si och så med att dra konsekvenserna av detta. Det kostar som bekant en del att leva miljövänligt och i och med det kostar det också röster om man tar konsekvensen av sitt miljötänkande.

Om detta gäller i politiken så har det också bäring i övrigt. Nya idéer och nytt tänkande banar sig i och med samhällsutvecklingen ständigt fram. Gammalt undermineras och nytt tillkommer. Så en dag står vi där med nya idéer och nya ideal som vi i vår enfald tror vara orubbliga. Och vi säger som public service att vi står på den sanna objektivitetens grund.

34 25 RPG och bibelkritik

Christer Johansson ringde upp mig, ville ha mig som talare vid ett sommarmöte med RPG (Riksförbundet pensionärsgemenskap). Hans villkor var att jag inte fick bli långrandig, mitt att jag inte tog emot något arvode.Jag accepterade inte minst därför att mina frikyrkliga äldre vänner flockats  i RPG. Hjärtevänner kallar jag dem. Visserligen tänker vi olika men vi känner för varann.

Trots Christer Johansson villkor beslöt jag mig för ett omöjligt ämne, nämligen bibelkritik. Men jag tänkte mig att väga upp det omöjliga i att få mina åldrade vänner att tänka om med att vara personlig och självutgivande i min framställning.

Och nog lyssnade man på vad jag sade. Det var dödstyst i lokalen och allas blickar var från första ordet till det sista riktade på mig. Men tji blev det med förståelsen.

Mitt ämne var ”Det jag tror på och kämpar med”. Med det menade jag att kampen var en förutsättning för min tro. Så är det nämligen. Jag måste tampas med tron för att må bra och ha glädje av den.

Jag lättade upp det hela med att berätta om min motpol i detta stycke, min kollega Bengt Olsson. Vi var som hund och katt i våra uppgörelser. Det han kunde respektive tyckte, varken kunde eller tyckte jag och vice versa. Allt vägdes upp av att vi var jämspelta. Men det tyckte inte omgivningen. Så våra drabbningar fick äga rum i enrum. Jag sörjer fortfarande Bengts död. Han dog ifrån oss enbart 51 år gammal.

Bland annat sade jag att Bengts kognitiva förmåga översteg min men att detta vägdes upp av  mitt goda förstånd. Och med det menade jag att jag kunde  foga det jag kommit fram till i fruktbärande sammanhang.

Och i och med att jag sagt det  hade jag kommit fram till mitt ärende. Jag avsåg att ”panga på” mina vänner med en bibelkritik som jag anser nödvändig för kyrkans fortlevnad.

Jag berättade om min kamp med evangeliernas trovärdighet. F a hävdade jag att evangelierna måste ses som berättelsetraditioner som påverkats av sitt bruk i de första församlingarna. Och jag problematiserade skillnaden mellan synoptikerna (Matteus, Markus och Lukas) och Johannesevangeliet.

Mest för att jag i mina studier just hållit  på med helvetesföreställningarna i bibeln berättade jag om detta begrepps utveckling och kom med en för mig plausibel förklaring till hur man skall se på dessa föreställningar i dag.

Som sagt, alla lyssnade och sympatin för min person låg i luften. Men vad jag menade gick in genom ett öra och ut genom det andra. Och jag fick, vilken gång i ordningen, höra att jag var intressant.

Men intressant  skall man inte vara har jag fått lära mig. Det gör ingen skillnad. Gripande skall man vara, först det som är gripande vänder upp och ner på sinnena.

Intressant är jag men inte gripande. Ändå kan jag inte låta bli att brottas med trosfrågorna. För mig öppnar det dörrar, mina egna hjärtedörrar, andra griper det inte. Det är nu en gång för alla mitt öde när jag träffar trossyskon.

33 25 Åttioårskalas i kyrkan

Elisabet fyllde åttio. Tårtkalas med församling, släkt och vänner i högmässan. Inget märkvärdigt med det i S:t Mikaels kyrka. Den religiösa gemenskapen är i den kyrkan också en social gemenskap. Det speciella var vid detta tillfälle församlingens sammansättning. Dels hade vi de vanliga kyrkobesökarna. De vällde som vanligt fram till altaret för att ta emot de heliga gåvorna. Sen kom Elisabets vänner. Där kunde man märka viss tvekan. Några valde att sitta kvar i bänkarna, andra gick fram och lät sig välsignas och åter andra tog emot de heliga gåvorna som de flesta andra

Och jag tänkte. Alla har vi ett gemensamt. Vi tillhör den utvalda skara som fått del i det förunderligaste av allt, det mirakel som heter liv. Dock förhåller vi oss olika till detta mirakel. När nattvardens bröd och vin bjöds oss på Elisabets högtidsdag tog exempelvis vissa emot de heliga gåvorna, andra lät sig välsignas och åter andra satt kvar i kyrkbänken och såg på.

Miraklet har vi alltså gemensamt. Livet med allt vad det innebär är inget annat än detta mirakel. Det som skiljer oss åt är hur vi förhåller oss till miraklet.  

Den här söndagen var det många bland kyrkobesökarna som vant sig vid att forma sin tro utifrån det mönster som vårt underverk till församlingsherde Moni Höglund målar upp. Hur många är det inte som kommer till kyrkan mest för hennes skull. Och hur skall det bli nu när hon slutar, frågar jag mig. Från och med september månad är hon pensionär och skall enligt egen utsago i fortsättningen ägna sin tid åt barnbarnen.

Tro bara inte att Moni är den enda som kan tala om för oss hur vi skall tro och leva. Varenda en av oss vittnar om just detta bara genom vårt sätt att vara. Och när det gäller den specifikt kristna uttolkningen av livet finns det mycket att säga som inte ens den förunderligt naturlige och helgade Moni Höglund kommit på.

En av sekulariseringens följder är att vi blivit enfaldigare än vi är. Vi delar upp mänskligheten i troende och icketroende, i religiösa och sekulariserade. I själva verket är den som kallar sig icketroende och sekulariserad offer för en villa. Livet som faktum tvingar fram 

förundran över livet som under. Och till detta under kan man inte förhålla sig distanserat och neutralt. Det förutsätter tro.

Och sen slutligen till oss som kallar oss kyrkokristna och vant oss vid den tillämpning av tron som målas upp för oss varje söndag i S:t Mikaels kyrka.

Denna, låt oss kalla den ritualisering av tron, är långt i från huggen i sten. Den är försök att tolka in Kristi Gud i vår verklighet. Denna  förstådd utifrån en världsbild som är en blandning mellan en biblisk och en västerländsk upplyst sådan.

Kristen tro är alltså  långt ifrån huggen i sten. Själv har jag gjort det till min livsuppgift att ställa alla religiösa sanningar i fråga. Detta inte för att vända Gud ryggen, men för att finna honom. Min egen tro äger sitt liv i ständiga ifrågasättanden.

32 25 Demokratins baksida

Hur många gånger har jag inte hört varianter på Churchills utsaga om demokrati. Denne lär ha sagt att demokrati är det sämsta av samhällssystem men att det inte finns något bättre. 

Själv har jag funderat över saken och resonerar i de här banorna. 

Det är till att börja med  klurigt att tala om demokrati. För en del av oss är demokrati en teknik, ett huvud en röst och alla röster lika mycket värda. För andra är demokrati närmast en form av religion där allt som är människovänligt och gott går under namnet demokrati. 

Själv preciserar jag mig så här när jag närmar mig just den frågan.

I en demokrati råder likhet inför lagen och rösträtt för alla myndiga medborgare. Med demokratier avser vi rörelser som förbinder denna den enskildes  grundläggande rätt med en specifik syn på hur ett samhälle skall styras.

Demokrati och demokratier är således ej synonyma begrepp. När de två begreppen förutsätts betyda  samma sak förutsätter det strängt betraktat att begreppet demokrati  fått en vidgad betydelse. Till demokrati hör en specifik livshållning och i den egenskapen är den samtidigt  indragen i den föränderlighet som kännetecknar alla mänskliga livshållningar.

Som ett tillägg noterar jag samtidigt att såväl demokrati som demokratier hör ihop i den meningen att de är förankrade i det tänkande som växte fram i spåren av upplysning och vidgat vetande, d v s från andra hälften av 1700-talet och framåt. Demokrati är således  liksom demokratier led i det moderna samhällets framväxt.

De svenska politiska partierna är samtliga demokratier. Gemensamt för dem alla är att de är demokratiskt grundade. Det betyder att de respekterar  i demokratisk ordning fattade beslut. 

Svårare är det att skilja partierna åt. Det handlar mer om grad- än om artskillnader. Detta särskilt som Sverigedemokraternas stopp för invandring blivit alla partiers politik. Och vad miljön beträffar är alla högtflygande i sina målsättningar, inte enbart Miljöpartiet. Bortser man från munnens bekännelse står dessutom alla på kapitalistisk grund. Det gör för den delen även jag. Vad skall man  nämligen sätta istället?!

Ändå har jag svårt med de politiska partierna, så svårt att jag talar om en demokratins baksida.  Det finns något i själva systemet som gör att det ständigt går fel. 

Och detta något är att allt är avhängigt  hur den enskilde röstar. Detta tvingar fram kamp om rösterna. Och i detta röstfiske  är våra politiker skrupellösa.

Påhoppen haglar mellan kombattanterna i den politiska debatten. Det är som sökte man inte sanningen utan röster för att den egna sanningen skall segra.

I detta enda sitter för mig demokratins frågetecken men frågetecknet är så allvarligt att jag efter moget övervägande måste hålla med Churchill när han fördömer demokratin som det sämsta av samhällssystem men att det inte finns något bättre. Den skrupulösa jakten efter röster är för mig demokratins baksida. 

31 25 Kommentarer till bibelns framställning av helvetet

I bibelstudiet för den här veckan har jag tagit upp problematiken tidsfärg och budskap i de synoptiska evangelierna. I anslutning till detta tar jag här upp en besläktad problematik. Jag gör det genom att via kommentarerna till Bibel 2000 redovisa helvetesföreställningarna i bibeln. Det som skiljer min redovisning från kommentarerna till Bibel 2000 är att jag här skrivit ut de bibelord som där hänvisas till. Till detta lägger jag mina egna kommentarer.

helvetet Det gamla svenska ordet ”helvete” återger i NT grundtextens geénna (latinsk form gehénna), som är lånat från hebreiskan och har bildats av namnet på en dalgång söder om det äldsta Jerusalem, ▶Hinnomdalen. Där hade man enligt GT bedrivit en hednisk kult med barnoffer 

2 Krön 28:3; tände offereld i Ben-Hinnoms dal och brände sina söner på bål enligt det vedervärdiga bruket hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna.

 2 Krön 33:6; Denne Manasse lät också offra sina söner på bålet i Ben-Hinnoms dal. Han bedrev häxeri, trolldom och svartkonst, andebesvärjelse och spådomskonster och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon och väckte hans vrede. 

‘▶Molok vilket gjorde platsen till en symbol för avskyvärd ondska. Enligt Jeremias bok 

Jer 7:31-32 De har byggt Tofets offerplats i Ben-Hinnoms dal. Där bränner de sina söner och döttrar. Något sådant har jag aldrig befallt och aldrig tänkt. 32Därför skall det komma en tid, säger Herren, då det inte längre heter Tofet och Ben-Hinnoms dal utan Dråpdalen, och man skall gräva gravar i Tofet tills där inte längre finns någon plats kvar.

Jer 19:2-4 och gå ut till Ben-Hinnoms dal mitt emot Lerskärvsporten. Där skall du förkunna de ord jag talar till dig. 3Du skall säga: Hör Herrens ord, ni kungar av Juda och ni invånare i Jerusalem! Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag skall låta en sådan olycka drabba denna plats att det kommer att skrälla i öronen på alla som får höra det.4De har övergivit mig, de har gjort denna plats främmande och tänt offereld här åt andra gudar, som varken de eller deras fäder eller Judas kungar kände, och de har fyllt denna plats med oskyldigas blod. 

skulle den fyllas av döda när det avfälliga Jerusalem ödelades. Denna förutsägelse ställdes samman med andra profetiska domsord, särskilt

Jes 66:24 24Man skall gå ut och beskåda liken efter dem som förbröt sig mot mig: maskarna i dem skall aldrig dö och elden aldrig slockna. Den synen blir en fasa för alla.

och tillämpades på de ondas straff efter döden. Namnet Gehenna förlorade då sin geografiska betydelse. I NT betecknar det på samma sätt som svenskans ”helvete” de fördömdas pinorum. Bilder för tillståndet där är eld, brinnande svavel 

Upp 21:8 Men de fega och otrogna och skändliga, mördare, horkarlar, trollkarlar, avgudadyrkare och alla lögnare, deras plats är i sjön som brinner av eld och svavel, och det är den andra döden.«

mörker och gråt 

Matt 8:12 Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.«  

Helveteselden beskrivs som evig t.ex. 

Matt 25:41 Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar.

Spår av andra föreställningar om de ondas öde, t.ex. som förintelse eller som en tidsbegränsad rening, finns möjligen i en del texter. I Johannesevangeliet och i Paulus brev sägs i allmänhet bara att de icke-troende stannar utanför ljuset eller Guds rike t.ex. 

Joh 3:19 Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset,  eftersom deras gärningar var onda. 

1 Kor 6:9-10 Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, 10inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare – ingen sådan får ärva Guds rike.

▶Dödsriket.

Mina kommentarer

Av en dalgång där enligt Jeremia vidrigheter förekom blev i Nya testamentet ett pinorum för evigheten, Gehenna eller helvetet.

För detta helvete varnar bibelförfattarna, beskrivningarna står i varningens sammanhang. Kristendomens fiender vill, liksom vissa om bibelordets sanning övertygade kristna, göra dessa varningar till objektiva beskrivningar av de osaligas öden. 

Övriga försök till objektiva beskrivningar av det osaliga tillståndet som förekommer i Nya testamentet är som synes ovan ej entydiga.

Skall man finna alternativ till bibelförfattarnas varningar förutsätter detta av mig som  kristen bekännare en fördjupad människokännedom. I tillämpningen betyder detta att jag försöker läsa  Jesus existentiellt, d v s utifrån situationen. Ur denna läsning springer sällan entydiga och generellt gällande lagar om eviga straff fram. Själv  bekänner jag mig till en sådan tolkning. 

30 25 Om välsignelse som gärna blir till förbannelse

Att lära sig är att ta till sig något man tidigare inte ägt. Men det är också att tillämpa det man lärt sig. Detta är relevant även på mig och min bibelkunskap.

Just nu bryr jag min hjärna åt den välsignelse som tron påstås innebära. Systematiskt går jag från bibelställe till bibelställe i mina reflexioner. Till min hjälp har jag kommentarerna till Bibel 2000 där de viktigaste bibelställena om välsignelse är kommenterade.

Bland allt annat som anges i ämnet sägs att ”ett sätt att välsigna är att nämna goda och lyckliga människor i tanke att mottagaren skall bli lik den. Detta exemplifieras med följande bibelord från första Moseboken”:

1Herren sade till Abram: »Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. 2Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. 3Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.« 1 Mos 12:2-3

Den gudomliga välsignelsen förutsätts alltså smitta av sig. Det folk vars stamfader Abraham var välsignade före alla andra folk. Vad som förutsätts är en, låt oss kalla det, utväljelse av enastående slag. Så enastående och så grundläggande att hela bibeln är färgad av denna föreställning. Dessutom så relevant att den spränger inte bara bibelns utan den mänskliga samvarons gränser.

Vissa av oss har nämligen vad andra inte äger. Och vad dessa andra har skall inte bara komma dem själva utan alla till godo. Och gör det också i smått som stort.

Här sitter jag och skriver. Och det jag skriver på min dator når när det publiceras i samma ögonblick ut till människor i hela världen. En svensktalande i Tasmanien kan läsa vad jag skrivit men också min granne i huset bredvid. Detta därför att andras geniala upptäckter gjorts till redskap för alla.

Men hur lätt blir det inte tvärtom. Det en har men den andra inte äger, det betyder att den egna särställningen  blir till något med vilket man bakom vackra ord , manér och beteende förtrycker andra.

Mamman berättar om de egna barnens framgångar i termer mättade med vänlig ödmjukhet men där syftet ytterst är en markering att man är förmer än andra. Som om de egna barnens framgångar vore det enda. Allt man tänker och gör har en benägenhet att  bakom fasaden skapa en föreställningsvärld där rik står mot fattig, framgångsrik mot misslyckad, begåvad mot obegåvad, grupp mot grupp, land mot land.

Detta betyder översatt till religiöst språk att den egna välsignelsen omvandlats till andras förbannelse. I det här fallet att det utvalda folkets, Israels utväljelse blir till ett verktyg för att förtrycka andra. Och i förlängningen att den kristna kyrkans tal om att förmedla en sanning som andra i sin fullhet inte äger, i själva verket innebär att man sätter sig på andra.

Man behöver inte läsa många rader i Gamla testamentet förrän  man upptäcker att Israels välsignelse blir ett redskap i förtryckets tjänst. Bibeltolkare världen över må försäkra att så inte är fallet, men med historien och historisk läsning  som domare, är det ändå uppenbart att så inte är fallet.

Vad har då innerst inne skett? Att den utväljelse som var menad att bli ett redskap i välsignelsens tjänst   omvandlats till ett privilegium och därigenom också från att vara ett välsignelsens redskap till ett förbannelsens.

Jag läser Jesus som den som rätt förvaltat sin utvaldhet och en jesustrogen kyrka som Jesu efterföljare i detta stycke. Denna kyrka förvaltar sin utvaldhet så att alla blir välsignade av den.

Värre är att få bukt med eget fagert tal som innerst inne är självskryt. Det vill till mycket av Jesus för att det skall kunna ske. Dessutom lång tid, oftast hela livet. 

29 25 De troendes dilemma och ateisternas möjlighet

Till de troende räknar jag mig själv. De troendes dilemma är alltså även mitt. Vårt problem är inte, som de flesta föreställer sig, huruvida Gud finns eller inte. Själva tillvaron, att något existerar, är det mirakel som gör det oundvikligt att på ett eller annat sätt tänka sig Gud.

Problemet är att vi som säger oss tro inte får ordning på vår gudsbild.  Gud handlar inte som vi förväntar oss. Ibland känns  det som vore det en obarmhärtig slump som styrde världens öden.

Jag kan inte säga att jag kopplar bort Gud när sånt sker som inte får ske. Men jag kopplar på nuet. Det är mitt sätt att blunda. Kopplar på nuet och ser Gud i mina dagliga möten. Om man så vill gör jag vardagen till en gudstjänst.

Jag föreställer mig att Jesus gjorde något liknande. Inte hade han, lika  litet som någon annan, grepp om den s k teodicéfrågan, d v s att Gud låter det ske som inte får ske.

Men förmodligen omedvetet  kopplade han på nuet i alla sina förpliktande möten Och där talade  Gud till honom. Det blev  hans sätt att manövrera sig fram i en gåtfull värld.

Om ateisten borde jag egentligen inte tala. Man skall ju inte tala om det man inte riktigt  satt sig in i. Men är det inte uppenbart att ateisten försöka sopa bort spåren av något som inte låter sig sopas undan.

Går det nämligen att leva utan att i förväg ha gjort sig bilder av, eller föreställningar om, hur livet skall levas. Och varför inte kalla dessa föreställningar gudsbilder? Själv tvekar jag inte att göra det.

Visserligen gudsbilder som oftast är av mindre ädelt virke. Men måste det inte vara så.  Består inte livet väsentligen av   en ständigt pågående interaktion mellan det föreställda och det verkliga. I bästa fall blir resultatet av denna interaktion att vi utvecklas som människor, i sämsta att vi får det mesta om bakfoten.

För förnekaren tar sig Gud enligt detta resonemang in bakvägen. Jovisst är det så. Detta av den enkla anledningen att vi inte kan leva utan Gud, eller mera precist uttryckt att  vi inte kan leva utan att göra oss bilder av den Gud som representerar det sanna och det rätta.

Tänker man så ges också plats för djävulen. Djävulen tar gestalt i till synes outrotliga  falska föreställningar som snedvrider synen på rätt och sanning.

Detta skrivet med anledning att jag under en biltur under några timmar frotterade mig med en fullblodsateist. I det mötet  bekände jag mig till en existentiellt förstådd kristendom. Det var mitt enda sätt att värja mig mot ateistens förnekelse.

Men resultatet blev också att ateistens förnekelse öppnade min blick för att finna Gud liksom bakvägen. Dessutom att denna bakväg är relevant för såväl ateist som troende. När det kommer till kritan tycks vi alla befinna oss  i samma båt.

28 25 Gud uppenbarad i livet i Kristus

Definiera Gud förmår varken jag eller någon annan. Ateisten har fel i sin förnekelse, bekännaren har tagit miste i sitt tal om den treenige Guden. Hur kan nämligen av det ”ofrånkomliga” urundret ”varat” bli till något som enligt ateisten inte finns och hur kan med kyrkan den treenige Guden vara uppfylld av kärlek när slumpen skördar såväl god som ond?

Teoretiskt finner jag ingen personlig Gud. Skall jag finna en sådan behöver jag Kristus. 

Med Kristus som beledsagare förtröstar jag på Gud med en förtröstan som kan jämföras med ett barns förtröstan till sina föräldrar.

Hur ter sig då denna gudsförtröstan och hur skiljer den sig  från såväl teoretikerns förnekelse som kyrkans konstruerade Gud ? 

Denna förtröstan  är existentiell och som existentiell därtill förpliktande. Däremot inte i formell mening övertygande.  

Inte ens Jesus hade heltäckande svar på vem Gud var. Detta därför att han inte ägde dessa svar. Däremot fick han dem, han fick dem  i ögonblickets möten. 

Jesus  fick dem i mötet med hjälpsökande, 

han fick dem i allvarligt menade dialoger, 

han fick dem i konfrontationen med dem som ville krossa honom. 

Vid dessa tillfällen var det som om Gud själv talade när Jesus öppnade sin mun.

I katastrofens ögonblick slocknade däremot den gudomliga klarheten.Hur skall man annars tolka Jesu utrop på korset ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”. 

Men inte ens i detta förtvivlans mörker var Jesu förbindelse med Gud bruten. Om det  vittnar de sista ord Jesus uttalade; ”i dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande”.

Trots att jag vigt mitt liv åt Kristus saknar jag förmågan att som Jesus  vara Guds mun. Inte ens när jag är den jag vill vara, innesluten i Jesu gudstro, har jag svar på livsfrågorna. Jag kan trots min tro  inte bättre än någon annan ge svar som håller. 

Det enda jag äger är en förundran, den förundran som kommer av det ofrånkomliga faktum som tillvarons ”vara” innebär.  Men den insikten delar jag med många, förmodligen med de flesta.

Men ett kan ingen ta ifrån mig och det är erfarenheten av att i Kristus tron förvandlas från ett teoretiskt problem till en existentiell och förpliktande sanning.

I min tro på Kristus finner jag Gud i mina allvarligt menade och förpliktande  möten. Inte så att jag likt Kristus i dennes möten ser allt klart och till fullo förmår ta konsekvenserna av de utmaningar mina möten innebär. Men jag ser tillräckligt mycket för att ana en Gud som bryr sig. F a skärps min etiska  hållning, en hållning som jag förmår stå för även när omgivningen vänt den rättfärdighet jag tror på ryggen.

27 25 Varat, icke-varat och Gud

Ständigt mal gudsfrågan i mitt huvud. Bibeltexter tvingar fram reflexioner om Gud och särskilt i mitt tidigare liv också kyrkohistoriska studier. Under en period i mitt liv skärskådade jag  två kyrkohistoriker som var och en på sitt sätt blottlade de religiösa krafterna i historien.

     Någon filosof är jag inte. Trots det har mina frågor tendens att bli allt mer filosofiska. Rubriken ovan ”Varat, icke-varat och Gud” är ett uttryck för  det.

     För min del kommer jag nämligen inte ifrån att just ”varat”, livet som faktum, dvs att det finns något som heter liv och med det också dess motsats ”ickeliv”, som väcker min religiöst betingade förundran.  Ja inte bara min förundran. Livet som faktum är ju något som vi alla har del  i, dessutom både avnjuter, lever i och försöker komma närmare. 

     Senast jag påmindes om detta  var när jag för några veckor sedan  avnjöt en disputationsmiddag. En i släkten är nämligen hematolog, han sysslar med det för livet nödvändiga blodet, och vi firade att denne blivit doktor på sin forskning i detta ämne. .

     Inte var det mycket han kommit fram till. Hematologer tar sällan några stora steg i sin kamp att besegra sjukdomar. Blodsjukdomar är inte lätta att komma åt. Men några hade han tagit och med det gjort sig väl förtjänt av sin doktorsexamen.

     Ur mitt perspektiv arbetade min ingifte släkting yrkesmässigt med varat i ett av sina utformningar. Han brottades, om än på sitt sätt, med det vara som är den ofrånkomliga utgångspunkten för våra liv, dessutom, vilket han förstod det eller inte, med varat som tillvarons allt övergripande underverk.

     När jag mitt i natten cyklade hem från disputationsmiddagen kände jag mig stärkt, stärkt i min förundran över det liv jag fått del av, men också med specifika frågor  ringande i mina öron. Är möjligen, frågade jag mig,  vördnaden för livet så nära en gudsföreställning som en hematolog i sin yrkesutövning kan komma? Förmodligen, blev mitt svar, men inte säkert.  Jag tänker mig nämligen att min ingifte släktning i sitt sökande efter möjlighet att bota, söker orsaker och bland alla tänkbara orsaker till blodsjukdomarna  också som en yttersta orsak räknar in slumpen. Men av slumpen blir ingen Gud. Eller? !

     Så hematologen lär få gå samma väg som vi andra när denne skall finna en personlig Gud. Och den vägen kan först den träda in på in på som kombinerar vördnaden för livet med upplevelsen av att det finns något som heter  rätt, fel och sanning.  Ur det mötet  kan en levandegjord Gud  träda fram. Åtminstone har jag den erfarenheten. 

     För min del har detta gudsmöte skett i mänskliga gemenskaper som jag från barndomen känt mig hemma i. Det har fortsatt i att jag allt mer förankrats  i Kristus. Från bilden av söndagsskolans undergörare som ombesörjer allt till det bästa har denne allt eftersom förvandlats till den av Gud övergivna som mitt i sin övergivenhet överlämnar sin ande i Guds händer. Och där, just i detta överlämnande, levandegörs Gud för mitt inre.  

    Ur detta, låt oss kalla det  korsparadigm, återupprepat i otaliga varianter bland människor i alla tider har också jag formats till den jag är som gudstroende  och kristen. Men i grunden äger jag något besläktat som är gemensamt för alla, delaktighet i det liv som är undret över alla under.

26 25 ”Ett stycke till”-teologi

Några av mina prästerliga vänner på vänsterkanten hyllar den s k ”befrielseteologin”. Det är en sydamerikans variant av teologi som går ut på att ta fram alla i bibeln som det är synd om och sedan hålla på dem. Sen se till att göra likadant idag.

Jag måste erkänna att man kommer förvånansvärt långt med det sättet att läsa bibeln.

För andra är kyrkan och kyrkans ordningar det i kristen tro bärande. Åtminstone är det i praktiken så. Bland dessa känner jag mig hemma, kanske främst för att jag är accepterad i dessa kretsar. Och jag måste erkänna att det inom kyrkans famn finns mycken värme och mycken gemenskap. Förr talade man om högkyrklighet, men det begreppet har nästan försvunnit.

Vad liberalteologi är har jag läst mig till. Man skriver in Jesus i tidens tänkande och tidens ideal. Jesus blir en av oss om än den i särklass främste. Den hållningen är värd respekt men tyvärr är den inte sann. Det är mycket som skiljer mig från min frälsare.

Det goda förde liberalteologin med sig att den var öppen för tidens landvinningar. Det var liberalteologer som lärde oss läsa bibeln utan förbehåll. Mig öppnade det ögonen för att bibeln är ett historiskt dokument med allt vad det innebär.

Sen har vi ett antal kristna som betonar att bibeln är Guds ord. Allt som står där är skrivet till varning och uppbyggelse, förtappelse eller frälsning. Det är bara så att man måste trolla för att få sånt tal att stämma med verkligheten.

Vanliga kristna, såna som jag möter nu och då och i synnerhet på söndagarna i S:t Mikaels kyrka är rätt så vaga i sina uppfattningar. De tar prästernas predikningar för gott, åtminstone säger de inget annat. F a möts de till kristen gemenskap. Och om den kan jag bara säga ett att jag inte kan vara den förutan.

I dagarna har jag via kommentarerna till Bibel 2000 kommit till studiet av begreppet släkte i bibeln. Jag har fått lära mig att texterna i Nya testamentet förutsätter att det funnits något som kan kallas ”flodens släkte”, det betyder det släkte som dränktes av floden under Noas tid. Sen har vi ”öknens släkte”, det betyder de judar som vistades fyrtio år i öknen innan de kom till det förlovade landet. Och sen ”detta släkte”, d v s de människor som levde i den första kristna tiden.

Om alla dessa släkten gällde att de saknade blick för Gud i tillvaron. De levde på andra värden och straffades för det. Åtminstone gällde det i sammanhang där begreppet släkte togs upp till behandling i bibeltexterna.

När jag sedan gick igenom alla de bibelord som lade grunden artikeln om släkte i Bibel 2000 märkte jag hur nyanslös bibeltexternas framställning var. Visserligen var det inget att säga om bibeltexternas kritik av  tendensen, den tendens som säger att man ser till sitt eget väl före såväl Guds vilja som medmänniskornas behov.

Men hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte från överdriften i generaliseringarna, dessutom att man dömer alla utifrån en kam.

Så jag kom på att det fanns behov av ett slags ”ett stycke till”-teologi, d vs att det fanns behov av kompletteringar av texten utifrån trons grundmotiv. Och jag tror mig ha Jesus med mig på dessa kompletteringar. Detta vågar jag tro utifrån min övertygelse att Jesus aldrig var orättvis.

25 25 På sig själv känner man andra

Det har  blivit oroligare i vår omvärld än på länge. Så oroligt att vi gått in i Nato för att skydda oss. Ryssland är det potentiella hotet. Kunde ryssarna ge sig på Ukraina kan de i ett styrkeläge även hota oss. Så låter det från ledande håll. Och i det svenska folkdjupet kompletteras det talet med fördömanden av Vladimir Putin. Det är han som bär skulden, hela skulden.

Att vår oro är befogad, om det råder inget tvivel. Inte heller att Putin förtjänar att fördömas. Det förtjänar för den delen även Donald Trump. Båda säger det som för dem själva är gynnsamt. Sanningen får man söka på annat håll.

Om Ryssland gäller att det vill vara en maktspelare. Det är inte hela världen man vill lägga under sig. Däremot hävda sitt av hävd givna revir och om möjligt utvidga detta. Främst gäller att återta de territorier de förlorade när Sovjetunionen gick under. När så skett blir Ryssland åter den spelare på världsscenen som ryssarna är berättigade att vara.

Så i Putins och med honom många ryssars föreställningsvärld.

Mot sig har de den andra maktsfären, vars enhet manifesteras i EU. Här gör man inte anspråk på territorier tillhöriga andra. Vill man vara med får man tvärtom be om det, dessutom ingår en inträngande prövning

Problemet är här inte här maktanspråk, utan övermod.

Man tror sig bättre än andra med sin demokrati, sin sekularisering och sitt tal om mänskliga rättigheter. Detta leder till att man inte talar med  oliktänkande, man predikar för dem. Till det hör att man gjort sig blind för egna maktanspråk medan man förvränger andras.

Detta ”storebrorstänkande” retar i dag många ryssar till vansinne. Som om det vore sant att alla i Ukraina vill kasta ut ryssarna, tycker jag mig höra från det hållet. Eller att Ukrainas  förbindelse med den ryskslaviska maktsfären en gång för alla vore bruten i och med Sovjetunionens upplösning. 

Inte undra på att de blundar för det katastrofala i Putins maktanspråk.

Så långt min analys. Nu till var jag fått allt ifrån. Jag är ju ingen militär analytiker och min kunskap i frågan begränsad. Så något kronvittne är jag inte. Mina tankar är grundade i övertygelsen att det som kännetecknar en enskild människas inre på ett eller annat sätt kommer att återspeglas även i det storpolitiska skeendet. Politiker, statsmän liksom folkliga opinioner  bär aldrig enbart på sin egen sanning, de återspeglar också något för den mänskliga naturen kännetecknande. Alldeles uppenbart är spänningen mellan öst och väst ett exempel på detta och kriget i Ukraina en konkretisering av denna sanning.

24 25 Naturlig religion

Ta emot, använda och vårda

Det molvärkte svagt men tydligt i mitt ena knä när jag vaknade. Och jag förstod ögonblickligen sammanhanget. Det aviserade väderomslaget var ett faktum. Väderomslag slår sig nämligen på mina knän, jag vet inte vilken gång i ordningen jag fått detta bekräftat. 

Men det är inte detta som gör att jag tar till orda utan fortsättningen. Min molande värk i knät fick mig nämligen att tänka på att allt övrigt i min kropp fungerade. Trots hög ålder är jag fortfarande i stånd att både sköta mig själv och vårda mig om andra. Hur kan det vara möjligt?

För min del har det förmodligen med mitt arv att göra. I min släkt brukar man bli gammal. Men det har även med min hållning att göra. Min självklara utgångspunkt både till liv och sammanhang är att mitt liv är en gåva att ta emot, använda och vårda.

Detta har jag insett alldeles av mig själv. Varken min pappa eller mamma har tutat detta i mig. Inte heller fick jag lära mig det i söndagsskolan, där var det Jesus för hela slanten.

Jag kan inte se det på annat sätt än att jag är född med en naturlig religion inom mig. Religion eftersom religionens själva utgångspunkt är att livet är något man fått men inte äger. Och det man fått är givet och den som ger kallar vi Gud.

Även fortsättningen kommer av sig själv. Det man fått skall användas och för att kunna använda måste man vårda.

För min del vårdar jag genom att äta enkelt men näringsriktigt, något grönt måste alltid ingå i kosten. Min svärfar lärde mig att om det kniper kunde man nöja sig med att äta potatis. I potatisen finns allt vad en människa behöver.

Sen rör jag mig genom att cykla, sträcka på ben och leder i ett enkelt och kort gymnastikprogram. Till det kommer att jag  vilar mig på maten och försöker få tillräckligt med nattsömn även om detta inte är det lättaste. Sömnen tar stryk med hög ålder har jag märkt.

Svårare är det inte att leva naturligt religiöst. Allt kommer av  sig självt när man tar livet som det är.

Det svåra kommer när det som är självklart inte längre fungerar.  Även jag kan ju bli sjuk och oförmögen att sköta ens det enkla.

Mer än mången annan har jag erfarenhet av detta. När min hustru närmade sig åttio blev hon allt eftersom oförmögen till det mesta. I panik kastade hon sig än hit än dit i sängen, ramlade ner på golvet och bröt sig. Detta inte en gång utan flera. Hemtjänsten stöttade mig så gott de kunde. Till slut insåg de det omöjliga i situationen och såg till att min hustru hamnade på ett vårdhem. Där är hon nu och det är till henne jag cyklar och det varenda dag.

I den situationen är min naturliga religion med sina grundprinciper ”ta emot, använda och vårda” inte till stor nytta. Här behövs inte ”naturlig” religion utan som det heter en ”positiv” religion. Nu kommer det jag fick del av i söndagsskolan väl till pass.

Och vad den handlar om skall jag inte skriva här. Det  behövs för den delen inte. Varenda vecka publicerar jag ett bibelstudium och lika ofta ett inlägg uppsamlat under rubriken ”Med mina glasögon” också det på nätet.

23 25 Bibeln inte lika entydig som den påstås vara


Entydighet ger slagkraft, i  arbetslivet också effektivitet. Att alla måste drar åt samma håll är förutsättningen för ett lyckat resultat. I politiken är skenet av entydighet ett  måste. Det skulle se ut om partiledaren tvekade om den egna färdriktningen. I religionen är tron på en enda sanning  en förutsättning. En präst som tvekar underkänner sig själv.
Men verkligheten är inte entydig. Ju närmare man kommer verkligheten desto tydligare blir mångtydigheten. När konjunkturen slår om hjälper inte ens god arbetsmoral för att man skall få behålla jobbet. I politiken måste man ständigt rita om sin karta för att vara adekvat och i förlängningen  behålla väljarna.
Detta lär oss dels att entydigheten inte är förutsättningslös. Nya omständigheter skapar nya förutsättningar. 
Dessutom och framför allt är själva verkligheten mångtydig. Ju närmare man kommer en sanning desto mer mångtydig visar den sig vara.
Att denna mångtydighet måste upp till ytan för att vi skall kunna orientera oss är för mig en självklarhet. Om inte blir sanningssökandet ett skyttekrig där min sanning blir viktigare än sanningen själv.
Tillåt mig illustrera vad jag menar.
Själv är jag bibelläsare. I dagarna har jag koncentrerat mitt bibelintresse till Bibelns poetiska skrifter, d v s till Psaltaren, Höga Visan och Klagovisorna, alla hemmahöriga i Gamla testamentet.
Jag gör det mot bakgrund av att jag växelläste Psaltaren i min ungdoms tideböner, att jag närmade mig Höga Visan när jag studerade väckelsepredikanten Emil Gustafsons fromhet. Till Klagovisorna hade jag tidigare inget närmare förhållande. Läst efter bokstaven är den en klagosång när katastrofen var ett faktum. Templet var raserat och Juda riket hade upphört att existera. Och Jeremia klagar.
Det mångtydiga i dessa skrifter har jag fått bekräftat. Det gåtfulla i många av Psaltarens många psalmer likaså. Jag har fått bekräftat att det inte går att på ett tillfredsställande sätt bottna i dessa psalmer. Vi vet för lite om de historiska ramarna, f a vet ingen med säkerhet när de är skrivna eller varför. 
Att de hör samman med tempelkulten synes däremot uppenbart, dessutom att psalmerna  vittnar om innerlig fromhet. 
Redan tidigare var det för mig självklart att de inledande rubrikerna till psalmerna hade tillkommit i efterskott. Att kung David skulle vara författare, som åtskilliga inledningar anger hade jag sedan länge avfärdat. Det tar i många fall död på innehållet, eller leder åtminstone associationerna åt fel håll.
Att mitt i dagarna pågående närstudium inte lett till ökad klarhet är alltså uppenbart. Jag vet i själva verket mindre nu än jag tidigare trodde mig veta. Men ett har jag dock sett som jag tidigare inte upptäckt. Psalmerna binds samman av en lovsång till Gud som för mig är oemotståndlig. Tillåt mig presentera dessa lovsånger i sin helhet.


Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!Amen, amen. Ps 41:14


Lovad vare Herren, Israels Gud, han som ensam gör under. Evigt lovat vare hans härliga namn, må hans ära uppfylla världen. Amen, amen. Ps 72:18-20


Lovad vare Herren i evighet. Ps 89:53


Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet. Hela folket skall säga: Amen. Ps 106:48


Prisa Gud i hans helgedom, prisa honom i hans höga himmel. Prisa honom för hans mäktiga gärningar, prisa honom för hans väldiga storhet.
Prisa honom med hornstötar, prisa honom med harpa och lyra, prisa honom med tamburin och dans, prisa honom med strängaspel och flöjt, prisa honom med klingande cymbaler, prisa honom med jublande cymbaler. Allt som lever och andas skall prisa Herren. Halleluja Ps 150


Inte heller har min syn på Höga visan förändrats. Jag har sedan länge förstått denna bibelbok som en erotiskt mättad kärleksdikt, där älskande i alla tider kan känna igen sig. 
Känner igen sig gör för den delen  människor från de mest skilda kultur- och religionskretsar när de läster vishetslitteraturen i Bibeln. Men om detta vid annat tillfälle.
Varför skriva allt detta? Därför att bibeln inte är den enhetliga skrift som den påstås vara. Dessutom är den inte alltid uppbygglig. Om inte märker den ovane bibelläsaren detta. Anstötligheterna står på rad, särskilt i Gamla testamentet för den som läser utifrån de ideal som nutiden skapat.
Detta har jag fått bekräftat i mitt djupstudium av de poetiska skrifterna i Bibeln. För att få bibeln uppbygglig och enhetlig tvingas man lägga en huvudsynpunkt på hela materialet och rätta tolkningen utifrån denna huvudsynpunkt. För mig del gäller i det stycket den förutsättningen att jag läser bibeln utifrån Kristus, f a utifrån korset. Men att detta inte är den bokstavliga sanningen om bibeln och bibelns budskap, inte bara tror jag mig veta. Det vet jag.
Men för att kunna veta har jag tvingats gå ner i ett närstudium av Bibeln utifrån Bibelns egna mångtydiga  förutsättningar. Jag har tvingats läsa bibeln historiskt, inte frälsnings-historiskt.

22 25 Med utvaldhet som nyckel

När man skall få reda i något väsentligt duger det inte att fundera planlöst. Det leder ingen vart. Då är det bättre att inleda med att samla fakta i målet. Men när faktasamlandet blir till ett egenvärde är också det nåt man kan vara förutan. Det blir till papegojkunskap.

Det gäller att finna den springande punkten och sen börja att nysta upp problematiken utifrån denna.

I mitt gebit, kristen tro och bibelkunskap, har jag famlat trots insikter större än de flestas. Nog har jag fattat att god förkunnelse måste ta vara på bibliska grundmotiv. Och åtskilliga av dessa har jag fångat i flykten under alla mina år som kristen förkunnare. Men ett av grundmotiven, ett grundmotiv som genomsyrar hela bibeln, har jag länge missat. Jag har inte sett att utväljelsetanken präglar praktiskt taget allt som står i bibeln, och det från den första sidan till den sista. En bibeltolkare som inte inser att Israel är det av Gud före alla andra utvalda folket har inte fattat någonting. Jag går så långt att jag påstår att bibelutläggningen flyter ut i godtyckligheter om man bortser från just  utväljelsetanken.  Bibelenlig förkunnelse behöver inkludera utväljelsetanken för att vara just bibelenlig. 

Men inte bara så, bibelutläggaren behöver känsla för vad denna utväljelse står för. F a förstå hur Jesus själv såg på sin egen och den kristna församlingens särställning. För honom var denna inget privilegium, utan en gåva, en gåva att ge vidare. 

Så långt om utväljelsen som nyckel till kristen tro. På senare tid har mitt perspektiv vidgats. Är inte utväljelsen en central föreställning i alla mänskliga formationer, inte minst i våra samhällsgemenskaper, har jag frågat mig.

Måste inte jag tycka att just min familj är viktigare än alla andra, mitt land mer värt uppmärksamhet mer än andras riken, min kulturkrets värd att värna om mer än andras. Ligger inte det i människans gener att tycka så?

Hemsk tanke säger internationalisten och tänker på Hitlers framfart. Andra världskriget hade ju sitt fäste i just föreställningen om det tyska  samhällets och den egna rasens överlägsenhet. Hemsk tanke säger den som har hjärta för lidande barn i främmande länder. Fruktansvärt säger den som lyssnar  till sverigedemokraternas förkunnelse.

Men kan man älska andra utan att tycka om sig själv, värdera andra utan att förstå sin egen betydelse? Ligger det inte i själva generna att före allt annat värna sitt eget. Måste man inte tycka om sig själv för att kunna tycka om andra?

Hur det än är med den saken är utvaldhet en nyckel i alla samvaro. Att bortse från den nyckeln är att blunda. Att inse den i kombination med att kunna hantera den är nyckeln till mänsklig samvaro. Det har jag allt mer vant mig vid att tycka.

21 25 Jesus med utbytt klangbotten

Jag fick alldeles för bristfällig undervisning i Gamla testamentets exegetik under mina präststudier. Dessutom nöjde jag mig med ett betyg i ämnet, d v s minsta möjliga för att bli godkänd.

Så det blev mycket att kompensera under mitt yrkesliv som förkunnare och präst. Ni som känner mig vet att jag i detta stycke  inte legat på latsidan. Allt eftersom har jag byggt ut mina kunskaper i ämnet. Ni som läser mig vet att den gammaltestamentliga utväljelsetanken är central för mig. Detta därför att denna tanke är grundläggande för att förstå just Gamla testamentet och därmed också bibelns värld. Vidare att jag läser Gamla testamentet historiskt, dessutom att jag försöker förstå de föreställningsvärldar som inslingrade i varandra pockar på uppmärksamhet i de gammaltestamentliga texterna. Slutligen att jag har ögonen öppna för såväl historisk sanning som mytbildning i denna del av bibeln.

Varför? Därför att jag inget högre vill än att skaffa mig känsla för den klangbotten som är förutsättningen för Jesu framträdande. Detta i sin tur nödvändigt för att få grepp om den Jesus som jag vigt mitt liv åt att förstå och följa.

Nu går det att läsa av Jesus utan att förankra honom i Gamla testamentets verklighet. Men då blir det en annan Jesus än den jag söker efter.

Denne andre Jesus finner jag främst bland dem som tror sig veta utan att ha mödat sig om att finna. De vet för den delen vad hela bibeln handlar om utan att ha öppnat boken i fråga.

Men denna andre Jesus finner jag också bland hängivna fromma som gett sitt liv för sin tro. Senast hos den i våra trakter helgonförklarade predikanten Emil Gustafson som dog vid sekelskiftet 1900, endast 39 år gammal. Jag nämner honom eftersom jag i dagarna inbjudits att hålla ett föredrag om denne. Detta i tron att jag stämmer in i lovsången över denne hängivne kristne. Men jag kan inte stämma in i den förväntade lovsången  eftersom dennes Jesus inte är min, eller i klartext att Emil Gustafssons  fromhet på väsentliga punkter är mig främmande.

Religiösa petitesser kan den säga som till skillnad från mig lämnat den kristet/religiösa problematiken och fördjupar sig i annat.

Säg inte det svarar jag. Om nu inte Jesus intresserar så borde talet om klangbotten göra det. När detta skrivs har jag just samtalat med en man som delgav mig sina erfarenheter från en vistelse i Namibia. Han hade lagt märke till att Donald Trump där var ett stort namn. Det vi tycker är slag i luften var där högsta sanning. Vad beror det på? Naturligtvis på att den mentala klangbotten som är aktuell i Namibia, inte är aktuell hos oss.  Och går vi vidare till Ryssland borde vi lägga märke till att förvånansvärt många tror på  Vladimir Putin dennes krigande till trots. De har en annan mental klangbotten än de flesta av oss.

Så när jag strävar på med mitt Gamla testamente handlar det i all sin litenhet trots allt  om något som är av vikt. Det är ett arbete som syftar till att sätta Jesus i ett adekvat sammanhang. För mig är det viktigare än något annat.

20 25 Den vita rökens sanning

Jag råkade slå på TV:n just när meddelandet kablades ut om vit rök från Sixtinska kapellets skorsten. En ny påve var alltså vald men ingen visste vem. Jag gick då över på ”play” och kom rakt in i händelsernas centrum. Tillsammans med de jublande massorna fick jag veta att den nye påven var Robert Privost, höra dennes tal och hans meddelande att hans namn i fortsättningen skulle vara Leo den fjortonde. Vi hade fått en påve i det utgående 1800-talets efterföljd som lik Leo den trettonde stod för trons sanning och social rättvisa i förening.

Och jag insåg att än en gång skulle det upprepas att det trodda, i det här fallet den vita rökens sanning, skulle prövas mot det sedda.  Ur detta möte skulle den sanna verkligheten avslöjas. Och jag insåg att jag själv under en tid skulle få möjlighet att följa det händelseförloppet. Trots hög ålder är jag fortfarande så pigg både till kropp och själ att detta mänskligt att döma skulle vara möjligt.

Inget extraordinärt i detta. Verkligheten är sån att allt, smått som stort, skall avgöras i en uppgörelse mellan  det trodda och det sedda och att ur den processen det verkliga avslöjas. Det svåra är att rätt kunna läsa av resultatet. Själv har jag gjort den avläsningen till min livsuppgift.

Men skall sanningen fram är det inte främst påvar jag sysslar med, mer bibeln. För närvarande går jag systematiskt igenom allt som sägs om offer i såväl Gamla som Nya testamentet, därtill inkluderande litteraturen däremellan, de så kallade  apokryferna.

Och ställt mot verklighetens prövning har jag funnit att det går att elda upp massorna, därtill också att skapa samhällsstrukturer, ur tron på offrets nödvändighet. Detta genom att i ett skede hävda att djuroffer var något som behagade Gud, och i ett annat genom att tro att det egna offret, i slutändan Jesu offer, var något som kom både Gud och människor till godo.

Offren, både de ursprungliga djuroffren och det etiskt betingade offersinnet, tydliggjort i Jesu offerdöd, har nämligen fungerat omvälvande. Men observera, detta i det lilla. Det betyder i den egna gruppen, i det egna sammanhanget, i den egna trosgemenskapen.

 I gammaltestamentlig tid med sina djuroffer fanns det inget som kunde ena Israel i sin kamp mot fientliga grannfolk som tron på det egna offrandets kraft. Och från Nya testamentet och framåt finns  inget som har kunnat svetsa samman de troende som kärleken till den korsfäste.

När tron däremot görs till något generellt, till läror som förenar  alla kristna gäller inte detta. Tron upplöses i trossatser och blir till principer som visserligen har sin betydelse, men där den genomgripande kraften saknas. De kristna blir som alla andra om än med andra förtecken. 

Jag läser tidigare generationers kristendomsförakt mot den bakgrunden, detta även om jag vet att sekulariseringen har många orsaker, alla väl värda att pröva och värdera.

19 25 Föreställning, verklighet, tro

Mitt vittnesbörd

För mig som för andra tampas det inre inom mig med det yttre. Även jag måste hantera min dagliga verklighet för att reda mig. Om inte blir mitt hem en svinstia, mitt yttre förfaller och grannarna mina fiender. Och för att klara det krävs inte bara att jag har orken kvar utan också att mina inre föreställningar fungerar som de skall.

Jag om nån vet hur det blir om det fallerar, om de inre föreställningarna inte förmår hantera den yttre verkligheten. Blir det då  riktigt illa förvandlas  livet till  ett helvete. Jag minns hur det var hemma hos en av mina vänner under min ungdom. Där fick man passa sig. Så fort man närmade sig grannens häck for denne ut i hotelser. För att inte tala om vad jag mött senare i livet. Det finns ingen gräns för vad vanföreställningar kan ställa till med.

Föreställningar, t o m vanföreställningar är besläktade med det vi kallar tro. Insikten om det gör att många skyggar för tron. Tro skall man helst klara sig utan. Allt skall förankras i vetande, påstår man i sin enfald. Sanningen är ju den att samspelet mellan tro och verklighet är en förutsättning för livet. Genom tron, d v s genom våra inre föreställningar, förmår vi skapa oss en hanterbar bild av verkligheten.

Vad jag ovan påpekat skulle inte behöva sägas. Det tillhör livets ABC att veta detta. Men vi lever i en kulturkrets som i långa stycken gjort sig stum för trons nödvändighet. Tron har man gjort till en privatsak, till något som tillhör den personliga integriteten. Detta när det i själva verket är så att tron florerar lika starkt som någonsin, bara så att tro inte får heta tro. Begreppet kultur är den vanligaste pseudonymen.

Så långt förspelet till vad jag här har behov att vittna om, nämligen min egen kristna tro. Denna är förankrad i kristen social gemenskap från min barn- och ungdom. Den har gått  vidare i ett allt intensivare studium av den Kristus som denne framträder i evangelierna. Och med Kristus som utgångspunkt har såväl mitt bibelstudium i sin helhet som mitt kristet sociala engagemang vuxit fram.

Det för mig specifika är förmodligen den roll som bibelkritiken spelat. Det betyder att jag försöker läsa bibeln med ögonen öppna för den föreställningsvärld, eller rättare de föreställningsvärldar som behärskade dem som ligger bakom bibeltexterna. Jag ser exempelvis inte evangelierna som vittnesbörd i vanlig mening. Jag tror mig inse att dessa är trosvittnesbörd, med allt vad detta kan innebära, riktade till de första kristna församlingarna.

Mot den bakgrunden har det utan motsägelse historiska i Jesu korsfästelse blivit allt mera centralt för mig. Jag har märkt att hela min av judiskt kristet tänkande påverkade verklighetsuppfattning har präglats av min koncentration på Kristi kors.

Korset har hjälpt mig att inte skygga för det som är sant. Min tro vågar jag integrera med uppenbar sanning.

Läs detta som ett vittnesbörd, mer är det inte. Ta däremot mina påståenden om föreställning, verklighet och tro på yttersta allvar. Här påstår jag mig ha rätt om så hela min samtid påstår tvärtom.

18 25 Berättelsetradition, saga eller sanning

Ibland är jag t o m glad över att mina ”sanningar” fästade på nätet en gång i veckan inte når fler än de gör. Detta när jag i efterhand reflekterar över vad jag skrivit och funnit att jag inte ens själv alltid kan klara ut vad jag menade. Kvar står att mitt syfte var vällovligt. Att ge sig själv rätten att reflektera är aldrig fel.

Men ibland brinner mitt inre av längtan att nå ut. Och då beklagar jag att min genomslagskraft inte är större än den är. Mitt sätt att se på bibeln är ett sådant område och då inte minst min syn på på evangelierna, d v s berättelserna om Jesus.

Sagor säger dom som inte tänker men tyvärr också många samvetsömma människor som inte får jesusberättelserna att stämma med vad de i övrigt tror sig veta.

Sanna berättelser säger vi som befinner oss på andra kanten dvs vi som kallar oss troende. För oss är den bild av Jesus som evangelierna förmedlar sann. F a är berättelsen om Jesu död och uppståndelse sann.

Så långt är skiljelinjerna klara. Det är sen som det skär sig mellan mig och många andra kristna. För dem är bilden av Jesus entydig, så entydig att man med bibelordets hjälp kan ta igen t o m enskildheter i Jesu liv. Och det ena vittnesbördet samspelar med det andra. Matteus vittnesbörd är lika sant som det Johannesevangeliet förmedlar. Allt som evangelierna förmedlar om Jesus flyter samman i en enda sann återgivning av Jesu liv.

Själv utgår jag däremot från att evangelierna återspeglar de ledande berättelsetraditionerna om Jesus. Matteus, Markus och i viss mån Lukas har i långa stycken samma källor för sina berättelser medan Johannes ofta går sin egen väg i sin återgivning av Jesu liv.

Evangelierna är på den grunden mångfacetterade, med autentiska jesusord fastnitade i lärjungarnas minnen som grund  för visst, men också innehållande redigeringar tillkomna i efterhand som grund för annat. 

Kort uttryckt läser jag evangelierna historiskt.

 Det får till följd  att jag i min läsning av evangelierna därmed inte äger den absoluta sanningen om Jesus. Däremot söker jag den.  Till det kommer att  jag motiverar varför jag tror som jag gör. Min förkunnelse, liksom för övrigt mitt liv, blir mot den bakgrunden profetiskt grundat. Förkunnelsen blir som livet självt,  ett vågspel.  Den återspeglar vad jag i mitt sökande funnit vara vara Jesu vilja, aldrig den slutgiltiga sanningen om honom.

Kan det för den delen vara på annat sätt.

17 25 Den gemensamma nämnaren

När detta skrivs skriker alla, skriker ut sin avsky över Trumps alla tullar. Detta samtidigt som hela Europa febrilt rustar upp för att möta hotet från Putins Ryssland.

Det är som om världen håller på att vändas upp och ner. Makt och välstånd tycks både för Trump och Putin mer vara en rättighet för de starka än för de förnuftiga.

Men tyvärr är det inte så enkelt. Det fick jag klart för mig fredagen den 4 april i TV 4 när en panel med två nyhetsankares hejarop bakom ryggen, alla visste bättre än Donald Trump. Det tror för den delen även jag mig göra. Ändå fick inläggen mig att inse att problemen nog inte enbart beror av Donald Trump och för den delen inte heller på Vladimir Putin, utan även på oss alla som gisslar dessa maktfullkomliga herrar. 

Är det nämligen inte så att bakom alla skiljaktigheter finns en gemensam nämnare. Alla försöker vi, var och en på sitt sätt, skapa reda och mening i en tillvaro där obönhörlighet och slump tycks vara de ledande principerna.

För min del angriper jag problemet religiöst.  Jag tar vara på det faktum som slår fast  att det finns något som heter tillvarons och livets vara. Detta vara ser jag som själva urundret, ett vara som öppnar för tankar om något som står över det materiellas överhöghet.

Samtidig är jag som alla indragen i det tillvarons drama, där kampen för eget välstånd går före de heligaste principer. Är det inte motsvarande drama som också  Putin är indragen i när han med Ukraina som första steg försöker återupprätta det imperium som med Sovjetunionens fall slogs i spillror. Och drömmer inte Trump om att befästa det nordamerikanska världsväldet med alla sina tullar.

Det är således inte saken som skiljer mig från vare sig Trump eller Putin, det är dimensionen i deras respektive försök i relation till mina. 

Med detta som bakgrund åter till TV-fyra med sin panel. Gud bevare mig från denna. Inte så att det var tokigt det de påstod, mer så att de framställde sig själva som fria från det de pådyvlade Donald Trump. Men med den inställningen löser man inga problem.

Eller; det var som om kritikerna av Donald Trump ägde sanningen när de i själva verket är en del av det problem som först kan lösas när alla inbegripna inser egen delaktighet i skulden.

16 25 Där ägandet blivit sig själv nog

Ni som känner mig vet att jag är en klok hushållare. När min hustru ville vara hemma hos barnen fick hon vara det. Vi klarade oss gott på en inkomst när alla andra hade två. När hon sedan började jobba blev vi smått förmögna.

Först då märkte jag det. Mycket ville ha mer. Ägandet höll på att bli sig själv nog, mig själv och min familj till skada.

Jag har märkt att det är med tron och för den delen också med otron  som med ägandet. Saken är nämligen den att jag med relativt små resurser, jag är ingen Einstein, byggt både tro och reflexion. Så genomtänkt och genomarbetat har mitt trosbygge blivit att jag börjat se ner på andras, som jag tycker ofärdiga och ohållbara försök.

Bland otrons företrädare tycker jag mig ha upptäckt något liknande. Proffsen bland dessa har med tiden blivit så laddade med argument att de ser ner på oss som dristar oss tro. Dessutom så uppfyllda av sin otro att de upphört att på allvar lyssna på vad vi säger. Ni må tro att det känns pinsamt att lägga fram sina argument inför en fullblodsateist. Det är som att hälla vatten på en gås.

Nog om detta. Kvar står för min del att jag behöver bearbeta mitt trosbygge. Och jag tror mig veta hur. Min tro behöver upplösas inifrån och förvandlas från något fast till något levande.

Jag  behöver börja med att rikta blicken mot min frälsare, Jesus. Upphöra att se honom som en kopia av Gud Fader. Istället föreställa mig honom  som en människa som sökt sin väg och  sin kallelse och i detta sökande funnit sin unika relation till Gud.

Till detta hör att se Jesu gudsord som sprungna ur religiös klarhet just när verkligheten krävde det. Det  betyder när människorna i hans omgivning   behövde dem. Så förstådda blir gudsorden mindre lagar än tilltal. Och det är just detta  tilltal som mer än annat fattas mig.

Dessutom och det är för mig mer betydelsefullt  än allt annat, jag behöver se korset utifrån att det är människan Jesus som korsfästes. Det är ingen  förklädd Gud som hänger på korset. Min religiösa förnyelse behöver ta sats i den döende Jesus som ropar ut sin övergivenhet samtidigt som han i dödsögonblicket överlämnar sig själv i Guds händer. Först så kan jag identifiera mig med min frälsare.

Vad mina vänner ateisterna skall göra för att komma till rätta med sin ansamlade otro har jag inte närmare funderat över. Kanske skulle de ha nytta av att reflektera över det ofrånkomliga i att de i avsaknad av Gud tvingas skapa sig en. Allt sökande efter sanning förutsätter ju  tron på en yttersta sanning. Och vad annat är Gud än den yttersta sanningen. 

15 25 Föreställningen en del av verkligheten

Några reflexioner som har sin utgångspunkt i uppslagsordet Davids son i uppslagsdelen till Bibel 2000

Mitt allra nyaste projekt är studiet av Uppslagsdelen till Bibel 2000. Mitt syfte är i korthet att få veta mera om hur översättarna betraktar de texter de behandlar och hur de ser på sambandet mellan textstycken som inte av sig självt kan kopplas till varandra. Svaret på dessa frågor säger mer än man kan ana. Det kan t o m påverka översättningen.

Jag har just kommit till beteckningen ”Davids son” och fått argument för att det begreppet varit delaktigt i den första kyrkans formande av den bild av Jesus som framträder i Nya testamentet.

Bli inte förskräckta när ni hör att den Jesus vi möter i bibeln till dels också är en kyrkans skapelse. Den verklighet vi registrerar med våra sinnen är nämligen alltid tolkad verklighet. Ren verklighet hör multiplikationstabellen till. Upplevd verklighet är tolkad verklighet, alltid tolkad verklighet.

För min del är jag tacksam för att det är så. Det gav mig en livskamrat för livet. Om jag är värd att älska är inte givet, men min hustru har inte upphört att tycka det.

Med Jesus var det så att han i bibeltexterna är förstådd utifrån att han var  en efterträdare till kung David i GT, till och med en idealiserad kung David. Associationer till kung David preciserar vår bild av frälsaren, gör bilden av Jesus tydligare. Och det skall vi vara tacksamma för.

Problemet för oss kristna är att inte alla delar vår tacksamhet. De kan helt enkelt inte göra detta. De läser ju inte bibeln, besöker inga kyrkor och sen en tid betecknar de sig inte längre som kristna. Det visar statistiken. Att bilden av Jesus mot den bakgrunden bleknar är en självklarhet och med den tacksamheten.

Det betyder inte att allt bleknar. Äger inte Jesus färg är det annat som färgläggs. Att färglägga eller forma det vi upplever är nämligen en del av livet.  Och vad viktigare är, det vi idag är med om att forma omvandlas vilket vi vill det eller inte till nya idealbilder, förnyade värderingar och nya värdeskalor.

Dessa förnyade föreställningar tränger in överallt. De blir tagna tillsammans nutidens verklighet.

Själv befinner  jag mig i  en märklig del av livet. Jag lever i en klosterlik tillvaro. Min tid delas mellan besök hos min hustru i hennes demensboende och studier eller kanske hellre reflexioner över den kristna trons innehåll och konsekvenser. Detta inlägg är ett exempel på vad jag sysslar med.

Mina reflexioner om kristen tro och den kristna trons villkor blir för varje dag bara mera finslipade. Samtidigt upplever  jag mig med varje dag bara mer och mer oförstådd. Folk tänker inte som jag, har andra associationsbanor, andra idealbilder. Jag vet mer och mer om Jesus, de flesta andra allt mindre. De vet mer och mer om annat, jag mindre och mindre. Detta faktum har trots allt haft det goda med sig att jag bättre än de flesta tycks  förstå varför folk tycker så olika.

14 25 Samvetet – medfött eller förvärvat

På gamla dagar har jag fått en rad nya vänner, en del med muslimsk bakgrund. Det som slagit mig är hur allmänmänskligt dessa resonerar. Oftast känns det som hade vi samma ursprung. Ett skiljer oss dock; de ryser när nån försöker truga på dem fläskkött medan jag låter mig väl smaka. Och jag tror mig veta att denna ”avsky” är ett socialt arv.

Om detta kan mycket sägas. Bland annat har det väckt mig till funderingar  över samvetet.  Är samvetets röst  medfödd eller förvärvad, det är min första fråga. Den andra följer naturligt på den första och kan formuleras så; är samvetet en inre medfödd egenskap som gör att jag kan skilja gott från ont och fel från rätt?

Jag  beklagar att jag i fortsättningen inte förmår uttrycka mig pedagogiskt men så här har jag kommit att tänka.

Jag förutsätter att en människas utrustning och förutsättningar utgör själva förutsättningen för hennes etiska/moraliska/religiösa hållning och att hennes upplevda tillhörighet lägger grunden för denna.

Med den upplevda tillhörigheten menar jag det sammanhang en människa är född i eller upplever sig tillhöra.

Denna upplevda tillhörighet är grundläggande för jagkänslan/sympatier/antipatier/moral/livsmönster/eller sammanfattningsvis för hennes samvete och predestinerar  hennes instinktiva ställningstaganden.

Under livets gång låter sig sedan detta samvete påverkas av omkringliggande omständigheter. Dock brukar det som grundlades under det första skedet av livet inte utplånas helt, utan finnas som en underton livet igenom.

Utifrån detta resonemang är en människas utrustning och förutsättningar ursprungliga medan däremot utifrån dessa förutsättningar hennes biologiska tillhörighet lägger grunden för vad hennes samvete skall säga henne.

Det ofelbara samvetets röst har jag alltså utifrån detta resonemang kommit att tvivla på. Däremot inte på förutsättningarnas och tillhörighetens allt avgörande inverkan för vad samvetet skall bjuda eller förbjuda.

13 25 Bibeln, den Heliga Skrift eller det Heliga vittnesbördet

Jag läser numera Uppslagsdelen till Bibel 2000 noggrant. Där ges i bokstavsordning förklaringar till den bibliska vokabulären och även till annat som kan vara till nytta vid bibelläsningen.

Jag slås av hur olika ett och samma begrepp förstås beroende på var i bibeln det står. Just nu befinner jag mig på bokstaven D och där har jag hittills tagit del av  en utläggning av f a  begreppen  demon, djävul, dom och dödsrike. Tro inte att dessa begrepp är huggna i sten och står för samma sak oavsett placering. Det är tvärtom så att platsen, situationen och tiden när begreppen används inverkar på betydelsen. Bara genom att gå igenom användningen av ovanstående  begrepp  kan jag alltså se hur trosföreställningar utvecklas i takt med tid och omständigheter.

Det finns alltså inte en lära om domen i bibeln utan flera, inte bara en föreställning om hur tillvaron ter sig  efter döden, inte bara en syn på domen, utan flera. T o m de vittnesbörd som härrör från vår frälsare växlar utifrån situation och bibelförfattare.

Det här visste jag förstås förut. Men när jag läser i Uppslagsdelen till Bibel 2000 sticker den kunskapen mig i ögonen och får mig att dra konsekvenserna på ett nytt sätt.

Av hävd kallas bibeln den Heliga Skrift, så genomgående i tidigare bibelöversättningar och i sak fortfarande. Och jag förstår varför. I biblisk tid ansågs gudsordet okränkbart. Det som stod i helig skrift  kom direkt från Gud. Bibelkritik var inte att tänka på. Och på den vägen har det fortgått. Bibeln har förmedlat den heliga läran från Gud med konsekvensen för den troende att göra som det står. Och om nu detta på grund av bibelns brokiga innehåll inte låter sig göras kommer Kyrkan till hjälp med auktoritativ tolkning. Till det syftet fick katolikerna den kanoniska lagen och lutheranerna bekännelseskrifterna. Och var inte detta tillräckligt hänvisade katolikerna till påven och lutheranerna till vad Martin Luther hade sagt. Men i princip fanns allt inrymt i bibeln, förstådd som den heliga skrift.

Men hur man än vänder och vrider på detta går det inte att få bibeln till ett enhetligt ord från Gud. Det duger inte att bara ta ett bibelord, peka på detta och säga, se vad som står skrivet i den Heliga Skrift. Därtill kommer att. Bibeln inte förutsäger allt.  Mycket idag kräver sin egen tolkning.

Inför detta frågar jag mig; varför inte kalla bibeln ”Det Heliga Vittnesbördet” i stället för ”Den Heliga Skrift”? Så benämnd  kan man läsa bibeln historiskt där så är befogat, existentiellt när det är avsikten, allmängiltigt när allmängiltighet är syftet. Därtill ges utrymme för den bibelkritik som är en förutsättning för att en upplyst människa av idag skall kunna intressera sig för biblisk tro på allvar.

Kvar står dock att bibeln inte reder sig utan auktoritativa uttolkare. Påven kan nog ibland vara en sådan och även Martin Luther. Men bakom dessa storheter måste frälsaren själv få stå och inte vilket frälsare som helst, utan den korsfäste försonaren Jesus Kristus.

För mig förutsätter all legitim bibeltolkning denne försonare. Till honom kommer man inte utan genom ett trossprång, dvs en medveten avgörelse  som trots allt är förutsättningen även för att kunna läsa bibeln som ett heligt vittnesbörd. 

12 25 ”Hårda” sanningar och ”mjuka”

Det finns ”hårda” sanningar och det finns ”mjuka”. Med hårda menar jag odiskutabla sanningar, som att nio gånger nio är åttioett eller att Nordpolen ligger norröver och Sydpolen så långt söderut man kan komma. Mjuka sanningar kallar jag däremot sanningar som inte enbart innehåller fakta utan fakta kombinerade med tro och värdering. Här är spannet stort mellan den ena mjuka sanningen och den andra. För mig är det en mjuk sanning både att påstå att glass smakar gott och att hävda  att ryssarna hade goda skäl att anfalla Ukraina. Mjuka sanningar kan man nämligen alltid diskutera. De är aldrig självklara.

Om hårda sanningar har jag inte mycket att orda. Därtill är jag för svag på fakta. Nog kan jag multiplikationstabellen och fortfarande kan jag rabbla de flesta av städerna i Småland trots att det var sjuttiofem  år sedan jag pluggade in dem. Men minnet börjar trots allt svikta. Numera tar det tid att få fram sånt som jag kunde rabbla i sömnen för ett antal år sedan. Men jag är inte ledsen för det. Skulle väl jag slippa undan att bli glömsk, när alla andra i min ålder också är drabbade och då oftast långt mer än jag.

Vad mig själv  beträffar är det bättre beställt med mina mjuka sanningar. Såna sysslade jag dagligdags med i mitt tidigare liv och numera grubblar jag ständigt över dem. Så vad dessa beträffar har jag inte mist min skärpa.

Det för de mjuka sanningarna kännetecknande är att de är sammansmältningar av fakta, tro och  värdering. Och dessa sammansmältningar behöver inte vara lika uppenbart galna som i mitt exempel ovan om ryssarnas anfallskrig. Skall sanningen fram kan vi inte leva utan våra mjuka sanningar. De hårda sanningarna, d v s fakta, måste nämligen hanteras för att komma till sin rätt. Att bara veta att nio gånger nio är åttioett är visserligen en nödvändig förutsättning för vissa slutsatser, men viktigare att kunna sätta in multiplikationstabellens sanningar i ett sammanhang för att de skall bli till nytta.

Kort uttryckt behöver de mjuka sanningarna vara ”vettiga” eller tydligare ”ha skäl för sig”  för att komma till sin rätt. Och skäl för sig har de  när det mjuka i sanningen är en tro som  bygger upp inte river ner, eller en värdering som sätter fakta i ett fungerande sammanhang. Partsinlagor, alternativt bisarra slutsatser, kopplade till hårda sanningar är bland det farligaste som finns. Sådana kan vända upp och ner på det mesta. Av självklar sanning kan bli lögn.

Hårda sanningar kräver sammanfattningsvis  logik och i sin avancerade form god kognitiv förmåga för att fungera, medan mjuka kräver inkänning, humanitet, värdering och en tro som ger fakta en trovärdig plats för att komma till sin rätt.

Ha alltså  respekt för människor som kan mycket men fall inte platt till marken för deras kunskap. Försök se vad de vill med sin kunskap, d v s med det ”mjuka” i deras budskap. Ta  alltså även trosåskådningar och värderingar på allvar. De är delar av det vi behöver för att kunna ta vara på vår kunskap.

11 25 Gud verklig i rummet

För mig finns Gud i rummet, närmast i två rum skapade i mitt inre men samtidigt upplevt verkliga.

Det ena rummet har förundran som förutsättning. Med  förundran menar jag här den förundran som kan går som en blixt genom mitt inre  Plötsligt kan jag nämligen för min inre blick se mitt och de minas liv i ett förklarat ljus. Livet blir nåd, förunderlig nåd.

När jag befinner mig i det rummet duger inte att tänka bort Gud eller låta bli att förundras. Jag tror inte andra kan det heller. Tror en människa inte på Gud skapar förundran över livets under en föreställd Gud i hennes inre. Livets mirakel förutsätter Gud.

I mitt andra rum går det däremot lätt att tänka bort Gud  och det gör de flesta när det rummet öppnar sina dörrar för allmänt beskådande.

För min inre blick exponeras i det rummet  bibelns och den kristna trons Gud i dess många skiftningar och bibliska varianter. Den som  inte ser de oformligheter som ryms när bilderna av denne Gud målas upp,  har låtit sig förblindas eller valt att läsa bibeln med ögonen öppna för visst, men med slutna ögon för annat. 

Åtminstone blir inte jag klok på vad jag ser. Där påstås mycket, men lika mycket som sägs kan också med goda skäl förnekas. Hur kan väl den Gud som i den kristna världen påstås vara kärlek och dessutom  på ett ställe i bibeln också definieras som kärlek (1 Joh 4:7 ) låta allt detta oberäkneligt och slumpartade ske som  händer? Och hur kan den sanne Guden i bibeln uppträda i den mest olikartade och motsägande förklädnader.

Jag säger så ända till att det mesta ändrar utseende genom att ett kors manas fram i detta mitt inre rum. Med korset  blir visserligen allt lika motsägelsefullt som tidigare. Men det mesta blir ändå annorlunda.

Två bilder av Gud träder  alltså växelvis fram i mina inre rum. I det ena rummet stannar jag upp i förundran. I det andra måste jag anstränga mig för att känna mig hemma. 

Båda rummen är skapade i mitt inre men samtidigt upplevt verkliga. De ingår båda i min identitet som människa.

10 25 Med uppriktighet som förutsättning

Julen blev som vanligt en samlingspunkt. Min dotter bodde hos mig en månad. Så långt är vinteruppehållet om man som hon studerar i Tromsö. Pojkarna var mera tillfälliga gäster. När familjen strålar samman är det sen ett antal år viktigast  att besöka mamma Gunlög som bor på Rostahemmets demensboende. Men nog äter vi lutfisk, skinka och går till kyrkan som de flesta andra i vår bekantskapskrets.

Man skulle kanske tänka sig att det går lugnt till när vi träffas. Det tror åtminstone mina syrianska vänner som är vana att lägga locket på när de träffar sina föräldrar. Men så inte hos oss. 

Det är ingen ände på de politiska debatterna. Och tro inte att vi har samma åsikter. Det skär sig på det ena området efter det andra.

Inte nog med det. Vart jag kommer samma sak. Sällan är jag ense med den jag diskuterar allvarliga frågor med. Så sällan att jag för husfridens skull gärna undviker att spetsa till det.

Ändå påstår folk att att mitt kännemärke är min uppriktighet. Omdömet om mig är att jag säger som jag funnit vara riktigt utan att hymla med det.

Och jag skäms inte för det. Tvärtom tycker jag att min uppriktighet varit en av förutsättningarna för min relativa framgång.

I mig själv är jag nämligen inte så märkvärdig. Det är många i min omgivning som är klipskare än jag. Men mitt koncept har varit framgångsrikt. Jag har sällan vikt undan vare sig för det svåra, det tunga eller det problematiska. Instinktivt har jag tvärtom stannat upp just där och inte gett upp förrän jag åtminstone anat lösningen.

Jag har med andra ord varit uppriktig i min problemlösning. Det har lett till  att jag sett det andra inte upptäckt och fördjupat mig i det andra bara snuddat vid.

Nog kan detta ha sina sidor. F a har min religiösa inställning inte blivit den gängse. Så annorlunda har den många gånger synts min omgivning  att jag inte sällan hamnat vid sidan om.

Men vad har nu det att göra med mina politiska debatter inom familjen? Jag hävdar att uppriktighet är en förutsättning även för det politiska samtalet. Problemet är att jag nog borrat i det ena problemet efter det andra, de politiska frågeställningarna dock undantagna.

Det kan mycket väl hända att mina barn här har mer på fötterna än jag. Så det är bara att koppla på den uppriktighet som jag berömmer mig över  även när jag tänker politik. Det skulle kanske ändra tonläget nästa gång familjen strålar samman.

9 25 Gud och min sanning

Här främst om Gud och min sanning, inte om sanningen om Gud. Annars reflekterar jag gärna också över denna fråga. Detta desto hellre som jag tror mig ha skapat en hållbar utgångspunkt i och med att jag utgår från varat. Begreppet Gud står i sin grundbetydelse för undret att det finns något som är till, att verkligheten existerar, att dess grundvalar går att undersöka. Så tänkt blir naturforskaren den främste bland gudskännarna vare sig hen förstår det eller inte.

Men nu inte om detta utan om Gud och min sanning. I och med detta dyker jag samtidigt rakt in i bibeln. Det var också denna morgons bibelläsning som fick mig att tänka i dagens riktning.

Jag läste i 1 Moseboken om hur kungen i Salem välsignade Abram och om hur Abram i sin tur inneslöt  kungen av Salem i sin välsignelse. (Religionshistoriskt anses detta stå för en sammansmältning mellan himmelsguden El  (El) och Abrams Gud Jahve. Men närmare om det tillhör ett annat sammanhang)

Mötet mellan de båda hade vapnen som förutsättning.  Abram hade i grund besegrat fyra lokala kungar så  kungen av Salems välsignelse av Abram skedde under vapenhot. Sen må bibeltexten idealisera uppgörelsen bäst den vill. Ett är emellertid säkert, denna uppgörelse kom att bli till välsignelse för all framtid. Den öppnade för en förnyad gudsbild.

Välsignelse under vapenmakt skulle man kunna säga, möjligtvis en parallell till vad som idag kanske håller på att ske i Putins överenskommelse med Trump om fred i Ukraina.

Skulle det alltså vara möjligt att det sker att Guds vilja  skulle kunna komma i dagen ur orättfärdiga härskares överenskommelser och det vid sidan av etiskt hållbara rättsprinciper. I det här fallet skulle överenskommelsen dessa emellan i så fall kunna blotta den del av sanningen som säger att Ukraina tillhör en kulturkrets med band till Ryssland. Dessutom att en stor  minoritet ryssar bor särskilt i den östra delen av Ukraina. Slutligen att dessa band är så starka att de med despoters hjälp kan rucka på en formellt självständig stats bestämmanderätt över sitt eget land.

Till det kommer att en uppgörelse despoter emellan i så fall skulle kunna fungera korrigerande på europeiska ledare som fördömer  Rysslands anfallskrig mot Ukraina utan känsla för de historiska banden mellan två slaviska stater.

Skulle i så fall Gud ha sitt finger med i spelet även när maktgalna härskare gör sina överenskommelser. Jag  vet inte, men ett tror jag mig i alla fall veta och det är att anfallskrig i Gamla testamentet kunde skapa rum för bilder av Gud som sedan blev till välsignelse.

Ett annat lär jag också  kunna slå fast och det är att Gud är obegriplig.  Gud tar sig fram på de  mest otänkbara vägar. Inte ens orättfärdigheten hindrar Gud att verka.

Denna insikt får dock aldrig locka mig att lovprisa orättfärdigheten. För mig vore det en skam om jag satte tillit till Putins lögner eller Trumps verklighetsbeskrivningar. Det vore dessutom en skam om jag läste bibeln partiskt och ensidigt ställde mig på Israels sida i deras kamp mot kanaanéer och andra lokala folk för att kunna ta sitt land i besittning. Jag måste få tillåta mig att rysa av obehag när jag läser vissa av bibelns orättfärdiga utsagor om de folk de underkuvar. Men jag kan för den skulle  inte förneka att min frälsare är född ur ett sådant sammanhang.

8 25 Ebba Busch – en fascinerande personlighet

Ebba Busch, en fascinerande och överraskande personlighet och estradör. Det tycker uppenbarligen några ledande kvinnliga svenska politik-journalister. Det förstod jag när jag tittat på Politikbyrån den 23 jan i år.

Och jag måste säga att jag håller med om den beskrivningen Men om hon därmed också är en ledande kristen personlighet ställer jag mig frågande till.

Det frågade sig indirekt också journalisterna på Politikbyrån när de målade upp sin i grunden beundrande om än kritiska  bild av en spännande politiker.

Journalisterna konstaterade att KD backade bland de kristna. Vad de nu menade med det när kristet och humanistiskt i tidens tappning så blandats samman att det ena inte kan skiljas från det andra. Det som skiljer är ramen eller om man hellre vill kalla det, kontexten.

Elisabeth Marmorstein hade tydligen fattat detta. Hon påpekade att definitionen på kristna väljare i nutida mätningar är gudstjänstbesökare. Alla andra definitioner är för intetsägande.

I själva verket är Ebba Busch och för den delen även KD som parti en illustration till denna sammansmältning mellan kristet – humant – feministiskt som blivit tidens tecken. Jag skulle vilja se den kristdemokrat på 1960-talet som skulle rösta på Ebba Busch. På den tiden var KD banérförare för familj och äktenskap i traditionell mening och abort förbands med att släcka ett av Gud tänt begynnande mänskligt liv.

Men skulle Ebba Busch hålla fast vid sådana  tankar hade hon raskt blivit utraderad. Se bara hur det gick för Lars Adaktusson.

I själva verket illustrerar Ebba Busch något som kännetecknar kristenheten i hela den ”upplysta” västvärlden. Hon står som personlighet för ett paradigmskifte av närmast oanat slag. Av det som var rätt då har blivit fel i dag. Och rätt har idag en humanism som värderar på radikalt annat sätt än man gjorde igår. Detta särskilt tydligt bland kristna bekännare.

Och tro inte att denna omvälvning enbart berör svenskkyrkliga och frikyrkliga kristna. Den gäller i lika hög grad katoliker som protestanter. Och i efterdyningarna av denna omvälvning har utträdena ur kyrkorna blivit så stora att hela det kristna fundamentet är hotat. Detta inte främst i Sverige utan i Tyskland, med betoning på den sydtyska katolicismen.

Med den bilden av Ebba Busch för mina ögon, väcks jag till att tänka om. Jag behöver på nytt kritiskt tänka igenom min egen hållning. Jag behöver fundera på de humanistiska fundament som idag bär upp vårt samhälle och jag behöver tänka igenom min hållning som kristen.

Att tänka igenom min hållning som kristen är inte svårt. Jag kan säga de mest förgripliga ting i mina inlägg på nätet utan att någon reagerar. Det är som det skall att vända upp och ner på vissa av de kristna grundvärdena.

Att däremot ta sig före att betvivla dagens sanningar är värre. Minsta avvikelse från allmänt erkänd sanning gör att domen faller tungt över mig. Jag blir en persona non grata. Det blir som det en gång var när folk sattes i kyrkstocken om än i andra former.

7 25 Från Egypten har jag kallat min son

Jag har en god vän som varken talar om sagor när bibeln kommer på tal eller hårdnackat håller fast vid att allt var som det står. För honom gäller poängen och poängen hittar han i Nya testamentet. Gamla testamentet är som luft för honom.

Också jag tillhör poängsökarna och poängerna hittar jag i berättelsetraditioner som i ett virrvarr av utformningar slutligen kom att sammanföras till  bibelns Gamla och Nya testamente. Hur många gånger har jag inte sagt åt min gode vän att det inte går att utesluta Gamla testamentet ur betraktelsen. De båda bibeldelarna är alltför inslingrade i varandra för att detta skall vara möjligt.

När man ser på bibeltexterna som sprungna ur berättelsetraditioner präglade både av ursprungligt händelseförlopp,  författarnas religiösa erfarenhet och av den bibliska samtidens föreställningsvärld, har man kommit en bit på väg. Dock inte ända fram.

Låt mig illustrera detta med ett exempel från den berättelsetradition som i Nya testamentet heter Matteusevangeliet. Den berättelsetraditionen tar som den enda av evangelierna upp Josef och Marias flykt till Egypten med sitt nyfödda gossebarn och barnamorden. Övriga evangelier tycks inte ha en aning om vare sig flykt eller barnamord.

Men det mest anmärkningsvärda är trots allt att flykten till Egypten bärs upp av sina citat från Gamla testamentet. Dessa lyder:

”Från Egypten har jag kallat min son”. Formuleringen är profeten Hoseas och syftar ursprungligen på Israels folk och uttåget ur Egypten.

Vidare  bygger de på ord från profeten Jeremia som säger:

”Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer”. Klagoropen gäller dem som deporterades till Assyrien vid Nordrikets fall och Rakel representerar folket som sörjer de bortförda.

Det är alltså som om flykten till Egypten och barnamorden är fotade i  sina gammaltestamentliga citat. Och man kan undra om inte citaten är viktigare än fakticiteten i både flykt och  barnamord.

Vad vet jag. 

Men ett vet jag och det är att evangelierna och för den delen även breven i Nya testamentet, är angelägna om att inte stå på egna ben. Medvetet anknyter de till de gammaltestamentliga berättelsetraditionerna och hämtar legitimitet från dessa.

Vidare har jag klart för mig att evangelierna inte är historieåtergivning i vår moderna mening. De är trosdokument där budskapet är minst lika viktigt som det historiskt korrekta. 

Detta har i sin tur tvingat mig att förankra min tro i det mest historiska av allt, Jesu korsfästelse. Den bekräftar både udden (poängen) i budskapet och dess konsekvenser.

På korsets  grund tar jag till mig ett budskap där gammalt och nytt, förgånget och aktuellt är inslingrat i varandra. På den grunden tror jag t o m att Jesus uppstod från de döda och är en levande kraft i nutiden.

Som jag själv ser det har jag i denna min trosövertygelse kommit en bra bit på väg, dock inte ända fram.

6 25 Min Gud min Gud varför har Du övergivit mig

Skolskjutningen på Risbergska i går vände upp och ner på det mesta. Nu när jag hört att elva fick sätta livet till och att ett okänt antal skadades, växer oron inom mig. Jag som besöker  Rostahemmet varje dag i och med att jag vill vara tillsammans med min dementa hustru, undrar om några av mina nyvunna vänner tillhör de skjutna. Åtskilliga av dem deltar ju i vuxenutbildning på just Risbergska, samtidigt som de jobbar som sjukvårdsbiträden. Mer lär jag få veta de närmaste timmarna.

Samtidigt besinnar jag min egen olämplighet. Vore då nu är det nämligen jag som talar för Svenska kyrkan i Örebro, inte kyrkoherde Anders Lennartsson. Och jag känner att jag inte skulle kunna.

Att Anders däremot kunde är jag stolt över. När han intervjuades på TV visade han just den generositet och medkänsla som dessutom är ett med honom själv. Han visade att han representerade en kyrka som känner för medmänniskor vare sig de är troende eller ateister, kristna eller muslimer. Och vad mer kan han och den kyrka han representerar, ge uttryck för  i denna situation.

Med mig har det med åren blivit så att Jesu ord på korset ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig” blivit något som sammanfattar det mesta. Det betyder att den Gud som jag anförtrott mig själv och de mina till, inte handlar som jag förväntat mig att denne Gud skall göra.

Då gällde det Jesus. Den Gud som Jesus representerade handlade inte som Jesus i sin tro förväntade. Gud lät det ske som inte fick ske. Det sanna och det rätta, löften och profetior, allt gjordes om intet när Jesus avrättades. Korset blev förstådd efter vad som gemene man kunde beskåda, en symbol för ondskans seger. Och Jesus insåg detta. Om det vittnar hans utrop.

Och jag känner det samma nu när elva oskyldiga personer fått sätta livet till genom en besinningslös, säkerligen djupt störd persons, handlande. Det är som funnes det ingen Gud.

Men hur skulle det ha sett ut ut om jag som Guds representant för Svenska kyrkan i Örebro hade basunerat ut detta till chockade och sörjande människor i Örebro. Det hade varit katastrofalt. Anders Lennartsson gick en annan väg. Han visade på medkänsla och antydde att han trodde på att det trots allt långt därborta fanns något att hoppas på.

Också jag bärs trots allt av detta hopp, nu förankrat inte i Jesu upplevelse av övergivenhet, utan i dennes förtröstan. Om denna vittnar Jesu allra sista ord innan han försvann in i döden  ”I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande”.

Så är det alltså också med mig. Jag iakttar att Gud låter det ske som inte får ske. Gud tiger när han som mest behövs. Ändå bekänner jag av hela mitt hjärta att Gud är mitt enda hopp, min enda egentliga förankring.

Men det jag här blottat av  mina innersta känslor, hade jag  inte kunna säga om det varit jag som burit Anders Lennartssons kläder. Han sade det inte heller. Och det är jag stolt över.

5 25 Tro i allmänhet och kristen tro i synnerhet

Det är nästan generande självklart det jag nu skall säga. Ändå säger jag det eftersom religionen falskeligen har lagt beslag på något som egentligen är allmän egendom.

Detta något är begreppet tro  som religionerna med den allmänna meningens hjälp falskeligen gjort till något förbehållet de religiösa, dvs enkelt uttryckt dem som  bekänner att de tror på en Gud.

Så är det naturligtvis inte. Grovt uttryckt kan man skilja mellan verklighet och upplevd verklighet. Det ena har vi framför våra ögon, det andra bär vi inom oss. Det ena lika nödvändigt som det andra. Den yttre verkligheten kan vi ta i, den inre, d vs det vi tror eller föreställer oss, behöver vi för att kunna hantera eller begripa oss på det yttre som låter sig konstateras.

Uppenbart är att det yttre och det inre måste samverka. Sker detta på ett rimligt sätt smälter det ”sedda” och det ”trodda” samman och bildar en enhet I och med det kan vi hantera den verklighet som vi möter.

Bygger det ”trodda” på en vanföreställning blir den ena villa större än den andra. Vi föreställer oss att något är på ett visst sätt, men i själva verket råder inget samband mellan det ena och det andra. Vår tro visar sig vara fantasier och i den egenskapen mera till skada än till nytta.

Denna process där det ”sedda” konfronteras med det ”trodda” är inte bara vanlig, den är alldaglig. Först när vi slocknat som människor upphör den. Processen ”sett/trott” är ett med att vara människa.

Ser man det hela på detta sätt förstår man hur ödesdigert det är att förbehålla ”tron” till religiösa människor. Vi har gjort oss urarva ett hanterligt redskap när vi skall hantera frågan ”tro/vetande”.

Endera får vi då i vår förblindning låtsas att det inte finns som ändå finns. Eller också får vi ta till synonymer för begreppet tro för att få reda i den verklighet vi ställs inför. Det vanligaste misstaget är ändå att vi lägger det som egentligt heter tro under begreppet vetande. Ett ödesdigert grepp eftersom det gör vetandet till en blandprodukt mellan tro och vetande. Sen skryter vi över att vi vet något som vi egentligen inte vet.

Summa summarum är att jag pläderar för att man skall ställa upp den mänskliga problematiken på enklast, dessutom på det mest korrekta sättet. Detta gör man genom att ställa tro mot vetande i konfrontationen mot varandra, detta för att i slutändan komma till rätta med såväl naturvetenskapliga som humanistiska frågeställningar. Så kommer man fram till bästa möjliga resultat i såväl det lilla som det stora.

Men kristen tro då? Vad står den för. För mig är den en variant  av problematiken ”trott” och ”sett”. Och som sådan underställd de prövningar som livet ställer på var och en av oss.

Med andra ord skall kristen tro prövas mot verkligheten för att den skall bli äkta. Håller den inte för verkligheten får man skifta tro tills den gör kristen övertygelse trovärdig i den livets kamp som tillhör oss alla.

Så tänker åtminstone jag det hela. För min del har det tvingat fram korset som det för kristen tro specifika. Först så ger min kristna tro  mig mening i den tillvaro där allt som rör sig på ett eller annat sätt berör frågan om tro ställt mot vetande.

4 25 Det jag skådat får inte sägas

Jag bär på övertygelser som är ett med mig själv. Ibland bottnar de i fördomar, ibland i det ”heliga” som bor i mig. Vad som är det ena respektive det andra har jag inte ens själv klart för mig. Åtminstone inte alltid. Ett tror jag mig dock veta att mycket av det jag står för är dömt av historien. Det har haft sin tid vad jag själv än tycker.

Här ett exempel, nedskrivet mitt i språnget, d v s just när det hände.

Allt i mig kretsar kring min dementa hustru. Hon finns ständigt i mitt huvud. När detta skrivs var jag tillsammans med mina barn när jag utbrast. ”Man kan säga mycket om Gunlög, men allt blir fel om man inte förstår att mamma fick vara det hon ville bli. Och när hon sen fick er, blev det ytterst er hon levde för. Nog var jag viktig, nog syskonen, nog hennes föräldrar, nog hennes yrkesidentitet, men omsorgen om er slog allt. Inte undra på att den yngste av er hann bli arton innan hon återvände till arbetslivet.

På det blev reaktionen häftig. Ett av mina barn blev så upprört att hon brast ut: ”Jag blir så irriterad, när du säger så. Som om att det att hon fick oss, var det hon levde för”.

I den repliken ligger mycket. I själva verket allt. Det var två världar som möttes, den gamla och den nya. I den gamla världen var moderskapet sammanfattningen av allt. I den nya jämställdheten mellan man och kvinna det överordnade värdet och föräldraskapet ett gemensamt ansvar.

Och där stod jag med den sanning som jag dagligen skådat i min hustrus ögon, den att hennes barn var meningen med hennes liv, den allt överordnade meningen.

Men det jag själv skådat var det som inte får sägas i moderniteten. Det slår sönder själva grunden för all samlevnad som heter jämlikhet mellan man och kvinna.

Men jag kan inte ljuga. Det jag har sett har jag sett och för vem skall jag vittna om denna sanning om inte till mina barn.

Men nu är det inte jag som är bärare av framtiden. Det är mina barn och mina barnbarn. Och nog har de hämtat värderingar från sina föräldrar, men f a är det samtiden som gett dem det de har.

Och samtiden tränger, vilket jag vill eller inte,  även in i min egen själ. Även jag tycker det som får tyckas och värderar det som skall värderas.

Men tack och lov att jag fortfarande kan vara så sann att jag inte förnekar det jag själv sett med mina egna ögon, att min Gunlög hade sitt fäste i sina barn. Barnen och barnbarnen gav mening, ja var själva meningen.

3 25 Min bild av Jesus

Den ene efter den andre av mina närmaste har gått ur tiden. Dock ännu inte försvunnit från mig. Den närmaste tiden efter dödsfallen har tvärtom bilden av de mina blivit tydligare. Detaljer har visserligen försvunnit men helheten blivit klarare.

Så inte med Jesus, han som är mitt livs stora trosföremål. Gör jag inget åt det blir min bild av honom ohjälpligt splittrad.

Jag studerar för närvarande en bok av en fransk katolsk sociolog, Chantal Delsol. Hon är brinnande i sin tro trots att hon ser hur kristen tro i nutid ligger i själatåget. För henne ligger den katolska trons framtid i det enskilda vittnesbördet. Där har tron sin framtid. Och vad trons innehåll  beträffar bekänner hon sig till en översinnlig sanning. Jag citerar ”i detta fall en enda Gud som kom till världen”.

Jesus blir i detta fall en enda Gud som kom till världen. Inte så olikt en av mina vänner som inte skiljer Gud från Jesus. Den ene som den andre är samme Gud.

Vad mig själv beträffar bestämde jag mig för en tid sedan att gå till själv urkällan, d v s till evangelierna i mitt sökande efter den sanna bilden av Jesus. Som om det inte var nog. I stället för att läsa ett evangelium i taget läser jag alla i ett enda sammanhang. Det kallas att läsa synoptiskt, d v s i ett enda andetag, alla på en gång. Den som vill göra som jag skaffar sig en synops. För min del läser jag Carl Heinz Peiskers ”Evangeliesynops”.

Vad slås jag då av? Rader av underverk i tidens stil. Det är som vore underverken Jesu kännetecken. Först vid noggrannare läsning finner man att underverken inte är det enda.

Ni som känner mig vet att aposteln Paulus, särskilt i de äldre breven, väckt min förundran. För honom är Jesus just en bild av Gud, som i sin tur öppnar för de kristustroendes mystiska liv i Gud, vilket står för ett försonat liv, ett liv med förnyade möjligheter.

Men tro inte att jag känner mig framme bara för det. Jag får inte ro förrän jag låter Jesus vara den människa han var. Jesu gudom låg och ligger i att han var just människa, sann människa, sannare än någon annan.

Kulmen nås när allt ändat i katastrof, när Jesus i uppgivenhet på korset ropar ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”. Till detta hör bekännelsen i dödsögonblicket, ”I dina händer Herre Gud, överlämnar jag nu min Ande”. Så kan endast Guds son tala.

Med kvinnorna vid den tomma graven bekänner jag sedan honom som uppstånden. Men jag skiljer på kors och uppståndelse.  Korset är för mig ett faktum, uppståndelsen ett trosfaktum.

2 25 Tankarna grupperar sig bildar mönster…

Tankarna grupperar sig och bildar mönster och det vilket vi är medvetna om det eller inte. Och mönstren blir till hållningar, övergripande eller specifika och hållningarna i sin tur till till handlings- och tankemönster. I slutändan vet vi vad som är rätt och vad som är fel. Vet att förbanna visst och välsigna annat.

Tro bara inte att denna process sker i ditt eget inres slutna rum. Visserligen är du delaktig, har t o m formell vetorätt när tankemönster som du ogillar tränger sig på. Trots det är  tankemönstren huvudsakligen kollektivt betingande. De beror mer än annat av strömningar i tiden som obönhörligt gör sig påminda och pockar på acceptans och tilltro.

Nog går det att täppa till öronen, protestera och t o m  komma med alternativ. Inte minst jag kan vittna om det, jag som nog är vänlig och följsam till det yttre, men som har huvudet fullt med tankar som motsäger allmän mening. Men resultatet brukar vanligtvis bli av marginell betydelse. För min del har jag inte sällan fått för mig att jag är ensam på banan. Ingen tycker eller tror som jag.

Men det finns undantag. Det finns dom som sett vad andra inte upptäckt. Men ser man närmare på dessa undandtag brukar de ha både tiden och omständigheterna på sin sida. Bara så att de före andra sett vad tiden kräver.

Jag vet vad jag talar om. Har nämligen sysslat med den nyevangeliska väckelsens genombrottsmän under andra hälften på 1800-talet. Intuitivt sa de och tyckte de vad i fortsättningen många skulle säga och tycka. De satte igång något som tiden krävde. Sen, när tiden var ute och sekulariseringen inne, hjälpte det inte längre vad vad våra andliga ledare sade. Ingen lyssnade. För att få några med sig tvingades de anpassa evangeliet till det sekulariserade tänkandets villkor.

Idag ondgör vi oss över Putin och Putin över oss. Vi radar fördömanden över honom och över hans regim. På motsvarande sätt radar Putin anklagelser över oss. Och vi tycker oss ha skäl för våra fördömanden men det tycker också Putin att han har gentemot oss.

Men  vi glömmer bakgrunden och bakgrunden är tankar som grupperar sig och bildar mönster och som i slutändan vet besked om både vad vi skall se och tycka.  Beskedet från oss i väst är att Putin vill ta det som inte är hans. Putin i sin tur menar att Ukraina är en del av Ryssland och alltid varit det. Och bakom sig har han tankar som trängt ner i det ryska folkdjupet. Enligt dessa är Ryssland och Ukraina broderfolk, ja i grunden ett enda folk.

Tala sedan inte om samvetets okränkbarhet och om  vars och ens fria vilja. Sanningen är ju den att folk tycker det folk tycker och folk går dit folk går, för att tala med min svärmors ord.

Tro bara inte att jag efter denna anhopning av sanningar gett upp tanken på den absoluta rätten och den absoluta sanningen. Bara så att jag inser att vägen till sanningen är betydligt krokigare än vi vanligtvis  tänker oss.

Men den krokvägen måste vi ta och den krokvägen går via djupgående grepp om det som påverkar oss. Utan det greppet blir vi slavar under tidens tyckanden samtidigt som vi tror oss företräda rätt och sanning.

1 25 Om associationsbanor som skiljer och förenar

Du skall skriva begripligt sa Jon, vid kyrkkaffet. Tänk på vem som skall läsa det du skriver. Men det händer att jag inte vill vara begriplig, svarade jag. Jag skriver för att själv begripa.

Vi var vid detta replikskifte tre vid kaffebordet, Jon, jag och en praktikant från Socialhögskolan. Replikskiftet var aktuellt för praktikanten. Snart skulle han skriva sin slutuppsats.

Så jag vågade gå vidare. Berättade att jag just höll på med något för mig främmande, en trosfilosofi, kallad nythomismen. Det för mig fruktbara var att jag kunde ta spjärn mot denna nythomism  för att lättare kunna göra klart för mig var jag själv stod. Att någon annan skulle ha nytta av vad jag kom fram till, var mig främmande.

Men så långt kom jag inte. Jag stannade i själva ansatsen, förstod att det jag tänkte säga skulle bli en monolog utan genklang. Varken Jon, som förstår det mesta, eller praktikanten som just skulle skriva sin slutuppsats, skulle få ut något av vad jag tänkte säga.

Varför? Därför att mina tankebanor och mina associationer, var just mina egna och inte de två andras. Det fanns inget att anknyta till.

Sen kom jag hem och funderade vidare. Jag har gott om tid till det, ensam som jag är. Min fru som bor på ett demensboende besöker jag på förmiddagarna.

Och jag kom fram till att det finns något som heter associationsbanor, d v s tankelinjer, som endera skiljer eller förenar.

Det finns förstås egna tankelinjer och associationsbanor, ofta framtänkta av de mest udda anledningar, men f a kollektiva, som binder samman människor och gör att man förstår, tycker och värderar på liknande sätt. 

Och dessa  de gemensamma tanke- och associationsbanorna har den mest genomgripande kraft. De gör att folk tänker, tycker, tror och värderar på gemensamt sätt. Detta blir som tydligast för dem som befinner sig utanför de gemensamma associations- och tankebanorna. Dessa har inte en chans att få gehör för sina åsikter. De har fel vare sig de har rätt eller fel.

Det talas alldeles för lite om detta. Det är som om majoritetens mening per definition representerar det sanna och det rätta. Detta när sanningen är den att det rätta ofta beror av den tankeströmning eller de associationsbanor som för tillfället gripit majoritetens sinnen och samveten.