8 26 Föreställningen – en av den kristna trons kusiner

Jag tänker så här. Å ena sidan har vi det faktiska, å den andra föreställningen om detta faktiska. Det ena lika nödvändigt som det andra. Vad har man nämligen för nytta av något man inte förstår sig på. Först med föreställningens hjälp bringas ljus i okunnighetens mörker.

Om det inte är så illa ställt att föreställningen är falsk. Då befinner vi oss fortfarande i okunnighetens mörker.

Den kristna tron är besläktad med allt vad föreställningar heter. Jag kallar dessa en av trons kusiner. Och det är med kristen tro som med föreställningar. Är tron falsk befinner vi oss, hur brinnande vår tro än är, i okunnighetens mörker. Är den relevant förvandlas mörkret till ljus.

Jag har dessutom för att kunna tänka klart satt förhållandet mellan faktum och föreställning på formel. Det håller i de flesta sammanhang att ta till vana att låta de båda storheterna utmana varandra. Ur dessa möten blir åtminstone jag klokare än jag var tidigare.

Detta alldeles särskilt i det som med åren blivit mitt livs utmaning, att på ett rimligt sätt tolka det som heter Guds ord, nämligen bibeln. Ni som under rubriken ”Bloggen” på min hemsida bjornsvard.com läser mina bibelstudier märker snart att det är den taktiken jag använder för att nå klarhet. Jag ställer det föreställda (tron) mot det faktiska och sen ser jag vart jag kommer.

Men nu är inte detta mitt huvudärende. Vad jag är ute efter är att karakterisera ”kusin föreställning”. Dessutom upplysa om att denna trons kusin, vilket vi är medvetna om det eller inte, påverkar den kristna trons innehåll. I alla lägen blandar den sig i och påverkar.

Detta alldeles särskilt gäller detta  de föreställningar som tiden och omständigheterna skapat. Man märker tydligt denna påverkan i täta familjebildningar. I dessa skapas alldeles speciella föreställningar om rätt och fel, om sanning och osanning. Så också i samhällen, där massmedia trummar på med föreställningar om rätt och fel, moraliskt omoraliskt, förkastligt och prisvärt, i så tät följd att alla blir påverkade. Inte undra på att ryssar tycker si och västerlänningar så. Det som för väst är ett anfallskrig blir för ryssen försvar av ett slaviskt intresseområde.

Som om detta bara gällde den aktuella konflikten mellan Ukraina och Ryssland. Vilket vi vill det eller inte kan vi inte undgå att påverkas av tidens föreställningar om rätt och fel, prisvärt eller förkastligt. Detta påskyndat av massmedia som pumpar ut sina värderingar dag som natt. Ironiskt nog sker detta med samtidigt tal om objektivitet i bedömningarna.

Dessa föreställningar som ligger i luften har under den kristna kyrkans hela historia påverkat inte bara omgivning utan också den kristna trostolkningen. I så hög grad sker detta att den kyrkohistoriker som inte tar hänsyn till denna påverkan förvandlas till faktasamlare när dennes uppgift är att redovisa både fakta och sammanhang.

Därför min kristna broder eller syster, se upp med ”kusin föreställning”. Den kan både hjälpa stjälpa. Stjälpa när den påverkar kyrkans förbön i veckans huvudgudstjänst, så att den blir till ett demokratins valmanifest. Hjälpa när den ger nytt ljus åt trosföreställningar  som hittills legat i dunkel.

7 26 Den skapande förutsättningen

Förutsättningen, den grund du och jag står på, är i sin tur skapande. Jag går så långt att jag påstår att förutsättningen/grunden t o m är en väsentlig del av den verklighet vi upplever och de sanningar vi stöttar oss på.

Förutsättningen, det är vad jag har med från unga år men också sånt i fortsättningen som satt sig så djupt  i mitt inre att det blivit ett med mig. Detta som lagt grund i mitt inre  är som en form utifrån vilken jag formar min bild av omgivning och värld.

Denna grund, man skulle kunna kalla den  vår inre form, är skapande. Det betyder att den är med och formar våra aktuella bilder av verklighet och värld och därmed också hur vi ser på rätt och fel eller t o m vad som är sant respektive falskt. Jag påstår sammanfattningsvis att våra grundläggande föreställningar i icke ringa grad formar vår verklighetsuppfattning.

Jag har snuddat vid detta i tidigare inlägg, t o m exemplifierat vad jag menar. Jag minns att jag berättat om den arvstvist jag indirekt via min hustru blivit indragen i. De skilda verklighetsbeskrivningar som där står mot varandra kan i icke ringa grad härledas till skilda erfarenheter från tidig barndom. Men säg den tingsrätt eller hovrätt som kan fatta det.

Men det var inte därför jag format detta inlägg. Orsaken är den att jag sent omsider i mitt liv tagit mig tid att försöka tränga in i teologen Gustaf Wingrens tänkande. Jag gör det genom att sätta mig in i två av dennes huvudskrifter ”Skapelsen och lagen” och ”Evangeliet och kyrkan”.

Wingren framträder där med anspråk på att förstå vad bibeln handlar om och går ut på. Han lägger grunden i bibelns skapelseskildringar. Wingren behandlar inte det primitiva och förvetenskapliga i berättelsernas anslag, inte heller den historiska bakgrunden.  Det är etiken, moralen och meningen han är ute efter. Och till det hör Paulus utläggningar inte minst i dennes huvudbrev, romarbrevet.

Med detta som grund framträder urhistoriens Adam som den ena polen och Kristus, den andre Adam, som den andra. Han låter Adam ta och Kristus ge och ur detta tagande och givande kan han sedan utmejsla frälsningens väg. Ni som läser mig lär få höra mer om detta framledes.

Wingren tvekar aldrig på målet. Han vet vad bibeln handlar om och han vet ärendet. Inte ett ord av bibelkritik, inte ett ord om att bibeln talar med delad tunga. Detta inte därför att att han inte märkt av sånt, mer därför att han inte tycker det har med saken att göra.

Men jag kan vid läsningen inte låta bli att tänka över förutsättningen för Wingrens tal, var han fått den mall utifrån vilken har tolkar sin Paulus och bekämpar dem som tolkar bibeln annorlunda än han själv.

Själv tycker han att bibeln själv är argument nog. Men bakom ligger i själva verket Luther, alltid denne Martin Luther, dessutom genomgående tolkad i samklang med Henrik Ivarssons avhandling om Luthers predikan. Inom parentes var denne min lärare i predikokonst under den sista delen av min utbildning. Wingren återkommer ständigt till Ivarsson i sina noter.

Så ett kan jag säga redan i detta inledningsskede, att för Gustaf Wingren var Martin Luther en av de skapande förutsättningarna för dennes tänkande, en grundläggande form för vad som var rätt och fel i dennes livsbetraktelse. 

6 26 Med granskandet som livsprogram

Med ökad ålder har somt tagits ifrån mig, annat lagts till. Här exemplifierat av hur min inneboende drift att i alla sammanhang  granska, veta, och förstå med åren har förändrats.

Till  allt mitt pluggande i realskola, gymnasium och på universitet har nämligen hört att inte bara kunna utan också förstå. Det ena var jag inte värst på, det andra väckte mitt intresse så där kunde jag t o m utmärka mig. Att förstå religiösa sammanhang kom att bli mitt livsintresse.

Detta mitt livsintresse kom  att bli en tidsödande sysselsättning vill jag lova. Så här i efterhand förstår jag inte hur jag orkade. Läs min avhandling ”Väckelsen i lokalsamhället” (1987) så förstår ni vad jag menar.

Nu på gamla dar  orkar jag inte som tidigare  samla relevant och annat för ändamålet nödvändigt  bakgrundsmaterial. Jag tar istället vad jag har och skärskådar det. I mitt fall har detta bland annat inneburit att jag fingranskat delar av vad erkända teologer skrivit och kritiserat det. Detta granskande har på gamla dagar  blivit något av ett livsprogram för mig, min väg till fördjupad insikt.

Vad har då detta givit? Jag skall ge ett exempel. När jag vänt ut och in på mina teologers tankegångar har nästan av sig själv följande blivit klart för mig. Jag har förstått att inte bara teologers, utan allas tankegångar, har två sidor. Den ena är byggd på vetande, den andra på tro. Vetandet tycks som hugget i sten och skall så vara. Men vetandet måste sättas i sammanhang. Och det sker i en process av prövning som när den processen nått sin mognad bygger på tro. Trons uppgift är alltså att sätta vetandet i sitt sammanhang. Med tron är det för övrigt  som med så mycket annat. Den kan vara mer eller mindre välgrundad. Detta vare sig man heter teolog eller något annat. 

Men nu var det egentligen inte det jag ville säga med detta inlägg. Vad jag egentligen vill är att vittna om vad detta mitt ständiga granskande haft för betydelse för mitt liv till vardags.

Kanske ger detta  exempel något av svaret.

 Här om veckan tog jag mig före att på det äldre- och demensboende där min hustru bor, skämta. Jag skämtade med kritisk udd med en av de patienter som i brist på självkännedom sade ett men menade något annat. På detta följde att  hon, som sade ett men menade något annat, tog illa vid sig.  Detta ledde i sin tur till att en insiktsfull undersköterska trädde emellan med en försonande replik. Själv  skämdes jag. 

Skämdes och förstod att jag måste handskas mer varsamt med dem som med min hustru inte kan reda sig utan stöd. Därutöver  undrar jag  om jag skämts om jag inte fått hjälp av att jag gjort granskandet till  mitt livsprogram. Detta  granskande går ju ut på att inte nöja sig  med vad som påstås utan även vad som ligger bakom det påstådda? Och det inte enbart när det gäller andra utan också när det gäller mig själv.

5 26 Teologiska positioneringar. Några exempel

Särskilt evangelierna är indelade i småstycken. Småstyckena kallas på teologspråk perikoper. Perikoperna i sin tur har oftast en poäng. Och i poängen ligger budskapet, ett budskap som är entydigt, dessutom ett Guds ord till oss. Vissa av oss kristna säger att perikopernas entydighet är hela bibelns. Allt i bibeln är entydigt ett Guds ord

Bakom dessa, låt oss kalla dem ”gudomliga positioneringar,” döljer sig  emellertid situation och historia. Situationen är händelser i Jesu liv som i sin tur  blivit till  delar av historien om Jesus. Det är när man fördjupar sig i detta senare som av det till synes självklara blir det problematiska. Därtill kommer  att trådarna drar åt olika håll i de enskilda  bibeltexterna, dessutom att redan när bibeln fogades samman till en enhet, harmoniseringar var av nöden för att få det hela att smälta samman i en enhet.

Det som tycktes så självklart blir därför  för många av oss inte längre lika självklart. Tankarna väcks: vad är egentligen sanningen om Jesus? Vad är hans plats i den judiskt kristna heliga historien?  Andra ser inte problemet. Allt är ju för dem så självklart. Allt i bibeln  är Guds entydiga ord.

Två bilder alltså, en där självklarhet råder och en annan där långt ifrån allt är en självklarhet.

En där bibeln är ett entydigt Guds ord, en annan, där det gudomliga i bibeln är något man söker.

Själv tillhör jag med många sökarna, en av de sökare som tror mig ha funnit. Och jag är sannerligen inte ensam. En av dem hette Gustaf Aulén tidigare biskop i Strängnäs. Flera av mina äldre kollegor var vigda till präster av just Gustaf Aulén. Gustaf Aulén och en grupp med honom fann enheten i bibelns grundmotiv, av dem profilerad i den självutgivande kärleken, agápe.

För många luktade deras lösning modernisering. Andra, bland dem Gustaf Wingren i Lund, hängde  upp sig på att dessa, de så kallade lundateologierna, inte lade grunden i skapelsen och lagen som en förutsättning för Jesu framträdande. Jesus var för honom ingen laggivare, däremot befriaren, befriaren från lagens skuld genom evangeliet.

Själv satsar jag på utväljelsen, en utväljelse som är ett grundmotiv hela bibeln igenom. Israel är det utvalda folket och Jesus den före alla andra utvalde. För Jesus var utvaldhet inget privilegium, mer en uppgift. När utvaldheten läses privilegium är det bland det skadligaste som finns, men som uppgift leder det till välsignelse.

Varför skriva detta här och nu. Därför att jag just nu satsar min kraft på den för så många betydelsefulle Gustaf Wingren. För mig är han trögläst. Men hjälper mina bedömningar av honom till att jag klarare ser det bärande i Jesu framträdande är det väl värt mödan.

4 26 Omsorg stavad vårdboende

Min hustru bor sedan fem år på Rostahemmets vårdboende i Örebro. Hon är svårt dement, men känner fortfarande igen mig. I lyckliga fall kan man i hennes ansikte ana ett roat leende, men det är sällan.

Personalen är sammansvetsad sedan många år och alla vet vad vård innebär. Så min hustru lever trots sin utsatthet i den bästa av världar. Omsorg stavad Rostahemmets vårdboende är för henne just den bästa av världar.

Jag tillhör långt ifrån dem som tar god vård för självklar. Tvärtom tillhör jag dem som förstår att den goda vård som min hustru åtnjuter förutsätter en rad av omständigheter som gör den goda vården möjlig.

Ekonomin sätter gränser. Rostahemmet måste hålla sig inom ramarna för den budget som är avsatt för verksamheten. Nedskärningar hör därför till vardagen. På områden där man vant sig vid att  med tiden bli rundhänt, måste man finna sig att banta ner. Personalen måste få bra betalt och goda prestationer måste visa sig i lönekuvertet. Men blir man för generös drabbar det skattebetalare  som har mer hål att stoppa i än i omsorgsboenden.

Ordning och reda är en förutsättning. Ett kaotiskt samhälle må äga invånare med hjärtan av guld men förmår trots detta inte samla sig till kollektiv omsorg värd namnet. Ja inte bara ordning och reda, utan extrem ordning och reda, är en av grundförutsättningarna för att den kollektiva vården i ett samhälle skall fungera. Jag har en god vän som är ekonom, t o m tidigare professor i ämnet, som berättat för mig att vårdekonomi är med det krångligaste som finns att sköta på ett professionellt sätt.

Sen skall förstås hjärtat finnas på rätta stället. Ett samhälle som i nit om egen framgång satsar allt på det som ger framgång, makt och pengar, klarar inte den kollektiva omsorgen. Sånt överlämnar man åt individen att själv sköta via privata lösningar. Resultatet låter inte vänta på sig. De finaste vårdinrättningar står att finna i sådana samhällen, men också ett utanförskap och en nöd som saknar motsvarighet.

Sen det viktigaste av allt, vård typ Rostahemmet, förutsätter ett samhälle där den enskilde medborgaren lever som hon lär. I det här fallet att hon förstår att omsorg stavad Rostahemmets vårdboende är förpliktande även för privatlivet. Människor som inte bryr sig om varandra bygger inte samhällen där kollektivt väl är en av grundpelarna.

Själv är jag ödmjuk inför det jag får uppleva vid mina dagliga besök hos min hustru. Men jag är också förundrad. Jag förstår ända ner i mitt innersta att det jag får uppleva inte är något självklart. Detta förstärkt av vad jag själv fått uppleva efter alla mina år som kyrkoherde i Mikaels församling i Örebro.

När jag själv stod i händelsernas centrum kunde jag tillsammans med engagerade medarbetare bygga upp en diakonalt inriktad församling av så hållbart slag att den står sig dem dag som idag är, trots att det var mer än tjugu år sen jag gick i pension.

Men efter pensionen blev det tvärstopp när jag i Hela Människans regi försökte påverka kyrkor och frikyrkor att inrikta sig på de utsatta på sätt som jag en gång gjorde i Mikaels församling. Ingen hörde när jag predikade att Stadsmissionen nog är en bra idé att samlas kring men att denna rörelse förutsatte diakonalt inriktade församlingar med spets i engagemang för de utsatta.

Och jag lärde mig att det självklara inte är självklart, åtminstone inte när en pensionerad kyrkoherde yttrar sig. Lika lite självklart som det är att Rostahemmet fungerar så bra som det gör.

3 26 Ta vara på är utgångspunkten, tron andra steget

Det är livet som är undret över alla under. Att tillhöra de levandes skara är miraklet över alla mirakler. Det är också möjligheternas själva utgångspunkt.

Att leva är inte att skapa möjligheter, det är att ta till vara det som redan finns. Nobelpristagaren skapar inte verklighet, han eller hon tar istället vara på möjligheter som redan finns. Den lyckosamma politikern ser möjligheter som andra inte ser och gör verklighet av dem. Den exemplariske samhällsmedborgaren skapar verklighet av möjlighet. I smått som stort alltid samma mönster. Människan skapar inte, hon tar vara på, tar vara på det som är undret över alla under, att det finns något att ta vara på.

Så tror man inte på Gud får man skapa sig en, vare sig man tror på Gud eller inte, en gud som är alla möjligheters givare.

Problemet är missbruket och missbruket är att ta vara på till egen fördel och andras nackdel. Sånt leder till krig och allehanda elände. Så tror inte missbrukaren  på djävulen får han eller hon skapa sig en.

Ta det som jag skrivit hittills som preludier, preludier till det mångfacetterade som heter kristen tro. Denna tro har sin grund i det jag ovan skrivit om livet som under och om delaktighet som dess specifika kännetecken. Men det är ett specifikt sätt att förhålla sig till livet som under. Dess förutsättning är tro.

Tron i sin tur innebär anslutning till en specifik trostradition, den judiskt kristna. För oss som kallar oss kristna har denna trostradition sin höjdpunkt i Jesu framträdande. För egen del har denna trostradition sitt centrum i Jesu död på korset och i förkunnelsen om hans uppståndelse från de döda liksom dennes närvaro bland dem som åkallar honom.

Denna kristna trostradition bär långtifrån självklarhetens prägel, den självklarhet som kännetecknar den delaktighet som jag ovan betecknat som utgångspunkten för allt liv.

Bristen på självklarhet tvingar fram tron som en förutsättning för inriktning och handling. Den tvingar också fram ett långtifrån självklart förhållande till trons själva utgångspunkt, bibeln eller den heliga Skrift.

Själv har jag satt min tro på formel. Dess förutsättning är antagonism mellan det trodda och det sedda, mellan ideal och bevisbar verklighet. Ur denna kamp skapas ständiga varianter av kristen tro, synteser som växlar över tid men aldrig ändar i ett sidospår där försoningen mist sin kraft och läran blivit synonym för livet.

Ta detta inlägg som min aktuella programförklaring, en del av min trosbekännelse om ni så vill.

2 26 Sanning för mig

I min tidiga ungdom fann man på ett vaccin mot polio. Och i ett nu fick man bukt med denna hemska förlamning. Trots detta fanns det i min bekantskapskrets åtskilliga särskilt äldre, bland dem min mamma, som vägrade att låta vaccinera sig. I nutid finns det motstånd mot  allt vad vaccinationssprutor heter.  Vaccinationskampanjer må ha räddat miljontals liv.

Sånt kallar jag dumhet eller obildning. Det är ju uppenbart att vaccinationer räddar liv. Det ligger så nära uppenbar sanning man kan begära att påstå att vaccinationer kan rädda liv.

Så nära ligger inte sanningar av annat slag, särskilt inte sanningar som är kopplade till ideologier och trosuppfattningar  av olika slag eller till för mänsklig hjärna  komplicerade sammanhang.

Hur lätt är det inte att här briljera med sanningar som inte har med saken att göra eller dra slutsatser som inte leder någon vart.

Sånt skall man se upp med. Det duger alltså inte att lita på en politiker eller  en predikant enbart därför att han eller hon framför ett antal i och för sig riktiga teser. Det är vad han eller hon är ute efter som är bärande för riktigheten. Eller slagordsmässigt uttryckt,  det är det sammanhang hon sätter in sina sanningar i som  avgör sanningen.

Om vaccinationsmotstånd har med bildning att göra och därför relativt lätt att få bukt med så är det desto svårare att skydda sig mot mer eller mindre  falska politiska eller religösa hållningar. Detta  särskilt om dessa är  är byggda på en rad till synes riktiga premisser. Att avslöja dessa som falska eller ovidkommande  vare sig dessa är politiska eller religiösa  är med det mest grannlaga som finns.

Ändå är det just detta som jag vigt mitt pensionärsliv åt. För min del genom att fördjupa mig i en religiös problematik  och där utifrån det för mig oundvikliga sambandet mellan kristen tro och respekt för det uppenbart sanna. Detta i sin tur fotat i min övertygelse att tro och verklighet befinner sig i ett oupphörligt samspel i allt genuint liv, alltså även i fruktbärande religiösa hållningar.

Vad jag alltså är ute efter, både för egen del och för andras, är en kristen tro som håller måttet utifrån sanningens krav. Denna min strävan har drivit mig långt ut i en historiskt kritisk betraktelse men kanske ändå längre in i ständigt nya upptäckter av det genuina i Jesu framträdande. Den sanningen förbinder jag i sin tur mer med Golgata än med Betlehem. Jesu försoning har blivit min tros nyckel. Och min väg till Jesu Gud har med tiden allt tydligare förankrats i det som vi alla har gemensamt, livet. Förundran över livet som faktum har  mer än annat öppnat mina ögon för en Gud som är ett med livet. Detta är sanning för mig, trons sanning, dock inte bevisbar sanning.

1 26 Gudsförnekaren och jag/förunderligt lika 

Gudsförnekelse har många bottnar. Viss gudsförnekelse är  rationellt, annan främst känslomässigt betingad. 

Här adresserar jag den rationellt betingade gudsförnekelsen, den vars officiella namn är ateism. Jag vänder mig alltså till dig som låter liv och tillvaro framstå i all sin fakticitet  Gud förutan. Jag vänder mig till dig som kallar dig ateist

Dig frågar jag.  Är det möjligen en personlig Gud, en Gud formad utifrån mänskligt förnuft och utifrån mänskliga föreställningar du förnekar. Jag antar att det inte är den Gud som tillvarons själva ”vara” förutsätter som du påstår vara en fantasi.

I så fall befinner vi oss på samma våglängd. Även jag som kristen har svårt att tänka mig en Gud som låter sig formas utifrån mänskligt förnuft och slutledningsförmåga. Det dilemmat står även bibelförfattarna inför.  Det visar en närläsning av de bibliska skrifterna. De kan när det vill sig illa tillskriva Gud den ena egenskapen efter den andra och lägga i Guds mun befallningar som många gånger mer motsvarar fromma människors förhoppningar än den eviges befallningar. Så den Gud som vi tror på tvingas vi många gånger föreställa oss och skapa.

Beter dig inte du som berömmer dig av att vara ateist på liknande sätt? Det du inte äger tvingas du skapa om än utifrån ditt eget sätt att tänka och uttrycka dig. Du föreställer dig en absolut rätt som en form av gudsersättning. Sen talar du på den grunden om mänskliga rättigheter som vore dessa sprungna ur den evige Gudens mun.

Ja tvingas inte  du som jag i allt vi företar oss orientera oss utifrån det absoluta, även om det synes omöjligt. Vänder du tvärtemot detta på ateismens grund det absoluta ryggen och gör tvärtom  blir du en människa utan moral och medkänsla som bryter ner när du är kallad att bygga upp.

Alla har vi dessutom heliga skrifter gemensamt om än med det mest skiftande innehåll. Och alla består vi oss med heliga män och kvinnor  om än i de mest skilda klädnader. För den delen också med dem som vi med rätta vänder ryggen.

Mot denna gemensamma bakgrund ter sig mina egna livsval som avgörande. Jag valde redan i min ungdom att gå den kristna trons väg. Det kom att bli avgörande både på ytan och på insidan. På ytan eftersom jag inte alltid under mitt liv följt modernitetens trender, på insidan genom att i tid och otid läsa in Kristus i tidens frågor. Det är med den inläsningen som grund jag ovan vågade vara bibelkritisk och utifrån samma inläsning som jag tar dig som ateist i hand och våga kalla dig broder respektive syster.