2 26 Sanning för mig

I min tidiga ungdom fann man på ett vaccin mot polio. Och i ett nu fick man bukt med denna hemska förlamning. Trots detta fanns det i min bekantskapskrets åtskilliga särskilt äldre, bland dem min mamma, som vägrade att låta vaccinera sig. I nutid finns det motstånd mot  allt vad vaccinationssprutor heter.  Vaccinationskampanjer må ha räddat miljontals liv.

Sånt kallar jag dumhet eller obildning. Det är ju uppenbart att vaccinationer räddar liv. Det ligger så nära uppenbar sanning man kan begära att påstå att vaccinationer kan rädda liv.

Så nära ligger inte sanningar av annat slag, särskilt inte sanningar som är kopplade till ideologier och trosuppfattningar  av olika slag eller till för mänsklig hjärna  komplicerade sammanhang.

Hur lätt är det inte att här briljera med sanningar som inte har med saken att göra eller dra slutsatser som inte leder någon vart.

Sånt skall man se upp med. Det duger alltså inte att lita på en politiker eller  en predikant enbart därför att han eller hon framför ett antal i och för sig riktiga teser. Det är vad han eller hon är ute efter som är bärande för riktigheten. Eller slagordsmässigt uttryckt,  det är det sammanhang hon sätter in sina sanningar i som  avgör sanningen.

Om vaccinationsmotstånd har med bildning att göra och därför relativt lätt att få bukt med så är det desto svårare att skydda sig mot mer eller mindre  falska politiska eller religösa hållningar. Detta  särskilt om dessa är  är byggda på en rad till synes riktiga premisser. Att avslöja dessa som falska eller ovidkommande  vare sig dessa är politiska eller religiösa  är med det mest grannlaga som finns.

Ändå är det just detta som jag vigt mitt pensionärsliv åt. För min del genom att fördjupa mig i en religiös problematik  och där utifrån det för mig oundvikliga sambandet mellan kristen tro och respekt för det uppenbart sanna. Detta i sin tur fotat i min övertygelse att tro och verklighet befinner sig i ett oupphörligt samspel i allt genuint liv, alltså även i fruktbärande religiösa hållningar.

Vad jag alltså är ute efter, både för egen del och för andras, är en kristen tro som håller måttet utifrån sanningens krav. Denna min strävan har drivit mig långt ut i en historiskt kritisk betraktelse men kanske ändå längre in i ständigt nya upptäckter av det genuina i Jesu framträdande. Den sanningen förbinder jag i sin tur mer med Golgata än med Betlehem. Jesu försoning har blivit min tros nyckel. Och min väg till Jesu Gud har med tiden allt tydligare förankrats i det som vi alla har gemensamt, livet. Förundran över livet som faktum har  mer än annat öppnat mina ögon för en Gud som är ett med livet. Detta är sanning för mig, trons sanning, dock inte bevisbar sanning.

1 26 Gudsförnekaren och jag/förunderligt lika 

Gudsförnekelse har många bottnar. Viss gudsförnekelse är  rationellt, annan främst känslomässigt betingad. 

Här adresserar jag den rationellt betingade gudsförnekelsen, den vars officiella namn är ateism. Jag vänder mig alltså till dig som låter liv och tillvaro framstå i all sin fakticitet  Gud förutan. Jag vänder mig till dig som kallar dig ateist

Dig frågar jag.  Är det möjligen en personlig Gud, en Gud formad utifrån mänskligt förnuft och utifrån mänskliga föreställningar du förnekar. Jag antar att det inte är den Gud som tillvarons själva ”vara” förutsätter som du påstår vara en fantasi.

I så fall befinner vi oss på samma våglängd. Även jag som kristen har svårt att tänka mig en Gud som låter sig formas utifrån mänskligt förnuft och slutledningsförmåga. Det dilemmat står även bibelförfattarna inför.  Det visar en närläsning av de bibliska skrifterna. De kan när det vill sig illa tillskriva Gud den ena egenskapen efter den andra och lägga i Guds mun befallningar som många gånger mer motsvarar fromma människors förhoppningar än den eviges befallningar. Så den Gud som vi tror på tvingas vi många gånger föreställa oss och skapa.

Beter dig inte du som berömmer dig av att vara ateist på liknande sätt? Det du inte äger tvingas du skapa om än utifrån ditt eget sätt att tänka och uttrycka dig. Du föreställer dig en absolut rätt som en form av gudsersättning. Sen talar du på den grunden om mänskliga rättigheter som vore dessa sprungna ur den evige Gudens mun.

Ja tvingas inte  du som jag i allt vi företar oss orientera oss utifrån det absoluta, även om det synes omöjligt. Vänder du tvärtemot detta på ateismens grund det absoluta ryggen och gör tvärtom  blir du en människa utan moral och medkänsla som bryter ner när du är kallad att bygga upp.

Alla har vi dessutom heliga skrifter gemensamt om än med det mest skiftande innehåll. Och alla består vi oss med heliga män och kvinnor  om än i de mest skilda klädnader. För den delen också med dem som vi med rätta vänder ryggen.

Mot denna gemensamma bakgrund ter sig mina egna livsval som avgörande. Jag valde redan i min ungdom att gå den kristna trons väg. Det kom att bli avgörande både på ytan och på insidan. På ytan eftersom jag inte alltid under mitt liv följt modernitetens trender, på insidan genom att i tid och otid läsa in Kristus i tidens frågor. Det är med den inläsningen som grund jag ovan vågade vara bibelkritisk och utifrån samma inläsning som jag tar dig som ateist i hand och våga kalla dig broder respektive syster.