52 24 Förvrängd sanning

Min dotter ringde, men jag uppfattade inte riktig vad hon sade. Slammer gjorde det nästa omöjligt att förstå vad hon ville. Jag anmärkte på slamret och hon erkände att hon lagade mat samtidigt som hon pratade med mig. Sen kom det anmärkningsvärda. Du får finna dig. Jag har så mycket att göra att jag inte hinner ringa om jag inte gör något annat samtidigt.

Repliken går under rubriken gnabb, gnabb mellan såna som står varandra nära. Hade det förhållit sig på annat sätt skulle hennes replik rubriceras förvrängd sanning.

Värre var det med den anonyma kvinnan som i samma veva ringde och sade att hon höll på att svälta ihjäl. Secret service har förgiftat maten. Här var det blodigt allvar.

Gnabb eller blodigt allvar. Både det ena och det andra bottnade i förvrängd sanning. Och förvrängd sanning skapar oreda, ibland skada, t o m obotlig skada. I själva verket omöjliggör den förvrängda sanningen det mesta. Det går inte att komma till  rätta med ett problem om folk inte säger som det är.

En sak om förvrängningen beror på sjukdom, en annan om förvrängningen sker med vett och vilja. Än värre om trycket utifrån gör att man undviker att påstå det självklara.

Detta med anledning av att i samma veva som dottern ringde och kvinnan klagade på att hon höll på att svälta ihjäl, lyssnade jag på P I. Det var mitt sällskap närjag lagade min lunch. Programmet hette ” Om krisen eller kriget kommer”. Bland annat intervjuades en statsvetare, professorn Magnus Ekengren.

Vad denne sade om miljökrisen var speciellt intressant. Och då särskilt när han gisslade lokalpolitiker för deras bristande vilja att i sina respektive kommuner vidta adekvata åtgärder för att hindra den hotande katastrofen. Han gisslade vissa, berömde andra.

Gisslade och berömde utan att ta upp själva grundproblemet. Och grundproblemet är att lokalpolitikerna måste ta hänsyn till sina väljare. Utan väljarstöd hänger politikern i luften i några år för att sedan försvinna från arenan.

Men inte ett ord om detta. Inte ett ord om att det är lokalbefolkningen som skall påverkas för att nödvändiga om än kostsamma förändringar skall kunna vidtagas på det lokala miljöområdet. Inte ett ord om allvaret i att den demokratiska ordningen i detta fall gjorde att nödvändiga åtgärder försvårades.

På samma dag, t o m samma förmiddag, tre varianter av förvrängd sanning. Den ena i gnabbets form, de två andra med i värsta fall förödande konsekvenser.

Hur allvarligt måste det alltså inte vara med denna förvrängda sanning. Går det överhuvudtaget att komma till rätta med något om vi inte till mans försöker vara ärliga mot det vi ser, hör och förstår?

51 24 Om att punktera allmän mening

Vi behöver påminna oss om att vi är insvepta i föreställningar som inte per automatik är våra egna. Vi tänker, tycker och tror som dem vi tycker om och sympatiserar med. I smått som stort gäller detta.

Människor i min omgivning kastar mot den bakgrunden glåpord över Sverigedemokraterna, tycka illa om Putin och menar att västerländsk demokrati står över allt annat. Detta mot bakgrund av att alla i deras omgivning gör det.

I en annan omgivning råder andra värdeskalor. Jag glömmer aldrig pappan i den familj som fått mig tilldelad som doppräst. Denne hade på nätet läst ett av mina inlägg i ”Med mina glasögon”  där jag visat viss förståelse för strängt hållna invandrarpojkar som betett sig opassande mot lätt och utmanande klädda svenska flickor. Jag påminde om att pojkarnas egna kvinnor var klädda som hade de säckar över huvudet där endast ögonen tittade fram. Pappan blev så upprörd att jag var tvungen att leta fram en ny präst åt familjen. 

Även Jesus var fångad i sin tids föreställningar. Jag påminns om det varje dag eftersom jag sedan en tid regelbundet fördjupar mig i evangelierna.  Jag gör det i en s k synoptisk läsning. Det betyder att jag läser de fyra evangelierna parallellt. Det finns biblar som är så redigerade att man kan göra detta. Vid en sådan läsning ser man överensstämmelserna i de olika evangelierna men också skillnaderna. Dessutom får man på ett smidigt sätt grepp om helheten.

Jag slås vid min läsning av hur ett Jesus var ett med den världsbild som var samtidens. Han var så ett med den att han i en illasinnad karikatyr skulle kunna betecknas som en av tidens undergörare. Dessutom talade han med tidens tunga om tidens snara slut och gudsrikets upprättande  Han gjorde det så markerat att  det inte vore fel att karakterisera honom som en profet i tidens anda.

Detta om man inte läser mellan raderna. Mellan raderna finner man emellertid något annat. F a finner man en man som i mötet med andra människor kunde blotta Guds vilja som ingen annan. Men också en man vars storhet och gudsnärhet mer än annat avslöjades i hans förtvivlade ropet på korset: ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”,  liksom när han i dödsögonblicket överlämnade sig åt Gud med orden ”I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande”. Jag vet inte hur många gånger jag i predikningar och bibelstudier talat om vad dessa ord betyder för förståelsen av Jesus.

Själv har jag gjort det till en sport att läsa mellan raderna. Jag gör det i intensiva analyser av ett begränsat materia. Allt i övertygelsen att först i det lilla kan det stora förstås.

Och jag tror mig ha funnit att Putin nog är en skurk, men också att han har många med sig. Bland dessa f a  såna som fått nog av västerländskt högmod. Bland det värsta Putins många anhängare kan tänka sig är att högmodiga européer tillåts kränka deras ryska identitet.  Och nog har Sverigedemokraterna fel men inte helt fel. Integration är en förutsättning för invandring. Om inte faller vårt älskade fosterland i sär. 

Och slutligen det där med vår förträffliga svenska demokrati. Vid närmare betraktande är demokrati ett styrelseskick, inte en religion som med naturnödvändighet står över allt annat. Minns väl att Hitler vann sin makt vid allmänna val. Vad som med nödvändighet därför måste punkteras är föreställningen att demokrati är ett slags religion med monopol på sanningen.

Vad är slutligen dessa mina nålstick annat än försök att punktera allmän mening som blivit sig själv nog. Och är inte dessa försök vällovliga, t o m nödvändiga i en tid som har en tendens att hålla sånt för riktigt men inte är det? Och dessutom gör det med stöd av en allmän mening som vi förutsätter stå för det sanna men inte gör det.

50 24 Tendentiös, inte om utan hur

Egnas barn och andras ungar. Ja, varför inte. Det skulle se ut om vi inte gjorde skillnad mellan de egna barnen och grannens. Men det får vara måtta på hur partisk man kan vara.

Själv är jag lyssnare, det tillhör mitt yrke att vara det. I timmar kan jag lyssna på andras utläggningar. Men jag skall inte sticka under stol med att det tär på tålamodet när nån inte får nog av att öppet eller fördolt tala om de egna barnens framgångar.

Som det är i det lilla är det också i det stora. Det egna sätts i första rummet, andras först i andra. Men även här blir det stötande när det går för långt.

Och för långt går det när västerländsk livsstil sätts före allt annat. Som när ett utvecklingsland ber om hjälp och obligatoriskt får ett föredrag bifogat till hjälpinsatsen.

Jag tror mig veta att eget sätts före andras i de mest skilda sammanhang. Ja att det tillhör naturens ordning att så sker. Jag kan inte läsa en artikel i en tidning, inte ett yttrande om något angeläget, inte en påstått saklig utredning, inte en bok med socialhistorisk eller religiös inriktning, utan att jag försöker spåra tendensen till självupphöjelse. Denna låter sig nämligen utan undantag finnas.

Jag går så långt att jag hävdar att allt angeläget som är mer än fakta uppträder i tendentiös dräkt. Själv är jag lik en spårhund i mitt sökande efter dessa tendenser. Jag frågar mig aldrig om något är tendentiöst, utan hur.

Jag uppmärksammar det som andra inte ser. Som när någon refererar till forskningen när det med rätta skulle heta forskning. Vad man här om än halvt fördolt vill pådyvla läsaren att alla forskare skulle vara eniga, vilket inte är fallet. Eller när Kamara Harris talar om att den gravida kvinnan har rätt till sin egen kropp, när fostret är ett begynnande liv så långt från kvinnans egna njurar eller hjärta det kan vara.

Vad blir då lärdomen efter denna tirad av sanningar? Att jag skall observera mina egna tendenser. Inte så att jag skall sluta att vara tendentiös. Det går inte. Men vetskapen om min egen subjektivitet gör att jag kan arbeta med den. Det i sin tur gör att jag inte står stilla i mitt sökande efter det som är rätt och riktigt. Längre än så lär jag inte komma.

49 24 De aggressionsstinna

Aggressivitet tillhör inte det man behöver lära sig. Om något hör det till det för människan ursprungliga. En del av oss har fått mer av den varan, andra mindre. Vissa tycks t o m fått aggressionsgenen  utbytt mot den rakt motsatta, jag kallar den underkastelsegenen. Tar jag inte alldeles fel hör den ena genen ihop med den andra.

Vissa av oss är vad jag kallar aggressionsstinna. För att bli aggressionsstinn måste man först vara upptänd. Aggressionsstinnhet är nämligen inget fast tillstånd, inte heller bestående utan något som ofelbart förr eller senare kräver utlösning. Nåde den som då står i vägen för den s k utlösningen.

Nåde då mig eftersom jag genom min  omedelbarhet och respektlöshet tycks tillhöra de så kallade tändhattarna. Jag skulle kunna räkna upp åtskilliga gånger då aggressionsstinna tappat fattningen när jag sagt något och sen  låtit sin vrede drabba mig.

En gång gick det riktigt illa. Det var i en debatt om dopet anordnad av en baptistförsamling som övervägde att som medlemmar inbjuda även dem som var döpta som barn. Och jag skulle företräda en dopsyn, min meningsmotståndare en annan.

Jag behövde inte säga många ord förrän det brast för min aggressionsstinne meningsmotståndare. Han öste kränkande tillmälen indirekt om ej direkt över mig. Och församlingen höll med honom något som var okänsligt men ändå  föreståeligt. Det var ju ändå medlemmar i en baptistförsamling som satt nedanför podiet.

Jag minns att jag efter debatten försökte smyga ut, så slokörad var jag. En, säger en i åhörarskaran, såg hur det stod till. Han kom fram och sa att han tyckte synd om mig.

Med åren har jag blivit försiktigare, väl vetande att aggression tillhör det för människan artegna. Att reta upp folk är förmodligen farligare än man föreställt sig.

Det talas i våra kyrkor om helgelse och gör man inte det förbinder man kristet liv med observans av diverse slag. Både det ena och det andra är nog bra, men jag har aldrig märkt att vare sig helgelse eller observans har påverkat aggressionsgenen.

Tvärtom verkar det vara så att ju radikalare en kyrka är desto aggressivare blir hon. Väckelse tycks som bieffekt ha förstärkt aggressivitet.

Som om det gällde enbart kyrkor. Levande rörelser i tiden behöver krut och säg det krut som är verksammare än aggressivitet.

Sen som tillägg bara en fundering gällande min förmodan att  aggressiviteten har sin motpol i underkastelsen. Är det inte värt att pröva denna min tes. Detta skulle i så fall innebära att aggressivitet av visst slag skapar blind tillbedjan och villkorslös tillgivenhet.

Skulle inte den tanken vara värd att pröva såväl i radikala kyrkor som i populärkulturen. Ta ett fotografi från ett bönemöte och jämför det med bilden av hängivna ungdomar under en popkonsert. Jag ser ingen skillnad. Och vad står det för? 

48 24 Betingad tro

Frågan är inte om man tror, utan på vad, inte heller om det finns en Gud, utan vilken. Tron är nämligen betingad av att det vi ser och upplever är en spegling av verkligheten, inte verkligheten själv. Och denna spegling som vår inre människa åstadkommer är en del av det mångfacetterade som heter tro. 

Och om Gud kan sägas att om något är ett faktum så är det att det finns något som heter existens och att denna existens i sig är ett mirakel. Sen är det en annan sak att komma närmare detta mirakel.  Är det slumpguden som ligger bakom eller en för oss oåtkomlig vilja eller någon form av Gud som vi tänker oss en sådan?

Men först om tron, den tro som är betingad av att det tillhör mänsklig liv att göra sig en bild av den verklighet som vi möter, d v s om det ofrånkomliga i att tro.

Men det är med bilder som med det mesta. Bilder kan vara bra eller dåliga, mer överensstämmande med verkligheten eller mindre. Det finns bilder som gör att vi kan fungera, andra som gör det omöjligt att leva. Är tron, eller verklighetsuppfattningen, av visst slag kan det t o bli omöjligt att leva.

Man skulle kunna  säga att samvaron oss människor emellan går ut på att hjälpa varandra att tro så att vi kan skapa ett drägligt liv oss emellan.

Det är utifrån en sådan betraktelse vi skall betrakta kristen tro. Denna tro är alltså inte något alldeles för sig själv utan står i ett allmängiltigt sammanhang. Kristen tro är om man så vill en variant av något allmängiltigt.

För mig är kristen tro inte betingad av tro på Gud. Den tron har vi alla i den mån vi ser på tillvaron, livet (varat) som något ofrånkomligt. Däremot är den kristna tron betingad av att vi tror på Gud i speciell mening. Vi tänker oss en Gud som vill något med tillvaro och liv, ja t o m med varje enskilds liv. Och någon slumpgud vill vi rakt inte ha. Det må så vara att vi inte kan blunda för slumpens härjningar. När detta skrivs har jag naturens härjningar i delar av Spanien i åminnelse där hundratals människor dränktes i en våg av storm och skyfall. Men någon Gud såg inte dessa människor till.

Vad har jag då att sätta istället i en tillvaro där vi dessutom skapat ett samhälle där vi skapat gemenskaper där nedtryckta människor skapat sig de mest motbjudande vanföreställningar. Vanföreställningar som gör det tillåtet att t o m skjuta dem som man valt ut till motståndare.

Och vad är det som talar mot den slumpgud som den reflekterande ateisten sätter istället för den konventionelle guden?

När detta skrivs har just en av dessa ateister talat om det alternativ han förordar. Hans namn är Christer  Sturmark. I P1:s tankar för dagen talade han om det nödvändiga i att våra ungdomar gör sig medvetna om vad de vill och framför allt vad det är värt att förankra sina liv i.

Och jag höll med honom. Samtidigt  gjordes jag medveten om min egen förankring. Allt har jag hängt upp på en bestämd tolkning av en historisk händelse som för länge sedan skulle ha glömts bort, om inte den kristna församlingen burit den vidare. Vad jag tänker på är korset på Golgata.

Utifrån detta kors läser jag bibeln, inriktar min vardag, gör jag mina politiska ställningstaganden och ser jag sanningen i vitögat.

Och sanningen i vitögat är att det mesta talar för att det är slumpguden som talar och att livet både här och på andra håll i världen ter sig så att av den tro som är en förutsättning för mänskligt liv  blir vantro som breder ut sig med allt vad det innebär av gängkriminalitet och makthunger.

Ändå håller jag fast vid korset. Den är min räddningsplanka i en kaotisk värld.

47 24 I sinom tid

Det är eftermiddag tisdagen den 29 okt. Jag har just tagit paus från skrivandet. Det måste jag göra då och då för att bibehålla koncentrationsförmågan. Slår på radion och hör Anders Lindberg från Aftonbladet säga sitt om det sekulära samhällets förträfflighet. Men han får mothugg av Alice Theodorescu som visserligen säger ja till ett sekulärt samhällssystem men påpekar vår kulturs judisk kristna rötter.

Och jag tänker; i sinom tid blir tongångarna annorlunda. Det kommer en dag då det inte längre blir självklart att beteckna vår kultur som sekulär. Den dagen inträffar då kultureliten inser att ingenting är sekulärt utan sekulärt och trosbetingat på en och samma gång.

Vem kan nämligen leva på helt och hållet inomvärldslig grund. Vem drömmer inte, inbillar sig inte, fantiserar inte, ja t o m tror. Och detta i en ständig uppgörelse med fakta, vetenskap och kunskap.

Ja det måste t o m vara så för att hålla samhället vid liv och skapa utveckling Det skulle allt se ut om vetenskapsmannen bara radade fakta på rad utan att först ha spekulerat, prövat och provat på.

I själva verket är samhället och som samhället individen, beroende av ett både lekfullt och allvarligt menat spekulerande innan den förment rätta vägen anträdes.

Vad samhället däremot inte kan godkänna är att tron tar makten eller gör anspråk på att kunna tvinga sina trossatser på andra. Det försökte den kristna kyrkan ända fram till början av 1800-talet innan hennes trosbygge började sprängas. Skall sanningen fram var trosssatser redan tidigare i långa stycken satta ur spel. Människor levde redan då på en mix av tro och beprövat vetande. Men det skall inte förnekas att det var många som fick sitta emellan när överhet och kyrka dominerade samhällsbilden.

Det har sagts att liberalismen var det sekulära samhällets fanbänare. Pyttsan, som om inte tankarna om frihet, jämlikhet och broderskap är trosbetingade. Och tänker man efter är barns rättigheter och alla människors lika värde klockrena trossatser, trossatser som åtminstone jag inte kan tänka mig leva utan.

Men allt skall ha sin tid och tiden för insikt är ännu inte inne. Anders Lindberg kan fortfarande opåtalat trumpeta ut det sekulära samhällets förträfflighet, trots att det inte finns något som heter ett sekulärt samhälle. Tron tar sin plats vare sig vi vill det eller inte.

Allt tar sin tid, särskilt i synen på vad livet i en kyrka innebar när tro på Gud inte längre är självklar. Kyrkan en växtplats sa jag då och visste precis t o m hur kyrkorummet skulle utformas för att vara funktionsdugligt. Idag är mina tankar då självklara.

Sen skall jag inte sticka under stol med att mycket av vad jag tänkte då inte längre håller måttet. Detta särskilt i min syn på bibeln. Men det är en annan historia.

46 24 Flickorna ville vara tillsammans med vissa, inte med andra

Det är inte lätt att hamna rätt i en ojämlik omgivning med ojämlika förutsättningar. Det må talas om allas lika värde, om barns rättigheter och om samhället som ett folkhem där det varken finns hög eller låg, som statsminister Per Albin Hansson en gång uttryckte det.

Skall sanningen fram finns det ingen rättvisa och ingen jämlikhet. Allt arbetar mot denna jämlikhet. En är nämligen duktig i skolan, en annan inte. En passar för kvalificerat jobb, andra gör det inte. En del väcker uppmärksamhet, andra vandrar osedda genom livet.

Och samhället har anpassats till detta . Barnen klassas redan i förskoleåldern. Betyg och omdömen  ges  från spädbarnsstadiet och framåt.  Sen kommer högskoleprovet eller mönstringen där agnarna skiljs från vetet. För att inte tala om massmedias kult av de stora, de vackra, de tilldragande. Det är ju dom allmänheten vill se och höra. 

Och som ett brev på posten följer klasskamp och försök att rätta till vad naturen med människors hjälp ställt till med. Men det är inte det lättaste.

Varför denna tirad av obehagliga sanningar? I dag inte för att komma med förslag till ändrad livshållning. Inte ens för att lyfta fram Jesus som det stora alternativet Det är ju annars det jag under hela mitt yrkesliv som präst försökt göra.

Nej jag skriver det här för att ge ytterligare ett exempel. Jag skall tala om om en grupp värdesättare, om flickorna och kvinnorna som genom sina värdesättningar är delaktiga i den klassning som pågår från vaggan till graven. Jag gör det efter att för några dagar sedan ha träffat några kamrater från barn- och ungdomstiden och blivit påmind om hur det var då.

Alla var vi överens om vad flickorna betydde för oss pojkar. De ville ju vara tillsammans med vissa av oss, inte med andra. Och det var aldrig slumpen som avgjorde vilka de beundrade och blev kära i.

Ett vet jag och det var att jag själv hamnade utanför.  Jag var inte lika charmig som andra. Till det kom att jag kom sent in i puberteten och var liten till växten, något som inte gjorde saken bättre. Mitt svar blev att retas. En av flickorna som jag beundrade retade jag mer än andra. Och så mycket att det satte märken i hennes själ för livet. Så fort vi har klassträff påminner hon och andra mig om detta. Det har gått så långt att jag undviker skolträffar. Jag orkar inte med att minnas.

Slutligen är det inte så att me-too-rörelsen berättat hela sanningen. Mäns missbruk av kvinnor är förvisso en skam.  Men det är också sant att flickor och kvinnor klassar både pojkar och män och därigenom medvetet eller omedvetet är  delaktiga i den klassning som är samhällets både förutsättning och förbannelse. 

45 24 Tron, svar eller påstående?

I och med att tron blivit ett begrepp som förbehållits religiös tro har betydelsen av begreppet tro försnävats. Och i och med det också fördunklats. Folk i allmänhet tänker inte på att tron som företeelse är något som ingen kan vara förutan. Detta får till följd att många saknar redskap att närmare fundera över en viktig funktion i sina liv

Rimligen är nämligen verkligheten tvådelad. På den ena sidan har vi den yttre verkligheten.  För min del när jag skriver detta kan den beskrivas som regn i ansiktet när jag cyklade till min hustru på hennes demensboende, vidare som mötet med en halvsovande hustru sittande i en rullstol, sen som möten med vårdpersonal och patienter i en korridor och slutligen som ytterligare en cykeltur nu  till goda vänner osv.

Till detta skall läggas hur jag upplevde detta yttre skeende. I det här fallet hur det kändes att få regnstänk i ansiktet, hur jag upplevde mötet med min hustru och vårdpersonalen osv.

Det ena alltså verkligheten, det andra mina upplevelser av samma verklighet. Det ena det yttre, det andra det inre. Det ena lika oundvikligt som det andra.

Tron tillhör det andra, d v s till upplevelsen av verkligheten eller om man så vill till vår subjektiva upplevelse av det vi ser, hör, upplever.

Kristen, religiös tro, är en variant av denna subjektiva upplevelse av den verklighet vi som människor möter. För min del är tron min subjektiva reaktion på mina möten med kristna människor, mina intryck av  bibelläsning och bön, mina känslor när jag betänker timmar, dagar, år av inträngande studier i trons uttryck  osv.

Så långt ett slags trons ABC som visar att tro är något som tillhör livet. Jag skulle kunna tillägga en nödvändig del av livet. Utan tro orkar människan inte leva. Utan subjektiv upplevelse av det vi ser och möter blir tillvaron själlös.

Nu till det specifika, till det jag egentligen vill pröva. Nu gäller det min kristna tro. Är denna tro svar eller påstående?

Är den svar, svarar den mot mina intryck av kristen tro. Den är f a en spegling av det jag funnit väsentligt i Jesu liv och i förlängningen en återspegling av det Jesus stod för. Är den däremot främst påstående är den ett resultat av mitt trosbygge, en resurs som jag kan använda till att ta mig fram.

Naturligtvis är den både det ena och det andra. Tron är en resurs i mitt liv samtidigt också en del i min personliga  s k ”framgångssaga.” 

Varenda dag behöver jag fundera om tron för min del är det ena eller det andra. Gör jag inte det är det fara värt att tron är något som jag lika gärna kan vara förutan.

Om du som läser detta har andra utgångspunkter än jag  är min fråga ändå angelägen. Också du behöver fundera över om din tro är svar eller påstående. Tron som påstående, vare sig tron är politiskt, etiskt eller religiöst betingad leder till självhävdelse. Tron som svar till självprövning.

44 24 Tes, antites, syntes

Tes SD

Invandringen måste stoppas,  Sverige fullt. Folkutbyte pågår. Invandrarna tar våra jobb,  utplånar vår kultur. Sverige måst få vara Sverige.

Antites  V, S, MP,  C, L, M, KD

SD fascister utan respekt för mänskliga rättigheter. Humanitet går före svensk särart. Främlingar välkomnas. Sverige ett demokratins föregångsland. Det går en brett dragen röd linje mot SD. Samarbete med SD uteslutet.

Syntes V, S, MP, C, L, KD, M, SD

Integrationen har inte fungerat. Invandringen måste begränsas och gängkriminaliteten  bekämpas.

Biblisk motsvarighet

Tes GT

Israel Guds utvalda folk. Barmhärtighet påbjuden men avser stamfränderna (judarna), inte hedningarna (alla andra folk)

Antites GT

Israels upplösning, Baalsdyrkan ersätter tillbedjan av Jahve, Israels Gud.

Syntes NT

Israel Guds utvalda folk. Barmhärtighet påbjuden. Barmhärtighet en gåva till de utvalda. Behovet avgör vilka som skall få del av den. (Jesus)

Politisk tillämpning

Integrationen en resurs att rätt brukas. Integrationen avgörande för invandringens omfattning.

43 24 Med mot eller vid sidan om

”Med mot eller vid sidan om”, det är min högst personliga fråga. Och det gäller inte hur det har varit under mitt långa liv, utan nu när jag befinner mig långt in i pensionsåldern.

Att jag fortfarande är ovanligt aktiv är ingen hemlighet. Det är dessutom förvånande. Senast häromdagen förundrade sig  en person jag mötte över att jag fortfarande cyklade. Och nog klarar jag att på egen hand scanna mina livsmedel, men säkert som amen i kyrkan dyker något av personalen i affären upp för att hjälpa mig. Det är som vore jag för gammal för att trycka på rätt knappar.

Trots bibehållen förmåga har jag ändå i långa stycken hamnat vid sidan om. Mina initiativ biter inte som de gjorde tidigare. Framtiden kan ju aldrig ligga hos en präst som är långt över de åttio, tycks de flesta mena. Detta kan jag till dels förstå. Därför ställer jag mig inte som tidigare i första ledet. Och jag börjar så smått inse att framtiden inte ligger hos mig utan hos andra.

Trots det befinner jag mig fortfarande i medvind, åtminstone på vissa områden. Dagligen besöker jag min demenssjuka hustru på hennes boende. Och det förvånar mig hur snabbt jag lär mig personalens namn, de må sedan komma från länder som jag i mitt tidigare liv inte ens kunde placera ut på kartan. Och kvickt lär jag mig hur de tänker och reagerar. Man kan undra hur det kan gå till. Svaret är att jag tycker om dem och intresserar sig för dem. Tycker om, därför att de så väl tar hand om min hustru, intresserar mig, därför att umgänget med dem lär mig hur integration kan fungera.

Men hur är det med motvinden? Om något har jag erfarenhet av den.  Det är nämligen inte alla jag kan namnet på så fort jag träffar dem eller tänker på. Strax innan jag skrev detta funderade jag över vad vår landshövding heter. Det stod stilla i huvudet. Först efter någon halvtimme gick det upp ett ljus. Lena Rådström Baastad heter hon, om henne står det ju i tidningen nästan varje dag. Värre är det med huvudräkningen, att hålla många siffror i huvudet samtidigt  har blivit allt svårare. Det är en befrielse när ett av mina barnbarn bor hos mig och det gör hon tack och lov ofta. Hon får ta hand om både huvudräkning och hantering som förutsätter att man är kvicktänkt.

Ändå är vad jag nu tagit upp bara småsaker. Motvinden ligger på ett annat plan och den är oberoende av både ålder och kognitiv förmåga.

Ständigt krigar jag mot dem som tror sig  veta men inte förstår. Inte förstår att kunnighet och kompetens måste visa sig längst ut för att vara av något värde. Där längst ut finns nämligen en medmänniska som man både måste se och ta hänsyn till.

Sen är det det där med självklara slutsatser. Man må kunna hela bibeln utantill och kalla den Guds heliga ord. Men ser man inte bibelns mänskliga sida, dess mångtydighet och hur det ena passar illa ihop med det andra, är kunskapen ingenting värd, påstår jag. Men när jag säger det är det ingen som lyssnar.

Detta apropå motvädret i mitt liv, ett motväder som blivit allt mera tydligt med åren. Numera kan jag säga vad som helst utan att någon reagerar. Detta är kanske åldrandets pris.

42 24I dag högsta mode, i går vansinne

Vad folk tycker tror jag mig vara fin på att känna av. T o m vad som förr i tiden drev människor att tycka si eller så tror jag mig ha blick för. Men detta senare gick inte av sig själv. Det var ingen måtta på all statistik jag tog fram när jag en gång för länge sedan tog pulsen på det senare 1800-talets väckelse.

Att registrera tyckande är desto viktigare som av tyckande blir åsikter och av åsikter sanningar och av sanningarna lag. Så är det i en demokrati som vår.

Problemet för mig är att jag i många frågor tycker på tvärs mot allmän mening. Eller kanske viktigare att jag tror mig veta att många heliga sanningar har sin grund i något så diskutabelt som tyckande och tyckandet i sin tur i åsikter som är gynnsamma för mig men inte för andra.

För mig har en inneboende känslighet för vad folk tycker gjort att jag medvetet manövrerar mig fram bland tidens sanningar. Jag gör det med mitt eget bästa för ögonen men också för det allmännas väl. Till det kommer att jag gjort det till en av mina livsuppgifter att rucka på tidens sanningar.

Detta har lett till att vissa ser mig som principlös, andra som uppriktig medan jag själv ser mig som en som stångas med sanningarna.

Tyckandet har sin pendang i smaken. Med smaken är det som med tyckandet, bara än mera godtyckligt. Det som var stilenlig klädsel i går, är idag att klä ut sig. Och att ha ring i näsan på just det ställe där man snyter sig, anses idag  tilldragande. I går skulle det vara indikation på vansinne.

Så det är ingen lätt uppgift jag tagit på mig att skapa reda i tyckandet. Utgångsläget däremot givet. Lika givet som när jag en gång skrev en avhandling om den andliga omvälvning som 1800-talets väckelse innebar. Då gick jag till botten med problemet genom att ta reda på de yttre omständigheterna i tiden. På motsvarande sätt gäller det idag att ha de yttre omständigheterna klara för sig för att åtminstone få  något till förklaring.

För mig är det desto svårare eftersom min passion är Jesus. Och Jesus finns i en bibel som tillkommit under omständigheter som till allt annat också  speglar tidens tyckande och därför inte låter sig bedömas som helig skrift utan en tämligen radikal nytolkning.

För min del går jag på grundmotiven för att i första hand få grepp om Jesus. Med den metoden kommer jag undan tidens tyckanden (som på den tiden handlade om den kommande världskatastrofen och tidens snara slut) och finner en Jesus som upplevde sig utvald att skapa upprättelse. Och resultatet blev, vare sig han insåg det eller inte, försoning. Korset kan inte tolkas på annat sätt. Så förstått är försoning också min värderingsnyckel när jag ser att det sker som alltid skett, att av tyckande blir  åsikter och av åsikter sanningar.

41 24 Det naturgivna det ena det föreställda det andra

Bland förutsättningarna för mina övergripande resonemang hör följande.

Det naturgivna är en sida av den verklighet vi människor lever i. Det andra är det föreställda, d v s den bild vi gör oss av det vi ser.

Det naturgivna sammanfattar jag i

1 upplevelse av att i hög grad höra samman med vissa, i lägre grad med andra

2 inneboende drifter 

3 förmågor och insikter, endera medfödda eller förvärvade

Det föreställda ( det i bred mening trodda eller antagna)  samspelar med det naturgivna, men utmanar det samtidigt. Det ruckar på  det naturgivna och skapar utifrån omständigheterna nya betoningar och nya sanningar. 

Jag går så långt att jag påstår att denna interaktion mellan naturgivet och föreställt är en förutsättning för ett gott liv. 

Fel blir det när något föreställt på mindre säkra grunder flyttas upp till det som anses naturgivet och säkerställt. Då rubbas den för livet nödvändiga dialog som är en förutsättning för liv och utveckling.

När någon påstår: vetenskapen säger, när det rätteligen bör heta vetenskap, ringer en varningsklocka i mitt inre. Då anses något säkrat som inte är det.

Eller på mitt eget, det teologiska området, när trossatser på osakliga grunder förvandlas från tro till vetande, försvåras den dialog mellan tro och vetande som är förutsättningen för ett kristet liv. Då blir man partigängare, kristen partigängare, detta till men för sanningen.

I detta, som jag ser det, verklighetens spel mellan det naturgivna och det föreställda, lever jag mitt kristna liv. Jag står där med min tro där samhörigheten  stavas utväljelse, där den inneboende driften tyglas av trohet och där mina förmågor, min insikt och min kunskap stavas ”för det gemensamma bästas skull”. Jag står där f a med en bibel i handen som i min tolkning talar om Kristi försoning som tillvarons själva grundvärde.

Samtidigt inser jag att min tro inte tillhör det naturgivna utan det föreställda. Min tros vetande begränsas till historiska fakta.  Jag kan aldrig skriva vetande bakom mina etiska, religiösa eller politiska ställningstaganden.

40 24 Ett besläktat sätt att förhålla sig

Det finns lika många sätt att förstå kristen tro som det finns människor. Ändå lär det finnas gemensamma nämnare som förenar oss alla som  bekänner oss vara kristna. Men vad?

Frågan aktualiserades när en vän bad mig ge förslag på en bok som så allsidigt som möjligt karakteriserade kristen tro. Jag minns att jag tipsade om nåt som K G Hammar skrivit. Men var det ett bra tips frågar jag mig så här efteråt. Klappar vissa händerna, är det ju så många andra som buar bara K G Hammar öppnar munnen.

Kanske är ett generellt anslag trots allt det bästa när den kristna tron skall presenteras. Varför inte påstå att det som förenar alla kristna är ett besläktat sätt att förhålla sig.. Förhålla sig till vad? Till bibeln, till Gud, till Kristus, till livet och till döden.

Besläktat, dock inte identiskt. För det är mycket som skiljer en pingstvän från en katolik, och en afrikansk kristen från en europeisk. Men det har man gemensamt att man förhåller sig positivt till den kristna lärotraditionen om man än tolkar den på olika sätt.

Men låter man begreppet ”förhålla sig” bli det begrepp som binder oss kristna samman för det vidare. Fler än kristna förhåller sig på ett gemensamt sätt. Detta om frågan gäller hur vi förhåller oss till livet.

Fler än kristna har insett att livet som faktum är det mirakel som binder oss alla tillsammans. Vördnaden för livet sätter inte gräns vid kristen trosbekännelse, den sätter över huvud taget inga gränser.

Och är inte begreppet förhålla sig ett begrepp som förbinder troende som icke troende i en gemenskap som inte ser några absoluta gränser. Är förresten inte detta begrepp ett annat ord för tro, om än tro i generell mening.

Frågan är om inte resonemang liknande detta borde vara inledningen när kristen tro presenteras. Den visar ju att gränsen mellan tro och otro är feldragen. Vidare att kristen tro står i ett vidare sammanhang än vi förutsatte.

När detta inledningsvis är sagt kan man gå över i en specifik presentation av kristen tro. Och när den skall göras så att det passar min smak ska Kristus och korset stå i centrum. En kristen läser nämligen bibeln bakifrån. Kristus är den kristnes tolkningsnyckel till både bibel och nuverklighet. Och sen skall bibelordet ställas mot historisk sanning liksom kristen trosutövning mot uppenbar verklighet och sanning.

Den som kan uppfylla dessa krav kan också skriva den presentation av kristen tro som min vän efterfrågade. Men märk, inledningen måste handla om att ”förhålla sig” är ett annat ord för tro, samt att livet som faktum är tillvarons stora mirakel.

39 24 Smaken, åsikten, tyckandet

”Smaken, åsikten, tyckandet”, märklig rubrik kan det tyckas. Men inte för mig där just  den triaden utgör ett av mina speciella bevakningsområden.

Bevakningsområden, därför att just, ”smaken, åsikten, tyckandet” har en tendens att förvandlas från det man kan ha eller mista till det man måste hysa för att bli accepterad. Det kan gå så långt att det blir straffbart att tycka annorlunda.

Jag påmindes om detta problem när jag härförleden övervarade en barn- och ungdomskamrats begravning.  Prästen sa om henne att hon hade en helt egen klädstil. Hon brydde sig föga om vad omgivningen skulle tycka.

Och det låter ju oförargligt. Men säg det till en tonåring som klär sig annorlunda. Man kan bli utesluten ur gemenskapen för mindre.

Värre är det dock när det man tycker förvandlas till något otillåtet, till och med straffbart. Så långt har det inte gått i vårt land. Men hys avvikande åsikter i diktaturer eller religiöst reglerade stater, så lär du få veta hur det känns.

Går vi djupare in på ämnet är det mycket i vår lagstiftning som grundar sig på just smak, åsikt och tyckande. Det som från början var något man kunde ha eller mista, förvandlas efter hand till något man måste, i sista hand till något lovvärt respektive  straffbart.

Och apropå den tidigare så omhuldade svenska värdegrunden, märker vi hur löst grundad denna i själva verket är. Det som var tillåtet i går är det inte längre i dag och vice versa, det som inte gick för sig igår, går för sig idag.

I dag talar allt färre om denna värdegrund. Kanske beror detta på att  allt  flera har märkt att svensk värdegrund är som isen på våren. När som helst kan den brista och då inte på grund av solens strålar utan av ett opinionstryck som, om det får verka tillräckligt länge, kan göra rätt till fel och fel till rätt. 

Nu är jag långt ifrån ensam om iakttagelser liknande dessa. Samhällsvetenskaper av vad slag det vara må, iakttar och analyserar förändringar i samhällsklimatet på i princip liknande sätt. Och den samhälls- historie- eller religionslärare som inte förmedlar växlingar i samhällsklimatet på motsvarande sätt, är inte värd att kallas lärare. Fakta i all ära, men reflexioner över fakta är viktigare.

Mitt bidrag i frågan, med mina på nätet ständigt återkommande bibelstudier och samtidigt med dessa publicerade mer allmänna reflexioner, skall ses som försök att grunda rätten på något mer än smak, åsikter och tyckande. Och jag söker utifrån min historiskt betingade förståelse av bibel och frälsning.

38 24 Att inte förstå ett öde, att tro sig förstå förödande

Det började med att jag skrev en uppsats i ett religionsfilosofiskt ämne. (Ni hittar den på bjornsvard.com. Där ser ni längst upp till vänster Hem. Tryck på hem, pila er sen ner en bra bit till ni hittar ”Med tanke på Gud”, tryck return och ni har hela den uppsatsen). Det fortsatte med att jag ville veta mer om den inom katolicismen dominerande religionsfilosofin,”nythomismen”. Till all lycka ägde jag en bok i ämnet, Hampus Lyttkens ”Nythomismen” (1962) och började läsa. 

Det var då det började. Jag förstod inte vad jag läste, åtminstone inte framställningens andra halva, fördjupningsdelen. Hur jag än försökte gick jag bet. Gång på gång tog jag om vad jag nyss läst. Så småningom efter månader av omläsning började visst klarna, allt eftersom mer och mer. Slutligen, tror jag, det mesta. 

Svårare bok än denna har jag inte läst. Tur att den var på svenska. På engelska hade jag tvingats ge upp. På tyska hade jag nog tagit mig igenom, men mödan hade blivit dubbel.

Vid sidan om gjorde läsningen att jag fick en del att tänka på. Vilket öde är det inte att stå där som ett fån utan att begripa vad man sysslar med. Att man känner sig mindre värd är förmodligen det mest elakartade. Mindervärdeskomplex är ju med det farligaste som finns.

Nu är det ju inte bara jag som inte låter mig mätas med Einstein utan de flesta. Och i ett samhälle som kräver allt mer av intellektuell förmåga, drabbas allt fler av ångest över att inte hålla måttet.

Samtidigt lever vi i ett  samhälle som tycks omedvetet om problemet. Tester, betyg och lämplighetsprov är på modet och med det en sortering av människor som bara tycks accelerera. Men hur ont gör det inte att märka att andra kan det jag inte förmår.

Skulle Jesus en gång komma tillbaka och det tror jag han gör, vore nog det första han skulle göra vara att befria oss från känslor av mindervärde. 

Men till sanningen hör också att jag inte gav upp. Jag gav mig inte förrän jag fått grepp om Hampus Lyttkens framställning. Än en gång hade det besannats att min energi åstadkommit det min ande inte förmått. Nu som så många gånger tidigare kan jag därför träda upp och lägga saklighet bakom orden. Jag har något att säga, om än inte allt, även om katolikernas nythomism.

Jag ryser vid tanken att jag gett mig på halva vägen och påstått mig begripa utan att riktgt förstå. För mig är sådan glättad kunskap med det värsta jag vet. Att tro sig förstå utan att egentligen begripa skapar farliga fiktioner. Och hur ofta sker inte det. Vackra ord och höga ideal klädda i lärda citat kan lura t o m den insiktsfulle att tro sånt som inte är värt att sätta tilltro till.

37 24 Mina två fronter

Två episoder får illustrera mina aktuella frontlinjer. Den ena episoden utspelade sig vid Stjärnhusens centrum, i sofforna på andra sidan kafé, restaurang och så småningom, cykelaffär och Coop.

På en soffa satt jag och vid sidan av mig min Gunlög i sin rullstol, på nästa soffa tre flickor som skulle gå och läsa. De berättade ljudligt om en lockande resa med konfirmandgruppen till Tyskland. Sen kom det. Högt och tydligt sa en av flickorna. Men jag tror inte på Gud, jag tror på vetenskapen. Varpå jag reste mig, fattade tag i rullstolen, gick förbi flickorna och sade, glöm inte att själva livet är det stora undret.

Detta om min ena front, där jag påminner mig själv och andra om att själva livet, ”varat” är det avgörande undret och att talet om Gud följer på detta tal, inte är en förutsättning för det. Vem eller vad nu denne Gud är och står för, måste vi alla fråga oss.  Alla våra försök hamnar i världsförklaringar av de mesta skilda slag. För oss som tänker oss en Gud, i gudsbilder av de mest skilda slag. Vem av oss som säger oss tro på Gud kan  nämligen fånga Guds väsen? Ingen! Träffande ögonblicksbilder kan vi få del av , särskilt om de kommer från Jesus, påstår jag som den ”jesusambassadör” jag är.

Den andra fronten får illustreras  med en fråga jag en gång  fick. Jag säger inte när, var eller hur. Frågan var av den arten att den förutsatte ett nyanserat svar.  Så objektivt som jag det någonsin kunde beskrev jag därför det jag uppfattade vara den ena sidan av saken och lika sakligt  den andra. Men till ingen nytta. Hon som frågade hade inte frågat för att få veta utan för att få tillfälle att säga vad hon själv trodde sig veta.

Det tillhör mitt mänskliga lidande att få utstå samtal som inte är några samtal utan snarare proklamationer vad  man själv tycker. Och jag tränar mig att stå ut. Men till slut orkar inte ens jag. Då låtsas jag lyssna eller också skojar jag på ett eller annat sätt bort det hela med bisarra skämt.

Detta om min andra front. Den  innebär alltså att jag försöker få dem jag möter, inklusive mig själv att vara öppen för olika sätt att se innan vi tar definitiv ställning. 

För egen del tränar jag mig praktiskt taget varje dag på denna förmåga. Och den slår igenom på alla mina fronter. Den följer mig därhemma, den har varit min följeslagare i mitt yrkesliv. Framför allt har den varit en framgångsfaktor i mina studier. 

Men som politiker hade jag förmodligen stått mig slätt. Och som kyrklig ledare i de högre regionerna hade jag fått det svårt. Men till mellanchef dög jag bra, blev så småningom till och med en respekterad sådan.

Samtidigt inser jag att min kamp är en kamp mot naturen. Vem är jag om jag inte främst månar om mitt och de mina. Oundvikligen både gör och bör jag göra det. Men min passion för de mina och mig själv får aldrig bli av det slaget att jag förlorar blicken för de andra.

36 24 Kopiera eller föra vidare

I går gällde frågan om kvinnor skulle få bli präster. Skulle vi hålla fast vid biblisk ordning eller tillåta oss att rucka på den. I dag, åtminstone på lokal nivå, om kyrkan ska välsigna samkönade brudpar eller inte.

För att förenkla; i det ena fallet förutsätts att biblisk ordning skall kopieras, i det andra att den behöver förnyas.

Ursäkta att jag tar mina exempel från kyrkan. Men det är i kyrkans värld jag är mest hemma. Annars är problemet generellt. Visst ska kopieras, annat anpassas efter situationens krav och föras vidare utifrån detta.

Får jag en elräkning på 1000 kr duger det inte att jag betalar in 990 kr. Elräkningen skall tolkas bokstavligt. Den skall vara som kopierad i mitt huvud när jag betalar räkningen.

Annat är det med det jag hör och läser. Sånt låter sig inte kopieras. Det förs vidare, vilket jag vill eller inte, i nytolkad form. Det tillhör livet att det blir så.

Kopiera visst, för annat vidare i nytolkad form, det är alltså det saken gäller. Den frågan handlade en gång om kvinnor skulle få bli präster eller inte, idag om präster ska välsigna samkönade brudpar eller förvägra dem denna välsignelse.

Tyvärr är det hela en ödesfråga. Vissa människor verkar vara skapta så att de gör allt till principer. Allt som är rätt förutsätts bottna i sånt som skall kopieras och i kopierad form föras vidare. Med andra är det tvärtom. För dem finns varken rätt eller fel i absolut mening. Allt för de vidare efter eget huvud. Den ena av dessa grupper sätter vi diagnos på. Den andra kallar åtminstone jag ”skurkar”.

Men sen har vi mellangruppen, d v s den grupp som de flesta av oss tillhör. Det betyder att vi tillhör dem som förstår att visst måste kopieras, annat föras vidare i förnyad form. En del av oss i denna mellangrupp inser också att det mesta hänger på att ha förmåga att skilja mellan vad som skall kopieras och vad som i förnyad form skall föras vidare.

Tyvärr kan vi vare sig välja politiskt parti eller kyrka efter dessa kriterier.  Det finns folk av såväl det ena som det andra slaget i samtliga partier och kyrkor. Inte heller kan vi gå begåvningsvägen vid dessa val. Utomordentligt välutrustade människor kan vara såväl principryttare som hållningslösa lycksökare.  Jag brukar  skilja begåvning från förstånd. Med förstånd menar jag bland annat ”näsa” för att rätt skilja mellan vad som skall kopieras respektive i förnyad form föras vidare.

35 24 Den välsignade avvikelsen

Att homosexuell läggning är en avvikelse visar redan vår anatomi. Men det är mycket som är avvikelse i den värld som är vår. Man kan t o m tala om välsignade avvikelser. Så anser t ex Svenska kyrkan. Varför annars låta även samkönade par gifta sig i kyrkan.

Nu gillar förstås inte jag talet om vigsel. I ett modernt Sverige är brudparen oftast gifta långt innan de träder inför altaret. Vigselakten är en bekräftelse på något som redan skett, kort sagt en välsignelse. Därav rubriken till detta inlägg ”Den välsignade avvikelsen”. Och vad kyrkan välsignar är det samkönade parets vilja att i trohet mot varandra leva tillsammans i en livsvarig gemenskap.

Vad talar då mot denna välsignelse? Bibelordet, svarar då särskilt de av mina vänner som tar  bibelordet på allvar. Och i bibeln finns aposteln Paulus. Och vad denne skriver är tydligt nog. Läs själva hur han fördömer homosexuella relationer i 1 Kor 6:9-10 och i Rom 1:26 f. Allt fotat i gammaltestamentliga föreställningar.

Men med bibelordet är det så att det har två sidor. En sida speglar en föreställningsvärld som placerar in Gud i sammanhang som är en modern människa främmande. Det betyder inte att Gamla testamentet i och med det saknar värde. F a pekar det framåt mot Kristus. Men det är mycket i texterna som en upplyst människa av idag med rätta skakar på huvudet åt. Tror ni mig inte, så läs själva och det med både samvete och förnuft påkopplade.

För mig blir denna dubbelhet som tydligast i 1 Korinthierbrevet. Paulus befinner sig i detta brev i ett spänningsfält mellan gammalt och nytt. Å ena sidan har han den gammaltestamentliga rättsordningen att förhålla sig till, å den andra den nytolkning som hans Kristusinterpretation inneburit. Jag har själv skrivit om den problematiken i ”Mikaels Tellbes bibel och min”. Ni hittar den på bjornsvard.com. Väl komna till min hemsida ser ni längst upp till vänster rubriken Hem. Tryck på Hem och pila er ner till ”Mikael Tellbes bibel och min”. Sen är det bara att läsa och begrunda. 

Vad jag kom fram till där, och det gör för den delen även Tellbe, är att Paulus efter mycken vånda ändå valde den ”modernitet” som var en konsekvens av hans Kristustro. När allt blev drivet till sin spets kom Paulus att läsa även Gamla testamentet utifrån sin tro på Kristus. En annan sak är att detta inte slagit igenom i 1 Kor 6:9-10 och i Rom 1:26 f

För att avslutningsvis uttryckaj det enkelt; jag tror att Kristus ser med kärlek även på homosexuell trohet. Och jag är dessutom övertygad om att bibeln måste läsas med ”Jesusglasögonen” påtagna. Om man inte gör det kan bibeltro leda åt vilket håll som helst. För är det något som bibeln inte är så är det att vara konsekvent. Den kan för den delen inte vara det, tillkommen som den är i de mest skilda sammanhang och under en lång tidsperiod.

34 24 Förhärligat, förskönat, fördolt

Guds ord ”förhärligat, förskönat, fördolt”, så sammanfattar jag förkunnelsen i årets gemensamma gudstjänst i Stadsparken. Sammanfattningen gäller för den del kyrkornas förkunnelse i stort. Guds ord blir förhärligat genom att förkunnarna konsekvent blundar för alla men, förskönat genom att de i god tro omformar det skrivna, fördolt genom att de konsekvent tiger om det som talar emot.

Så kunde man göra i biblisk tid. I Gamla testamentet kryllar det av utsagor som förhärligar, förskönar men också fördöljer och det alltid till det ”utvalda” folkets fördel. Så kunde också ske  i de kristna kyrkorna innan bibelkritik och upplysning från 1800-talet och framåt gjorde att det tendentiösa i bibelläsningen observerades. Själv tillhör jag en av dessa observatörer.

Vad har då jag att komma med inför den kaskad av lovprisningar mina trossyskon består mig med när jag sitter där i kyrkbänken. Jag gör inte som flera av mina vänner som i det fördolda vakar över sina brasklappar eller som i det tysta stavar på sin egen trosbekännelse när t o m den modesta apostoliska trosbekännelsen stöter dem för pannan..

Så mycket historia har jag fått i blodet att jag inser att varje tid måste få ha sitt sätt att uttrycka sin tro. Och att det därför gäller att observera intentionerna mer än ordalydelsen. Och med det för ögonen stämmer jag helhjärtat in i den kristna trosbekännelsen.

Vad jag däremot inte gör är att jag blundar för att bibeln med alla sina böcker, tillkomna under en lång tidsperiod, i långa stycken är problematisk. Och jag gör mig inte omöjlig genom att som predikanten i Stadsparken utgå från att alla psalmer i Psaltaren som är tillskrivna David också är författare av denne.

Skulle jag göra detta skulle det ta död på Gamla testamentets psaltarskatt. Innehållet skulle uniformeras och därmed också i grund utarmas. Står det ”av David” i psalmens inledning förtydligare jag detta genom att inrangera psalmen  bland de psalmer som tillhör Davidssamlingen. Då blir jag fri att läsa psalmen som den står där.

Och jag ställer inte upp på alla de grymheter som bestås mig i Gamla testamentet och jag kopplar sällan ihop utsagorna i de så kallade synoptikerna (Matteus, Markus och Lukas) med de jesusord som jag finner i Johannesevangeliet. Varje evangelium får tala för sig själv och sen funderar jag på betydelsen i det enskilda fallet. Och dessutom, för att ta det viktigaste, tolkar  jag inte de äldsta paulusbreven utifrån de yngsta. Det skulle vända upp och ner på Paulus.

Nog om detta. Viktigare är att jag läser bibeln utifrån Jesu möten och att jag ser hans gudomlighet tydligare än annars när han på korset ropar ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”, samtidigt som han när han dör suckar ”I dina händer överlämnar jag min Ande”.

Med dessa Jesusglasögon läser jag bibeln. Och på den grunden vågar jag se det uppenbara i att bibeln är skriven av människor och att syndiga människor också påverkat dess innehåll.

33 24Du blir det dom säger dig vara

”Man är ju den man är vad man än heter”, sa mannen. Och jag svarade ”ja så är det”. Sen lade han på luren. Det var telefonsamtalet i sin helhet. Sammanhanget lämnar jag därhän men inte mannens påstående och min replik. Både hans påstående och min  replik  fick mig att tänka vidare.

Det kanske inte är så enkelt att var och en är ”vad man än heter”. Minst lika sant är att ”du blir det dom säger dig vara”. Det vet jag av egen erfarenhet. Positiva omdömen om mig hamnar för det mesta i god jord. Medvetet försöker jag leva upp till vad andra påstår om mig. Kort uttryckt blir jag den jag påstås vara.

Nu är det inte så att alla har goda ord att säga om mig. Också jag går i livets hårda skola och till den hör en obönhörlig, aldrig upphörande klassning. Den börjar när jag föds och den slutat på vårdhemmet där jag förväntas tillbringa mina sista dagar.

Dessa klassningar är förmodligen nödvändiga. Dess syfte är ju rätt person på rätt plats i ett samhälle där samverkan är en nödvändighet för ett gott liv. Men hur illa kan man inte fara av att hamna bland de utsorterade. Jag minns vad Erling Thuringer en gång sade när han gick i pension efter många år som lärare på Karolinska skolan i Örebro. Det bästa med pensionen är att jag nu slipper sätta betyg.

Själv försöker jag hantera min förmåga respektive oförmåga med att för den som vill höra det tala öppet om både mina förtjänster och svagheter. Och jag är noga med att skilja kognitiv förmåga (intelligens) med förstånd (förmåga att se sammanhang i vidare bemärkelse). Detta med den illa dolda baktanken att jag nog inte är någon Einstein men att jag stöttar mig på ett gott omdöme.

Men klassningarna har detta oaktat en negativ påverkan på mänsklig samvaro, inklusive min egen. De skapar skador i vår inre människa, skador som påverkar vårt undermedvetna och via de undermedvetna tar plats i vårt själsliv och sen den vägen påverkar vårt sätt att leva och vara tillsammans. Med andra ord blir man det dom säger mig vara.

Tala sen inte om fri vilja och fritt val. Tala inte heller om demokrati som ett självklart idealtillstånd. Fri vilja är istället något vi skall kämpa för och demokrati det vi har att ta till för att nå så rätt som det är möjligt.

Ta inte heller till för stora bokstäver ens i dina storpolitiska ställningstaganden. Har ryssarna från det de öppnar ögonen till den stund där de sluter dem fått höra att väst tränger på med sin demokrati och sitt sätt att vara, är det inte att undra på att de står på Putins sida. Även ryssar blir vad dom i propagandan påstås vara, d v s ett folk  som står upp mot västerländskt förtryck.

Glöm inte heller att denna sanning gäller även oss i väst. Dom säger att vi lever i en överlägsen samhällsordning med ideal värda att försvara. Och när vi har hört detta tillräckligt många gånger tror vi på vad som sägs om oss. Som om inte också vårt samhälle långt ifrån är vad det borde vara.

32 24 Vad skall det vara bra för?

Vad skall det vara bra för? Vem har inte ställt den frågan. Därmed är också sagt att ingen springer undan det vi kallar livsfrågorna. Alla måste vi på ett eller annat sätt ta ställning till vad det innebär att leva.

På frågan följer också svar, endera uttalade eller outtalade. De uttalade i ord och förhoppningsvis i handling, de outtalade enbart i handling.

Det jag här visat ingår i det som på lärt språk kallas teleologi, läran  om det ändamåls-bestämda.  Livsåskådningar av alla de slag, religiösa som sekulära, kan samlas upp under den beteckningen. Alla söker de ju det ändamåls-bestämda. Alla frågar de ju; vad skall det vara bra för?

Från 1700-talet och framåt kännetecknades utvecklingen i vår del av världen av sekularisering. Det betydde att nytänkarna mobiliserade för att göra sig fri från kyrkornas religiösa livstolkning och dessutom från kyrkornas politiska dominans. Och att man efter seg kamp också lyckades, vittnar idag tydligast tömda kyrkor och utraderad kyrklig sed i kyrkliga kärnområden. I dag är väl Bayern i Sydtyskland det tydligaste exemplet.

Men vad har nu detta med teleologi att göra? Sekularisering och teleologi är inte det två skilda saker? Förvisso inte.  Teleologin som frågar sig vad saker och ting skall vara bra för, förenar såväl kyrkor som sekulariserade människor. Ingen undgår nämligen frågan vad saker och ting skall vara bra för.

Det sekulariserade svaret innebar visserligen att man vände kyrkorna ryggen, men inte att man slutade fråga. I stället för kyrkorna kom nya ideal och nya samlevnadsformer som bättre svarade mot tidens frågor. Men frågan ”vad det skall vara bra” för tystnade inte för det. Och på det följde återigen nya svar som ledde till förnyade ideal och återigen förnyade samlevnadsformer.

Och tro inte att det vi kallar tro försvann i och med att kyrkorna detroniserades. Sekulariseringen skapade nya trosformer. Såna var nämligen oundvikliga. Livet består ju inte enbart i att gå omkring och veta. Man måste ju fråga först. Och trons funktion är att fråga efter mening och mål. Men den frågan ställs inte i tomma luften. Den utmanas av fakta och verklighet. Ur detta möte förnyas samlevnadsformerna och idealen.  På gamla föreställningar skapas nya, ny tro om man så vill.

Det är utifrån detta de detroniserade kyrkorna har att förhålla sig. Det för dem lovande är att människor aldrig upphör att fråga vad saker och ting skall vara bra för. Och en kyrka som alltid frågar sig vad Jesus skulle svara, har alla möjligheter i det spel som aldrig upphör så länge människor fortsätter att fråga. 

31 24 Ord förmedlar, signalerar och avslöjar

Sent i mitt långa liv fick jag upp ögonen för språkets märkliga och ibland gåtfulla roll i vår mänskliga samvaro. Men bättre sent än aldrig. Nedan något om vad jag hittills funderat över.

Att våra ord verkar förmedlande är väl självklart. Men hur är frågan. Detta eftersom orden inte fortplantas mekaniskt från en till en annan. Tolkningen kommer mellan och tolkningen i sin tur är en komplicerad materia, värt en avhandling bara den.

Men nog om detta här och nu. I dag är det orden som signaler som bryr min hjärna. Signalerna blir som tydligast i enstaka ord och fasta korta formuleringar, men döljer sig på ett eller annat sätt i allt som sägs. Detta inte undantagsvis utan regelmässigt både i dagligt tal och i tal med syfte att övertyga  och påverka..

Att lyssna till dessa signaler har närmast blivit en av mina passioner. Jag lyssnar, tar till mig, värderar och tar ställning, detta inte minst utifrån vad det jag hör signalerar. För signalerar gör det, signalerar sympatier och antipatier, signalerar samhörighet men också avståndstagande, signalerar vädjan om medhåll, t o m  krav på medhåll, signalerar kanske inte minst talarens en plats i samhällsgemenskapen.

Jag minns hur det var en gång när jag var färsk som kontraktsprost för Örebro kontrakt. Jag gick in i jobbet med de högsta ambitioner. Jag såg mig som en som hade fått den särskilda  kallelsen att föra kyrkans skepp åt ett bestämt håll och detta utan att snegla särskilt mycket efter vad inte minst  stiftschefen, biskopen tyckte.

Vid ett av mina första framträdanden i min nya roll, lade jag frimodigt fram min syn på saker och ting. Vad jag ville var att inhösta medhåll. Allt  vad jag sade signalerade att jag inget högre önskade än att det samlade prästerskapet i Örebro skulle hålla med mig. Men det första jag fick höra efter avslutat tal var följande replik från två av mina kvinnliga kollegor. Jag hör att du säger.

Densignalen gick inte att misstolka. Här hade jag två kollegor som jag måste passa mig för. De ville rakt inte som jag. Här hade jag motstånd att vänta.

Vi kan tycka det befängt när Vladimir Putin anklagar Ukrainas ledare,  Volodymyr Zelenskyj, för nazism. Men då glömmer vi att nazism är det mest avskyvärda en ryss kan tänka sig. Nazismen fick man nog av när Nazityskland försökte våldta det ryska folket under andra världskriget. Vad Putin signalerar med sitt ordval är enighet i kampen mot Ukraina. Och att sätta naziststämpel på Ukrainas ledare är förmodligen effektivt mot den bakgrunden.

Och vad oss själva beträffar är det ett givet trumfkort för den bland oss  som vill hålla sig väl med folkmajoriteten att klassa den man vill  bekämpa som abortmotståndare. Den signalen missar sällan sitt mål. Än har det inte gått så långt att man skrivit in rätten till abort i grundlagen. Men vi är snubblande nära.

Sen är det en annan sak om signalerna vi skickar ut i samband med att vi kommunicerar med varandra håller måttet. Det betyder håller måttet utan stöd från vad folk i allmänhet tycker. På det funderar jag mest varje dag. 

30 24 Trons kusiner

Hör och häpna, Mikael Mogren (MM) västeråsbiskopen bördig från gränstrakten Åmmeberg och Zinkgruvan, ringde mig en lördagsförmiddag. Han hade just lyssnat till en podd från Kumla församling där jag intervjuades. Där hade jag hävdat att tron är en utmaning menad att stångas med en motsträvig  verklighet. Vidare att denna utmaning är sund, t o m nödvändig och för utvecklingen framåt. Åtminstone tror jag att det var ungefär det jag påstod i podden.

Samtalet blev långt kanske främst eftersom vi kom in på tysk katolicism med sin speciella statskyrklighet. Nu när detta trosbygge håller på att brytas ner, folk går ur kyrkan som aldrig förr särskilt i Bayern, står särskilt katolicismen inför till synes oöverstigliga problem.

Nu vet jag inte om MM riktigt höll med mig när jag påstod att när en tro inte håller måttet kommer en annan i dess ställe. Inte heller när jag liknade en kommun med en kyrka eller ett trossamfund. Ni som läser mig vet ju att jag hävdar just detta. Kampen mellan tro och vetande, mellan det vi föreställer oss och det som står på faktisk grund, rasar ju inte enbart inom kyrkorna utan i lika hög grad i samhällsgemenskapen. Och föreställer jag mig, om det är något som fungerar i en kyrka, fungerar det också, visserligen utifrån andra premisser  och med andra förtecken, i samhället.  Detta utifrån grundtesen att mänsklig samvaro förutsätter två poler, där den ena heter tro, den andra beprövad erfarenhet. Det är i detta spänningsfält som det goda samhället, den goda kyrkan växer fram.

Och sen; det finns god tro och det finns dålig tro, skadlig, respektive uppbygglig tro, tro som har skäl för sig och tro som inte har skäl för sig. Det är ingen ände för vad som går under begreppet tro. Allt avslöjat av en obönhörlig verklighet. På den grunden är all tro som inte låter sig synas eller prövas per definition skadlig tro. Och på motsvarande sätt all tro, hur tokig den än kan synas, som uppriktigt utsätter sig för sanningens prövning, av godo.

Och slutligen, tron tillhör livet. Dess funktion är att sätta liv i verkligheten.

Men säger vän av ordning, står inte tro för kristen tro i traditionell mening. Ideologier, samhällsteorier, sympatier, förmodanden å ena sidan, ateism, antipatier, fantasier å den andra, vad har det med tro att göra? För mig i allra högsta grad. Allt står på trons sida i den obligatoriska kampen med den verklighet vi alla på ett eller annat sätt står inför.

Själv kallar jag som kristen allt som har med tro, föreställningar, värderingar att göra för trons kusiner. Alla står de som trons representanter på gott eller ont på trons sida i den dagliga uppgörelsen med verkligheten.

För mig lider inte folk brist på tro, tron kan ingen leva förutan, däremot på tro som håller måttet. Och hur den tron stavas kan jag inte skriva någon enda på näsan. Jag kan plädera för den men inte förelägga någon att tro som jag vill att man skall tro. Påtvingad tro leder till  hyckleri.

Så långt kom inte MM och jag i vårt samtal. Men det är min fortsättning på det som inleddes när MM genom att ringa reagerade på en lokal podd från Kumla.

29 24 Förkunnare av två slag

För mig finns det inget som heter sekularisering. Jag talar istället om kapsejsad tro som ersätts av en förnyad dito. Tro kan man nämligen inte leva förutan. På motsvarande sätt är det omöjligt att som vi gjort i vårt upplysta västerland eliminera trosgemenskapen genom att privatisera den. Detta när hela samhället kan ses som ett trossamfund vars existens vilar på vettiga värderingar. Och vad är värderingar annat än tro. I ett samhälle må tron skifta, men utan tro (värderingar) lär det inte gå att få liv i samhällsgemenskapen.

Eftersom det är på det sättet går det att spegla den lilla trosgemenskapen i den stora och vice versa den stora  i den lilla. Det finns beröringspunkter mellan en lokal kristen gemenskap och kommunal samhörighet för att ta ett för mig närliggande exempel. Det finns förkunnare inte enbart i den kristna församlingen, utan även i den kommunala gemenskapen. Och när jag tecknar typiska drag i kristen förkunnelse av idag, speglar jag också på ett eller annat sätt lokala politiska förkunnare på olika nivåer.

Gemensamt på båda sidor är att man tror sig äga sanningen. Säg den kristne förkunnare som  inte talar som vore det Guds ord och säg den politiker eller politiske journalist som inte tror sig äga kunskap om den rätta vägen.

En kristen förkunnare går från tro till tro, från sanning till sanning. Sanningen finns i Guds ord, men eftersom sanningen i Guds ord är dold av omständigheter som gör den otidsenlig, omtolkar predikanten utan att påpeka det, eller kanske inte ens veta om det, för att göra ordet tillämpbart. Sen lägger hen det i munnen på sina åhörare.

För förkunnaren på kommunal nivå, den lokale politikern, är det enklare Politiska manifest har ju inte status av bibel. Gör hen det riktigt lätt för sig, hänvisar hen till värden (uttryck för tro) som är gemensamma för alla som äger anständighet och god vilja. Sen är det dags  att lägga  det hela i munnen på sina åhörare.

Varför påpeka detta? Trots allt inte ytterst för att påpeka att även samhällsgemenskapen är en trosgemenskap. Jag gör det för att protestera både mot den kristna och den politiska förkunnelsen.

Vad jag vill är problematiserat tal, inte förkunnelse som vädjar om medhåll. Förkunnare skall utmana sanningen, inte nöja sig med att försöka få lyssnarna på sin sida.

Låt mig exemplifiera från den egna världen, som har sina fästen i bibel och jesustro. Här duger inte att utgå från att bibeln talar sanning och sen omtolka så att det passar nutida värderingar. Utgångsläget är istället brottning med texter för att finna det bärande. Och sen, när man väl tror sig ha funnit detta bärande, konfrontera detta med nutida sanning, nutida vetande och nutida värderingar. Detta med förhoppning om att denna konfrontation skall leda fram till förnyelse. Först så blir kristen tro en aktualitet som leder utvecklingen, inte en åskådning som allt eftersom måste bytas ut och ersättas.

Att detta gäller även i den politiska trossfären håller jag för givet. Bara så att den politiska ärligheten kostar mer än den religiösa. Den religiösa ärligheten kan kosta att förkunnare negligeras eller byts ut. Den politiska ärligheten att ett helt politiskt parti utplånas. Sånt är ju det demokratiska systemet. Det folk inte gillar röstar man bort.

28 24 Ateism, som jag ser det

När min granne en gång sade till mig ; ”jag tror inte på Gud” betydde det föga för vår relation. Jag förstod ju hur han tänkte.  Han föreställde  sig Gud som en förstorad och fullkomnad människa. Att en sådan gud är en fantasiprodukt insåg inte bara grannen, utan även jag.

Värre vore om min granne inte brydde sig. Om han var likgiltig inte bara för mitt väl utan också för andras. Om han, och nu är det en tänkt granne jag har i huvudet, skulle vara föreståndare på Maxi och som föreståndare för denna jättebutik hade som enda mål att tjäna pengar. Inte  bara tjäna pengar på sina kunder utan tjäna maximalt mycket, kosta vad det kosta ville. I så fall hade jag en riktig ateist inpå knutarna. 

Så här resonerar jag.

En äkta ateist kännetecknas av att han saknar vördnad för livet, saknar vördnad för det förunderliga att vara bland dem som finns till, hisnar inte över  det märkliga att något överhuvud taget är. Det enda som han som en äkta ateist tänker på är att utnyttja allt till egen fördel. Som föreståndare för och 99 % ägare av en jättebutik vore det enda som gällde bakom fagert tal om omsorg om sina kunder, egen vinst. Sen må denne min granne bekänna sin gudstro eller inte. Han är ändå ateist Han saknar nämligen det som är grunden för all gudstro,  vördnad för livet och med det vördnad för sina medmänniskor.

Detta inte sagt för att det är synd att tjäna pengar eller göra vinst. Men när vinsten blir det enda, ja när vinsten ytterst inte tjänar helhetens intressen, då blir vinsten synd.

Äkta gudstro bottnar i vördnad för livet, hävdar jag.  Sen tar sig gudstron olika uttryck, olika konkretiseringar om man så vill. Gudsbilder kallas det. En psykiatriläkare sade till en av mina vänner som hade problem med sin gudstro; det finns lika många gudar som det finns människor.  Denne läkare förstod inte hur rätt han hade. Gudsbilderna är redan i bibeln oräkneliga. T o m Jesus gjorde sig olika bilder av Gud.Den ena bilden fullkomligare än den andra, beroende på behovet hos dem han mötte. 

Gud i sin fullhet lär ingen fånga. Alla får vi ta till våra mer eller mindre rättvisande  gudsbilder, när vi talar om denne Gud. Men grundläggande för en gudsbild som pekar åt rätt håll är att den bottnar i vördnaden för livet som det allt grundläggande miraklet. Saknar man denna vördnad blir Gud en avgud, vare sig tron är välgrundad eller inte.

27 24 Ideologin, både välsignelse och förbannelse

Ideologi står för tro, värdering och helhetssyn. Ideologi är ett annat ord för tro. Och sanningen är den att vi trodde på ett sätt förr, på ett annat sätt idag. Vi hade en ideologi då, en annan idag.

Vi har således inte slutat tro, som många säger, däremot har vi bytt tro, eller om man hellre vill säga bytt ideologi.

Den gamla kristna ideologin fick i vårt kristna västerland så småningom ge med sig. Den svarade inte mot vad samtiden behövde, inte heller vad samtiden trodde sig veta. 

Tack och lov att det blev så. Det skulle ha sett ut om vi i ett högteknologiskt samhälle som vårt och med den kunskap vi idag äger, skulle ha trott som på 1600-talet. Det vore som att låta talibaner härja fritt i den amerikanska kongressen.

1600-talets ideologi och trosföreställningar passar nämligen inte ihop med vårt sätt att leva idag. Av tron (ideologin) som skulle lägga grund för ett välsignat liv hade med nödvändighet blivit till förbannelse.

Det hade förstås inte behövt bli så. Med goda uttolkare av den kristna tron, särskilt av såna med blick för vad Kristus stod för och vad tron i sina yttersta konsekvenser innebar, hade vi inte behövt se den kristna trons kollaps. Tron hade i så fall kunnat fortsätta att påverka vårt folk i sin riktning. x

Men så blev det inte. Därför var det nödvändigt med tros(ideologi)byte. Om inte hade det som var menat till välsignelse blivit till förbannelse.

Som om den sanning jag nu framställt skulle gälla enbart den kristna trons nedmontering i vårt land. Förvisso inte.  Det är nämligen så att när en trosåskådning kapsejsar kommer andra i dess ställe. Tro, ideologi och helhetssyn klarar man sig inte förutan. Och det är nu som då att när en ideologi inte håller måttet blir den mer till skada än till nytta och måste bytas ut. Det som var menat till välsignelse skulle i annat fall ha blivit till förbannelse.

Det duger alltså inte att bluffa med sina ideal och trosföreställningar. Det håller inte att bara påstå förträffliga ting utan täckning. Stämmer det förträffliga inte med verkligheten blir välsignelse till förbannelse oavsett vad saken gäller. Så  i alla sammanhang och alltid. Idealen måste ha sin motsvarighet i verkligheten. Har de inte det blir det med dem som med kristen tro i Sverige i modern tid. Verkligheten tog död på den. Verkligheten tar död på de mest storstilade ideal och trosföreställningar om tron inte motsvarar vad verkligheten behöver.

Så tänker jag inte en gång utan ofta. Särskilt gör jag det när jag lyssnar till politisk agitation, men också när omgivningen tycker det trospoliserna vill att de skall tycka.

Men här hjälper inga trospoliser. Allt fagert tal som inte svarar mot verklighetens krav leder förr eller senare till förbannelse..

26 24 Det välsignade ”ytflytet”

”Ytflyt”, begreppet var ursprungligen min hustrus. Lärare som hon var till yrket, använde hon ordet om elever som hade flyt i sitt tal men inte riktigt begrep vad de talade om. Själv använde jag ursprungligen ordet i kyrkohistoriska sammanhang. ”Ytflyt” hade de kyrkohistoriker som skrev lättläst och begripligt, men där sanningen var glättad.

Med tiden har  begreppet ”ytflyt” för mig blivit ett begrepp på allt och alla som förenklar sanningen och med den förenklade sanningen som grund tar sig fram här i livet.

Min tidigare biskop, Jonas Jonson, skrev för ett antal år sedan en biografi över en av sina företrädare, Gustaf Aulén. Boken var till det yttre korrekt, dessutom synnerligen välskriven. Men bakom formuleringarna dolde sig ett ”ytflyt” som gjorde att jag ägnade år av möda på att teckna en mer trovärdig bild av denne Aulén. Resultatet hittar ni på min hemsida under rubriken ”Gustaf Aulén ställd mot Gustaf Aulén”. Det jag då skrev står jag för men innehållet blev så tillkrånglat att till och med dom som lovat att provläsa mitt alster gav up.

Sen dess har jag till dels ändrat mig. Nog är Jonas Jonsons psalm 398 i psalmboken ”Vi reser ett tecken” ett ”ytflyt” men ett ”ytflyt” av det slaget att det gör mig varm inombords. Jag kallar psalmen ett välsignat ”ytflyt”, ett ”ytflyt” som berör mitt inre och ger mig hopp.

I fortsättningen har jag bland annat ägnat mina tankar åt ”ytflytets” store bekämpare, filosofen Ingemar Hedenius. Hans måltavla var kristna teologer som han alla beskyllde för just ”ytflyt”. Visserligen använde han inte just det  begreppet, men det var just ”ytflyt” han menade. Det lät kanske bra det teologerna hävdade men det höll inte, hävdade Hedenius. Höll inte eftersom bara det är hållbart som kan styrkas med förnuftsargument. Positivism kallas den hållningen bland filosofer.

Men så enkelt är det inte, har jag förstått. Med Hedenius hållning blir det mycket som trasas sönder som borde förbli helt. F a är det hoppet som får ta stryk.

Jag har försökt sätta mitt förnyade synsätt på formel. Så här långt har resultatet blivit följande.

Mänskligt liv har två sidor där den ena heter tro, den andra fakta och erfarenhet. Båda sidorna ovärderliga. Tron och fantasin livar oss men varken tro eller fantasi kan tillåtas fritt utrymme. Såväl det ena som det andra måste få prövas av erfarenhet och verklighet. Ur denna prövning eller kanske bättre uttryckt, detta samspel, spirar utveckling och liv.

För egen del är ju teologi mitt liv, teologi i alla dess former. Det är också på teologins område jag tydligast kan pröva denna min hållning. Och jag tror mig ha funnit att där tron fått fritt spelrum och där fakta på motsvarande sätt satts ur spel, stora framgångar har vunnits. Men genomgående har framgång följts av katastrof.

På den motsatta sidan har det gått trögt för samspelarna, d v s för oss som håller på både det ena och det andra. Just nu trögt för dem som gav oss Bibel 2000. Denna bibel som i sin notapparat öppnar för just överväganden utifrån mänsklig kunskap och mänskligt vetande. För fullt arbetar bland annat Svenska Bibelsällskapet med en ny översättning av bibeln. Och det kan nog vara förståeligt  att man längtar efter en ny översättning. Men jag är rädd för att noterna i bibel 2000  med alla sina kommentarer far all världens väg och med dem den ovärderliga vågskålen där tro ställs mot vetande.

25 24 Positionerad

Min allra bästa lekkamrat när jag var liten var mycket, bland annat positionerad. Från det han lärt sig att gå visste han var han stod och vad han stod för. Mig lärde han att Statskyrkan hade fel och Johanneskyrkan ( en frikyrka i Kumla) hade rätt.  Och han tyckte med konsekvens. Så konsekvent var han att min mamma bad honom att vara skiljedomare när min lillebror slogs med grannpojken.

Att det var positionerad han var har jag kommit på nu. Och nu är under den period i mitt liv då jag delar min tid mellan att vara tillsammans med min hustru på demensboende i Rosta och studera teologi och tänka.

Sen ett antal månader läser jag religionsfilosofi, närmare bestämt jesuitpatern Ulf Jonssons religionsfilosofiska översikt ”Med tanke på Gud” (2008). Jag gör det på mitt egna sätt, vilket innebär innanläsning, excerpering (skriftlig sammanfattning), reflexion, för att slutligen övergå i att jag på grundval av det lästa skriver ner vad jag själv kommit fram till och tycker.

Metoden är inte ny för mig. Jag har redan använt den ett antal gånger. Den intresserade kan gå till bjornsvard.com, klicka sig ner till kyrkohistoria och sen se vad jag hittills har åstadkommit i detta stycke.

Det kan sägas mycket om jesuitpatern Ulf Jonssons översikt. Den visar sig ha många skikt. I ett av skikten är han saklig. När han reder ut vad sanning är lär det inte gå att bli sakligare. Inte heller när han i en historisk översikt sammanfattar hur filosofer genom historien behandlar trons förhållande till förnuftet.

Men gräver man djupare märker man att det är en jesuitpater man har att göra med. Medeltidsfilosofen Thomas av Aquino får i långa stycken representera kristen tro och med honom en strävan att så långt det går balansera tro och vetande. Ulf Jonsson är med andra ord positionerad. Och hans position bestämmer i långa stycken hans framställning.

Som om det var nog. Ulf Jonssons ”Med tanke på Gud” läser jag inte främst för att lära mig vad thomistisk teologi står för (d v s teologi som är grundad på Thomas av Aquino). Jag gör det för egen skull, gör det för att nå längre och djupare i mitt eget teologiska tänkande.

Och hur blir det då med det när Ulf Jonsson är min utmanare?  Jag har kommit så långt att jag märker vartåt det lutar. Jag blir allt mer positionerad ju längre jag sysslar med Jonssons bok.

Och min position blir inte att som Jonsson söka förbindelse mellan tro och vetande. Vad jag däremot gör är att jag trycker på att tro är något för mänsklig samvaro grundläggande. Vi kan inte ta ett andetag utan att tron är med och hjälper till. Det är inte om vi tror det handlar om utan på vad. Och här kommer det exklusiva in, tron på Kristus, tron på försoningen. Sånt blir viktigare än t o m av Aquinos bestämningar av kristen tro.

Åter till min vän från barnaåren. Honom umgås jag fortfarande med. Men nu är det jag som är positionerad, en positionerad förfäktare av trons allmännelighet och den kristna trons besynnerlighet.

24 24 Det godas baksida, för mig ständigt närvarande

Det är mycket som berört mig under mitt livslopp. Bland annat har jag haft anledning att fundera över det jag här kallar ”Det godas baksida”. Fundera över, dock inte komma med någon allmängiltig lösning.  Uppmärksamheten på problemet har i bästa fall inneburit att jag själv blivit lite klokare.

Just nu är jag indragen i en arvstvist. En ensamstående, ogift åldrad släkting med mycket sympatier och antipatier inom sig, dessutom med mycket pengar på banken, har dött. Problemet är kort sammanfattat att hon sade ett till en, något annat till en annan. Så det är tveksamt vem som skall ärva henne.

Men med arvet ordnar det sig nog. Mer problematiskt är det med min och mina släktingarnas vitt skilda tolkningar. Det är som vore vi styrda mer av den egna sanningen än av sanningen.

Tidigare har jag under något år haft bibeltexter för ögonen. Jag har närmare bestämt ägnat en frikyrklig bibelforskare min uppmärksamhet. Vad jag fann var att dennes kärlek till bibeltexterna till allt annat också gjorde honom orättvis. Bibelns sanning gjorde att han tvekade att påpeka det i texterna som inte passade in i mönstret. Bibeln var ju ändå Guds ord.

Och går jag riktigt långt bakåt i tiden kommer jag till min aktiva period som kyrkoherde i Mikaels församling i Örebro. Faktum är att jag var den förste kyrkoherden i Närke som hälsade en kvinnlig präst välkommen in i gemenskapen. Och detta uppmärksammades vederbörligen. 

Nu är det ju tvärtom. Nu uppmärksammas mer den manlige än den kvinnliga prästen. Mikaels församling av idag har enbart kvinnliga präster. Dessutom duktiga sådana. Idag blomstrar församlingslivet under deras ledning.

Men även detta goda har sin baksida. De kvinnliga prästernas framryckning har skett parallellt med kvinnornas likaberättigande i samhället. Och för att likaberättigandet skall fungera förutsätts jämställdhet i hemmet och på arbetsplatsen. Detta i sin tur påverkar samlivet. Också där skall jämlikhet råda. Uppenbart var att männen tidigare tog för sig sexuellt och att kvinnorna fick betala priset. Men sånt duger inte längre. Kvinnorna har sagt ifrån. Me-to-rörelsen var ett uttryck för detta.

Men sen om baksidan. I sin iver att hävda  sitt likaberättigande kom kravet på fri abort och på det kravet följde en nyuppfunnen sanning. Och den sanningen förkunnade att fostret var en del av kvinnans kropp och därför en kvinnlig rättighet. Detta när sanningen är den att fostret redan efter konceptionen är ett begynnande självständigt liv. Detta om det godas baksida, en baksida som få idag uppmärksammar.

23 24 Andens fängsel

När jag skriver detta aktualiseras Anden från flera håll  KG Hammar ägnar den ena tidiga morgonandakten efter den andra åt att beskriva denna Ande. Och på den världsliga sidan lovprisas Andens motsvarighet, Skaparkraften i dagliga  beskrivningar av konstnärers och författares verk.

Själv kan jag inte låta bli att reflektera över denna Ande, denna skaparkraft. Mest hemma är jag på den Ande som K G Hammar förkunnar. Kulturskribenternas sanningar tar jag mera översiktligt. Kultur och konst är inte mitt ämne.

Det som slår mig är att den Ande som jag får mig beskriven och den skaparkraft som så livfullt åskådliggörs är en bunden Ande. Den lever bildlikt talat i ett fängsel, de yttre omständigheternas stängsel.

Hammars Ande är utformad i biblisk miljö. Den förstås mest korrekt av den bibelläsare som med insikt och kunskap satt sig in i de bibliska texterna. Hammars Ande har uppenbart fått sin färg av Hammars egen läsning av Johannesskrifterna. När Hammar talar om den kärlek som Anden utstrålar hänvisar han till Johannesbreven och när han fördjupar sig i tanken på Anden som hjälpare, till Johannesevangeliets skildring av Jesu avskedstal.

Och jag känner igen mig. När jag försöker få grepp om bibliska sanningar föregås det alltid av ett historiskt kritiskt färgat studium av specifika bibeltexter. Först ur detta faller andliga sanningar ut. För mig är Anden de facto villkorad av ett inträngande  bibelstudium baserat på yttre fakta.

För att ta ytterligare ett exempel; när Jesus på korset ropar ut sitt  Min Gud min Gud varför har du övergivit mig och när han när han i sitt sista andetag överlämnar sig till Gud med orden I dina händer anbefaller jag nu min Anden, vilar både det ena yttrandet och det andra i en påtaglig yttre verklighet

Går jag vidare och tänker på Anden i vidare bemärkelse tror jag mig ha funnit att denna Ande, i vilken form den än tar sig uttryck, ständigt är sprungen ur yttre omständigheter.

Och jag är inte enfaldigare än att jag förstår att även författares storverk bottnar i yttre omständighet eller att konstnärers skapelser alla på något sätt har anknytning till den yttre verkligheten.

Är alltså den Ande som vi människor här på jorden får uppleva en av det yttre fängslad och villkorad Ande? Det verkar vara så när man tänker sakligt.

Och jag frågar mig om denna bas i yttre verklighet är den nödvändiga betingelsen för såväl Ande som kultur?  Och om det är så, vad får detta för konsekvenser för vår tro, vår livssyn och vår filosofiska hållning?

22 24 Tänker jag bra?

Tänker jag bra, frågade jag. Fånigt spörsmål om det inte varit för situationen. Saken var den att jag som de flesta andra dagar mött en halvsovande hustru sittande i sin rullstol. Hon kördes in på sitt rum på avd E Rostahemmet, idag av Fartun, en av de många fasta vikarierna på avdelningen.

Och min vana trogen försökte jag få liv i henne med en gemensam kopp kaffe. Skillnaden från tidigare var bara den att jag i dessa besparingstider själv stod för kaffet. Halvblundande drack hon och likaså halvblundande tuggade hon i sig en drömkaka, bakad av hennes adopterade tvillingsyster Marjatta.

Sen skulle vi ut på promenad. Från Rostahemmet tog vi oss in på Östra Vintergatan och sen genom Harald Aronssons park där vi gjorde ett första stopp. Fortfarande blundade min hustru, men nu och då öppnade hon faktiskt ögonen och tittade på mig.

Andra stoppet gjorde vi som vanligt i Stjärnhusens centrum, mitt emot restaurangen och i närheten av cykelaffär och Konsumbutik. Nu blundade hon inte längre. Dessutom mumlade hon i något slag av inre monolog. Det var nu det hände. Jag tog chansen att upprätta en djupare kontakt. Jag gjorde det med frågan; tänker jag bra?

Och undret skedde; hon svarade ibland. Och med det svaret vällde lyckan in i hela min varelse. Jag fick bekräftelse på att hon som för det mesta blundade och pratade för sig själv fortfarande var samma Gunlög som den hon var innan demensen började härja och gå sitt segertåg genom hennes hjärnvindlingar.

Ibland, det var nämligen så hon tyckte i sin krafts dagar. Ibland tänkte jag bra och då i hennes mening mest i frågor som mindre handlade om kognitiv förmåga än  om inkänning och omdöme. På den grunden kunde vi upprätta en kärleksfull relation där hon stod för saklighet och mjuka händer och jag för familjens vägval i fråga  om rätt respektive fel i vårt umgänge utåt och för den delen även inåt.

I dagarna har jag oavsett min testfråga till min Gunlög, haft anledning att självkritiskt granska min förmåga att tänka bra. Närmare bestämt har omständigheterna tvingat mig till förnyad självprövning.

Och jag har funnit att jag om jag inte blivit pressad eller orättvist bemött, av min skapare begåvats med förmåga att se rättvist på saker och ting. Dessutom har jag god förmåga att se sammanhang, t o m en anmärkningsvärd förmåga att tänka mig in i hur andra ser det. Detta har varit mig till god nytta i mitt umgänge med oliktänkande men också i mina strategival. I mina studier kom resultaten i slutfasen att bli uppseendeväckande.

Tvärtom är det när jag anser mig orättvist bemött. Då blir mina förmågor som bortblåsta. Allt det som varit mig till tjänst blir nu till min förlust. I mitt arbetsliv gick jag under en period ner mig, inte minst psykiskt, av att jag kände mig missbedömd och oförstådd.

Med denna min dubbelhet tvingas jag tyvärr leva. Det visste min hustru när hon var i sin krafts dagar. Och till min glädje vet hon det tydligen fortfarande.

Där hej är mottot

Det var när det fortfarande var för kallt att göra utomhusutflykter med min hustru Gunlög. Jag drog rullstolen genom Rostahemmets långa korridor. Där någonstans stod en klunga vårdanställda och diskuterade, jag vet inte vad, men förmodligen om något som gällde jobbet. När jag trängde mig förbi ropade jag hej, och fick ett ljudligt hej till svar. Hej är mottot här på Rostahemmet, fortsatte jag och fick ett ljudligt medhåll av, tror jag, hela gruppen.

Så sant som det är sagt, hej är mottot på Rostahemmet, ett motto som signalerar att allt går ut på att göra även den sista biten på livsvandringen meningsfull. Detta genom att efter bästa förmåga vårda och liva människor som inte längre klarar av detta på egen hand.

Och jag tänkte och tänker att det inte är enbart på Rostahemmet i Örebro som vårda och liva är syftet. Tänker jag efter har hela mitt liv som präst haft detta syfte. Samtidigt ser jag med vemod på hur mina gåvor i detta stycke försvagats. Har man kommit långt in i pensionsåren försvåras möjligheterna trots att man känner sig pigg, vaken och full av energi. Det är ju inte på åttio-plussare som framtidens skall byggas. Det inser ju inte bara jag utan de flesta.

Vårda kan man förstås om krafterna står en bi. För mig är det dessutom ingen uppoffring att dagligen cykla till Rostahemmet för att möta min hustru. Och jag orkar fortfarande bry mig om personer som de flesta överlåter åt psykiatrin att vårda sig om.

Sämre är det med min förmåga att entusiasmera till förnyade insatser på socialt kristen grund. Här hugger jag i sten när jag försöker få församlingar att se att Stadsmissionen inte ensamma kan klara av det som är hela församlingens uppgift. Lätt konstaterar jag att jag hade bättre respons när jag var i min krafts dagar.

Men skam den som ger sig. Inte för att mina bibelstudier har någon påtaglig påverkans-kraft, men ingen kan ta ifrån mig att jag under åtskilliga år publicerat ett bibelstudium i veckan på nätet. Detta utifrån övertygelsen att bibelns yttersta syfte är just att vårda och liva.

Sombekant kan bibeln läsas på många sätt. De flesta säger att bibeln är Guds ord och som sådant ett rättesnöre. Men hur bibeln skall bli det den syftar till att vara, därom går meningarna isär. Själv säger jag att Kristus är riktmärket för tolkningen, närmare bestämt Kristus som försonaren.

Utifrån den övertygelsen läser jag min bibel och publicerar jag mina av Kristustro färgade bibelstudier. På den grunden bekänner jag att bibeln är Guds ord, eller rättare att bibeln på den grunden blir Guds ord.

Utan denne Kristus blir bibeln en brokig samling skrifter av skiftande ursprung och av etiskt/religiöst skiftande kvalité. Med Kristus är den ett budskap från Gud som ytterst handlar om att vårda och liva.

20 24 Det den ene vet, behöver den andre begripa

Det den ene vet, behöver den andre begripa. Detta formelartade uttryck sammanfattar i långa stycken hur jag tänker. Dessutom låter jag uttrycket vara en nyckel i de mest skilda sammanhang. Den ene kan vara jag men också någon annan. Den andre  behöver inte stå för någon yttre motpart utan lika gärna den andra sidan av mig själv osv.

En tillämpning på andelivet kommer för mig. Från början av 1900-talet drogs tumskruvarna åt. Sanningen skall fram, vidskepelsen sopas undan. Fysik (här det bevisbart sanna) skall vi ha, metafysik (det som är bortom det bevisbara) skall rensas undan. Det sade filosoferna och snart stämde de flesta in.

Med det följde utrensning. Man gick hårt åt trosföreställningar, fantasier och inbillningar. Man rensade i kursplaner och reglementen. Fader vår fick vara kvar i kursplanen för Folkskolan liksom Bergspredikan. Annat som luktade metafysik städades bort.

Det ena följde på det andra till den dag den insiktsfulle erinrade sig att det är  en sak är att veta, en annan att begripa. F a allt att begriper gör man inte enbart genom att tillämpa logik utan också utifrån känsla, inkänning och tro.

Sen kom tron in bakvägen. Den trängde in t o m  i kulturens finrum. Och filosofin makade på sig och gav rum åt mer än formell logik och vetenskapligt giltiga utsagor. På positivism följde modernism så småningom postmodernism. Och det gavs t o m rum åt den förut så föraktade metafysiken.

Själv har jag under mitt långa liv får erfara omsvängningen, dessutom låtit mig påverkas både åt det ena hållet och det andra. Så här i efterhand beklagar jag mig inte över det rigorösa sanningssökande som inte enbart gick som en slåttermaskin över fastställda sanningar som inte höll måttet. Det rensade upp i religiös bråte. Men jag undrar hur man kunde vara så enfaldig att man höll fast vid och fortfarande vidhåller att religionen är en privatsak.

Som om inte tron, eller vad man kallar känslomässigt förankrade föreställningar, tillhör det för livet nödvändiga Det är ju så att det en ene vet, behöver den andre begripa. Och begripa gör man inte enbart med sitt förstånd (sin kognitiva förmåga) utan också med ett inre sensorium laddat med sociala och religiösa föreställningar. Och vad tron beträffar gäller att tror man inte på ett tror man på ett annat. Bildlikt talat sätter dessa mer eller mindre välgrundade trosföreställningar liv i logiken och styr den. Som om inte t o m  trons ärkefiende, Ingemar Hedenius, fick liv i sin ateism via sin egen inre, känslomässigt laddade föreställningsvärld, d v s via sina egna trosföreställningar.

För att ta det enkelt; trons uppgift är att sätta liv i vetandet och sätta det i ett befruktande sammanhang.

Och när detta väl är sagt måste jag tillägga att jag varken är någon förespråkade av vare sig modernism eller postmodernism, om jag över huvud taget vet vad dessa begrepp innebär. Men  ett tror jag mig veta och det är att tron på kors och försoning är rätt väg för mig. Med den tron inom mig hukar jag inte för vetande.

19 24 Med trosgrunden som förutsättning

Med trosgrunden menar jag de åsikter, den kunskap, de föreställningar och de ideal som lägger grund för det vi tänker och det vi gör. Så förstått blir trosgrunden själva förutsättningen för våra reaktioner och handlingar. I denna bottnar både det vi säger och det vi gör.

När jag själv reflekterar över vad jag tänkt och gjort i mitt liv har jag slagits av  hur stor plats reflexioner över trosgrunden krävt. Inte så att jag medvetet slarvat med de praktiska rutinerna och den dagliga omsorgen. Som präst har mina hembesök varit i det närmaste oändliga. Och jag har förstått vikten av att känna igen och bry mig. I tid och otid har jag dessutom hävdat att en präst må må vara en medelmåtta, bara hon  ser dem hon möter.

Trots allt har jag alltså ägnat och ägnar avsevärd tid åt själva trosgrunden, det man också skulle kunna kalla ramverket. Detta inte minst nu när jag sen många år är pensionerad.

Mina tankar om trosgrunden inleddes på ett systematiskt sätt  med undersökningar som syftade till att förstå vad som bar upp de stora väckelserna under slutet av 1800-talet.  Jag fortsatte med att kritiskt granska några kyrkohistorikers verk. Så småningom kom jag i samma syfte över på kritiska analyser av några uppburna svenska nittonhundratals-teologer. Just nu är jag intresserad av den föreställningsvärld som bär upp engagerade kristna av idag. Inte minst hur praktiserande kristna ser på bibeln. Det betyder att jag reflekterar över vad som bär upp kristen övertygelse av idag. 

Här är jag milt uttryckt kritisk. Jag menar att engagerade kristna av idag borde kännetecknas av ett både ärligt och intensivt arbete med sin tro. Med ärligt menar jag att man inte får blunda för det uppenbara. Detta förutsätter inte minst ett både kritiskt och nyfiket förhållande till bibeln. Detta i sin tur borde både skaka om och förnya. Men jag har sett lite av den varan. Istället bättrar man på  sin egen förutfattade mening  med ytliga hänvisningar till isolerade bibelord som mer döljer vad bibeltexten vill säga än blottar innebörden.

Enligt min mening bygger kristet engagemang av idag i långa stycken på föreställningar som inte håller måttet. Detta må leda till engagemang, som just nu när kristna ungdomar jublar över sin tro i Pingstkyrkan i Örebro. Men bestående och omvandlande resultat som bryter och förnyar sociala och religiösa mönster  vinns först när själva grunden erövrats. Och  det sker först i ett ärligt möte mellan uppenbar verklighet och bibliskt grundat trosengagemang. Man måste tvingas se tron i vitögat för att den skall vara något värd, hävdar jag.  Men så sker inte. I långa stycken lever kristna av idag  i en värld som mer utmanats av omgivningen än av Gud.

18 24 Bortom trons Gud

Trons Gud, det är för mig Kristi Gud, aktualiserad bakom bibeltexter och kors, levandegjord i församling och värld. Skall någon få grepp om det otal predikningar jag lämnat bakom mig, eller den strategi som drev mig i mitt församlingsbyggande under mina aktiva år, är det nödvändigt att förstå detta.

Det är inte förrän min hustru Gunlög drabbades av demens som Gud för mig blivit något utöver den trons Gud jag vigt mitt liv åt.

Bakgrunden till min förnyade tro är ett till synes obönhörligt skeende. Min Gunlög försvinner ifrån mig. Det hon tidigare kunde förmår hon inte längre. Hon som alltsom oftast stoppades på gatan av tacksamma komvux-elever som inte visste hur mycket de ville tacka sin mattelärare för att hon lärt dem att räkna, kan inte längre lägga ihop två och två. Och hon som hade bättre handlag med barn än någon jag känner, gråter numera själv som vore hon ett barn.

Vad kan jag mer göra än att hålla hennes händer och följa med i hennes försvinnande? Det låter främmande men jag har tagit på mig ett gudomligt uppdrag. Jag skall vara hennes Gud, detta i den meningen att det hon förlorar skall jag bevara. Hela hennes personlighet skall finnas kvar inom mig. Hennes mjuka händer och hennes omsorg skall jag komma ihåg med en sådan intensitet som stode hon i sitt forna jag framför mig. Om inte någon annan skall jag vara den som i mig bevarar det hon förlorat

Men jag är ingen Gud. Jag kan inte för all framtid bevara min hustru. Även jag blir ju gammal och glömsk. Även jag tappar i balans och minnet kommer en dag även för mig att svikta. Jag kan alltså inte till fullo vara den Gud som jag söker vara.

För det krävs en Gud, som förvisso är levandegjord genom Kristus, men samtidigt är den Gud som förmår det jag själv i längden inte orkar med eller förmår. Det betyder att i barmhärtighet och kärlek bevara henne som jag har kär.

Så förstådd blir Gud inte något jag kan tro på eller låta bli att räkna med.  Gud blir en nödvändighet. Utan Gud kommer allt ytterst att sakna mening. När ingen längre minns kommer t o m min älskade hustrus mjuka händer att upplösas i ett intet.

17 24 Språkets makt

Jag står inför att ta reda på vad ett antal lärde har att säga om relationen språk/verklighet. Men innan jag läser in mig på det har jag behov av att ha något att ta spjärn emot. Det jag nedan närmast spontant påstår om språkets makt står i det sammanhanget. Det är kort uttryckt min förförståelse inför detta studium.

Så här tänker jag.

Med ord och ordkombinationer skapar vi reda och sammanhang i den kaskad av intryck som sköljer över oss under all vår vakna tid. Orden blir ett slags tolkningsnyckel både för eget och gemensamt bruk. Med språket som nyckel ringar vi in det vi ser och hör, bearbetar  det och skapar oss möjligheter att bruka det. Detta på gott, men också ibland på ont.

Jämför med datatekniken. Den är ovärderlig för vissa, hatobjekt för andra. Ovärderlig när man behärskar den, hatobjekt när man inte begriper sig på vare sig dator eller mobiltelefon. Är det inte på liknande sätt med språket.  Språket är ovärderligt för den som förstår vad som sägs, men skapar bara förvirring för den som inte begriper.

Detta för över i att säga något om språkets bedräglighet.

Ordkombinationer tillskapade av slagfärdiga och medvetna människor har en förmåga att i vissa sammanhang bli till slagord. Men med sådana måste man se upp. Nazisterna i Tyskland fick ett helt folk med sig med sina påståenden  om den egna rasens överlägsenhet och judarnas bedräglighet. Och jag frågar mig idag hur det är i Ryssland. Jag misstänker att en majoritet av ryssarna i långa stycken ställer sig  bakom slagord om ett Ryssland som är hotat och för sin överlevnad måste hävda sig.  Detta har i sin tur lett till ett erövringskrig som aldrig tycks ta slut.

Lika illa är det inte med de vetenskapliga teoriernas slagord. Paradigm kallas de i samhällsvetenskaplig forskning. Dessa paradigm, d v s dessa övergripande och  slagkraftiga formuleringar som i korta ord sammanfattar det väsentliga i en frågeställning  kan vara ovärderliga för att föra forskning framåt. Men det blir tvärtom när de ges absolut värde. Då sätter de spärr för nytänkande. Den som kommer med en ny idé blir genast nedtystad.

Erfarenheten visar att det tar tid att eliminera ett paradigm även om bäst-datumet är ute för länge sedan.  Och till dess hinner  många med nya tankar och idéer  bli nedtystade och tillbakatryckta.

Som om detta gällde enbart i samhällsvetenskaper. Problemet är lika uppenbart inom politiken. Politikens paradigm där bäst före-datumet är passerat  krossar man inte så lätt. Och innan det sker blir läget kaotiskt. Folk vet inte vad de skall tro, innan nya ordkombinationer formade till nya slagord vinner terräng och anslutning.

Summa summarum  tycks mig språket vara många herrars tjänare, samtidigt en maktfaktor med kapacitet att forma och omforma upplevd verklighet.

16 24 Tvivla inte utan tro (Joh 20:27 b)

Jag är svältfödd på att få dela mina ”undringar” med andra. Inte ”undringar” i allmänhet utan såna som rör mina inre förankringar, alltså trosfrågor i djupare mening.

Men ibland får jag göra det, eller åtminstone möta någon som inbjuder till ett uppriktigt möte. Det kan t o m ske när jag samspråkar med en person som jag inte känner, till exempel vid ett kyrkkaffe där ljudnivån är hög, barnen stojar och allt mellan himmel och jord avhandlas.

Så var det efter en barngudstjänst i min kyrka, S:t Mikaels kyrka i Örebro. Henne jag pratade med hade frikyrklig bakgrund. Det har för den delen de de flesta i min omgivning. Det uppriktiga för hennes del bestod i att hon erkände sig ha svårt med barndopet. Jag överraskade nog henne med att jag, så präst jag är, bekände att jag förstod henne. Möjligtvis finns det spår av barndop i Nya testamentet, replikerade jag nämligen. Men barndopspraxis uppstod i den tidiga kyrkan som svar på frågan hur man skulle se på de kristnas barn. Var det kristna eller skulle de bli det. Det var frågeställningen.

Hur samtalet sedan i detalj utvecklade sig kommer jag inte ihåg. Vi var fler inblandade. Kommer bara i håg  att någon bekände sig tvivla, varpå jag stämde in med några positiva ord om tvivel som tecken på uppriktighet. Sen vet jag precis vad som sades. Det skulle man inte kunna tro om dig, sade någon. Du verkar ju vara så fast i din tro.

Sen hände inte så mycket mer. Vi skildes åt för att troligen mötas igen i samma kyrka. Till min kyrka återkommer nämligen de flesta.

Men jag funderade efteråt på vad som hade sagts. Inte minst på min del i samtalet. Efteråt känns det bra med mina ord om barndopet. Det jag sade står jag för. Barndop är nämligen ingen självklarhet.

Men min positiva hållning till tvivlet kunde missförstås. F a motsägs den av ett otal uttalanden i bibeln, där frimodig tro är själva förutsättningen. Den uppståndne Jesu ord till den tvivelsjuke tvivlaren Tomas, ”tvivla inte utan tro” är bara ett av dem.

Själv vill jag vara den förste att bejaka frimodig tro. Jag bejakar den t o m när det finns skäl att tvivla. Och sådana skäl finns det ofta i frågor som gäller livets mening och mål. Ingen kan med rationella skäl hävda att livet har en fortsättning efter döden. Ingen bevisa att Jesus uppstått från de döda. Tomas tvivlaren hade sannerligen skäl för sin tvehågsenhet.

Ändå är det en kristens uppgift att utan att vända sig om ta språnget och utropa bekännelsen ”Jesus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden”. Det språnget är nämligen vägen till en livshållning präglad av Jesus. Och det finns inget jag önskar högre än att vara delaktig i denna.

Om tvivel sägs det inte mycket i bibeln, och det som sägs är negativt. Detta utesluter inte att även tvivel kan ingå i en kristens sätt att leva. För egen del sammanfattar jag min positiva syn på tvivlet i att jag närmast automatiskt tvivlar på allt som luktar orättvist och partiskt. Tyvärr är det en hel del i bibeln som är besmittad av den varan. Och ont blir inte mindre ont för att det står i bibeln.

Detta inte enbart sagt för att rättfärdiga mitt tvivel.  Det är min principiella hållning. 

15 24 Min Gud, så långt

Sen någon månad ägnar jag min tankemöda åt att tränga in i jesuitpatern och religionsfilosofen Ulf Jonssons bok, Med tanke på Gud (andra upplagan 2008). Trots att jag läst snart hela boken är jag bara i början av mitt studium. Vad jag nu skall redovisa är mina intryck så långt.

Boken heter ”Med tanke på Gud” men handlar om det rimliga i att tro att Gud finns. Vilken Gud? Inte bibeltexternas Gud utan troslärans Gud, den Gud som är allsmäktig och god i samma andetag

För mig är den frågan meningslös. Skulle jag svara vore det att ta ställning till en konstruktion. Min ingång är istället förundran, förundran över livet som faktum och undran över livets villkor.

Utifrån detta faktum och denna undran närmar jag mig det som människor kallar Gud. Livet som faktum är delvis något begripligt, t o m påverkbart. Mitt eget liv påverkar jag genom att äta måttligt och rätt, göra morgongymnastik fem gånger i veckan, cykla till och från Rostahemmet när jag besöker min sjuka hustru, ständigt bråka min hjärna med minnesträning, desto nödvändigare som jag börjar bli riktigt gammal. Men längre kommer jag inte i mina försök att påverka livet.

Själva grundfaktum kommer jag inte åt. Livet som faktum är givet, inte något åstadkommet. Det står över mig. I vördnad inser jag det. På livet som faktum grundar jag min egen bild av Gud.

Det betyder inte att jag stannat här. För mig är livet som faktum själva grunden för min gudstro. Sen bygger jag vidare med andras hjälp. Inte primärt med hjälp av dem och det som jag känner mer än de flesta, väckelsens pionjärer och genombrottsmän. Inte heller grundar jag mig på  de konvulsioner som tron på Gud åstadkommit i det breda folkdjupet.Detta trots att jag har ägnat dessa fenomen årtionden av studier. 

I stället är det mitt alldeles speciella bibelstudium jag bygger på. Ett bibelstudium där jag ställer det trodda mot det sedda (det med mänskligt förnuft troliga) i ständigt nya variationer för att finna det bärande. Ur detta har tron på Jesus och dennes försoningsgärning vuxit fram och ur detta sätt att läsa bibeln också den bild av Gud som är frukten av mitt studium av bibeln.

Denna min gudsbild står sig slätt inför det som med mänskligt mått kallas trovärdigt. Men jag vore lögnaktig om jag inte bekände att det var på den grunden jag står. Det är också på den grunden jag ber mina böner och det är på samma grund jag vill forma mitt liv.

14 24  Vördnad för livet

Teologen och läkaren Albert Schweitzer (1875–1965) hamnade i ”vördnad för livet” som sin sanning sen han kämpat färdigt med sin tro. För mig är det inte lika dramatiskt. Men trosmässiga omtag gör jag allt eftersom, min höga ålder till trots. Idag är  det just  Schweitzers ”vördnad för livet” som rört  om i mitt inre. 

I orden ”vördnad för livet” står det tredje ordet i satsen,  livet för delaktighet i ett ofrånkomligt mirakel, ett under som inte låter sig förnekas. Vördnaden, det första ordet i ordparet svarar på frågan hur vi förhåller oss till detta under och där är svaret inte alls självklart.

Det ena kallar jag det givna, det andra det trodda. Livet står för det givna och vördnaden för det trodda. 

Miraklet är alltså allas egendom. Det behöver man inte tro på, det har man del i vare sig man tror det eller inte.

Jag utmanar min omgivning, inklusive mig själv, med denna sanning. Att livet i sig är ett under behöver alla höra, inte minst den inbitne ateisten. Tron ligger inte i själva faktumet, tron ligger i hållningen till detta faktum. Sånt behöver ateister påminnas om.

För Schweitzers del hade han lagt ner sin själ i  att upptäcka Gud i Jesus. Men han fann inte i Jesus en gudomlig frälsare utan en profet som i tidens stil predikade tidens snara slut och ett gudsrike i antågande.

Så Jesus förbleknade för Albert Schweitzer och fram trädde i Jesu ställe vördnaden för livet. I och med detta kom  Schweitzer för mig, observera inte för det stora flertalet, att stå fram som en en ateisternas utmanare. Detta tvärt emot vad han själv avsåg

Själv bekänner jag till skillnad från Schweitzer frimodigt min tro på Jesus. För mig är denne Jesus långt mer än en profet som förkunnade tidens snara slut. Han är f a försonare och frälsaren.  Jag vet inte hur många gånger jag i mina inlägg på nätet har vittnat om detta. Detta även om också jag har observerat att Jesus predikade tidens snara slut och Gudsrikets upprättande.

Allt ovan till trots är det det ändå annat som fått mig att nu för tiden aktualisera Schweitzers vördnad för livet.  Jag har nämligen frid i min själ när jag tänker på Jesus, men jag har inte fått någon  reda i min gudstro. Jag kan inte som de flesta andra av mina kollegor som förkunnar tron från predikstolen, identifiera Gud med Jesus. För mig är Gud mer än så. Dessutom är det för mig närmast omöjligt  att sätta likhetstecken mellan Gud och Jesus när världen ser ut som den gör.

Här har Schweitzers paradord kommit mig till hjälp. Den vördnad för livet som Schweitzer talar om har hjälpt mig i mina bryderier om Gud. Livet som faktum, ja livet som tillvarons själva urunder vittnar för mig  om vem  Gud är. Livet som faktum ger visserligen inte hela svaret, men en del av det. Så mycket av svaret ändå att ateism för mig är en omöjlighet

Det som jag i detta inlägg vittnat om utgör  själva essensen i   det ”omtag” som är levande för mig idag, det omtag jag behöver för att än en gång få livas i min tro. 

Med just detta omtag har något skett som jag aldrig fått vara med om tidigare. Jag kan numera få viss förståelse även från de av mina vänner som öppet bekänner att de inte tror på Gud. När jag förbinder Gud med livet som själva urundret hör dessa mina vänner vad jag säger och jag upplever att en brygga skapats mellan dem och mig. 

13 24 Men jag har inte bytt spår

Byt spår sa min förtrogne Carl Erik som förstår mig bättre än de flesta. Teologin har haft sin tid påstod han närmast förmanande, nu skall du tänka fritt. 

Du måste bli läst sa min nyvunne vän Jon, professorn som funnit ett hem i S:t Mikaels kyrka. Att han själv var läst vittnade vår församlingspedagog om. Jons böcker hade tillhört hennes kurslitteratur.

Men jag har inte bytt spår, trots att jag själv inte är läst i något större omfattning. Det var längesen jag fick något publicerat. Däremot har de opublicerade manusen blivit många. De ligger där på nätet och väntar på att någon skall intressera sig.

I dagarna läggs ytterligare ett till raden av opublicerade manuskript. Det har jag gett titeln ”Mikael Tellbes bibel och min”.

Visserligen har det börjat röra sig, åtminstone på en front. Med en dåres envishet har jag upprepat att tron är ett måste. Det handlar inte om tro eller otro utan om vad man tror. Detta utifrån att jag ser tron som något som tillhör föreställningsvärlden. Och utan föreställningar som tolkar det vi ser och hör lär vi inte kunna orientera oss.

För inte så länge sen fick jag en första bekräftelse på att fler ser det som jag. Ateisterna, d v s den rörelse som kallar sig Humanisterna, har registrerat sig som ett trossamfund och därmed blivit berättigad till statsbidrag. Vem kunde tro det för några år sedan.

Ytterligare en bekräftelse fick jag för någon vecka sen. Kulturprofilen Ulrika Knutson kallade på TV det socialdemokratiska partiet en kyrka, d v s ett bland många trossamfund. Äntligen tänkte jag,  det är ju så självklart; tror man inte på ett tror man på något annat.

Trögare är det att få gehör för mitt sätt att läsa bibeln. Här är positionerna låsta. Längst ut på ena kanten  finns folk som ser bibeln som en sagobok, på den andra de som gjort om bibeln till upphöjd sanning. I trosvissa kretsar på den kanten går man så långt att man legitimerar t o m grymheter som i bibeln tillskrivs Guds vilja. Men om detta sistnämnda borde jag tala med små bokstäver. En överväldigande majoritet bland de troende kristna nöjer sig med att tolka bibeln som upphöjd sanning.

Upphöjd sanning när det borde vara självklart att läsa bibeln som både ock, både som ett historiskt dokument och som upphöjd sanning. Dessutom att försöka utröna vad som skiljer det ena från det andra. Och till detta  att bakom allt försöka finna bibelns både tilltal och budskap.

Själv predikar jag om bibelns både ock  i alla de sammanhang, men alltid för döva öron. Mina trossyskon kan inte låta bli att upphöja det som inte håller för att upphöjas. Men i och med det missar de också det som skär som en blixt genom tillvarons mörker. De ser den inte. Blixten är skymd, inte av mörkret utan av det ljus som lyser över den upphöjda sanning som de valt att tro på.

12 24 Demokratins svaga punkt

Folkviljan kommer till uttryck i ett demokratiskt samhälle. Detta på gott och ont, mest på gott. Mest på gott när folkviljan manas fram av insiktsfulla och kunniga människor och sen administreras av dem som handlar i respekt mot majoritetens vilja. Mest på ont när folkviljan är förvänd. Glöm inte att Hitler röstades fram i demokratiska val.

I Sverige har det demokratiska styrelsesättet satt sig. Det betyder att vi respekterar folkviljan även om vi inte gillar den. Vi må tycka hur illa vi vill om Sverigedemokrater och Tidö-avtal och även ge uttryck för detta. Men vi trotsar inte i demokrati fattade beslut genom att göra uppror. Och när ämbetsmän uppträder som inte förstår att de är ämbetsmän utan uppträder som politiker, blir de avsatta. Om inte direkt, så efter en tid.

Så långt allt väl, nu till demokratins svaga punkt , en svag punkt  som tycks ligga i själva det demokratiska systemet och därför svår att utrota.

Å ena sidan förväntas den ledande politikern stå för helheten, och som sådan företräda majoritetens uttalade vilja och handla därefter. Det betyder att hen i officiella sammanhang uppträder statsmannamässigt, väl vetande att hen i sin roll som ledande politiker företräder helheten.

Samtidigt är den folkvalde en politisk agitator. Det förväntas av en sådan att  entusiasmera. Makten hänger ju på antal röster. Detta lockar till fula knep och nedrigt eller orättvist  bemötande av motståndarna. Vill du få exempel på detta är det bara att slå på TV:n och följa debatterna i riksdagen. Eller kanske hellre lyssna till den politiska agitationen på valmöten, i debatter och inlägg.

Själv gläds jag åt statsmannamässigheten hos våra politiker men tycker avgjort illa om alla misstänkliggöranden och all osaklig partiskhet som tillhör politikens vardag.

Detta mitt inlägg kräver ett tillägg. All kritik förutsätter självrannsakan. Vad mig själv beträffar är jag föga statsmannamässig och passar dåligt att representera andra. Eller som fler än en sagt; det är mycket du duger till Björn, men du passar inte som biskop. Däremot har jag lätt att förstå hur min meningsmotståndare tänker. Att kränka någon är för mig uteslutet. Och dessa mina egenskaper hade nog satt sina spår om jag blivit invald i riksdagen. Min kusin Anders blev det. Om honom kan mycket sägas, men kränka andra gör han inte.  I det avseendet är vi lika.

11 24 Också Jesus vände tillbaka

Mig skall man inte fråga om man vill veta mer om Aleksej Navalnyj. Men det jag vet är trots det värt att reflektera över. 

Vad jag känner till kan sammanfattas i följande. När den förgiftade  Aleksej Navalnyj genom att föras till Tyskland räddats till livet och sedan frisknat till, vände han tillbaka till Ryssland. Han gjorde det trots att han måste ha förstått  att detta var det sämsta han kunde göra. Det var livsfarligt och kunde kosta honom livet. I dagarna har vi fått reda på att det också blev som många befarade..

Vi vet också att Navalyjs död åstadkommit en flodvåg av medkänsla och engagemang. Oppositionen mot rysk imperialism har med Navalnyjs död växt sig starkare än någonsin i västvärlden. Om den flodvågen håller i sig vet vi inte. Det får framtiden utvisa.

Ett vet jag och det är att också Jesus vände tillbaka, inte till Moskva men till Jerusalem. Och att  det blev med honom som det blev för Navalnyj. Också Jesus togs av daga av en orättfärdig överhet.

Men om vi inte vet fortsättningen för Navalnyj  så vet vi väl hur det blev med Jesus. Efter korsfästelsen växte engagemanget för Jesus till stormstyrka. Och stormstyrkan blev så stark och så ihållande att  många  kände  att de måste skydda sig. Makthavarna i biblisk tid skyddade sig  genom att med våld försöka utrota engagemanget för Jesus. Hur många som fick sätta livet till för att de bekände sig till Jesus vet vi inte. Men de var många. En hel bibelbok, Uppenbarelseboken, skall läsas mot bakgrund av förföljelserna mot de första kristna. Utan den bakgrunden blir denna bibelbok obegriplig.  Efter biblisk tid  blev reglering metoden. Man reglerade den korsfästes inflytande genom kyrkliga ämbeten och ordningar, genom regler och förordningar. Den utvecklingen började för den delen redan under biblisk tid och har sedan utan uppehåll fortsatt. Det sista knepet  var och är att göra tron till en privatsak, d v s genom att reglera den och tysta ner den.

Men att Jesus vände tillbaka är ett faktum som inte låter sig förnekas. Han vände tillbaka och gav sitt liv för något som för honom var omistligt. Och detta faktum har inte låtit sig utplånas alla försök till trots.

Hur det blir med Navalnyj i det stycket vet vi inte. Själv vet jag inte ens om Navalnyjs nationalism håller för att leva vidare.  Men ett vet jag och det är att Aleksej Navalnyj gav sitt liv för något han trodde på.

10 24 Trons ABC, tillika min bekännelse

1 Erfarenheter, kunskaper, iakttagelser lever aldrig sitt eget liv. Först när de hamnat i föreställningsvärlden blir de brukbara. 

2 Föreställning och tro är inte synonyma begrepp, däremot ingår alltid tro i föreställningen. I den meningen är tron något för livet nödvändigt.

3 Frågan är inte om du tror utan på vad.

4 Utan undantag speglas tron i handlingen. En människas förhållningssätt är alltid en återspegling av hennes föreställningar, d v s av hennes tro. 

5 Förhållningssättet ljuger aldrig. Att förhållningssättet är svårtytt och motiven splittrade  motsäger inte detta faktum.

4 Kristen tro har liksom allt som hamnat i föreställningsvärlden många bottnar. Det finns i den meningen lika många gudar som det finns människor.

5 I min föreställningsvärld är existensen som faktum tillvarons urunder, Gud i föreställd form.

6 I mitt ”trossprång” nummer ett tror jag mig känna igen Gud förkroppsligad i Kristi möten som de skildras i evangelierna. Däremot identifierar jag inte Gud med Kristus.

7 I mitt ”trossprång” nummer två tror jag mig känna igen Gud förkroppsligad i Kristi försoning, men jag identifierar inte Gud med denna försoning

8 I mitt ”trossprång” nummer tre kan jag ana Gud, förkroppsligad,  i det jag sett och mött, men jag låter samtidigt  det motsägelsefulla i min aning tala.

9 Min kristna tro liksom andras blottas dels i bekännelsen men f a i förhållningssättet.

10 Förhållningssättet ljuger aldrig. Att förhållningssättet är svårtytt och motiven splittrade  motsäger inte detta faktum.

9 24 Vad var det jag sa ? !

Vad var det jag sa ?  

Jo, ständigt samma sak; tron är något man inte kan vara förutan. Tror du inte ett, tror du ett annat. Och på det;  utan tro står världen stilla. Inget finns i så fall som livar och styr den verklighet vi lever i. Samtidigt och det säger jag alltid;  tron är som dynamit. Den kan både förinta och befria. Dysfunktionell tro förintar, funktionell befriar och skapar förutsättningar, detta med det obligatoriska tillägget;  tror du inte på ett sätt, tror du på ett annat. Och kan jag tillägga som ett talande exempel; en politisk förening, oavsett partifärg, kan liknas vid en trosgemenskap. Är tron i föreningen levande, blir det liv i verksamheten, utan tro dör den.

Sist jag påstod detta i offentligt rum blev det fiasko. Detta när jag höll föredrag för Svenska kyrkans  präster och diakoner i södra Närke. Dom fattade inte vad jag talade om. Följaktligen teg de.  En diakon försökte dölja mitt fiasko. Hon sa; det är så roligt med dig Björn, du säger alltid tvärt emot vad andra tycker.

Vad tyckte då de till konferens samlade prästerna och diakonerna; att kyrkan företrädde tron. De av dessa präster och diakoner som vuxit upp i frikyrklig miljö med tillägget att tron tillhör det personliga och privata. Den är en hjärtesak.

Sen för några månader sedan briserade bomben. Ärkeateisterna, organisationen ”Humanisterna”, bekände sig vara ett trossamfund. Och som trossamfund begärde de  och fick tillsammans med baptister, pingstvänner och muslimska organisationer, statligt stöd för sin verksamhet.

Borde inte detta vara en ögonöppnare, inte bara för präster och diakoner i södra Närke, utan för alla. Tron är visserligen  en privatsak som inte låter sig tvingas på någon. Men den är också något ingen kommer undan, inte ens ateisterna.

8 24 Det sakliga måste alltid få säga sitt

Skall man förstå mig duger det inte att klä mig i prästdräkt och sen låta mig klä skott för allt man tror sig veta om präster. Mest plågsamt blir det när folk lastar mig för tro som jag inte vill kännas vid, mest pinsamt när jag förutsätts äga tro som kan försätta berg.

Grepp om mig och mitt inre får inte heller mina grannar som ser hur jag i ur och skur dagligen cyklar en halvmil tur och retur Lundby – Rosta för att besöka min hustru på äldrevården. Nog älskar jag min hustru som jag varit gift med i snart sextio år. Men de tänker inte på att som belöning för min möda har jag fått en rad nya vänner. Det gemensamma för dessa vänner är att de tillhör första generationens invandrare. I flertalet fall har de muslimsk bakgrund. Livet skulle bli fattigare utan dem.

Inte ens mina bästa vänner har fått grepp om mig. De gisslar mig för att jag lever sparsamt trots att jag har det gott ställt med bra pension, välisolerat hus, jordvärme och taket fullt med solpaneler. Nog är jag snål men pengar är inte allt för mig.

Inte ens jag själv kan sätta fingret på vad som är mitt innersta kännetecken. Men ett vet jag och det är att jag är fullkomligt besatt av att min tro skall ta det uppenbara på allvar.

Med det menar jag att jag inte tar mig före att tro förrän jag så ärligt som det någonsin går utifrån mina begränsade resurser, tagit reda på förutsättningarna.

Ni som känner mig vet att jag är lyrisk inför bibel 2000. Varför? Inte därför att denna översättning skulle vara perfekt. Långt därifrån. Men därför att det är ärlig när det gäller förutsättningarna. Även det anstötliga tillåts träda fram i texterna. För att inte tala om notapparaten och kommentarerna i uppslagsdelen som är ett mönster av saklighet. Utifrån det utgående nittonhundratalets vetande och utan att väja för det som faller troende på läppen, redovisas där den historiska bakgrund till bibelns texter. Det må visa sig att kommentatorerna i slutändan hade fel. På deras ärliga uppsåt och deras kunnande tvivlar jag inte ett ögonblick.

Så är det nämligen med mig och min tro; den blundar aldrig medvetet för den den sakliga bakgrunden.

När detta skrivs har jag just fått ett telefonsamtal från en vän som sa att profeten Jona, han som befann sig i den stora fiskens buk, var en förebild för Kristus. Liksom Jona befann sig i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter skall människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter (Matt 12:40). Varpå jag replikerade att Lukas i sitt evangelium hade en annan tolkning.

Typiskt för mig, jag rotar i allting innan jag får ro i mitt inre och kan tro. Det för mig uppenbara, det som låter sig klargöras, måste alltid vara klarlagt  när jag tar ställning och tror.

Tror gör jag nämligen. Det gör för den delen alla. I och med det vi kallar föreställningsvärld är något för varje människa nödvändigt är också tron nödvändig. Frågan är inte om utan hur man tror. Och det för mig kännetecknande är att det sakliga alltid måste få säga sitt innan jag tar mina trossprång.

7 24 Omständigheternas makt

Långsamt men omöjligt att förhindra äter sig nya omständigheter in i allt som har liv och skapar förändring. Ingenting får bli vad det varit. Ja liv kan t o m definieras som ständigt pågående förändring, död däremot som ett  evigt stillastående.

Ändå är vi rädda för förändring. Det rubbar det fastslagna, hotar våra ideal. På den grunden befäster vi det fastslagna med motiveringar, skyddar det med lagar och förordningar, slår fast det evigt giltiga. Och om vi trots det besinnar alltings ofrånkomliga rörelse, alltings oundvikliga förändring försäkrar vi oss om att förändringarna skall gå långsamt, helst organiskt så att vi inte omedelbart uppmärksammar vad som sker. Konservatismens idé bygger på långsam närmast omärkbar förändring som skall rida spärr mot revolutionens brutala omkastningar.

Rädslan för förändring får de mest oväntade följder. Mest överraskande är kanske att denna rädsla medverkar i vår idealbildning. Min vana trogen går jag först till kyrkan för att exemplifiera. Vad är nämligen den kyrkliga dogmen annat än ett sätt att försäkra sig om att det trodda skall befästas och få bli bestående. Det för mig närmast liggande exemplet är treenighetsdogmen där förhållandet Gud, Jesus och Anden slås fast som evig sanning av den tidiga kyrkan.

Och till dels har man lyckats i sitt uppsåt. T o m en etablerad och välrenommerad bibelforskare som jag har kännedom om, påstår att treenighetsdogmen närmast av sig själv  faller ut vid studiet av Nya testamentet. Jag ser ingen annan förklaring till detta närmast ofattbara påstående än vilja att befästa och föreviga det man själv tror på. Detta ytterst på grund av att Jesustron är skör och ständigt  behöver befästas. Långsamt men obönhörligt äter sig annars nya tankar in och skapar förändring i synsättet.

Ett mera prosaiskt exempel är synen på samboende i de kyrkliga kretsar jag tillhör. När jag kom ut som präst i början på sextiotalet var idealet klart. Biskop och präster i Strängnäs stift var ense om att en präst skulle vara gift eller ogift. Något mellanting gavs inte. När jag gick i pension 2003 var samboendet så etablerat att ingen lyfte på ögonbrynet om en präst levde i ett samboförhållande. Med andra ord hade ”omständigheterna” ätit sig in även i kyrkliga kretsar och åstadkommit omvälvning i synsättet.

Som om kyrkan ensam var påverkad av omständigheternas makt. Det talas vitt och brett om vikten av gemensam värdegrund som grund för svenskt samhällsliv. Värdegrunden förutsätts stå fast bortom alla förändringar Pyttsan, som allt levande rör sig, så även värdegrunden. Värdegrund i dag är inte värdegrund i morgon. Nya omständigheter och nytt tänkande gröper ur idealen, omformar dem och skapar nya.

Därtill kommer att förändring tillhör definitionerna på liv, stillastående däremot är tecken på död. Observera vidare att Jesus  som han möter oss i evangelierna å ena sidan stod fast vid det gamla å den andra tänkte och f a gjorde nytt. Detta tydligast i sin möten med människor.

Som kristen får jag alltså leva på en knivsegg. Jag tvingas balansera mellan gammalt och nytt. Det tillhör dessutom livet att göra detta.

6 24 Om absolut, social och metafysisk sanning och rätt

På den absoluta sanningen övar jag, på det socialt rätta prövar jag mig fram. Så har det varit och så är det fortfarande. Numera sysslar jag förstås mera sällan med problemlösning, desto oftare med minnesövningar. Läsplattan är här ovärderlig. Har jag tappat ett namn hämtar jag fram det med några få knapptryck. Detta om den absoluta sanningen. Min hållning till det socialt rätta är mera komplicerad. Här får jag pröva mig fram. Låt mig ge ett exempel.

På min frus vårdavdelning flyttade en ny patient in. Hans namn är Bo och jag kallade honom Bosse. Genast blev jag rättad av en av sköterskorna. Han heter Bo, sa hon och Bo fyllde i med att han nog helst ville heta Bo. Så nu vet jag. Bo ska han i fortsättningen få heta. Att kalla honom Bosse vore okänsligt.

För den kristna tro som jag bekänner är de här frågorna centrala. Tron handlar dessutom om den metafysiska sanningen, frågan om Gud, försoning och evigt liv. Så frågan om sanning och rätt kommer jag inte ifrån vare sig som människa eller som kristen.

För mig finns inte en sanning i bibeln, en annan utanför den bibliska föreställningsvärlden. Jag läser bibeln som jag läser den verklighet jag möter till vardags, samtidigt som jag läser min omgivning utifrån mina insikter i bibeln. Detta leder inte enbart till att min bibelläsning blir speciell utan även min omvärldssyn. Bland annat får ni mig inte att tala om en religiös kyrka och en avkristnad allmänhet. Avkristningen grasserar i såväl kyrka som bland de sekulariserade och religionens företrädare i såväl kyrkan som värld. Frågan är inte om man tror utan på vad. Med en dåres envishet hävdar jag det.

Om den absoluta sanningen och det absolut rätta i bibeln finns mycket att säga. Bibeln är ett konglomerat av skrifter från skilda tidsåldrar, sammanhållna av en grundsyn, tron på Gud och Guds utväljelse. Vad som är faktiskt och vad som är legendärt i denna skrift låter sig diskuteras, vad som är historiskt riktigt respektive efterhandskonstruktioner  likaså. 

Det i bibeln som  är socialt betingat sticker ut, detta särskilt vid ett närmare studium av evangeliernas Jesus. Skall man tala om ofelbarhet i reell mening så är det här. Jesu pricksäkerhet i sina möten skiner igenom även i evangeliernas avspeglingar av Jesu liv.

Den metafysiska sanningen är för mig koncentrerad till korset och den tomma graven. Här är livsvillkor och evighetshopp koncentrerade till en enda punkt. Själv är jag överväldigad av denna enda punkt något som resulterat i att jag utifrån Jesus och utifrån dennes död och uppståndelse inte bara läser bibeln utan också den verklighet jag lever i.

5 24 Under den bekända sanningen

Jag tänker på den kyrka jag betjänat under hela mitt yrkesliv. I den var ”bekännelsen” grundläggande. Och bakom bekännelsen härskade den demokratiska ordningen och i hälarna på denna i sin tur underliggande krafter. Starka personligheter satte sin  prägel på församlingarnas liv under min tid för att inte tala om vad opinionen betydde. Folk röstade då som nu med fötterna. Vem gladdes inte när kyrkan var fullsatt.

Jag var så där som kyrkoherde. Efter bästa förmåga hävdade jag den kristna bekännelsen. Och mitt ledarskap  bedömde en kyrkorådsledamot med följande ord. ”Du är för snäll men du vet vad du vill.” Någon chef var jag däremot inte. Det av mig författade regelverket  var visserligen framsynt både skrivet och tillämpat men min auktoritet var begränsad. När någon som yttrade sig  i arbetslaget vädjade om medhåll var det inte på mig de riktade blicken. Där fanns de med större auktoritet än jag.

I dag  går allting i repris i min församling,  bara så att det numera inte är jag som är herde. Nu som då är det inte bara bekännelsen som gäller  utan en rad underliggande faktorer. 

I mitt fall är jag så lyckligt lottad att det mig förutan bara  blivit bättre sen jag slutade. Varenda söndag konstaterar jag det.

Varför denna principiella deklaration och denna bekännelse? Därför att det som gällde mig är i skilda varianter generellt tillämpbart. Det är sannerligen inte enbart regelverket och den påstådda bekännelsen som avgör hur ett samhälle fungerar.

Som det är i kyrkan är det i samhället i stort. Det är således inte bara bekännelsen, d v s regelverket, som betyder något, utan också omständigheterna. Det konstaterar jag dagligen vid mina besök på Rostahemmet där min hustru vårdas. 

För mig har församling och vårdavdelning blivit två delar av samma sak. Båda fungerar utifrån liknande principer. Att vårdpersonalen mestadels är muslimer betyder föga. För mig fungerar de som goda kristna.

Ja hela samhället är i mina ögon att likna vid en församling även om förtecknen är olika. Den vettigaste politiska ordning kan fungera illa om regelverk och praxis befinner sig i otakt, alternativt om regelverket inte håller måttet. 

På båda håll råder dessutom  förhoppningsvis bekännelsen till  livet som under och oskattbart värde. Men bekännelsen är inte den enda gemensamma nämnaren. Motkrafterna är många i både kyrka och samhälle. Det är som bekant inte lätt att leva som man lär.  Min egen självbekännelse ovan är ett av många exempel på detta.

4 24 Samhörighetens två sidor

Inte minst i självrannsakande syfte behöver jag ställa min egen dubbeltydighet inför luppen. Detta när jag hävdar ett inför den ene, ett annat för den andre.

Mina exempel hämtar jag från trons värld. Det första från ”Växtplatser… ” (1980) där jag bidrog med en uppsats om församlingen vid prästmötet samma år. Där hävdade jag att en kristen församling i ett avkristnat Sverige skall ses som en gemenskap där man söker tro, alternativt med gemensamma krafter söker vägar att utveckla det funna. Så här 45 år senare har min uppsats kommit att kallas ”Växtplatser” trots att rubriken var en annan.

Detta hävdade jag i motsats till aposteln Paulus som i sina brev skarpt skilde de kristna från alla andra. Trots det skämdes jag inte väl vetande att mitt nu inte var detsamma som Paulus då. Dessutom hade jag samma mål som Paulus, människors tro. Men att göra som Paulus anvisade, var för mig uteslutet. Dåtidens religiösa förhållanden gick inte att jämför med svenskt 80-tal.

Då blir det svårare att försvara mitt beteende ett antal år senare när jag bidrog med en uppsats om dopet i Nya testamentet. Detta i boken ”Dopet i fokus” (1992). Där gör jag mitt yttersta för att bibliskt motivera samtidens generösa barndopspraxis. Inget fel förstås att motivera barndopet. Men det är sättet jag gör det på som inte är riktigt rent. Jag hårdrar de bibliska motiven utan att riktigt motivera varför nutiden kräver det. Hade jag bara gjort det hade det varit okey. Som det nu blev kommer mitt bidrag  av stränga baptister att framstå som en luthersk partsinlaga. Detta inte utan skäl. Min kärlek till och min bundenhet till den Svenska kyrkan hade helt enkelt bidragit till att jag tryckte på visst och skymde annat utan att motivera varför. Och det är inte rent spel.

Sedan en tid fördjupar jag mig i vad en svensk frikyrklig bibelforskare och bibellärare skriver. Denne gör som jag gjorde. I akt och mening att övertyga sina trossyskon om den rätta vägen trycker han på visst och tiger om annat. Detta när han argumenterar för att hela bibeln är Guds ord, trots alla hemskheter som härbärgeras i denna skrift. Men sånt är trots det höga syftet inte etiskt försvarbart. Kanske blir det en dag med honom som det blev för mig. Han erkänner att kärleken till trossyskonen gjorde att han konstrade med sanningen.

Detta om samhörighetens två sidor i den kristna trons värld där den ena sidan  är berömvärd, den andra klandervärd. Och som det är hos oss kristna är det överallt. Stark övertygelse har nästan alltid en baksida. Den baksidan kan som för min och min refererade medbroders sida heta partiskhet.  Men den tar sig i de allra flesta fall mycket grövre former. Med stark övertygelse om den egna riktningens överlägsenhet följer nästan oundvikligt en partisk inställning och en orättvis hållning mot dem som inte stämmer in i den egna trons och övertygelsens lovsång.

3 24 Dubbla sanningar

Sysslar man som jag dagen i ända med teologer och trosfrågor blir förr eller senare frågan om de dubbla sanningarna aktuell. Ja den frågan tvingar sig på mig. Detta särskilt som bibeln både är en religiös urkund och en historisk källa. En läser som det står och för en annan är det enbart budskapet som gäller. Och teologerna vill gärna tillfredsställa bägge grupperna. Därav dubbla sanningar i oändliga variationer liksom kringmanövrer för att få budskapet att passa alla.

Mitt sätt att bemästra denna problematik har under senare år blivit att jag skiljer fakta från tro. Fakta får sin plats och tron sin. Men fakta i dag är inte det samma som fakta på Jesu tid. Detta tvingar mig att utifrån kunskap och förmåga konfronterar  bibelns fakta med nutidens kunskap. Sen att utsätta  de religiösa utsagorna för prövning utifrån dagens vetande. I slutända funderar jag över hur  detta påverkar de religiösa sanningarna. Allt inför öppen ridå.

På det sättet undviker jag att bjuda ”bokstavstroende” på ett och ”upplysta” på ett annat. Samtidigt är jag inte enfaldigare än att jag förstår att det en förstår, fattar inte den andre. Så kärlek och omtanke tvingar även mig att bli dubbel.

Som om detta med dubbla sanningar och hur man skall hantera dessa vore något som endast gäller teologer och praktiserande  kristna. På alla de områden är frågan om de dubbla sanningarna aktuell, samtidigt som frågan om deras berättigande oftast inte diskuteras.

Nog har gemene man iakttagit att Putins sanningar växlar utifrån behov och omständigheter, men få har försökt tränga in i dessa sanningars mönster. Nästan ingen har förstått att bakom Putins anspråk även ligger försök att värja sig. Värja sig mot en västvärld som med sin demokrati, sina mänskliga rättigheter och sina anspråk på att äga en överlägsen värdegrund ser ner på alla som inte tagit till sig dessa sanningar.

Så nog behöver de dubbla sanningarna både som faktum och företeelse genomlysas generellt. Varför jag koncentrerar mig på tro, teologi och teologer beror av att jag där har kapacitet att få viss precision i mina synpunkter. Med teologi sysslar jag ju dag som natt, i politiska frågor och andra tvingas  jag lägga mig på allmänningen.

Jag planerar att i ”Med mina glasögon” under ett antal inlägg  belysa frågan om de dubbla sanningarnas plats och funktion och då med med en teologisk utgångspunkt. Detta främst därför att teologin är mitt område. Samtidigt är jag övertygad om  att det jag då kommer fram till har en mer allmän tillämpning.

2 24 Bakom det dåraktiga

För några veckor sedan handlade det i kyrkorna om Johannes döparen. Ordet för dagen var Jesu uppmuntrande ord till Johannes när denne i sitt fängelse förtvivlade om sanningen i allt han tidigare stått för. Berätta vad som  sker ”blinda ser och lama går, spetälska blir rena… döda står upp och fattiga får ett glädjebud”.

På det responderade prästen i min kyrka med tal om mänskliga rättigheter och om att vi som kristna  ställer oss bakom förtryckta och fängslade kvinnor i Iran som inget annat vill än få tillbaka sitt människovärde. Och församlingen nickade bifall.

Undrar om kyrkobesökarna  nickat bifall om samme präst gjort Jesu ord ”blinda ser” och ”döda uppstår” till ämne för sin predikan. Det var ju det bibeltexten egentligen handlade om. För min del funderade jag över detta samtidigt som jag lyssnade till prästens förkunnelse.

För min del jag fann jag där i min kyrkbänk att Jesu tal var dåraktigt, t o m besläktat med det dåraktiga tal jag nästan dagligen möter från människor i min närhet med störd verklighetsuppfattning.

Och det fick sjunka in i mig, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att Jesus var en människa, dessutom en människa som med hela sin varelse var uppslukad av sin förväntan på tidens snara slut och gudsrikets seger. Ja mer än så, Jesus inte bara talade om gudsrikets seger, han var ett med denna seger. 

Detta är något att ”bita i” för oss som kallar oss kristna. Det blev ju inte som Jesus förkunnade. Inga döda uppstod och Gudsriket dröjde, det har ännu ej förverkligats.

Jag ”biter” särskilt mycket i det  när jag umgås med människor för vilka det dåraktiga är en sanning som förintar dem inifrån. För mig har de i Jesus en broder t o m  i sin dåraktighet.

Så långt min bekännelse till människan Jesus där i min kyrkbänk. Men mer finns att säga.

Bakom det dåraktiga, eller kanske hellre det tidsbundna i Jesu framträdande, både såg och ser  jag en Jesus som öppnar vägen till Gud. Det var som om Gud objuden tar plats i Jesus i dennes möten. Evangelierna må vara redigerade, till och med tillrättalagda, men detta hindrar oss inte att uppleva Gud tala när Jesus möter en människa, detta  t o m i evangeliernas återgivningar.

För mig är sanningen om människan Jesus, d v s om den domspredikant som misstog sig om Gudsrikets seger, trots allt inte dennes missbedömning. För mig blir människan Jesus som tydligast när denne på korset utropar ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”. Och hans tro som sannast när han i dödsögonblicket ropar ”I dina händer överlämnar jag nu min Ande”.

1/24 Inte om utan vad

1 24 Inte om utan vad

Det kom en dag i mitt liv när jag inte längre lät min kristna tro leva på egna meriter. För mig hade det blivit fel att leva på två sanningar, en sanning i kyrkan och en utanför.

Visserligen hade de båda sanningarna fungerat väl. För att göra något komplicerat enkelt klarade jag det galant att leva med vänner som inte satte sin fot i kyrkan, lika galant som det fungerade bland dem för vilka den kristna tron var deras fasta punkt.

På den tiden fungerade tron som mitt värn. Jag ställde aldrig upp på sånt som var moraliskt tveksamt. Och det föll mig aldrig in att varken röka, dricka eller jaga flickor på dåtidens dansbanor. Den kristna sanningen höll mig borta från sånt.

Jag hade kommit långt upp i åren innan jag fann på att av två sanningar göra en. Dessutom kom inte min nya insikt som en blixt från klar himmel. Hellre förlägger jag min nyorientering till en ständigt pågående reflexion, kombinerad med ökad kunskap, inte minst i samband med avhandlingsarbete med allt vad det i fortsättningen kommit att innebära, samt slutligen till en inneboende drift att förstå inte bara de egna utan även andra.

Det må vara hur det vill med detta. Vad jag numera tror mig veta är att verkligheten inte bara för mig, utan för alla har två sidor, där en sida representerar det sedda, den andra det trodda.

Det trodda är en människas föreställningsvärld och det sedda det en människa kan se, ta på, förstå och hantera.

Sen gäller för var och en oavsett bekännelse att hantera denna verklighetens två sidor. Tidigare isolerade jag den ena sidan från den andra, lät föreställningsvärlden leva sitt eget liv och då i form av kristen tro och livshållning. Med denna tro och livshållning, i mitt fall utifrån min kristna tro, skulle jag sedan påverka omvärlden, på väckelsespråk frälsa den. De icketroende skulle komma till tro.

Detta när sanningen var och är den att alla tror, d v s att alla mer eller mindre tydligt formar sitt liv utifrån sin föreställningsvärld. Och vad är föreställningsvärld annat än tro!

Dessutom, hur skulle det kunna vara möjligt att reda sig utan tro, d v s utan ett inre som formar den verklighet som vardagen skapar. Så frågan gäller inte om man tror utan på vad. Dessutom och det är viktigare än allt annat, hur interaktionen fungerar mellan det ena och det andra, d vs mellan det föreställda och det faktiska.

Det för mig ideala är ett ständigt flöde mellan det faktiska och det trodda, där det ena påverkar och korrigerar det andra. Det skall för min del f a vara fritt fram för det uppenbart sanna och verkliga att påverka det trodda.

För mig står det klart att min tros Kristus hälsar den utmaningen, det gör även evangeliernas Jesus. Jag har svårare med den Gud som framträder, inte minst i Gamla testamentet. Gång på gång får jag erinra mig att den Guden är sprungen ur dåtidens föreställningsvärld och fått sin färg av denna. Dessutom tvingas jag ständigt erinra mig att denne Gud  för Jesus var en levande, formande verklighet.

När jag talar med ateister blir det förstås mer verklighetsnära att aktualisera Albert Schweizers ”vördnad för livet”, dvs  en gudstro som är föreställningar som springer ur det ovedersägliga faktum som heter liv, undret över alla under.