15 26 Vårda och anknyta

Att uppgiften på ett vårdhem är att vårda och anknyta, det stod klart för mig när vi senast firade gudstjänst på Rostahemmet. Personalen hade gjort sitt jobb och försökt se till att endast de som önskade deltog. Och de som den här gången hade önskat var många. Samlingssalen var välfylld. Men som tiden gick och varken diakon eller musiker dök upp började det mumlas i bänkarna. Några talade t o m så högt att det hördes över hela salen. En av de boende frågade sig varför hon satt där. Hon var ju inte intresserad. Sist hon var i kyrkan var när hon konfirmerades. En annan ropade ut att hon hade annat för sig och ville gå ut.

Så kan det bli med de bästa intentioner. Personalen vet så väl att man inte kan tvinga någon till gudstjänst. Men det blir så lätt fel i den allmänna förvirring som råder. Några blir gudstjänstbesökare mot sin vilja.

Så småningom kunde gudstjänsten börja med diakon, prästkandidat men utan kantor. Som vanligt blev det en fin gudstjänst om än i all enkelhet. Troskyldigt och enkelt frambars budskapet, ett budskap menat att anknyta till det som vårdtagarna bar med sig av den kristna tro de fått med sig från tidigare.

Och jag tänkte: är det inte så här det skall vara på ett vårdhem. Å ena sidan är personalens och då f a undersköterskornas och vårdbiträdenas uppgift att vårda, å den andra att anknyta till det som intresserar och livar de inneboende. Till det hör att de som vill skall få fira gudstjänst

Och man gör sitt bästa för att alla skall få vad de behöver Ingen av de över hundra inneboende blir glömd. Alla nämns vid namn och man ser till att ingen skall få vare sig liggsår eller ångest. Och när minnet sviker fyller man i så gott det går. När det sen blir gudstjänst ser de till att de som vill delta också får göra det.

Vad anknytningen beträffar har det för min del som dagligen besöker min demenssjuka hustru lett till  att jag  tvingats lyssna till så mycket populärmusik som jag aldrig tidigare gjort. Det blir så mycket att jag efter en stund regelbundet blir lätt illamående. Men ett har jag fått lära mig att denna musik svarar mot mångens innersta, den ger mening åt livet. Vidare att jag inte skall låta mig förskräckas av att kyrkans budskap hamnat vid sidan om bland de vårdtagande, utan se det som ett faktum.  Hur det är med åldrade muslimer vet jag förstås inte. Desto mer om unga muslimer. Bland vårdpersonalen är en majoritet just muslimer.

Hur blir det då när jag själv skall kliva över trösklarna och själv liksom min hustru bli en av vårdtagarna. Hur skall vårdbiträdena anknyta till mig och till mina inre passioner. Göra som diakonerna i Längbro församling när de håller sina andakter. Anknyta till den kristna tron och göra det så uppriktigt som de någonsin kan, och dessutom vara ärlig i sin redovisning. Själv läser jag som bekant bibeln med öppna ögon.  Det har  blivit min väg in mot tro på den korsfäste. Men hur skall jag kunna fordra att vårdpersonalen inser det. Deras bakgrund är ju helt annan än min. De flesta av dem har ju muslimsk bakgrund.