16 26 Om en nödlögn och sen om politikernas röda linjer

Det hör till mina rutiner att mitt dagliga besök på vårdhemmet där min demenssjuka hustru vårdas inleds med ett besök i den angränsande livsmedelsaffären. Det är bara några steg mellan vårdhem och affär så det låter sig lätt göras.

När jag går in i affären möts jag sen någon vecka av en förvirrad ung människa som ber om pengar och jag svarar att jag inte har några. En nödlögn naturligtvis. Nog har jag pengar men allt jag har i den vägen sitter i ett bankkort.

Men alla gör inte som jag. Både den ena och den andra engagerar sig för den stackars människan, märker jag. Men alltså inte jag. Mitt engagemang för min hustru gör att jag hushållar med mitt engagemang. Förmiddagarna är hennes. Inget tillåts inkräkta på detta.

Jag har alltså mina gränser. Alla har det för den delen. En av dessa är att hushålla med sitt engagemang. Det gäller mig, det gäller alla, det gäller nu, det gäller alltid.

Detta sagt av mig som haft engagemang som mitt  yrke. Mitt jobb som präst förutsatte mycket men utan engagemang hade det varit en  meningslöshet. Man må kunna bibeln utantill men har man inte förstått att förutsättningen för att vara en Jesu lärjunge är engagemang för allas väl, har man missat allt.

Men idag alltså om det som man skulle kunna kalla engagemangets baksida, nödvändigheten av att hushålla med sitt engagemang. Och för min del att jag tog till en nödlögn i detta mitt hushållande.

Jag funderar om min nödlögn för att slippa ta i ett problem har någon likhet med vissa svenska politiska ledares  röda linjer. Är deras vägran att samverka med  Sverigedemokraterna en nödlögn, d v s ett sätt att slippa undan något som inte låter sig undslippas i en demokrati, att försöka finna vägar till  samverkan även med dem man tycker illa om.

Är svaret ja blir politikernas nödlögn betydligt allvarligare än min. Den sätter stopp för hela det demokratiska maskineriet som bygger på att den skall bestämma som har fått de flesta rösterna. Och vad skall man i så fall få istället om man tummar på den förutsättningen?

Inte för att jag är liberal i den gamla kulturradikala meningen, där människan och människans förnuft är alltings mått och mening. Och jag tillhör dem som menar att alliansen mellan frisinnade och kulturradikaler något som var den svenska liberalismens förutsättning,  var en förening mellan eld och vatten. Dock har jag förståelse för Simona Mohamssons kram av Jimmie Åkesson. Säga vad man vill om den kramen, men den gick i demokratins riktning. Detta om man vill undvika det enda naturliga, en koalition mellan socialdemokraterna och moderaterna.