17 26 Ja han är sannerligen uppstånden

”Jesus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden” ropar församlingen i snart alla kyrkor under påsktiden. Frågan är vad detta ”sannerligen” står för. Menar vi att uppståndelsen är ett faktum lika andra konstaterbara fakta eller tror vi att det är ett faktum utan att egentligen veta.

Det ena som det andra har såväl fördelar som nackdelar. Tar vi uppståndelsen som ett bestyrkt faktum stärker det oss, gör oss offervilliga. Kristen tro bli prioritet nummer ett. I extrema fall har det lett människor att ge sina liv i kärlek till sin frälsare.

På den negativa sidan står att det mesta i bibeln blir bevisbart utifrån uppståndelsens sanning. Man får svårt för det annars uppenbara att bibeltexterna är historiska dokument, präglade av tid, omständigheter och syfte. Detta i sin tur befrämjar ett trosbygge som är skörare än skört. I slutändan blir tron en egen konstruktion, så långt från verkligheten som man kan komma.

Hur blir det då på den andra sidan bland dem som tror på uppståndelsen utan att egentligen veta. Här är faran relativismen. Ett av den kristna relativismens kännetecken är en humanism som ändrar karaktär allt efter de kulturens vindar som blåser. Och bibeln vill gärna bli ett dokument som förordar tidsandans sanningar om än med fördröjning.

När detta är sagt tycker jag mig ändå inte ha sagt det för mig väsentliga. Både de som vet att Jesus har uppstått och de som tror sig veta, har oftast inte reflekterat över samspelet tro/vetande. Själv hävdar jag att detta samspel gäller i alla de sammanhang, i smått som stort.Tron konfronterar vetandet och vetandet tron i ett oupphörligt växelspel. Ur detta samspel växer våra sanningar fram, ja inte bara sanningar utan också våra grundläggande föreställningar.

Det är fara å färde när detta växelspel bryts. Detta sker när fakta får vara allt, alternativt när tron i alla sina utformningar får vara det enda som speglar verklighet. I påskgudstjänstens värld sker detta brott såväl när vissa blockerar tron och låter uppståndelsen bli naturvetenskaplig sanning som när andra låter den enbart vara en trossanning. Man blockerar ett växelspel som gäller i alla väsentliga sammanhang, religiösa som profana.

Vårt påskrop står, påstår jag, i den mänskliga verklighetens sammanhang, där sanningen växer fram ur tron och tron ur sanningen. Livet är per definition något preliminärt. Vi äger inte sanningen men är förhoppningsvis på väg mot den.

Hur är det då med Jesu uppståndelse i bibeltexterna? Svaret är som jag ser det att att berättelserna om Jesu kors vetter mot vetande, vittnesmålen om  Jesu uppståndelse mot tro. Den uppståndne Jesus möter de sina i visioner, den korsfäste i krass verklighet.