18 26 Verklighet och tro – än en gång

Visst av det jag skriver låter jag nagelfaras av intresserade och på området insatta vänner. Till det hör  att jag är öppen för att granska även mina vänners tankemödor. Så härom veckan då jag inbjöds till en träff där en av mina nyvunna vänner skall lufta sina tankar om Antje Jackelén, vår förre ärkebiskop, utifrån hennes bok ”Otålig i hoppet” (2020)

Till saken hör att jag för några år sen  gjorde samma sak. Ni hittar mitt bidrag när ni går in på min hemsida bjornsvard.com Hem och sen klickar er ner till min artikel.

I förberedelsen inför kommande tankeutbyte har jag fräschat upp mitt minne genom att än en gång gå igenom vad jag tyckte då. Och framför allt vad jag i dag tycker är mer att säga.

Antje Jackelén har gjort sig känd  för sitt försök att integrera kristen tro med modern vetenskap. För henne går detta alldeles utmärkt, bara man förstår kristen tro på rätt sätt.

Låt vara, men hon ger inte tillräckliga skäl för en bibeltolkning där hon konsekvent tillåter sig att vrida om  tolkningen av Gud så att denne framstår som godheten personifierad. Detta görs möjlig genom att hon låter Gud framträda i Jesu gestalt.  Mot den bilden av Gud  brottas hon sedan med bland annat det till synes slumpmässiga lidande som drabbar troende  som icketroende.

Framför allt tar hon inte på allvar att korsdramat har sitt epicentrum i en Gud som övergett den korsfäste. Åtminstone var det så Jesus upplevde det. Övergiven av Gud lämnar sig Jesus åt sin Gud när han dör.

Där alltså korsdramat vittnar om en Gud som övergett sin tjänare, omvandlar Jackelén med den kyrkliga traditionen korsdramat till en plats där Gud tagit Jesu plats.

Något att bita i både för Jackelén och för oss andra som bekänner oss till Jesu Gud. Men den problematiken biter Jackelén tyvärr inte i.

Hon biter heller inte i det faktum som säger att evangelierna bygger på berättelsetraditioner, där en säger det den andre förtiger, ja där t o m ett utesluter det andra. I stället satsar Jackelén på ett antal tillyxade bibliska kärnord och ställer dessa mot det oförklarliga lidandets verklighet.

Vad jag vill säga är att Jackelén inte är tillräckligt genomarbetad i sin bibelkritik, en bibelkritik som är en nödvändig förutsättning inte enbart för att kunna integrera kristen tro med modernt vetande utan också för att idag få grepp om bibeln och med den om Guds handlande. Sen må hon ha mycket att säga om annat.

Detta som bakgrund till nästa möte där vi förmodligen utifrån andra utgångspunkter än mina kommer att nalkas Antje Jackeléns skrift ”Verklighet och tro”.