19 26 Det osynligas värld

Till slut blev det oundvikligt. När det började vimla av muslimer i min närhet och när flera av dessa blev mina vänner, förstod jag att jag behövde fördjupa mina kunskaper om Islam. Jag ville inte behandla Koranen  som alla dessa i min vänkrets som tror att de vet vad bibeln handlar om utan att någonsin ha öppnat den.

Men hittills har det gått dåligt med mina Islamstudier. Det började visserligen bra. Jag hade i min ägo Tor Andræs  (1885-1947) bok om Muhammed och jag visste att dennes bok om Muhammed var epokgörande. Men när jag började läsa såg jag till min förfäran att Andræs bok var genomgripande bearbetad av min gamla lärare Geo Widengren. Nog visste jag att denne grundlärde religionshistoriker visste vad han talade om, men dennes invinklingar i religionens värld var inte min. Det märkte jag redan under studietiden. Ideologin bakom dennes älsklingstanke det sakrala kungadöme färgade av sig på allt denne man tänkte och sade och det hade jag fått nog: Så mitt intresse för Tor Andræs redigerade Muhammedbiografi svalnade. Jag skummade boken, det fick räcka.

I stället skaffade jag mig Andræs skrift ”Det osynligas värld” (1933) i min iver att komma åt Tor Andræs tankevärld. Den boken har jag nu läst vid pass tre gånger, är inne på den fjärde läsningen och känner mig nu mogen att gå i dialog med denne inkännande och lärde religionshistoriker.

Men med det skiftet kom det inte att handla om Islam utan om föreställningarna om döden. Ett ämne som berör mig djupare än någonsin Islam.

Själv är jag gammal och har mänskligt att döma inte hur många år som helst kvar att leva. F a har jag en hustru som gått in i demensens närmast totala frånvaro. Och är det något jag numera lever i så är det i en obruten relation till henne som numera inte kan besvara min tillgivenhet och kärlek.

När jag läser Andræ berörs jag av  dennes inkännande och ärliga uppgörelse med döden som ett oundvikligt faktum. Denna Andræs ärlighet inför det faktum att döden är total skyms inte av det hav av föreställningar om livet bortom döden från när och fjärran som denne religionshistoriker inte kan låta bli att redovisa.

Dock står jag inte ut med ett slut där min älskade hustru, utifrån  Andræs blottläggande konstaterande, förvandlas från något till intet. Jag tar istället fasta på min egen tanke som säger att min hustru är bevarad i Gud. Hennes kropp och till kroppen hör Anden och själen,  skall visserligen bli jord och aska. Hennes fortsatta liv är förankrat  i Gud. Men när jag tänker så börjar jag gråta.

Nu vid den fjärde läsningen av Andræ har jag närmat mig  avslutningskapitlet om de dödas uppståndelse. Måtte jag då få liv i den tro som jag ärligt och uppriktigt bekänt ända från tidig barndom, tron att döden ändar i uppståndelsen. Jesu uppståndelse skall också innebära att min hustru uppstår till ett liv fyllt av den närhet och kärlek som under så många år varit min och mina barns självklara förutsättning.