20 26 Jag läser med i hela trosbekännelsen

Jag läser med i hela trosbekännelsen. Gör inte som flera av mina vänner som stavar på en egen variant när orden ”avlad av den helige Ande” läses i den trosbekännelse som ingår i varje gudstjänst. Jag läser med trots att det unika med Jesus för mig mer ligger i slutet av Jesu liv än i början. Jag läser med trots att jag har en historisk bibelsyn där bibeltexterna  mer skall läsas som den första kyrkans förkunnelse än som exakt återgivning av verkligheten.

Jag gör det i solidaritet med bänkkamrater som inte tänker som jag men som delar min övertygelse att Jesus är svaret på livets avgörande frågor.

För mig är kristen tro en trostradition med rötter i en liten judisk civilisations betraktelse av sig själv och sin omgivning. Dessa människor av judisk stam trodde sig utvalda av Gud. På denna utväljelse formade de sina liv och sin livssyn.  På denna utväljelses grund byggde de sin livstolkning och framträdde deras profeter.  Och framför allt i denna judiska mylla uppträdde Jesus som på en ursprunglig stamreligions grund uppenbarade en livstolkning som för mig blivit både mening och mål.

Så stor är min passion för denne Jesus att inget som rör honom är mig främmande. Jag studerar denna stamreligions urkunder i alla dess varianter. Jag gör det inte för att allt i dessa urkunder, d v s i Gamla testamentet,  är uppbyggligt stoff. Tvärtom är mycket t o m avskyvärt. Men jag glömmer aldrig att ur dessa judiska trosmiljöer framträdde en Jesus som för mig är både mening och mål.

Och jag studerar Nya testamentet som ett dokument där förkunnelse övergår i berättelser och brev som vittnar om de första kristna församlingarnas framväxt. Jag gör det inte i helig vördnad utan med kritiskt sinne där jag nogsamt registrerar inte bara tidsfärg utan även mänsklig fåfänga och mänskligt maktbegär. Jag gör det av den enda anledningen att jag där skall finna spåren av den Jesus som är grundlaget för mitt liv och mitt hopp.

Sen betraktar jag den kristna kyrkans historia med dess dogmbildning med samma kritiska sinne. Allt med det yttersta intresset att där finna något av den Jesus som jag givit både min tro och min passion.

Är jag konstig som beter mig som jag gör? Är det inte tvärtom så att jag gör som alla andra som utifrån sina förutsättningar söker mening och sanning. Jag går som dessa  in i de för mig aktuella trostraditionerna och det med öppet sinne för att där finna något som håller att leva för.

Skulle jag mot denna bakgrund hänga upp mig på en evangelist som prisar Jesus genom att förkunna dennes övernaturliga födelse. Det vore mig främmande. I stället ökar det min ansträngning att finna än mer av det gudomliga i Jesu framträdande.