21 26 Spår som jag följt och spår som jag prövar

Jag tillåter mig i detta inlägg lyfta blicken och se mig själv lite ovanifrån. Då ser jag för min inre blick de spår jag följt redan från tidig ungdom. Det är två spår, varav det ena leder mot vetande, det andra mot tro, i mitt fall kristen tro.

Jag tror mig veta att jag inte idealiserar. Minns bestämt hur jag i tioårsåldern till min pappas förvåning deklarerade denna min hållning. Sen blev det som det blev. Jag kämpade på med studier som ledde till prästvigning, prästtjänst och integrerat med prästtjänsten fortsatta studier. Allt med den uppenbara målsättningen att förena förnuft med kristen tro, vilket i mitt fall inneburit ja både till tro och till det uppenbart sanna.

Det blev lite knöligt under mina första prästår i Örebro. Mina ideal skavde en del  mot mina kollegors. Det gick lättare med de förtroendevalda och ibland närmast utmärkt med folk i allmänhet. Redan tidigt förstod jag att basen måste vara en församling där man fick vara sig själv samtidigt som man prövade sig fram på trosvägen. När jag i slutändan blev kyrkoherde i den nybildade Mikaels församling grundlades under mitt ledarskap en församling som fortfarande den dag som idag är kännetecknas av den öppna attityd som f a jag initierade. Folk känner sig hemma med en tro där man tillåts vara sig själv. Att församlingen skall vara en plats för utveckling och andlig mognad blev sällan motsagt. Och de som sade emot sökte sig till andra församlingar. Så är det och så har det fortsatt.

Sämre har det gått med den andra sidan av myntet, den som handlar om prövningen av tron ställd mot vetandet. I brottningen med frågan om trons plats i ett av kunskap upplyst samhälle har jag ofta känt mig tämligen ensam, dessutom isolerad.

Min förkunnelse gick bara delvis hem. En av mina vänner sade till mig. Du får ständigt höra att du är intressant. Men intressant skall du inte vara. Du skall vara gripande men det är du inte. Så sant som det är sagt.

Under mina många år som pensionär, det har i år blivit tjugutre år, har jag fortsatt på den inslagna vägen. Jag är given i S:t Mikaels kyrka på söndagarna och jag prövar min tro kontinuerligt. Den som följer min hemsida vet att jag inte ljuger.

Fortfarande är det så att den bibelkritik som för mig är förutsättningen för min tro inte går hem. Inte heller blir jag förstådd när jag med en dåres envishet påstår att verkligheten har två sidor, där tron är den ena sidan, vetandet den andra. Två sidor där kampen mellan de båda för oss så nära sanningen som det går att komma. Inte ens när jag påstår att vetande utan tro blir som en multiplikationstabell utan mening reagerar folk.

Och vad bibelkritiken beträffar drar folk ner rullgardinen när jag påstår att evangelierna skall ses som den första kyrkans förkunnelse och att det är mot denna bakgrund man skall läsa Jesus. Och vem om inte enbart jag själv gråter glädjetårar när jag upptäcker att bakom den av Gud övergivne Jesus döljer sig försonaren.

Men Mikaels församling blomstrar mig förutan. Jag får njuta frukterna. Samtidigt känner jag mig tämligen ensam i min troskamp. Den ger jag inte upp så länge jag känner att den är ett med min strävan från tidig ungdom att förena tro med det uppenbart sanna.