23 26 Kyrkans Gud och tankens

Jag var på konfirmation. Kyrkan var sprängfylld. Trots att jag kom i tid hamnade jag utanför kyrkorummet. Som bänkkamrater hade jag anhöriga som varken sjöng med i psalmerna eller bad med i bönerna. Men intresserade var de. De applåderade så att det smattrade när deras egna ungdomar uppträdde. Och det gjorde jag också.

Det var inte att tveka på att konfirmandtiden varit lyckad. Skulle förvåna mig om inte flera av konfirmanderna stannar kvar i kyrkan som unga ledare.

Det var kyrkans Gud konfirmanderna fått lära känna under sitt år i kyrkan. Jag undrar om det var den Guden jag skulle presentera för mina bänkkamrater om jag fått tillfälle till det. Jag skulle nog satsa på tankens Gud.

Med det menar jag den Gud som är ofrånkomlig när man tänker efter. Själva livet som faktum förutsätter en skapande och uppehållande vilja. Allt har ju inte kommit till av sig självt. Och det som inte kommit till av sig själv har sitt ursprung i det jag kallar Gud.

Sedan skulle jag nog argumentera för att den som inte har någon Gud måste skapa sig en. Ideal kan vi ju inte vara utan och det är på idealens grund, kombinerat med vad som är lämpligt och möjligt som vi skapar våra lagar. Och lagar kan vi inte vara utan och därmed inte heller tron på att det finns något som är det absolut rätta. Och vad skall man kalla detta om inte Gud?

Slutligen skulle jag nog ägna tid åt att tillsammans med mina bänkkamrater fundera över det obegripliga i Guds väsen. Gud handlar ju inte som vi vill att Gud skall handla. Ibland är det som om slumpen styrde skeendet. Det betyder  att den Gud som vi dyrkar är så omöjlig att fånga att det vore rätt att kalla hen för slumpens Gud.

En följd av det för oss obegripliga i Guds väsen är att vi aldrig med absolut säkerhet kan slå fast vad som är Guds vilja. Vi får söka oss fram och hur vi än söker kommer vi aldrig fram till absolut visshet om vad som är absolut rätt.

Vad göra då? Är lösningen att skaffa sig ett substitut för Gud, något som ersätter Gud. Länder och riken tycks tro  det även om de aldrig talar i termerna av en  ersättningsgud. Högsta domstolen får ersättningsguden heta inte bara i Sverige utan i alla utvecklade samhällsbildningar.

Med all respekt för högsta domstolen låter dock inte jag denna domstol vara ett substitut för Gud. Jag har skaffat mig ett annat substitut. Det substitutet heter varken Buddha eller Muhammed utan Kristus.

Inte så att Kristus löser alla frågor som gudstron ställer, men bra många. Och en gång träffade han absolut rätt. Det var den dag han dog på korset. Han visste inte själv hur rätt det blev.

Ta detta mitt fingerade samtal med mina bänkkamrater som min trosbekännelse, eller kanske hellre som min bekännelse till den Gud konfirmanderna under sitt år i kyrkan fått lära känna.