26 26 Det stillnade växelspelet

Liv är inte enbart pulserande hjärta ochhjärna i funktion. Det är också ett oupphörligt växelspel mellan det föreställda och det konstaterade. Ur detta växelspel träder verkligheten fram för våra ögon.

Inte för jag är någon expert på hundar, men ett vet jag och det är att hunden som vi har både ett hjärta och en hjärna i funktion. Bara så att hundens föreställningsvärld trots detta på ett grundläggande sätt skiljer sig från människans. Hundens verklighet blir därför en annan än människans.

Detta inte påstått av annat skäl än för att påvisa det nödvändiga och gåtfulla växelspelet mellan det verkliga och det föreställda. Mig tycks tillvaron här på jorden rent av kunna definieras utifrån detta faktiska växelspel. Detta betyder att tron, föreställningen är ett med livet självt, är en del av det som heter liv. Eller för att ta det enkelt. Livet är mer än att nio gånger nio är åttioett. Det är också föreställningar om detta faktum, föreställningar som levande varelser inte klarar sig utan.

Eller för att exemplifiera med min dotter som just klarat av en masterutbildning i konst. Hennes målningar är inte enbart färgade figurer ställda vid sidan av varandra. De väcker också tankar, fantasier och föreställningar som ger liv åt hennes konst. Utan dessa saknar hennes tavlor liv. Bara så att associationerna växlar beroende på den som tittar. Inte undra på att det är svårt att skilja god konst från medelmåttig.

På samma sätt är det svårt att skilja det goda livet från det onda. Vi människor ser ju så olika på saker och ting. Det som är gott för en är ont för en annan.

När det gäller växelspelet mellan det föreställda och det konstaterade är jag emellertid säker. Det duger inte att basera allt på det konstaterade. På ett eller annat sätt måste också det föreställda/trodda räknas med som något för livet nödvändigt. Nog är det bra att behärska multiplikationstabellen, det är till och med grundläggande för människors liv och hälsa. Men hela sanningen  är den inte.

Så till vad jag funderar på. Här som närmast alltid handlar det om min svårt dementa hustru som jag träffar varje dag på avdelning E, nedre botten på Rostahemmet i Örebro.

Mellan oss har det nödvändiga växelspelet mellan det föreställda och det konstaterade stillnat. Eller rättare sagt har av växelspelet blivit mer av en envägskommunikation. Jag ger och hon tar emot. Själv förmår hon inte svara på mina oupphörliga kärleksförklaringar. Fortfarande kan hon förstås nu och då svara ”det är bra” när jag radar upp barnens och barnbarnens namn. När hon matades kunde hon för inte så länge sedan, t o m säga ”har Gunnar fått”. Gunnar är vår äldste son.

Av tvåvägskommunikation har mest blivit envägs. Jag ger och hon tar emot. Så är det för den delen på hela vårdhemmet. I huvudsak ger personalen och de gamla, alltid försvagade och för det mesta dementa, tar emot. Nog finns responsen där, men är man tillräckligt demens blir den oftast svag.

På ett eller annat sätt fungerar alltså fortfarande det nödvändiga men försvagade växelspelet mellan det verkliga och det föreställda. Själv har jag inge svårighet att ge min kärlek till henne som oftast  inte förmår besvara den. Med personalen på avdelningen tycks det vara likadant.

Är min kärlek och personalens omsorg månne ett av tecknen på ett växelspel som ytterst är förankrat i det eviga? Jag vill tro det.