27 26 Sanning och samförstånd

Jag läste i Svenska Jerusalemsföreningens tidskrift (2/26) ett sammandrag av ett föredrag titulerat ”Den liberala sionismen”. Det hade ursprungligen hållits av Munther Isac en palestinsk luthersk präst. Föredraget gick ut på att visa att Svenska kyrkans biskopar orättmätigt ställt sig på Israels sida i den blodiga konflikt som råder mellan Israel och Palestina.

Och jag tänkte att föredragshållaren hade mer rätt  än han själv förstått. Detta eftersom inte bara svenska kyrkans biskopar utan de flesta ställer sig på deras sida som de känner sig förbundna med, detta ofta utan att ha täckning för det. Och det ju inte tu tal om att biskoparna känner samhörighet med ett Israel som de ju delar bibel med. Det ligger därför nära till hands att de ser mellan fingrarna med de grymheter som Israel begått i sina vedergällningsaktioner mot ett upproriskt Palestina. Man skulle ju kunna bli beskylld för antisemitism.

Till detta kommer att det är en allmän regel att  sanning och samförstånd är nära kopplade till varandra. Man håller helt enkelt med den man tycker om. Vice versa fördömer man dem som man ogillar.

Så här i valtider blir detta extra tydligt. Vi översköljs av smädelser mot politiker man inte gillar och domar över partier som man anser driva utvecklingen åt fel håll. Och när vän av ordning försöker reda ut bärigheten i resonemangen lönar det föga att gå till botten med det sakliga i kritiken av vare sig politiker eller partier. Det lönar sig bättre att försöka förstå på vilka grunder folk sympatiserar med vissa partier och tycker illa om andra. 

Man måste alltså ta en omväg för att komma åt de relevanta motiven. Till vardags hör nämligen sanning mera sällan  samman med det objektivt sanna utan med dem man känner samhörighet med, d v s med dem man gillar och för egen del har nytta av

Som om jag själv går fri från alla dessa  tyckanden som driver opinionen än hit än dit. Själv är min position medvetet kristen och tydligt värdekonservativ Dessutom håller jag på det som är mitt. Samtidigt har jag respekt för det objektivt sanna och blir därför många gånger en ”motvalls käring” som ser med förakt på argumentation som inte håller måttet. 

Men det skall inte förnekas att jag gärna faller för dem som jag själv känner igen mig i. Men därmed tillhör också jag  dem för vilka sanning och samförstånd hör samman. 

Kan det för den delen vara annat med oss människor. Vi är ju sociala djur, inte isolerade enslingar med uppgift att  förvalta den  heliga sanningen.

Med detta sagt vill jag ändå stå upp för det som är objektivt sant. Sanning är nämligen sanning om så utan att stöttas av omgivningens samförstånd. Så är nio gånger nio åttioett om så omgivningen tappat räkningen. 

Så säg, är inte livet motsägelsefullt