Bibelstudium den 21 juni 2023

Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. 1 Kor 1:22-24

Det må så vara att judarna begär tecken, men för mig är inte detta det väsentliga. Vad judarna bestått oss kristna med är en trostradition på gammaltestamentlig grund. Långt fram i tiden har vi skolats in i denna via bibelberättelser, bud och katekeser. Först under modern tid har denna trostradition underminerats och följts av nya. Men nytt är inte väsenskilt från gammalt. Även vårt moderna samhälle förutsätter medborgare som anpassar sig, inpassar sig och samspelar med gällande värderingar och normer. Hur det blir när denna anpassning uteblir känner snart sagt alla till. Gängbrottsligheten i Sverige har  blivit  ett enda långt exempel på följderna.

Ändå är kristen tro i Paulus tolkning inte främst trostradition hur viktig denna än är för den fariseiskt skolade Paulus. Den är ett helt oväntat ett  instick i denna tradition, en oväntad händelse som både förutsätter traditionen och vänder traditionen över ända. Detta när korsets död och uppståndelse omformar den judiska tron och därav skapar något nytt.

Detta kors tycks ha fört med sig att det är omöjligt att skapa ro i kristna sammanhang såvida man inte på något sätt sätter gränser för  korsets betydelse.

Försöken är visserligen legio. Det mest kända är förmodligen det katolska försöket att tygla tron via ämbete och sakramentsmystik. Det mest avskräckande när kristna uppfyllda av Anden bryter med den yttre världen för att leva under Guds direkta ledning. Tala om att leva i det blå.

Nu är det dessutom  så att den judiska traditionsbildningen tillpassad av Jesusord och kristen praxis många gånger fungerat. Åtminstone tycker jag det som lärt mig uppskatta både fastheten i och nyttan av trostraditioner. Till det kommer att min närläsning av särskilt Nya testamentet givit mig vatten på min kvarn genom att  visa vilka svårigheter det inneburit när Anden släppts fri. Tro nämligen inte att de nytestamentliga församlingarna var några mönsterförsamlingar. Den största av auktoriteter, Paulus, fick inte ens ordning på de församlingar han själv grundat.

Det är som om korset med det nya liv det förkunnar inte förmår skapa gemenskaper på annan grund än på den traditionella kyrkliga traditionens. Men än värre när vi går ner på det personliga planet. Jag tänker då främst på mig själv. När jag sliter mig loss från min trostradition, helt förlitande mig på Anden, är det aldrig långt mellan försök och misslyckande.

Korset har alltså i praktiken inte visat sig vara det försoningsmedel som det utger sig för att vara. Korset med sin Ande och sin uppståndelse verkar alltså vara en bräcklig grund för en stabil kristen identitet.

Det betyder inte att jag skall överge en kyrka som visat sig ha korset som inbyggd svaghet. Trots allt är det korset som skall segra. Trostraditioner i all ära, men det nya livet förutsätter korset. En dag skall det också visa sig att frälsningen inte vilar på trygga strukturer och hållbara traditioner utan på just korsets försoning.