Bibelstudium den 15 juli 2026

För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några.Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. Citat från Paulus 1 Kor 9:20-23

Inte tu tal om att orden ovan uttrycker Paulus hållning. Detta trots att korinthierbreven i sin helhet tycks tala ett annat språk. Är det nämligen något som faller i ögonen vid läsningen är det de ständiga förmaningarna till korinthier som inget tycks fatta. Det är som vore Paulus fylld av ett och korintierna av något annat. Minst av allt befinner sig Paulus på samma våglängd som den församling i Korint vars upphovsman han var.

Ändå är orden genuina uttryck för Paulus hållning. Bakom Paulus tillrättalägganden står en man som är beredd att offra allt för evangeliets skull. Och evangeliet heter försoning, en försoning grundad inte på förtjänst utan på offer, offret i sin tur inte på andras offer utan på eget och det egna utifrån sonens offer, ytterst utifrån Guds eget offer av sin son  på Golgata. Och av detta skapas i slutändan nya förutsättningar för vårt liv på jorden. 

För denna sannings skull är Paulus beredd till anpassningar av halsbrytande slag Han kommer de lagiska till mötes, men också dem som ingen lag erkänner Han blir de svagas stöd genom att själv bli svag, allt för evangeliets sannings skull. Men också genom att som Paulus brev i sin helhet visar genom att inte tröttna på att förmana nyomvända  som ingenting förstår. De tycks ju som sagt befinna sig på en helt annan våglängd än deras läromästare.

Som det var har det förblivit. Evangeliets själva sanning, försoningen, har aldrig fått bli den allt omfattande sanningen. Kristen tro har i bästa fall fått bli antydningar om försoningen som evangeliets själva kärna, inte mera.

Paulus förkunnelse upplevdes redan under dennes livstid som så speciell att det i realiteten blev på ett undanskymt budskap som den första kyrkan växte fram. Snart var också Paulus förkunnelse bortglömd. Han återupptäcktes på riktigt av Augustinus på trehundratalet men inte heller dennes teologi kom att gå segrande fram. Försoningen i Paulus mening har i realiteten aldrig i kyrkans historia fått bli den sanning som styr kyrkan. Därtill är det för exklusivt.

Trots detta ser jag ingen annan väg än den Paulus anvisar. Evangeliets försoning var för honom allt och att levandegöra detta evangelium blev för honom hans livsuppgift. På samma sätt blir vår uppgift som kristna att ständigt orientera oss utifrån detta försoningens evangelium utan att för den skull tro oss ha äganderätten till  denna sanning. Tron blir i realiteten  en övning inför evigheten. Och församlingen en plats där vi övar oss. Blir vi klara över det är mycket vunnet. När sedan det händer som nu och då sker att evangeliets sanning förverkligas, jublar vi. Åtminstone gör jag det.

Bibelstudium den 8 juli 2026

Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. Jeremia 1:4 f

Orden ovan utgör inledningsorden till profeten Jeremias kallelse. Jeremia var en profet som levde i ett rike hotat till sin existens av stormakterna Egypten och Babylon. Snart skulle också Juda falla och bli ett lydrike under Babylon. 

Jeremias öde var att han inte stämde in i förbannelseropen över de hotande angriparna utan hellre gisslade de egna över deras svek och brist på gudsfruktan. Och för det fick han lida.

Jeremia är med rätta en av de stora företrädarna till vår frälsare. Han skall därför läsas som det mesta i bibeln med både vördnad men också som det mesta i bibeln  med historisk kritisk distans. Bibeltexterna särskilt i Gamla testamentet är färgade storheter som måste läsas med bakgrundskunskap, dessutom som med allt historiskt material i övrigt   med kritiskt sinne. Det är  på den vägen som egen andlig vishet kan vinnas men också sådant som kan fördjupa kunskapen  om vår frälsare.

I dag leder just kombinationen Jeremia/ Jesus till hisnande resultat. ”Herrens ord” om Jeremia som kallad av Gud redan innan han ”kom till i modersskötet” kan för den med kunskap om Jesus förstås som ord gällande alla ”Guds barn”. Vi är alla kallade av Gud redan innan vi blev till. Vår existens är till själva sitt väsen inbäddad i en evig kallelse. Inget ont kan ske oss som ligger utanför Guds avsikter med oss. Jesu sätt att umgås med dem som kom i hans väg förutsätter nämligen denna eviga bestämmelse.

Men de andra då, de för tron främmande, de som river ner det som är menat för gott verk, de som tänker förvänt och egensinnigt, hur blir det då med dem?

Vem är jag att döma över detta. Ett förstår jag dock. Ingenting kan ligga utanför Guds verkningsområde. Det vore att göra Gud ”otrodd”. Det enda jag i detta stycke inser  är att Guds omsorg sträcker sig t o m utanför den väg som vi stakat ut som den ”väg som till himla bär”. Detta  om jag tillåts citera Rune Lindström i Himlaspelet. Jesu möten  visar otvetydigt detta.

Läs inte detta som ett försöka att ta  bort allvaret i ond gärning. Mera som ett uttryck för att inse min egen och andras begränsning. De yttersta tingen är Guds angelägenhet, inte vår.

Jag frågar mig dessutom om inte detta tillhör den kristna  trons själva kärna att våga tro att ingenting befinner sig utanför Guds verkningsområde. Detta som i dag blivit konkretiserat i trons övertygelse  att till och med min  egen existensen  är  bestämd av Gud innan jag fanns till.

Så var det en gång för Jeremia, en profet som gisslade Guds utvalda men teg om de förtryckare som det var närmast majestätsförakt att tiga om. Men trots detta  är sanningen om denne Jeremia att han var utvald av Gud redan innan han kommit till jorden. Så är det också alldeles tydligt med oss som låtit Jesus bestämma våra liv. Detta oavsett om  vi stämmer in i  de samfällda  fördömanden, idag inte av Egypten och Babylon som under Jeremias tid, utan av Putin och Trump som de flesta  i vår kristna kulturkrets  i dag fördömer. 

Bibelstudium den 1 juli 2026

Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.«

Han gav dem också en liknelse: »Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. Luk 6:37-42

Texten ovan ingår i Lukas Slättpredikan, som är motsvarigheten till Bergspredikan som återfinns i Matteusevangeliet. Dessa båda s k predikningar består av ”kärnord” med spridda motiv samlade till ett. Ramen (sammanhanget) betyder mindre än det enskilda bibelordet som mestadels lever av sin egen ”laddning”.

Tillämpat på texten ovan betyder det att varje enskild anvisning har sin egen betydelse och sin egen specifika tillämpning. Vid missförstådd  tillämpning motverkas syftet. Vi har med andra ord framför oss ett antal spridda  utsagor sprungna ur Jesu mun som var för sig förutsätter tillämpning i ett specifikt sammanhang för att få avsedd verkan. Bibelorden är med andra ord betingade, dvs villkorade av sitt sammanhang för att bli vad de är avsedda att vara.

Men den  tillämpningen hittar vi inte i bibeln utan i nuet. Eller rättare sagt tillämpningarna. För den ena tillämpningen är inte den andra lik.

För mig är det här församlingen kommer in. Församlingen ser jag som en plats med uppgift att möjliggöra att leva ett liv i Jesu efterföljd. Församlingen skall göra det naturligt och uppbyggligt att leva som Jesus vill att vi skall leva. Matteusevangeliets Bergspredikan och Lukas Slättpredikan må synas ouppnåeliga  i sina visioner av det fullkomliga livet, men är det på något ställe det skall vara möjligt är det i församlingens gemenskap.

Hur viktig är inte den kristna församlingen. I ett sekulariserat samhälle betyder den mer än någonsin. Om på något ställe är det i den kristna församlingen som Jesu ord äger sin tillämpning.  Samtidigt är det med den kristna församlingen som med allt annat mänskligt liv. Tillståndet i församlingen växlar. Ett test på var man befinner sig vore att pröva sig mot bibelorden i texten ovan. Finns anklang har man kommit långt, ja om man blott i någon mån känner igen sig i vad Jesus säger är man på rätt väg.

Från församling till samhälle är steget kort. I vårt västerländska samhälle är det ”mänskliga rättigheter” som gäller. Dessa rättigheter har blivit det fundament på vilka ett upplyst samhälle förutsätts vila. Dessa rättigheter är den gemensamma myllan för såväl oss som lever i som utanför församlingens gemenskap. Det är mot dessa rättigheter som gemene man har att tillämpa Jesu radikala bud.

Jag har funderat över vad jag saknar i detta nya. Och jag har funnit att det mer än annat är Kristi kors jag saknar. Först Kristi kors äger den fullhet som gör åtlydnaden av Bergspredikans och Slättpredikans bud möjliga att nå. Så lyder min egen trosbekännelse. Och för det argumenterar jag ständigt. Alla mina bibelstudier går ut på detta enda.

Bibelstudium den 24 juni 2026

76Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom. 77Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder 78genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ner till oss från höjden, 79en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.« Luk 1:76-79

Evangelisten låter i ett långt avsnitt (Luk 1:67-79) Johannes döpares far, prästen Sakarias, lovsjunga Gud för vad Gud ”berett” genom sonens livsgärning. Utsnittet ovan utgör en del i denna profetiska lovsång. Om man så vill sammanfattar den citerade texten lovsången genom att framställa sonen till Sakarias, Johannes döparen, som den som ”banar väg för” den Kristus som är världens frälsare.

Stilnivån är hög, den speglar den en profetisk diktning som borrar sig in i åhörarnas inre och stannar kvar där. Inte alla minns minsta bokstav men de receptiva traditionsbärarna gjorde det, de som genom sin minnesgåva var satta att föra de heliga traditionerna vidare.

Fortfarande idag finns de bland oss som i minnet kan memorera Sakarias lovsång, andra bär på lovsångens rytm i sitt inre och med den också det huvudsakliga innehållet.

Säg dem bland oss som lever i en kristen föreställningsvärld som inte med Sakarias lovsång inom oss inser att bakom ökenpredikanten Johannes kärva budskap står en man vars uppgift var att bereda väg för frälsaren. Utan texter sådana som Sakarias lovsång vore den tolkningen långt ifrån självklar.

Så är det med mycket i bibeln. Utan ”profetiska” förtydliganden som långtifrån alltid speglar historisk sanning i bokstavlig mening, förs vi till den Kristus som fortfarande idag omformar oss och gör oss beredda för evigheten.

Som om vi kristna vore ensamma om att gå vägen över profetisk text för att finna vägen till den sanning vi inte av oss själva äger. Inte för att jag kan mycket om profeten Muhammed. Men dennes livsväg är bekräftad av heliga traditioner framburna av poeter och visa uttolkare. Med deras bistånd framstår Muhammed för de troende muslimerna otvetydigt som Guds utsände.

För att inte tala om vår egen svenska i långa stycken avkristnade kultur och idealbildning. Denna bärs upp av sanningar färgade av dagens ideal och framförd av nutidens profeter i tal och texter. Detta inte minst i sångtexter som genom sin rytm och sitt innehåll tränger in bakom pannbenet på oss som lyssnar.

Bibelstudium den 17 juni 2026

Herrens ängel visade sig för Gideon och sade: »Herren är med dig, tappre krigare!« 13Gideon svarade: »Men, herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Var är alla de under som våra fäder talade om när de berättade hur Herren förde oss ut ur Egypten? Nu har Herren svikit oss och gett oss i midjaniternas våld.« 14Herren vände sig till Gideon och sade: »Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig.« 15Gideon svarade: »Men, herre, hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är den ringaste i Manasse, och själv är jag den yngste i min familj.« 16Herren sade: »Jag skall vara med dig. Du kommer att slå midjaniterna som om de vore en enda man.« Dom 6 12-16

I det följande om vandringen från  historia till  troshistoria. Sen om tillämpningen som går motsatt väg.

Historien lär oss att Israel intog Kanaan någon gång på  12-13 hundratalet f Kristus. Sen att midjaniterna ett folk i söder, vid Akabaviken, gjorde tillvaron osäker för de invandrande israeliterna som hade organiserat sig med domare som sina ledare. Sen vet vi inte så mycket mer.

Bibelns trostraditioner fyller emellertid ut luckorna. Idag genom att berätta om Gideons kallelse till domare. Här nöjer vi oss med att ta upp det religiöst bärande i denna berättelse.

I replikskiftet mellan Herrens ängel och Gideon säger Gideon: Herren har svikit oss och gett oss i midjaniternas våld. Svaret som ges är ett uppdrag. Du skall rädda Israel ur midjaniternas våld… du kommer att slå midjaniterna som om de vore en enda man.

Och det var inte den magra historien som kom att segra utan trostraditionerna. Så här och när det gäller bibeln närmast alltid. I det här fallet genom att föreviga en problematik som är allmängiltig och som kan formuleras enligt följande; det blev inte som utlovat, men du är kallad att förverkliga det utlovade. I dagens text var Gideon den tilltalade i dag är det vi som kallar oss kristna.

Men för oss gäller att gå motsatt väg. Texten i Domarboken hamnade i troshistoria. Historien kom i andra hand. För oss är det tvärtom. Vi har tillgång till trostraditionen. På dess grund skall vi skapa historia.

Det betyder att vi tar del av bibeltexter som förkunnar Guds storverk, f a storverket före alla andra, berättelsen om Jesus. Vår kallelse är att omvandla trostraditionerna om Jesus till  historia, bokstavligt sann historia.

Själv läser jag mitt liv som kristen utifrån detta tankemönster. Det är förverkligandet som gäller, inte misslyckandena.

I vissa stycken är jag stolt. Kristna sanningar som jag trott på har förverkligats, Annat har jag misslyckats med, till och med tvingats ändra mening. Så exempelvis i min syn på bibelns sanning. Det jag här påstått om bibelns bokstavliga sanning hade inte kommit i min mun för trettio år sedan. Att bara påstå att bibeln var förankrad mer i troshistoria än i historia var på den tiden en omöjlighet.

Men idag påstår jag det och ser det som vägen att göra kristen tro till aktuell sanning. 

Bibelstudium den 10 juni 2026

Johannes döparen förkunnade: Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.« Matt 3:11 f

Runt min prästvigning i dec 1962 hade jag en relation till en flicka där jag ville men hon tvekade. Mycket snart visste hon att vi inte passade ihop. Om jag får säga det själv skötte jag hennes nej föredömligt. Jag kämpade på så väl för att få behålla det jag redan mist att flickans föräldrar öppet visade mig sin uppskattning. Till historien hör att även jag snart  förstod att skilda vägar var bäst för oss båda. Den insikten  öppnade för mig vägen till bestående kärlek och trohet. Om jag får säga det själv  finns det ingen som jag så högt älskar som min hustru Gunlög. Att hon idag är svårt dement och sitter i rullstol gör ingen skillnad.

Hur kunde jag en ung man med passioner klara det hela så väl? Jag påstår att det berodde på min vigning till präst. Den formade mitt beteende. Förpliktelsen till mina prästlöften tvingade mig in på rätta vägar, för att säga det kort.

En symbolisk handling i dec 1962, en handling som inte går att ta på, kom att styra mitt sätt att vara. Så är det med vissa symboliska handlingar. De formar framtid, en del mer, andra mindre.

Alla låter vi oss klädas  i sådana symboliska handlingar även om vi inte talar om det. Ofta kan en utomstående läsa av vilka. De ger sig till känna i klädedräkt, beteende, tankar och handlingar.

Kort uttryckt påverkar dessa symboler, beroende på hur integrerade de är i vår personlighet, vårt sätt att vara  och formar så vår livsvandring.

En symbolhandling av detta slag är det kristna dopet. Dess syfte är att inverka på vårt liv både till det yttre och till det inre. Det  kan som min prästvigning en gång inverkade på  en relation som inte bar, påverka mycket men den kan också skjutas undan. Då får den ingen betydelse alls och tvingar andra symbolhandlingar att  ta vid. Livet måst ju  gå vidare och det gör det inte utan någon form av växelspel mellan det synliga och det osynliga, mellan verklighet och symbolhandling.

Detta sagt av många skäl, bland annat därför att textens johannesdop skall placeras i sitt sammanhang. Det dopet hade sin mening, jesusdopet med sin ande och sin eld en annan. Hur mycket beror av hur mycket mening vi ger respektive symbolhandling.

Under loppet av ett antal månader från slutet av 1962 till långt in i 1963 lät jag min prästvigning verka fullt ut. Det var det bästa jag gjort både för mig själv och för henne som jag då trodde var min älskade.

Bibelstudium den 3 juni 2026

Prisa Herren, ni hans tjänare, prisa Herrens namn! Lovat vare Herrens namn nu och för evigt! Från öster till väster skall Herrens namn bli prisat. Herren är upphöjd över alla folk, högre än himlen når hans härlighet. Vem är som Herren, vår Gud, han som tronar så högt, han som ser så djupt ner –

vem i himlen, vem på jorden? Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn. Han ger dem rum bland furstar, bland furstarna i sitt folk. Han ger den ofruktsamma ett hem som lycklig mor till söner. Ps 113

Att tro är ett vågspel säger jag. Och det skäms jag inte för att tycka.  Blir tron en självklarhet mister den för mig sitt liv.  Jag tänker på hur det blev när kristen tro omformades till en enda motsägelsefri lära som sedan tvingades på ett folk som inte visste bättre än att de fann sig. Detta under 1600-hundra talets svenska ortodoxi, som dominerade fram till den tid då upplysning och så småningom pietismen bröt upp enhetligheten. Samtidigt uppstod nya problem med förståelsen av den kristna tron, problem som när tiden var mogen ställde hela den kristna tron i fråga.

Ta vad jag hittills sagt som en minikyrkohistoria som sammanfattar den kristna trons utveckling i Sverige från 1600-talet fram till dags datum.

Själv tillhör jag inte dem som beklagar mig över utvecklingen.  Den självklara och motsägelsefria tron har jag inte mycket till övers för. Den binder mer än den frigör. Jag lovprisar inte heller fortsättningen. Vare sig upplysning eller väckelse åstadkom den andliga frigörelse som den lovade.

Faktum kvarstår att tron på Gud varken är eller kan vara motsägelsefri. Vi får aldrig riktigt grepp om Guds mening och vilja. Inte ens Jesus fick det. Glöm inte vad han på korset utropade: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.

Trots detta  var  vägen inte stängd för vår frälsare. Nytt liv väntade för honom mitt i motsägelsefullheten. Korset öppnade för  Jesus vägen in i fullkomningen.

Det är med korset som klangbotten jag sjunger med i psaltarpsalmens lovprisning av Gud. Mitt i livets motsägelsefullhet vågar jag tro på att allt äger sin fullkomning i en Gud som reser den ”hjälplöse ur gruset och den fattige ur dyn”. Korset har hjälpt mig att se konturerna av det som annars var fördolt.

Sen finns det förstås annat som hjälper mig på traven. För mig tvingar själva livet som faktum fram tron på Gud. Hur skall annars tillvarons under förklaras än utifrån en skapande och uppehållande livsprincip som alltings ”möjliggörare”.

Gud är så förstådd själva förutsättningen för tillvaron och som sådan ofrånkomlig. När våra lärda fördjupar sig i i tillvarons mekanismer, dvs i tillvarons under, är detta ett sätt att närma sig Gud vare sig de bekänner det eller inte.

Bibelstudium den 27 maj 2026

Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. Må Herrens ära bestå för evigt, må Herren glädja sig över sina verk. Psaltaren 104:27-31

Det är inte alltid lätt för den med öppet sinne att hämta uppbyggelse från den religiöst och historiskt mättade Psaltaren. Enklast om än föga efterföljansvärt är att ta vara på godbitarna och sedan blunda för resten.

Ni som läser mig vet att jag fördömer den metoden. Hederligheten kräver öppenhet för helheten, både det som stöter och det som uppbygger.

Men så inte när man läser psalm 104. Trots att världsbilden är primitiv går det inte att ta miste på vare sig ursprunglighet eller sanning. Textorden ovan låter sig helt enkelt inte förnekas.

Vem kan nämligen förneka att människan, d v s du och jag, är indragna i något vi fått och inte något vi äger men också i något som vi i grunden inta kan påverka. Rik som fattig, genial som fåkunnig, uppburen som föraktad, alla är vi indragna i ett liv vars grundstruktur inte låter sig påverkas.

Vad är dessutom naturligare än att ge denna livets urkraft namnet Gud. Vill man trots detta inte göra det, ja om man så förnekar Guds existens, duger det inte att förneka livet som faktum och under. Det vore att förneka sin egen existens.

Sedan är det en annan sak hur vi skall förhålla oss till detta oemotståndliga faktum som heter liv. Det är inte självklart att som psalmisten jubla över det. Vem kan jubla när Herren döljer sitt ansikte i ond bråd död, vem kan jubla när det käraste man äger tas ifrån mig, vem gläder sig inför utsikten att återgå till den mull varifrån man är tagen.

Psalmisten gör det och vi instämmer när solen skiner och harmoni råder, men gör vi det när katastrofen drabbar oss och allt hotar att bli till intet?

För mig är det just i katastrofen  Jesus kommer in, juden Jesus, den judiska traditionens Jesus, evangeliernas Jesus, Paulus Jesus, min Jesus.

Det är en formad Jesus som är mitt hopp, formad redan inom bibelns ramar och sedan fortsatt formad under de kyrkliga traditionernas händer.

Men det finns hos Jesus det som inte  låter sig formas av de kyrkliga traditionernas händer. Det är försoningens kors, som, tillämpat när skapelsens obönhörlighet inte ger anledning till jubel utan tvärtom till förtvivlan, visar sin kraft.

Om den kraften kan jag vittna. Jag vittnar utan anspråk på att bli trodd av alla Det mesta talar ju emot försoningen både som faktum och anspråk. Fakta talar ju ett annat språk.

Med försoningen är det således inte som det är med Guds skaparverk som inte låter sig förnekas. Säg den som kan förneka sanningen i dagens bibelord.

Bibelstudium den 20 maj 2026

Ur Jesu avskedstal till sina lärjungar

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta. Joh 16:12-15

Ovan utdrag ur det som är Johannes återgivning av Jesu avskedstal. Textorden är mindre återgivning än tolkning. Hur det egentligen gick till när Jesus mötte de sina dagarna innan korsfästelsen vet ingen, behöver heller ingen veta. Innebörden i att lärjungarna i fortsättningen skulle lämnas ensamma utan sin Mästare var däremot en angelägenhet på liv och död. för dem.

Det är också om detta texten i slutändan  handlar. Och svaret är tydligt. Jesus skall även i fortsättningen  finnas vid lärjungarnas sida. Nu som hjälparen, den helige Ande som ständigt på nytt skall aktualisera sin närvaro bland de sina. Han skall göra det genom den helige Ande, som skall förmedla ”hela sanningen” till de sina.

Själv minns jag hur pater Creutzer, en originell och udda jesuitpräst, som förvisats till den katolska församlingen i Örebro, såg det. Inför applåderande högkyrkliga ungdomar med ena benet i Svenska kyrkan och det andra i den katolska och som dessutom gjort just pater Creutzer till sin idol, såg det.

Det var pater Creutzer och med honom den katolska kyrkan som fått del av hela sanningen, inte jag en ung protestant, dessutom nyvigd präst i den Svenska kyrkan.

Hur rätt hade inte denne av ungdomarna dyrkade katolske präst.  Inte rätt i den meningen att katolska kyrkan till skillnad från Svenska kyrkan ägde denna hela sanning. Rätt däremot i intentionen, att det finns något som heter hel sanning och att denna hela sanning är just  den gåva som den uppståndne via den heliga Ande förmedlar till oss.

Men till vem är frågan? Till mig måste svaret lyda, till mig som Jesu lärjunge. Det är jag som fått del av hela sanningen.

Är det inte detta som är vår utgångspunkt som Jesu hängivna lärjungar. Vi tror att Jesus äger hela sanningen och att denna hela sanning på något sätt skall komma oss som lärjungar till del.

Jag kan som kristen inte gå in i en för mitt liv avgörande fråga utan att tro att Jesus på ett eller annat sätt skall leda mig rätt. För min del är detta grundat i min  tilltro till att all väsentlig sanning på ett eller annat sätt alltid  ytterst kan härledas till korset. I korsets försoning är hela sanningen förborgad.

Sen är det en annan sak att att målet oftast missas.  Men intentionen är alltid riktig. Alla väsentliga frågor, ja hela sanningen, får vi hämta vid kors och öppen grav. Så lyder det kristna svaret på var  hela sanningen låter sig finnas.

Men att som pater Creutzer härleda denna hela denna sanning till en kyrka är naturligtvis fel, dessutom till  en kyrka som så uppenbart försöker förkroppsliga sanningen i sina egna heliga handlingar.

Kyrkans uppgift är att öppna för den hela sanning som har sitt svar vid korset. Den skall hjälpa mig som en Jesu lärjunge att söka sanningen där den låter sig finnas, nämligen vid korset.

Bibelstudium den 13 maj 2026

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? 25Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. 26På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, 27och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Rom 8:24-27

Bevisen finns där för den som är duktig på att se. Bevis för vad som fungerar och vad som inte gör det. Låter man bli att borsta tänderna har man inga tänder vid vuxen ålder, äter man fel och för mycket förkortar det livet, hushållar löntagaren inte med sina pengar har hon inget kvar sista veckan före lönen.

Den kloke ser sambanden och rättar sig därefter. Den okloke ser dem  inte och får ta konsekvenserna. 

Detta om en sida av verkligheten. Men det finns också en annan. Den som handlar om vårt hopp.

Bara så att hoppet är mera svårgripbart än handlingen med sina konsekvenser. Hoppet gömmer sig i vad som intresserar och driver oss. Det tar sig uttryck i vad vi sysslar med och engagerar oss för. Hoppet  får sin form i engagemang och inriktning.

Hoppet skiljer oss därigenom  åt samtidigt som det förenar. Den som mer än annat vill låta sig underhållas hoppas på annat än den som inget högre vill än underhålla andra. Och för att gå över på den religiösa sidan bär den för vilken kyrkan är en konsertlokal på andra förhoppningar än den som går dit för att bedja.

Vart vill jag komma med detta?  Till att visa att hoppet är en inre pådrivare till visst men inte till annat. Det utlöser handling, både den triviala som att borsta tänderna och  till annat som rör livshållning och livsinriktning. 

Hoppet (och tron) är generellt giltiga företeelser.  Bara så att en hoppas på visst, andra på något helt annat. Vissa tror si, andra så, medan alla tror något.

Därmed är Paulus i texten ovan aktualiserad. Det speciella med honom var inte om han hoppades utan på vad, inte om han trodde utan vad. Och detta vad  kretsade alltid och i alla sammanhang kring  hans uppståndne frälsare. Allt formades för Paulus  utifrån den bild han gjort sig av den Jesus som både dött och uppstått.

Så är det också med all genuin kristendom. Den har tron och hoppet gemensamt med allt annat mänskligt liv, bara så att den kristna trons innehåll äger en särställning . Allt kretsar kring korset, ett kors med konsekvenser, konsekvenser som i vissa fall kan handla om något så trivialt som att borsta tänderna men alltid på ett eller annat sätt är förbundet med honom som dog på ett kors och uppstod på tredje dagen.

Varför detta ordande? För att visa hur allmängiltig den kristna tron är men samtidigt  hur speciell.