Bibelstudium i Vivalla den 28 juli 2021

Bibelstudium i Vivalla den 28 juli 2021

Sanningens ande eller villfarelsens

41Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. 2Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, 3men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud.(1 Johannesbrevet kap 4:1-3)

Tänk er ett litet antal judar som i en religiöst och politiskt turbulent tid dragits till dem som samlades i Jesu namn och i Jesu namn tillbad Israels Gud. I denna gemenskap upplevde dessa judar den uppståndnes närhet  och såg sig i i fortsättningen som Guds utvalda. 

Var de träffades vet jag inte. Kanske var det i eller omkring Efesus i nuvarande Turkiet. Låt oss kalla dem Johanneskristna. Det är i bibelns johanneslitteratur vi idag återfinner dem.

 Tänk er vidare att det fanns andra judar men dessa andra var  bosatta i Palestina. För dem var Jesus ingen frälsare utan en villolärare. Också dessa  andra upplevde sig som Guds utvalda men inte på grund av Jesus utan på grund av att de tillhörde Guds utvalda folk. På inga villkor kunde dessa judar tänka sig att underordna sig andra herrar. Som Guds utvalda var de herrar över eget hus och visade det också. Så tydligt och så aggressivt hävdade de sin egen rätt att övermakten, det betyder Romarriket  krossade dem. Jerusalem förstördes av romarna år 70 e Kr.

Tänk er slutligen att det  lilla antal judar i Efesus som samlades i Jesu namn inte kunde hålla sams. Om det till allt annat också  rörde sig om personliga motsättningar vet jag inte. Däremot att motsättningarna var religiösa. Det fanns de i denna lilla grupp som trott sig ha kommit längre på trons väg. Exakt på vad sätt känner jag inte till. Bara att de hade lättat från tron på Jesus som människa. För dem var förmodligen Jesus ett himmelskt väsen rätt och slätt. De såg sig i den tron som mer andliga än de andra som de kanske betraktade som andrahandskristna.

Men de som höll fast vid, som det står i texten att ”Kristus kommit i mänsklig gestalt”, slog ifrån sig. Slog ifrån sig i sån vrede att de kallade dessa, låt oss kalla dem  ”överandliga”, Antikrister (Se 1 Joh 2). Dessa  förnekare kunde omöjligen komma från Gud.

Nog om detta. Nu hakar jag själv på. Inte så att jag i alla stycken kan kan jämföra mig med de kristna som framträder i Johanneslitteraturen. Jag vet dessutom för lite om dessa för att kunna yttra mig säkert. Men ett  vet jag och det är att jag helhjärtat tror på att Jesus i just mänsklig gestalt kommit från Gud. För mig har denna min tro inneburit att jag ständigt orienterar mig mot den Jesus som är omvittnad i evangelierna. Jag läser honom historiskt kritiskt, det betyder försöker komma åt honom bakom den förkunnelse som evangelierna ändå måste betraktas som. Mer än annat ägnar jag min trosövning åt att reflektera över korsets innebörd.

För mig är Gud problematisk. Jag kommer inte ifrån teodicéproblemet. Det problemet ruckar min tro på Guds kärlek. Räddningen är min tro på Jesus. För mig får denne i sitt jordiska framträdande representera Gud. I den jordiske Jesus ser jag den som Gud utsänt.

Också i de johanneskristnas situation känner jag igen mig. Dessa var i minoritet och det är också jag. Min tro på att Jesu gudomlighet träder fram ur hans sanna mänsklighet är idag ingen levande föreställning. De flesta kristna föredrar att förankra sin tro i Jesu underbara födelse och det  på ett sådant sätt att Gud och Jesus blir utbytbara storheter. De talar om Jesus men menar Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 21 juli 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 28 21 Jesuiternas Jesus)

Bibelstudium i Vivalla den 21 juli 2021

Jag vet inte hur många politiska tal jag hört i samband med regeringskrisen. Inget av dem har varit i min smak. Vore jag politiker med uppgift att tala skulle min inledning vara radikalt annorlunda än deras.

Jag skulle sätta tonen genom att tala om förundran. Förundran över livet, förundran över Livet med stort L, förundran över att jag och andra förunnats leva.

Jag skulle t o m  personifiera livet med stort L och tala om Gud. För vad är Gud annat än livets upphovsman och livets Herre.

Tro det eller ej jag skulle t o m kunna tänka mig att läsa följande versar ut Psaltaren för dem jag talar till. 

Gud, din arm är full av kraft, din hand är segerrik och stark. På rätt och rättfärdighet vilar din tron, nåd och trofasthet finns hos dig. Lycklig det folk som vet att hylla dig, Herre de får vandra i ditt ansiktes ljus. (Psalt 89: 14 ff)

Dessa versar är som gjorda för att utgöra  grund för politisk insats. För på  vad annat kan politiken vila än på rätt och rättfärdighet och vad annat skall genomsyra det politiska handlandet än nåd och trofasthet. Och jag stämmer av hela mitt hjärta in i psalmistens ord om att det folk är lyckligt som vet att hylla dig.

Jag utgår alltså från att politik trots allt inte har sin utgångspunkt i människors inneboende ideal, inte ens i ett politiskt partis program, utan i livet, personifierat i Gud. God politik är som livet självt något vi tar emot och tar vara på. Och ytterst är det Gud själv som är givaren.

Ett sådant tal svär mot allt vad västerländsk demokrati håller för riktigt. En politiker skall inte hänvisa till Gud utan vädja till folkets behov och inre känsla för rätt och rättfärdighet. Tron är inte grunden för samhället. Dess plats ligger i det privata. Idealen kommer inte från Gud utan från något man idag vanligtvis kallar värdegrund.

Och jag kan förstå varför det blivit så. Av tron hade blivit stelnad lära och av stelnad och låst lära en tillämpning som överlåtits åt överheten. Och av detta i sin tur en politik som bortser från aktuella behov. 

Ändå skulle jag inleda mitt politiska tal som jag gjorde ovan. Men min tillämpning skulle vara öppen utan anspråk på att företräda sanningen med stort S. Öppen framför allt i min tolkning av Guds vilja. Denna är nämligen långt ifrån självklar. Redan psalm 89, varifrån textordet ovan är hämtat, är fylld av vånda över att allt inte blivit som Gud lovat. Det ligger ett ”trots allt” som en underton i hela  psalmen, tydligast uttryckt i ordet Hur länge skall du (Gud) hålla dig dold…(Ps 89:47 a)

Dessutom är det långt ifrån självklart hur en religiöst betingad tillämpning av bibelordet skulle te sig. Ett är dock säkert att stelnade läroformuleringar inte återspeglar Guds vilja. Ett annat som är lika säkert är att Jesu tillämpningar av Guds ord i allmänhet fortfarande är riktgivande. Tolkningen i sin tur är överlåten i människors händer. Så någon teokrati i sedvanlig mening är jag ingen förespråkare av. Jag förespråkar demokrati men en demokrati som inser att livet är en gåva och att gåvans givare ytterst är Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 14 juli 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 27 21 Oheligt och heligt i helig text)

Bibelstudium i Vivalla den 14 juli 2021

Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket. Matteus 5:20

(Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Matteus 5:3)

Både Matteus 5:20 och den inom parentes satta Matteus 5:3 tillhör Bergspredikan. Det är Matteus 5:20 jag skall behandla. Matteus 5:3 använder jag som belysning.

På Matteus 5:20 följer en rad exempel på hur Jesus skärper lagens bud. Han gör det på ett till synes orimligt sätt. Ingen går fri som på minsta sätt bryter mot lagens bud. Detta med adress de skriftlärda och fariséerna som berömde sig för av att vara laglydiga, men som med Jesu måttstock alls inte var det.

Jesu hållning till de skriftlärda och fariséerna står i bjärt kontrast till saligprisningarna i inledningen av Bergspredikan. Där framstår Jesus som ett under av barmhärtighet. De som ingenting var, de fattiga i anden, prisas saliga trots att de inte hade någonting att berömma sig av.

Strängheten är förbehållen de skriftlärda och fariséerna. Hur skall man förstå detta? Är alltså de skriftlärdas och fariséernas laglydnad ingenting värd. Måste man vara laglydig in i minsta skrymsle av sin själ för att duga. Samtidigt tycks Jesus mena att de som ingenting är och har och våndas över denna sin egen oförmåga inte bara blir frikända utan också prisas saliga.

När jag skall försöka komma till rätta med detta är inte den lutherska tolkningen mitt första val. Enligt denna skall Jesus med sina skärpningar av lagbuden visa att det är omöjligt att till fullo följa lagen. Är man ärlig mot sig själv kommer man till en punkt då man tvingas ge upp. Lagens väg är omöjlig. Trons väg den enda möjliga. Först den som tror kan uppfylla lagen och då inte genom att anstränga sig utan genom att laglydnaden skänks som en trons gåva.

Nog ligger det mycket sanning i den lutherska tolkningen. Vem har inte märkt att uttalad godhet sällan är uttänkt. Godheten kommer som en skänk från ovan av en människa som är uppfylld av trons tacksamhet mot Gud. Den som däremot anstränger sig för att göra det rätta är uppfylld av sig själv. Vem kan undgå att se att så är fallet.

Här skall jag trots detta gå på ett annat spår när jag försöker förstå Jesus. I den andan säger jag att det visst inte kan vara fel att anstränga sig för att  göra det goda och det rätta. Nog skall man sträva efter att bli en rättfärdig och helgjuten människa. Ja inte bara sträva utan ge allt för att nå målet. Detta må gälla på den mest skilda områden.

Så gjorde också fariséerna och de skriftlärda. Vi skall inte glömma att fariséerna på Jesu tid var den tidens väckelserörelse. De tongivande fariséernas kännemärke var att deras mål var att inför Gud framstå som fullkomliga.

Vad var det då för fel på dem? Varför måste Jesus gissla dem som vore de förtappade? Felet inträdde när de hade nått sitt mål. Istället för att se det rättfärdiga i sina handlingar som en gåva att ta emot i ödmjukhet gjorde de den egna fullkomligheten till en erövring, något de kunde berömma sig av och stoltsera med.

Men i och med att de gjorde så blev allt i ett ögonblick förstört. De hade gjort sig själva stora när endast en är stor, gåvans yttersta givare.

Så var det med fariséerna och så är det fortfarande med dem som har som mål  att nå långt och vara den främste. Det är inget fel att nå långt och komma först, tvärtom prisvärt. Felet ligger i att den framgångsrike ser den egna segern som en erövring, närmast som en privat ägodel att berömma sig av.

Det goda förvandlas då från gott till ont,  religiöst betyder det att man gjort  sig själv till Gud. 

Själv ber jag regelbundet för de framgångsrika, ber att de skall ta sin framgång på rätt sätt Särskilt unga som lyckas ber jag för. Hur snubblande när är det inte att dessa unga går in i livet med fel syn på sig själva och därmed blir som bibelns fariseer. 

Bibelstudium i Vivalla den 7 juli 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 26 21 Den fiktiva friheten och den relativa)

Bibelstudium i Vivalla den 7 juli 2021

2Länge väntade jag på Herren, och han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop.

3Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga.

4Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. Många skall se det och bäva och sätta sin lit till Herren. Psalm 40: 2 ff

18Jag är betryckt och fattig. Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! Psalm 40:18

Citaten ovan utgör inledningen och avslutningen på Psalm 40 och representerar samtidigt psalmens dubbla poler. Å ena sidan jublar psalmens författare över en hjälpande och frälsande Gud, å den andra sidan ropar han samtidigt förtvivlat om hjälp från samme Gud.

Den föreställningsvärld som präglar psalmen är långt ifrån vår. Samtidigt är den vår och då menar jag generellt, inkluderande  små som stora, troende som icke troende,  vänsterfolk som högermänniskor, rika som fattiga. Ingen undantagen.

Mitt i allt förundras vi alla över den förunderliga omsorg som omger oss. Den tar sig uttryck i hur väl allt fungerar. Hur kan det ske att myran finner sina vägar och knoppen vet när den skall slå ut. Och hur kan det ske att mitt hjärta kan slå utan att jag gör något åt det eller mitt innersta vara uppfylld av kärlek till dem jag aldrig mött.

Inför detta lovprisar den kristne Gud och ateisten förutskickar eviga värden trots att denne inte tror på något evigt. Vem har inte hört honom predika om människovärde, demokrati och mänskliga rättigheter som vore de av evighet.

Psalmisten å sin sida är detaljerad och konkret. Psalmisten talar om en Gud som dragit honom ut ur fördärvets grop, en grop fylld av slam och dy. Denne Gud får hans lovsång.

Så den andra sidan av verkligheten, den som handlar om allts utsatthet. Myran fann en gång sina vägar och knoppen visste att slå ut. Men obönhörligt tog en gång allt slut. Myrans liv var inte evigt och efter några dagar vissnade den knopp som nyss slagit ut. Lika obönhörligt är livet för oss människor. Mitt i allt det förunderliga finns också de meningslösa. För vad annat än meningslöst är att drabbas utan att kunna göra något åt det.

Inför detta tiger ateisten, att tala vore att äventyra det människovärde denne med sådan möda byggt upp. Och den kristne blundar. Vem vill höra talas om en Gud som inte enbart är kärlek och omsorg. Vem vill höra talas om en Gud som både tänder och släcker liv.

Och psalmisten som representerar en värld där sofistikerade tankar inte hör hemma utan allt är konkret, allt är som det synes vara, vad gör denne? Han ropar på hjälp och den hjälpen tror han sig finna i Gud.

Men jag då, vad gör då jag som med öppna ögon sett både det märkliga och det oundvikliga, som är både benådad och utsatt.

Jag ger inte psalmisten sista ordet trots att dennes dubbelhet inför tillvaron så väl stämmer in med min erfarenhet. Och trots att jag så gärna vänder mig till Psaltaren när bibelns texter tycks mig alltför ensidiga i sin iver att tala till Guds försvar. 

Jag vänder mig till den Gud som talar genom Kristus. Då ser jag återigen denna eviga dubbelhet, å ena sidan omsorg och å den andra utsatthet och meningslöshet. Fortfarande förbli då Gud för mig samma gåta som han är för alla med upplyst sinne. Men jag ser tydligare än annars livets seger.

Bibelstudium i Vivalla den 30 juni 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, ”Maktens hantlangare”)

Bibelstudium i Vivalla den 30 juni 2021

Och han (Johannes) skall gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett. Luk 1:17

Bakgrund; textordet ingår i ängelns uppenbarelse för prästen Sakarias om att denne skall få en son, Johannes (döparen) och om dennes profetiska uppgift.

Min tillämpning;  den profetiska uppgiften går vidare även efter Johannes döparens uppträdande. Profeten benämns i dag förebild, i sekulära sammanhang influencer. Texten ger mig anledning att reflektera över dagens förebilder jämfört med ängelns. Framför allt vad dennes ord om ett rättfärdigt sinne innebär.

Utläggning

Innebörden i ängelns löften till Sakarias.

1 Att den som utlovas skall vända fädernas hjärtan till sina barn

2 Att de ohörsamma skall ges ett rättfärdigt sinne

3 allt detta därför att folket skall bli berett när Gud slutgiltigt griper in och fullkomnar sin skapelse.

1 Om att fädernas hjärtan skall vändas till barnen.  Inte är det familjesammanhållning i djupare mening  man tänker på när man funderar över  vad våra förebilder i dag betyder. Men nog har våra influencers sätt att leva och vara betydelse för flera än dem själva. Min tes är att de går före i samhällsutvecklingen, att de förstärker tendenser i tiden. Men inte är det förbättrad familjesammanhållning som framtiden pekar mot.

Sen hör det även till saken att det inte riktigt blev som ängeln tänkt sig det i sin profetia. Ängelns profetia om en man som skulle vända fädernas hjärtan till barnen handlade i grunden om att den son Sakarias utlovades skulle  stärka den judiska identiteten på grundval av att Israel var Guds utvalda folk. Johannes må ha fullföljt detta löfte men i nästa steg tog sig utvecklingen en annan vändning. Med Jesus fick såväl familjesammanhållning som utväljelsetanke en ny inriktning.

Därmed är vi inne på på punkt 2 att de ohörsamma skall ges ett rättfärdigt sinne.  Därmed också inne på vad jag i första hand vill säga i detta bibelstudium.

Vad det här handlar om är rättfärdighet respektive ohörsamhet.

Rättfärdighet är i bibeln ett grundbegrepp med bred innebörd. Rättfärdigheten visar sig i såväl detaljen som helheten. Gudstron ingår i det som är rättfärdigt men täcker långt i från hela innebörden. Allt rättfärdigt hör samman i en odelbar helhet. Att säga sig tro på Gud samtidigt leva orättfärdigt skorrar därför illa. Det gör gudstron till tomt tal. Att leva rättfärdigt men samtidigt säga sig inte tro på Gud skorrar i mina öron också illa, dock inte lika illa. Förnekelsen av Gud hos den rättfärdige måste bero på att den rättfärdige inte fått ihop sin bild av Gud, men ändå är uppfylld av denne Gud, eftersom Gud är själva inbegreppet på rättfärdighet.

Vad är det då den rättfärdige skall åstadkomma? Att de ohörsamma får ett rättfärdigt sinne. De ohörsamma är i detta sammanhang de som lever orättfärdigt, det betyder mot det som begreppet rättfärdighet representerar.

Och jag tänker när jag kopplar över till nutid; vilken gigantisk uppgift har inte alla de som begåvats med förmågan att påverka andra. Och vad snett blir inte allting om av rättfärdighet bli tankeschabloner som inte motsvarar rättfärdighetens egentliga innebörd.

Hur illa ställt är det dessutom inte med våra mänskliga förebilder. Det är som om det inte går att uppbringa en enda av Johannes döparens kaliber. Men det betyder å andra sidan att vi får ta ett steg vidare. Och då kommer vi till Jesus. I en tid där det råder brist på goda  förebilder, hur viktigt är det inte då att gå till Jesus som i mina ögon är  rättfärdigheten personifierad.

Punkt 3 om att folket skall vara berett.  Berett på vad? På fullkomningen, den dag då Jesus kommer tillbaka och rättfärdigheten skall fullkomnas. För egen del gäller att jag först då är beredd när jag inser att  rättfärdighet och Jesus är ett och det samma. 

Bibelstudium i Vivalla den 23 juni 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 24/21 Nu är alltid)

Bibelstudium i Vivalla den 23 juni 2021

6Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. 7Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. 8Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. 9Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. 10Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. (Rom 5:6-11)

Texten ovan från Paulus brev till romarna är central för mig. Frågan är om den inte är den viktigaste av alla. Den bottnar i något som närmast kan betecknas som ett faktum, det faktum som Paulus uttrycker i orden; Kristus dog för de gudlösa.

Detta kan med vidare kännedom om Jesus förtydligas i att Jesus

satsade sitt liv för dem som inte hade någon Gud

levde för och gav sitt liv för socialt utsatta och religiöst vilsna

För min tro är denna Jesu avsikt grundläggande. Den visar på en människa som levde för dem som mest behövde det. Etiskt religiöst är denna hållning omöjlig att överträffa. Var jag möter människor med, om så bara ett uns av detta drag av Jesus inombords, väcks en inre vördnad inom mig. Jag vet mig befinna mig på heligt rum.

På motsvarande sätt förminskas min tilltro till människor med andra avsikter än dem som kännetecknade Jesus. De må ha de mest förträffliga egenskaper och förmågor. Med andra ord har jag andra förebilder än de flesta.

Sen till det andra i texten, Paulus närmast självklara koppling Jesus /Gud. Det Jesus står för står Gud för. När Jesus månar om gudlösa, gör också Gud det. När Jesus dör för de gudlösa är det en död där också Gud är inbegripen. Ja Gud är de gudlösas Gud i lika hög grad som en gång Jesus var det.

Här ställs min tro på prov. Om Jesus mitt i all den dåtidsfärg som också kännetecknar honom framstår i etisk religiös klarhet är kopplingen till Gud inte lika självklar för mig. Skall sanningen fram brottas jag dagligen med en Gud som jag inte begriper eller förmår famna.

Upphöjelsen av Jesus kommer mig här till hjälp. Urkyrkan utgick från Jesu förbindelse med Gud. Redan våra evangelier vittnar om denna förbindelse. Treenigheten, d v s konstellationen Fadern, Sonen, Anden är inte ursprunglig men utvecklades tidigt. Till trons fundamenta kom tidigt att höra att Gud är som Jesus.

Men jag kämpar trots det fortfarande med frågan. Jag gör det i tacksamhet mot de evangelier och den kyrka som till skillnad från mig fann Guds förbindelse med Jesus för självklar.

Dock är jag inte tacksam mot alla dem sätter Jesu gudom i första rummet, det betyder för mig de som låter Jesu underbara födelse (inkarnationen) lägga grunden för deras tro. Själv måste jag för min andliga överlevnad sätta orden att Jesus dog för de gudlösa i centrum. Ur detta centrum föds min tro på Jesu underbara födelse.

Så långt kommen i min utläggning återstår Paulus ord om att bli räddade genom hans sons liv.

Här handlar det ytterst om att  den Jesus som dog för de gudlösa lever vidare. Att mina egna värdeskalor är upp och nervända är ett bevis så gott som något.

Bibelstudium i Vivalla den 16 juni 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 23 21 När sak inte skiljs från person och åsikt)

Bibelstudium i Vivalla den 16 juni 2021

För körledaren. En psalm av David, en sång

Lovsång tillkommer dig, o Gud, på Sion. Vi infriar våra löften till dig, du som hör bön. Till dig kommer alla människor för att bekänna sina synder. När vår synd blir oss för tung förlåter du oss. Lycklig den utvalde som får komma dig nära och vara på dina förgårdar. Vi mättas av det goda i ditt hus, av det heliga i ditt tempel. Psalm 65:1-5

Gemensamt för  bibelns alla skrifter är att de står i den judiskt/kristna traditionens sammanhang. Samtidigt återspeglar dessa skrifter var och en på sitt sätt sin tids föreställningsvärld. Ytterligare en komplicerande faktor är de omfattande och svårgenomträngliga redigeringar som skett i Gamla testamentet.

Summa summarum; det är inte bara att göra som det står för att vara bibeln trogen. Det är också att sätta in i sammanhang och finna tillämpningar i nuet. Och det är just det jag försöker göra i mina bibelstudier. Om mig kan sägas att jag har mina styrkor men också mina svagheter. Min största svaghet är de s k apokalyptiska skrifterna, d v s skrifter som i låt oss kalla det kodspråk avslöjar framtidens hemligheter. Här lutar jag mig på dem som kan bättre än jag själv. Särskilt notapparaten, inte minst till Daniels bok och till Uppenbarelseboken, är mig till god hjälp där jag inte klarar mig på egen hand.

Men i dag handlar det inte om apokalyptik utan om lovsång, lovsång till Gud, hämtad från en psalm i Psaltaren. Situationen är uppenbar. Det är från Jerusalems tempel lovsången ljuder. Att psalmen är en psalm av David kan vi bortse från, det stör bara ut innehållet. Att psalmen tillhör något man kan kalla ”Davidsamlingen” eller dylikt ger däremot mening. Psalm 65 är en lovsång till Gud för skapelsens under och att vi som människor får leva i denna skapelse. Om detta handlar denna psalm.

Dessutom och framför allt att vi får ha en personlig relation till Gud, att vi som psalmisten betonar får bekänna och bli förlåtna av denne Gud. Om något tillhör det skapelsens under. Vi är inte enbart en del av skapelsen, vi är en utvald del som till allt annat också får jubla över att vi har en personlig Gud som vi har ansvar inför och som vårdar sig om oss.

Att det är så tillhör den kristna trons karakteristika. Med jubel kan vi med naturvänner förundras över naturens under men därtill också förundras över att vi har en Gud som bryr sig om oss.

Nu är det förstås inte alltid så lätt för oss kristna att frimodigt tala om vår relation till en personlig Gud. Det var förmodligen lättare på psalmistens och Jerusalems tempels tid. Då på den tiden var det var mans egendom att tro på en Gud som ingrep inte bara i naturens utan också i den enskildes liv liksom i samhällets.

Men med minsta kännedom om innehållet i Gamla testamentet vet man att det inte ens då var så lätt att vidmakthålla sin tro. Trosåskådningarna då som nu växlade. En tro stod mot den andra, rätt tro mot falsk och på det följde religionsstrider som nutiden i långa stycken är förskonad från.

Då, på psalmistens tid, fanns där en ”utvald” som mer än andra fick komma Gud nära. Han fick vistas i templet och i dess förgårdar och där njuta Guds närhet.

Att detta var orättvist är inte på tal i denna psalm. Det var tvärtom något att vara tacksam för. Det tillhör psalmens lovsångatt en bland de många hade fått komma Gud särskilt nära.

För mig är detta ett memento i en tid där kyrkorna skyr den i bibeln så dominerande tanken om utvaldhet. Det är som om utvaldheten inte funnes. Men skall sanningen fram är den i psalmen utvalde en bland många. Gud för sitt verk vidare och han gör det inte minst genom sina utvalda.

Jesus är den före andra utvalde. Samtidigt är Jesus den som visar på utvaldhetens syfte och innebörd. Att vara utvald är att vara utvald till tjänst. De utvaldas uppgift är att stärka lovsången och hjälpa människor att se att Gud är mer än naturens under, att  Gud också är en personlig Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 9 juni 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 22 21 Att inte låta bibeln vara det den är)

Bibelstudium i Vivalla den 9 juni 2021

22Säg därför till Israels folk: Så säger Herren Gud: Det är inte för er skull jag ingriper, israeliter, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland de folk ni har kommit till. 23Ni har vanärat mitt mäktiga namn överallt bland folken; det har blivit vanärat, men jag skall visa hur heligt det är. Genom er skall jag visa min helighet inför folken. Då skall de inse att jag är Herren, säger Herren Gud. 24Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. 25Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. 26Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. 27Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. 28Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud. (Hesekiel 36:22-28)

Hesekiel var en profet som levde under den babyloniska fångenskapen. Hans bok i bibeln är ibland ytterst svårläst. Bokens disposition får vi hjälp att greppa genom att läsa den första noten till Hesekiel i Bibel 2000. Texten ovan är från den tredje delen i profetian som handlar om Israels återupprättelse.

Jag har tagit vara på följande i texten ovan. 1 Att Israels folk har vanärat Guds heliga namn, 2 löftet om en ny ande och ett nytt hjärta, 3 löftet om att få vara Guds egendomsfolk.

Samtidigt är min förförståelse denna. Jag är en bland många, dessutom indragen i sammanhang och traditionsbildningar som jag svårligen kan dra mig ur. Tidens sanningar är också mina. Mitt liv och mitt tänkande är oundvikligen påverkat av min omgivning. Det som skiljer mig från många är att jag medvetet och envetet håller fast vid kristen traditionsbildning, förankrad i Gamla testamentet, bland annat i profeten Hesekiel.

Och med den bibliska traditionsbildningen är det som med den som jag dagligen lever i. Den är påverkad av tid och omgivning. Idealen växlar över tid liksom föreställningarna. Visst känns för mig främmande annat bekant. Den bibliska traditionsbildning som jag gjort till min har sitt centrum och sin fullbordan i Kristus och i Kristus på korset. Denna traditionsbildning om Kristus och korset står förunderligt fast. Den är för mig lik en fast förpliktande centralpunkt kring vilken allt kretsar.

I mitt förhållande till den kristna trosbildning som jag gjort till min, liksom till den traditionsbildning som bär upp det samhälle som jag lever i, förhåller jag mig kritisk, medveten om att jag inte kan undgå att påverkas av både det ena och det andra. Mitt riktmärke är eget samvete liksom den i mitt inre levande tron på Kristus.

Med det synsättet  blir visst hos profeten Hesekiel främmande. Men stänger dörren för honom gör jag först när han börjar framstå som en antites till Kristus.

Med detta i bakhuvudet läser jag att Israel vanärat Guds heliga namn. Men jag tänker inte på Israel som enligt Hesekiel vanärat ”genom sitt leverne och sina gärningar” (Hes 36:16)och därför tvingats lämna sitt land. Vanärande lägger jag på mig själv.  Jag vanärar inte genom att låta bli att försvara Gud när sånt sker som inte får ske. Jag vanärar inte heller när jag känner mig vanmäktig inför  att Gud tiger, inte när jag  bekänner att jag känner mig  främmande för en Gud som de facto låter the fittiest överleva och andra dö. Men jag vanärar när jag inte som Jesus förankrar min medmänniskas värde och värdighet i Gud. 

Jag tampas med löftet om ”en ny ande och ett nytt hjärta”. Jag har ju märkt att jag som andra, om än under motstånd, sugs in i värderingar och tankegångar som ytterst vore Kristus främmande. Det yttre trycket blir även mig övermäktigt, social och anpasslig som jag är redan i min natur. Paulus är mig här till hjälp i min kamp. Genom sin bibeltolkning rycker han mig bort från lagens väg till löftet och tron (läs särskilt Romarbrevet).

Profetian hos Hesekiel om att Israel åter skall få bli ett Guds egendomsfolk är för de flesta kristna en främmande tanke. För en minoritet åter något centralt. Centralt i den meningen att staten Israel alltid har rätten på sin sida. Deras proisraeliska hållning har gjort att många kristna övergett den bibliska tanken om Israels utväljelse, dock inte jag. Utvaldhet är för mig ett heligt ord, helgat av Kristus. Kristus har visat oss utvaldhetens innebörd. Utvald för att tjäna var hans lösen och av det följer att  Israel är utvald för att tjäna, jag i Kristus utvald till tjänst. 

För mig har tanken om utvaldhet blivit en av mina käraste tankar. Jag vet mig utvald, utvald före andra, utvald att stå i Kristi tjänst och därmed också i andras. I tron på Kristus ser jag detta, när tron viker blir jag åter blind.

Bibelstudium i Vivalla den 2 juni 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 21 21 Sanningen, förenklad, tillrättalagd och stiliserad)

Bibelstudium i Vivalla den 2 juni 2021

Ty David säger om honom (Jesus):”Jag har alltid haft Herren för mina ögon, han står vid min sida för att jag inte skall vackla.Därför fröjdar sig mitt hjärta och jublar min tunga, ja, än mer: min kropp skall få vila med förtröstan.Ty du skall inte lämna min själ i dödsriket eller låta din helige möta förgängelsen.Du har visat mig livets vägar. Du skall uppfylla mig med glädje när jag får se ditt ansikte”. (Apostlagärningarna kap 2 v 25-28 där Psaltarpsalm 16 citeras)

Citatet ovan från psalm 16 i Psaltaren ingår i aposteln Petrus predikan på Pingstdagen, återgiven i Apostlagärningarna kap 2. Poängen som  Petrus uppfattade den är att psalm 16 i Psaltaren är en profetia om Jesu död och uppståndelse. Kung David, psalmens föregivne författare, talade visserligen i egen sak när han inför Gud frambar sin nöd, men framför allt profeterade han om Jesu död och uppståndelse. Så måste man tolka Petrus.

Vi får alltså här inblick i en predikan som hölls i den första kyrkans tid. Det är en återgivning  av vad Petrus sade, visserligen som Apostlagärningarnas författare uppfattade det. För Petrus var Psalm 16 ett vittnesbörd givet av kung David. Detta inte därför att kung David kan tas igen genom innehållet i psalmen utan därför att psalmen tillskrivs honom.

Kort uttryckt vill Petrus med sin predikan understryka korsets betydelse.  Korsfästelsen av Jesus var visserligen helt igenom mot Guds vilja. Men Gud hade trots detta grepp över skeendet.  Det som skedde var t o m i Petrus predikan ”efter Guds beslut” (Apg 2:23) och Gud lät följdriktigt korset genom uppståndelsen ända i seger.

Så långt är jag som nutida förkunnare med. Korsfästelsen ändade i seger. Jesus uppstod, och vi fick därigenom tecknet över alla tecken på att Gud kan vända det som är mot hans vilja till dess motsats. Själv har jag hängt upp mitt liv på detta faktum.

Däremot skulle det aldrig falla mig in att predika som Petrus. Aposteln talade utifrån sitt vetande och sin erfarenhet till sin tids människor. Och jag till min. Och det är skillnad.

Bland annat ser jag på Psalm 16 på ett annat sätt än Petrus. Framför allt ser jag ingen kung David i psalmen. Visserligen är psalmen tillskriven David. ”Ett kväde av David” läser vi inledningen till psalmen. Men vad det betyder vet ingen. Själv satsar jag på att psalmen tillhör en grupp psalmer man under tidens lopp av någon anledning knöt till David, men egentligen utan anledning. Innehållet i Psalm 16 ger oss tvärtom  inblick i en from judes vedermödor och utsatthet i en tid av oren gudsdyrkan, livsfarlig för dem som lik denne fromme jude höll fast vid Herren, den ende sanne Guden.

En så innerlig förbindelse med Herren hade  psalmisten att han tar ut Herrens beskydd  i förskott. Han vet att Gud vad som än händer skall stå vid hans sida. Han vet att Herren inte låter sin ”trogne se graven”.

Jag känner så väl igen mig själv i psalmistens ord. Även jag befinner mig i ett beklagligt tillstånd. Inte bara så att min hustru håller på att tas ifrån mig i obotlig demens. Det är dessutom ingen ända på de förvända trosföreställningar och den aggressivitet som jag möter i det offentliga samtalet.  Det är som ägde  ickeguden herraväldet.

Men jag tar som psalmisten ut Herrens beskydd  i förskott. Min Gud kommer aldrig att överge vare sig min hustru eller mig. I honom är vi bevarade. Korsets seger är också vår seger. 

Avslutningsvis blev det alltså inte ja och amen till Petrus utläggning av psalm 16. F a ersatte jag kung David med en from jude som höll fast vid Herren.  Hur kunde det bli så?

Därför att jag funnit att den enskilda bibeltexten allt som oftast inte är huggen i sten. Som här kan den till allt annat också återspegla sin tids förkunnelse för sin tids människor. Har jag missat det blir jag helt i onödan låst i min bibelförståelse.

Bibelstudium i Vivalla den 26 maj 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6” 20/21 Förhållandet struktur/aktör)

Bibelstudium i Vivalla den 26 maj 2021

Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er (Joh 14:25 f)

Bibelordet ovan är taget ur Jesu avskedstal till sina lärjungar. Det är hämtat ur den johanneiska berättelsetraditionen. För mig innebär detta att jag får det lättare med tillämpningen. Johannesevangeliet inbjuder nämligen till tillämpning, är skrivet med syftet att  bli tillämpat. Så alldeles särskilt i talet om Hjälparen, den helige Ande.

Min tillämpning idag är speciell, f a jag-centrerad. Som många av er vet är jag en gammal man med en gammal mans problem. Till dessa hör att minnet så sakta börjar svikta. Frågesporter är inte längre aktuella för mig. Det tar för lång tid att komma på svaret. Och namn måste jag många gånger gräva fram djupt ur min minnesskatt.

Mitt problem är begränsat. Jag kan fortfarande vara konstruktiv, alltjämt vara fräsch i tanken. Värre är det med min hustru som blivit dement. Fortfarande kan hon känna igen och t o m komma ihåg. Men de realistiska sammanhangen är sedan en tid upplösta. Trots våra ständiga böner till Gud fortfar hennes sjukdom. Så sakta tas hon ifrån oss.

Hur skall man förhålla sig till detta om man som jag vigt mitt liv till den Gud som gett sig till känna i Jesus Kristus? Mitt svar är att mina och min hustrus beskyddare finns. De finns där bakom mig och framför mig.

Bakom mig finns de i form av de våra som kommer att hålla mig och min hustru vid liv genom att minnas oss. Vad mina barn beträffar särskilt minnas och vara tacksamma för vad min hustru betytt för dem. 

Framför mig och min hustru står där vår evige beskyddare,  tillvarons skapare och uppehåller, för vilken alltings utplåning och utslocknande inget annat är än lögn.  I tillvarons Gud är jag och min hustru bevarade för evigt. Min bön är att vi blir bevarade till mening och salighet.

Efter dessa preludier till texten ovan om Hjälparen, den helige Ande. Den om någon anknyter till det jag ovan talat om.

Hjälparen, det är den uppståndne Kristus som genom den Helig Ande fortsätter sitt verk. Och Hjälparen gör det genom att för nya tider och nya människor aktualisera Jesu jordiska verk. För lärjungarnas del uttrycks detta i orden om honom ”som skall lära och påminna om allt”.

Det betyder att kristen tro och kristen närvaro i förlängningen skall kunna fortleva generationerna igenom och detta utan att Jesustron blir mindre personlig eller förfuskas.

Nu har det förvisso förfuskats. Men det förunderliga är att kristustron ändå kunna fortleva om än på de märkligaste av vägar. Märkvärdigast  av  allt är att kristustron har kunnat överleva trots att människors livssyn och kunnande allt eftersom tiden gått förändrats i grunden.

För mig är kristustrons överlevnad ett av de tecken jag äger för att våga tro våra bevarare inte enbart  är människor bakom oss  som minns, utan att bevarare före andra är Gud. Guds Ande, Hjälparen, den uppståndne Kristus är ett av de tecken från Gud jag behöver för att våga tro att min älskade hustru inte är dömd till att hamna i ”den eviga glömskans hav” utan att hennes liv ytterst vilar i Gud.