Bibelstudium i Vivalla den 28 oktober 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 44 20 Omgivningens tryck)

Bibelstudium i Vivalla den 28 oktober 2020

Tack till Gud

Jag tackar Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar med rent uppsåt, och minns dig ständigt i mina böner, dag och natt. Jag minns dina tårar och längtar efter att få se dig igen för att fyllas av glädje. Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som finns hos dig och som fanns redan hos din mormor Lois och din mor Eunike; jag är viss om att den finns också hos dig. (Till Timotheos Andra brevet kap 1 v 3 ff)

     I den kulturkrets som återspeglas  i de sena nytestamentliga breven (bl a dagens text, det  betyder översatt till nutid ungefär Israel, Palestina och det nuvarande Turkiet) dominerade det grekiska tänkandet. Härskade gjorde Rom och judarna som levde i minoritet över hela området kämpade mer än annat för att få behålla sin egenart. I skuggan av detta växte kristna församlingar upp. Deras förankring var judisk men deras läsning av de heliga skrifterna gjorde dem gränsöverskridande. Allt förstod de utifrån Kristus och genom den förståelsen vann de också anhängare bland icke-judar.

     Bland dem som stod i spetsen för en av dessa kristna församlingar fanns Paulus medarbetare Timotheos. Det är till honom Paulus vänder sig i sitt brev. Hans inledningsord återfinner ni i texten ovan.

     Det sägs att de sena nytestamentliga breven, f a de  så kallade pastoralbreven, är efterskrifter. De är skrivna av pauluslärjungar och återspeglar därigenom inte enbart Paulus tankar utan också hur hans efterföljare tänkte. Det må vara hur som helst med den saken. Men maken till det äktkristna i texten ovan får man leta efter.

     Först om bönen. Här är den sprungen ur Paulus längtan efter att få möta en person han håller kär. Denna längtan är så stark att den ständigt finns med i Paulus undermedvetna. Den ligger där som som både outtalade och uttalade tankar. Paulus kallar dessa tankar böner. Ständigt ber han för Timotheos, d v s ständigt är Timotheos  närvarande i hans inre.

Så kan det sannerligen fortfarande vara. Själv lever jag i en svår tid. Min hustru är svårt sjuk, förvirrad och skadad. Hon tas omhand i ett  boende där hon sköts dag som natt. Ständigt tänker jag på henne. Och mina tankar är att likna vid böner, ja är böner. Mina vänner stämmer in. En del av dem säger, jag tänker på er, andra jag ber för er. Flera av dem blandar ihop det ena med det andra. Precis som Paulus. Tankar kan alltså vara böner.   

     Och sen textens mormor Louis och textens mor Eunike, båda judinnor. Eunike, Timotheos mor, var gift med en grek får vi lära oss när vi läser Apotlagärningarna kap 16. Dessa två kvinnor tillhörde den kristna församlingen och det betydde att de tydde såväl den heliga skrift som verkligheten omkring dem utifrån Kristus. Med andra ord trodde de.

     Paulus säger om deras tro att den var uppriktig. För säkerhets skull har jag kontrollerat i den grekiska texten och funnit att det ord som används också betyder oförställd, genuin och mer än annat inte hycklande.

     För mig betyder det kristen tro när den är som bäst. Alla funderingar om det rimliga i tron blir oväsentliga liksom alla tankar om trons förträfflighet. Det är bara en sak som gäller och det är att förstå verkligheten utifrån Kristus, ständigt läsa verkligheten utifrån denne Kristus och sedan vila och verka utifrån detta. För att göra det behöver man inte vare sig försvara sig eller förställa sig. Det är bara att leva.

  

   

    

  

Bibelstudium i Vivalla den 21 oktober 2020

(Se även ”Men mina glasögon 5” 43 20 Ensamhet ja, individualism nej)

Bibelstudium i Vivalla den 21 oktober 2020

I tro tågade folket genom Röda havet som på torra land, men när egypterna försökte dränktes de. Genom tron föll Jerikos murar sedan man hade gått runt dem i sju dagar. Genom tron undgick skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner. Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och om profeterna. Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap, (Hebr 11:29-33)

     Texten ovan är hämtad från Hebreerbrevets ”troskapitel”. Det är tro för hela slanten i detta kapitel.  Eller mera precist uttryckt berättas det om troshandlingar. Det för dessa troshandlingar specifika är att de leder framåt, att de innebär att Guds vilja förverkligas. 

     Eftersom innehållet i Hebr 11 tvingar fram den tolkningen förstår jag de inledande orden i detta kapitel annorlunda än bibelöversättarna. Jag översätter inte tron är grunden som deras förstaval lyder utan tron innebär ett förverkligande i enlighet med deras andraval anfört i notapparaten. I vilket fall som helst ger hela kapitel 11 i Hebreerbrevet exempel på detta trons förverkligande.

     Vad var det då som förverkligades? Den väg som i slutändan ledde fram till Kristus, lyder svaret. Detta genom troshandlingar där ändamålen ofta helgade medlen och där brutalitet och svek tillhörde ordningen. Vad sägs om att egypterna dränktes, att skökan Rachav inte minst hjälpte spejarna för att hon själv vann på det. För att inte tala om det våld som låg bakom kung Davids alla segrar.

     Det är bara att erkänna att det är på det sättet, d v s att vägen fram till Kristus är randad inte enbart av det som kan betecknas som gott utan också av mycken orättfärdighet. Erkänner jag inte det utan låter texten ovan i allt bli förebildlig är det fara värt att jag tror att det fortfarande är legitimt att handla som exempelvis skökan Rachab. Det betyder att även orättfärdiga medel är tillåtna bara den kristna saken gynnas av det. Jag har sett nog av sådant i mitt nu långa liv som kristen.

      Men i sak har Hebreerbrevets författare  rätt. Hans exempel är korrekta. Trons väg förverkligades genom hans trosförebilder. Deras verk ledde fram till trons fullkomnare Kristus.

      Men i och med Kristus är det inte längre tal om att ändamålen får helga medlen. Hans eget exempel pekar i helt annan riktning. Segern vinns inte genom yttre kraft utan genom självutgivande. Trons väg blir i fortsättningen offervägen. Inte ens tillåts jag som kristen att i allt vara solidarisk med mina egna. Kristus stod inte alltid på de egnas sida utan också på de andras.

     Själv läser jag även bibeln med kritiska ögon. Mina egna ”Kristusglasögon” uppmuntrar mig att göra detta. För mig är bibeln Guds ord inte på grund av dess etiskt/moraliska perfektion utan därför att den i slutändan ledde fram till Kristus.

     Nog kan även jag som många av de mina dölja det brutala och många gånger orättfärdiga i särskilt gammaltestamentliga texter genom diverse omtolkningar. Men när jag gör det anger jag alltid att det är Kristus som tvingat mig till detta, inte textens egna sakliga innehåll.

Bibelstudium i Vivalla den 14 oktober 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 42 20 Det sanna är evigt)

Bibelstudium i Vivalla den 14 oktober 2020

Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt. Av honom eror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. (Salomos vishet kap 7 v 15 f)

   Texten ovan är hämtad från Salomos vishet, en bok som tillhör apokryferna, eller som det också heter ”Tillägg till Gamla testamentet”. Kung Salomo föreges vara författaren. I själva verket har vi att göra med en vishetsskrift, skriven av en lärd och upplyst jude från Egypten som levde ungefär samtidigt med Jesus.

     Boken ger redan vid en ytlig läsning aha-upplevelser genom sin moderna approach. Frågorna om liv, död, evigt liv/livets förgänglighet tas upp på ett sätt som vore det idag. Samtidigt känner åtminstone jag starkt främlingskap när den lärde juden försöker bevisa att Gud skapar rättvisa redan i detta livet. Jag är bränd inför sådant tal från samtal med kristendomsförsvarare i min allra närmaste omgivning.

     Kärnan i boken utgöres av tal om visheten i betydelsen insikt i livets hemligheter. Och detta tal vilar i grundinsikten att allt människan fått är gudagåvor som vi är satta att förvalta. 

     Denna grundinsikt är i dag själva trumfkortet vi troende har i livssynsdebatten. För vem kan förneka att livet är oss givet, att livet ytterst är en gåva. Frågan är ju inte om livet är en gåva, frågan är vad vi skall kalla gåvogivaren.

     Pseudosalomo, låt oss kalla författaren till Salomos vishet detta, förutsätter att alla hemligheter i himlen och på jorden kan lösas upp och förstås. Den som äger lösningen är Gud som gett människan ett instrument så att även hon skall kunna fatta det annars obegripliga. Detta instrument kallar Pseudosalomo ”visheten”.

     Pseudosalomo tror sig kunna vittna om att han redan fått del av denna vishet. Han vet redan det mesta om ”världens byggnad och elementens verkningar”. (Salomos vishet 7:17 b). Ack hur fel hade han inte. Det han trodde var slutgiltig insikt var bara inledningen. Det vet vi sena tiders barn.

     Men grundinställningen måste vara riktig. Det finns svar på livets gåtor och den som äger svaret är ytterst Gud. För att vi människor skall kunna hantera dessa gåtor behöver vi vishet, en vishet som gör att vi förbehållslöst kan ta itu med livets frågor, stora som små, vardagliga som övergripande. På alla områden är vi satta att göra detta. Det tillhör vårt privilegium som människor.

     Men nu till det som skiljer Pseudosalomo från andra visa, särskilt visa i vår egen tid. Dessa som vet mer än vad vi andra dödliga förmår fatta, sätter till skillnad från Pseudojesaja  sin tillit till egen slutledningsförmåga och låter Gud hamna vid sidan om.  

Jag föreställer mig att en Pseudosalomo av idag nog skulle vara stolt för sin egen vishet. Men inte ett ögonblick skulle han glömma bort att tacka Gud för de gåvor han fått. Han skulle också ständigt be tillvarons skapare och uppehållare om ny insikt, f a om nåden att bli värdig allt det han/hon förmått famna av nya kunskaper och insikter. Ty ett vet Pseudosalomo med glasklar insikt, att han själv inte är Gud. 

Bibelstudium i Vivalla den 7 oktober 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 41 20 Om att tampas med ”storords” baksida.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 oktober 2020

När en människa gått bort, var finns hon då? Om än vattnet tar slut i havet, floderna sinar och torkar ut, reser sig aldrig en död igen. Förr skall himlen rämna än han vaknar, aldrig väcks han ur sin sömn. (Job 14:11 f)

Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör: han förlåter alla mina synder och botar alla mina sjukdomar, han räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet, (Ps 103: 2 ff)

     Både det ena och det andra återfinner jag i bibeln, både räddning från graven och bitter klagan över den obönhörliga döden. Den olycksdrabbade Job vittnar om det ena, den fromme psalmisten om det andra. Själv har jag tagit båda vittnesbörden till mitt hjärta. Jag hoppas på det ena men fruktar det andra. Och med såväl Job som med psalmisten har jag det gemensamt att jag inte ett ögonblick tvivlar på att allt beror av Gud. Skillnaden mellan Job och psalmisten var att den ene trodde, den andre misstrodde.

     Nu finns det förstås mer som förenar Job med psalmisten än att båda hade en relation till Gud. Låter man bara psalmisten sjunga ur sig hela sin lovsång märker man samhörigheten. Dennes ord  i psalm 103 om räddning från graven har en fortsättning som visar att det visst inte är självklart att ens psalmisten tror på evigt liv. Han talar i fortsättningen om att människans dagar är som gräset och han vittnar om att livet liknar gräset. Det kan bli till intet av vinden som sveper fram.   

     Skall sanningen fram var tron på liv efter döden okänd för de fromma  långt fram i gammaltestamentlig tid. De frommas liv med Gud var ett liv här och nu. Om tillvaron efter döden hade de inga klara föreställningar. Sanningen var som den syntes vara, människan dog när hennes tid var ute, hon som allt av Gud skapat.

     Samtidigt kunde psalmisten och med honom hans samtids fromma inte sätta punkt med tal om vind som svepte bort allt levande. Han måste få tala om något som var större än naturfenomen. Han hade ett inre tvång att få tala om det högsta av allt Guds nåd. Därför brister han ut i: ”Men evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom. Hans trofasthet når till kommande släkten”. (Ps 103:17)

     Ur erfarenheten av denna överväldigande nåd föds i sinom tid tankar om att denna Guds nåd inte låter sig nöja med att fortplantas till kommande släkten. Den kan bevara t o m det som varit och de som varit. I Gud är de bevarade, i Guds levande åminnelse.

     För mig är föreställningen om Guds nåd huvudstråket i utvecklingen mot tron på evigt liv. Denna tro är för mig inte sprungen ur tron på en odödlig själ. Detta därför att själen i sig själv inte är odödlig.  Odödlig är Guds nåd, den nåd som rymmer både dem som levat och dem som lever.

     Så långt hade psalmisten ännu inte nått. Guds nåd skulle fortplantas till andra släkter. Den var för honom ingen aktiv kraft i alla dem som redan levt sina liv. 

För mig är Kristus mer än annat själva uttrycket för vad Guds nåd är och står för, hans uppståndelse mindre tecken på ett under än en manifestation av den Guds nåd som inte sätter gräns vid döden.

Bibelstudium i Vivalla den 30 september 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 40 20 Den betingade tron)

Bibelstudium i Vivalla den 30 september 2020

Liksom berget vittrar och rasar och klippan rubbas från sin plats, liksom stenarna mals sönder av vattnet och skyfall sköljer bort gruset, så krossar du människans hopp. Du besegrar henne i grund, och hon är borta, vanställd, förvisad ur din åsyn. Hennes barn vinner ära, men hon vet det inte, de ringaktas, men hon märker det ej. Hon känner bara smärtan i sin egen kropp och sorgen i sin egen själ. (Job  14:18-22)

     Jobs bok, ett diktverk är den förvisso, samtidigt en oförställd uppgörelse med Gud. De svenska översättarna låter textens ord  spegla denna vidräkning i poetisk kraft. Gud anklagas av Job för att plåna ut alla spår av det som varit och omvandla det till ett intet. Livet är här och nu, inte sedan. Döden är oåterkallelig.

     Denne Job står som representant för alla dem som tappat tron. I vår tid för dem som inte vågar tro på vare sig en odödlig själ eller någon annan form av fortlevnad när hjärtat slutat slå.

     Själv lever jag i en tid då henne jag älskar mest så sakta håller på att tas ifrån mig. Smärtan över detta fördunklar min tillvaro. Samtidigt tror jag mig kunna härleda min nedstämdhet. Den beror av att den kärleksgemenskap jag fått leva i både har och har haft drag av en  helighet och en innerlighet  som jag inte kan förbinda med mänsklig förmåga. Den är inte självpåtagen, den är given.  

     Min klangbotten är därför inte Jobs. Jag förmår inte anklaga Gud som denne gör. Detta trots att även jag tillhör dem vars tro på själens odödlighet vacklar. Men att för den skull  säga att det jag fått av liv och samhörighet är något tillfälligt är mig omöjligt. Därtill är min gudstro för djup.

     Glöm inte att Jobs bok har sin plats i den Heliga Skrift. Den tillhör det som den troende behöver för att få näring för sin inre människa. Men hur kan det ske att Jobs uppgörelse med Gud och dennes förmenta försvarare, Jobs tre vänner, fått denna upphöjda ställning?   

     För mig är svaret att Job aldrig släpper taget om Gud. Jobs klagan löses aldrig upp i förnekelse av Guds makt. Bakom tillvarons under finns annat än det  vi kallar slump eller evolution om jag tillåts uttrycka mig som en förment nutida Job. 

     För mig finns dessutom en djupare sanning i Jobs bok. I koncentrerad form kommer denna sanning till uttryck i textens slutord. 

Hennes barn vinner ära, men hon vet det inte, de ringaktas, men hon märker det ej. Hon känner bara smärtan i sin egen kropp och sorgen i sin egen själ. (Job  14:18-22)

     Dessa ord avslöjar det fängelse människan redan genom sin existens lever i. Hon är fångad i sin egen föreställningsvärld. Hon når aldrig på ett bestående sätt ut ur sin egen begränsning. Alla försök som görs i den riktningen blir preliminära och speglar på ett eller annat sätt mer människan än Gud. Den bästa teologi blir tänkt verklighet (metafysik), inte verkligheten själv.

     I Gud, i tillvarons ovedersägliga vara finns därför trots allt mitt hopp. 

Bibelstudium i Vivalla den 23 september 2020

Bibelstudium i Vivalla den 23 september 2020

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.« (Matt 11:28 ff)

     Jag tar fram något för mig närliggande för att inte krångla till det. Betablockerare sänker blodtrycket. Det har gällt, det gäller och kommer att gälla. Det vet jag som nyttjat blodtrycksmedicin sen jag var i femtioårsåldern. Inte så med dagens bibelord. Om detta kan sägas att tankarna kommer från vår Frälsare, formulerades på nytt sätt i den första församlingens förkunnelse (=bibelordets lydelse) och sen tillämpades och fortfarande tillämpas. 

     Men detta bibelords effekt är långt ifrån lika säker som betablockerarens. Betablockeraren fungerar automatiskt men bibelordet måste tillämpas för att ha någon effekt. Men den tillämpningen är långt ifrån självklar.

     Tillämpningen förutsätter att nuet är inkopplat liksom  situationen. Om inte blir detta bibelord liksom andra likt ett minnesfossil utan betydelse för verkligheten. Så är det för den delen alltid när vi tar del av bibelns budskap. Nuet behöver vara inkopplat för att inte ordet skall förvandlas till fossil utan egentlig verkan. Och sen skall ordet sitta rätt. Annars blir allt fel.

      Det första som då sticker ut är min egen del i Jesusordet om att skänka lättnad för de tyngda. Jag är ju en Jesuslärjunge som vigt mitt liv och min tro åt min frälsare. Detta i en tid som flödar av tal om humanitet och lika värde men samtidigt närmast tävlar ihjäl sig både i arbetslivet och på fritiden. Förmodligen beror vår psykiska ohälsa till stor del på att vi är indragna i denna karusell av tävlande för att hävda oss.

     Min del som Jesuslärjunge blir då att finna en livsväg där barmhärtighet är av nöden. Detta är en uppgift som är närmast oöverstiglig i en tillvaro där vi sköljs över av en förförisk tidsanda som talar om barmhärtighet men utkräver prestation för att få del av uppskattning.

     Som luthersk kristen betyder det lagens krav på mig, en lag som kräver att jag inte enbart är barmhärtig och dessutom barmhärtig i rätt sammanhang. Det betyder ytterligare en börda bland alla andra.

     Men det finns också något som heter evangelium, ett befriande budskap som jag får ta emot i tro. Det lyder Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila”. Detta evangelium är alltså bibelordet i sin ordagranna ordalydelse utslungat till mig och menat att tas emot i tro. 

      Och i tro, det betyder med öppet sinne, tar jag emot det som ett gudsord, omvandlar det utifrån egen erfarenhet och kunskap för att sedan tillämpa Jesu ord. Först och främst får jag ta emot det för egen del. Skulden smälter bort, fantasin och påhittigheten vaknar och jag kan tillämpa ordet för att lätta på min egen börda. 

     Jag blir utan egen förtjänst upprättad, förlåten säger vi lutheraner vanligen, när mina bördor lättar. Men inte nog med detta; min inre upprättelse räcker till för att föra barmhärtigheten vidare, f a befria andra från kravet från att stå högre än andra för att äga värde.

     Så nog är kristen tro betydelsefull. Jag beklagar bara bara att den inte är en besittning utan en gåva som ständigt behöver förnyas. 

Bibelstudium i Vivalla den 16 september 2020

Bibelstudium i Vivalla den 16 september 2020

Israels återupprättelse

Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat, bygga upp den som i forna dagar, så att de kan lägga under sig vad som är kvar av Edom och alla de folk över vilka mitt namn har utropats, säger Herren, som utför detta. Ja, den tid kommer, säger Herren, då plöjaren följer tätt efter den som skördar och vintramparen tätt efter den som sår, då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över. Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel. De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem, plantera vingårdar och själva dricka vinet, anlägga trädgårdar och äta deras frukt. Jag skall plantera dem i deras egen mark, och de skall aldrig mera ryckas upp ur den mark som jag har gett dem. (Amos 9:11-15)

     Jag har aldrig tillhört dem som satt de gammaltestamentliga profeterna i något slags särklass. De återspeglar som så många andra den tid de levde i. De delade med sin samtid tidens ögon. Samtidigt anar jag att de uppenbarade gudomliga hemligheter. 

Själv känner jag mig befryndad med dessa profeter, hur kommer fortsättningen att visa.

     I texten ovan är Amos till att börja med triumfatorisk i sitt anslag. Edom skall läggas under Israel liksom de andra länder som var bestämda att tjäna Israel (som lydländer min anmärkning), profeterar Amos. Den delen av profetian låg i tiden. Den speglade inte enbart profetens utan det utvalda folkets egna förhoppningar. För Israel som för Amos var gudsriket inte enbart en andlig storhet utan bestod av ett växande antal länder, alla under Israels överhöghet. 

     Själv är jag mindre segerviss än Amos. Det var länge sedan jag trodde på yttre framgång för min kristna sak. Däremot är jag säker på att jag vet hur det skall vara. Och jag vet också att konkretisera min dom över det i tiden som inte blivit som det borde. I min Ande är jag triumfatorisk. Jag tror mig veta Guds vilja bättre än de inomvärldsligt sinnade som jag delar mina dagar med.

     Men det triumfatoriska är inte allt i Amos profetia. Han var dessutom visionär. För sin inre blick såg profeten ett jordiskt lyckorike för de utvalda. Israel skulle få del av det de ännu inte ägde. De skulle få leva i ett himmelrike på jorden. Ingen skulle längre få  ta ifrån dem det de ägde. Marken skulle bära riklig frukta. Guds folk hann knappt så förrän man fick rikliga skördar, profeterade Amos. 

     Amos profetia spränger däremot inte jordiska gränser. Någon himmel kände Amos inte till. Allt förverkligas för hans inre blick i tiden. Inte heller min andlighet spränger jordiska gränser. Min föreställningsvärld är begränsad till det jag ser, hör och kan föreställa mig.

      Ingen kristen lär förneka att profeten Amos hade berörts av Herren. Men denna beröring har inte förmått slunga honom ut ur hans egen inomvärldsliga föreställningsvärld. På samma sätt med mig. Ingen kan ta ifrån mig att jag berörts av Herren, för min del av Herren Jesus Kristus. Jag har tagit till mig att denne Jesus visserligen var förankrad i sin tids föreställningsvärld. Teologerna talar om Jesus som en tidstypisk apokalyptiker. Men bakom denne så kallade ”apokalyptiker” har jag upptäckt det hos honom som sprängde jordiska gränser. Detta skedde i en försoningsgärning som genomsyrat allt Jesus gjort och tänkt under sin tid här på jorden och som sedan fick sin fullbordan på korset. Först i denna försoningsgärning är alla gränser sprängda och porten till det himmelska, inte jordiska paradiset öppnat. Ta detta som min alldeles personliga trosbekännelse.

Bibelstudium i Vivalla den 9 september 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 37 20 Gud i attacken)

Bibelstudium i Vivalla den 9 september 2020

Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. (3 Mos 19:18)

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa  och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; (Matt 5:43 f)

     Först en anknytning till den sekulära värld som omsluter och hotar att överflygla vår kristna existens. Om denna skall här sägas att den i sin grundstruktur liknar vår. Förenklat uttryckt; var och en skapar sitt eget himmelrike, detta alltså även de sekulära. Man upphöjer sina egna ideal, bortser på bestämda punkter från dess svagheter och bildar front mot dem som inte delar egna synsätt.

     Så även bland oss kristna, bara så att vår föreställningsvärld förhoppningsvis också är påverkad av bibeln. Därför bland annat detta bibelstudium. 

     I dag gäller det innebörden i Jesu ord i Bergspredikan om att älska sin nästa och hata sin fiende.

     Någon fiende finns dock  inte i Jesu hänvisning till en utsaga i Gamla testamentet. Där står bara att man skall vara välvilligt inställd till sina landsmän, inte vredgas på dem eller hämnas utan betrakta dem som vore de delar av sig själv. Ingenting sägs där om alla de andra som inte tillhörde den egna judiska stammen. Men praxis hade blivit att mot dessa hade man andra regler. Dem var det t o m tillåtet att hata, något som Jesu ord ovan antyder.

     Men så alltså inte för Jesus. För honom gällde att t o m älska fienderna. Och i och med att man  skulle hålla även de egna fienderna högt, sprängdes den gamla judiska stamreligion som Gamla testamentet är ett uttryck för. I denna var den fullödiga kärleken något som avsåg i första hand de egna.

     Denna sprängning, särskilt tydliggjord i Jesu Bergspredikan, fick oöverskådliga följder, eller rättare sagt, borde ha fått oöverskådliga följder. Inte så att vi/dom tänkandet skulle upphöra. Grundtanken i den judiska stamreligionen att främst värna om de egna består naturligtvis. Det skulle allt se ut om man i en familj inte främst värnade om de egna avkomlingarna. Men med Jesus följer en signal som genljuder i alla sammanhang att det inte räcker att värna om de egna. Även andra måste inkluderas, t o m fienden, t o m utlänningen.

     Hur detta skall regleras går inte att sätta upp allmänna regler för. Tillfället ger regeln. För egen del har lösningen blivit att inkludera så många som möjligt i den egna omsorgs- och kärlekssfären, samtidigt som jag värnar om de egna. Men att därför spränga gränserna mellan vi och dom vore förödande. Vi behöver värna om en församlingsgemenskap där vi odlar Jesuskärleken, värna om egen familj och eget land. Vi behöver öva oss att kunna älska även våra egna ovänner. Men dessutom  så ofta som det är möjligt gäller det att  spränga egna gränser och släppa in nya människor i gemenskapen. 

    Men för att kunna göra detta underlättar det att förstå även de som inte delar vår kristna tro. Därav inledningen till detta bibelstudium där jag försökte tolka de sekulariserade gemenskaper som gjort sig starka i vår närhet. F a ville jag påvisa att dessa gemenskaper inte saknar religiösa övertoner. Naturligtvis är det så; det vore svårt att leva om inte visst i vårt liv vore präglat av tro på helighet och absolut värde.

Bibelstudium i Vivalla den 2 september 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 36 20 I den sig själv motsägande tron lever jag)

Bibelstudium i Vivalla den 2 september 2020

Rättfärdighet utan omskärelse

Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus. Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden. Ty vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek. (Gal 5:2-6)

Det här är en kärntext. Jag går så långt att jag påstår att den som missat poängen med det här avsnittet i bibeln har missat allting. ”Och bland dem som ”missat” fanns galaterna till vilka Paulus här riktar sina varningsord.

Omständigheterna var följande.  Paulus skrev till galaterna som deras andlige fader. Det var Paulus som fört dem in på den kristna vägen.

Och när Paulus var tillsammans med sina andliga barn talade han om intet annat än om Kristus, som för honom var bäraren av trons sanning.  Den sanningen såg han konkretiserad och bestämd till en enda punkt. Den bestod i att Jesus Kristus hade givit sitt liv för att de som kommit på avvägar skulle få leva. Bland dessa vilsekomna människor fanns bland alla andra  också de kristna i Galatien, betonade Paulus i sin förkunnelse.

Jesu offergärning möttes av ett gudomligt ja, förkunnade Paulus vidare. Det resulterade i liv hos dem som förlitade sig på honom som offrat sitt liv för dem. Kärleken levde vidare i efterföljarna. Det inte bara trodde det förutsatte Paulus.

I Jesu närhet gick allt som en dans. Enkla påminnelser var nog för att Kristi lärjungar, dåvarande som nuvarande, skulle uppfylla det Gud bjöd i sin lag och i sitt ord. Lagar som inte längre var tillämpliga, eftersom de inte längre motsvarade den självutgivande kärlekens krav, omformades till nya och tillämpades utifrån de nya omständigheterna.

Men dansen fortsatte inte för evigt. Det kom dagar då det gick trögt. Korrigeringarna och tillrättaläggandena började bli legio. Till och med helgade  Jesusanhängare tvingades byta fot och korrigera sig. Den höga målsättningen blev mera avlägsna mål än aktuell verklighet. Daglig omvändelse blev en nödvändighet.

Men detta hade inte de kristna i Galatien tagit till sig. Daglig omvändelse var dem främmande De trodde sig i stället behöva mer än Kristus för att bestå när svårigheterna hopades sig. De tog till lagar och andliga auktoriteter som trons stöttor. Stöttorna blev snart en livsbetingelse för dem.

Stöttor är förvisso nödvändiga nu som då, det visste redan Paulus. Men dessa stöttor måste veta sin plats. De måste vara underordnade Kristus, aldrig fungera som nödvändiga tillägg till Kristus.

Men detta förstod inte galaterna och därmed hade de förlorat allt. Detta därför att stöttorna snart nog blev lika viktiga som Kristus, oftast viktigare. Det är därför som Paulus dom över dessa galater blir så skoningslöst hård som i textutdraget ovan.

Det som gällde då gäller nu. Lagparagrafer i rad tål en kristen, regler t o m gillar hon. Men allt skall vila i Jesu självutgivande kärlek. Eller med andra ord: verkligheten skall läsas med Kristus för ögonen. Inte minst bibeln förutsätter den läsningen. Om inte är allt förlorat.

 

Bibelstudium i Vivalla den 26 augusti 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 35 20 I tron befinner vi oss alltid på osäker mark)

Bibelstudium i Vivalla den 26 augusti 2020

Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut. Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör. (Jakobs brev kap 1 v 22-25)

Det inre står för vad vi tänker, tycker och tror. Det yttre för vad vi säger och gör. Detta inre och detta yttre är speglingar av varandra. Inte exakta speglingar, ändå speglingar. Stämmer inte det ena med det andra är det något som är i olag. Särskilt om man gör ett och menar ett annat. Det som kännetecknar lögner är just att ord och handling inte går ihop

Uppenbara lögner är inget som utmärker kyrkor. Sånt svär alltför mycket mot idealen. Halvlögner däremot är vi lika duktiga på som alla andra. På taktiska lögner är vi rent av specialister. Med taktiska lögner menar jag åsikter och ställningstaganden som utan sakskäl skall gynna den egna saken.

Ständigt talar vi som kallar oss troende till den kristna trons fördel, även när skäl saknas. Saken är oss viktigare än sanningen. Det är som vore vi politiker där högt upp på värdeskalan står att värna det egna partiet. I politiska sammanhang tycks detta vara något naturligt och riktigt. Det hör till att moderaten skall motsäga socialdemokraten och vice versa. Det tillhör demokratins villkor tycks det. Men ve en demokrati som tar sig sådana uttryck. Men även i kristna sammanhang är sådan osaklighet regel. För egen del var det dock länge sedan jag utan sakskäl försvarade min egen kyrka. Den synden har jag kommit över.

Ibland spricker dock spegeln. Det sker när trosidealen är himmelshöga och människan samtidigt slavbunden av en natur som svär mot trons sanningar. Då blir det lika omöjligt att följa sina ideal som för en varg att bete sig som ett bytesdjur. Det går helt enkelt inte. Skulle det mot all förmodan fungera kommer det att ske i de yttersta tiderna. Åtminstone om man får tro profeten. Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon gå i bet och en liten pojke vallar dem (Jes 11:6)

Som ni märker tillhör jag inte dem som med Luther benämner Jakobs brev en halmepistel. Detta därför att gärningarna lyfts upp på trons bekostnad. Själv hävdar jag med Jakobs brev samspelet mellan tro och gärningar.

Dock står det klart för mig att såväl rättfärdigt ord som rättfärdig handling inte är något en människa äger utan något en människa får. Eller som det står i just Jakobs brev Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. (Jak 1:17)

Ord och handling är ovedersägligen varandras speglingar. Men det ena som det andra kommer från Gud. Det betyder att såväl ord som handling ytterst är något vi får inte något vi gör eller äger. Att inse detta är avgörande. Skulle Jakobs brev vid närmare betraktande fallera på den punkten är jag beredd att med Luther kalla Jakobs brev en halmepistel. Om inte får ni mig inte att tala nedvärderande om detta brev.