Bibelstudium den 2 sept 2026

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Matt 7:12

Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Matt 7:13

(Bibelorden ovan ur Bergspredikan isärtagna utifrån att det är enskilda Jesusord som evangelisten fogat samman i sin komposition.)

Jag undrar vad min tros Jesus säger när han hör dagens sekulariserade allmänhet värna om de svenska värderingar som de ser hotade. Jag tror inte han knäpper dem på näsan med att påminna om att de generationen innan gjorde allt för att rasera den gemensamma grund som de nu värnar om.

Min tros Jesus är mer djuplodande än så. Jag tror att han istället lyfter fram kärnordet ovan (hämtat från Matteus komposition av Jesu tro och handlingar i sitt evangeliulm) som säger Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Matt 7:12

Detta dels för att uppmuntra. Dagens radikaler har ju det gemensamt med tidigare generationers idealister att de sätter omsorg högt på värdeskalan. Och är det något som förenar över gränserna är  det ju den solidaritet som inte bara ser till de egnas bästa utan till allas.

Men med all sannolikhet slutar han inte där. Bibelordet ”allt vad ni vill” har också annat allvarligare att säga. Och detta som den självrannsakande  människan både känner och vet om är att osjälviskhet långt ifrån är självklar. Var och en är sig själv närmast och denna låt oss kalla det självbevarelsedrift gör det snart nog omöjligt att älska någon annan lika mycket som sig själv.

Omöjligheten understryks av det andra Jesusordet i den komposition av Jesusord som Matteus i sin Bergspredikan redovisar. Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Matt 7:13

Detta ord står där sannolikt i matteuskompositionen som en sammanfattning av det föregående avsnittet. I vilket fall som helst påminner det om det närmast omöjliga att bli det man är avsedd att vara, en god, kärleksfull och i allo solidarisk människan.

Blir alltså resultatet av att jag lyssnar på min tros Jesus att jag skall förtvivla. Är det närmast omöjligt att bli det man är avsedd att vara? Det kan synas så. Inte bara min tros och min reflexions Jesus utan också andra utsagor av mästaren tvingar till en självrannsakan som gör att man närmast förtvivlar.  Jag blir ett med den Paulus som utbrister i ”vad jag vill det gör jag inte, men det som jag avskyr  det gör jag”. Rom 7:15

Vad blir det nu av detta? Jag tänker inte idag be Paulus om hjälp att lösa mig ur denna alla människors knipa, inte heller hänge mig åt andra försök.

Jag skall göra som jag alltid gör. Vända hela min uppmärksamhet till Kristi kors och där se hur Kristus förmådde det ingen annan förmår, ge sig själv för andras räddning. At göra det är för mig som inget annat frigörande.

Bibelstudium den 26 aug 2026

Rättfärdighet utan omskärelse

2Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus. 3Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. 4Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden. Gal 5:2-4

Nog gladdes de nykristna judiska proselyterna i provinsen Galatien över sin nyvunna tro på Kristus. Samtidigt ville de inte förlora sin judiska förankring. Och den hade de i omskärelsen.

Men Paulus vägrade. Tron och dopet var allt dessa nykristna behövde. Omskärelsen lagd till tron och dopet antydde tvivel, tvivel på att allt gavs i Kristus. Omskärelsen signalerade att Kristus behövde stöttor för att kunna utföra sitt verk. 

När jag var ung präst utmanades jag av trosvissa pingstvänner. Det finns mer att få fick jag höra. Du behöver bli andedöpt för att få del av Kristus i sin fullhet. Och nog kunde det vara sant. Om det nu inte bara var så att andedopet till allt annat också kunde fungera som en stötta som antydde att allt inte gavs i överlåtelsen till Kristus. Som om Guds rike befolkades av två grupper, ett a-lag och ett b-lag.

Med ålder och vishet har min kristustro blivit allt mer central för mig. Den tid jag ägnar åt att fördjupa mig i min tro på Kristus har blivit längre för vart år som går. Idag tänker jag regelbundet in honom i min föreställningsvärld och låter honom utmana det mesta som rör sig i min omgivning. Detta utifrån den allmänna sanning som säger att tro (inte nödvändigtvis kristen tro) och yttre verklighet samverkar när vi skapar oss våra bilder av verkligheten.

Till mitt sökande efter allt mer av Kristus hör att jag allt som oftast blir slagen på fingrarna. Såväl den ena garantin som den andra på att jag är på rätt väg förvägras mig.

Sist skedde det när jag tog itu med den kristna bekännelsen. Frågorna kring denna behandlades på 1980-talet av två svenska teologer, Birger Gerhardsson och Per Erik Persson  (Kyrkans bekännelsefråga Birger Gerhardsson, Per Erik Persson (1984)) Vid studiet av Birger Gerhardssons bidrag skedde just detta att ytterligare en garanti togs ifrån mig.

Övertygande visar nämligen Gerhardsson att evangeliernas Jesusbilder är tillpassade och redigerade av de första kristnas ledare, låt oss kalla dem teologer. Evangeliernas olika utformningar visar på detta. Inte ens bibelorden behöver alltså vara autentiska.

Naturligtvis är det så. Det är alltså inte ens säkert att alla jesusord varken nödvändigtvis är autentiska eller  satta i rätt sammanhang. Det betyder i sin tur att en av mig efterlängtad garanti tagits i från mig. 

Detta kom jag alltså att tänka på när jag förberedde detta bibelstudium. Galaterna förvägrades den garanti som omskärelsen gav dem, jag i min tur  garantin att det i alla delar är Kristus som talar i evangelierna. Månne hade min upptäckt samband med att  tron i sin fullhet inte tål stöttor. Den stöttar sig själv.

Bibelstudium den 19 aug 2026

22Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. 23Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: 24han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut. 25Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör. Jak 1:22-25

Texten ovan är hämtad från Jakobs brev. Detta brev speglar hur det blev när förvirringen lagt sig efter dramatiken kring Jesus. De första kristna församlingarna hade börjat ta form och vad Jakobs brev anbelangar också vardagens problem.

Och dessa problem  tycks vara tidlösa. Då som nu gäller att den kristna tron måste göra skillnad. Så förutsätts av den välbeställde kristne att denne förstår att han inte äger förtur före de sämre beställda. (Jak 2:1-13)

Varför frågar man sig? Vad är det  som åstadkommer att jag som rik och ansedd kristen inte längre tillåts spegla mig i min egen självbild när jag betraktar dem som har det sämre än jag. Jakobs, brevförfattarens  eget svar lyder att den som blickat in i ”den fullkomliga lagen, frihetens lag” och håller sig till den ”blir salig genom det han gör”. Till det hör bland annat  att inte se ner på de i församlingen som har det sämre ställt. 

Frågan blir nu vad uttrycket ”den fullkomliga lagen, frihetens lag” konkret står för. Om det tvistar emellertid de lärde. Detta därför att det inte ges något entydigt sammanhållet svar på den frågan. Svaret måste därför bli personligt. För min del hamnar det i min egen upplevelse av vad som för mig varit och är det bärande i kristen tro. Och för den delen också vad det är i den kristna tron som jag funnit göra skillnad. 

För Jakob står ”den fullkomliga lagen, frihetens lag” som uttrycket används av honom för kristen tro i sin helhet. I ”den fullkomliga lagen, frihetens lag”sammanfattar han  allt.

För mig är detta allt korset på Golgata. Det betyder Jesu offer för människans skull, vilket innebar utblottning i absolut mening.  Till och med Gud hade övergivit honom. Detta samtidigt som den utblottade i dödsögonblicket inte överger sin Gud, utan lämnar sitt liv i dennes händer. För mig vänder detta offer så förstått upp och ned på allt. Det skapar en ny värld med nya förutsättningar. Uppståndelsen är nog viktig, men den är en konsekvens av vad som redan skett i det fullkomnade offret.

Det är med detta för ögonen som mitt inre förvandlas till kristuslikhet och med kristuslikheten också nya ögon och nytt sinne. Jakob må kalla detta nya frihetens lag. Jag talar hellre om  den lag som fullkomnas i offret, kärlekens lag.

Själv vill jag inget hellre än att detta Jesu offer skall visa vägen Men detta fick varken Jakob, Paulus eller  någon av de andra apostlarna uppleva. De gamla livsmönstren gick inte att utrota. Om inte på annat sätt visar alla de tillrättavisningar som de nytestamentliga breven består oss med på detta tragiska faktum.

Men korsets verklighet rår trots det  ingen på. Inte heller de ansatser till nytt liv som ges oss som är hängivna detta kors.

Bibelstudium den 12 aug 2026

Folket svarade (Josua): »Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud. Det var han som förde oss och våra fäder ut ur Egypten, ut ur slavlägret, han som inför våra ögon gjorde dessa stora tecken. Han skyddade oss under hela vår vandring och bland alla de folk genom vilkas land vi drog fram. Herren jagade undan alla folken för oss, även amoreerna som bodde i landet. Också vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud.« Josua 24:16-18

Texten ovan, läst som det står, återger folkets (Israels) försäkran om obruten trohet mot sin Gud. Orden riktade till sin nye ledare Josua, Mose efterträdare. 

Eller vid en historisk läsning av texten har vi framför oss ett återberättande långt senare nedtecknat dessutom  i tider av yttersta nöd. Israels existens var i fara. Dåtidens stormakt höll som bäst på att införliva Israel i sitt välde. Historieskrivning enligt ovan med betoning på Guds löften till Israel blev ett av de medel de hotade israeliterna använde för att värja sig. Så förstått  blir bibelordet ovan en försäkran om att tillhöra de av Gud utvalda men också en påminnelse om det faktum att deras Gud en gång för att ge plats åt Israel, jagade ut ursprungsbefolkningen, bland dem amoréerna. Det Gud gjorde då kan han göra fortfarande om så stormaktens arméer syns oövervinneliga. Så kan man förstå varför texten blev som den blev  när den en gång fick sin nuvarande utformning.

Hur som helst ingår texten den dag som idag är  i det vi nuförtiden skulle kunna kalla ett narrativ. Israeliterna förstod sig och förstår sig fortfarande i detta narrativ som Guds utvalda folk vars rätt en gång till och med innebar att på Guds befallning ta till sitt eget det andra tillhörde.

Nu är det emellertid med narrativen så att de med tiden förskjuts och ändrar riktning. För oss kristna som räknar Kristus som vår mästare är detta särskilt tydligt. Utväljelsetanken behöll Jesus, dock i nytolkad form. Det nya Israel, det Israel där Jesus är Herre och mästare, tillhör förvisso de av Gud utvalda, men utvalda inte för att att härska utan för att tjäna. Den andra delen av utväljelsen, den att äga rätt att ta det andra tillhör, vände Jesus däremot upp och ned på. Detta tydligast i en handling som inte kan missförstås. Jesus drog upp till Jerusalem, inte för att härska utan för att tjäna. Jesus gav sitt liv för att andra skulle få del av  det han själv ägde.

Som sagt, narrativen består om än allteftersom med inriktningen förskjuten. Detta även i sekulariserade samhällen som vårt. Grundtankarna består, men rätt för femtio år sedan behöver inte nödvändigtvis vara det idag.

Så även med de kristna narrativ som under århundraden påverkat svenskt sätt att leva och i viss mening fortfarande gör det.

Själv beklagar jag att utväljelsetanken försvagats i våra kristna led. Det känns idag närmast genant att betrakta sig själv som utvald. Men utvald är jag. Att vara kristen är inget mer eller mindre än att vara utvald. Utvald att leva i Jesu efterföljd. Däremot inte utvald att ta det andra äger. Det har Jesus en gång för alla lärt oss. Att om än bara antydningsvis göra sig bred på andras bekostnad är klandervärt.

Slutligen tillbaka till texten om Mose efterföljare Josua och de utvaldas bekännelse inför honom. Brutaliteterna i det nuvarande Gaza och på Västbanken illustrerar hur svårt det fortfarande  kan vara  att tillhöra de utvalda. Detta i en omgivning där ursprungsbefolkningen (palestinierna)  betraktar sig som härtagna, berövade det som i århundraden varit deras eget.

Att i det läget värja sig genom att ta det inte är ens eget kan i Israels fall  aldrig vara lösningen. Detta om än hotet är överhängande att Israel som folk skulle upplösas om Israel inte med vapenmakt hävdade sin rätt.

Bibelstudium den 5 aug 2026

Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. 2 Tim 4:3 f

Begreppet den sunda läran står rimligen för den rätta tolkningen av de judiska trostraditioner som mynnade ut i och fullkomnades i historien om Jesus, hans död och uppståndelse.

Men kan man kalla tron en lära frågar jag mig. Är inte tron mer budskap än lära?

Pekar i oklar riktning gör för den delen mycket i de båda breven till Timotheos. Att det inte är Paulus som hållit i pennan är uppenbart. Den som skrivit ner breven har både ett annat språk och en annan begreppsapparat än aposteln. Vi har att göra med ett brev skrivet i Paulus efterföljd. 

Brevets avgörande plus är att det läser in Jesus bland det som är menat att styra både håg och handling. Men kristen tro är mer än lära. Den är en livshållning där händelserna vid korset speglar en kristens liv i  såväl smått som stort. Att den livshållningen leder fram till en lära är visserligen sant, men en flexibel lära, öppen för mycket dock ej för det som motsäger korsets sanning.

I min värld är associationerna till korset så avgörande att dessa lett mig till en historisk prövning av bibeltexterna, detta inte så sällan av ett utmanande slag. Jag vågar se bibeln i sin helhet som återgivning av en verklighet som inte flyr för att själv låta sig prövas. Själva korset tvingar mig att se det så.

Denna hållning leder till en bibelkritik av av ett slag som inte skyr att läsa in mänskliga bevekelsegrunder till och med  i uppenbarelsen. En för mig legitim  bibelanalys  läser alltså inte enbart av bibelns sanningar utan prövar dem samtidigt.

I och med detta berikas bibelanalysen. Detta eftersom bibeltexterna ofta så oförblommerat speglar att t o m bibeltexten är besmittad av mänsklig svaghet, ja t om av ren ondska. Detta även i texter med de högsta anspråk, ja särskilt där. Detta påstått i strid med den heliga textens egen syn på sin egen orubbliga auktoritet. 

Ta detta bibelstudium som ett exempel på detta mitt sätt att handskas med bibeln. Den sunda lära som Paulus eftersöker hos andra prövar jag honom själv emot. Och vad jag funnit är att Paulus i de båda breven till Timotheos inte är Paulus utan en av hans efterföljare. Dessutom att denne efterföljares  tal om sund lära nog har skäl för sig men inte på ett fullödigt sätt fångar det för Jesus specifika. Det denne däremot har att säga om ”dövörat” gentemot sanningen och om det förkastliga i ”legenderna” är ord som visar att denne pauluslärjunge trots allt är en man som lever för den tro han förkunnar.

Bibelstudium den 29 juli 2026

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: »Abba! Fader!« Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet. Rom 8:14-17

Paulus ord ovan om anden kan vi inte vara utan. Det vore att förneka andens kraft. Samtidigt har orden  aldrig fungerat som de var menade. De gjorde det inte på Paulus tid, inte heller senare. Tvärtom tycks oandliga småaktigheter vara de första kristna församlingarnas signum. Det är bara att läsa innantill i den nytestamentliga brevlitteraturen för att märka det.

Dessutom visar erfarenheten att de som tror sig i andens kraft leva ett helgat liv i Jesu efterföljd oftast gör det mindre än andra. Vad är nämligen värre än att tro sig vara det man inte är.

Ändå kan vi inte leva utan att tro på att det finns något som heter ett fullkomnat liv i Andens kraft. Det betyder i klartext att det Jesus representerade äger sin tillämpning den dag som idag är.

För min del har den insikten inneburit  att jag ständigt arbetar med min inre människa. Det betyder med den föreställningsvärld som styr mina tankar och handlingar. Jag prövar detta  mitt inre i en ständigt  pågående förnyad självprövning som, när jag har frid med Gud,  ändar i att jag ställer mina föreställningar och tankar till prövning inför korset. 

Under min tid som församlingens herde ledde denna min hållning till att jag stod i spetsen för dem som försökte bygga församlingar, inte för trons helgade människor, utan för dem som stod utanför och behövde få  komma in. Jag fanns bland dem som i mitt inre såg Jesu fullhet som en möjlighet och en väg för dem som inte såg sitt eget väl. Det som för Paulus tycktes vara en förutsättning såg jag som en möjlighet.

Men själva visionen delade jag med Paulus. Denne såg församlingen som av ande förnyade människor. Det både gjorde och gör jag också. Jag gör det med tillägget att detta är mål inte förutsättning.

Dessutom ser jag Guds vägar på ett för Paulus främmande sätt. Dennes lag  var en lag fullbordad i Jesu försoning. Så gör också jag .Men den lag jag har för ögonen är mer svårfångad än den Paulus trodde sig äga kännedom om. Att lagen i vissa stycken förändras utifrån omständigheterna kunde antikens människor, än mindre Paulus, inte tänka sig. Det är däremot en förutsättning i dag där paradigmen, dvs idealbilderna och därmed också i deras efterföljd lagarna utvecklas med vidgat vetande  och ideal i ständig förändring.

Den Guds ande som för Paulus var en förutsättning är för mig en föreställning som jag lever med men som jag samtidigt  ständigt behöver se tydligare. Trots att jag till min karaktär är värdekonservativ förskjuts mina inre  bild utifrån omständigheterna. För min del dock ständigt med riktmärket att Anden har sitt ursprung och fäste vid korset.

På inga villkor vill jag korrigera Paulus. Romarbrevet ”åtta” låter sig icke förändras. Dess sanning låter sig inte skjutas åt sidan. Men vägen till dess tillämpning måste ständigt omprövas. Det är mitt budskap idag.  Hårdhänt blev själve Paulus påmint om detta. Dennes kamp med församlingar som ville gå sina egna vägar utan korset som riktmärke tvingade honom att inse den sanningen.

Bibelstudium den 22 juli 2026

Jesus på härlighetens bergUngefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Luk 9:28-31

Berättelsen ovan återfinns i alla de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus, Lukas). Den saknas således hos Johannes.

För mig öppnar sig denna text när jag har våglängden verkligt/föreställt inställd. Det betyder när jag inser den mänskliga verklighetens två sidor där den ena är det påtagligt verkliga, den andra det föreställda. Båda sidorna lika nödvändiga. Bara så att de två sidorna behöver spela samman på ett för sammanhanget relevant sätt. Men så blir varken fallet när det påtagligt verkliga blir allt eller när det föreställda tränger ut verkligheten. Förenklat uttryckt; varken de människor för vilka nio gånger nio är åttioett äger allt som är värt att veta, eller de som upplever de egna föreställningarna som det det enda verkliga. Det påtagliga och det upplevda behöver leva i kritisk samverkan för att vi skall bli de människor vi är menade att vara.

I berättelsen ovan är berget det verkliga och härligheten det upplevda, människan Jesus det verkliga och den förhärligade Jesus det upplevda.

Och i förlängningen tjänar studier av den historiske Jesus den ena sidan av saken, upplevelsen av den gudomlige Jesus den andra.

Så är det för den delen med det mesta. Min hustru kan förstås utifrån sina förmågor men också utifrån min kärlek till henne. Båda behövs för ett gott äktenskap.

När det nu en gång är så nalkas jag texten om Jesus på förklaringens berg realistiskt. Jag ser att de tre evangelierna i sak överensstämmer. Och jag noterar laddningen i berättelsen. De lärjungar som slutit sig till Jesus hade gjort ett farligt val. Den upplösning som stod för dörren lovade inte gott. Med upprorsmän handskades inte överheten med varlig hand. Jesus på härlighetens berg var en Jesus som väntade på allt annat än härlighet. 

Men skulle jag stanna där blev det inte mycket av min kristendom. Jag behöver visionen av den gudasände frälsaren för att kunna leva ut min innersta tro. 

Jag drar med evangelisterna in både Mose och Elia i händelserna på härlighetens berg. Otvivelaktgt tillhör de båda det jag ovan kallat det föreställda. Varken Mose eller Elia var således fysiskt närvarande, däremot upplevdes de närvarande. Deras plats var att förstärka lärjungarnas upplevelse av att tillhöra en mästare som var förbunden med Guds storverk med sitt utvalda folk. De fanns där för att ytterligare förvissa lärjungarna om att den man de följde hörde till Gud. Detta desto viktigare utifrån det som inom en snar framtid väntade Jesus när han vände sina steg till Jerusalem.

Och för mig en sentida läsare av evangelierna förstärks jag i min övertygelse att Jesus skall läsas med Gamla testamentets löften i bakgrunden. Med Mose och Elia tillhör Jesus de av Gud utvalda med uppgift att göra Guds vilja känd.

Detta tror jag samtidigt som jag inser att min tro vilar på visioner förankrade i händelser med bottnar i påtaglig sanning.

Bibelstudium den 15 juli 2026

För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några.Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. Citat från Paulus 1 Kor 9:20-23

Inte tu tal om att orden ovan uttrycker Paulus hållning. Detta trots att korinthierbreven i sin helhet tycks tala ett annat språk. Är det nämligen något som faller i ögonen vid läsningen är det de ständiga förmaningarna till korinthier som inget tycks fatta. Det är som vore Paulus fylld av ett och korintierna av något annat. Minst av allt befinner sig Paulus på samma våglängd som den församling i Korint vars upphovsman han var.

Ändå är orden genuina uttryck för Paulus hållning. Bakom Paulus tillrättalägganden står en man som är beredd att offra allt för evangeliets skull. Och evangeliet heter försoning, en försoning grundad inte på förtjänst utan på offer, offret i sin tur inte på andras offer utan på eget och det egna utifrån sonens offer, ytterst utifrån Guds eget offer av sin son  på Golgata. Och av detta skapas i slutändan nya förutsättningar för vårt liv på jorden. 

För denna sannings skull är Paulus beredd till anpassningar av halsbrytande slag Han kommer de lagiska till mötes, men också dem som ingen lag erkänner Han blir de svagas stöd genom att själv bli svag, allt för evangeliets sannings skull. Men också genom att som Paulus brev i sin helhet visar genom att inte tröttna på att förmana nyomvända  som ingenting förstår. De tycks ju som sagt befinna sig på en helt annan våglängd än deras läromästare.

Som det var har det förblivit. Evangeliets själva sanning, försoningen, har aldrig fått bli den allt omfattande sanningen. Kristen tro har i bästa fall fått bli antydningar om försoningen som evangeliets själva kärna, inte mera.

Paulus förkunnelse upplevdes redan under dennes livstid som så speciell att det i realiteten blev på ett undanskymt budskap som den första kyrkan växte fram. Snart var också Paulus förkunnelse bortglömd. Han återupptäcktes på riktigt av Augustinus på trehundratalet men inte heller dennes teologi kom att gå segrande fram. Försoningen i Paulus mening har i realiteten aldrig i kyrkans historia fått bli den sanning som styr kyrkan. Därtill är det för exklusivt.

Trots detta ser jag ingen annan väg än den Paulus anvisar. Evangeliets försoning var för honom allt och att levandegöra detta evangelium blev för honom hans livsuppgift. På samma sätt blir vår uppgift som kristna att ständigt orientera oss utifrån detta försoningens evangelium utan att för den skull tro oss ha äganderätten till  denna sanning. Tron blir i realiteten  en övning inför evigheten. Och församlingen en plats där vi övar oss. Blir vi klara över det är mycket vunnet. När sedan det händer som nu och då sker att evangeliets sanning förverkligas, jublar vi. Åtminstone gör jag det.

Bibelstudium den 8 juli 2026

Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. Jeremia 1:4 f

Orden ovan utgör inledningsorden till profeten Jeremias kallelse. Jeremia var en profet som levde i ett rike hotat till sin existens av stormakterna Egypten och Babylon. Snart skulle också Juda falla och bli ett lydrike under Babylon. 

Jeremias öde var att han inte stämde in i förbannelseropen över de hotande angriparna utan hellre gisslade de egna över deras svek och brist på gudsfruktan. Och för det fick han lida.

Jeremia är med rätta en av de stora företrädarna till vår frälsare. Han skall därför läsas som det mesta i bibeln med både vördnad men också som det mesta i bibeln  med historisk kritisk distans. Bibeltexterna särskilt i Gamla testamentet är färgade storheter som måste läsas med bakgrundskunskap, dessutom som med allt historiskt material i övrigt   med kritiskt sinne. Det är  på den vägen som egen andlig vishet kan vinnas men också sådant som kan fördjupa kunskapen  om vår frälsare.

I dag leder just kombinationen Jeremia/ Jesus till hisnande resultat. ”Herrens ord” om Jeremia som kallad av Gud redan innan han ”kom till i modersskötet” kan för den med kunskap om Jesus förstås som ord gällande alla ”Guds barn”. Vi är alla kallade av Gud redan innan vi blev till. Vår existens är till själva sitt väsen inbäddad i en evig kallelse. Inget ont kan ske oss som ligger utanför Guds avsikter med oss. Jesu sätt att umgås med dem som kom i hans väg förutsätter nämligen denna eviga bestämmelse.

Men de andra då, de för tron främmande, de som river ner det som är menat för gott verk, de som tänker förvänt och egensinnigt, hur blir det då med dem?

Vem är jag att döma över detta. Ett förstår jag dock. Ingenting kan ligga utanför Guds verkningsområde. Det vore att göra Gud ”otrodd”. Det enda jag i detta stycke inser  är att Guds omsorg sträcker sig t o m utanför den väg som vi stakat ut som den ”väg som till himla bär”. Detta  om jag tillåts citera Rune Lindström i Himlaspelet. Jesu möten  visar otvetydigt detta.

Läs inte detta som ett försöka att ta  bort allvaret i ond gärning. Mera som ett uttryck för att inse min egen och andras begränsning. De yttersta tingen är Guds angelägenhet, inte vår.

Jag frågar mig dessutom om inte detta tillhör den kristna  trons själva kärna att våga tro att ingenting befinner sig utanför Guds verkningsområde. Detta som i dag blivit konkretiserat i trons övertygelse  att till och med min  egen existensen  är  bestämd av Gud innan jag fanns till.

Så var det en gång för Jeremia, en profet som gisslade Guds utvalda men teg om de förtryckare som det var närmast majestätsförakt att tiga om. Men trots detta  är sanningen om denne Jeremia att han var utvald av Gud redan innan han kommit till jorden. Så är det också alldeles tydligt med oss som låtit Jesus bestämma våra liv. Detta oavsett om  vi stämmer in i  de samfällda  fördömanden, idag inte av Egypten och Babylon som under Jeremias tid, utan av Putin och Trump som de flesta  i vår kristna kulturkrets  i dag fördömer. 

Bibelstudium den 1 juli 2026

Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.«

Han gav dem också en liknelse: »Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. Luk 6:37-42

Texten ovan ingår i Lukas Slättpredikan, som är motsvarigheten till Bergspredikan som återfinns i Matteusevangeliet. Dessa båda s k predikningar består av ”kärnord” med spridda motiv samlade till ett. Ramen (sammanhanget) betyder mindre än det enskilda bibelordet som mestadels lever av sin egen ”laddning”.

Tillämpat på texten ovan betyder det att varje enskild anvisning har sin egen betydelse och sin egen specifika tillämpning. Vid missförstådd  tillämpning motverkas syftet. Vi har med andra ord framför oss ett antal spridda  utsagor sprungna ur Jesu mun som var för sig förutsätter tillämpning i ett specifikt sammanhang för att få avsedd verkan. Bibelorden är med andra ord betingade, dvs villkorade av sitt sammanhang för att bli vad de är avsedda att vara.

Men den  tillämpningen hittar vi inte i bibeln utan i nuet. Eller rättare sagt tillämpningarna. För den ena tillämpningen är inte den andra lik.

För mig är det här församlingen kommer in. Församlingen ser jag som en plats med uppgift att möjliggöra att leva ett liv i Jesu efterföljd. Församlingen skall göra det naturligt och uppbyggligt att leva som Jesus vill att vi skall leva. Matteusevangeliets Bergspredikan och Lukas Slättpredikan må synas ouppnåeliga  i sina visioner av det fullkomliga livet, men är det på något ställe det skall vara möjligt är det i församlingens gemenskap.

Hur viktig är inte den kristna församlingen. I ett sekulariserat samhälle betyder den mer än någonsin. Om på något ställe är det i den kristna församlingen som Jesu ord äger sin tillämpning.  Samtidigt är det med den kristna församlingen som med allt annat mänskligt liv. Tillståndet i församlingen växlar. Ett test på var man befinner sig vore att pröva sig mot bibelorden i texten ovan. Finns anklang har man kommit långt, ja om man blott i någon mån känner igen sig i vad Jesus säger är man på rätt väg.

Från församling till samhälle är steget kort. I vårt västerländska samhälle är det ”mänskliga rättigheter” som gäller. Dessa rättigheter har blivit det fundament på vilka ett upplyst samhälle förutsätts vila. Dessa rättigheter är den gemensamma myllan för såväl oss som lever i som utanför församlingens gemenskap. Det är mot dessa rättigheter som gemene man har att tillämpa Jesu radikala bud.

Jag har funderat över vad jag saknar i detta nya. Och jag har funnit att det mer än annat är Kristi kors jag saknar. Först Kristi kors äger den fullhet som gör åtlydnaden av Bergspredikans och Slättpredikans bud möjliga att nå. Så lyder min egen trosbekännelse. Och för det argumenterar jag ständigt. Alla mina bibelstudier går ut på detta enda.