Bibelstudium den 3 juni 2026

Prisa Herren, ni hans tjänare, prisa Herrens namn! Lovat vare Herrens namn nu och för evigt! Från öster till väster skall Herrens namn bli prisat. Herren är upphöjd över alla folk, högre än himlen når hans härlighet. Vem är som Herren, vår Gud, han som tronar så högt, han som ser så djupt ner –

vem i himlen, vem på jorden? Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn. Han ger dem rum bland furstar, bland furstarna i sitt folk. Han ger den ofruktsamma ett hem som lycklig mor till söner. Ps 113

Att tro är ett vågspel säger jag. Och det skäms jag inte för att tycka.  Blir tron en självklarhet mister den för mig sitt liv.  Jag tänker på hur det blev när kristen tro omformades till en enda motsägelsefri lära som sedan tvingades på ett folk som inte visste bättre än att de fann sig. Detta under 1600-hundra talets svenska ortodoxi, som dominerade fram till den tid då upplysning och så småningom pietismen bröt upp enhetligheten. Samtidigt uppstod nya problem med förståelsen av den kristna tron, problem som när tiden var mogen ställde hela den kristna tron i fråga.

Ta vad jag hittills sagt som en minikyrkohistoria som sammanfattar den kristna trons utveckling i Sverige från 1600-talet fram till dags datum.

Själv tillhör jag inte dem som beklagar mig över utvecklingen.  Den självklara och motsägelsefria tron har jag inte mycket till övers för. Den binder mer än den frigör. Jag lovprisar inte heller fortsättningen. Vare sig upplysning eller väckelse åstadkom den andliga frigörelse som den lovade.

Faktum kvarstår att tron på Gud varken är eller kan vara motsägelsefri. Vi får aldrig riktigt grepp om Guds mening och vilja. Inte ens Jesus fick det. Glöm inte vad han på korset utropade: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.

Trots detta  var  vägen inte stängd för vår frälsare. Nytt liv väntade för honom mitt i motsägelsefullheten. Korset öppnade för  Jesus vägen in i fullkomningen.

Det är med korset som klangbotten jag sjunger med i psaltarpsalmens lovprisning av Gud. Mitt i livets motsägelsefullhet vågar jag tro på att allt äger sin fullkomning i en Gud som reser den ”hjälplöse ur gruset och den fattige ur dyn”. Korset har hjälpt mig att se konturerna av det som annars var fördolt.

Sen finns det förstås annat som hjälper mig på traven. För mig tvingar själva livet som faktum fram tron på Gud. Hur skall annars tillvarons under förklaras än utifrån en skapande och uppehållande livsprincip som alltings ”möjliggörare”.

Gud är så förstådd själva förutsättningen för tillvaron och som sådan ofrånkomlig. När våra lärda fördjupar sig i i tillvarons mekanismer, dvs i tillvarons under, är detta ett sätt att närma sig Gud vare sig de bekänner det eller inte.

Bibelstudium den 27 maj 2026

Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. Må Herrens ära bestå för evigt, må Herren glädja sig över sina verk. Psaltaren 104:27-31

Det är inte alltid lätt för den med öppet sinne att hämta uppbyggelse från den religiöst och historiskt mättade Psaltaren. Enklast om än föga efterföljansvärt är att ta vara på godbitarna och sedan blunda för resten.

Ni som läser mig vet att jag fördömer den metoden. Hederligheten kräver öppenhet för helheten, både det som stöter och det som uppbygger.

Men så inte när man läser psalm 104. Trots att världsbilden är primitiv går det inte att ta miste på vare sig ursprunglighet eller sanning. Textorden ovan låter sig helt enkelt inte förnekas.

Vem kan nämligen förneka att människan, d v s du och jag, är indragna i något vi fått och inte något vi äger men också i något som vi i grunden inta kan påverka. Rik som fattig, genial som fåkunnig, uppburen som föraktad, alla är vi indragna i ett liv vars grundstruktur inte låter sig påverkas.

Vad är dessutom naturligare än att ge denna livets urkraft namnet Gud. Vill man trots detta inte göra det, ja om man så förnekar Guds existens, duger det inte att förneka livet som faktum och under. Det vore att förneka sin egen existens.

Sedan är det en annan sak hur vi skall förhålla oss till detta oemotståndliga faktum som heter liv. Det är inte självklart att som psalmisten jubla över det. Vem kan jubla när Herren döljer sitt ansikte i ond bråd död, vem kan jubla när det käraste man äger tas ifrån mig, vem gläder sig inför utsikten att återgå till den mull varifrån man är tagen.

Psalmisten gör det och vi instämmer när solen skiner och harmoni råder, men gör vi det när katastrofen drabbar oss och allt hotar att bli till intet?

För mig är det just i katastrofen  Jesus kommer in, juden Jesus, den judiska traditionens Jesus, evangeliernas Jesus, Paulus Jesus, min Jesus.

Det är en formad Jesus som är mitt hopp, formad redan inom bibelns ramar och sedan fortsatt formad under de kyrkliga traditionernas händer.

Men det finns hos Jesus det som inte  låter sig formas av de kyrkliga traditionernas händer. Det är försoningens kors, som, tillämpat när skapelsens obönhörlighet inte ger anledning till jubel utan tvärtom till förtvivlan, visar sin kraft.

Om den kraften kan jag vittna. Jag vittnar utan anspråk på att bli trodd av alla Det mesta talar ju emot försoningen både som faktum och anspråk. Fakta talar ju ett annat språk.

Med försoningen är det således inte som det är med Guds skaparverk som inte låter sig förnekas. Säg den som kan förneka sanningen i dagens bibelord.

Bibelstudium den 20 maj 2026

Ur Jesu avskedstal till sina lärjungar

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta. Joh 16:12-15

Ovan utdrag ur det som är Johannes återgivning av Jesu avskedstal. Textorden är mindre återgivning än tolkning. Hur det egentligen gick till när Jesus mötte de sina dagarna innan korsfästelsen vet ingen, behöver heller ingen veta. Innebörden i att lärjungarna i fortsättningen skulle lämnas ensamma utan sin Mästare var däremot en angelägenhet på liv och död. för dem.

Det är också om detta texten i slutändan  handlar. Och svaret är tydligt. Jesus skall även i fortsättningen  finnas vid lärjungarnas sida. Nu som hjälparen, den helige Ande som ständigt på nytt skall aktualisera sin närvaro bland de sina. Han skall göra det genom den helige Ande, som skall förmedla ”hela sanningen” till de sina.

Själv minns jag hur pater Creutzer, en originell och udda jesuitpräst, som förvisats till den katolska församlingen i Örebro, såg det. Inför applåderande högkyrkliga ungdomar med ena benet i Svenska kyrkan och det andra i den katolska och som dessutom gjort just pater Creutzer till sin idol, såg det.

Det var pater Creutzer och med honom den katolska kyrkan som fått del av hela sanningen, inte jag en ung protestant, dessutom nyvigd präst i den Svenska kyrkan.

Hur rätt hade inte denne av ungdomarna dyrkade katolske präst.  Inte rätt i den meningen att katolska kyrkan till skillnad från Svenska kyrkan ägde denna hela sanning. Rätt däremot i intentionen, att det finns något som heter hel sanning och att denna hela sanning är just  den gåva som den uppståndne via den heliga Ande förmedlar till oss.

Men till vem är frågan? Till mig måste svaret lyda, till mig som Jesu lärjunge. Det är jag som fått del av hela sanningen.

Är det inte detta som är vår utgångspunkt som Jesu hängivna lärjungar. Vi tror att Jesus äger hela sanningen och att denna hela sanning på något sätt skall komma oss som lärjungar till del.

Jag kan som kristen inte gå in i en för mitt liv avgörande fråga utan att tro att Jesus på ett eller annat sätt skall leda mig rätt. För min del är detta grundat i min  tilltro till att all väsentlig sanning på ett eller annat sätt alltid  ytterst kan härledas till korset. I korsets försoning är hela sanningen förborgad.

Sen är det en annan sak att att målet oftast missas.  Men intentionen är alltid riktig. Alla väsentliga frågor, ja hela sanningen, får vi hämta vid kors och öppen grav. Så lyder det kristna svaret på var  hela sanningen låter sig finnas.

Men att som pater Creutzer härleda denna hela denna sanning till en kyrka är naturligtvis fel, dessutom till  en kyrka som så uppenbart försöker förkroppsliga sanningen i sina egna heliga handlingar.

Kyrkans uppgift är att öppna för den hela sanning som har sitt svar vid korset. Den skall hjälpa mig som en Jesu lärjunge att söka sanningen där den låter sig finnas, nämligen vid korset.

Bibelstudium den 13 maj 2026

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? 25Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. 26På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, 27och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Rom 8:24-27

Bevisen finns där för den som är duktig på att se. Bevis för vad som fungerar och vad som inte gör det. Låter man bli att borsta tänderna har man inga tänder vid vuxen ålder, äter man fel och för mycket förkortar det livet, hushållar löntagaren inte med sina pengar har hon inget kvar sista veckan före lönen.

Den kloke ser sambanden och rättar sig därefter. Den okloke ser dem  inte och får ta konsekvenserna. 

Detta om en sida av verkligheten. Men det finns också en annan. Den som handlar om vårt hopp.

Bara så att hoppet är mera svårgripbart än handlingen med sina konsekvenser. Hoppet gömmer sig i vad som intresserar och driver oss. Det tar sig uttryck i vad vi sysslar med och engagerar oss för. Hoppet  får sin form i engagemang och inriktning.

Hoppet skiljer oss därigenom  åt samtidigt som det förenar. Den som mer än annat vill låta sig underhållas hoppas på annat än den som inget högre vill än underhålla andra. Och för att gå över på den religiösa sidan bär den för vilken kyrkan är en konsertlokal på andra förhoppningar än den som går dit för att bedja.

Vart vill jag komma med detta?  Till att visa att hoppet är en inre pådrivare till visst men inte till annat. Det utlöser handling, både den triviala som att borsta tänderna och  till annat som rör livshållning och livsinriktning. 

Hoppet (och tron) är generellt giltiga företeelser.  Bara så att en hoppas på visst, andra på något helt annat. Vissa tror si, andra så, medan alla tror något.

Därmed är Paulus i texten ovan aktualiserad. Det speciella med honom var inte om han hoppades utan på vad, inte om han trodde utan vad. Och detta vad  kretsade alltid och i alla sammanhang kring  hans uppståndne frälsare. Allt formades för Paulus  utifrån den bild han gjort sig av den Jesus som både dött och uppstått.

Så är det också med all genuin kristendom. Den har tron och hoppet gemensamt med allt annat mänskligt liv, bara så att den kristna trons innehåll äger en särställning . Allt kretsar kring korset, ett kors med konsekvenser, konsekvenser som i vissa fall kan handla om något så trivialt som att borsta tänderna men alltid på ett eller annat sätt är förbundet med honom som dog på ett kors och uppstod på tredje dagen.

Varför detta ordande? För att visa hur allmängiltig den kristna tron är men samtidigt  hur speciell.

Bibelstudium den 6 maj 2026

18Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. 3 Mos 19:18

3Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. 14Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv. 15Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra. Gal 5:13 ff

Regler är legio i den mänskliga samvaron. Så även i bibeln något som citaten ovan illustrerar. Detta av naturliga skäl. En tillvaro som förutsätter att vi både skall samsas och samverka förutsätter spelregler. Dessutom av ständigt förnyade spelregler allt eftersom de yttre omständigheterna förändras och med dem idealen.

Det är ingen ände på denna process. Följ debatterna från den svenska riksdagen, något som smidigt låter sig göras idag via TV, för att få exempel på detta. Märk f a hur åsiktsskillnader och inbördes konkurrens påverkar reglernas (lagarnas) utformning.

Så inte bara i svensk riksdag utan som allmän företeelse. Människans inre bilder, liksom hennes självhävdelsebehov, formar hennes bild av verkligheten som i sin tur har inverkan på ett regelverk som befinner sig i ständig utveckling.

Bibelställena ovan illustrerar denna process. Detta utifrån den bibliska grundregeln att vi skall älska vår nästa.

I tredje Moseboken är det israeliterna som förutsätts vara denna nästa, utlänningarna var det inte. I den kristna församlingen  i Galatien avsågs de kristna på orten eller i trakten, d v s både judar och hedningar.

Denna exkluderande hållning illustrerad även i den svenska riksdagsdebatten, där meningsmotståndarna inte bara exkluderas utan också vid behov bespottas. Det är som vore per definition Sverigedemokraterna de bespottade samtidigt som Sverigedemokraterna i sin tur bespottar alla som inte ställer upp på deras definition  av en dekadent svenskhet. Det gammaltestamentliga exkluderandet gäller alltså även i svensk politisk verklighet. Nog förekommer även erkännanden av meningsmotståndare, om än sällan.

Tillbaka till bibeln där Paulus manar galaterna till kärlek inbördes. I botten på denna maning ligger dennes tro på en Jesus som genom sitt liv omdefinierade den judiska utväljelsetanken. Utväljelse var för Jesus ett uppdrag, uppdraget att bildlikt talat lyfta upp de ännu inte utvalda.

Slutligen går vi vidare till situationen i våra svenska kyrko- och frikyrkoförsamlingar. Vi blir i textordens sammanhang  nutidens galater, d vs de till tro utvalda  som i dag skall ta vara på Paulus budskap om kärleken till nästan.

För oss gäller att vi förvisso skall ta hänsyn till tidens skiftningar och med dessa förbundna ändrade frågeställningar. Vi har ingen anledning att låsa oss fast vid lagar för länge sedan föråldrade. Men f a skall vi i våra lokala gemenskaper göra till vår uppgift att odla nästankärleken på sätt som Paulus här förutsätter. Denna är en kärlek som sträcker sig utöver min naturgivna  kärlek till mig själv. Detta betyder att vi i våra församlingar prioriterar en omsorg om dem vi möter i våra församlingar lika stor som den odlaren ägnar sin åker eller trädgårdsmästaren sitt växthus.

Sen skall kyrkoordningar följas och reglementen lydas. Men på reglementen byggs ingen församling. Det gör däremot den lokala omsorgen som grund och riktlinje.

I en kristen församling måste denna omsorg om nästan  få bli prioritet nummer ett. Allt som motverkar denna kärlekens sträckning måste vika.

Bibelstudium den 29 april 2026

När Judas hade gått sade Jesus: »Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. 32Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. 33Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. 34Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. 35Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.«Joh 13:31-35

Det är tendens i det mesta. Ju mer nyhetsuppläsaren lägger ut texten desto tydligare. Tro inte att svensk nyhetsförmedling är vare sig objektiv eller saklig. Ju längre hallåan tillåts breda ut sig desto tydligare blir tendensen. Nyhetsförmedlingen står nämligen i svenskt sammanhang som bottnar i svensk sanning. Och med det svenska är det så att fakta stämmer men tolkningen läggs visserligen formellt i munnen på nyhetsuppläsaren men speglar i själva verket aktuella svenska värderingar.

Detta sagt eftersom det förhåller sig på liknande sätt med bibeln. Dess innehåll är färgat, idag färgat av Johannesevangeliets författare.

Tro alltså inte att Jesusorden ovan är autentiska som vore de hämtade från en ljudupptagning. Långt därifrån. Hade det varit så hade vi inte haft fyra evangelier utan ett. Men nu har vi fyra var och en med sina tendenser och sina färgningar.

När detta är sagt har det sin mening med färgningarna. Kort sagt kan de leda åt två håll, endera fördunklar de sanningen eller förtydligar de den.

I bibeltexten ovan förtydligar de sanningen och då inte vilken sanning som helst utan sanningen om Gud. Detta på ett uppseendeväckande sätt. Den allsmäktige, den Gud som är allt livs ursprung, mening och  mål, träder här fram i Jesu gestalt och förhärligas i dennes lidande.

Detta inte därför att Gud låter sig bestämmas enbart utifrån Jesus. Inte heller därför att Jesus skulle vara något slags personifikation av Gud. Men därför att Gud lät sig uppenbaras  när Jesus gick lidandets väg. Guds härlighet blir tydlig i Jesu lidande.

Detta här utifrån evangelistens  färgning av en verklighet där denne berättade om hur Jesus förberedde sina lärjungar på vad som väntade honom i Jerusalem under de kommande dagarna.

Vi har ingen aning om hur orden egentligen föll den gången.  Vad vi har är en av Johannes färgad version som går bakom orden till intentionen. Och den kristendom som tagit Johannes ord till sig som sanna  har inte sett Jesu korsdöd som en katastrof utan som Guds kärleks väg.

Denna tolkning som Johannes bestått oss med i texten ovan var förvisso inget nytt. Den skapade ingen ny religion. Lidandet som Guds väg var förebådad av gammaltestamentliga profeter. För mig tydligast av profeten Jesaja.

Det skapades alltså  ingen ny religion på grundval av bl a textorden  ovan. Däremot förtydligades tron riktning. Den rättfärdiges lidande kom inte att som tidigare bli ett sidospår, utan huvudspåret för den som i den kristna traditionen söker Gud. Gudsbevis i alla ära men den Gud som låter sig finnas i honom som offrar sitt liv för att förhärliga Gud  är ändå den kristna trons allra tydligaste karakteristikon. 

Bibelstudium den 22 april 2026

5Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall vara konung och härska med vishet och skapa rätt och rättfärdighet i landet. 6Under hans tid skall Juda vara skyddat och Israel leva i trygghet. Jer 23:5 f 

När upplösningen var närmast nog ett faktum uppträdde profeten Jeremia. Dennes domsord och profetior föregrep det till synes oundvikliga, att det av Gud utvalda folket skulle omvandlas till ett lydrike. Utvalt var i stället Babylon, det nya världsväldet. Kring Babylon skulle allt kretsa. Åtminstone pekade allt på att det skulle bli så.

Och Jeremia förklarade varför. De utvalda hade svikit sina ideal och själva skapat det de mest av allt ville undvika, det egna folkets upplösning.

Men Jeremia hade  också mer att säga. Han profeterade om en tid då Guds förbund med Israel, Guds utvalda folk skulle återupprättas. Han profeterade om en furste av Davids släkt som skulle ge dem tillbaka det företräde de var skapade för. När det sker skall ”Juda vara tryggat och Israel leva i trygghet. 

Så långt blev det som det står. Jeremias profetia kan närmast läsas som en verklighetsbeskrivning i profetians form. Om inte för löftet om att Juda skulle vara skyddat och Israel åtnjuta trygghet.

Så blev det nämligen inte. Världshistorien känner inte till vare sig ett skyddat Juda eller ett tryggat Israel.

Verkligheten sprängde nämligen profetian. Den som uppfyllde löftet skyddade inte enbart Juda och tryggade inte enbart Israel. Han blev i stället hela världens frälsare. Dennes namn var Jesus Kristus.

Men sprängde verkligheten därmed tanken på utväljelsen?De flesta kristna tycks tro det och har därför luckrat upp talet om Israel som det utvalda folket. Av de utvalda har blivit alla.

Men därmed har vi gjort oss urarva. Nog måste även tanken på Guds utväljelse ha hemortsrätt bland oss som läser in Jesus Kristus i Jeremias profetia om den framtida härskaren.

Utväljelsetanken är i själva verket ovärderlig i en verklighet där vissa äger vad andra inte har. Dess uppgift är att skapa utrymme för alla i en värld där  det annars lätt blir så  att utvaldheten skapar privilegier för vissa och förtryck för andra.

Och vad Israels utväljelse beträffar skall den bejakas, bara så att utvaldheten rätt förstådd inte i första hand skall ses som ett privilegium , utan som en uppgift.

Detta även när vi talar om det nuvarande Israel. När Guds utvalde  råder över de utvalda blir det ett himmelrike att heta arab och bo inom de gränser som i Guds ord är Israels intresseområden.

Detta om utvaldheten blir det den är menad att vara, ett uppdrag inte ett privilegium.

 Bibelstudium  den 15 april 2026

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda 1 Petr 1:3

Bibeln både kan och skall läsas som vittnesbörd. Den är förmedlad till oss av människor och därigenom ofrånkomligt färgad av sin tid. Bibeln vittnar om Gud utifrån sin omgivnings föreställningsvärld, är således inte Guds ord i ordets ursprungliga mening

Gör som jag under detta år, läs Psaltaren i er andakt. Den längtan efter Gud som ni där finner, känner ni igen er i, dock inte alltid de  föreställningar om Gud som genomsyrar psalmerna. Efter läsningen vet vi mer om hur människor tänkte i gammaltestamentlig tid, mindre om den Gud som tillbads av psalmisterna.  

Men den begränsade  kunskap psalmisterna förmedlar  är därför inte att förakta. Deras bilder av Gud var den ”mylla” i vilken vår frälsare växte upp och levde. Den myllan behöver också vi, nutidens kristna. Om inte  hotas den trosgrund Kristus förmedlar.

Glimtar av Guds väsen får vi del av  i psalmisternas vittnesbörd, mer är heller inte förvänta. Inte ens Jesus var under sitt jordeliv ett med den Gud han förkunnade. Först när det behövdes lät Gud honom veta.

Detta om trons dunkel, nu om trons ljus. Ljus och klarhet vilar nämligen över våra liv som kristna. Här lever vi i en märklig förutbestämmelse.  Denna handlar mindre om  långt liv, eller  lycka. Desto mer om en planritning över livet som  är formad efter honom som dog på ett kors och uppstod på den tredje dagen.

Detta betänker  jag på när jag översköljs av ständigt nya impulser, ständigt nya ideal som 

tvingar sig på mig i sitt erövringståg. Det nya tränger sig in överallt. Ingen eller inget går fri. När tiden är mogen tränger den sig in i vår tids heliga skrift, vår grundlag och ändrar denna efter sin vilja.

Tro inte att mänskliga rättigheter, eller för den delen demokrati eller trossatsen om allas lika värde, är av Gud givna på naturordningen vilande, okränkbara sanningar. Långt ifrån detta. De är sanningar som vilar i människors händer. De finns där därför att människor skapat dem, de består därför att människor värnar om dem, de försvinner därför att människorna inte vill behålla dem

Så ej med kors och uppståndelse. Både kors och tom grav består om så jorden går under. Detta vare sig kors eller  tom grav är inskrivna människors grundlagar eller ej. 

Detta som det fasta i en värld där inte bara grundvalar utan t o m vår förståelse av Guds väsen och vilja många gånger syns oss oklar.

Bibelstudium den 8 april 2026

Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. 1 Kor 15:20-22

Jag har sedan ungdomsåren varit bland dem som på påskdagen gemensamt med församlingen jublar över att Jesus har uppstått från de döda. Samtidigt har jag mer än de flesta  ”bottnat” mitt jubel i reflexioner över evangeliernas vittnesbörd om denna uppståndelse.  

Det har slagit mig att  korsfästelsen är förankrad i  fakta, t o m i fakta som gör denna avrättning begriplig t o m för den som står vid sidan om. 

Uppståndelsen har även den sina fakta. Den tomma graven var ett faktum även för dem som dödade Jesus. Men tyngdpunkten är här en annan. De som vittnar om den uppståndne gör det därför att de mött den uppståndne men nu på ett annat sätt än under Jesu livstid. Renodlar man har lärjungarnas fysiska möten med sin  mästare ersatts av visioner. Av det drar jag personligen den slutsatsen  att Gudsrikesförkunnaren Jesus slutgiltigt omvandlats till företrädare för den Gud han tidigare förkunnade.

Ni som vill pröva det bibelenliga i vad jag här påstått gör det enklast genom att systematiskt gå igenom återgivningarna av  den uppståndnes möten med sina lärjungar i Johannesevangeliet. Det var så jag själv gjorde för att komma till det jag ovan påstått.

För Paulus tedde det sig förstås annorlunda. Dennes Jesustro hade förvisso sin grund i en upplevelse. Det var inte den fysiske Jesus denne mötte i Damaskus utan den himmelske (Apg 9). Och det mötet  ledde till att dennes syn på ivet förnyades. Det ledande bibelordet som inleder detta studium vittnar om detta.

På grundval av den korsfästelsens  realism i relation till den tomma gravens idealism har också min livssyn förändrats. Jag låter i alla sammanhang det sedda, det påtagliga, det bevisbara vara en sida av verkligheten. Den  andra är det trodda, det visionära, det ideala. Dessa båda ställer jag mot varandra i en kamp där det ena skall påverka det andra med syftet att leda till hållbara sätt att förhålla sig till det liv jag lever.

Och jag finner ibland överraskande samband mellan det ena och det andra. I påskdramat med sitt Golgata och sin öppna grav öppnar sig för  för mig en linje mellan den döende Jesus som mitt i sin övergivenhet ropar ”I dina händer Herre Gud, överlämnar jag nu min Ande” och den tomma graven.

Detta säger mig att Jesu gudsförtröstan är förbunden med  påskdagens uppståndelse. När jag tänker så  får lidandet mening och uppståndelsen ett värdigt sammanhang.

Bibelstudium den 1 april 2026

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, 10för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, 11och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. Fil 2:5-11

För mig tillhör Jesusförståelsen ovan en av bibelns höjdpunkter. Den bär på ett tidlöst sätt upp det för kristen tro  karakteristiska. Den Jesus som här presenteras av aposteln Paulus står sig i alla tider.

Så hög kvalité har inte  allt som sägs om Jesus ens inom bibelns pärmar, hävdar jag. Den Jesus som presenteras i Nya testamentet bär nämligen spår av den som vittnar. Och de som vittnar är olika och den olikheten sätter spår också i vittnesbördet.

Men så kan det ju inte vara, säger andra. Det som sägs om Jesus är bokstavligt sant. Det finns inte två sanningar. Bibeln är inte de dubbla sanningarnas bok utan vittnesbördet om den enda sanningen. Det går en skarp gräns mellan världens sätt att se och Guds.

Så är det förvisso, men det finns också övergångar mellan jord och himmel, mellan det som tillhör världen och det om hör himmeln till. Låt mig ta ett mycket personligt exempel.

Minnet av  mina egna föräldrar är förunderligt levande. Jag inser att deras sätt att vara till stora delar levt vidare närmast som en självständig kraft i mitt eget liv. Så påtagligt är detta att jag har svårt att tala om dem som döda.Jag är liksom beledsagad av dem i vad jag gör. Beledsagad på gott och ont måste jag tillägga. 

Det är som vandrade de osedda vid min sida. Påverkan från dem är så påtaglig att en analys av mig bara kan bli halvdan om man inte tar dem med i beräkningen. 

Och när jag berättar om dem eller reflekterar över vad de betytt för mig är det ingen objektiv sanning jag förmedlar, utan en subjektiv. Det som jag säger bär spår inte enbart av dem utan också av mig. Det är min tolkning jag förmedlar, inte nödvändigtvis ens min egen brors.

Assoiationerna till Jesus och hans lärjungar ger sig närmast av sig självt. Jesus satte spår i dessa även sedan han lämnat dem. Spår som är besläktade  med spår mina föräldrar satt i mitt liv. Också lärjungarna gick efter att  Jesus lämnat dem osynlig vid deras sida. Och deras minnesbilder är som mina färgade av deras egen livsvandring.

Av detta följer att vittnesbörden om Jesus nog kan betecknas som autentiska, dock ej som bokstavlig sanning.  Deras Jesusbilder associerar inte enbart till Jesus utan också till deras  egna idealbilder.

Detta gäller också Paulus bild av Jesus. Man kan tro att dennes bild av Jesus inte bär samma närhet som övriga lärjungars. Inte ett ord har ju denne till övers för händelser i Jesu liv, inte ett ord om undergärningar, inte ett ord om Jesu möten. Men desto mer om korset och korsets betydelse.

Och resultatet kan vi utläsa i texten ovan. I detta Paulus vittnesbörd som i hög grad är präglat av Paulus egen problematik framträder den levande Jesus för våra ögon fastän sedan länge fjärran från den värld som en gång var hans. Det är Paulus bild av Jesus som denne framställer men ändå så genuint Jesu egen. Det är som Jesus själv funnits vid hans sida när han formulerade orden ovan. 

Och jag förstår t o m  något av hur det gick till. Det var inte helt olikt vad jag själv får vara med om när mina föräldrar, fastän länge döda, osedda vandrar vid min sida och talar fastän de mänskligt sett sedan länge är stumma.