Bibelstudium  den 15 april 2026

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda 1 Petr 1:3

Bibeln både kan och skall läsas som vittnesbörd. Den är förmedlad till oss av människor och därigenom ofrånkomligt färgad av sin tid. Bibeln vittnar om Gud utifrån sin omgivnings föreställningsvärld, är således inte Guds ord i ordets ursprungliga mening

Gör som jag under detta år, läs Psaltaren i er andakt. Den längtan efter Gud som ni där finner, känner ni igen er i, dock inte alltid de  föreställningar om Gud som genomsyrar psalmerna. Efter läsningen vet vi mer om hur människor tänkte i gammaltestamentlig tid, mindre om den Gud som tillbads av psalmisterna.  

Men den begränsade  kunskap psalmisterna förmedlar  är därför inte att förakta. Deras bilder av Gud var den ”mylla” i vilken vår frälsare växte upp och levde. Den myllan behöver också vi, nutidens kristna. Om inte  hotas den trosgrund Kristus förmedlar.

Glimtar av Guds väsen får vi del av  i psalmisternas vittnesbörd, mer är heller inte förvänta. Inte ens Jesus var under sitt jordeliv ett med den Gud han förkunnade. Först när det behövdes lät Gud honom veta.

Detta om trons dunkel, nu om trons ljus. Ljus och klarhet vilar nämligen över våra liv som kristna. Här lever vi i en märklig förutbestämmelse.  Denna handlar mindre om  långt liv, eller  lycka. Desto mer om en planritning över livet som  är formad efter honom som dog på ett kors och uppstod på den tredje dagen.

Detta betänker  jag på när jag översköljs av ständigt nya impulser, ständigt nya ideal som 

tvingar sig på mig i sitt erövringståg. Det nya tränger sig in överallt. Ingen eller inget går fri. När tiden är mogen tränger den sig in i vår tids heliga skrift, vår grundlag och ändrar denna efter sin vilja.

Tro inte att mänskliga rättigheter, eller för den delen demokrati eller trossatsen om allas lika värde, är av Gud givna på naturordningen vilande, okränkbara sanningar. Långt ifrån detta. De är sanningar som vilar i människors händer. De finns där därför att människor skapat dem, de består därför att människor värnar om dem, de försvinner därför att människorna inte vill behålla dem

Så ej med kors och uppståndelse. Både kors och tom grav består om så jorden går under. Detta vare sig kors eller  tom grav är inskrivna människors grundlagar eller ej. 

Detta som det fasta i en värld där inte bara grundvalar utan t o m vår förståelse av Guds väsen och vilja många gånger syns oss oklar.

Bibelstudium den 8 april 2026

Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. 1 Kor 15:20-22

Jag har sedan ungdomsåren varit bland dem som på påskdagen gemensamt med församlingen jublar över att Jesus har uppstått från de döda. Samtidigt har jag mer än de flesta  ”bottnat” mitt jubel i reflexioner över evangeliernas vittnesbörd om denna uppståndelse.  

Det har slagit mig att  korsfästelsen är förankrad i  fakta, t o m i fakta som gör denna avrättning begriplig t o m för den som står vid sidan om. 

Uppståndelsen har även den sina fakta. Den tomma graven var ett faktum även för dem som dödade Jesus. Men tyngdpunkten är här en annan. De som vittnar om den uppståndne gör det därför att de mött den uppståndne men nu på ett annat sätt än under Jesu livstid. Renodlar man har lärjungarnas fysiska möten med sin  mästare ersatts av visioner. Av det drar jag personligen den slutsatsen  att Gudsrikesförkunnaren Jesus slutgiltigt omvandlats till företrädare för den Gud han tidigare förkunnade.

Ni som vill pröva det bibelenliga i vad jag här påstått gör det enklast genom att systematiskt gå igenom återgivningarna av  den uppståndnes möten med sina lärjungar i Johannesevangeliet. Det var så jag själv gjorde för att komma till det jag ovan påstått.

För Paulus tedde det sig förstås annorlunda. Dennes Jesustro hade förvisso sin grund i en upplevelse. Det var inte den fysiske Jesus denne mötte i Damaskus utan den himmelske (Apg 9). Och det mötet  ledde till att dennes syn på ivet förnyades. Det ledande bibelordet som inleder detta studium vittnar om detta.

På grundval av den korsfästelsens  realism i relation till den tomma gravens idealism har också min livssyn förändrats. Jag låter i alla sammanhang det sedda, det påtagliga, det bevisbara vara en sida av verkligheten. Den  andra är det trodda, det visionära, det ideala. Dessa båda ställer jag mot varandra i en kamp där det ena skall påverka det andra med syftet att leda till hållbara sätt att förhålla sig till det liv jag lever.

Och jag finner ibland överraskande samband mellan det ena och det andra. I påskdramat med sitt Golgata och sin öppna grav öppnar sig för  för mig en linje mellan den döende Jesus som mitt i sin övergivenhet ropar ”I dina händer Herre Gud, överlämnar jag nu min Ande” och den tomma graven.

Detta säger mig att Jesu gudsförtröstan är förbunden med  påskdagens uppståndelse. När jag tänker så  får lidandet mening och uppståndelsen ett värdigt sammanhang.

Bibelstudium den 1 april 2026

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, 10för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, 11och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. Fil 2:5-11

För mig tillhör Jesusförståelsen ovan en av bibelns höjdpunkter. Den bär på ett tidlöst sätt upp det för kristen tro  karakteristiska. Den Jesus som här presenteras av aposteln Paulus står sig i alla tider.

Så hög kvalité har inte  allt som sägs om Jesus ens inom bibelns pärmar, hävdar jag. Den Jesus som presenteras i Nya testamentet bär nämligen spår av den som vittnar. Och de som vittnar är olika och den olikheten sätter spår också i vittnesbördet.

Men så kan det ju inte vara, säger andra. Det som sägs om Jesus är bokstavligt sant. Det finns inte två sanningar. Bibeln är inte de dubbla sanningarnas bok utan vittnesbördet om den enda sanningen. Det går en skarp gräns mellan världens sätt att se och Guds.

Så är det förvisso, men det finns också övergångar mellan jord och himmel, mellan det som tillhör världen och det om hör himmeln till. Låt mig ta ett mycket personligt exempel.

Minnet av  mina egna föräldrar är förunderligt levande. Jag inser att deras sätt att vara till stora delar levt vidare närmast som en självständig kraft i mitt eget liv. Så påtagligt är detta att jag har svårt att tala om dem som döda.Jag är liksom beledsagad av dem i vad jag gör. Beledsagad på gott och ont måste jag tillägga. 

Det är som vandrade de osedda vid min sida. Påverkan från dem är så påtaglig att en analys av mig bara kan bli halvdan om man inte tar dem med i beräkningen. 

Och när jag berättar om dem eller reflekterar över vad de betytt för mig är det ingen objektiv sanning jag förmedlar, utan en subjektiv. Det som jag säger bär spår inte enbart av dem utan också av mig. Det är min tolkning jag förmedlar, inte nödvändigtvis ens min egen brors.

Assoiationerna till Jesus och hans lärjungar ger sig närmast av sig självt. Jesus satte spår i dessa även sedan han lämnat dem. Spår som är besläktade  med spår mina föräldrar satt i mitt liv. Också lärjungarna gick efter att  Jesus lämnat dem osynlig vid deras sida. Och deras minnesbilder är som mina färgade av deras egen livsvandring.

Av detta följer att vittnesbörden om Jesus nog kan betecknas som autentiska, dock ej som bokstavlig sanning.  Deras Jesusbilder associerar inte enbart till Jesus utan också till deras  egna idealbilder.

Detta gäller också Paulus bild av Jesus. Man kan tro att dennes bild av Jesus inte bär samma närhet som övriga lärjungars. Inte ett ord har ju denne till övers för händelser i Jesu liv, inte ett ord om undergärningar, inte ett ord om Jesu möten. Men desto mer om korset och korsets betydelse.

Och resultatet kan vi utläsa i texten ovan. I detta Paulus vittnesbörd som i hög grad är präglat av Paulus egen problematik framträder den levande Jesus för våra ögon fastän sedan länge fjärran från den värld som en gång var hans. Det är Paulus bild av Jesus som denne framställer men ändå så genuint Jesu egen. Det är som Jesus själv funnits vid hans sida när han formulerade orden ovan. 

Och jag förstår t o m  något av hur det gick till. Det var inte helt olikt vad jag själv får vara med om när mina föräldrar, fastän länge döda, osedda vandrar vid min sida och talar fastän de mänskligt sett sedan länge är stumma.

Bibelstudium den 25 mars 2026

Då sade ängeln till henne: »Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.«

Vem vill inte ta till sig dessa ängelns ord till jungfru Maria om henne som funnit nåd hos Gud och skall föda honom som skulle bli den högstes son. Och vem av oss styr inte om detta budskap så att orden om  ”Davids tron” och”Jakobs hus” tonas ner för tanken på en Jesus som en hela världens frälsare. Och vem av oss älskar inte berättelserna om Jesu moder Maria och om Jesu underbara födelse!

Men vi är inte alla. En ökande andel av vår befolkning har skjutit undan jungfru Maria för andra kvinnliga förebilder. Men de gör som vi om än med andra förtecken. De lyfter upp, tonar ner för att  bereda plats i eget inre. Det hjälper dem att leva.

Vi människor, vare sig vi kallar oss  kristna eller ej, finner nämligen inte harmoni och jämvikt  om vi inte får omge oss med två verkligheter, den påtagliga och den tänkta eller drömda.

Men sedan anfaller oss verkligheten, en verklighet som inte upphör att fråga. Hur är det med våra förebilder och våra drömmar. Vad är skapat i vårt eget inre  och vad svarar mot verkligheten. Och hur förhålla sig om det jag trott på och tryggat mig vid inte är sant. Hur skall jag då kunna stå stadigt?

Och hur blir det om jag är bland dem som håller  för öronen och vägrar lyssna när tvivlet gör sig påmint? Har jag råd med det utan att samtidigt ta skada inombords?

I de här banorna tänker jag när jag nalkas texterna till Jungfru Marie bebådelsedag. Själv drabbas jag obönhörligen av denna ständigt återkommande sanningsfråga. 

Hur är det med berättelserna om jungfru Maria, frågar jag mig? Står inte dessa i den heliga fantasins sammanhang? Har man inte av den historiska sanningen skapat helig myt? 

Och jag märker att jag inte kan värja mig. Allt tyder på att den bibliska sanningen bottnar i helig myt.

Jag känner bara ett sätt att vara ärlig mot mig själv. Det är att sanningen om Jesus hämtas vid korset. Där avslöjas trons väsen, att Jesus är Guds son och som sådan sanningens själva källa.

Sen kan jag gå bakåt och kommer då till  den heliga jungfrun. Som den korsfästes moder är hon helig och som den heliges moder upphöjd. Ett kan därför aldrig tas ifrån henne; att hon födde Jesus den korsfäste och uppståndne.

Bibelstudium den 18 mars 2026

Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. Allt detta är exempel som säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade. 1 Kor 10:1-6

Det är inte bara kaloriintaget som håller liv i oss, inte bara proportionen rörelse vila, utan mycket mer. Tro och förtröstan  är bland det vi inte kan vara utan, en tro som ytterst bottnar i det faktum som heter liv, miraklet över alla mirakler.

Till den tro som utgör en av förutsättningarna för liv och hälsa hör föreställningarna. Sådana klarar vi oss inte utan, vare sig vi bekänner  oss kristna eller inte. Föreställningens bas är verklighet men alltid med en förstärkande  påbyggnad.

Det vimlar av sådana föreställningar i vår omgivning. Liv och samlevnad hänger på dem.  Det är dessa som bidrar till att folk och kulturer hålls samman, samtidigt kan de vara orsak  till djupgående förändringar i mänsklig samlevnad. 

Det för mig tydligaste exemplet på en sådan grundläggande förändring är sekulariseringen. Denna kan  betraktas från många håll. För mig framträder den i all sin tydlighet i och med att den åstadkom och åstadkommer nya värderingar och nya samlevnadsmönster. Det prisvärda kan förvandlas till det förkastliga med ändrade föreställningar. Att så har skett i det sekulariserade Europa är ställt utom allt tvivel.

Men vad har nu detta med ett bibelstudium ur en passus ur första Korintierbrevet att göra? Svaret är att just denna passus exemplifierar vad en föreställning kan stå för. Faktum bakom föreställningarna i 1 Kor 10:1-6 är ökenvandringen i bibeln, skildrad i 2 Moseboken. Redan i den gammaltestamentliga bibeltexten har historiskt faktum omvandlats till föreställning med judiskt religiösa övertoner. Denna omvandling fullföljs av Paulus som läser in Kristus i den klippa som gav vatten åt törstande israeliter och som dessutom accentuerar de bibliska utsagorna om att israeliternas död berodde på religiös olydnad.

Dessa av Paulus förmedlade föreställningar hade till syfte att hålla samman den kristna församlingen i Korint kring sin frälsare Jesus Kristus. För oss sentida kristna lyckades han så till vida att det denne skrev till korintierna blev bevarat till bruk bland kommande generationers kristna. För mig personligen till oskattbart värde.

Det betyder inte att de föreställningar som Paulus ovan företräder skulle vara historiskt korrekta. Långt därifrån. Men de tjänar det syftet att de bevarar traditionen om Jesus, en tradition som i sin tur förmådde och förmår vända upp ner på hittills förhärskande grundläggande föreställningar men med helt annan innebörd.

Föreställningar skall man med andra ord ta på allvar. Detta inte därför att de nödvändigtvis bottnar i korrekta iakttagelser, mer därför att de står till tjänst för att förstärka rådande meningar.

Så le inte överlägset när för dig ogrundade föreställningar saluförs framför dina ögon. Försök förstå i vilket sammanhang de står. Själv har jag gjort det till en livsuppgift att försöka förstå detta. 

Bibelstudium den 11 mars 2026

Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket. Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: »Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.« 1 Kung 18:38 f

När elden slog ner över offerdjuret och förtärde det ropade folket, det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud. Så långt poängen i berättelsen om Elia och baalsprofeterna på Karmel. (1 Kung 18:16-40)

I dag tillhör offerdjur det förgångna, mirakler däremot inte. Mirakler driver fortfartande på med sin övertygande kraft. Detta såväl i värld som i kyrka. Vem vill inte ha en undergörare som ledare eller en profet lik Elia som präst.

Med templets nedrivande år 70 e Kr upphörde emellertid offrande och med rationalitetens seger från 1700-talet och framåt tog sig utvecklingen andra vägar i såväl samhälle som kyrka.

Men nog vill vi fortfarande se politiska ledare som framträder med kraft och konsekvens och andliga ledare som våra främsta gudsvittnen. Det är ju först med sådana ledare som folket eller församlingen kan samlas till enighet och beslutsamhet.

Men händer det fortfarande att Herrens eld slår ner och förtär ”offret och veden”? Förvisso om än i ständigt nya variationer i såväl samhälle som kyrka. Bara så att nedslagen behöver vara av det rätta slaget. Varom inte blir såväl samhälle som kyrka misslett och följden av detta kan bli katastrofal.

Med nutidens ögon var det redan katastrofalt på Elias tid. På folkets jubel och samling bakom sin profet följde nämligen när vi läser som det står. Men Elia sade: »Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!« När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishonbäcken och avliva dem där. 1 Kor 18:40

Som om den handlingen någonsin vore rättfärdig. Dessutom ett av mycket som visar att bibelordet inte behöver vara ord från Gud utan mer spegla föreställningar som rådde vid dess tillkomst.

Guds folk kan alltså samlas kring underverk och märkliga ting, utan att därav blir något gott. Och hela länder kan stå eniga bakom sina ledare, samtidigt som denna enighet leder till katastrof.

I politiska frågor tror jag mig inte om att kunna tala med större tyngd än andra.  Om religion däremot vet jag var jag står.  Här är det korset som gäller. Det är endast enighet kring korsets försonande innebörd som skall tillåtas slå ned i församlingen som en förtärande eld mitt ibland oss och få oss att ropa ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud”. Och gör församlingen inte  det utan fortfarande tycker det är rätt att döda Baalsprofeter,  desto större anledning att ropa.

Bibelstudium den 4 mars 2026

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. Heb 11:1-3

Hebreerbrevet är som det mesta i bibeln färgat av tid och omständigheter något man måste ha i minnet vid tolkningen. Men specifikt om detta inte här och nu. Nu är det tron som intresserar, den tro som enligt författaren lägger grunden för det vi hoppas på och som ger visshet om det vi inte kan se.

Som Hebreerbrevets författare ser det  är det också.För oss människor har verkligheten två sidor, en sida som vetter mot vetande, en som vetter mot tro. Båda nödvändiga för vår verklighetsuppfattning. Vetande utan tro är som siffror radade på varandra utan begripligt sammanhang, tro utan vetande blir till godtycke.

Detta insåg alldeles uppenbart Hebreerbrevets författare, vem denne nu var. Hela hans bok kan läsas som en tillämpning av denna korsbefruktning av låt oss kalla det vetande och tro. Och ämnet är sonen, sonen som heter Jesus. Kring honom kretsar allt. Jesus är för honom alltings jämförelsepunkt.

Det är, för att återgå till allmän sanning, inte enbart när jag möter människor med skadad tro och skadad verklighetsuppfattning som jag kan lägga grunden för mitt bemötande genom att göra paradigmet tro vetande aktualiserat i mitt inre. Även i mitt bibelstudium kan jag göra det och inte minst när jag reflekterar över min egen tro, en tro som liksom för Hebreerbrevets författare har sitt centrum i Jesus.

Men när jag gör det är det inte på biblicisters sätt jag beter mig. Dessa inmutar allt vad som i bibeln betraktas som fakta under skyddad sanning, gudomlig sanning. De inser inte att bibelförfattarna som vi andra var infångade i den egna tidens sanning. Dåtidens sanning är för biblicisten lika med nutidens. Men den uppfattningen blir jorden platt och himlen en kupa, för att dra den åskådningen  till sin spets.

Jag låter istället det som idag gör anspråk på att vara sant, historiskt som naturvetenskapligt vara sant och ställer detta mot min inre föreställningsvärld. En inre föreställningsvärld som är mättad med intryck av den Jesus, som sedan barnsben i ständigt nya konstellationer aktualiserats i mitt inre, en Jesus som i mitt inre, mitt i sin fakticitet ändå alltid representerar min tro. Denne Jesus ställer jag alltså mot dagens verklighet och ur detta möte träder min sanning fram.

På ett eller annat sätt gör andra som jag om än med andra förtecken. Deras trosföremål må vara historiska förebilder eller aktuella. Resultatet blir principiellt sett det samma. Sanningen springer fram ur mötet mellan trosföremål och historiska, naturvetenskapliga eller aktuella fakta.

Alltså, den sanning som växer fram, framstår ur mötet mellan det trodda och det sedda, eller om man så vill mellan tro och vetande. Så alltid och i alla sammanhang. 

Bibelstudium den 25 febr 2026

För körledaren. En psalm av David.

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,

svik mig aldrig!

Du som är trofast, rädda mig,

lyssna på mig,

skynda till min hjälp.

Var min klippa dit jag kan fly,

borgen där jag finner räddning.

Ja, du är min klippa och min borg.

Du skall leda och styra mig,

ditt namn till ära. 

Du skall lösa mig ur snaran de gillrat,

du är min tillflykt

Ps 31:1-5

Psaltaren är som en spegel av oss själva.  Den befäster oss i en gudstro som speglar både närvaro och frånvara, både en närvarande Gud och en till synes frånvarande. Sådan är nämligen verkligheten. Den var det då och är det fortfarande.

Den trettioförsta psalmen speglar denna dubbelhet. I det ena andetaget vittnar den om Guds hjälp, i det andra vädjar psalmisten om hjälp. Psalmen igenom denna dubbelhet mellan gudomlig närvaro och gudomlig frånvaro, mellan Guds ingripande och en Gud som tiger.

Även psalmtexten ovan Texten ovan speglar både det ena och det andra. Gud är samtidigt en klippa dit psalmisten kan fly och något han hoppas på.

Så var det och så har det alltså förblivit. Så länge vi lever är Gud både något vi har och något vi längtar efter. Tro inte på de predikanter som påstår annat.

Du bekännande kristen, inbilla dig inte att du är bättre än psalmisten. Du är lika partisk som någonsin denne som tror sig veta att fienden alltigenom är ond. Denne gillrar snaror,  påstår psalmisten, som om inte psalmförfattaren själv ofta gör likadant.

Så läst blir psalmen en trosspegel, en hjärtats bekännelse, en bekännelse som blottar ett gudsförhållande som är ofullständigt. Den blottar en troendes inre som inte nått trons fullkomnande.

Jag tror att hela Psaltaren skall läsas med detta som utgångspunkt. Den speglar ett gudsfolk för vilket Gud är allt, men där Gud ännu inte tillåtits genomlysa allt. Där nämligen Gud uppenbarat allt blir inte bara andras synd uppenbar utan också den egna.

Därför behöver vi Kristus, därför behöver vi korset. Psaltaren förbereder oss på korset, vittnar t o m om korset, men är inte korset.

En av mitt stifts tidigare biskopar, Hans Erik Nordin har skrivit en bok om hur man skall ställa sig till Psaltarens ofullkomlighet, närmare bestämt om psalmisternas oomvända sinnen. Dessa inte bara gillrar snaror, som i texten ovan, de hatar också och vill hämnas.

Ovan har vi mitt svar på Hans Erik Nordins fråga. För mig är psalmisternas hat ett bevis på att bibeln i sig rymmer mycken ogudaktighet, d v s mycket av det onda som finns även i troendes hjärtan.  Den blir därigenom en trosspegel som gör Kristi kors till det enda som speglar den ende sanna Guden.

Slutligen en upplysning till den som uppmärksammar att psalmförfattaren påstås vara David. Tar man de orden på allvar och låter även psaltarpsalmer ingå i tolkningen av kung Davids livsgärning kommer man garanterat fel. Det blir ett villospår som mer fördunklar än upplyser. Låter man rubrikens ord betyda, ”tillhör Davidssamlingen”, slipper man det villospåret.

Bibelstudium den 18 febr 2026

9Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning.

alternativt samtidigt, förtydligat ”Gud var i Kristus när han försonade hela världen med sig” 2 Kor 5:19

Bibelordet ovan hämtat från andra korinthierbrevet, ett brev med mer än vanlig  tillspetsning. Vad Paulus där påstår är  att Gud var med Kristus på korset, ja t o m delaktig när Jesus korsfästes. Detta samtidigt som evangeliernas skildringar av korsfästelsen vittnar om Jesu förtvivlan över att uppleva sig  övergiven av Gud.

Därmed blottas en spänning mellan det ”sedda” och det ”trodda”. Det ”sedda”, d v s  det som kunde iakttas, det historiskt förankrade, berättar om en Kristus som upplevde sig övergiven av Gud. Dennes utrop ”min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”, må vara citat från Psaltaren, men återspeglade ändå Jesu innersta förtvivlan. Dock måste denna känsla av övergivenhet  kombineras med Jesu  sista ord innan han dog, ”I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande.” Trots denna sin känsla av att vara övergiven  övergav Jesus inte sin innersta förankring i den Gud som övergivit honom.

Till detta kommer det ”trodda”, dvs Paulus version av korsfästelsen.  För honom må Gud tyckas ha övergivit Jesus men ändå var det alls inte så.  Gud var tvärtom delaktig i skeendet, innerst inne t o m den drivande kraften. Detta sedan  manifesterat i uppståndelsen på den tredje dagen.

Korsets ”sedda” verklighet manifesterat i evangelierna hade alltså sin motsvarighet i det ”trodda”, här manifesterat av Paulus  som vittnar om en Gud  som vid korset skapade nytt när Jesu vedersakare avrättade honom.

På denna spänning mellan det ”sedda” och det ”trodda” kom sedan för all framtid kristen tro att vila. Detta i ett perspektiv där till det ”sedda” kan fogas en Jesus som i tidens stil  förkunnar tidens snara slut och Guds rikes upprättande, samtidigt en Jesus som delade mycket i sin tids föreställningar och tankar.

Med detta är inte allt sagt,  så förstår jag Paulus. Till detta hör också en svindlande tro att Gud, mitt i Jesu känsla av att vara övergiven, inte bara stod vid Jesu sida utan också var ett med honom. Där i Jesus  skapade Gud det som var avrättningens själva motsats, försoning och upprättelse.

Nog om detta här och nu. Dess plats är den kristna förkunnelsen i allmänhet, inte i ett bibelstudium som satt sig före att uppmärksamma läsaren på skillnaden mellan ”sett” och ”trott”, där det  ”sedda” är lätt att ta till sig  och i bred mening tilltalande. Det trodda däremot kräver oundvikligen ett s k ”trossprång” för att både kunna  tros och tillämpas. Det trossprånget har jag som författare av detta bibelstudium själv både tagit och oupphörligen tar. Jag har överlåtit mig till  en Gud, personifierad i Kristi försoning, detta trots att så mycket talar emot denna tro. 

Om det trossprånget kan generellt sägas att det leder till att mycket av det som anses viktigt blir oviktigt och vice versa mycket till synes viktigt blir oviktigt. 

Bibelstudium den 11 febr 2026

Men jag spanar efter Herren,

jag väntar på Gud, min räddare:

min Gud skall höra mig.

8Triumfera inte, du min fiende!

Jag har fallit men reser mig igen,

jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.

9Eftersom jag har syndat mot honom

måste jag uthärda Herrens vrede,

till dess han tar sig an min sak

och skaffar mig rätt.

Han skall föra mig ut i ljuset,

och jag skall se hans rättfärdiga verk. Mika 7:7-10

Texten hämtad från sjuhundratals-profeten Mika men från ett sammanhang som inte specifikt kan knytas till övriga profetior i Mika. Den står alltså på egna ben.  Men nog känner man igen sig. Åtskilliga psalmister ”spanar efter Herren” på sätt som är besläktat med  profetorden ovan.

Profeten gör inte som jag som i mitt dagliga bibelstudium  lik en skriftlärd försöker finna meningen bakom ord talade för flera tusen år sedan. Inte heller som de förkunnare som i sina biblar funnit det frälsande budskapet och den slutliga och allmängiltiga sanningen  och sedan lägger denna sanning  på allt och alla.

Profeten befinner sig i stället på något som liknar ett  slagfält där segern tycks tillhöra fienden och där fiendens segrar förstås som Guds vrede över profetens orättfärdighet. Denne har inte sett det rättfärdiga i Guds verk förutsätts Gud säga. 

Förlusterna släcker dock inte förhoppningen om en vändning med både klarsyn och framtida segrar. 

Efter detta spanar profeten, profetens liv blir så förstått till en spaning efter Herren.

Besläktade tankegångar  återkommer gång på gång, främst i Psaltaren. Där begriper psalmisten inte varför  det går den orättfärdige väl, medan han själv lider förluster. Det är som om Gud övergivit honom. Sedan följer till synes oförmedlat  bekännelsen;  Gud är ändå vid min sida, han skall låta mig segra. Det ena påstås utan begripligt samband med det andra.

Min reflexion utifrån detta leder inte till att jag skall överge min dagliga möda att så rättvist jag det någonsin kan försöka läsa ut vad bibeltexterna rent faktiskt säger. Det leder inte heller till  att våra präster i dag skall förbjudas måla en idealiserad bild av bibelns innehåll till sina församlingar. Detta sker ju i all välvilja som ett slags motkraft i en tillvaro driven av krafter som de vill motverka.

Själv nöjer jag mig förstås inte med att så rättvist jag kan tolka  bibeltexter. Dessutom ställer jag dessa  mot det som idag uppfattas som uppenbart sant. Ur detta möte skapas sedan mitt budskap. Men hur många gånger har jag inte konstaterat att dessa mitt försök att åstadkomma ett trons möte med verkligheten lett till en närmast tom sanning eller i värsta fall med profeten Mikas ord  till ”Herrens vrede”.

Mitt trossprång  blir då att med både profet och psalmister bekänna min tro på att Gud trots detta en dag skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset och jag skall se hans rättfärdiga verk”