Bibelstudium i Vivalla den 14 april 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 14 21 Verkligheten en, synvinkeln något annat)

Bibelstudium i Vivalla den 14 april 2021

Endast Herren kan ge räddning

8För fram dem som är blinda fast de har ögon,

döva fast de fått öron.

9Alla folk har samlats, folkslagen möts.

Vem bland dem kunde förutsäga detta

eller förkunna vad som förut skett?

Låt dem kalla sina vittnen, så att de får rätt

och de som lyssnar blir övertygade.

10Men ni är mina vittnen, säger Herren,

min tjänare, den som jag har utvalt,

för att ni skall få insikt och tro mig,

förstå att jag är Gud.

Ingen gud har blivit till före mig,

ingen skall komma efter mig. (Jesaja 43:8-10)

Först om läget för det Israel profeten adresserar. 

Babylonisk fångenskap, uppgivenhet, hotande upplösning både religiöst, socialt och nationellt. Mänskligt att döma kan det inte bli sämre.

Sen om läsning av texter, även bibeltexter.

Textens nu (dvs när texten brukas) är i bästa fall en spegling av textens då. Textens huvuduppgift är att vara en tjänare åt nuet. Så med alla intryck vi fått, all kunskap vi äger. Allt transporteras till nuet att tas i bruk av och betjäna nuet.

Om bibelstudier.

Även bibelstudiet står i tjänst åt nuet. Bibeltexten nu-tolkad, inte omtolkad till dekoration för annat, har till uppgift att betjäna nuet.

Nu till texten.

Profetian ovan avspeglar vilsenhet men en vilsenhet och en uppgivenhet som bemöts med absolut tro på en Gud som inte överger de sina och med en försäkran om att Gud är den ende och den ojämförbare. 

Vilsenheten beskrivs som andlig blindhet  och dövhet. Texten tecknar  dessutom i korta ord hur människorna trots sin andliga oförmåga försöker finna sina utvägar. Övertygande vittnesmål är det provisorium man får ta till för att komma framåt.

Men bakom allt och i allt befinner sig Israel, Guds utvalda folk, i ett upplösningstillstånd. Deras identitet som gudsfolk och nation håller på att försvinna. Det är den allmänna bakgrunden till texten.

I v 10 f  förvandlas  profeten till en Guds mun som tilltalar sitt folk. Gud försäkrar sig ha allt i sina händer. Trots alla vidrigheter och all skuld som det utvalda folket dragit på sig har Gud inte övergivit sitt folk. Räddningen finns i honom och enbart i honom. Hur denna räddning konkret skall ta sig uttryck  anges inte. Det får bibelläsaren själv finna ut genom att läsa Jesaja 43 i sitt sammanhang. Och detta sammanhang är för oss bibelläsare Jesaja 40-55.

Slutligen tillämpningen

Man behöver inte särskilt mycket av föreställningsförmåga för att inse att vår situation som kristna i Sverige har sina likheter med den babyloniska fångenskapens Israel. Vår identitet som kristna är akut hotad och de kristnas trosvisshet är fått märkbara törnar.

Hur jag personligen försöker värja mig genom att gissla den svenska sekularism som jag benämner förvänd religiositet känner mina regelbundna läsare till. Vad som här skall tilläggas är att Jesajatexten ovan är bland det som uppmuntrar mig  i min tro på en Gud som trots allt har helheten i sina händer.

Jag får alltså mitt i det kristet religiösa upplösningstillstånd som jag och min omgivning befinner mig i anledning att ”brösta” upp mig. Jag kan med bevarat självförtroende lita på att Gud har allt i sin hand.

Annorlunda vore om jag befann mig i överläge. Då vore det synd att vara självsäker. Med inkänning måste jag i sådana sammanhang lyssna på dem som har invändningar och kommer med alternativ. Nog får jag fortfarande tro på att Gud har allt i sin hand. Men att Gud i mitt överläge skall stå vid min sida kan jag långtifrån ta för självklart.

Vem har lärt mig om denna dubbla hållning. Ingen mindre än Jesus själv.

Bibelstudium i Vivalla den 7 april 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6” 13 21 Med känselspröten påkopplade)

Bibelstudium i Vivalla den 7 april 2021

När Israel drog ut ur Egypten,  Jakobs släkt från främlingars land, då blev Juda Guds heliga egendom,  Israel hans välde. Havet såg det och flydde, Jordans vatten vek undan, bergen hoppade som baggar  och höjderna som lamm. Hav, vad fick dig att fly? Jordan, varför vek du undan? Berg, varför hoppar ni som baggar,  och ni höjder som lamm? Bäva för Härskaren, du jord, bäva för Jakobs Gud, han som gör klippan till sjö  och flintan till källsprång. (Psaltaren 114)

     Läs texten ovan som poesi och njut. Ta den som själsodling och känn dig uppbyggd. Läs den som litteratur och upplev dig som bildad. Men ta f a inte texten bokstavligt. Allt detta signalerar mitt inre. Men som religiös människa lyder jag inte mitt inre. I stället läser jag den efter bokstaven vilket lett mig till följande reflexion.

     Jag lever i ett sammanhang som hyllar rationaliteten och lever av rationalitetens segrar. Vad vore väl jag utan rationell sjukvård, hälsosam mat och motion. Troligen död. Det är inte av sig själv man är åttiotvå år på det åttiotredje och fortfarande är pigg och rörlig.

     Trots detta hyllar jag inte rationaliteten. Den hotar att bli allt och när den blivit allt förtrycker och förslavar den. Den förtrycker de icke rationella och ser ner på dem som tror på, låt oss kalla det, vidskepligheter. Imperialism heter det när man ser ner på folk med andra tankar än de rationellt grundade, förtryck när man skjuter undan dem som tänker långsamt eller inte alls.

     Det är den allt dominerande rationaliteten som är min fiende, inte en rationell hållning. Vad vore väl jag, de mina, ja vårt samhälle utan rationalitetens segrar. Det är när rationaliteten påstås vara det över allt och alla rådande som den blir en fara.

     Rationaliteten måste ha ett hålen utväg ur sig själv. Först med detta hål, denna utväg blir rationaliteten mänsklig. Det är min övertygelse.

     Är då psaltarpsalmens hav som flydde, bergen som hoppade som baggar, flintan som blev till källsprång, denna utväg mot mänsklighet?

     Det tror jag inte. Däremot har jag låtit mig förbindas med den utväg ur rationalitetens välde som finns i denna texts förlängning. Detta genom att hänge mig åt det som är psaltarpsalmens fortsättning och fulländning, det under som inträffade när den korsfäste stod upp på den tredje dagen.

     Detta under svär rakt av mot allt vad rationalitet heter. Alla försök att garantera det faktiska i uppståndelsen likaså. Vittnesmål och vittnesbörd i all ära. Ingenting håller för en konsekvent rationell prövning.

     Ändå är uppståndelsen min utväg ur rationalitetens förtryck. Uppståndelsen signalerar för mig att allt trots allt inte är som det ser ut att vara,  d v s sårbart, skört, i det långa loppet tillfälligt. Det finns ett evigt värde och detta värde låter sig finnas genom att jag kanaliserar mitt  hopp till korset och uppståndelsen. Med uppståndelsens kors för ögonen betraktar jag därför den tillvaro som styrs av rationalitetens lagar. Det finns ett hål, en utväg. 

Bibelstudium i Vivalla den 31 mars 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 12 21 När evidensen blir allt)

Bibelstudium i Vivalla den 31 mars 2021

Ty han (Kristus) är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. (Ef 2:14-18)

     Texten ovan är ett vittnesbörd hämtat från Paulus  brev till efesierna. För mig är detta brev eftertänksamt. Det är ett brev skrivet av en som tänkt efter och reflekterat utifrån hur det blivit. Det är resultatet av ett vittnesbörd som satt sig och därigenom fått tyngd.

     Tyngden ligger i teckningen av korset. Till yttermera visso om försoningens innebörd och det t o m på ett för mig begripligt sätt.

     Det som var är dessutom. Fortfarande idag  är fiendskapen det stora hotet. Man står mot man och människa mot människa, kultur mot kultur och land mot land. Detta motsatsförhållande är så djupgående att det hotar vår existens.

     Då i Efesierbrevets miljö förkroppsligades fiendskapen i motsatsen mellan de utvalda och de icke utvalda, mellan judar och hedningar. Hur man än vände på det var skillnaden mellan de båda grundläggande och på skillnaden följde motsättningar, avundsjuka och hat.

     Därmed var det som det är bara så att frontlinjerna ser annorlunda ut idag. Men vi-dom tänkandet är i dag lika starkt som någonsin. På alla plan finns det där. Människa står mot människa och folk mot folk i lika hög grad idag som då.

     Mitt i detta livshotande tillstånd sätter den eftertänksamme Paulus in Kristus. Han låter Kristi uppgift koncentreras på ett enda, att riva ner den fiendskapens skiljemur mellan judar och hedningar. Och han låter Kristus vara utföraren. Och detta mer än annat på korset.

     På korset därför att korset kom att bli konsekvensen av Jesu livsverk. Allt gav Kristus för att förena dem som stod i ett kroniskt motsatsförhållande stod till varandra. Sitt liv gav han för att detta skulle ske.

    Hur då förena? Förena i sig, dvs i honom han som är det nya livets borgensman och grund. I tro på Kristus sker detta under fortfarande. Motsättningar suddas ut och omvandlas till förening med Kristus och nytt mål.

     Detta förenande med Kristus  är en viktig aspekt av det som i bibeln heter försoning. Men här inte som i Paulus äldsta brev som ett för förnuftet dolt  gudomligt skeende. Istället sker försoningen för den eftertänksamma Paulus mitt för våra ögon och som en påtaglig verklighet. I tron på Kristus sker det att av två  blir ett. Judar och hedningar förenas.

     Sitt liv gav Kristus för att detta skulle kunna förverkligas. Och som det började har det fortsatt. Först i en allt annat uppgivande ömsesidig tillit till Kristus sker undret att av fiender blir vänner. Det kan många av oss kristna vittna om. Men så snart relationen till Kristus blir något annat än helhjärtad eller inriktad på annat än försoning förändras förutsättningarna. Och med de förändrade förutsättningarna också relationerna. Av det som var ett kan än en gång bli två, två som står emot varandra i knivskarpt hat.

Bibelstudium i Vivalla den 24 mars 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 11 21 Tänkt verklighet och tro)

Bibelstudium i Vivalla den 24 mars 2021

Ett andligt liv i frihet

Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. (Rom 8:1-4)

     Kristen tro är kristustro. Och kristustro är korstro. Vid korset hämtar en kristen sitt livsmod och vid korset föds hennes fantasi och skaparkraft.

Detta om inte kristustron blir ett bland det myckna, en ingrediens i livet bland många.

     För Paulus i Romarbrevet fanns inte utrymme för livets mångahanda. Allt i Kristus var hans livslösen, allt i Kristi kors.

     En märklig hållning där allt koncentreras till Paulus syn på Guds handlande vid korset, ett handlande som Paulus tolkar på ett för människor i alla tider svårsmält sätt . Det tycks Paulus att Gud vid korset lät sin son bli ett syndoffer, eller tydligare uttryckt att Gud lät det ske att en oskyldig dödades.

     Själv undrar jag inte längre. Jag fyller i stället på där Paulus slutade. Det tycks vara så har jag uppmärksammat att Gud låter det onda ske inte en gång utan flera. Det skär i mitt hjärta när jag tänker på allt lidande som drabbar till synes oförskyllt. Och Gud låter det bara ske. Det är som brydde Gud sig inte.

     Men det är inte som det tycks vara. Det är inte sant att Gud bara låter det ske. Sant är däremot att korset har en fortsättning i uppståndelsen och i ett liv utifrån andra förutsättningar. Till dessa förutsättningar hör mer än annat att offret är förutsättning för livet, att korset som försoningens tecken skapar förutsättning för nya sätt att tänka, leva och inte minst fantisera. Och i min enfald tror jag att allt oskyldigt lidande på ett eller annat sätt står i detta sammanhang.

     Och detta inte bara för att jag skall ha något att spekulera över utan f a något leva av. Korset och uppståndelsen visar sin kraft i att det öppnar för ett befriat sätt att leva. Såvida allt inte stelnar till och återgår till det gamla vanliga. Kristus blir en bland många, utbytbar mot andra storheter och det utan att det märks. Den uppståndne är desarmerad.

     För Paulus var korset hans livslösen och samtidigt hans kraftkälla. Hans tankar om Kristus som syndoffer stod i det nya livets sammanhang och måste förstås utifrån detta nya sammanhang.

     För mig lever tanken på att korset inte är något isolerat. Jag fogar in alla livets olidligheter under Paulus tankar om att Gud lät sin son bli ett syndoffer. Bakom tankarna på att Gud låter det onda ske, ser jag en Gud som vill uppståndelse.

     Jag förlitar mig alltså på att bakom tankarna om syndoffer och bakom erfarenheten av ond bråd död, finns en Gud som frigör liksom han en gång frigjorde Kristus. Med den bilden av verkligheten inom mig vill jag leva mitt liv och möta de mina.

Bibelstudium i Vivalla den 17 mars 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 10 21 Kropp och själ förenade till ett)

Bibelstudium i Vivalla den 17 mars 2021

Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. De skall tacka Herren för hans godhet,  hans underbara gärningar mot människor.  (Återkommande refränger i psalm 107 i Psaltaren)

     Vad jag nedan lägger ut är Psalm 107: 1-32. De avslutande versarna i denna psalm nämligen v 33-43 har ett annat tema och kräver sin egen utläggning. Jag förutsätter att den som läser mitt bibelstudium gör det med psalm 107 uppslagen.

     Psalmen handlar om mänskligt elände på bred front. Först om flyktingars öde (v 2-9), därefter om dem som levt orättfärdigt och därför drabbats av bottenlöst elände (v 10-16). Sedan om sjukdom. Den förutsätts i psalmen vara orsakad av synd (v 17-22), varpå följer dem som råkat ut för sjönöd i samband med storm (v 23-32)

     Psalmisten gör ingen skillnad mellan nöd som man själv är orsaken till och nöd som man utan egen förskyllan  drabbas av. Man observerar vidare sambandet mellan orättfärdigt liv, respektive syndigt liv och olycka. Detta samband är en självklar förutsättning i Israel. Först Jesus sätter frågetecken för detta samband.

     Det mänskliga eländet må vara självförvållat eller inte, här görs ingen skillnad.  Såväl det ena som det andra möts av samma refräng.

Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. De skall tacka Herren för hans godhet,  hans underbara gärningar mot människor.

     Psalmen förutsätter att vad som än händer får vi bedja till Gud om hjälp. Visst är också att Gud hjälper vare sig det onda är självförvållat eller självpåtaget. Psalmen förutsätter vidare att på bönhörelsen skall följa tacksamhet. Guds ingripanden skall leda till vår lovsång.

     Tar man sig tid att tränga in i Psaltaren i sin helhet upptäcker man att allt visst inte var rika rätlinjigt som dagens psalm förutsätter. Lovsången över Guds frälsande ingripanden är ofta föregripande.  Mitt i katastrofen lovsjunger psalmisterna för Guds frälsande ingripanden. Lovsången är lika mycket hopp som tacksamma konstateranden.

     Så var det och så är det fortfarande. Vi som ber till Gud och tackar Gud för hans välgärningar tvingas ofta göra det långt innan vi blivit bönhörda, om vi någonsin blir det.

     Detta är karakteristiskt för en kristen livshållning. Det frälsande undret må utebli, vi tackar ändå Gud. Vår tacksamhet är en del av vår tro på en Gud som inte överger någon av de sina vare sig det vi drabbats av är självförvållat eller inte.

     Detta påpekat inte minst till mig själv som lovsjunger Gud över hans frälsande gärningar samtidigt som jag har en hustru som drabbats av en fortskridande demens som läkarna i dag anser vara obotlig. Trots detta fortsätter jag att lovsjunga Gud för hans frälsande under.

     Nog tror jag på att undret kan ske, men sker det inte fortsätter jag ändå att lovsjunga Gud för att han helar och upprättar både mig och min hustru.

     Sedan slutligen om psalm 107. För mig är det självklart att bakom den konstfullt uppbyggda psalmen finns en författare, en konstnär som utformat det som är till för alla. En konstnär som hjälper mig att lovsjunga i livets alla skiften. Det är med psalm 107:1-32 som det är med Herrens bön. Den är utformad av en person att användas av alla. I Herrens böns fall är denne ende, Jesus. Här är författaren okänd. 

Bibelstudium i Vivalla den 10 mars 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 9 21 Du som är troende, sa grannen)

Bibelstudium i Vivalla den 10 mars 2021

Men Jesus visste vad de hade i tankarna och sade: »Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus. Luk 11:17 

(Versen hämtad från avsnittet Demoner drivs ut med Guds finger Luk 11:14-23.  Bibelstudiet förutsätter att du slår upp i bibeln och läser detta avsnitt i sin helhet)

     Demoner är det gott om  i våra evangelier, demoner som splittrar, drar isär och förstör. På alla nivåer härjar demonerna. I versen ovan är det ”riket” som är drabbat, i en av parallelltexterna familjen. Men såväl ”riket” som familjen är exempel på något generellt. Allt kan drabbas av demonernas neddrivande och splittrande verk. Inte minst jag själv.

     Den text varifrån jag lyft fram en enda vers som ämne för min betraktelse ingår i ett stridssamtal mellan Jesus och några av hans motståndare. Och det Jesus gör i detta stridssamtal är att han sätter fingret på den ömma punkten, att demonerna splittrar, drar isär, föröder. 

     Att han själv skulle stå i  de splittrande demonernas tjänst, som några av folket trodde,  faller på sin egen orimlighet. Själv står han i gudsrikets tjänst. Eller som det står: Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er ( Luk 11:20). 

     Nu till min egen förståelse av denna text. Det är nämligen på mig själv jag först tänker när Jesus varnar för riket som råkar i strid med sig själv. Det är ju så mycket som drar åt olika håll i mitt inre, så många intressen att försvara, så mycket att skydda för insyn.

     Men hur komma till rätta med den inre splittring som döljer sig bakom min fasad av sammanhållen och harmonisk människa?

     Min väg är och har från ungdomen varit den religiösa vägen. Inte så att jag skjutit mänsklig visdom åt sidan. Mer så att jag integrerat  mina mänskliga insikter i det övergripande som är tron på en Gud inför vilken jag i tro får träda fram i min inre tillbedjan.

      När jag säger att jag trätt fram inför Gud betyder det de facto att jag gått till bibelns Jesus och i denne Jesus upptäckt Gud. I sig själv är Gud för mig ett mysterium som jag omöjligen kan få grepp om. Men i tron på Jesus får jag fatt i Gud, eller rättare sagt fatt i vad Gud vill med mig. Och det han vill är att jag skall bli hel. Den splittring som härjar i mitt inre, de varandra motsägande krafterna som var och en kräver sitt utrymme skjuter han åt sidan när jag i tro vänder mig till honom i bön och meditation. I honom kan jag nu framträda som en hel människa. 

      Jag är upprättad av honom som gick i döden för människors upprättelses skull.

Detta sagt inte för att det måste sägas, utan därför att döden på korset följde som en konsekvens av Jesu liv. F a var korset en konsekvens av en livshållning som demonerna aldrig förmådde luckra upp i sina försök att splittra och sära. Till döden höll Jesus fast vid sin uppgift att vara den förmedlande länken mellan Gud och människor. 

Bibelstudium i Vivalla den 3 mars 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 8/21 Fri vilja och sammanhang)

Bibelstudium i Vivalla den 3 mars 2021

Jag kallas villolärare men säger sanningen, jag är misskänd men ändå erkänd, jag är nära döden men ändå lever jag, tuktad men inte till döds, plågad men alltid glad. Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt. (2 Kor 6:8b-10)

     Pressad av korinthier som ville gå andra vägar än de av Paulus angivna blottar sig Paulus. Han säger precis som det är. Allt ger han, allt tål han, ingenting behåller han för egen del. Det må kosta vad som helst. Ändå äger han allt.

     Vad är det då han äger? Kristus. Vilken Kristus? Den vision av den uppståndne Kristus som han upplevde vid sin omvändelse i Damaskus, denne och ingen annan uppfyllde hans inre. För den för honom uppenbarade Kristus gav han allt. I honom och endast i honom ägde han sin rikedom. Ingenting kunde rubba honom i den övertygelsen.

     Hur reagerar jag som bibeltolkare på detta? För det första att vittnesbördet i 2 Kor 6 är äkta. Här är det ingen efterföljare till Paulus som i Paulus namn utformat hans tankar. Det är annars vanligt i Nya testamentet. (Mer om det i andra sammanhang.) Här är det tveklöst Paulus själv som talar och inte bara talar han blottar sitt innersta.

     Det finns fler som är som Paulus. I sina hjärtefrågor är de oböjliga. Kompromisser är dem förhatliga. Det finns ensanning, enbart en och den egna sanningen är den enda sanningen. Sånt folk har jag svårt med. Vill helst undvika dem.

     Men Paulus är för mig det stora undantaget. Vittnesbörden om Jesus är många och inte alltid entydiga. Jesu ord har filtrerats i flera olika berättelsetraditioner, tydligast i två huvudtraditioner, den synoptiska (Matteus, Markus och Lukas) och Johannestraditionen (Johannesevangeliet och den johanneiska traditionen). Det hela drar åt flera håll. Sen får mina teologiska lärare (Fridrichsenskolan) säga vad de vill. Om inte Paulus kommit med sin för mig entydiga förståelse av Kristi betydelse, hade av den kristna tron kunnat bli mycket. Det blev den förstås också, det visar kyrkohistorien. Men för mig har jag i Paulus förkunnelse, f a i de ursprungliga paulusbreven och till dessa hör otvivelaktigt Korintiherbreven, fått en inriktning som jag inte kan vara förutan.

     Backar man bara ett kapitel och kommer till 2 Kor 5  får man i klartext reda på vad kristen tro enligt Paulus handlar om. Det kapitlet handlar om försoning och ger Paulus svar på försoningens hemlighet. Läs avsnittet ”Gud vill försoning”, 2 Kor 5:11-21 så får ni svaret varför Paulus var orubblig.

     Nog kan även jag se att Paulus var omöjlig, orubblig som han var. Och nog kan även jag se att det inte kan vara Paulus efterföljare som vi skall välja till biskopar i vår kyrka. Det skulle innebära kraschlandning i både det ena och det andra avseendet.

     Ändå är Paulus nödvändig. Han markerade med sitt exempel att Jesus måste få vara utgångspunkten för all bibeltolkning och då inte vilken Jesus som helst utan försonaren Jesus Kristus.

     För Paulus var Jesus trons Kristus. Och trons Kristus var försonaren. Med denna sin tros glasögon läste den skriftlärde Paulus sin bibel. Jag gör på samma sätt. Men jag vägrar gå med på att detta är den enda tolkningen. Med öppna ögon läser jag bibeln i hela dess mångfald. Men med trons ögon ser jag bakom allt Kristus försonaren.

Bibelstudium i Vivalla den 24 februari 2021

Bibelstudium i Vivalla den 24 februari 2021

Jesus som överstepräst

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp. (Hebreerbrevet 4:14 ff)

Glöm inte att det vi upplever är tudelat. Å den ena sidan har vi verkligheten, å den andra den i vårt inre föreställda verkligheten. Det ena betingar det andra och smälter i vårt medvetande samman till ett. Vi klarar oss inte utan denna tudelning. Jag vet vad jag talar om eftersom hon jag på jorden älskar mer än andra blivit demenssjuk. Hennes föreställda och upplevda  verklighet är inte som den skall. Hon lever i långa stycken i en fantasivärld.

Verkligheten var tudelad också för Hebreerbrevets författare, troligen en grekiskt  bildad jude som blivit kristen. Mer vet man inte om honom.

I dennes föreställningsvärld var Jesus överstepräst i ett överjordiskt tempel. Översteprästen Jesus trädde upp inför Gud, själv prövad men befunnen ren, och vädjade för de sina som inte bestått provet. Han gjorde det med böner om Guds förbarmande.

På denna vädjan vilade de kristnas hela existens enligt Hebreerbrevets författare. På översteprästens, det betyder Jesu bön inför Gud, vilade deras förlåtelse, deras andliga liv och deras fortsatta liv i Gud.

Nu är frågan om man kan göra som Hebreerbrevets författare. Kan man föreställa sig Jesu frälsningsgärning, hans korsfästelse och uppståndelse som en himmelsk tempelgudstjänst?

Var korset som Hebreerbrevets författare tänker sig konsekvensen av en livsgärning som syftade till ofullkomliga människors räddning. Spikades Jesus upp på korset därför att den frigörande förlåtelsen var ett med hans väsen och  därför hotade hela den judiska religiositetens bestånd?

I de tidiga kristna församlingarna har man ansett detta. Det var ytterst därför Hebreerbrevet togs upp i kanon och finns med i våra biblar idag. Detta trots att vi inte ens vet vem som är författaren till detta brev, eller kanske rättare rundskrivelse till kristna församlingar.

Men det  betyder inte att man som kristen behöver tänka sig Jesus på exakt samma sätt som Hebreerbrevets författare. Människors föreställningar växlar utifrån tidens tankesätt.

Vad är det då som avgör om något skall betecknas som kristet. Enligt min mening att man hamnar rätt i sin tolkning av korset. Att Jesus hängde där på korset för vår skull, att hans död och uppståndelse står i förlåtelsens och upprättelsens sammanhang är ett måste i all äktkristen föreställningsvärld.

Sen skall denna korsets sanning sättas in i vårt sammanhang. Men då är vi inte inne på religiös föreställningsvärld utan på hårdkokt analys och ärliga fakta. Dessa skall förstås utifrån korsets sammanhang. När så sker lever den kristna tron.

Bibelstudium i Vivalla den 17 februari 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 7 21 När allas lika värde kapsejsade)

Bibelstudium i Vivalla den 17 februari 2021

Herrens lidande tjänare

Min tjänare skall ha framgång,  han skall bli upphöjd, mäktig och ärad. Många förfärades över honom, så vanställt var hans yttre, så föga mänskligt hans utseende. Men nu får han många folk att häpna, och kungar förstummas inför honom,  ty de ser något de aldrig hört talas om, bevittnar något de aldrig anat. (Jesaja 52: 13 ff9

     Herrens lidande tjänare, det vet vi vem det är. Jag skulle vilja se den kristne som på direkt fråga inte närmast med ryggmärgen skulle svara, Jesus. Och först som sist har jag inget att invända mot det svaret.

     Men att Herrens tjänare kan vara mer än just Jesus tror jag inte att det är så många som kan tänka sig. Men bibelöversättarna till Bibel 2000 är ett viktigt undantag. Slå upp i din bibel och läs i noterna till texten ovan, ska du märka det. Översättarna kan i rollen som Herrens tjänare förutom Jesus tänka sig endera Israel som folk, eller någon som representerade folket.

     För mig är naturligtvis Jesus Herrens tjänare i egentlig mening. Men som jag ser det finns det också andra som kan komma i fråga, t o m flera än vad bibelöversättarna kan tänka sig.      Låt oss se vad som kvalificerar till denna äretitel.

     Alldeles tydligt skall det börja illa för Herrens tjänare. Många skall förfäras över denne, bildlikt uttryckt skall tjänarens yttre vara vanställt och ansiktet föga mänskligt

(Sättet att uttrycka dessa föga smickrande iakttagelser i två olika men likbetydande uttryck kallas parallellismum membrorum och är vanligt förekommande i Gamla testamentet. Ta bara inte parallellismen bokstavligt. Vad profeten menar är förmodligen främst vill framhäva är att folk skall tycka illa om Herrens tjänare. Denne förfulas av att han står för det andra föraktar.) 

     Men sen skall det vända. Både folk och kungar skall häpna och förstummas inför den förr föraktade. De får bevittna vad de aldrig någonsin kunnat ana. Detta inte därför att Herrens tjänare ändrat sig. Tvärtom har denne hållit fast vid det som tidigare väckte förakt. Skillnaden är att folk nu fattat, ja att det efter en tid var omöjligt att blunda för att det som tidigare föraktades egentligen stod för det goda.

     Så till kandidaterna till äretiteln Herrens tjänare. Ursprungligen tillhörde Israels folk dessa kandidater förstår vi av noten till bibel 2000. Motsvarigheten skulle i vår situation vara kyrkan. Hennes uppgift att vara en Herrens tjänare är ju på grund av hennes höga målsättning närmast självklar. Men kyrkans kanditatur faller platt till marken.

     Felet med kyrkan är att hon gör det folk vill att hon skall göra, behaga. Behaga i tidens mening och utifrån tidens ideal. För det får hon kredit. Sen när det kniper och det som kräver självuppoffring är av nöden viker hon undan. Det märker folk och responderar med förakt. 

     Jag  skulle kunna fortsätta min rannsakning av kandidater men avstår. Det leder inte framåt.  Dags istället att komma till kärnan och kärnan är Kristus, han som är och var Herrens tjänare i egentlig mening.

     Varför är han det? Tillåt mig att uttrycka mitt svar personligt och  i presens. Han är det inte främst därför att han i yttre mening är av gudomligt ursprung. Men därför att han är det i inre mening. Detta genom att ta på sig det vi själva inte förmår bära och i allvarets stund offra sig inte oss.

     Om detta bärande och detta offer handlar hela det kapitel, Jesaja 53, som följer på och fullföljer dagens text. För mig är detta kapitel nyckel till hela bibeln.

     Så till sist åter till frågan om ytterligare kandidater till ärenamnet Herrens tjänare. Mitt slutgiltiga förslag lyder; först i Jesu efterföljelse kan Herrens tjänare på nytt träda fram. Först i självutgivandet blir Herrens tjänare synlig.

Bibelstudium i Vivalla den 10 februari 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 6 21 Levande tankar och föreställda)

Bibelstudium i Vivalla den 10 februari 2021

Hög är Herren, men han ser de låga, upphöjd och fjärran känner han allt. När jag drabbas av nöd bevarar du mitt liv. Mot mina fienders vrede sträcker du ut din hand, din starka hand räddar mig. Herren skall fullborda vad han gör för mig. Herre, din godhet varar för evigt.  Upphör inte med ditt verk! (Psaltaren 138: 6 f)

     Psalmistens dubbelhet är också min. Å ena sidan finns där känslan av att vara bevarad, innesluten, välsignad, räddad. Å den andra, insikten i och erfarenheten av att leva i en värld där död och kaos obönhörligen tränger sig nära och hotar mig och de minas liv. För att inte tala om psalmens avslutning, ropen till Gud Upphör inte med ditt verk. Det är som psalmistens ord vore mina. Vad annat är nämligen min dagliga aftonbön än ett rop till Gud Upphör inte med ditt verk

     Den konkreta bakgrunden till psalm 138 är okänd. Det har spekulerats i att psalmen skall ses mot bakgrund av befrielsens ur den babyloniska fångenskapen. Men ingen vet. Det man kan veta framgår av textens eget vittnesmål, inte av något annat. Och det vittnesmålet är tydligt. Psalmisten är både hotad och tryggad, hotad av nöd och fiender, bevarad av en Gud vars godhet varar för evigt.

     För mig är denna dubbelhet, hotad och tryggad, signifikativ. Hotade men samtidigt tryggade går vi, vare sig vi är kristna eller inte, genom livet. Hotet är reellt, tryggheten både reell och känslomässigt betingad. Det är dessutom nödvändigt att vi är medvetna om den dubbelheten. Den som inte upplever hoten lever farligt. Den våghalsige får ett kortare liv än den försiktige. På motsvarande sätt med den som inte inom sig känner sig trygg och bevarad. Den som inte bär trygghet inom sig orkar inte leva. Hur många bevis har jag inte på detta?

     Ibland vill hoten ta över tryggheten. Detta även för mig. Ni som följer mig på min hemsida där jag bland annat skriver under rubriken ”Med mina glasögon” har nog märkt att jag fightas med min gudstro. Detta främst därför att  jag vägrar ge upp sanningskravet. Det betyder i praktiken att jag även tar ateisternas argumentation på allvar detta om så det hotar mitt innersta.

     Men vad ni inte känner till är mitt möte med Gud i min förbön. Där är alla ”men” som bortblåsta. Där tryggar jag mig till Gud som vore jag ett barn, vars liv vilar i sin mors händer. Där är Gud mitt värn inför allt som hotar.

     Och hotad är jag. Min hustru håller på att tas ifrån mig i en till synes obotlig demenssjukdom. Och själv börjar jag bli gammal. Ett enkelt ryggskott gör när detta skrivs att jag t o m har svårt att ta på mig strumporna.

     För mig är det självklart att psalm 138 är sprungen ur nöd. Detta vare sig den babyloniska fångenskapen är hotet eller något annat. Psalmen är för mig ett av många vittnesmål om att tro föds i och utvecklas ur nöd. I nöden tryggar sig psalmisten till Gud. Inte så att i nöden allt blir självklart. Fortfarande lever där hotet och tryggheten sida vid sida. Därav slutorden i psalmen där psalmisten till Gud utropar Upphör inte med ditt verk!

Jag känner igen mig. Är inte all min bön ytterst ett rop till Gud: Upphör inte med ditt verk!