Bibelstudium den 31 maj 2023

Bibelstudium den 31 maj 2023

Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid.

Du ger dem och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta.

Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, 

du tar ifrån dem deras anda och de dör och blir till mull.

Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. (Psalt 104: 27-30)

Av Gud beror allt, liv som död,  glädje som förskräckelse.  Allt kan sammanfattas i ett allt övergripande gudomligt handlande. Så lär oss denna psaltarpsalm.

Så förstådd blir Gud tillvarons livsprincip och som sådan något som det är omöjligt att förneka Denne Gud behöver vi inte tro på, inte kalla vid namn, inte tillbe. Honom förhåller vi oss till delaktiga som vi är i  livets under och dödens faktum.

Detta har nutiden insett klarare än tidigare generationer. Insett i den mån vi förstått att leva i samklang med livets och dödens krafter.

Och många har förstått. Vem förstår inte det ändamålsenliga i vidgat vetande, vem inser inte att livet vinner på fred och samförstånd, vem förstår inte att alla tjänar på att leva i samklang med den jord på vilken vi lever.

Nutidens människor säger sig inte tro på Gud. Men vad betyder detnär nutiden  tydligare än tidigare generationer vet att förhålla sig till   till livets och dödens krafter. Och att förhålla  sig är inte det detsamma som att tro?

Upplysta nutidsmänniskor värnar om forskningens framsteg och vet att förhålla sig till en planet som förgiftas och förgås om vi inte lever av den på ett adekvat sätt. Skulle dessa människor till äventyrs fördjupa sig i psalm 104 i Psaltaren fann de där en Gud som för deras inre blick förvandlats från trosföremål till faktum.

Och jag som gammaltroende gläds, gläds över nya möjligheter att komma till rätta med Gud i en tid som lämnat Gud utanför.

Däremot låter jag mig inte nöja. Till min andliga kost hör nämligen inte enbart Psaltaren. Mer än annat har jag låtit mig fångas av evangeliet. Och evangeliet låter sig inte mättas av en Psaltare som  ser Gud som livets och dödens faktum. För evangeliet är döden inte en definitiv slutpunkt. Allt ändar inte  som psalmisten förkunnar i en mylla som bildar grogrund för nytt liv fristående från det gamla.

Evangeliet förkunnar att livet inte slutar i och med döden. Det finns en väg från död till liv. Men för att tro på det går det åt en frälsare som gav sitt liv för oss. Och till den tron leder oss inte studiet av Psalm 104 i Psaltaren. Så långt  hade man ännu inte kommit.

Bibelstudium den 24 maj 2023

Bibelstudium den 24 maj 2023

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta. Joh 16:12-15

Talet ovan är en del av Jesu avskedstal till sina lärjungar. När jag tar del av dessa ord är förutsättning för förståelsen att jag på en och samma gång ser på texten ovan som både historisk och överhistorisk (=budskap från Jesus).

Texten som historisk sanning leder oss till en lärjungakrets som erinrar sig vad Jesus sade inför sitt avsked. Det är en mix av vad man kom ihåg av Jesu ord och det man erfarit och erfar av Andens kraft i nutid. Historiskt betraktat har vi inte att göra med vad Jesus exakt sade vid detta tillfälle.

Som överhistorisk sanning, alternativt som budskap från vår uppståndne Herre försvinner alla relativiseringar. Här är det Jesus som talar och han gör det direkt in i våra hjärtan. Och vi erfar att det han säger är sant.

Sant är det trots att det är stora ord. Inget mer och inget mindre än hela sanningen skall vi få del av. Själv har jag smakat på något av denna sanning när jag dagligdags borrar i Guds ord. Det betyder när jag inte ger mig innan jag funnit det bärande i den bibeltext jag studerar. 

För mig är således bibelstudiet platsen för den utlovade sanningen. Studerkammaren är bildlikt talat mitt bönerum, platsen för mötet med det heliga.

Andra har inte samma erfarenheter som jag. Jag minns den katolske prästen pater Creutzer som på sextio-talet  försäkrade att hans egen kyrka till skillnad från min var bärare av den av Jesus utlovade Hela sanningen. Åter andra har för mig vittnat om andliga upplevelser och det med samma syfte.

Gemensamt är förmodligen att vi erfarit inte hela sanningen mer  en smak av sanningen, en smak som ger mersmak. Vidare att denna gåva förmedlas oss via den uppståndne som talar till oss genom sin Ande. Hur denne Ande uppträder är egentligen likgiltigt. Huvudsaken är att Anden smittar av sig  och att sanningen blir levande för oss.

Den andra delen av texten handlar om Jesu förhållande till Gud. Här förkunnar Johannesevangeliet Jesu enhet med Fadern. Om vi återgår till en historisk läsning  får vi bekräftat att de johanneskristnas förkunnelse tenderade att lyfta in Jesus i gudomen och det på bekostnad av hans mänsklighet. I texten utrycks den tendensen i orden ”Allt vad Fadern har är mitt”.

Må så vara med Jesu gudomlighet såvitt man inte därmed skymmer Jesu mänsklighet. Det är ju Jesu ”tillspetsade” mänsklighet som ger nerv åt såväl förkunnelse som tanke. Men, och det är bäst att jag säger det öppet,  jag har svårt att få Gud och Jesus att smälta samman till ett. Tillvarons obönhörlighet, de starkastes ständigt segrar över de svaga vittnar visserligen om Gud, men inte om Jesu Gud. Jesus både var och är ju det svagas Gud.

Först i stunder då jag erfar en fläkt av den utlovade hela Sanningen blir jag för en stund kvitt mitt tvivel på Guds godhet och kan  helhjärtat lovsjunga den Gud som också är Jesu Gud.

Bibelstudium den 17 maj 2023

Bibelstudium den 17 maj 2023

Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Rom 8:22-27

För mig får denna text från Romarbrevet 8 liv när jag ser förbindelsen mellan det alldagliga och det uppenbarade, mellan det vi känner igen oss i och det Paulus förkunnar.

Vi känner igen oss, eller borde känna igen oss, i tillvarons dubbelhet där det ena är det tänkta, det andra det vi kan ta på och registrera.  Denna dubbelhet förutsatte Paulus och den förutsätter vi. Ja mer än så, vi lever dagligdags i denna dubbelhet En människas liv kan ses som ett enda stort växelspel mellan det tänkta och det påtagliga. Det tänkta tolkar det påtagliga och det påtagliga korrigerar det tänkta, när livet är som det skall.

Så också för Paulus, även för honom vore livet inte liv utan just detta växelspel. Det som skiljer honom från oss andra är hur han i texten ovan beskriver detta dubbelspel. Å ena sidan talar han om skapelsen som ”ropar som i födslovåndor” å andra sidan om hoppet som ser en helt annan fullkomnad verklighet. 

Så kan han tala mot bakgrund av kors och uppståndelse, där korset står för verkligheten i dess mest grymma form och uppståndelsen för den fullkomnade verklighet som följde på korsets död. I texten ovan uttrycks detta i följande ord: ”Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp”.

Andens plats i detta spel är att förmedla.  Det var med Andens hjälp Paulus kunde förena dessa båda, korsets katastrof med uppståndelsens seger, livets katastrofer med evighetens fullkomnande.

Anden är för Paulus en gränsöverskridande storhet, den kan te sig som en ängel vid vår sida som i våra böner talar väl för oss inför Gud. Detta genom att bli ett med oss i våra böner och forma  ord på vår tunga som är obegripliga t o m för oss själva. Att Paulus är mystiker är inte att ta miste på.

Man kan övergripande säga att Anden för Paulus i texten ovan ter sig som  en gudomlig kraft som griper tag i den troende och vidgar hennes erfarenheter och därmed öppnar dörren för henne till det eviga. 

Märkligt tal kan tyckas. Dock befinner sig hans tal inom ett grundschema som gäller oss alla.

Alla lever vi i spelet mellan erfaren verklighet och tänkt verklighet. Och till det tänktas uppgifter hör att spränga en trång erfarenhets gränser för att vi skall se verkligheten på ett nytt sätt. Vad som i texten ovan bjuds oss är ett exempel på Paulus sätt att hantera denna tillvarons dubbelhet.

Bibelstudium den 10 maj 2023

Bibelstudium den 10 maj 2023

Så säger han som är hög och upphöjd, han som tronar i evighet och vars namn är heligt: Jag tronar upphöjd och helig men finns hos den modlöse och försagde. Jag ger de försagda  mod, ger de modlösa kraft. Jag skall inte ständigt hålla räfsts, inte vredgas för evigt – då skulle livsanden förgås, de levande väsen jag skapat.  Jesaja 57:15 f

Innehållet i Jesaja 40-55 är är speciellt. Den profet som där talar till de till Babylon fördrivna, målar upp en hoppets bild av Guds kärlek och folkets självutgivande offer och befrielse.  För oss kristna aktualiseas bilden av vår frälsare. Det är en frälsare som i sitt eget offer öppnar vägen till andras välgång.

Avslutningen av Jesaja, nämligen kapitlen 56-66, är inte lika enhetlig. Profetiorna där går åt skilda håll. Frågan är om det är en enda profet som här talar. 

Slutligen hålls hela Jesajaboken  samman av profetior tillkomna i en speciell profettradition, Jesajatraditionen, vars upphovsman var profeten Jesaja som levde på 700-talet före Kristus.

Som jag ser det finns det fortfarande i dag en rad  profettraditioner, traditioner burna av budskap med anspråk på sanning, ofta absolut sanning. Och som det var med Jesajatraditonens profeter är det med deras nutida efterföljare. De hålls sinsemellan samman av  likartad motivbildning och likartade syften.

Profetior av endera slaget kan vi inte undgå. Livet igenom får vi bana oss väg genom profetior av de mest olikartade slag. Läs avslutningen av Jesaja bok, kapitlen 56-66, och du får profetior av de mest skilda slag levandegjorda för dig.

För oss kristna är Kristus  visserligen mer än en profet, men också en profet. Utan att vi tänker på det läser vi honom till vardags som den profet som vägleder oss på vår väg genom livet.  

Den profet som talar i dagens bibelord ser jag på motsvarande sätt som en föregångare till Jesus, en gudainspirerad man som talar till oss på vår väg genom livet.

Denne profet  ställer det upphöjda och heliga mot det jordiska och lilla. Evigheten oförstörbarhet mot det dödligas tillfällighet där det som en dag lever och blomstrar  den andra  dagen vissnar bort, försvinner och blir till intet. Inför denna sanning hotas människan att drunkna i sin egen modlöshet.

Men för profeten är inte dessa sanningar hela sanningen, f a inte hela sanningen om tillvarons Gud. Gud må verka brutal,  av profeten uttryckt med orden att Gud inte ständigt håller räfst, inte ständigt vredgas. Med vårt sätt att tänka är Gud inte enbart den verklighet som har slumpen som sitt redskap och obönhörligheten som sitt kännetecken. Men Gud är för profeten mer än detta. Gud  ger också ”den försagde mod och de modlösa kraft”. Med den verklighet som är vår tids, låter Gud oss se en verklighet som är större än slumpens. Gud hjälper oss att ana hans närvaro i det lilla. Han upprätthåller våra tankar om eviga värden och höga ideal.

Varför sker då detta? Profeten svarar; därför att människan inte kan stå ut med sin litenhet för då skulle ”livsanden förgås (på) de levande väsen han skapat”.

Så sant som det är sagt, mer sant nu än någonsin. Fastnar människan i sin egen litenhet och i sin egen obetydlighet orkar hon inte leva. Detta inte bara uppenbart för dem som tar sina egna liv utan också för oss andra. Utan visioner av det heliga blir livet till ett allas krig mot alla där segern visserligen förlänger livet och livskänslan men inte omvandlar livets villkor.

Är inte textens profet, sprungen ur Jesajatraditionen, en föregångare till Jesus. Det för Jesus kännetecknande var att han utan reservationer upphöjde Gud, och därmed också dennes obegripliga storhet. Detta gjorde Jesus samtidigt som han gav oss bilden av en Gud som är den enskilda lilla människans vän. Oförmedlat redovisade vår frälsare dessa båda bilder av Gud, detta utan att släta ut den ena sanningen för den andras skull.

Den ena sanningen så viktig som den andra, obönhörligeten därför att Gud framträder som den obönhörlige, omtanken och kärleken därför att också dessa egenskaper hör Guds verklighet till.

Om profeten i dagens text vet vi inte mycket, om Jesus desto mer. För oss kristna återspeglar  detta andra, omsorgen om det lilla, kärlekens offer, rättvisan, förlåtelsen, och upprättelsen Guds väsen. Detta skedde genom honom som vi inte nöjer oss med att kalla profeten utan hellre Guds son.

Bibelstudium den 3 maj 2023

Bibelstudium den 3 maj 2023

Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden utan till att vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus, 10som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover. 11Därför skall ni trösta och bygga upp varandra, så som ni ju också gör. 1 Thess 5:9-11

I dessa versar i slutkapitlet av Paulus första brev till de kristna i Thessalonike är  brevets hela innehåll inneslutet. Samtidigt ges insikt i trons väsen, både det i tron som är allmängiltigt över tid och det som är bundet till omständigheter och föreställningsvärld.

Det allmängiltiga, det som vi kristna skulle kunna kalla trons själva grundfaktum är upptäckten att  Jesus har dött för oss. När jag insett att korsets djupaste innebörd är kärlek, en kärlek som når ända in i nutid och i nutiden ända fram till mig, har jag fattat vad kristen tro handlar om. Alla andra utgångspunkter leder på ett eller annat sätt vilse.

Det andra kan vi kalla tron som förhoppning. Denna förhoppning uttrycker Paulus dels genom att tala om att ett liv i tro innebär att vi genom tron lever tillsammans med den uppståndne Kristus. Dessutom att detta liv i tro inte är begränsat till vår tid här på jorden. Det sträcker sig in i evigheten. Paulus uttrycker denna förhoppning i orden; vi skall inte bli offer för vreden utan vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus.,

Det tredje som vi kan läsa ut ur bibelordet ovan kallar jag tron som föreställning. För att komma åt denna tanke får vi ta ansats i de ord Paulus fogar till löftet om liv tillsammans med Kristus. Han skriver att livet tillsammans med Kristus gäller vare sig vi är vakna eller sover.

För att förstå vad Paulus menar behöver man läsa hela Thessalonikerbrevet i sitt sammanhang. Brevet betraktas som det tidigaste av alla brev som Paulus skrev. Och han skrev det i en tid av het förväntan. Jesus skulle inom den allra närmaste framtiden komma tillbaka. Inte ens döden skulle komma emellan. Levande skulle de kristna ryckas upp till till himmeln till ett liv i salighet. Problemet var bara att det i församlingen fanns de som dött. Hur skulle det bli med dessa som bildlikt talat sover. Dessa utlovas av Paulus att också dessa skall få tillhöra de saliga.

Därmed är bibelordet ovan sammanfattat i tankarna om tron som faktum, som förhoppning och slutligen som föreställning. 

Av dessa tre är tron som faktum grundläggande. Missar vi att Jesus dog av kärlek till oss har vi missat allt. Sen hjälper det inte vad vi än lägger in i den tro som vi bygger våra liv på.

Tron som förhoppning är något vi behöver. Den är vår tröst när livets vedervärdigheter grinar oss i ansiktet. Men förhoppningen får aldrig läggas till grund, grund är alltid Kristi kors.

Tron som föreställning visade sig i Paulus fall vara falsk. De kristna i Thessalonike fick aldrig se någon Jesus som kom tillbaka på sätt som Paulus antyder i vår text och lägger ut i kapitel fyra i sitt brev.

Av detta lär åtminstone jag mig att det gäller att skilja mellan tron som faktum, tron som förhoppning och tron som föreställning.

Bibelstudium den 26 april 2023

Bibelstudium den 26 april 2023

Judarnas otro

22Nu inföll tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Det var vinter, 23och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. 24Då omringade judarna honom och sade: »Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet.« 25Jesus svarade: »Jag har sagt er det, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig. 26Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. 27Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. 28Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. 29Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. 30Jag och Fadern är ett.« (Joh 10:22-30)

Om tempelinvigningsfesten se Högtider i Uppslagsdelen till Bibel 2000. I texten fungerar den som en tidsangivelse, men har inget med budskapet att göra.

Vad texten beträffar kan den förstås på två sätt. Det ena är att förstå den som ett referat av ett händelseförlopp, det andra som förkunnelse i den tidiga kristna kyrkan. Jag ser den som förkunnelse, dessutom som förkunnelse av avgörande vikt. Den ger exempel på hur man i den tidiga kyrkan uppfattade Jesus och hur man såg på de kristnas relation till Jesus, exempel som fullt ut gäller fortfarande.

Vad vi får ta del av är den förkunnelse som samlats upp i Johannesevangeliet av låt oss kalla dem johanneskristna.  För dem sade gärningarna allt. Jesu gärningar var gudsuppenbarelse. Som Jesus handlade handlade Gud, Gud och Jesus var ett.

Och vi sentida kristna har tagit detta till oss. I en tid då gudstron förankrats i livets, existensens, varats ofrånkomliga faktum men då vi i övrigt famlar om detta faktums konsekvenser delar vi med de johanneskristna svaret; Jesu gärningar visar vad detta ”varats ofrånkomliga faktum” står för. I Jesus ser vi Gud.

För oss är det en tro trots allt. Delen ger svaret. Jesu gärningar liksom alla gärningar som är samstämmiga med dessa, vittnar om vem Gud är. Allt det andra, slumpens skördar, biologins ofrånkomlihet, ond, bråd död, får tiga för detta enda, Jesu gärningar.

Var fick dessa johanneskristna denna sin tro ifrån? Från berättelsetraditioner som i texten ovan, men f a från minnet av korset. Jesu död var för dem som för oss ett slag i ansiktet på dem som förlitar sig på brutalitet och Jesu uppståndelse som vittnesbörd om dess nederlag.. I uppståndelsen lever Jesus vidare. Jesu gärningar sammanfattas och då även för de johanneskristna, i detta enda, kors och uppståndelse.

Och vi sentida kristna stämmer in i denna bekännelse. Och i och med denna bekännelse dras vi in i de johanneskristnas verklighet. Genom att läsa mellan raderna i Johannesevangeliet vet vi att dessa kristna liksom vi inte hade det lätt att bevara sin tro. Verkligheten tryckte på, tidens tankar, yttre omständigheter, nya trosströmningar hotade deras bekännnelse till Kristus. Att lägga allt på tron blev deras räddning, tron på Jesus som den unike. Om övriga evangelier talar om att följa Jesus, så betonar Johannesevangeliet tron på Jesus som det avgörande.

Och som det var för de johanneskristna har det fortsatt. Också vi koncentrerar allt på vår Jesustro. I den samhörighet som tron på Jesus skapar har vi vår trygghet.

Bibelstudium den 19 april 2023

Bibelstudium den 19 april 2023

Ett levande hopp

3Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, 4till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. 5Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.

16Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, 7för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. 8Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje 9då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning. 1 Pet 1:3-9

Första delen i texten ovan handlar om hoppet, den andra om verkligheten. Det är ju så livet är. När livet är som det ska består det av två delar, å ena sidan av vår inre verklighet, d v s  av våra förhoppningar, våra drömmar, vår tro, å den andra av  den verklighet vi står i. Det ena skall sedan spela samman med det andra. Ur denna interaktion växer livet fram, det liv som är vår verklighet. 

Textutläggningen idag ska visa just  detta, hur det ena samverkar med det andra med resultatet ett liv som fungerar. Medvetet har jag av den anledningen sänkt  texten, tonat ner den specifika situationen, tonat ner Petrus författarskap, för att i stället i min utläggning markera det generella. 

Det som sägs i bibelordet ovan  gäller nämligen  i viss mening alla, troende som icke troende, kristna som icke kristna.  Alla lever vi i en verklighet som innebär ett samspel mellan det inre och det yttre, mellan våra förhoppningar och den verklighet vi lever i. Vad som avgör är om våra förhoppningar går att leva på,  om vår tro förmår samspela med verkligheten. 

I de första kristna församlingarna var detta samspel själva ödesfrågan. Så också i den församling i Rom som 1 Petrusbrevet är adresserat till. (se 1 Pet 5:13 med not). Prövningarna tycktes nämligen oöverstigliga. Dessa kristna i Rom förutsattes förlita sig på en Kristus de inte sett och sätta sitt hopp till en uppenbarelse de inte skådat. Därtill kommer att de levde i en fientlig omgivning.

Var hade då dessa kristna sitt fäste, på vad grundade de sitt hopp? Svaret lyder på Jesu uppståndelse och på övertygelsen att de genom tron vara delaktiga i denna uppståndelse.

Och det blev som de trodde. De kristna i Rom kom att stå i spetsen för en kyrka som gick segrande fram. Snart kom den att omfatta  hela den då kända världen.

Som det var för de första kristna i Rom har det sedan fortsatt. Fortfarande lever vi kristna på hoppet. Vi hoppas på en Kristus som vi inte sett. Och vi grundar vår tro på ett liv efter döden på en uppståndelse som vi själva inte upplevt.

Själva saken är däremot mindre originell, den som handlar om inre tro och yttre verklighet, d v s om ett inre med sina förhoppningar och en verklighet som skall respondera på detta i ett fruktbart samspel. Den processen gäller i princip alla. 

Det för oss kristna specifika är att vi knyter vårt hopp till en Jesus vars liv ändade i korsfästelse och fullföljdes i uppståndelse. Detta specifika har vi gemensamt med den församling i Rom om vilken det står talat om i Perus första brev. 

Bibelstudium den 12 april 2023

Bibelstudium den 12 april 2023

Jesu död

1533Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. 34Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi, lema sabachtani?« (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Mark 15:33 f

Jesu uppståndelse

De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. 6Men han sade till dem: »Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. 7Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’« Mark 16:5-7

Jag ser samman kors och uppståndelse, de är för mig två delar i ett enda skeende. Samtidigt har jag ett behov att skilja det ena från det andra därför att Jesu död berör en sida av mitt inre, uppståndelsen en annan.

Långfredagen står för den verklighet jag som människa är indragen i, gudsövergivenhetens verklighet, det obönhörligas verklighet, den oberörda Gudens verklighet. Tro nämligen inte att Jesus förställde sig när han på korset ropade ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”. Gudsövergivenhetens verklighet uppfyllde hela hans varelse. Som kalla stråk i mitt inre finns denna känsla av övergivenhet även hos mig. Obönhörligt håller min hustru på att tas ifrån mig. Där finns ingen Gud till hands med ett mirakel. Demensen utför med obönhörlighet sitt nedbrytande verk. Och läkarna står bara och ser på.

Jag får gå från Markusevangeliet till Lukas för att se hur det hela slutade. I Lukas 23:46 återges  Jesus sista ord på korset. Där står:  ”Jesus ropade med hög röst: Fader i dina händer lämnar jag min ande. När han sagt detta slutade han andas”.

I gudsövergivenhetens verklighet står för mig som en kröning av denna verklighet ett överlämnande. Jesus lämnade sin livsande till Gud, inte till slumpen, inte till det eviga utplånandet, inte till den tomhet det innebär att inse att en barmhärtig Gud inte existerar.

Men där inom mig finns också en annan verklighet, trons verklighet. I den verkligheten ser jag Gud i Kristus, inte den av Gud övergivne Kristus. Det var Gud som på korset offrade sitt liv för mig. Jesu rop på korset i Markusevangeliet klingar i trons verklighet ohörda. Gud kan ju inte överge sig själv. Om denna verklighet vittnar den tomma graven.

Denna trons verklighet sprang ursprungligen fram när några kvinnor fann att graven var tom. Och den fick oanad spridning genom att den uppståndne snart visade sig för de sina. Och när den uppståndne farit till himlen finns han fortfarande kvar hos oss hans lärjungar genom sin Ande.

Så finns därför två sanningar i mitt inre, gudsövergivenhetens verklighet och trons verklighet. Den ena sanningen väger lika tungt som den andra. Den första verkligheten främst därför att Jesus inte övergav sin Gud trots att han upplevde sig övergiven. Det lär mig Jesu sista ord på korset, i dina händer Herre Gud lämnar jag min ande.

Bibelstudium i Vivalla den 5 april 2023

Bibelstudium i Vivalla den 5 april 2023

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. 2Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. 3Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, 4uthålligheten fasthet och fastheten hopp. 5Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden. Rom 5:1-5

Gemensamt för oss som  fötts och lever under lyckliga omständigheter är att vi äger ett inre och ett yttre. Det inre livar oss med föreställningar det yttre med handfast verklighet.  Dessa  båda, det inre och det yttre, befinner sig i ständig växelverkan och i ständig ömsesidig påverkan.

Detta gäller kristna som icke kristna, män som kvinnor, barn som vuxna, d v s alla som fötts under normala omständigheter.

Det specifikt kristna lär oss Paulus är ett inre som är förankrat i tro på Kristus, f a tro på Kristi kors med sin död och sin uppståndelse. Denna tro, d v s denna förankring, tillåts inte leva sitt eget liv, dess plats är verkligheten, vår egen verklighet.

Tron är det väsentliga, inte lagen hur fulländad den än må vara. Lagen har vi annekterat, gjort till ett vapen för vår egen självhävdelse. Lagens plats blir därför tjänarens. Den skall hjälpa oss att se, men den ger inte liv.

Livet har vi i förankringen, d v s i  tron på den korsfäste och den uppståndne. Det är med den förankringen en kristen möter verkligheten, brottas med verkligheten, påverkas av och påverkar verkligheten.

Tron som inre förankring innebär delaktighet, delaktighet i ett hopp om ”att få del av Guds härlighet”, som Paulus uttrycker det. Paulus talar dessutom om ”Guds kärlek som har ingjutits i våra hjärtan” genom den heliga Anden. Själv ser jag detta hopp och denna kärlek  som främst  en gemensam gåva, d v s som något som vi har tillsammans. Det är för den gåvans skull som vi har våra församlingar. Församlingens uppgift är att vi skall få möjlighet att dela med oss av vårt gemensamma goda. 

Tron som inre förankring innebär till allt annat också lidande, lär oss Paulus, som säkert hade sitt eget lidande i åtanke när han påstod det. Men lidandet kan vara av flera slag. Tvivlets lidande är kanske den värsta av alla. Det mest envetna lidandet följer av tron som sådan. Mitt inre hotas praktiskt taget varje minut av återerövring. Mitt gamla jag pockar på att få komma tillbaka. Lagen, regeln, den rätta ordningen vill återta herradömet i mitt inre. Detta inte först och främst för lagens egen skull, utan för att jag genom att berömma mig av min laglydnad skall få tillbaka resursen att kunna hävda mig. Den som vill veta mer om detta i biblisk läser lämpligen Paulus brev från början till slut. Dessa handlar inte enbart om den saliggörande tron utan också om förhållandena i de församlingar som Paulus grundat. Det är som vore det inte annat än bråk och självhävdelse i dessa.

Men det må vara hur som helst med den saken. Tro är en sida av det att vara människa, den handfasta verkligheten den andra. Och det för oss kristna utmärkande, lär oss Paulus, är vår förankring i korset. Det är med det ingångsvärde vi går in i vår livskamp. För andra gäller andra ingångsvärden. Men vår förankring är korset. Den förankringen kallas tro.

Bibelstudium i Vivalla den 29 mars 2023

Bibelstudium i Vivalla den 29 mars 2023

Så bad Hanna:

»Mitt hjärta jublar över Herren, jag kan bära huvudet högt. Jag kan skratta åt mina fiender i glädje över att du räddat mig. Ingen är helig som Herren, det finns ingen utom du, ingen klippa är fast som vår Gud. 1 Sam 2:1 f

Texten ovan inledningen till Hannas lovsång. Hanna sjunger här ut sin tacksamhet till Gud över att hon den ofruktsamma fått en son. Om denne son, den blivande profeten Samuel, kan vi läsa om i 1 Samuelsboken. Texten har sin motsvarighet i Marias lovsång i Lukas 1.

Jag har i detta studium valt att göra texten tidlös, t o m allmängiltig. Så läst handlar den för mig om delen och helheten.

Som människor kan vi aldrig fatta helheten. Däremot kan vi få grepp om delen, t om gripas och trollbindas av den. Du som varit eller är förälskad vet vad jag talar om. Det vet även du som är djupt förbunden med någon eller något. Det  blir som ser vi allt utifrån detta enda.

Helheten står för mycket, låt oss kalla den varat, existensen, livet som ofrånkomligt faktum. Detta om vi lämnat gudstron bakom oss, Gud om vi inte gjort detta. Detta vara, denne Gud är oss främmande förrän varat/Gud blivit levandegjord i delen. När så sker är det som delen var allt. Naturälskaren kan jubla över naturens skönhet, historikern kan bli varm inombords därför att hen sett sammanhang som ingen hittills sett. För att inte tala om oss som kallar oss kristna. Vi behöver bara ana Jesu kärlek för att göra Gud till kärlek.

Vi ser aldrig helheten, ser aldrig Gud i sitt rätta ljus, men vi har fått gåvan att se delen. Och det är på delen vi får leva.

Läs gärna hela Hannas lovsång. Den är naturligtvis en litterär skapelse. Det anar man av den poetiska kraften. Men bakom genuin poesi kan inre kraft härbärgeras som hjälper både att se och att leva.

Läs och se hur levande fromhet kan te sig. Den vågar i Hannas gestalt se att ”Herren dödar och ger liv” 1Sam 2:6 men gläds f a över att Gud ”reser den hjälplöse ur gruset och den fattige lyfter han ur dyn”. 1 Sam 2:8. Hannas inre bild av Gud  gjorde henne både klarsynt och oppositionell. Oppositionell så att hon för sin inre blick skådade både de övermodigas fall och de föraktades seger.

Till detta behöver jag väl inte säga det än en gång att det är omöjligt att se och förstå Gud, omöjligt att se existensen i sitt rätta ljus om jag får tala på gudlösas sätt. Grepp om helheten får vi först när vi blir gripna av delen. Det är åtminstone det Hannas lovsång hjälper oss att se.

För oss kristna är Jesus Kristus delen, den del som gör vår tro levande. Först i Kristus kan vi se att Gud är självutgivande kärlek. Inför denna syn försvinner inte allt det andra. Man behöver inte blunda för verkligheten bara därför att man är en kristen. Men Kristi självutgivande kärlek färgar vår verklighetsuppfattning på sätt som kan liknas vid en förälskelse. Vi både ser och lever för denna kärlek. Åtminstone är det så det är meningen.

Eller för att sammanfatta; vi inser att vi inte kan fatta Gud, Kristus är vår enda möjlighet.. Delen är vår lott inte helheten.