Bibelstudium den 28 juni 2023

Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna. 1 Kor 1:22-25

Den judiska fromheten blev inte sig lik sen Jesus kommit in i bilden. Denne skakade om de andliga grundvalarna. Av judendom blev kristendom, en kristendom som visserligen vilade och vilar på den judiska trons grundvalar men som genom korset fått en ny huvudinriktning..

Bibeltexterna är överens om att det var visheten som drabbades vid övergången. Matteus låter Jesus jubla över att det nu inte var de visa och kloka som visst bäst utan dem som var som barn. (Matt 11:25 ff) Associationen till profetian hos  Jesaja är tydlig. Där står ”Då är det slut med de visas vishet, de förnuftigas förnuft är borta (Jes 29:14 b).

Paulus prickar in det nya på ett annat sätt. All uppmärksamhet riktar denne mot korset. Korsets dårskap ställer han i relation till de heliga traditionernas vishet och låter denna korsets dårskap bli det på vilket trons liv i fortsättningen hänger. De visas vishet är inte längre något värt. (1 Kor 1:26-31)

Inte tu tal om att det blev som det var sagt. Kristen tro slog alldeles tydligt igenom i de lägre, obildade skikten av befolkningen. Detta både i de församlingsformationer som Matteusevangeliet låter oss ana och i de av Paulus grundade församlingarna.

Detta har i nutida kristendom lett till att andlighet inte anses ha med förnuft, slutledningsförmåga och klokhet att skaffa. Att tro är att drivas av Guds ande, inte av mänskligt förnuft. Allt skall läggas i Guds händer. Så lyder förkunnelsen särskilt i  av väckelse livade församlingar.

För min del klarar jag inte sådant tal. Alltför ofta döljs bakom upplevd andlighet endera oförnuft som i längden gör mer skada än nytta,  eller i i värsta fall förslagenhet och partiskhet.

Själv koncentrerar jag  trons ”dårskap” till en enda punkt, till Jesu kors, till  att Jesus dog för min  skull. Dessutom som en följd av detta,  till att låta detta kors spela med i allt jag har för händer. Korset  gör så förstått inte intrång på vare sig logik eller förnuft.  Däremot hanterar korset såväl logik som klokhet och ger det en plats underställd korsets försoning.

Däri ligger hela dårskapen, en dårskap som inte automatiskt attraherar människor med kunskap och positioner. Däremot ger denna dårskap hopp till dem som inget har eller dem som i mänsklig mening förspillt sina liv.

Ur denna dårskap växte en gång den kristna tron fram. Ur samma dårskap skall den en dag återkomma och bli till den förnyande den är menad att vara.