Bibelstudium den 12 juli 2023

Herrens ord kom till mig:

Innan jag formade dig i moderslivet 

utvalde jag dig, 

innan du kom ut ur modersskötet 

gav jag dig ett heligt uppdrag: 

att vara en profet för folken. (Jeremia 1:4 f)

Med dessa ord  inleder profeten Jeremia vittnesbördet om sin egen kallelse till profet. Jeremia verkade från 620-talet till 580-talet f Kr och har gjort sig känd för sin predikan om folkets skuld. Den babyloniska fångenskapen, det utvalda folkets genom tiderna största katastrof, berodde på att Guds folk övergett sin Gud och sin av Gud givna tro. Detta predikade Jeremia åren innan katastrofen för Israel (Juda) inträffade och för det straffades han hårt av de egna. Så långt allmänt om profeten Jeremia.

Man kan och skall läsa bibeln och därmed också  Jeremia bok historiskt. Det betyder i det här fallet att med alla upptänkliga metoder försöka finna ut den historiska sanningen bakom profetens ord. I det arbetet har man hjälp av den till Bibel 2000 hörande uppslagsdelen. Jag vet inte hur många gånger jag upprepat detta.

Men historisk läsning är inte allt. Guds ord är mer än historia. Man skall också fördjupa sig i tankar över vad Gud genom Ordet vill ha sagt till mig. Man kan kalla det en trons läsning av Ordet.

Till denna läsning hör att generalisera, göra det som sägs vid specifika tillfällen till sanningar som inte bara gällde då utan har sin tillämpning även nu.

Textordet i dag är för mig själva paradexemplet på att det är möjligt att göra en sådan tillämpning. Med ett samlat bibliskt vittnesbörd i ryggen, där Jesus får vara Ordets yttersta garant, är det för mig ingen tvekan om att ordet om att Gud utvalt Jeremia redan före födelsen har en allmän tillämpning.

Tillämpat på mig visste Gud vem jag var redan innan jag var född. Barnsligt uttryckt fanns jag som en tanke hos Gud. Och inte bara mig gäller detta. Mer än en gång har jag sagt till unga människor jag möter: det hände på den tiden då du fortfarande enbart fanns till som en tanke hos Gud.

För mig är det en av gudstrons konsekvenser att ha det synsättet. Det lägger grund för min trygghet som människa. Vad som sker, allt vilar ändå ytterst i Guds händer. 

Men det är också påkostande.  Det leder mer än annat till vördnad för livet och då även för det liv som till det yttre inte tycks mycket värt. Så påkostande att jag ständigt behöver ha min frälsare vid min sida. Det blir inte enbart en teori att Jesus i sin kärlek dog på korset för min skull.  Det blir själva livslinan för mig. 

Jag behöver korsets försoning för att orka se att allt liv i slutändan ändå vilar i Guds händer, den Guds händer som kände till mig redan innan jag var född.