Bibelstudium den 19 juli 2023

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar. Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike.« Matteus 16:24-28

Ovan en text som i likartad form återkommer i de tre synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas)

Först grundläggande om min syn på evangelierna. För mig och för många med mig skall evangelierna betraktas som tidiga berättelsetraditioner i de första kristna församlingarna. Om de är de tidigaste låter jag vara osagt. De tidigaste paulusbreven lär vara äldre än de färdigformulerade evangelierna.

Evangelierna speglar Jesu framträdande, är således inga exakta återgivanden av vad som verkligen skedde. De skall ses som berättelser om Jesus sammanställda i efterhand. Redan de tre synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) med sina inbördes variationer visar detta.

Själv har jag den tron att speciellt jesusorden i evangelierna är autentiska. Man levde i en tid där minnesträning var viktig. Jag tror mig veta att särskilt lärjungarna satte en ära i att både minnas och återge Jesu ord på ett närmast exakt sätt. Det hade man sin judiska bakgrund att tacka för. Där hörde det till ordningen att rabbinens ord memorerades av dennes lärjungar.

Vad kan mot den bakgrunden sägas om texten ovan?  Att den äger en hög grad av autenticitet. Den speglar den religiösa feber som grasserade under den tid Jesus framträdde liksom under kristendomens första tid. Allt var i breda kretsar inriktat på tidens snara slut och Guds upprättelse av sin skapelse. Lägg dessutom märke till att Jesus delade sin tids förväntan på tidens slut och gudsrikets upprättande. Denna upprättelse skulle ske i ett kosmiskt skeende där människoson (Jesus som frälsargestalt), och änglar träder fram för att döma och upprätta. 

Så nära slutet var man, förkunnade Jesus, att alla inte skulle hinna dö förrän denna slutliga uppgörelse skulle ske.

Men så blev det inte. Jesus hade således fel. Det finns nämligen ingen anledning att skylla på att bibelordet som säger detta  inte skulle vara autentiskt. Jesus var ju ändå i långa stycken en profet i tidens stil som förkunnade gudsrikets snara ankomst.

Men Jesus var mer än en profet med tidens slut för ögonen. Om det vittnar textens övriga Jesusord också dessa menade att vara förpliktande. Till tron hör, förkunnar Jesus där, offer, beredskap till offer av sig själv för Jesu skull.

Hur ställa sig till dessa Jesu två utspel. Det ena där Jesus i tidens stil, förkunnar tidens snara slut. Det andra där Jesus kräver allt av oss, skulle det så vara våra liv.

Med respekt för det uppenbara tvingas jag erkänna följande. Den första kristna församlingen levde med tidens snara slut och Jesu snara återkomst för sina ögon. Det gjorde också Jesus. Men någon människoson på himmelens skyar fick de första kristna aldrig uppleva. Detta trots Jesu löfte.

Det andra är att Jesus ställer villkor. Efterföljelsen skall vara villkorslös. ”Att förneka sig själv och ta sitt kors på sig” är själva förutsättningen för lärjungaskap, förkunnar denne.

Det ena är förankrat i profetior om tidens snara slut, det andra i ett faktum, Kristi kors. Både det ena och det andra är autentiska Jesusord, där det ena speglar en föreställningsvärld, det andra en livshållning. För mig är föreställningsvärlden tidsbestämd, livshållningen förpliktande. ”Att ta sitt kors på sig” är själva utgångspunkten för mitt liv.  Utifrån denna utgångspunkt vecklar sedan  hela den kristna tron ut sig.